Recenserar världen

26 september 2013 tyckte man så här.

Who'd have thunk it, ett andra avsnitt! Vi drar upp tempot när en whiskystärkt Joel går loss på "vetenskapen" om det mänskliga psyket. Till alla scientologer som lyssnar: Ja, vi söker spons. Bonus: Jag hänger ut mig själv lite för mycket. Efter detta drar vi ner tempot igen genom att harva kring våra tankar om äldre kvinnor, något som det visar sig att ingen av oss tänkt färdigt om. Klassiskt RV-pod. Bonus: Jag gör jättemycket virtue signalling på slutet. M   Tack till Joar som har gjort den trevliga vinjetten. Läs mer om honom på studioherregud.com/

Vi är tillbaka, och vi plockar upp vår egen stafettpinne i stor stil och fortsätter driva Recenserar världen mot sin logiska slutpunkt: Vansinnigt långt, 100% känsloargument och massor av missade poänger. I detta comebackavsnitt pratar vi om att folk som vi annars tycker är smarta har börjar "tro" på astrologi och sånt. Varning för halmgubbar. Vi ställer också den viktiga frågan "mode, bra eller dåligt?" Är det en rimlig problemformulering? Lyssna och ta ställning!   Puss

Hej igen. Vi är tillbaka med ännu ett specialavsnitt. Den här gången är det Joel, Mattias, Olivia och Madelene som dricker läsk i en park i Hamburg. Det är exakt lika spännande som det låter. Eller nä, det är mycket mer spännande än så. Om ni inte lyssnar så är ni helt ärligt dumma i huvudet

Hej, det var inte igår. Här kommer ett specialavsnitt som spelades in i en skog. Joel, Mattias och Olivia medverkar och vi pratar korv.

I förra veckan hamnade jag och Joel i en diskussion om faktumet att all utgiven kultur sparas av Kungliga biblioteket, och hur detta ädla uppdrag borde förhållas till allt som skrivs, tycks och skapas inom nätets ramar. Som de proffsunderhållare vi är kände vi direkt att ”det här var intressant – nu håller vi käft, och sparar det här samtalet till podden”. Sagt och gjort. Efteråt kände vi oss lite inaktuella, men intressanta, så vi pratade om något som var superaktuellt. Påven Bendictus XVI hade ju avgått samma dag. Vi hoppas att det höll samma verkshöjd.

Melodifestivalen 2013 alltså. Hittills alltså. Känner att jag kan kosta på mig det lättjefulla ”mello” med tanke på veckans andra ämne. Det är för jobbigt att skriva ut hela namnet varje gång. Speciellt när man, som jag och Joel, pratar om Dannys fantastiska programledarinsats och de olika nivåerna av briljans i låten Gosa HELA TIDEN. Hur som helst lovar vi att återkomma på ämnet – detta var ju trots allt bara första deltävlingen i denna kavalkad av underhållning som vi bjuds på varje vårvinter. Vi kände efter detta att prettovågen var i obalans. För att råda bot på detta recenserade vi en skiva som 1. släppts mindre än ett dygn tidigare 2. eventuellt hade varit cool på 90-talet. Det där med coolheten var vad vi trodde i alla fall. Att en ganska bra skiva släppt 20 år för sent skulle bli så hyllad av kritiker och fans kom lite som en överraskning.

Någon gång i slutet av förra året – jag tänker inte kolla upp exakt när, för jag är rädd att vi är ännu senare på bollen än vi vill tro – släppte Mando Diao en skiva som bestod av tonsatt Gustaf Fröding-lyrik. Jag har upplevt det som att den fått ett oväntat mottagande, alltså att folk som jag trodde skulle hata Mando Diao tyckte om den, och själv har jag ett något ambivalent förhållande till dem, varför vi alltså har satt oss som riktiga musikjournalister och lyssnat noggrant och fört anteckningar om detta spektakel. Vi toppar detta med att, tack vare ett tips från en lyssnare, recensera den boendeform som är den förhärskande i mitt och Joels gemensamma umgänge. Som sig bör i recensionssammanhang diskuterar vi för- och nackdelar med att dela lägenhet, och jag hänger ut mina sambos. Förlåt, Oscar.

Ingen lär väl ha missat att Quentin Tarantino gjort en ny film. Den har Jamie Foxx i huvudrollen och handlar om slaveriet i USA. Som vanligt med Tarantino-filmer är den långt ifrån att klara Bechdel-testet, och Spike Lee har (i och för sig utan att se den) kritiserat filmen för att vara rasistisk. Samtidigt har den hyllats mer eller mindre unisont, även detta ganska förutsägbart. Vissa har till och med kallat den Tarantinos bästa hittills. Hur som helst har jag och Joel varit och sett den. Vi kom fram till att den var bra, även om den politiska kritiken så klart var relevant och träffande. Resten av programmet valde vi att fylla ut med några olika spaningar om det engelska språket, och om det ganska unika förhållande vi välutbildade svenskar har till det. Joel är mot, jag är för. Detta har naturligtvis ingenting att göra med att jag behärskar det brittiska målet bättre än han.

Vill ni veta hur allting började? Här har ni svaret! Som en liten extra treat till våra fans kommer den, i kontrast till hur Crazy Town konsekvent har fegat ur genom att vägra lägga upp sin: den så kallade spökpodden. Vi har äntligen valt att visa upp det där första avsnittet som man gör som ett test utan publiceringsplaner. Hur kom det sig att jag blev programledare? Har vi alltid hatat John Houdi? Varför är Robert, som vi så ofta nämner, inte med i Recenserar världen? Är Scritti Politti bra? Många är frågorna som detta stycke prat ger svar på. Vi ger även upplysning i frågor kring varför vi inte längre dricker alkohol vid inspelning, och vilka två ”fetton” man helst hade velat se slåss mot varann. Men framför allt tjänar nog det här till att ge både oss och er perspektiv på hur mycket bättre vi trots allt blivit på att skapa podradio.

Återigen har ett gäng gubbar (mer eller mindre) gått samman för att skapa stor kultur. Schyffert-Rheborg-Gardell-Söderholm-serien Allt faller har varit en snackis sedan idéstadiet, och nu har det börjat sändas. Jag tror att vi visar ovanligt mycket av vår feministiska sida när vi pratar om detta. Detta är absolut inte menat som ett skryt, utan mer som en ingress till vad ni som lyssnare har framför er, eftersom det vore galenskap att inte raljera kring patriarkat och manlig hybris när man behandlar detta ämne. En väl tilltagen stund efter att vi pratat om TV4:s satsning kom vi fram till att prata om Frankrike. Inte bara för att vi inte hade något mer unikt och spännande att diskutera, utan också för att det faktiskt är ett väldigt intressant land. Självklart bygger mycket av det vi säger på fördomar, men vi antar att det är lika roligt att lyssna på sådana som det är att prata utifrån dem. Ta våra åsikter med en nypa salt, alltså.

Om det är något avsnitt som kan få mig att känna att jag riskerar att falla in i Kringlan Svenssonsk sluta-göra-podcast-ånger så är det den här. Så många dumma sägningar. Till exempel pratar jag om TV som om det är en kulturform som är helt väsensskild dem som jag älskar. Joel drar sitt strå till stacken genom att, som vanligt, tycka att bara rika människor borde få hålla på med konst. Men vi ber om ursäkt redan i slutet av själva avsnittet, så jag antar att det är lugnt. Någon lär väl fortsätta lyssna.

Vi är tillbaka! I högform! Med ännu ett avsnitt som låter som ett bandnamn! Det är det nya året som ska avhandlas, för att nästa december kunna göra en mer intressant tillbakablick än nu. Det blir ovanligt mycket som Spanarna i P1 den här veckan alltså, när vi sätter oss och siar om totalt sex viktiga händelser. Vi har kommit med vars tre hypoteser, under rubrikerna ”årets krigsrubrik”, ”årets kulturhändelse” och ”årets bästa”. Efter detta evinnerliga jävla svartmålande tar vi på oss dualistmössan och diskuterar kroppen, framför allt i förhållande till själen (eller sinnet eller psyket eller medvetandet eller jaget, jag vet inte vad som är den mest korrekta benämningen). Ytligt, djupt, pretentiöst, men trots allt lite livsbejakande.

Äntligen är den extra långa julepodden här. Vi kickar igång med att prata lite löst om allt det här undergångstjafset som pågår överallt. Efter en stund börjar vi på riktigt, med att prata om allt det där hemska som hänt i Göteborg i dagarna. Ingen kan väl ha missat det – och om någon har det så ger vi en ganska grundlig förklaring till vad som hänt. Så klart fokuserar vi på alla konsekvenser och spännande logiska felslut. Vi går vidare med en spaning om folks älskande av att vara introvert, töntig och awkward. Men varför ska jag beskriva det? Lyssna på podcasten i stället, för fan!

Nu när hela bråket om att en liten kille i Laxå inte skulle få vara pepparkaksgubbe i luciatåget alldeles säkert snart är över känner vi att det är vår tur att låta käften glappa. Det är en så obeskrivligt ofattbar historia, som ju tagit helt absurda proportioner och urartat i huruvida en pepparkaksgubbe är rasism eller inte – trots att ingen tycker att den är det. Eftersom det första ämnet var så fart- och lustfyllt bestämde vi oss sedan för att dra ned tempot lite och prata om avund. Mycket om Joels avund gentemot mig och andra av hans vänner.

Vi trotsar Joels vinterkräksjuka i Konstens namn! Inte ens den årliga magepidemin kan stoppa Recenserar världen! Vi är återigen i ditt huvud för att prata om saker. Till exempel pratar vi om min egen nyfunna klimatångest, som infunnit sig sedan Världsbanken släppte en deppig rapport. Kan ha råkat säga att konspirationsteoretikerna på området borde skjutas – det menar jag så klart bara bildligt talat. Eftersom alla pratar om Grevens återkomst, a.k.a. Greveholm 2, och vi kom på idén tidigt nog att inte vara sist på bollen, blev detta dagens andra ämne. Som ni kanske hör (om ni lyssnar) försöker jag verkligen vara snäll mot årets julkalender, men det går bara inte. Att återuppfinna sina greatest hits är helt enkelt inte en tillräckligt bra idé.

Den här veckan bjuder vi bussiga pojkar på ett filosofiskt samtal om tiden som koncept; om åldrande och dödsångest. Som filosofiska rummet, fast hippare. Som vår egen filosofispecial, fast djupare. Ungt och gammalt på samma gång. Efter detta tar vi tag i att till slut sätta p för tjatet om nördar. Förhoppningsvis, i alla fall – det beror lite på huruvida Hollywood lyssnar på Recenserar världen. Vi förklarar varför superhjältar är ett dåligt koncept som borde glömmas bort nu.

Berlin. En stad. I Tyskland. På många sätt Europas kulturella huvudstad under ganska många år. Kanske är det slut med det, men det är ändå en stad som är intressant nog att prata om. Joel hatar att dansa. Jag tycker att det är ganska trevligt. Vi utforskar anledningarna och konsekvenserna av detta.

Med anledning av rabaldret kring Tonio Borgs eventuella inträde i EU:s viktigaste korridorer insåg vi hur omotiverat mycket vi kan om Malta. Utöver detta visade det sig också att jag är arg på landet – något jag inte visste själv för en vecka sedan. I kölvattnet efter Samuel L. Jackson-filmen Snakes on a Plane anser jag att det följt en våg av naivism i film och litteratur (eventuellt även innan), och det har nu gått alldeles för långt. Hör mig förklara varför!

Valet i världens kanske mäktigaste land ligger framför oss. I natt får vi se om Barack Obama behåller makten i Amerikas förenta stater. Valet i sig är svårt att generalisera över, så vi valde att prata om amerikansk politik i allmänhet istället. Mycket lättare att låtsas att man kan något om. I och för sig kan jag en del om sambandet mellan religion och politik i USA, men det kom vi liksom aldrig in på. Vi ville sedan testa vår megalomaniska tes om att vi kan göra underhållande pod om vad som helst. Mjölk. Säg gärna vad du tyckte!

Vi hör bön! Inte ens jag själv trodde på’t när jag lovade det, men vi står fast vid att följa ämnesönskemålen från de lyssnare som tar sig tid att höra av sig till oss – och nu har en person önskat att vi pratar lite om gymnasiet, för att förklara varför vi hela tiden återkommer till den tiden i våra liv. Som ni lyssnare inte kan se, eftersom ni inte har tillgång till originalljudfilen, har vi i helgen haft 1-årsjubileum. Man kan se det som att vi firar detta genom att recensera Recenserar världen som koncept, podcast och underhållning. Det vore inte helt sanningsenligt. Det vore rimligare att se det som att vi efter vår Oktober-spezial-Fest måste fasa ut den här grejen med att vi pågår om oss själva och våra respektive uppväxter.

Jaja, det kan verka pubertalt. Och ja, mamma, du kommer tycka illa om det här. Men, som vi förklarar i själva podden: det är i vetenskapligt syfte! Det här är ett socialt experiment för att få reda på hur vi egentligen skiljer oss från normaltillståndet när vi druckit ett glas för mycket, och med det i åtanke tycker jag att vi lyckades. Till er som tycker att vi vanligtvis gör för korta avsnitt: grattis. Till oss som tycker att en podcast inte bör vara längre än 40 minuter: förlåt.

Recenserar världens första förinspelade avsnitt. Inte för att ni kommer märka någon skillnad, förutom att jag tjatar om det både här och i själva avsnittet. Dags i alla fall att prata om julen. Visst, hjulet också, men mest om tiden då vi firar Jesu födelse – eller vad det nu är vi gör. Hade sådan jävla feeling när vi gjorde avsnittet, och vi tänkte att om vi lyckas sprida den känslan och få fler på humör kommer det säljas mer julklappar, och det är ju bra för tillväxten, och tillväxten är som bekant det enda som räknas. Und so weiter.

Okej, förra avsnittet visade sig vara lite av ett fiasko. Bloggbesökarantalet nästan halverades och allt var bara MÖRKER. Så vi hoppas kunna väcka intresset till liv igen med att inte prata om oss själva. Istället ger vi er faktiskt något reellt i utbyte mot lyssnande och bekräftelse: svar på livets gåtor. Vi tar upp meningen med livet, teodicéproblemet, trädet som faller-problemet, med mera. Det ska väl kunna duga? Vill redan här be om ursäkt för att det eventuellt uteslutande namedroppas män i det här avsnittet. Skulle kunna dra något om att gammelfilosofi är en ganska mansdominerad bransch, men det tänker jag inte. Inte heller tänker jag försvara mig med att jag faktiskt sa ”hen” en gång. Jag tänker ta den skit jag förtjänar.

Det är återigen dags för en specialmånad, nämligen Oktober-spezial-fest. Den här veckan går det ut på att vi pratar om oss själva. Och lite om OSS. Förutom förklaringarna av det till synes narcissistiska ämnets relevans som jag ger i poddens inledning vill jag här tillägga att det här finns i grunden två anledningar till att ni ska lyssna. 1. Ni vill för ni är intresserade av oss; 2. vi gör det i alla fall, för vi har ett fritt medium och tycker det känns kul och vi gör vad fan vi vill. Så vi intervjuar varann.

Efter att alla har pissat på den svenska QI-varianten Intresseklubben upplevde vi det, som så ofta, som vår plikt att erbjuda er kära lyssnare en annan bild av situationen. Eventuellt är den mer genomtänkt än den som det prisbelönta men i stort värdelösa programmet Partaj gav. Viss kritik så klart, för Intresseklubben är inte så bra. Men bättre än mycket annat. Vi har också kommit till den oundvikliga dagen då vi pratar om rökning, eftersom det är något som från min sida omger podden. Jag röker innan, mellan och efter inspelning, och jag tycker om. Det kan ha blivit så att Joel framstår som något slags förnuftets röst här – eftersom han dissar ett fenomen som dödar tio-, ja kanske hundratals människor varje år.

Efter en händelserik podvecka med berömmelsekänning och gästefterdyningar är det äntligen dags för ett nytt avsnitt igen. Jag ville väldigt gärna prata om The xx’ nya skiva Coexist. Den är väldigt bra, så jag utnyttjade mitt medieutrymme för att säga detta. Joel höll inte riktigt med, vilket väl var bra för diskussionen. Vi kände också oss tvungna att för samhällets bästa reda ut den här konflikten om islamfilmen en gång för alla. Först rantar jag en stund om hur dumma i huvudet alla är, och sedan bråkar vi lite om Joels kritik av mina mer eller mindre genomtänkta påhopp.

Vi har en gäst, vi har en gäst! Vår vän Anna är med och språkar i vårt förmodligen mest akademiska avsnitt någonsin. Kanske blev det lite annorlunda än vanligt, men framför allt intressant och bra. Först pratar vi om grabbighet. Till stor del om oss, och om podden. Som sagt tycker jag att vi hade, som Kristoffer Triumf hade sagt, ett skönt snack – och världen blev i samma stund en lite smartare plats.   Vissa (typ vi själva) kanske tyckte att det blev lite mycket ryggdunkande, passande nog, under grabbighetsdiskussionen, så vi gick sedan in på ett ämne vi visste att vi skulle kunna bråka lite mer om. Konst. Visuell konst, inte musik eller så. Det var väldigt roligt att prata om, så det här blev också vår längsta pod någonsin

Ett extremt eklektiskt val av ämnen idag, kan man säga. Få saker står så långt ifrån varandra som våra två rubriker. Det handlar i alla fall först om till exempel Fibes, oh Fibes’ dåliga smak och min ängslighet. Ni som gillar när vi har spaningar och bråk sinsemellan kommer nog bli glada av det här. Så till Sveriges minst trendiga, alltså. Uffe är på turné igen, och eftersom vi känner att någon ju måste göra det kastar vi skit på hans gubbighet och sexism en liten stund. Joel reserverar sig för mitt totala fördömande av denna vinfyllda klump, och påstår att hans musik trots allt är något att ha. Vill också passa på att be om ursäkt till alla er som haft problem med att ladda ned äldre avsnitt (och nu, misstänker jag, även det senaste (förutom det här då)). Det beror på att vi inte har en massa pengar och hittills har kört på en avgiftsfri uppladdningssida. Men priset för vår popularitet verkar vara en avgift på ca. 5$/månad, så till nästa vecka ska det nog vara löst. Puss på er!

Först och främst vill jag be om ursäkt för den dåliga ljudkvaliteten på veckans avsnitt. Det var ett vidrigt brus på hela spåret som vi upptäckte först efter att ha spelat in, och för att equaliza det till lyssningsbarhet fick jag offra annat, så det blev lite burkigt. Hur som helst: Joel har retat upp sig över en trend han iakttagit som går ut på att folk vill flytta ut på landet. Lite efterlängtat bråk i Recenserar världen – på bekostnad av att jag inte riktigt menar allt jag säger. Malmöfestivalen har kommit och gått också. Vi talar förvånansvärt gott om den, vilket den hippa svängmedhängaren borde uppskatta, eftersom det ju är en ganska nedtrampad institution.

Den brittiske regissören och filmproducenten Tony Scott tog tragiskt livet av sig i förrgår, den 19 augusti. Som något slags hyllning till en man som vi knappt kände till innan han hoppade från en bro ger vi idag uttryck för våra åsikter kring honom, hans livsverk och hans död. En aning osmakligt ibland kanske, men de filmer han gjort som vi har sett har vi tyckt om.   Och som alla vet blev den feministiska ryska musikgruppen Pussy Riot häromdagen dömda till två års fängelse för huliganism. Naturligtvis är detta mycket sorgligt, och Putin verkar bli mer och mer galen för varje minut, men det har alla andra redan sagt. Så vi försöker analysera andra saker – t. ex.,  hör och häpna, deras musik.

Sommarpraten är snart slut för i år, och vi noterar att det inte har varit så många bra. För att dryga ut det som haft kvalitet bestämde vi oss för att recensera de två mest omtalade programmen: Anja Pärsons och Daniel Sjölins. Några hedersomnämnanden som vi inte hann prata om: Soran Ismail, som var förutsägbar men vettig och relevant; Gudrun Sjödén, som stod för de kanske tråkigaste 90 minuterna i P1:s historia samt Thorsten Flinck, som mumlade osammanhängande och drog manligt/kvinnligt-spaningar. Vi ger oss även på att försöka analysera den svenska stand up-/humorscenen. Det råkade nog bli ganska hårt, men ändå en på många sätt rättvis kritik. Jag uppmanar alla i humorsvängen att inte ta åt sig av all kritik, och att inte brännmärka oss. Framför allt inte Joel, som ändå har någon slags ståuppambition. Mig kan ni tycka vad ni vill om, när jag tänker efter.

 Det pågår tävlingar i London. Stora tävlingar. De olympiska spelen drog igång igen i fredags, med buller och bång. Vad finns det att säga om det? Egentligen tycker jag att de är ganska ointressanta – tills jag börjar tänka efter, och inser att de ju också är mycket provocerande. Precis som vi (jag) lovade (nåja) i förra podden får också Paolo Roberto en släng av sleven. Har inget att tillägga, lyssna för helvete på podden istället.

Den här gången har vår åsiktstombola dragit fram vår hemstad och inspelningsplats Malmö som recensionsoffer.  Det finns ju enormt mycket att säga om detta ”Sveriges Berlin”, och vi gör så gott vi kan för att få med allt. Om du saknade något – låt oss veta det! Släng iväg en kommentar, så kanske du får trevligt och upplysande svar. Eller en sur snäsning, om du tycker fel. Efter detta går vi över till att diskutera, dissa och ranta runt fenomenet Instagram. Vi har noterat en boom och kände att plikten att säga åt er vad vi tycker låg tungt på våra axlar. Vi har för övrigt en ny punkt i denna pod: ”vad har hänt sen sist?” Återigen, berätta vad du tycker, och glöm inte att befalla alla dina vänner att lyssna! Nu ska vi omfamna vår schablonbögiga sida och dricka cosmopolitans på tu man hand. Så till nästa pod kanske Joel har gjort slut med sin flickvän och gift sig med mig istället.

I det här avsnittet diskuterar vi Aftonbladet, efter att Joel upprörts över en icke-nyhet angående Paolo Roberto. Det är på många sätt den välbekanta åsikten att kvällstidningsjournalistik inte är bra. Vi har sedan noterat att det är mycket snack om LCHF (kött och grönsaker-dieten). Eftersom alla är antingen väldigt för eller emot tänkte jag att vi kunde nyansera det hela en smula, eftersom jag faktiskt har både börjat och avslutat en sådan kosthållning.

Rekordpod! Rekordlång (sen vi slutade köra tre grejer per avsnitt), rekordsen (alltså inspelad efter midnatt) och rekordstressig (eftersom den är rekordlång). Först pratar vi om West Wing-skaparen Aaron Sorkins nya kreation The Newsroom. Jag jämför den av någon anledning – precis som Alex & Sigge – med Lost vid ett tillfälle. Tar tillbaka. Borde ha sagt ”man sitter nästan lika hypnotiserad och nagelbitande som när man ser Alien”. Eftersom jag efter den diskussionen, och mitt halvlyckade försök att få något förskrivet att låta spontant, insåg att vi hållit på alldeles för länge. Därför pratar jag sedan väldigt fort om mina upplevelser på Roskilde ’12.

Mattias har varit på konsert och tittat på lustigkurrarna i The Brian Jonestown massacre och därför måste de såklart recenseras. Mattias kommer även ut som en Matt Hollywood-figur. Sen visade det sig att vi inte hade speciellt mycket att prata om så då fick vi damma av ett av världens osexigaste ämne; Julian Assange. Om ni undrar varför vi säger att han är i ropet så är det för att podden spelades in i fredags när Assange-låten spreds på twitter och hans advokat höll hov utanför Ecuadors ambassad. Det är alltså inte för att vi lever i villfarelsen att Assange är het på något sätt. Lite av en mellanpodd, men Mattias är på Roskilde och jag har ett arbete att sköta.Förresten så borde ni följa oss på twitter så att vi verkar lite tuffare. @maoistische och @MAlheim är det som gäller.

Den nya, amerikanska TV-serien Girls (och var noga med att klicka i ”video” när du söker på den på The Pirate Bay (vilket du så klart inte gör eftersom det är olagligt)) är hypad och älskad av nästan alla. Så även av mig och Joel, visade det sig. Vår tolkning av dess storhet är så klart mycket mer intressant än alla andras. Vi har också satt oss in i begreppet ageism – eller åldersdiskriminering, som Joel så okontinentalt och töntigt envisas med att säga – och sitter helt enkelt och pratar om ålder hit och dit.

En 30-årig djurskötare på Kolmården blir ihjälbiten av vargarna hon fött upp och tog hand om. En stor tragedi som vi med ett vått finger i luften så klart vill prata om – men eftersom det vore en aning osmakligt att recensera själva dödsfallet väljer vi att prata mer allmänt om instängda djur. Det slumpar sig också så att Joel var i Köpenhamn igår, närmare bestämt i Christiania. Det är en plats som det är svårt att bara ha en åsikt om, så vi tänkte ge oss på att reda ut det hela; så att du slipper.

I dagens avsnitt pratar vi först om att jag förra veckan såg en snutt av Jay-Z och Kanye Wests show Watch the Throne. Vi hamnar i en lång diskussion om huruvida genomkommersiell kultur kan vara meningsfull, och precis som alla gånger jag haft den innan lyckas jag inte sätta ord på mina känslor. En dag ska jag skriva en bok på ämnet. Vi tar sedan en paus och går och tittar på Ridley Scotts nya storfilm Prometheus, prequelen till Alien-filmerna. Vi gör vårt allra bästa för att inte spoila något, och jag tror vi lyckas, det beror på var man lägger ribban.

Det här är avsnittet där vi pratar en massa om den där Jesus från Betlehem som så många också pratar om. Självklart snackar vi mest skit om folk som är troende, förhoppningsvis på ett okänsligt och omoget sätt.     Efter det försöker vi oss på en specialare där vi först pratar om vad vi tror om Sacha Baron Cohens nya film The Dictator. Vi tar en paus, ser filmen, och ser om vi hade rätt.

I lördags kväll var jag på Ungdomshuset i Köpenhamn. Där hade jag framför allt en mycket trevlig kväll och natt med vänner och öl, men jag gjorde också vissa iakttagelser kring alla punkare och all punk där. Kände att jag ville dela med mig, så här kommer det. Om någon av våra lyssnare skulle råka identifiera sig med termen punkare så vill jag varna för det här avsnittet. Många, många människor dras över ytterst få kammar idag.   När vi är färdiga med att spy galla på subkulturer vi inte själva tillhör pratar vi en liten stund om Eurovision Song Contest. Petiga lyssnare kanske noterar att vi redan pratat om Melodifestivalen, men vad fan. Det är ändå nästan olika saker.

Okej, första nyinspelade avsnittet på några veckor. Det här är avsnittet där vi, som vår vän Robert hade sagt, är ute på halt vatten. Joel har ett tag upprörts över att folk har sexuella preferenser som han själv inte delar, och har efter att ha läst en självbiografisk artikel om våldtäktsrollspel bestämt sig för att slå näven i bordet i detta vårt mest publika forum. Vi råkar också prata lite om prostitution, porr och andra ”extremare” former av sex. Flera klavertramp utlovas. Jag å min sida leker Spanarna i P1 (som jag ju gärna gör) och kåserar på något jävla sätt om hur reklamen utvecklas tillsammans med vår syn på den. Joel försöker mest tolka mig som att jag älskar Thomas Bodström. Av smakskäl blir det ingen illustration av rapeplay, och av andra skäl ingen för reklam heller. Därför: 1000 ord. Nej, jag orkar inte.

Äntligen är den sista Special April Month-podden här. Som alla ni hardcore-fans därute vet så har tekniken bråkat med oss och internet har helt enkelt inte låtit oss ladda upp den här. Hur som helst är det alltså Martin Luther-special. Det innebär att vi recenserar Martin Luther och Martin Luther King Jr.. Och ja, det är exakt lika spännande och tokroligt som det verkar.  Håll i hatten!    

Vi fortsätter vår Special April Month med en ordvitsspecial. Tro mig, det är många ordvitsar här. Oj. Oj, oj, OJ! Nästan lite för många, skulle vissa kanske tycka, men de är ju alla så bra! Kunde inte förmå mig själv att ta bort mer än ett par stycken Just det, mellan vitsarna recenserar vi Göteborg, eftersom det ju, så att säga, hör till temat.

Vi inleder vår nyligen instiftade Special April Month med att be om ursäkt för förra veckans podcastbrist. Sedan brister vi ut i Det Goda Samtalet, och diskuterar supporterkultur. Vi går sedan vidare och pratar om Allsvenskan (Sveriges högsta fotbollsdivision, alltså) en liten stund innan vi kryper till kojs.

Idag spyr vi (mest Joel) galla över Jack Kerouacs klassiker On the Road (På väg, eller På drift). Det ska göras film på den, och jag håller på att ta mig igenom den gamla bokjäveln. Sedan pratar vi om Åre. Skidresorten, om någon tvivlade. Jag har nyligen varit där, och säger en massa mer eller mindre genomtänkta saker som förhoppningsvis någon gång, på någon plats, kan vara till gagn för någon människa.

Idag inleder vi med att på vårt eget sätt be om ursäkt till John Houdi, som råkat höra vår recension av Skeptikerpodden. ”Eftersom chansen… eller risken är ganska liten att han lyssnar på det här så vill jag ju säga att jag hatar honom.” … sa jag i det programmet. Lite hårt kanske vi gick åt människan, men till vårt försvar tänkte vi verkligen aldrig att någon annan än vi och några kompisar skulle höra det. Nåväl. Vi pratar också om åtalet etc. mot Thomas Quick. Framför allt raljerar Joel om Gubb-Jan Stigsson. Jag sitter mest bredvid och fnissar åt det roliga namnet. Christer van der Kwast nämndes också, gissa vad jag gjorde då. Det bjuds också på en mer regelrätt recension. Den handlar om Rainer Werner Fassbinder och hans filmer.

I detta evigt purfärska avsnitt hyllar vi (i alla fall lite) Sigur Rós’ nya live-film Inni, och självklart känner vi oss tvungna att försöka analysera Island och huruvida det fanns något specifikt isländskt. Ta det för vad det är. Vi pratar också om Terminator-tetralogin (alltså inte ”kvadrologi”, som jag trodde att det hette när jag pratade om det (men jag menade rätt)). Jag drar någon konstig liknelse till Toto, och återigen: ta det för vad det är. Den stora frågan efter dagens program är alltså: Vad är det här?

I detta avsnitt har vi en gäst! På riktigt! Min (Mattias’) bror Erik är på besök i Skåneland och sticker in och tycker saker om att gå på festival. Både Joel och Erik har helt fel och vet inte vad de vill. Vi har också lyssnat på Kristian Luuks och Andres Lokkos podshow. Den är bra. För mer information – lyssna på podden för fan.

Hur skötte sig Billy Crystal egentligen, och har Thåström månne stagnerat som artist?