Podcasts about ecuadors

Die Zürcherin Fatima Walthert (36) wollte vor zehn Jahren als Rucksacktouristin allein durch Südamerika reisen. Heute lebt die Schweizerin im Hochland der Galapagos-Insel Santa Cruz, zusammen mit ihrem Mann, ihrer Tochter und vielen geretteten Tieren. Fatima Walthert entschied sich vor zehn Jahren, ihr Leben nicht nur zu träumen, sondern ihren Traum zu leben. Früher arbeitete die Zürcherin als Automechanikerin. Der hektische Alltag und der ständige Druck wurden ihr zu viel: «Ich sehnte mich nach Freiheit und vor allem nach einem Leben im Einklang mit der Natur.» Sie brach allein auf, um Südamerika zu bereisen. Was als Solo-Abenteuer begann, führte sie schliesslich auf die Galapagos-Inseln vor der Küste Ecuadors. Auf Santa Cruz lernte sie ihren Mann Eric kennen: «Er steuerte das Boot, was mich zur benachbarten Insel bringen sollte.» Heute lebt die Familie im Hochland von Santa Cruz. Abseits der Zivilisation, ohne Wasseranschluss, führt die Familie ein einfaches, aber glückliches Leben: «Für meine Tochter ist es ein Privileg, so naturverbunden aufwachsen zu können.» Ihr riesiger Garten ist Fatimas ganzer Stolz: «Hier wachsen allerlei exotische Früchte wie Bananen, Ananas oder Papayas, und ich pflanze verschiedene Ingwersorten an.» Gnadenhof für Tiere Ein Herzensprojekt von Fatima Walthert ist ihr Gnadenhof für allerlei gerettete Tiere. Auf ihrem kleinen Anwesen tummeln sich mittlerweile Hunde, Katzen, Schweine und sogar eine Eselsdame mit nur einem Ohr. Geplant war das eigentlich nie: «Ich habe Mitleid mit all den ausgesetzten Tieren, die oft auch gequält wurden.» Manchmal helfen auch Volontäre für Kost und Logis, die Tiere zu umsorgen.

Auf Bitten von Maik seht ihr den Ablaufplan der nächsten Wochen, als könntet ihr den Podcast nicht hören...:29.5 - Relegation + DFB-Pokal3.6 - Rückblick und Rankings9.6 - FaQ und Logorankings eurer DorftruppenLogos an: 100prozenpodcast auf Instagram, den Namen in die Kommentare oder an hundertunterklasse@gmail.com !Hoffentlich bist du jetzt zufrieden, du Arsch.---------------------------------------------Ein Fischerboot verlässt heimlich die Küste Ecuadors bei Nacht. Unter der Ladung von Kokainkisten sind sorgfältig verpackte Bananenstränge versteckt. Nach Tagen auf See trifft es ein Containerschiff in internationalen Gewässern. Die Drogen wechseln das Transportmittel und reisen als harmlose Fracht deklariert nach Rotterdam. Dort wartet bereits ein Schmuggler, doch der Zoll ...Du möchtest deinen Podcast auch kostenlos hosten und damit Geld verdienen? Dann schaue auf www.kostenlos-hosten.de und informiere dich. Dort erhältst du alle Informationen zu unseren kostenlosen Podcast-Hosting-Angeboten. kostenlos-hosten.de ist ein Produkt der Podcastbude.Gern unterstützen wir dich bei deiner Podcast-Produktion.

Auf Bitten von Maik seht ihr den Ablaufplan der nächsten Wochen, als könntet ihr den Podcast nicht hören...:29.5 - Relegation + DFB-Pokal3.6 - Rückblick und Rankings9.6 - FaQ und Logorankings eurer DorftruppenLogos an: 100prozenpodcast auf Instagram, den Namen in die Kommentare oder an hundertunterklasse@gmail.com !Hoffentlich bist du jetzt zufrieden, du Arsch.---------------------------------------------Ein Fischerboot verlässt heimlich die Küste Ecuadors bei Nacht. Unter der Ladung von Kokainkisten sind sorgfältig verpackte Bananenstränge versteckt. Nach Tagen auf See trifft es ein Containerschiff in internationalen Gewässern. Die Drogen wechseln das Transportmittel und reisen als harmlose Fracht deklariert nach Rotterdam. Dort wartet bereits ein Schmuggler, doch der Zoll ...Du möchtest deinen Podcast auch kostenlos hosten und damit Geld verdienen? Dann schaue auf www.kostenlos-hosten.de und informiere dich. Dort erhältst du alle Informationen zu unseren kostenlosen Podcast-Hosting-Angeboten. kostenlos-hosten.de ist ein Produkt der Podcastbude.Gern unterstützen wir dich bei deiner Podcast-Produktion.

Auf Bitten von Maik seht ihr den Ablaufplan der nächsten Wochen, als könntet ihr den Podcast nicht hören...:29.5 - Relegation + DFB-Pokal3.6 - Rückblick und Rankings9.6 - FaQ und Logorankings eurer DorftruppenLogos an: 100prozenpodcast auf Instagram, den Namen in die Kommentare oder an hundertunterklasse@gmail.com !Hoffentlich bist du jetzt zufrieden, du Arsch.---------------------------------------------Ein Fischerboot verlässt heimlich die Küste Ecuadors bei Nacht. Unter der Ladung von Kokainkisten sind sorgfältig verpackte Bananenstränge versteckt. Nach Tagen auf See trifft es ein Containerschiff in internationalen Gewässern. Die Drogen wechseln das Transportmittel und reisen als harmlose Fracht deklariert nach Rotterdam. Dort wartet bereits ein Schmuggler, doch der Zoll ...Du möchtest deinen Podcast auch kostenlos hosten und damit Geld verdienen? Dann schaue auf www.kostenlos-hosten.de und informiere dich. Dort erhältst du alle Informationen zu unseren kostenlosen Podcast-Hosting-Angeboten. kostenlos-hosten.de ist ein Produkt der Podcastbude.Gern unterstützen wir dich bei deiner Podcast-Produktion.

Auf Bitten von Maik seht ihr den Ablaufplan der nächsten Wochen, als könntet ihr den Podcast nicht hören...:29.5 - Relegation + DFB-Pokal3.6 - Rückblick und Rankings9.6 - FaQ und Logorankings eurer DorftruppenLogos an: 100prozenpodcast auf Instagram, den Namen in die Kommentare oder an hundertunterklasse@gmail.com !Hoffentlich bist du jetzt zufrieden, du Arsch.---------------------------------------------Ein Fischerboot verlässt heimlich die Küste Ecuadors bei Nacht. Unter der Ladung von Kokainkisten sind sorgfältig verpackte Bananenstränge versteckt. Nach Tagen auf See trifft es ein Containerschiff in internationalen Gewässern. Die Drogen wechseln das Transportmittel und reisen als harmlose Fracht deklariert nach Rotterdam. Dort wartet bereits ein Schmuggler, doch der Zoll ...Du möchtest deinen Podcast auch kostenlos hosten und damit Geld verdienen? Dann schaue auf www.kostenlos-hosten.de und informiere dich. Dort erhältst du alle Informationen zu unseren kostenlosen Podcast-Hosting-Angeboten. kostenlos-hosten.de ist ein Produkt der Podcastbude.Gern unterstützen wir dich bei deiner Podcast-Produktion.

Die Internationalität der Hamburger wie der Berliner Tageszeitungen aus den 1920er Jahren erstaunt uns immer wieder aufs Neue. Kaum ein Winkel der Welt, in den uns die Reisejournalisten jener Zeit in den vergangenen knapp fünf Jahren noch nicht entführt haben. Und wenn doch, wird das vermutlich nicht mehr lange so bleiben. Auf den Galapagos-Inseln vor der Küste Ecuadors waren wir tatsächlich bislang noch nicht, aber das wollten die Harburger Anzeigen und Nachrichten offenbar nicht länger auf sich sitzen lassen. Zwar hat man keinen eigenen Korrespondenten dort hinschicken können, dafür aber einen Reisereport des amerikanischen Forschers William Beebe so ergriffen rezipiert, dass es am 12. November 1924 im Bericht darüber mit der Erzählerperspektive zwischen dritter und erster Person munter durcheinander geht. Für uns auf Darwins Spuren ins Paradies begibt sich Rosa Leu.

Sie waren Charles Darwins Laboratorium der Evolution, und bis heute sind die Galapagos-Inseln vor der Küste Ecuadors das wohl spektakulärste Naturerbe der Menschheit. Viele der über 4500 Arten leben nur in diesem Ökosystem. Doch das Paradies ist gefährdet. Nicht nur der Müll und der Massentourismus bringen das fragile Öko-Gleichgewicht in Gefahr, auch Ecuadors Drogenkrieg macht vor den Inseln nicht Halt. Anne Herrberg war auf den Galapagos-Inseln unterwegs.

Der Umweltingenieur Kenzo van Gogh setzt sich in Ecuador für das Klima ein. Zusammen mit einem Team hat er ein Klimaschutzprojekt ins Leben gerufen, dass zur Erhaltung der Nebelwälder Ecuadors beiträgt. Unter anderem pflanzt er Bäume. Die Klimakrise hat Kenzo van Gogh schon in jungen Jahren beschäftigt. Nach seiner Ausbildung zum Umweltingenieur arbeitete der Basler in der biologischen Landwirtschaft. Vor drei Jahren reiste er zum ersten Mal nach Ecuador, um die Naturschutzorganisation kennenzulernen, für die er heute arbeitet. Mit ihr baut er nun ein Waldschutz- und Aufforstungsprojekt auf: «Es ist eine einfache und günstige Methode das Klima zu schützen. Es fördert aber auch die Artenvielfalt und schafft dringend nötige Arbeitsplätze für die Menschen hier in Ecuador.» Seit vier Monaten lebt der Umweltingenieur in der Hauptstadt Quito und betreut ein Klimaschutzprojekt in den Nebelwäldern Ecuadors: «Die Klimakrise ist das grösste Problem in der Geschichte der Menschheit, darum muss man jetzt handeln und nicht erst morgen.» Dünne Luft Quito die Hauptstadt von Ecuador und liegt auf 2'850 Metern über Meer in den Vorläufen der Anden. Die Luft dort oben ist sehr dünn. Am Anfang war es gewöhnungsbedürftig, sagt Kenzo van Gogh: «Als ich in Quito ankam wollte ich eigentlich viel Sport treiben, aber hier oben ist das eine ziemliche Herausforderung.» Trotzdem fühlt sich Kenzo van Gogh wohl in der lauten und turbulenten Millionenmetropole: «Die Ecuadorianer sind sehr angenehme und eher ruhige Menschen. Sie haben viel gemeinsam mit den Schweizern.»

Denne uges program byder på lidt af hvert!Endelig er det slået fast, at frivillige aftaler ikke virker, så lad os bare glemme det med det samme!Vi skal først snakke om dengang franske slavehandlere efterlod en masse slaver på en ø, hvor flora og fauna er cirka lige så imponerende som en golfgreen i forstaden.Så byder Ecuador ind med endnu et eksempel på, hvordan små ændringer kan have ekstremt store konsekvenser for fugle, insekter og livet i et skrøbeligt økosystem.Verdens bedste Florida er under ekstremt pres!Blæksprutter er som altid mega mærkelige, og i denne episode bliver der tilføjet lidt ekstra mærkelighed til posen.Lort er som altid spændende, nu også i forhold til alder.Der er som altid hurtige nyheder, en dyrequiz (bedre for Bondos ego i denne uge) og et spørgsmål fra Jacob (fuck) samt en kommentar fra Mille!VAMOS!Tidskoder:00:00 - Dagens programoversigt02:11 - Frivillige aftaler og løst og fast + skriv jer op på https://dendyrisketime.10er.app/ hvis I har lyst.10:46 - Tromelin, slaver, Cast Away og fugle20:15 - Ecuadors fugle og insekter er pressede27:27 - Florida er presset, KOM LIGE OP AF STOLENE31:55 - Blæksprutter er mega weird39:44 - Alder og lort, lort, lort44:09 - ÈN HURTIG NYHED46:33 - Ugens dyrequiz51:07 - Spørgsmål, kommentarer og lejlighedsvise løgne fra lytterne // Indimellem Late Night med SifTM Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Få människor har fått uppleva att en stor Hollywoodskådis porträtterar ens liv, men det har Mikael Lindnord. I den nya filmen ”Arthur the King” är det ingen mindre än Mark Wahlberg som spelar Mikael i hans möte med gatuhunden Arthur i Ecuadors djungel. För det var 2014 som hunden Arthur blev känd över hela världen när han mil efter mil började följa efter Mikael och hans vänner i det svenska VM-laget i multisport. Vi får höra den otroliga historien om hur Mikael och Arthur träffades, och hur de tillsammans med kända över hela världen med deras vänskap. Vi får också höra om arbetet med att göra berättelsen till en Hollywoodfilm, om Mark Wahlbergs udda rutiner och om Mikaels driv att aldrig vara average. Tusen tack för att du lyssnar!Ta del av våra kurser på Framgångsakademin.Beställ "Mitt Framgångsår".Följ Alexander Pärleros på Instagram.Följ Alexander Pärleros på Tiktok.Bästa tipsen från avsnittet i Nyhetsbrevet.I samarbete med Convendum.Följ Mikael på Instagram.Mikael Lindnord & Val Hudson - Arthur: gatuhunden som lämnade djungel och hittade hem Mikael Lindnord - Arthur the kingMikael Lindnord - Arthur och hans vänner: Och andra berättelser om hundar som fått människor att hitta sig självaStöd Hundstallet. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Få människor har fått uppleva att en stor Hollywoodskådis porträtterar ens liv, men det har Mikael Lindnord. I den nya filmen ”Arthur the King” är det ingen mindre än Mark Wahlberg som spelar Mikael i hans möte med gatuhunden Arthur i Ecuadors djungel. För det var 2014 som hunden Arthur blev känd över hela världen när han mil efter mil började följa efter Mikael och hans vänner i det svenska VM-laget i multisport. Vi får höra den otroliga historien om hur Mikael och Arthur träffades, och hur de tillsammans med kända över hela världen med deras vänskap. Vi får också höra om arbetet med att göra berättelsen till en Hollywoodfilm, om Mark Wahlbergs udda rutiner och om Mikaels driv att aldrig vara average. Tusen tack för att du lyssnar!Ta del av våra kurser på Framgångsakademin.Beställ "Mitt Framgångsår".Följ Alexander Pärleros på Instagram.Följ Alexander Pärleros på Tiktok.Bästa tipsen från avsnittet i Nyhetsbrevet.I samarbete med Convendum.Följ Mikael på Instagram.Mikael Lindnord & Val Hudson - Arthur: gatuhunden som lämnade djungel och hittade hem Mikael Lindnord - Arthur the kingMikael Lindnord - Arthur och hans vänner: Och andra berättelser om hundar som fått människor att hitta sig självaStöd Hundstallet. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Kalle Berg pratar om att Glenn Hysén enligt egen utsago blivit ”lurad som in i helvete” och råkat göra reklam för högerextrema partiet Alternativ för Sverige.Han pratar också om att försvaret hyrde "rysstugor" av Kremlkopplade ryssar vid en Natoövning i vintras.Linnea Rönnqvist pratar om det diplomatiska bråket som uppstått mellan Mexiko och Ecuador efter att polisen stormat Mexikos ambassad och gripit Ecuadors tidigare vicepresident.Sen kommer politikreporter Etezaz Yousuf och pratar om den interna kritiken i Vänsterpartiet: Har Nooshi blivit för sossig?Dessutom: Flörtande fotbollsmaskot får sparken, regalskeppet Äpplet och världens äldsta man äter Fish and chips varje vecka. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

For mange er Julian Assange selve ansigtet på ideen om at hacke sig ind på magthavernes hemmeligheder og dele dem med verden. Men er det i virkeligheden det, han er? En af verdens største whistleblowere – en pioner i kampen for retten til at vide, hvordan magthavere i det skjulte agerer på tværs af lov og ret? Eller er han – som nogen mener – bare en uansvarlig narcissist, der har sat andre menneskers liv på spil ved at afsløre nogle af USA's dybeste hemmeligheder?I adskillige år gemte han sig på Ecuadors ambassade i London og har siden i årevis siddet fængslet i Storbritannien. Men nu skal en dommer afgøre, om Assange skal udleveres til retsforfølgelse i USA, hvor han risikerer mange, mange års fængsel.Vi spørger Politikens Sebastian Stryhn Kjeldtoft, hvad der er på spil for os andre. Og hvad det er for en skæbne, der efter tur har ramt en række af alverdens whistleblowere.

For mange er Julian Assange selve ansigtet på ideen om at hacke sig ind på magthavernes hemmeligheder og dele dem med verden. Men er det i virkeligheden det, han er? En af verdens største whistleblowere – en pioner i kampen for retten til at vide, hvordan magthavere i det skjulte agerer på tværs af lov og ret? Eller er han – som nogen mener – bare en uansvarlig narcissist, der har sat andre menneskers liv på spil ved at afsløre nogle af USA's dybeste hemmeligheder?I adskillige år gemte han sig på Ecuadors ambassade i London og har siden i årevis siddet fængslet i Storbritannien. Men nu skal en dommer afgøre, om Assange skal udleveres til retsforfølgelse i USA, hvor han risikerer mange, mange års fængsel.Vi spørger Politikens Sebastian Stryhn Kjeldtoft, hvad der er på spil for os andre. Og hvad det er for en skæbne, der efter tur har ramt en række af alverdens whistleblowere.

Zum Tag der Verliebten schenken sich Millionen Menschen gegenseitig Blumen, Schokolade oder eine andere Aufmerksamkeit. Manche greifen vielleicht sogar tiefer ins Portemonnaie und schenken ihren Liebsten Schmuck. Vor allem bei Gold sollte man aber genauer hingucken, damit es fair zugeht. Mira und JJ haben sich deshalb mal mit dem Goldabbau in Südamerika beschäftigt. Eine Doku in der ZDF-Mediathek über “Ecuadors tödliche Goldminen” hat den beiden eindringlich vor Augen geführt, wie die Arbeiter:innen für den wertvollen Rohstoff täglich ihr Leben aufs Spiel setzen. Andy Koch von Fairtrade Max Havelaar Switzerland erklärt uns, wie das Label versucht solche Missstände zu beseitigen – Fairtrade zertifiziert 14 Minen in Peru. Einer der auf Fairtrade-Gold setzt, ist Jonas Buck, der in Berlin die Goldschmiede Quite Quiet führt. Seine Partnerin Johanna und er haben von Anfang an mit Fairtrade-Gold gearbeitet, auch wenn das mit einigen Hürden verbunden war. Gebt uns gerne Feedback und schaut bei Instagram vorbei, da gibts noch mehr zu dem Thema: @ichwillfair.

Bevæbnet med rifler og sprængstoffer indtager en gruppe maskerede mænd en tv-station i Ecuador for rullende kameraer. I over 15 minutter kan hele nationen følge med, mens en gruppe mænd hårdhændet truer de ansatte på tv-stationen og tvinger dem ned på gulvet. Angrebet sker få dage efter at den berygtede narkobaron og bandeleder, Fito, er sporløst forsvundet fra sin fængselscelle i et af Ecuadors sikreste fængsler. Siden hans flugt er der udbrudt kaos - inden for fængselsmurene og ude i gaderne, og nu har landets nye præsident indført undtagelsestilstand i 60 dage for at få situationen under kontrol, og frem for alt for at finde Fito. Kan en narkoboss virkelig vælte en velfungerende stat? Det spørger vi DR's korrespondent i Sydamerika, Kristian Almblad, om. Vært: Simon Stefanski. Program publiceret i DR Lyd d. 18/1.

Babs Drougge och Matilda Rånge på P3 Nyheter förklarar morgonens stora nyheter, alltid tillsammans med programledarna för Morgonpasset i P3: Linnéa Wikblad och David Druid. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Ecuadors mest ökända knarkboss har rymt från fängelset, vilket utlöst en våg av våldsdåd i landet. Bland annat stormades en tv-kanal av beväpnade män, mitt under livesändning igår. Nu har den nytillträdda presidenten förklarat officiellt krig mot knarkgängen.Sen pratar vi om pulkadebatten på Skogskyrkogården. Trots skyltar fortsätter barnfamiljer att komma dit och stoja – något som stör de sörjande. Nu vill Moderaterna i Stockholm införa ett officiellt förbud med böter och patrullerande väktare.

Andrew og Rasmus påbegynder en længere rejse i dagens Vildspor. Rejsen starter i Klelund biodiversitetsdyrehave, hvor vi mødes med ejer Sofie Kirk Kristiansen for at tale om motivet for at beskytte vild natur i Danmark og om tankerne bag naturgenopretningen i Klelund. Vi vandrer i Dyrehaven for at se på vegetationen, men også kigge efter spor af dyrehavens nøglearter. Med på rejsen er også biolog Asser Øllgaard, som kan fortælle om etablering af beskyttede naturområder i Ecuadors vidtstrakte regnskove. På vejen hjem fra Klelund beslutter Andrew og Rasmus at tage et smut omkring Randers Regnskov for at sanse regnskovenes fugtige varme og rige dyreliv. Og så skal vi have næste afsnit af føljetonen ”Fra før far var barn”. Vært: Rasmus Ejrnæs. Medvirkende: Sofie Kirk Kristiansen, Asser Øllgaard.See omnystudio.com/listener for privacy information.

Die Galapagos-Inseln sind diesmal das Ziel der Kopfreise, zu der das Podcast-Duo Kathrin Sander und Inka Schmeling aufbricht. Und zwar per Schiff: Auf der "Silver Origin" von Silversea geht's durch das Archipel, das 1.000 Kilometer entfernt von der Küste Ecuadors im Pazifik liegt. Und auf der Tierarten ihre derart eigene Entwicklung genommen haben, dass sie schließlich Naturforscher Charles Darwin zu seiner Evolutionstheorie inspirierten.

Den amerikanska författaren Annie Dillard som betraktar sina essäer som sitt huvudverk. Katarina Wikars läser och förundras över den unika blicken. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades för första gången 2015. Jag kan inte släppa den där blicken – hör här: våra ögon låstes och någon kastade bort nyckeln. Vår blick var som om två älskande eller två dödsfiender oväntat mötts på en övervuxen stig medan båda tänkt på något annat: ett klargörande slag i magen. Det var också ett hårt slag mot hjärnan, eller hjärnor som plötsligt pucklade på varandra, med all den laddning och det intima gnissel som uppstår när ballonger gnids mot varandra. Den tömde våra lungor, den fällde skogen, flyttade åkrarna och torkade ut sjön, världen monterades ner och föll in i de där ögonens svarta hål. Denna blick – som förmår fälla skogar och montera ner världar kommer från en vessla, detta lilla vasstandade djur, som författaren Annie Dillard möter på sin skogspromenad en dag. Texten om mötet med vesslan är fem och en halv sida lång och inleder essäsamlingen: Att lära en sten att tala. Expeditioner och möten. Och skrevs redan i början av åttiotalet men kom på svenska först i år. Det här är inte en samling tillfällighetsskriverier, utfyllnadstexter låter hon hälsa i författarens anmärkning, det här är mitt riktiga verk. Annie Dillard är född 1945 och bosatt på en ensligt belägen ö i staten Washington i USA där man bara ser ett ljus från Kanada flämta svagt på vintern. Hon har en hemsida där hon ber om att få vara ifred Och hon skriver både fiktion och fakta, memoarer och poesi – en avklarnad och detaljskarp prosa om det mycket lilla och om det oändliga. Hon fick Pulitzerpriset redan som ung för sin Pilgrim at Tinker Creek som hette Livet vid ån på svenska. Och hennes värld kan vara ån strax intill, Galapagosöarna eller Antarktis. Hon iakttar noggrant, kan lyssna sig igenom vilken tystnad som helst, tillåter sig aldrig att bli sentimental eller nostalgisk. Hon har en förmåga som jag i brist på bättre kallar förunderlig att beskriva sitt möte med vesslan, hur det är att befinna sig inne i vesslans hjärna i sextio sekunder. Hur de båda samtidigt pluggade in på ett annat band, ett ljuvt och chockerande ögonblick. En vessla säger aldrig vad den tänker på. Den greppar sin enda nödvändighet och släpper inte taget, kan vi människor lära något där av? Att greppa sin enda nödvändighet och att inte släppa taget, att kraftlöst dingla från den vart den än för oss. Hon inleder sin text med anekdoten om örnen som sköts och visade sig ha en skarptandad vesslaskalle som satt fast i dess strupe, en vessla släpper aldrig sitt tag. Och som Jonas Ellerström skriver i sitt efterord till Att lära en sten att tala har också Laurie Andersson skrivit om henne i låten Speechless. Och nästa gång jag möter den där vesslan som bor i den övergivna sågen ska jag gå ett steg närmare. För mycket länge sen berättade jag för en tillfällig manlig bekant att jag egentligen kom från landet, ja, nästan från skogen, och han sa: Du har ju blivit helt totalurbaniserad. Trettio år senare försöker jag gradvis återvända till naturen och tystnaden och då kan Annie Dillard vara en vägvisare, en stigfinnare, en mentor. Hon är en glesbygdens Joan Didion, låter sig inte för ett ögonblick falla ner i sentimentalitet, det är som det är. Männen hon reser med i Ecuadors djungler häpnar att hon inte försöker hjälpa en snarad hjort i en by, att hennes ansikte var uttryckslöst när hon iakttog hjorten. Hon svarar: Mina herrar från staden, vad förvånar er? Att det finns lidande här eller att jag vet om det? Intill sin spegel därhemma har hon fotot på en brännskadad man, som två gånger i livet med tretton års mellanrum har blivit svårt bränd av bensin. Han säger i en intervju: Gud kan inte göra så här mot mig igen. Annie Dillard skriver: Kan någon vara snäll och förklara för Alan McDonald i hans värdighet, för hjorten vid Providencia i dess värdighet, vad som pågår? Och skicka mig karbonkopian. När Annie Dillard skrev den här boken var hon inte ens fyrtio och skriver redan insiktsfullt eller snare utan flummigt filter om åldrandet, eller humoristiskt om livsprinciper. Men hon är också en flätandets mästare som får en text om manliga nordpolsfarare i frack och bordssilver och en om några gitarrspelande frikyrkliga att korrespondera: varför liknar vi som går i kyrkan glättiga, hjärnbefriade turister på charteresa till det Absoluta? frågar hon sig. Och inför lättvindigheten i bönen ber hon oss stanna upp, tänka till. Vi borde alla bära skyddshjälmar i kyrkan, skriver hon. Och påminner om sjuttonhundratalets chassidiska judar som förstod vilken fara orden i bönen utsatte en för. Citat: Sen han åkallat Gud kunde Gud märka det och förgöra honom innan han hunnit yttra resten, Vare nådig. I Annie Dillards värld kan det vara värt att släpa fingrarna genom vatten fulla av pirayor. Klappa en sköldpadda full av encelliga alger på Galapagos och tänka: Jaha, här är vi nu allihop. Hon kan genomskåda hägringar och samtidigt vet hon hur svårt det är att få syn på dem för medvetandet förväntar sig ju alltid det vanliga. Katarina Wikars, Sveriges radios kulturredaktion Annie Dillard på svenska Det skrivande livet. Översättning av Niclas Nilsson. Ellerströms förlag, 2018. Grunden den heliga. Översättning av Niclas Nilsson. Ellerströms förlag, 2016. Att lära en sten att tala – expeditioner och möten. Översättning av Olle Thörnvall. Ellerströms förlag, 2015. Livet vid ån. Översättning av Roland Adlerberth. Stegelands förlag, 1978. Musik Sadness av AShamaluevMusic. IBGMusic For Videos.https://soundcloud.com/ashamaluevmusic2/sadness?in=ashamaluevmusic2/sets/piano-music

Vi slår hele tiden nye triste rekorder i rydning af regnskov. Og måske er modgiften til denne her udvikling, at vi lærer flere af de mystiske arter i regnskoven at kende. Det forsøger man på i Randers Regnskov, hvor man har lavet et naturreservat i hjertet af Amazonas. Vi besøger jaguarerne og tapirerne i Randers og hører om nogle af de mange fantastiske dyr, der holder til i Ecuadors frodige fugtige regnskov. Medvirkende: Asser Øllgaard, biolog og leder for naturbevarelse, Randers Regnskov. Vært: Julie Meldgaard HarboeSee omnystudio.com/listener for privacy information.

In dieser Radioreise nimmt Sie Alexander Tauscher mit auf die Galapagos Inseln. Wir entdecken das Archipel, das rund 1.000 Kilometer vor der Küste Ecuadors im Pazifik gelegen ist. Freuen Sie sich auf den größten Zoo der Welt, der keine Zäune kennt. Wir sind dort, wo die berühmten Riesenschildkröten und viele andere einzigartige Tiere zu Hause sind. Wir besuchen eine Aufzuchtstation gefährdeter Riesenschildkröten, schwimmen mit Seelöwen, beobachten Leguane und seltene Vögel. Wir schnorcheln mit Pinguinen, Meeres-Echsen, großen Wasserschildkröten und Hammer-Haien. Die Tour beginnt zunächst auf der kleinen Insel San Cristobal. Anschließend setzen wir nach Santa Cruz über, dem touristischen Zentrum des Archipels.Schließlich stechen wir mit der “Angelito” in See und entdecken die Geheimnisse der abgelegenen Vulkaninsel Isabella entdecken. Dabei treffen wir auf verspielte Seelöwen und gelassene Haie inmitten. Viel Spaß auf dieser außergewöhnlichen Fernreise!

Dan Jönsson reflekterar över framtiden i ljuset av samtidens dystopier och utopier i denna fyrtio minuter långa specialessä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen den 20 maj 2019.Jag ska berätta om framtiden. Vi lever i en storslagen epok, när mänskligheten står på tröskeln till att, en gång för alla, göra sig fri från sina fysiska begränsningar. Om bara några årtionden kommer robotar att kunna utföra de flesta betungande och monotona arbeten. Med självkörande bilar blir trafiken säker och effektiv. Kompressionsteknik och superbatterier gör gamla orena bränslen föråldrade och förpassar energiproblemen till historien. Digitala kommunikationer skapar en global enhetscivilisation, där kulturella motsättningar blir alltmer sällsynta. Avancerad bioteknik lär kunna spåra och förebygga inte bara de flesta allvarliga sjukdomar, utan också helt normala åldersförändringar. Den första människan som kommer att leva i tusen år kan kanske redan vara född.frågan är om inte framtiden just nu är mer polariserad än någonsin.Men vi lever som vi vet också i en epok när mänskligheten står på tröskeln till att, en gång för alla, förstöra förutsättningarna inte bara för sin egen fortlevnad utan också för mycket av det övriga livet på jorden. När hälften av alla vilda djur har försvunnit på bara några decennier. När halten av koldioxid i atmosfären ligger på en nivå som är högre än på flera miljoner år. När det tycks alltmer säkert att de skenande växthuseffekterna inte längre går att hejda på en rimlig nivå utan kommer att göra allt större delar av planeten obeboelig, med krig och flyktingströmmar som följd. Vad hjälper oss då våra robotar och superbatterier? Vad spelar det för roll om en människa kan leva i tusen år när mänskligheten ändå kommer att gå under? Den första människan som får uppleva slutet för vår civilisation kan möjligen redan vara född.Jag är väl knappast ensam om att ha svårt att få det här att gå ihop. Självklart är det så att varje tid i någon mening slits mellan hopp och förtvivlan, mellan utopi och dystopi men frågan är om inte framtiden just nu är mer polariserad än någonsin. Som jag minns den, framtiden, från min egen uppväxt var avståndet mellan paradis och domedag visserligen betydande även då, men inte alldeles oöverstigligt. Å ena sidan visionerna om en bättre renare, fredligare, mer rättvis värld, å andra sidan hoten från miljöförstöring och kärnvapenkapprustning. Men både visionerna och hoten var mänskliga i omfattning. Den ekonomiska och tekniska utvecklingen gick att styra, kärnvapnen gick trots allt att plocka bort och destruera. Den framtid vi står inför idag är däremot vad gäller både hoten och visionerna övermänsklig till sina dimensioner. Åt ena hållet klimatförändringar som det redan verkar vara försent att bringa under kontroll, åt det andra en teknisk utveckling som mer eller mindre ser ut att driva sig själv mot något som ingen riktigt vet vad det är.Man kan tänka sig att det är denna väldighet i perspektiven som får vår tids politik att verka så handlingsförlamad, så viljelös och kortsynt. Medan glaciärerna smälter pågår ilskna debatter om flygskatter och elcykelsubventioner; medan de digitala algoritmerna rusar vidare mot singulariteten diskuteras hotet från de fientliga trollfabrikerna. Som den tyske filosofen Richard David Precht formulerar saken förhåller sig politikerna till framtiden ungefär som till vädret, som om valet stod mellan att fälla upp ett paraply eller hålla sig inomhus. Just i en tid alltså, när den mänskliga civilisationen står inför det största hotet, men också de största möjligheterna någonsin i sin historia.alla politiska visioner från och med nu, och faktiskt sedan några decennier tillbaka, måste ses i ljuset av den ekologiska krisen.Hur hotet ser ut vet vi, men vilka är då möjligheterna, helt konkret? Ja för Precht handlar de i alla fall inte om evigt liv, om en digital världsgemenskap, eller om superdatorer inopererade i pannloben. Allt som är tekniskt möjligt är, för det första, inte nödvändigtvis eftersträvansvärt. Vad skulle vi använda den jordiska evigheten till? Skulle vi verkligen bli klokare om vi fick all världens kunskaper och färdigheter på ett chip i hjärnan? Redan med dagens sökmotorer och gps-system har basala förmågor, som att läsa en karta eller memorera vissa basfakta, börjat framstå som nästan omoderna: är det ett framsteg? För det andra, konstaterar Precht, är den ekologiska krisen och den digitala revolutionen inte två skilda ting, utan i mångt och mycket två sidor av samma mynt. Var ska, till exempel, all den energi som framtidens digitala superservrar kommer att behöva, egentligen tas? Enbart de dataservrar som producerar nya bitcoin kräver idag lika mycket elektricitet som hela Danmark.Prechts bok har titeln Jäger, Hirten, Kritiker jägare, herdar, kritiker: en blinkning åt Karl Marx gamla idé om människans roll i det kommunistiska samhället, och även för Precht ett sätt att ringa in något slags politisk vision. Den digitala utopin kan handla om helt alldagliga ting, sådana som faktiskt gör världen bättre, rent konkret. Självkörande bilar är ett exempel, ett annat medicinsk diagnostik. Men det som verkligen kommer att betyda något i vår framtida vardag är enligt Precht automatiseringen av arbetslivet. Här finns en enorm, frigörande potential, när slitsamma och monotona arbeten försvinner och gör det möjligt att ägna tiden åt sådant som faktiskt betyder något. Förutsatt förstås att försörjningen garanteras med en ordentlig basinkomst.Kanske kan det vara utopi nog. Vad det handlar om är att alla politiska visioner från och med nu, och faktiskt sedan några decennier tillbaka, måste ses i ljuset av den ekologiska krisen. Den franske antropologen Bruno Latour har uttryckt det som att vi står inför en ny klimatregim som i grunden ruckar inte bara ramarna för politiken utan hela vårt sätt att se på världen. Naturen är inte vad den var: ett objekt för mänsklig kartläggning och kolonisering. Jordens organiska processer, inser vi nu, hänger samman, reagerar på varandra. I och med det är inte heller historien längre vad den var: en berättelse som med alla sina tragedier ändå leder stadigt framåt. Den moderna utveckling som har orsakat den kris vi nu står mitt i, var kanske i bästa fall bara ett sidospår.Och därför är förstås inte heller politiken vad den var. I en essä från 2018 med den franska titeln Où atterir? Var ska vi landa? eller som den heter i engelsk översättning: Down to Earth, Ner på jorden, skissar Latour politikens ramar under den nya klimatregimen. Med ett enkelt schema visar han hur den moderna politikens klassiska kraftfält, mellan polerna det lokala och det globala, satts ur balans av en tredje pol, som han benämner det jordiska men som väl också skulle kunna kallas ekologin. Den etablerade politiken stöts bort av denna tredje pol, i panik eller förnekelse, tydligast hos demagogerna på högerkanten men också i de liberala dagdrömmarna om att fixa klimatet med grön teknologi och hållbar tillväxt. Av den allians mellan gröna och sociala krafter som för Latour är det enda tänkbara politiska svaret på utmaningen från det jordiska, syns än så länge inte mycket till.Så var landar vi? Är framtiden ett hot eller ett löfte? Kanske både-och? Det enda som verkar säkert är att vi lever i en tid när mycket vi nyss tog för givet inte gäller längre; en tid som tvingar oss att tänka om, tänka nytt. Se på vår värld med en förändrad blick. Ja, faktiskt en storslagen epok, på sätt och vis. Vår planet sedd utifrånDet var på julaftonskvällen 1968 som astronauterna på Apollo 8 Frank Borman, James Lovell och William Anders kanske för gott förändrade jordinvånarnas bild av sin planet. Inför uppskattningsvis en miljard tevetittare i sextiofyra länder sände de i ungefär en halvtimme live från rymdfarkosten, som befann sig i omloppsbana runt månen; visade bilder på månytan och den omgivande rymden, där jorden framträdde som en ljusblå halvsfär, och avslutade seansen med att i tur och ordning läsa högt ut Bibelns Första Mosebok. Jag var själv för liten för att komma ihåg något av detta rymdhistoriens mest patetiska ögonblick, och eftersom det måste varit mitt i natten i Sverige är det kanske inte många andra här som gör det heller men bilderna som William Anders tog av jorduppgången över månen har jag sett så många gånger att de har bränt sig fast i hjärnbarken. Vår sköra blå planet, svävande som en bräcklig julgranskula i fritt fall genom den kosmiska natten.Om termodynamiken haft sin gång borde nämligen Jordens atmosfär se ut som på Mars eller Venus;Sedan dess har vi börjat vänja oss. Ändå var det så man fick en klump i magen när rymdsonden Osiris-Rex nästan exakt femtio år senare, i december 2018, på väg genom asteroidbältet vände sin kamera hemåt och knäppte en bild där jorden framträder som en bara knappnålsstor lysande stjärna i den svarta tomheten, med månen som en ännu mindre liten prick precis intill. De här bilderna skapar en svindel som rycker tankarna ur deras invanda omloppsbanor som den engelske geofysikern James Lovelock skriver i sin banbrytande bok Gaia från 1979 är det kanske det här som är rymdforskningens verkligt avgörande landvinning: att den har fått oss människor att se på vår planet utifrån, från rymden. Se den, alltså, som något mer än bara summan av sina organiska och fysiska processer. Som något sammanhängande och helt.Lovelock fick impulsen till sin Gaiahypotes när han arbetade som gästforskare hos den amerikanska rymdfartsstyrelsen NASA i Kalifornien i mitten på sextiotalet. Han ingick i ett forskarlag som just då var mitt uppe i ett projekt som handlade om att försöka hitta tecken på liv på Mars. Metoden var att genom att analysera teleskopfotografiernas färgspektra försöka identifiera atmosfärens sammansättning, och Lovelock och hans team kom till stort förtret för sina uppdragsgivare rätt snart fram till att Mars måste vara en död planet. Dess atmosfär befann sig i ett kemiskt jämviktstillstånd, det vill säga den motsvarade precis det man kunde förvänta sig enligt termodynamikens andra lag, som slår fast att alla kemiska och fysikaliska processer förr eller senare planar ut mot det man kallar värmedöden, eller med ett annat uttryck maximal entropi.Det var när Lovelock sedan betraktade Jorden med samma blick som polletten trillade ner. Om termodynamiken haft sin gång borde nämligen Jordens atmosfär se ut som på Mars eller Venus; framför allt syret skulle ha varit i det närmaste försvunnet och ersatt av koldioxid. Planeten borde då ha varit antingen djupfryst eller kokhet. Kunde det vara så, frågade sig Lovelock nu, att ett definierande kännetecken på liv var just att dess processer motverkade entropi? Idén var inte helt ny, men för Lovelock krokade den i en annan tankegång som gjorde den smått visionär: för kunde det då också vara så att livet på jorden var systemiskt sammantvinnat i något som liknade en enda gigantisk organism? Vars gemensamma syfte i så fall var att förhindra ökningen av entropin, det vill säga se till så atmosfärens temperatur och andra livsnödvändiga förutsättningar var i balans?När Lovelock publicerade sin hypotes som förresten fick namnet Gaia av hans granne, författaren William Golding möttes den av hån och förakt från ett i stort sett enigt vetenskapssamhälle. Lovelock anklagades för kvasivetenskaplig romantik och nyandlig spekulation. Och det är sant, Gaia är inget vetenskapligt verk. Den är en populärvetenskaplig idéskrift, ett trots allt rätt väl vetenskapligt underbyggt försök att formulera hur hypotesen skulle kunna se ut, mer i detalj: hur det kan komma sig att syre och metan kan existera samtidigt i atmosfären, hur världshaven fungerar som kemiska reningsverk och hur överflödigt salt tas om hand och deponeras. Till exempel.det som verkligen bekräftas av de senaste decenniernas klimatdebatt är förståelsen av Jorden som ett sammanhängande ekosystem där allt står i relation till vartannatSom Lovelock försiktigt antyder i förorden till senare utgåvor av boken, publicerades Gaia möjligen några decennier för tidigt. Lovelock skrev i en tid när de största miljöhoten stavades luftföroreningar, ozonhål och radioaktivitet, och när en samlad expertis ansåg att vi var på väg mot en ny istid. Lovelocks inställning var att visst, det är nog bra att vara på sin vakt mot allt det där, men Gaia har under årmiljarderna visat en enorm förmåga att anpassa sig. Den ekologiska balansen är känslig, men i positiv mening: när systemet känner av en störning reagerar det och hittar en ny balans. Den största miljökatastrofen, enligt Lovelock, inträffade för två tre miljarder år sedan, när syret släpptes fritt i atmosfären. Men till och med det lyckades Gaia reda ut. Det enda som skulle kunna bli värre är om vi med våra utsläpp av växthusgaser får koldioxidnivån att öka till en punkt där balansen inte går att återställa. Då, säger Lovelock, träder termodynamikens andra lag i funktion.Skrivet, alltså, 1979. Det är svårt att läsa Gaia idag utan att få känslan av att lyssna till en profetisk röst. Den samtida dövheten står i exakt proportion till Lovelocks klarsyn. Inte för att jag vet om hans hypotes är riktig i alla detaljer, men det som verkligen bekräftas av de senaste decenniernas klimatdebatt är förståelsen av Jorden som ett sammanhängande ekosystem där allt står i relation till vartannat och därmed det akuta behovet av en vetenskap som också den kan korsa gränserna mellan disciplinerna. När Bruno Latour plockar upp Lovelocks hypotes i sin stora bok Face à Gaia från 2015, är det just för att förklara hur den ekologiska krisen har tvingat oss att se på världen på ett nytt sätt. Insikten att naturen inte längre är en fond som vi människor avtecknar oss mot, utan ett komplicerat sammanhang vi ingår i, har under det han kallar den nya klimatregimen spritt sig långt utanför ekologernas led. Inför Gaias ansikte står vi vid en punkt där naturen inte längre är ett användbart begrepp. Vi befinner oss, kan man säga, vid naturens slut.Och vad betyder det i så fall för vår syn på oss själva som art? Begreppet antropocen kan ju på sätt och vis ses som ett försök att hantera insikten om naturens slut som alltså övergår i människans epok, logiskt nog men lika logiskt vore ju att inse vår litenhet, att vi på det stora hela mest är en mikroorganism bland andra som i det riktigt långa loppet inte lär ha någon större påverkan på Gaias ämnesomsättning överhuvudtaget. Och kanske är motsättningen mellan de här båda synsätten faktiskt skenbar. Det de i grunden har gemensamt är det som gått förlorat: idén om människan som naturens herre, skapelsens krona som kan forma världen efter sin vilja och föreställning. Han som plötsligt tappade fotfästet framför de stämningsfulla bilderna av jorduppgången den där julaftonskvällen 1968.Tiden rinner utMan brukar ibland åskådliggöra Jordens historia som en urtavla med tjugofyra timmar. På en sådan dygnsklocka uppstår de tidigaste primitiva livsformerna redan någon gång vid fyratiden på morgonen; men det dröjer ända till framåt tio på kvällen innan växterna etablerar sig på land. Dinosaurernas storhetstid infaller några minuter i elva. De allra första människoliknande varelserna lämnar trädtopparna på Östafrikas savanner bara en dryg minut före tolv. Och de tidigaste civilisationernas, arkitekturens och skrivkonstens födelse för sådär sex tusen år sedan, med andra ord början på det vi brukar kalla för historien, inträffar på en sådan här tidslinje ungefär en tiondels sekund före midnatt.Vad som ser ut som ett tekniskt eller vetenskapligt framsteg kan i själva verket visa sig vara ett hot mot vår egen livsmiljö.Att människan, och den mänskliga historien, skulle ha någon speciell betydelse är i det perspektivet en löjlig tanke. Sex tusen år, det är en fis i vinden. Ändå är det precis den tanken som bär upp hela vår moderna, västerländska civilisation. Fram till helt nyligen var det en allmän sanning att människan som den enda intelligenta livsformen besitter en unik förmåga att förstå och därmed behärska naturen. Just med hjälp av sin intelligens, sitt förnuft, har människan lyckats upprätta ett kunskapssystem, kallat vetenskapen, som låter henne betrakta naturen med objektiv blick, dra allmänna slutsatser och på så vis ingripa i naturprocesserna på ett sätt som gagnar hennes syften. Genombrottet för detta tankesystem brukar kallas för den vetenskapliga revolutionen och anses ha ägt rum på 1600-talet när några orädda forskare Galileo inom astronomin, Descartes inom filosofin och Newton inom fysiken bröt med det vidskepliga vaneseendet och lade grunden till en världsbild baserad på noggranna observationer och stringent logik.Att en stor förändring verkligen inträffade på 1600-talet går inte att förneka. Men frågan är vad den handlade om, egentligen. I ett drygt halvsekel nu har den moderna världsbilden varit utsatt för kritik och tvivel. Först atombomben, och vad den förde med sig av kapprustning och domedagsvisioner; därefter miljöförstöringen och vad den förde med sig av larmrapporter och just det domedagsvisioner, har lett till insikt om att vår förmåga att ingripa i naturens processer också för med sig en risk att förändra dem i grunden. Rentav slå ut dem fullständigt. Vad som ser ut som ett tekniskt eller vetenskapligt framsteg kan i själva verket visa sig vara ett hot mot vår egen livsmiljö.Det här borde förstås påverka hur vi ser på arvet från 1600-talets vetenskapliga revolution. Hur rationellt är det mänskliga förnuftet? Ledde detta idéhistoriska genombrott bara in i en fantastisk återvändsgränd? De skeptiska, civilisationskritiska strömningar som kommit att samlas under begreppet postmodernism har visserligen långtifrån alla någon bakgrund i ekologin ändå kan man säga att de förenas av ett ekologiskt förhållningssätt, eftersom ett ledmotiv i kritiken av den moderna världsbilden handlar just om dess benägenhet att isolera fenomenen från varandra, vägra se dem i ett sammanhang. Fysik, filosofi, historia är skilda saker, och får på inga villkor blandas ihop.I den engelske idéhistorikern Stephen Toulmins klarsynta bok Cosmopolis från 1990 är det just den här uppstyckade världsbilden som står i centrum för kritiken. Enligt den moderna självförståelsen nådde Galileo, Descartes och Newton sina upptäckter genom självständiga observationer och resonemang, utan påverkan av historiska eller andra tillfälliga omständigheter. Den bilden har varit viktig, eftersom den förstärker upptäckternas karaktär av tidlösa och universella sanningar. Den moderna vetenskapen har ju nämligen haft sin grund i just detta, i att formulera allmänna lagar för hur materien beter sig, oavsett förutsättningar. Att säga att dessa lagar skulle ha påverkats av den historiska och politiska situation där de formulerades skulle vara detsamma som att medge att deras giltighet också kunde vara av tillfällig, historisk natur.Men även om vetenskapshistorien har fått oss att tro det, så gjordes 1600-talets upptäckter inte i ett historiskt tomrum. Tvärtom deras bakgrund är, som Toulmin konstaterar, både tragisk och dramatisk. Trettioåriga krigets religiösa fundamentalism gjorde slut på renässansens eklekticism och tolerans och utmynnade, när det hade rasat färdigt, i ett helt nytt politiskt landskap där medeltidens myller av feodala imperier och små stadsstater lämnade plats för ett system av centraliserade nationalstater. Och de intellektuella, visar Toulmin, var långtifrån oberörda: redan innan kriget bröt ut såg Descartes och Galileo den nya tiden växa fram och oroade sig för vad den innebar. Deras ambition, att söka säker kunskap och formulera allmänna principer, var ett svar på osäkerheten och oförsonligheten.Så övergick, genom en lång och smärtsam process, renässansens intellektuellt flexibla helhetssyn i en långt mer rigid världsbild där gränserna mellan själ och materia, människa och natur var skarpa och stabila. Ett sådant synsätt harmonierade också bättre med den nya tidens ändrade politiska förhållanden. Det är denna överensstämmelse Toulmin lägger in i begreppet cosmopolis. Under antiken och medeltiden var det en självklarhet att se ett samband just mellan natur och samhälle, kosmos och polis man tänkte sig med andra ord att det fanns en naturlig samhällsordning som bättre än andra reflekterade den kosmiska ordningen.Människans tid på jorden kan visserligen verka futtigt kort, men man kan också vända perspektivet.Det moderna, vetenskapliga tankesystemet kastade med sitt eget sätt att se den sortens vidskepelser åt sidan. I verkligheten, säger Toulmin, bytte den alltså bara en version av kosmopolis mot en annan. 1600-talets motrenässans satte fysikens och matematikens universella principer i centrum för en politisk världsbild där kungamakten var den sol som resten av det samhällslivet kretsade kring, i alltmer perifera cirklar. Mellan det mänskligt besjälade och den själlösa materien fanns en skiljelinje lika djup och avgörande som mellan de styrande klasserna och deras underlydande, massan. Följaktligen fanns heller ingen vetenskap vad gällde mänskliga ting, som historia och psykologi. Den som ifrågasatte dessa dogmer på 1700-talet gjorde det inte utan risk. Kätterska åsikter levde vidare i de undre befolkningslagren eller förvisades till kolonierna i Nordamerika och Australien. Först med romantiken i början på 1800-talet började denna strikta världsbild kritiseras och så sakteliga luckras upp.Så kanske kan man fråga sig hur det kosmopolis ser ut som idag, efter postmodernismens attacker och ekologins väckarklockor, kan fungera som tankemodell för det välfungerande samhället. Frågan är väl också i hur hög grad vi egentligen har brutit med den moderna världsbilden. För även om den rent mekanistiska samhällssynen kanske inte har så många anhängare längre, så är matematikens principer än idag helt grundläggande för hur samhällsdebatten förs. Den klassiska nationalekonomins ekvationer och modeller sätter fortfarande ramarna för vad som ses som politiskt möjligt att diskutera, och begränsar därmed horisonten även för det teoretiskt tänkbara. Människans tid på jorden kan visserligen verka futtigt kort, men man kan också vända perspektivet. Om vi på en tiondels sekund har lyckats aktivera jordklockans alarmfunktion vad kan vi då inte hinna uträtta på nästa tiondel?Demokrati på paus?Det går faktiskt att bestämma en exakt tidpunkt för när den moderna västerländska civilisationen på allvar började tvivla på sig själv. Klockan kvart över åtta på morgonen den 6 augusti 1945 fällde USA den första atombomben över den japanska staden Hiroshima. Albert Einstein, som med sin forskning var med och utvecklade principerna för bomben, lär visserligen ha sagt att han inte ansåg att atomenergin hade skapat något nytt problem utan bara gjort det mer trängande att lösa ett problem som redan existerade. Det kan hända. Men i ögonen på miljoner människor efter kriget blev atombomben själva symbolen för mänskligt övermod. För en teknisk och vetenskaplig utveckling som löpt amok och hotade själva grunden för vår existens.Frågorna som bomben utlöste går att sammanfatta ungefär: kan en utveckling som leder mot förintelse verkligen kallas utveckling? Om detta är ett vetenskapligt framsteg, måste då inte vetenskapen vara på väg åt helt fel håll? Borde vi kanske helt och hållet sluta tala i de här termerna? Och, om man förlänger resonemanget: hur skulle ett politiskt samtal låta som satte de här begreppen, utveckling och framsteg, i någon sorts ideologisk karantän? Som istället lät sig styras av andra värden, andra, mer sammanhängande, perspektiv?Argumenten för en global, upplyst despoti, som vräker den tröga folkviljan åt sidan har vuxit i styrka.Det har tagit sin tid, men med de senaste decenniernas långsamma ekologiska uppvaknande har de här frågorna börjat hitta in i världspolitikens sammanträdesrum. Ofta maskerade till frågor om just utveckling och framsteg, men i alla fall. Kontrasten mellan teknikoptimism och miljöpessimism, mellan de båda framtidsperspektiv som å ena sidan utlovar det digitala paradiset och å andra sidan profeterar mänsklighetens undergång, har blivit så akut att den är omöjlig att blunda för. Måste man inte tänka sig en tredje väg? Eller mer konkret: om vi nu vet ganska precis vad som krävs för att uppnå enochenhalvgradsmålet måste vi inte alla samarbeta och göra det nödvändiga? Har vi egentligen något val?Den här slutsatsen, att det finns en nödvändig politik som bara väntar på att sättas i verket, har blivit klimatlarmens logiska konsekvens för många engagerade som otåligt ser klockorna ticka på mot den kritiska vändpunkten när allt vi gör kommer att vara förgäves. Det är bråttom, det har varit bråttom länge, och de demokratiska systemen jobbar alldeles för långsamt. Argumenten för en global, upplyst despoti, som vräker den tröga folkviljan åt sidan och kör över oss, som det hette i ett nätupprop för ett tag sedan, har vuxit i styrka. Om det gick under finanskrisen, varför inte nu? James Lovelock, mannen bakom den så kallade Gaiahypotesen, sade redan 2010, när världen i övrigt var upptagen med just finanskrisen, att klimatförändringarna kanske borde få oss att, som han formulerade det, sätta demokratin på paus ett tag, som man annars gör i krigstid.En sådan slutsats förutsätter förstås ett grundläggande antagande, och Lovelock uttryckte även det med ovanlig tydlighet: Människor i allmänhet är helt enkelt inte kapabla att hantera så komplexa frågor. Så kan det förstås vara. Demokratins historia är också historien om dess begränsningar, alla de tillfällen när idealen har fått vika för den ekonomiska eller ideologiska nödvändigheten. Från Lenins krigskommunism till nyliberalernas enda väg löper en tradition av demokrati med förbehåll: lätt att bekänna sig till i teorin, men just i den konkreta situationen nödvändig att, med Lovelocks ord, sätta på paus. Dagens ekopessimism följer samma logik men efter trettio år när det var tillväxten och den ekonomiska konkurrenskraften som inte gav politikerna något val, är det alltså nu själva naturkrafterna som gör oss maktlösa.Och detta alltså just i en epok som fått namnet antropocen. Människans tidsålder. Låter det paradoxalt? Men att makten begränsar även den som äger den är ingen nyhet. Det verkligt paradoxala är snarare att det problem jag tror att Einstein ansåg att atombomben hade gjort så akut att besvara alltså frågan om vetenskapens moraliska ansvar på det här sättet besvaras med att man försöker komma undan just detta ansvar. Ansvar har nämligen makten som sin förutsättning. Den som vill axla det måste vara beredd att välja mellan skilda alternativ. Att inte anse sig ha något val är därför detsamma som att avsäga sig ansvar. Det är, politiskt sett, att istället lägga makten i händerna på ett prästerskap av experter som faktiskt inte nödvändigtvis vet så mycket så säkert som de tror sig veta, som inte heller nödvändigtvis står fria från ekonomiska och andra egenintressen och som, framför allt, är väldigt svåra för allmänheten att kontrollera och därmed utkräva ansvar av.Kina och EU skulle alltså på lika juridiska villkor tvingas förhandla med skogen och Antarktis glaciärerDet var precis detta som skedde under nyliberalismens högkonjunktur. Vi överlämnade all makt till ekonomerna, och vad hände? Vi fick finanskrisen. Den politiska nödvändighet som avtecknar sig vid klimatdebattens horisont är knappast så entydig som den ser ut på håll. Närmare betraktad visar den sig full av moraliska avvägningar, motstridiga konsekvenser och inte minst ideologiska konfliktlinjer av samma slag som skapade atombomben. De gula västarnas uppror i Frankrike är bara ett exempel det började som bekant i en protest mot en orättvis bensinskatt. Klimatfrågorna är politiska frågor, och de kan bara få politiska svar. Jag tror därför att det olyckligaste som kan hända vore om klimatkrisen ledde till en förlängning och fördjupning av den postpolitiska epok som krymper all politisk diskussion till frågor om individuella konsumtionsval. Åka flyg eller tåg? Äta kött eller bönor? Medan subventionerna till bil- och flygtransporterna rullar vidare.Så hur vore det om vi istället försökte tänka större? Om vi istället för att ge upp makten tog den? Istället för att sätta demokratin på paus skruvade upp effekten? Antropologen Bruno Latour skriver att i det han kallar för den nya klimatregimen gäller det att ge politiken tillbaka de materiella, territoriella fundament den har förlorat under den moderna epoken något som, om man vänder på det, är samma sak som att återpolitisera ekologin. Konkret tänker han sig en global församling av vad han kallar territorier, som kan bestå såväl av traditionella nationalstater som av ekologiska enheter av typen hav eller utrotningshotade arter. Kina och EU skulle alltså på lika juridiska villkor tvingas förhandla med skogen och Antarktis glaciärer om de begränsade resurserna.Jag vet inte om det är en fungerande idé. Eller ens en bra idé. Men det är åtminstone en idé och en idé som handlar om att utveckla och utvidga demokratin, inte avveckla eller pausa den. Som Latour skriver: betänk all den tid och intellektuella möda som krävdes för att en gång mejsla fram politiska begrepp som folket eller senare, den sociala frågan. Varför skulle vår tids stora utmaning inte kräva samma ansträngning? Faktum är att det redan finns ansatser till en ordning av det här slaget, i Ecuadors beslut redan 2008 att ge regnskogen i Amazonas vissa juridiska rättigheter. Om politiken är det möjligas konst, skriver Latour, så lär vi behöva mycket konst för att utöka våra möjligheter. Och på allvar rikta politiken mot det enda mål den någonsin kan ha. Framtiden, kära lyssnare.Dan Jönsson, författare och essäist

Die Galapagos-Inseln liegen ca. 1.000 Kilometer von der Küste Ecuadors entfernt, direkt am Äquator. Hier leben einige Tiere, die es sonst nirgends auf der Welt gibt, wie beispielsweise die Galapagos-Riesenschildkröte, Echsen, die an Dinosaurier erinnern und im Meer tauchen und den Galapagos-Seelöwen. Bereits Charles Darwin wusste die Besonderheit de r Inseln sehr zu schätzen. Wenn du Tauchen und Schnorcheln magst, wirst du dieses Reiseziel lieben! In dieser Folge quatschen wir über: Cruise oder Inselhopping? Was lohnt sich mehr? Beste Reisezeit für die Galapagos-Inseln Vorbildhafter Ökotourismus Die krasse Unterwasserwelt auf den Galapagos-Inseln Was uns wirklich überrascht hat auf den Galapagos-Inseln Wie teuer war 1 Woche auf den Galapagos-Inseln? Wenn du also auch eine Reise auf die Galapagos-Inseln planst und nach Highlights und Tipps suchst oder wenn du gedanklich mitreisen willst, dann hör unbedingt rein. Wir bei Instagram: @traveloptimizer Wir bei YouTube: traveloptimizer Unser Reiseblog: traveloptimizer.de

I første episode er der fokus på Gruppe A, som blandt indeholder værtsnationen. Jacob, Nicolai og Simon får vendt alt fra Hollands stærke forsvar, til Ecuadors produktion af bananer og til Akon. Imens fumler Mathias rundt ude i teknikken. Lyt med hver torsdag 20-21 på Genlüd

Der Yasuní-Nationalpark gehört zur den artenreichsten Regionen der Welt, aber die Ölförderung bedroht Mensch und Natur. Es hätte auch anders kommen können. Vor 15 Jahren hat Ecuador angeboten, das Öl im Boden zu belassen. Aber die Welt wollte nicht dafür bezahlen. Von Mirjana Jandikwww.deutschlandfunkkultur.de, WeltzeitDirekter Link zur Audiodatei

Som om det inte räcker med att politiseringen av FBI är uppe i rampljuset så verkar det vara dags för CIA också. Mike - we lie, we cheat, we steal - Pompeo den tidigare direktören på CIA (snubben som skrev ett Meomorandum Of Understanding angående telekom i 150 länder) blir stämd. Det blir spännande att se vad som kommer att hittas eller om man kan stämma tidigare direktörer då också. Att polisen i Sverige skulle vara politiserad och jobba för systemet istället för befolkningens bästa måste ju vara en ickefråga för annars hade väl någon sagt någonting? Det var ju trots allt Sveriges rättssystem - ni vet det rättssystem som kritiserades av Donald Trumps gisslanförhandlare Robert O´Brien - som initierade starten på Julian Assanges frihetsberövande... Assanges advokater och journalister stämmer CIA. En ny rättegång hävdar att USA:s främsta spionbyrå snokade efter besökare hos Julian Assange. En grupp amerikanska journalister och advokater har stämt CIA och dess tidigare direktör, Mike Pompeo, för att de påstås ha spionerat på dem, i strid med deras konstitutionella rättigheter, under deras besök hos WikiLeaks medgrundare Julian Assange när han var instängd i Ecuador. Ambassaden i London. Stämningen, som lämnades in på måndagen i USA:s distriktsdomstol i New York City, anklagade CIA för att kränka integritetsrätten för mer än 100 amerikanska medborgare som träffade Assange 2017 och 2018. Byrån, som enligt lag är förbjuden att samla in underrättelser. på amerikanska medborgare, spionerat på journalister, advokater och till och med läkare som besökte den stridslystna australiensiska redaktören och aktivisten medan han tog sin tillflykt till Ecuadors ambassad, hävdade stämningen. Målsägande i målet inkluderar journalisterna John Goetz och Charles Glass, samt två advokater som representerade Assange, Deborah Hrbek och Margaret Kunstler. Assange stannade på ambassaden i sju år och släpades sedan ut och fängslades av brittisk polis efter att den ecuadorianska regeringen avslutade hans asylskydd 2019. Rättegången hävdade att personer som besökte honom var tvungna att överlämna sina mobiltelefoner och andra elektroniska enheter till Undercover Global SL, ambassadens privata säkerhetsentreprenör, innan mötet med Assange. Utan att den ecuadorianska regeringen visste det, ska säkerhetsföretaget ha kopierat data från enheterna och överlämnat det till CIA. Pompeo, dåvarande direktör för byrån, godkände och godkände datastölden – i strid med kärandenas fjärde ändringsrättigheter mot orimlig husrannsakan och beslag, hävdade stämningsansökan. Stämningen noterade att Pompeo lovade att gå efter WikiLeaks och kallade det en "icke-statlig fientlig underrättelsetjänst", samtidigt som han sprängde Assange som en "narcissist", en "bedrägeri" och en "fegis". UC Global spelade också in samtal mellan Assange och hans besökare på uppdrag av CIA, enligt stämningsansökan. Det olagliga spionerandet utnyttjade inte bara de målsägandes privata information utan även om deras vänner, familjemedlemmar och affärsbekanta, enligt stämningsansökan. Assange står för närvarande inför en 18-tal federal domstol i USA för spionagerelaterade anklagelser , som hans advokater har hävdat är vedergällning för att ha publicerat "nyhetsvärd sanningsenlig information" om amerikanska militära grymheter i Irak och Afghanistan. Förläggaren sitter kvar i ett brittiskt fängelse och kämpar mot utlämning till USA. Den nya rättegången citerade flera av de nyckeldokument som WikiLeaks avslöjade, inklusive en amerikansk armémanual som avslöjar misshandeln av fångar i Guantanamo Bay, videofilmer från en Apache-helikopter som visar amerikanska trupper döda irakiska civila och en rapport från det amerikanska flygvapnet som beskriver giftiga brännskador på militärbaser. #CarlNorberg #DeFria De Fria är en folkrörelse som jobbar för demokrati genom en upplyst och medveten befolkning! Stöd oss: SWISH: 070 - 621 19 92 (mottagare Sofia S) PATREON: https://patreon.com/defria_se HEMSIDA: https://defria.se FACEBOOK: https://facebook.com/defria.se

Myndighederne i Andeslandet Ecuador har mistet kontrollen i fængslerne, hvor hundredvis af indsatte er døde under store massakrer. Familiemedlemmer sørger og kræver svar på, hvordan deres kære kan blive dræbt i statens varetægt? Af Lise Josefsen Hermann

EU klassar kärnkraft som hållbar. OS och dopning. Våldet i Ecuadors fängelser. Konspirationer om omhändertagandet av muslimska barn sprids i stor omfattning. Sverige och Finland har diskuterat Rysslands krav på säkerhetsgarantier. Filmspråk. IS-anhängare och omvändelse. WHO varnar samtidigt som flera länder lättar på restriktioner.

Aufgewachsen ist Manuel Binetti in Basel. Heute lebt er seit zwei Jahren in einem Dorf, das an der Küste Ecuadors liegt. Er und die 400 Einwohner leben zwischen dem Tropenwald und dem Meer. An diesem Ort entsteht auch die Musik von Binetti, die er unter dem Künstlernamen Menori veröffentlicht. Was Angefangen hat als normale Südamerikareise ist für Manuel Binetti zu einer Selbstfindungsreise geworden. Gestrandet an einem kleinen Ort in Ecuador, mitten in einer eindrücklichen Biodiversität und einer naturverbundenen Kultur, ist der Basler Produzent auf der Suche seiner selbst. Der Bericht dieser Entdeckungsreise dokumentiert er mit seiner Musik, die er dort produziert. Vor wenigen Tagen ist seine EP «ser» auf dem Plattenlabel Toulouse Records erschienen. Dieses wiederum ist im Berliner Grossstadtdschungel zuhause.   Track ID's DJ Set von John Bürgin (23 - 24H): Nico Lahs Your sweet Lovin' Demarkus Lewis About U (Original Mix) Monstergetdown Who Done It (Original Mix) Boogie Vice Feat. Deep Aztec Get Down (Extended Mix) Domscott Berny On Bass Miname Without You Donny Rotten Chic On That Eugene Carnell Back To House (Original Mix) Bonobo & Totally Enormous Extinct Dinosaurs Heartbreak (Kerri Chandler Remix) B-Sights My Love (Extended Mix) Damian Lazarus Holy (Totally Enormous Extinct Dinosaurs Remix) Wiederholung vom 09.01.2021

”De flygande” av MÓNICA OJEDA Mónica Ojeda är en uppmärksammad röst ur Ecuadors yngre författargeneration. Hennes berättelser cirklar gärna kring åtrå, makt och sårbarhet. Våld utgör den kanske starkaste faktorn, som ger sig till känna uttryckligen eller under ytan. Ojeda utgår från andinska miljöer och myter, och skapar i ”De flygande” en surrealistisk värld. Novellen är en ung kvinnas inre, drömlika monolog. Någonting avgörande har hänt henne. Översättning: Hanna Nordenhök Illustration: Emelie Gårdeler Uppläsare: Gert Lundstedt Introduktör: Birgitta Wallin Teknik: Helena Persson Längd: 13 minuter Karavannovellerna hämtas ur tidskriften Karavans skattkammare av berättelser från jordens olika hörn, och läses upp av skådespelare och översättare. "De flygande" har publicerats i tryckt form i Karavan nr 1/2021. Publicering som ljudnovell: © Karavan 2021

Träffa Love Rynbäck, en man som lever för och andas naturupplevelser! Idag jobbar han som lärare vid naturbruksprogrammets inriktning naturturism, och det är också inom det området han driver sitt eget företag sedan lång tid tillbaka.I Kalixpodden berättar han om hur han halkade in i branschen, om kontrasterna mellan Lapplandsfjällen och Ecuadors djungler, sina resor och familjelivet med fem barn. Han förklarar också vad som behövs för att turistbranschen i Norra Sverige ska blomstra!Det här avsnittet av Kalixpodden ingår i näringslivsenhetens satsning #viärkalixGäst: Love Rynbäck, lärare  och företagare inom naturturism.Programledare: Reine Sundqvist, informationsansvarig vid Kalix kommun.

Jahrzehnte nach dem Bio-Abi zur Vergangenheitsbewältigung auf das legendäre Archipel vor der Küste Ecuadors! Eine Podcast-Folge über spuckende Echsen, tollkühne Finken, fehlende Worte und einen Zweitprüfer mit Ray-Ban-Sonnenbrille. Und Charles Darwin ist natürlich auch mit dabei!

I dag skulle rättegången mot den svenske internetaktivisten Ola Bini ha inletts i Ecuador. En rättegång han väntat på i två och ett halvt år. Men med bara 48 timmar kvar ställdes den in igen – uppskjuten på obestämd framtid. Det var inte första gången. Sen Ola Bini greps i april 2019 har förhandlingarna ställts in och förhalats upprepade gånger utan närmare förklaringar. Under tiden har han inte kunnat lämna landet och har belagts med hårda restriktioner. Amnesty international, FN och Human Rights Watch har alla kritiserat hanteringen av fallet och menar att rättegången både är politisk och genomsyras av maktmissbruk. Så vad handlar den egentligen om? Aftonbladet Daily har fått en intervju med Ola Bini strax innan rättegången ställdes in igen. Programledare: Martin Aagård

Isabelle, Mama von 2 Jungs, erzählt in dieser Folge wie es zu ihrer Hausgeburt in Ecuador kam. Eine Reihe von Zufällen, eine Pandemie, allerlei Begegnungen, echte Schwesternschaft und ein Händchen des Universums haben alle dazu geführt, dass ihr zweiter Sohn nicht wie geplant in der Schweiz, sondern in Ecuador in ihrem zweiten Zuhause, sanft und voller Vertrauen zur Welt kam. Isabelle Alvarado ist Schweizerin und seit 8 Jahren verheiratet mit ihrem damaligen Reiseführer dem kleinen Tarzan aus dem Amazonas, den sie auf der Dschungeltour kennenlernte. Mittlerweile leben sie in der Schweiz, wo er nicht mehr an Lianen schwingt, sondern über die Dächer Luzerns als Zimmermann unterwegs ist. Von November 2019 bis April 2020 planten sie eine Auszeit und ein Hausbau in Ecuador aber eben - es kam dann etwas anders. Isabelle findest du auch bei www.alvawelt.ch

Isabelle, Mama von 2 Jungs, erzählt in dieser Folge wie es zu ihrer Hausgeburt in Ecuador kam. Eine Reihe von Zufällen, eine Pandemie, allerlei Begegnungen, echte Schwesternschaft und ein Händchen des Universums haben alle dazu geführt, dass ihr zweiter Sohn nicht wie geplant in der Schweiz, sondern in Ecuador in ihrem zweiten Zuhause, sanft und voller Vertrauen zur Welt kam. Isabelle Alvarado ist Schweizerin und seit 8 Jahren verheiratet mit ihrem damaligen Reiseführer dem kleinen Tarzan aus dem Amazonas, den sie auf der Dschungeltour kennenlernte. Mittlerweile leben sie in der Schweiz, wo er nicht mehr an Lianen schwingt, sondern über die Dächer Luzerns als Zimmermann unterwegs ist. Von November 2019 bis April 2020 planten sie eine Auszeit und ein Hausbau in Ecuador aber eben - es kam dann etwas anders. Isabelle findest du auch bei www.alvawelt.ch

Ein indigener Präsidentschaftskandidat, der bei den Wahlen ganz knapp an einer Sensation vorbeischrammt. Eine junge Hip Hop-Formation, die sich lautstark für die Rechte der Indigenen einsetzt und damit die Massen begeistert. Vieles deutet darauf hin, dass in Ecuador etwas in Bewegung gekommen ist. Wenn Guillermo Lasso, der neu gewählte Präsident Ecuadors, Ende Monat sein Amt antritt, muss er sich auf heftigen Gegenwind gefasst machen. Die Indigenen wehren sich gegen Lassos wirtschaftsliberale Politik; der Ex-Banker ist ihnen ein Dorn im Auge. Und auch wenn sie nur rund 5 Prozent der Bevölkerung ausmachen: Sie sind laut, gut organisiert und können immer mehr Nicht-Indigene für ihre Anliegen begeistern. Etwa den 20-jährigen Jhovanni, der findet: Keine Partei vertrete die ecuadorianische Jugend so gut, wie «Pachakutik», die Partei der Indigenen. Bei den Wahlen im Februar konnte sie ihren Wähleranteil versechsfachen und ist nun zweitstärkste Kraft im Parlament. Ihren Erfolg hat die Partei – oder die «Bewegung», wie ihre Anhängerinnen und Anhänger sie nennen – nicht zuletzt ihrem Anführer zu verdanken: Yaku Pérez, Rechtsanwalt, spezialisiert auf Umwelt- und Strafrecht, wortgewandt und charismatisch. In diesem «International» begegnen wir Yaku Pérez im ecuadorianischen Hochland, bei einer Zeremonie am internationalen Tag des Wassers. Wir erfahren, wie es seiner Partei gelingt, weit über die indigene Bevölkerungsgruppe heraus Wählerinnen und Wähler zu gewinnen. Wir reisen in ein indigenes Dorf, wo die Menschen versuchen, sich mit Landwirtschaft und traditionellem Handwerk ein Auskommen zu sichern. Und wir lernen die Hip Hop-Formation «Los Nin» kennen, die der jungen Generation der Indigenen eine Stimme gibt.

Ein indigener Präsidentschaftskandidat, der bei den Wahlen ganz knapp an einer Sensation vorbeischrammt. Eine junge Hip Hop-Formation, die sich lautstark für die Rechte der Indigenen einsetzt und damit die Massen begeistert. Vieles deutet darauf hin, dass in Ecuador etwas in Bewegung gekommen ist. Wenn Guillermo Lasso, der neu gewählte Präsident Ecuadors, Ende Monat sein Amt antritt, muss er sich auf heftigen Gegenwind gefasst machen. Die Indigenen wehren sich gegen Lassos wirtschaftsliberale Politik; der Ex-Banker ist ihnen ein Dorn im Auge. Und auch wenn sie nur rund 5 Prozent der Bevölkerung ausmachen: Sie sind laut, gut organisiert und können immer mehr Nicht-Indigene für ihre Anliegen begeistern. Etwa den 20-jährigen Jhovanni, der findet: Keine Partei vertrete die ecuadorianische Jugend so gut, wie «Pachakutik», die Partei der Indigenen. Bei den Wahlen im Februar konnte sie ihren Wähleranteil versechsfachen und ist nun zweitstärkste Kraft im Parlament. Ihren Erfolg hat die Partei – oder die «Bewegung», wie ihre Anhängerinnen und Anhänger sie nennen – nicht zuletzt ihrem Anführer zu verdanken: Yaku Pérez, Rechtsanwalt, spezialisiert auf Umwelt- und Strafrecht, wortgewandt und charismatisch. In diesem «International» begegnen wir Yaku Pérez im ecuadorianischen Hochland, bei einer Zeremonie am internationalen Tag des Wassers. Wir erfahren, wie es seiner Partei gelingt, weit über die indigene Bevölkerungsgruppe heraus Wählerinnen und Wähler zu gewinnen. Wir reisen in ein indigenes Dorf, wo die Menschen versuchen, sich mit Landwirtschaft und traditionellem Handwerk ein Auskommen zu sichern. Und wir lernen die Hip Hop-Formation «Los Nin» kennen, die der jungen Generation der Indigenen eine Stimme gibt.

Ecuador har gjort et overraskende valg av president. Nå står nyvalgte Guillermo Lasso overfor endel utfordringer.

World News in 7 minutes. Monday 1st March 2021.Transcript here: send7.org/transcriptsToday: Myanmar protests violence. US says Saudi Prince ordered Khashoggi murder. Iran no talks. El Salvador elections. Ecuadors health minister resigns. Nigeria kidnappings. Chad violence. Cote d'Ivoire COVAX. Czechia Russia vax. Italy uncovers chariot.Listeners! Give your comment or opinion on any news story in an audio message. Send a message on speakpipe.Please leave a review on apple podcasts or on podchaser in English or your native language.Survey: https://s.surveyplanet.com/CQ1wfxVyEWith Stephen Devincenzi and Maya DilSEND7 (Simple English News Daily in 7 minutes) tells news in intermediate English. Every day, listen to the most important stories in the world in slow, clear English. This easy English news podcast is perfect for English learners, people with English as a second language, and people who want to hear a fast news update from around the world. Learn English through hard topics, but simple grammar. SEND7 covers all news including politics, business, natural events and human rights. For more information visit send7.org/contact

Autor: Schmidt, Udo Sendung: Studio 9 Hören bis: 19.01.2038 04:14

Ecuadors Wirtschaft hängt am Erdöl, das unter dem Dschungel liegt. Schon vor Jahrzehnten sorgte der US-Konzern Texaco-Chevron für ein Umweltdesaster. Die Rechnung hat er nicht beglichen – bezahlt haben dagegen die Anwohner: mit ihrer Gesundheit. Eine Reise nach Ecuador kurz vor dem Corona-Lockdown. Als Texaco anfing, im ecuadorianischen Dschungel nach Erdöl zu bohren, verteilte er Reis und Macheten an die Dschungel-Bewohner. Für Willian Lucitante war das eine aufregende Zeit: Wenn der Indigene vom Stamm der Cofan im Fluss badete, war das, als hätte ihn jemand schwarz angemalt. Die Kinder fanden das lustig. Und auch die Eltern hatten keine Ahnung, dass das Öl eine Gefahr für die Gesundheit darstellen könnte. Bis Anfang der neunziger Jahre eine US-Journalistin in den ecuadorianischen Urwald reiste und - wieder zuhause - über die Ölkatastrophe berichtete, die Texaco in der Ferne angerichtet hatte. Da wachten auch die Indigenen auf. Sie lancierten eine Sammelklage gegen den mächtigen US-Ölkonzern. Und erstritten vor einem Provinzgericht in Ecuador viele Milliarden Dollar Schadenersatz. Doch der Konzern weigert sich bis heute zu zahlen. Und machte den ecuadorianischen Staat zu seinem Komplizen. Heute kämpft Willian Lucitante für die Rechte von 30.000 Texaco-Opfern. Darunter sind auch Narcisa Humbo und ihr Sohn Louis Matteo. Der Teenager leidet, wie so viele Bewohner der Region, unter Krebs. Studien zeigen, dass es einen Zusammenhang mit dem verseuchten Wasser gibt. Die Ölkonzerne streiten das ab. Und fördern weiter, obwohl sich das Geschäft längst nicht mehr lohnt.

Ecuadors Wirtschaft hängt am Erdöl, das unter dem Dschungel liegt. Schon vor Jahrzehnten sorgte der US-Konzern Texaco-Chevron für ein Umweltdesaster. Die Rechnung hat er nicht beglichen – bezahlt haben dagegen die Anwohner: mit ihrer Gesundheit. Eine Reise nach Ecuador kurz vor dem Corona-Lockdown. Als Texaco anfing, im ecuadorianischen Dschungel nach Erdöl zu bohren, verteilte er Reis und Macheten an die Dschungel-Bewohner. Für Willian Lucitante war das eine aufregende Zeit: Wenn der Indigene vom Stamm der Cofan im Fluss badete, war das, als hätte ihn jemand schwarz angemalt. Die Kinder fanden das lustig. Und auch die Eltern hatten keine Ahnung, dass das Öl eine Gefahr für die Gesundheit darstellen könnte. Bis Anfang der neunziger Jahre eine US-Journalistin in den ecuadorianischen Urwald reiste und - wieder zuhause - über die Ölkatastrophe berichtete, die Texaco in der Ferne angerichtet hatte. Da wachten auch die Indigenen auf. Sie lancierten eine Sammelklage gegen den mächtigen US-Ölkonzern. Und erstritten vor einem Provinzgericht in Ecuador viele Milliarden Dollar Schadenersatz. Doch der Konzern weigert sich bis heute zu zahlen. Und machte den ecuadorianischen Staat zu seinem Komplizen. Heute kämpft Willian Lucitante für die Rechte von 30.000 Texaco-Opfern. Darunter sind auch Narcisa Humbo und ihr Sohn Louis Matteo. Der Teenager leidet, wie so viele Bewohner der Region, unter Krebs. Studien zeigen, dass es einen Zusammenhang mit dem verseuchten Wasser gibt. Die Ölkonzerne streiten das ab. Und fördern weiter, obwohl sich das Geschäft längst nicht mehr lohnt.

In dieser Folge nehme ich dich mit in die Anden - auf den Visionsberg in Ecuador auf welchem ich meine Visionssuche abgehalten habe. Im Nachtbus zurück in die Zivilisation habe ich meine Erfahrungen aufgeschrieben und lese euch den Bericht hier vor.Du kannst diese Podcastfolge auch als Artikel, zusammen mit Bildern, auf meinem Blog finden: https://www.alisareimer.com/blog-builder/visionssuche-ecuadorMehr über meine Arbeit findest du hier: www.alisareimer.comWenn du selbst mit mir in Ritual- und Naturerfahrung tauchen möchtest, bist du herzlich eingeladen zu den nächsten Tagresretreats in der Natur: https://www.alisareimer.com/tagesretreatnatur

In dieser Folge Wildlife Diaries waren Anskar Lenzen(@Anskar.Lenzen) und Lea Milde(@Lea.Milde) zu Gast. Sie studieren im Master, in Wien, und zwar Wildlife Management and Ecology und sind leidenschaftliche Wildlife- und Naturfotografen. Wir sprechen über ihr Studium, ihren Background und Erfahrungen in der Fotografie, Erfahrungen im Naturschutz und tracking von Wölfen in Italien. Wenn euch der Podcast gefallen hat, dann lasst bitte eine positive Bewertung auf Apple Podcast. Danke!

Den amerikanska författaren Annie Dillard som betraktar sina essäer som sitt huvudverk. Katarina Wikars läser och förundras över den unika blicken. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades för första gången 2015. Jag kan inte släppa den där blicken hör här: våra ögon låstes och någon kastade bort nyckeln. Vår blick var som om två älskande eller två dödsfiender oväntat mötts på en övervuxen stig medan båda tänkt på något annat: ett klargörande slag i magen. Det var också ett hårt slag mot hjärnan, eller hjärnor som plötsligt pucklade på varandra, med all den laddning och det intima gnissel som uppstår när ballonger gnids mot varandra. Den tömde våra lungor, den fällde skogen, flyttade åkrarna och torkade ut sjön, världen monterades ner och föll in i de där ögonens svarta hål. Denna blick som förmår fälla skogar och montera ner världar kommer från en vessla, detta lilla vasstandade djur, som författaren Annie Dillard möter på sin skogspromenad en dag. Texten om mötet med vesslan är fem och en halv sida lång och inleder essäsamlingen: Att lära en sten att tala. Expeditioner och möten. Och skrevs redan i början av åttiotalet men kom på svenska först i år. Det här är inte en samling tillfällighetsskriverier, utfyllnadstexter låter hon hälsa i författarens anmärkning, det här är mitt riktiga verk. Annie Dillard är född 1945 och bosatt på en ensligt belägen ö i staten Washington i USA där man bara ser ett ljus från Kanada flämta svagt på vintern. Hon har en hemsida där hon ber om att få vara ifred Och hon skriver både fiktion och fakta, memoarer och poesi en avklarnad och detaljskarp prosa om det mycket lilla och om det oändliga. Hon fick Pulitzerpriset redan som ung för sin Pilgrim at Tinker Creek som hette Livet vid ån på svenska. Och hennes värld kan vara ån strax intill, Galapagosöarna eller Antarktis. Hon iakttar noggrant, kan lyssna sig igenom vilken tystnad som helst, tillåter sig aldrig att bli sentimental eller nostalgisk. Hon har en förmåga som jag i brist på bättre kallar förunderlig att beskriva sitt möte med vesslan, hur det är att befinna sig inne i vesslans hjärna i sextio sekunder. Hur de båda samtidigt pluggade in på ett annat band, ett ljuvt och chockerande ögonblick. En vessla säger aldrig vad den tänker på. Den greppar sin enda nödvändighet och släpper inte taget, kan vi människor lära något där av? Att greppa sin enda nödvändighet och att inte släppa taget, att kraftlöst dingla från den vart den än för oss. Hon inleder sin text med anekdoten om örnen som sköts och visade sig ha en skarptandad vesslaskalle som satt fast i dess strupe, en vessla släpper aldrig sitt tag. Och som Jonas Ellerström skriver i sitt efterord till Att lära en sten att tala har också Laurie Andersson skrivit om henne i låten Speechless. Och nästa gång jag möter den där vesslan som bor i den övergivna sågen ska jag gå ett steg närmare. För mycket länge sen berättade jag för en tillfällig manlig bekant att jag egentligen kom från landet, ja, nästan från skogen, och han sa: Du har ju blivit helt totalurbaniserad. Trettio år senare försöker jag gradvis återvända till naturen och tystnaden och då kan Annie Dillard vara en vägvisare, en stigfinnare, en mentor. Hon är en glesbygdens Joan Didion, låter sig inte för ett ögonblick falla ner i sentimentalitet, det är som det är. Männen hon reser med i Ecuadors djungler häpnar att hon inte försöker hjälpa en snarad hjort i en by, att hennes ansikte var uttryckslöst när hon iakttog hjorten. Hon svarar: Mina herrar från staden, vad förvånar er? Att det finns lidande här eller att jag vet om det? Intill sin spegel därhemma har hon fotot på en brännskadad man, som två gånger i livet med tretton års mellanrum har blivit svårt bränd av bensin. Han säger i en intervju: Gud kan inte göra så här mot mig igen. Annie Dillard skriver: Kan någon vara snäll och förklara för Alan McDonald i hans värdighet, för hjorten vid Providencia i dess värdighet, vad som pågår? Och skicka mig karbonkopian. När Annie Dillard skrev den här boken var hon inte ens fyrtio och skriver redan insiktsfullt eller snare utan flummigt filter om åldrandet, eller humoristiskt om livsprinciper. Men hon är också en flätandets mästare som får en text om manliga nordpolsfarare i frack och bordssilver och en om några gitarrspelande frikyrkliga att korrespondera: varför liknar vi som går i kyrkan glättiga, hjärnbefriade turister på charteresa till det Absoluta? frågar hon sig. Och inför lättvindigheten i bönen ber hon oss stanna upp, tänka till. Vi borde alla bära skyddshjälmar i kyrkan, skriver hon. Och påminner om sjuttonhundratalets chassidiska judar som förstod vilken fara orden i bönen utsatte en för. Citat: Sen han åkallat Gud kunde Gud märka det och förgöra honom innan han hunnit yttra resten, Vare nådig. I Annie Dillards värld kan det vara värt att släpa fingrarna genom vatten fulla av pirayor. Klappa en sköldpadda full av encelliga alger på Galapagos och tänka: Jaha, här är vi nu allihop. Hon kan genomskåda hägringar och samtidigt vet hon hur svårt det är att få syn på dem för medvetandet förväntar sig ju alltid det vanliga. Katarina Wikars, Sveriges radios kulturredaktion Annie Dillard på svenska Det skrivande livet. Översättning av Niclas Nilsson. Ellerströms förlag, 2018. Grunden den heliga. Översättning av Niclas Nilsson. Ellerströms förlag, 2016. Att lära en sten att tala expeditioner och möten. Översättning av Olle Thörnvall. Ellerströms förlag, 2015. Livet vid ån. Översättning av Roland Adlerberth. Stegelands förlag, 1978. Musik Sadness av AShamaluevMusic. IBGMusic For Videos. https://soundcloud.com/ashamaluevmusic2/sadness?in=ashamaluevmusic2/sets/piano-music

Verteilungskämpfe, auch um Naturschätze, sind die Ursache für die aktuellen Unruhen in Lateinamerika. Die Südamerika-Expertin Susanne Gratius erklärt die Gewalt auf den Straßen Ecuadors, Boliviens, Chiles und Kolumbiens mit einem Versagen der staatlichen Institutionen dort.

Många drömmer om att resa till Galapagosöarna, så även vi på Att resa-podden! Sagt och gjort, i september 2019 reste vi dit för att se om verkligheten kunde tänkas stämma överens med våra förväntningar. I det här avsnittet har vi precis kommit tillbaka från öarna till Ecuadors fastland – och delar med oss av våra erfarenheter av att resa till Galapagosöarna. Räkna med allt från praktiska tips till reflektioner om det vi har varit med om. Trevlig lyssning! /Annika och […] Inlägget 88: Att resa till Galapagosöarna dök först upp på Att resa-podden.

Dagens avsnitt av Att resa-podden handlar om att resa till Ecuador, och är inspelat på ett hotellrum i Ecuador strax innan vår flygresa tillbaka mot Sverige. Både Annika och Lisa hyllar landet och dess upplevelser, med det enastående vackra vulkanlandskapet i fokus under våra dagar på plats i Quito med omnejd (omslagsbilden visar vulkanen Cotopaxi, Ecuadors näst högsta vulkan). Vår upplevelse av Galapagosöarna får ni lyssna mer om i ett separat avsnitt, avsnitt 88, som släpps om ett par veckor. […] Inlägget 87: Att resa till Ecuador dök först upp på Att resa-podden.

Tänk dig att ha med varit med om något så spektakulärt att det blir en Hollywood-film och rollen som dig ska spelas av en av världens största skådespelare. Det är precis vad som hänt Mikael Lindnord. Det är en historia om när Mikael mitt ute i Ecuadors djungel träffar en vän som ska förändra både han och hans familjs liv för alltid. 

Dan Jönsson reflekterar över framtiden i ljuset av samtidens dystopier och utopier i denna fyrtio minuter långa specialessä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag ska berätta om framtiden. Vi lever i en storslagen epok, när mänskligheten står på tröskeln till att, en gång för alla, göra sig fri från sina fysiska begränsningar. Om bara några årtionden kommer robotar att kunna utföra de flesta betungande och monotona arbeten. Med självkörande bilar blir trafiken säker och effektiv. Kompressionsteknik och superbatterier gör gamla orena bränslen föråldrade och förpassar energiproblemen till historien. Digitala kommunikationer skapar en global enhetscivilisation, där kulturella motsättningar blir alltmer sällsynta. Avancerad bioteknik lär kunna spåra och förebygga inte bara de flesta allvarliga sjukdomar, utan också helt normala åldersförändringar. Den första människan som kommer att leva i tusen år kan kanske redan vara född. frågan är om inte framtiden just nu är mer polariserad än någonsin. Men vi lever som vi vet också i en epok när mänskligheten står på tröskeln till att, en gång för alla, förstöra förutsättningarna inte bara för sin egen fortlevnad utan också för mycket av det övriga livet på jorden. När hälften av alla vilda djur har försvunnit på bara några decennier. När halten av koldioxid i atmosfären ligger på en nivå som är högre än på flera miljoner år. När det tycks alltmer säkert att de skenande växthuseffekterna inte längre går att hejda på en rimlig nivå utan kommer att göra allt större delar av planeten obeboelig, med krig och flyktingströmmar som följd. Vad hjälper oss då våra robotar och superbatterier? Vad spelar det för roll om en människa kan leva i tusen år när mänskligheten ändå kommer att gå under? Den första människan som får uppleva slutet för vår civilisation kan möjligen redan vara född. Jag är väl knappast ensam om att ha svårt att få det här att gå ihop. Självklart är det så att varje tid i någon mening slits mellan hopp och förtvivlan, mellan utopi och dystopi men frågan är om inte framtiden just nu är mer polariserad än någonsin. Som jag minns den, framtiden, från min egen uppväxt var avståndet mellan paradis och domedag visserligen betydande även då, men inte alldeles oöverstigligt. Å ena sidan visionerna om en bättre renare, fredligare, mer rättvis värld, å andra sidan hoten från miljöförstöring och kärnvapenkapprustning. Men både visionerna och hoten var mänskliga i omfattning. Den ekonomiska och tekniska utvecklingen gick att styra, kärnvapnen gick trots allt att plocka bort och destruera. Den framtid vi står inför idag är däremot vad gäller både hoten och visionerna övermänsklig till sina dimensioner. Åt ena hållet klimatförändringar som det redan verkar vara försent att bringa under kontroll, åt det andra en teknisk utveckling som mer eller mindre ser ut att driva sig själv mot något som ingen riktigt vet vad det är. Man kan tänka sig att det är denna väldighet i perspektiven som får vår tids politik att verka så handlingsförlamad, så viljelös och kortsynt. Medan glaciärerna smälter pågår ilskna debatter om flygskatter och elcykelsubventioner; medan de digitala algoritmerna rusar vidare mot singulariteten diskuteras hotet från de fientliga trollfabrikerna. Som den tyske filosofen Richard David Precht formulerar saken förhåller sig politikerna till framtiden ungefär som till vädret, som om valet stod mellan att fälla upp ett paraply eller hålla sig inomhus. Just i en tid alltså, när den mänskliga civilisationen står inför det största hotet, men också de största möjligheterna någonsin i sin historia. alla politiska visioner från och med nu, och faktiskt sedan några decennier tillbaka, måste ses i ljuset av den ekologiska krisen. Hur hotet ser ut vet vi, men vilka är då möjligheterna, helt konkret? Ja för Precht handlar de i alla fall inte om evigt liv, om en digital världsgemenskap, eller om superdatorer inopererade i pannloben. Allt som är tekniskt möjligt är, för det första, inte nödvändigtvis eftersträvansvärt. Vad skulle vi använda den jordiska evigheten till? Skulle vi verkligen bli klokare om vi fick all världens kunskaper och färdigheter på ett chip i hjärnan? Redan med dagens sökmotorer och gps-system har basala förmågor, som att läsa en karta eller memorera vissa basfakta, börjat framstå som nästan omoderna: är det ett framsteg? För det andra, konstaterar Precht, är den ekologiska krisen och den digitala revolutionen inte två skilda ting, utan i mångt och mycket två sidor av samma mynt. Var ska, till exempel, all den energi som framtidens digitala superservrar kommer att behöva, egentligen tas? Enbart de dataservrar som producerar nya bitcoin kräver idag lika mycket elektricitet som hela Danmark. Prechts bok har titeln Jäger, Hirten, Kritiker jägare, herdar, kritiker: en blinkning åt Karl Marx gamla idé om människans roll i det kommunistiska samhället, och även för Precht ett sätt att ringa in något slags politisk vision. Den digitala utopin kan handla om helt alldagliga ting, sådana som faktiskt gör världen bättre, rent konkret. Självkörande bilar är ett exempel, ett annat medicinsk diagnostik. Men det som verkligen kommer att betyda något i vår framtida vardag är enligt Precht automatiseringen av arbetslivet. Här finns en enorm, frigörande potential, när slitsamma och monotona arbeten försvinner och gör det möjligt att ägna tiden åt sådant som faktiskt betyder något. Förutsatt förstås att försörjningen garanteras med en ordentlig basinkomst. Kanske kan det vara utopi nog. Vad det handlar om är att alla politiska visioner från och med nu, och faktiskt sedan några decennier tillbaka, måste ses i ljuset av den ekologiska krisen. Den franske antropologen Bruno Latour har uttryckt det som att vi står inför en ny klimatregim som i grunden ruckar inte bara ramarna för politiken utan hela vårt sätt att se på världen. Naturen är inte vad den var: ett objekt för mänsklig kartläggning och kolonisering. Jordens organiska processer, inser vi nu, hänger samman, reagerar på varandra. I och med det är inte heller historien längre vad den var: en berättelse som med alla sina tragedier ändå leder stadigt framåt. Den moderna utveckling som har orsakat den kris vi nu står mitt i, var kanske i bästa fall bara ett sidospår. Och därför är förstås inte heller politiken vad den var. I en essä från 2018 med den franska titeln Où atterir? Var ska vi landa? eller som den heter i engelsk översättning: Down to Earth, Ner på jorden, skissar Latour politikens ramar under den nya klimatregimen. Med ett enkelt schema visar han hur den moderna politikens klassiska kraftfält, mellan polerna det lokala och det globala, satts ur balans av en tredje pol, som han benämner det jordiska men som väl också skulle kunna kallas ekologin. Den etablerade politiken stöts bort av denna tredje pol, i panik eller förnekelse, tydligast hos demagogerna på högerkanten men också i de liberala dagdrömmarna om att fixa klimatet med grön teknologi och hållbar tillväxt. Av den allians mellan gröna och sociala krafter som för Latour är det enda tänkbara politiska svaret på utmaningen från det jordiska, syns än så länge inte mycket till. Så var landar vi? Är framtiden ett hot eller ett löfte? Kanske både-och? Det enda som verkar säkert är att vi lever i en tid när mycket vi nyss tog för givet inte gäller längre; en tid som tvingar oss att tänka om, tänka nytt. Se på vår värld med en förändrad blick. Ja, faktiskt en storslagen epok, på sätt och vis.   Vår planet sedd utifrån Det var på julaftonskvällen 1968 som astronauterna på Apollo 8 Frank Borman, James Lovell och William Anders kanske för gott förändrade jordinvånarnas bild av sin planet. Inför uppskattningsvis en miljard tevetittare i sextiofyra länder sände de i ungefär en halvtimme live från rymdfarkosten, som befann sig i omloppsbana runt månen; visade bilder på månytan och den omgivande rymden, där jorden framträdde som en ljusblå halvsfär, och avslutade seansen med att i tur och ordning läsa högt ut Bibelns Första Mosebok. Jag var själv för liten för att komma ihåg något av detta rymdhistoriens mest patetiska ögonblick, och eftersom det måste varit mitt i natten i Sverige är det kanske inte många andra här som gör det heller men bilderna som William Anders tog av jorduppgången över månen har jag sett så många gånger att de har bränt sig fast i hjärnbarken. Vår sköra blå planet, svävande som en bräcklig julgranskula i fritt fall genom den kosmiska natten. Om termodynamiken haft sin gång borde nämligen Jordens atmosfär se ut som på Mars eller Venus; Sedan dess har vi börjat vänja oss. Ändå var det så man fick en klump i magen när rymdsonden Osiris-Rex nästan exakt femtio år senare, i december 2018, på väg genom asteroidbältet vände sin kamera hemåt och knäppte en bild där jorden framträder som en bara knappnålsstor lysande stjärna i den svarta tomheten, med månen som en ännu mindre liten prick precis intill. De här bilderna skapar en svindel som rycker tankarna ur deras invanda omloppsbanor som den engelske geofysikern James Lovelock skriver i sin banbrytande bok Gaia från 1979 är det kanske det här som är rymdforskningens verkligt avgörande landvinning: att den har fått oss människor att se på vår planet utifrån, från rymden. Se den, alltså, som något mer än bara summan av sina organiska och fysiska processer. Som något sammanhängande och helt. Lovelock fick impulsen till sin Gaiahypotes när han arbetade som gästforskare hos den amerikanska rymdfartsstyrelsen NASA i Kalifornien i mitten på sextiotalet. Han ingick i ett forskarlag som just då var mitt uppe i ett projekt som handlade om att försöka hitta tecken på liv på Mars. Metoden var att genom att analysera teleskopfotografiernas färgspektra försöka identifiera atmosfärens sammansättning, och Lovelock och hans team kom till stort förtret för sina uppdragsgivare rätt snart fram till att Mars måste vara en död planet. Dess atmosfär befann sig i ett kemiskt jämviktstillstånd, det vill säga den motsvarade precis det man kunde förvänta sig enligt termodynamikens andra lag, som slår fast att alla kemiska och fysikaliska processer förr eller senare planar ut mot det man kallar värmedöden, eller med ett annat uttryck maximal entropi. Det var när Lovelock sedan betraktade Jorden med samma blick som polletten trillade ner. Om termodynamiken haft sin gång borde nämligen Jordens atmosfär se ut som på Mars eller Venus; framför allt syret skulle ha varit i det närmaste försvunnet och ersatt av koldioxid. Planeten borde då ha varit antingen djupfryst eller kokhet. Kunde det vara så, frågade sig Lovelock nu, att ett definierande kännetecken på liv var just att dess processer motverkade entropi? Idén var inte helt ny, men för Lovelock krokade den i en annan tankegång som gjorde den smått visionär: för kunde det då också vara så att livet på jorden var systemiskt sammantvinnat i något som liknade en enda gigantisk organism? Vars gemensamma syfte i så fall var att förhindra ökningen av entropin, det vill säga se till så atmosfärens temperatur och andra livsnödvändiga förutsättningar var i balans? När Lovelock publicerade sin hypotes som förresten fick namnet Gaia av hans granne, författaren William Golding möttes den av hån och förakt från ett i stort sett enigt vetenskapssamhälle. Lovelock anklagades för kvasivetenskaplig romantik och nyandlig spekulation. Och det är sant, Gaia är inget vetenskapligt verk. Den är en populärvetenskaplig idéskrift, ett trots allt rätt väl vetenskapligt underbyggt försök att formulera hur hypotesen skulle kunna se ut, mer i detalj: hur det kan komma sig att syre och metan kan existera samtidigt i atmosfären, hur världshaven fungerar som kemiska reningsverk och hur överflödigt salt tas om hand och deponeras. Till exempel. det som verkligen bekräftas av de senaste decenniernas klimatdebatt är förståelsen av Jorden som ett sammanhängande ekosystem där allt står i relation till vartannat Som Lovelock försiktigt antyder i förorden till senare utgåvor av boken, publicerades Gaia möjligen några decennier för tidigt. Lovelock skrev i en tid när de största miljöhoten stavades luftföroreningar, ozonhål och radioaktivitet, och när en samlad expertis ansåg att vi var på väg mot en ny istid. Lovelocks inställning var att visst, det är nog bra att vara på sin vakt mot allt det där, men Gaia har under årmiljarderna visat en enorm förmåga att anpassa sig. Den ekologiska balansen är känslig, men i positiv mening: när systemet känner av en störning reagerar det och hittar en ny balans. Den största miljökatastrofen, enligt Lovelock, inträffade för två tre miljarder år sedan, när syret släpptes fritt i atmosfären. Men till och med det lyckades Gaia reda ut. Det enda som skulle kunna bli värre är om vi med våra utsläpp av växthusgaser får koldioxidnivån att öka till en punkt där balansen inte går att återställa. Då, säger Lovelock, träder termodynamikens andra lag i funktion. Skrivet, alltså, 1979. Det är svårt att läsa Gaia idag utan att få känslan av att lyssna till en profetisk röst. Den samtida dövheten står i exakt proportion till Lovelocks klarsyn. Inte för att jag vet om hans hypotes är riktig i alla detaljer, men det som verkligen bekräftas av de senaste decenniernas klimatdebatt är förståelsen av Jorden som ett sammanhängande ekosystem där allt står i relation till vartannat och därmed det akuta behovet av en vetenskap som också den kan korsa gränserna mellan disciplinerna. När Bruno Latour plockar upp Lovelocks hypotes i sin stora bok Face à Gaia från 2015, är det just för att förklara hur den ekologiska krisen har tvingat oss att se på världen på ett nytt sätt. Insikten att naturen inte längre är en fond som vi människor avtecknar oss mot, utan ett komplicerat sammanhang vi ingår i, har under det han kallar den nya klimatregimen spritt sig långt utanför ekologernas led. Inför Gaias ansikte står vi vid en punkt där naturen inte längre är ett användbart begrepp. Vi befinner oss, kan man säga, vid naturens slut. Och vad betyder det i så fall för vår syn på oss själva som art? Begreppet antropocen kan ju på sätt och vis ses som ett försök att hantera insikten om naturens slut som alltså övergår i människans epok, logiskt nog men lika logiskt vore ju att inse vår litenhet, att vi på det stora hela mest är en mikroorganism bland andra som i det riktigt långa loppet inte lär ha någon större påverkan på Gaias ämnesomsättning överhuvudtaget. Och kanske är motsättningen mellan de här båda synsätten faktiskt skenbar. Det de i grunden har gemensamt är det som gått förlorat: idén om människan som naturens herre, skapelsens krona som kan forma världen efter sin vilja och föreställning. Han som plötsligt tappade fotfästet framför de stämningsfulla bilderna av jorduppgången den där julaftonskvällen 1968. Tiden rinner ut Man brukar ibland åskådliggöra Jordens historia som en urtavla med tjugofyra timmar. På en sådan dygnsklocka uppstår de tidigaste primitiva livsformerna redan någon gång vid fyratiden på morgonen; men det dröjer ända till framåt tio på kvällen innan växterna etablerar sig på land. Dinosaurernas storhetstid infaller några minuter i elva. De allra första människoliknande varelserna lämnar trädtopparna på Östafrikas savanner bara en dryg minut före tolv. Och de tidigaste civilisationernas, arkitekturens och skrivkonstens födelse för sådär sex tusen år sedan, med andra ord början på det vi brukar kalla för historien, inträffar på en sådan här tidslinje ungefär en tiondels sekund före midnatt. Vad som ser ut som ett tekniskt eller vetenskapligt framsteg kan i själva verket visa sig vara ett hot mot vår egen livsmiljö. Att människan, och den mänskliga historien, skulle ha någon speciell betydelse är i det perspektivet en löjlig tanke. Sex tusen år, det är en fis i vinden. Ändå är det precis den tanken som bär upp hela vår moderna, västerländska civilisation. Fram till helt nyligen var det en allmän sanning att människan som den enda intelligenta livsformen besitter en unik förmåga att förstå och därmed behärska naturen. Just med hjälp av sin intelligens, sitt förnuft, har människan lyckats upprätta ett kunskapssystem, kallat vetenskapen, som låter henne betrakta naturen med objektiv blick, dra allmänna slutsatser och på så vis ingripa i naturprocesserna på ett sätt som gagnar hennes syften. Genombrottet för detta tankesystem brukar kallas för den vetenskapliga revolutionen och anses ha ägt rum på 1600-talet när några orädda forskare Galileo inom astronomin, Descartes inom filosofin och Newton inom fysiken bröt med det vidskepliga vaneseendet och lade grunden till en världsbild baserad på noggranna observationer och stringent logik. Att en stor förändring verkligen inträffade på 1600-talet går inte att förneka. Men frågan är vad den handlade om, egentligen. I ett drygt halvsekel nu har den moderna världsbilden varit utsatt för kritik och tvivel. Först atombomben, och vad den förde med sig av kapprustning och domedagsvisioner; därefter miljöförstöringen och vad den förde med sig av larmrapporter och just det domedagsvisioner, har lett till insikt om att vår förmåga att ingripa i naturens processer också för med sig en risk att förändra dem i grunden. Rentav slå ut dem fullständigt. Vad som ser ut som ett tekniskt eller vetenskapligt framsteg kan i själva verket visa sig vara ett hot mot vår egen livsmiljö. Det här borde förstås påverka hur vi ser på arvet från 1600-talets vetenskapliga revolution. Hur rationellt är det mänskliga förnuftet? Ledde detta idéhistoriska genombrott bara in i en fantastisk återvändsgränd? De skeptiska, civilisationskritiska strömningar som kommit att samlas under begreppet postmodernism har visserligen långtifrån alla någon bakgrund i ekologin ändå kan man säga att de förenas av ett ekologiskt förhållningssätt, eftersom ett ledmotiv i kritiken av den moderna världsbilden handlar just om dess benägenhet att isolera fenomenen från varandra, vägra se dem i ett sammanhang. Fysik, filosofi, historia är skilda saker, och får på inga villkor blandas ihop. I den engelske idéhistorikern Stephen Toulmins klarsynta bok Cosmopolis från 1990 är det just den här uppstyckade världsbilden som står i centrum för kritiken. Enligt den moderna självförståelsen nådde Galileo, Descartes och Newton sina upptäckter genom självständiga observationer och resonemang, utan påverkan av historiska eller andra tillfälliga omständigheter. Den bilden har varit viktig, eftersom den förstärker upptäckternas karaktär av tidlösa och universella sanningar. Den moderna vetenskapen har ju nämligen haft sin grund i just detta, i att formulera allmänna lagar för hur materien beter sig, oavsett förutsättningar. Att säga att dessa lagar skulle ha påverkats av den historiska och politiska situation där de formulerades skulle vara detsamma som att medge att deras giltighet också kunde vara av tillfällig, historisk natur. Men även om vetenskapshistorien har fått oss att tro det, så gjordes 1600-talets upptäckter inte i ett historiskt tomrum. Tvärtom deras bakgrund är, som Toulmin konstaterar, både tragisk och dramatisk. Trettioåriga krigets religiösa fundamentalism gjorde slut på renässansens eklekticism och tolerans och utmynnade, när det hade rasat färdigt, i ett helt nytt politiskt landskap där medeltidens myller av feodala imperier och små stadsstater lämnade plats för ett system av centraliserade nationalstater. Och de intellektuella, visar Toulmin, var långtifrån oberörda: redan innan kriget bröt ut såg Descartes och Galileo den nya tiden växa fram och oroade sig för vad den innebar. Deras ambition, att söka säker kunskap och formulera allmänna principer, var ett svar på osäkerheten och oförsonligheten. Så övergick, genom en lång och smärtsam process, renässansens intellektuellt flexibla helhetssyn i en långt mer rigid världsbild där gränserna mellan själ och materia, människa och natur var skarpa och stabila. Ett sådant synsätt harmonierade också bättre med den nya tidens ändrade politiska förhållanden. Det är denna överensstämmelse Toulmin lägger in i begreppet cosmopolis. Under antiken och medeltiden var det en självklarhet att se ett samband just mellan natur och samhälle, kosmos och polis man tänkte sig med andra ord att det fanns en naturlig samhällsordning som bättre än andra reflekterade den kosmiska ordningen. Människans tid på jorden kan visserligen verka futtigt kort, men man kan också vända perspektivet. Det moderna, vetenskapliga tankesystemet kastade med sitt eget sätt att se den sortens vidskepelser åt sidan. I verkligheten, säger Toulmin, bytte den alltså bara en version av kosmopolis mot en annan. 1600-talets motrenässans satte fysikens och matematikens universella principer i centrum för en politisk världsbild där kungamakten var den sol som resten av det samhällslivet kretsade kring, i alltmer perifera cirklar. Mellan det mänskligt besjälade och den själlösa materien fanns en skiljelinje lika djup och avgörande som mellan de styrande klasserna och deras underlydande, massan. Följaktligen fanns heller ingen vetenskap vad gällde mänskliga ting, som historia och psykologi. Den som ifrågasatte dessa dogmer på 1700-talet gjorde det inte utan risk. Kätterska åsikter levde vidare i de undre befolkningslagren eller förvisades till kolonierna i Nordamerika och Australien. Först med romantiken i början på 1800-talet började denna strikta världsbild kritiseras och så sakteliga luckras upp. Så kanske kan man fråga sig hur det kosmopolis ser ut som idag, efter postmodernismens attacker och ekologins väckarklockor, kan fungera som tankemodell för det välfungerande samhället. Frågan är väl också i hur hög grad vi egentligen har brutit med den moderna världsbilden. För även om den rent mekanistiska samhällssynen kanske inte har så många anhängare längre, så är matematikens principer än idag helt grundläggande för hur samhällsdebatten förs. Den klassiska nationalekonomins ekvationer och modeller sätter fortfarande ramarna för vad som ses som politiskt möjligt att diskutera, och begränsar därmed horisonten även för det teoretiskt tänkbara. Människans tid på jorden kan visserligen verka futtigt kort, men man kan också vända perspektivet. Om vi på en tiondels sekund har lyckats aktivera jordklockans alarmfunktion vad kan vi då inte hinna uträtta på nästa tiondel? Demokrati på paus? Det går faktiskt att bestämma en exakt tidpunkt för när den moderna västerländska civilisationen på allvar började tvivla på sig själv. Klockan kvart över åtta på morgonen den 6 augusti 1945 fällde USA den första atombomben över den japanska staden Hiroshima. Albert Einstein, som med sin forskning var med och utvecklade principerna för bomben, lär visserligen ha sagt att han inte ansåg att atomenergin hade skapat något nytt problem utan bara gjort det mer trängande att lösa ett problem som redan existerade. Det kan hända. Men i ögonen på miljoner människor efter kriget blev atombomben själva symbolen för mänskligt övermod. För en teknisk och vetenskaplig utveckling som löpt amok och hotade själva grunden för vår existens. Frågorna som bomben utlöste går att sammanfatta ungefär: kan en utveckling som leder mot förintelse verkligen kallas utveckling? Om detta är ett vetenskapligt framsteg, måste då inte vetenskapen vara på väg åt helt fel håll? Borde vi kanske helt och hållet sluta tala i de här termerna? Och, om man förlänger resonemanget: hur skulle ett politiskt samtal låta som satte de här begreppen, utveckling och framsteg, i någon sorts ideologisk karantän? Som istället lät sig styras av andra värden, andra, mer sammanhängande, perspektiv? Argumenten för en global, upplyst despoti, som vräker den tröga folkviljan åt sidan har vuxit i styrka. Det har tagit sin tid, men med de senaste decenniernas långsamma ekologiska uppvaknande har de här frågorna börjat hitta in i världspolitikens sammanträdesrum. Ofta maskerade till frågor om just utveckling och framsteg, men i alla fall. Kontrasten mellan teknikoptimism och miljöpessimism, mellan de båda framtidsperspektiv som å ena sidan utlovar det digitala paradiset och å andra sidan profeterar mänsklighetens undergång, har blivit så akut att den är omöjlig att blunda för. Måste man inte tänka sig en tredje väg? Eller mer konkret: om vi nu vet ganska precis vad som krävs för att uppnå enochenhalvgradsmålet måste vi inte alla samarbeta och göra det nödvändiga? Har vi egentligen något val? Den här slutsatsen, att det finns en nödvändig politik som bara väntar på att sättas i verket, har blivit klimatlarmens logiska konsekvens för många engagerade som otåligt ser klockorna ticka på mot den kritiska vändpunkten när allt vi gör kommer att vara förgäves. Det är bråttom, det har varit bråttom länge, och de demokratiska systemen jobbar alldeles för långsamt. Argumenten för en global, upplyst despoti, som vräker den tröga folkviljan åt sidan och kör över oss, som det hette i ett nätupprop för ett tag sedan, har vuxit i styrka. Om det gick under finanskrisen, varför inte nu? James Lovelock, mannen bakom den så kallade Gaiahypotesen, sade redan 2010, när världen i övrigt var upptagen med just finanskrisen, att klimatförändringarna kanske borde få oss att, som han formulerade det, sätta demokratin på paus ett tag, som man annars gör i krigstid. En sådan slutsats förutsätter förstås ett grundläggande antagande, och Lovelock uttryckte även det med ovanlig tydlighet: Människor i allmänhet är helt enkelt inte kapabla att hantera så komplexa frågor. Så kan det förstås vara. Demokratins historia är också historien om dess begränsningar, alla de tillfällen när idealen har fått vika för den ekonomiska eller ideologiska nödvändigheten. Från Lenins krigskommunism till nyliberalernas enda väg löper en tradition av demokrati med förbehåll: lätt att bekänna sig till i teorin, men just i den konkreta situationen nödvändig att, med Lovelocks ord, sätta på paus. Dagens ekopessimism följer samma logik men efter trettio år när det var tillväxten och den ekonomiska konkurrenskraften som inte gav politikerna något val, är det alltså nu själva naturkrafterna som gör oss maktlösa. Och detta alltså just i en epok som fått namnet antropocen. Människans tidsålder. Låter det paradoxalt? Men att makten begränsar även den som äger den är ingen nyhet. Det verkligt paradoxala är snarare att det problem jag tror att Einstein ansåg att atombomben hade gjort så akut att besvara alltså frågan om vetenskapens moraliska ansvar på det här sättet besvaras med att man försöker komma undan just detta ansvar. Ansvar har nämligen makten som sin förutsättning. Den som vill axla det måste vara beredd att välja mellan skilda alternativ. Att inte anse sig ha något val är därför detsamma som att avsäga sig ansvar. Det är, politiskt sett, att istället lägga makten i händerna på ett prästerskap av experter som faktiskt inte nödvändigtvis vet så mycket så säkert som de tror sig veta, som inte heller nödvändigtvis står fria från ekonomiska och andra egenintressen och som, framför allt, är väldigt svåra för allmänheten att kontrollera och därmed utkräva ansvar av. Kina och EU skulle alltså på lika juridiska villkor tvingas förhandla med skogen och Antarktis glaciärer Det var precis detta som skedde under nyliberalismens högkonjunktur. Vi överlämnade all makt till ekonomerna, och vad hände? Vi fick finanskrisen. Den politiska nödvändighet som avtecknar sig vid klimatdebattens horisont är knappast så entydig som den ser ut på håll. Närmare betraktad visar den sig full av moraliska avvägningar, motstridiga konsekvenser och inte minst ideologiska konfliktlinjer av samma slag som skapade atombomben. De gula västarnas uppror i Frankrike är bara ett exempel det började som bekant i en protest mot en orättvis bensinskatt. Klimatfrågorna är politiska frågor, och de kan bara få politiska svar. Jag tror därför att det olyckligaste som kan hända vore om klimatkrisen ledde till en förlängning och fördjupning av den postpolitiska epok som krymper all politisk diskussion till frågor om individuella konsumtionsval. Åka flyg eller tåg? Äta kött eller bönor? Medan subventionerna till bil- och flygtransporterna rullar vidare. Så hur vore det om vi istället försökte tänka större? Om vi istället för att ge upp makten tog den? Istället för att sätta demokratin på paus skruvade upp effekten? Antropologen Bruno Latour skriver att i det han kallar för den nya klimatregimen gäller det att ge politiken tillbaka de materiella, territoriella fundament den har förlorat under den moderna epoken något som, om man vänder på det, är samma sak som att återpolitisera ekologin. Konkret tänker han sig en global församling av vad han kallar territorier, som kan bestå såväl av traditionella nationalstater som av ekologiska enheter av typen hav eller utrotningshotade arter. Kina och EU skulle alltså på lika juridiska villkor tvingas förhandla med skogen och Antarktis glaciärer om de begränsade resurserna. Jag vet inte om det är en fungerande idé. Eller ens en bra idé. Men det är åtminstone en idé och en idé som handlar om att utveckla och utvidga demokratin, inte avveckla eller pausa den. Som Latour skriver: betänk all den tid och intellektuella möda som krävdes för att en gång mejsla fram politiska begrepp som folket eller senare, den sociala frågan. Varför skulle vår tids stora utmaning inte kräva samma ansträngning? Faktum är att det redan finns ansatser till en ordning av det här slaget, i Ecuadors beslut redan 2008 att ge regnskogen i Amazonas vissa juridiska rättigheter. Om politiken är det möjligas konst, skriver Latour, så lär vi behöva mycket konst för att utöka våra möjligheter. Och på allvar rikta politiken mot det enda mål den någonsin kan ha. Framtiden, kära lyssnare. Dan Jönsson, författare och essäist

I april ble 47 år gamle Julian Assange pågrepet av britisk politi inne i Ecuadors ambassade i London. Der har han vært i snart syv år. Pågripelsen har skapt sterke reaksjoner verden over. Fredag startet britiske myndigheter prosessen med å utlevere Assange til USA.Det som gjorde Julian Assange kjent, har også gjort ham kontroversiell. Og saken mot ham berører viktige, men også vanskelige spørsmål om ytringsfrihetens grenser.Aftenposten-journalist Per Anders Johansen møtte Assange i 2010 og jobbet med mange store saker basert på Wikileaks. Og Aftenpostens nyhetsredaktør Tone Tveøy Strøm-Gundersen diskuterer om det egentlig er greit å lage journalistikk på stjålet materiale.Vi følger Vær varsom-plakaten, og ansvarlig redaktør er Espen Egil Hansen. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Wikileaks-grundaren Julian Assanges öde har åter igen blivit aktuellt sedan han mer eller mindre kastades ut från Ecuadors ambassad. Folkrättsexpert Mark Klamberg har följt fallet sedan han begärdes utlämnad till Sverige och menar på att det kanske hade varit allra bäst om Julian Assange hade kommit hit redan från första början. Allra mest för hans egen skull. Detta är Teknikveckan Special om Julian Assange. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Hör journalisten Johannes Wahlström, som arbetat med Wikileaks, ge sin bild av Julian Assanges uppgång och fall i ett samtal med Åsa Linderborg, Martin Aagård och Cecilia Djurberg.För nio år sedan blev visselblåsarorganisationen Wikileaks världskänd och grundaren Julian Assange fick hjältestatus efter flera läckor av information som ledde till stora, internationella nyheter. Däribland Collateral Murder - en film som visade hur amerikanska soldater i Irak sköt ihjäl civila från en helikopter som om det vore ett tv-spel, samt information som avslöjade förhållandena för fångar på militärbasen Guantánamo Bay. Nyligen greps Assange på Ecuadors ambassad i London där han bott sedan han fick asyl 2012. Det har varit många turer kring Wikileaks och dess frontman. Assange anklagas för våldtäkt och sexuellt ofredande av två svenska kvinnor och riskerar åtal i USA för att ha läckt hemligstämplad information. Vad handlar allt detta om och vad betyder gripandet av Assange för medier som samarbetat med Wikileaks?Programledare & producent: Cecilia DjurbergMusik: Jens Peterson Berger See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Wikileaks-grundaren Julian Assanges öde har åter igen blivit aktuellt sedan han mer eller mindre kastades ut från Ecuadors ambassad. Folkrättsexpert Mark Klamberg har följt fallet sedan han begärdes utlämnad till Sverige och menar på att det kanske hade varit allra bäst om Julian Assange hade kommit hit redan från första början. Allra mest för hans egen skull. Detta är Teknikveckan Special om Julian Assange. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I dagens Aftonbladet Daily reder vi ut varför Wikileaks-grundaren Julian Assange bott på Ecuadors ambassad i sju år, och hur det kommer sig att han nu gripits.Reporter: Marcus Ulvsand See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Det blev ju en stor nyhet i förra veckan när Julian Assange greps, men vi undrar är: hur mår hans skötebarn Wikileaks egentligen nu? Blir det några fler stora avslöjanden? Wikileaks och framtiden I vilken utsträckning har Julian Assange kunnat påverka Wikileaks verksamhet under tiden som inspärrad på Ecuadors ambassad, och vad spelar det för roll att han gripits? Christian Christensen, professor i journalistik på Stockholms universitet, kommer hit och svarar. Leopardmönstrets hemlighet Många trendspanare menar att leopardmönstrade kläder är hetare än någonsin. Vad symboliserar mönstret i vår tid när det finns tillgängligt överallt? Är det fortfarande rock'n'roll när alla stora kedjor är fullproppade med leopardmönstrat? Vi frågar Agnes Grefberg Braunerhielm, modeskribent och redaktör och Karin Wästfelt, museipedagog Etnografiska museet i Stockholm.    Vad krävs för att bli framgångsrik deltidsbrandman? Intresset har ökat för att bli deltidsbrandman i de delar av Sverige som drabbades av de stora bränderna i somras. Men vad krävs det egentligen psykiskt och fysiskt för att jobba med att bekämpa bränder på deltid? I dag möter vi Håkan Olofsson erfaren deltidsbrandman som vet allt om yrket. Programledare: Louise Epstein Bisittare: Thomas Nordegren Producent: Amanda Rydman

I første time taler vi om X Factor, hvor Remee var tilbage for en meget kort bemærkning. Ifølge Ombudsmanden brød Anna Mee Allerslev gavereglerne, da hun lånte et gratis festlokale fra Øens Murerfirma. Fodboldspilleren Viktor Fischer kæmper imod brugen af “homo” som et skældsord. Julian Assange er blevet anholdt i London efter han blev sparket ud af Ecuadors ambassade. Sarah Louise fra Forsidefruer ammer sin tre-årige søn - mens Amalie Szigethy stopper amning af sin to-årige datter, så hun kan få nogle nye bryster. I anden time taler vi om Venstres besynderlige pressemøde, der virkede mest af alt som en valgkamp, der er startet før tid. Sager om korruption og ulovligheder vælter ud af skabene i Københavns Teknik- og Miljøforvaltning. Borgmester Ninna Hedeager Olsen har sygemeldt sig, efter en kvinde er blevet voldtaget i hendes lejlighed. Og så var vore åh så upolitiske dronning nyttig idiot i den storpolitiske pandaaftale. Ditte Okman er vært, og i panelet sidder redaktør på Berlingske, Jakob Steen Olsen, kommunikationsrådgiver, Anne Kirstine Cramon, chefredaktør på SE og HØR, Niels Pinborg, og politisk kommentator, Henrik Qvortrup. See omnystudio.com/listener for privacy information.

Igår greps Wikileaks grundare Julian Assange på Ecuadors ambassad i London och frågan alla ställer sig är vad händer nu? David, Kodjo och Hanna pratar med tidigare Londonkorren Patrik Holmström som varit med och bevakat Assange under åren.

https://www.hallocasa.com - Die internationale Immobilienplattform Heute sprechen wir mit Heidi Forster aus Quito, Ecuador. Heidi spricht über die Schönheit Ecuadors, über Quito, Immobilien in Ecuador, Bananenplantagen in Ecuador und Ihre Dienstleistungen, welche sie als Immobilienmaklerin in Ecuador ausübt. Lesen Sie hier auch den Kaufprozess für Ecuador: http://blog.hallocasa.com/real-estate-buying-process-ecuador/ Sie können Heidi direkt über HalloCasa kontaktieren: https://www.hallocasa.com/profile?id=45&lang=en Wir hoffen, Ihnen gefällt das Interview!

Kalle, David och Nanna snackar om Julian Assange och hur hans dagar egentligen ser ut på Ecuadors ambassad. Kalle och Nanna är inte överens om nya dokumentären om de första människorna - är aporna bra gjorda eller inte? Dessutom får vi besök av en av Sveriges mest provocerande sossar - Jan Emanuel Johansson. Han gick från kriminell till folkkär Robinsson-vinnare, blev politiker för sossarna bara för att sen göra sig en förmögenhet på välfärd. Hur blev det så, vad driver honom och hur går det ihop med hans värderingar?

Google, Facebook, Amazon und Co bedrohen die freiheitlich-demokratische Ordnung, kritisiert der ehemalige Bundeswirtschafts- und Verteidigungsminister Karl-Theodor zu Guttenberg. In seiner Keynote, die der heutige Chairman von Spitzberg Partners LLC auf dem Deutschen Medienkongress gehalten hat und die nun im HORIZONT Podcast nachzuhören ist, erläutert zu Guttenberg die Risiken am Beispiel von Alphabet. Die Google-Mutter hatte im Jahr 2017 Einnahmen in Höhe von 111 Milliarden US-Dollar - das entspricht dem Bruttoinlandsprodukt der Ukraine, von Marokko oder Ecuadors. "Google bestimmt heute erheblich die Wertigkeit eines Unternehmens mit", so zu Guttenberg. Auf diese Machtfülle reagieren die klassischen staattlichen Institutionen aus seiner Sicht entweder mit Panikattacken oder "nacheilendem Agieren ohne irgendwelche Kreativität". "Es gibt faktisch eine Machtverschiebung", stellt der ehemalige Politikstar fest.

Hunden är fjättrad •  Mellanårsvalet handikappade Trump - dags att väga sina lojaliteter • Kalifornien brinner – Trump drog in Finland i skogsbrandsdebatten • Annie Lööf får sista chansen – det lutar starkt mot extra val • Er wurde kein Spitzenkandidat – men vad är Alex Stubbs egentliga mål • Socialdemokraternas ungdomsförbund i Malmö kapat av islamister – politiskt möte i moské uteslöt kvinnor • Den moraliska maskinen - vem ska bilen köra över • Frankrike ute på gatan igen – protester mot dieselskatten utmynnade i demonstration mot Macron • Förvisades från Ecuadors ambassad pga. "dålig hygien" – Ryssland nästa för Assange? • Där det finns misogyni är fascismen aldrig långt borta – Alexander Bard och manssaksmännen portade från Åbo Akademi • Finland vinner i fotboll – kan möta Sverige i nästa omgång av Nations League •

Tue, 31 Oct 2017 18:27:51 +0000 https://pengcast.podigee.io/230-dok-diaries-1-betrug-drift-the-mermaid-kingdom 5d88a6aecf9aa5c9db5d9d88939ca576 Diese Woche ist alles ein bisschen anders! Malte und Christian sprechen in den DOK Diaries jeden Tag bei detektor.fm über Filme, die sie auf dem DOK Leipzig gesehen haben. Am Ende des Festivals gibt es dann nochmal eine große Rückschau. In der ersten Folge geht es um diese Filme: Betrug Der Eröffnungsfilm des DOK Leipzig hat es in sich. In "Betrug" erzählt ein Trickbetrüger davon, wie er einem Kindergarten mehrere Hunderttausend Euro gestohlen hat. Das Absurde: Dem Publikum ist er durchaus sympathisch. Dabei ist Regisseur David Spaeth selbst einer der Betrogenen und kommt im Film auch zu Wort. Im Laufe des Filmes verschwimmt aber die Grenze zwischen Realität und Fiktion. Am Ende fühlt sich auch das Publikum betrogen. Drift 1973 ist Tom Ward mit elf weiteren Männern in See gestochen. Auf Holzflößen sind sie von der Küste Ecuadors bis nach Australien geschippert. Heutzutage ist vom ehemaligen Abenteurer wenig übrige geblieben. Tom lebt vereinsamt in einer Werkstatt. Sein Sohn Chris wollte seinen Vater neu kennenlernen und von seinen ehemaligen Abenteuern hören. Aus dieser Zusammenkunft ist ein sehr bewegender Kurzfilm geworden. The Mermaid Kingdom An der Küste Niacaraguas glauben einige Menschen an Meerjungfrauen. In den Geschichten laden sie die Fischer zu sich ein. Sie halten riesige Banquette am Grunde des Meeres. Doch einige Fischer kommen gelähmt zurück an die Oberfläche. Der mexikanische Regisseur Luis Rincón fängt die Stimmung eines solchen - von Mythen durchwobenen - Fischerdorfes ein. Er will zeigen wie nah Brutalität und Schönheit beieinander liegen. Wir freuen uns über Bewertungen auf iTunes! Unterstützt uns gerne auf Patreon! Feedback? Schreibt uns! podcast@doktorpeng.de 230 full no Filme, Film, Filmpodcast, aktuell, aktuelle, Comedy, deutsch, Rezensionen, Reviews, Pengcast, Christian Eichler, Lukas Diestel, Malte Springer, Max von Raison, Off Duty, witzig, lustig, intelligent, Hintergrund Christian Eichler, Lukas Diestel, Malte Springer, Max-Ole von Raison

Multisportaren Mikael Lindnord om mötet i Ecuadors djungel som förändrat hela hans liv.

Nina Gualinga är höggravid när militären kommer tillbaka till Sarayacu i Ecuador. Förra gången tog byns kvinnor deras kläder och vapen medan de sov. Nu kommer presidenten hota med undantagstillstånd. I Verkligheten följer vi Nina Gualinga, 23, uppvuxen i Amazonas i Ecuador, pappa svensk och mamma kechwa. Hon reser världen runt för att berätta om hotet mot hennes eget folk och mot hela planeten. Sen sist har konflikten mellan ursprungsbefolkningen och Ecuadors regering trappats upp rejält och det ställs på sin spets i Ninas egen by. Och så har hon en liten nyfödd pojke i knäet! Hur gick det till när hon födde honom i byn dit man bara kan komma med kanot och flygplan? Och vad kommer han ha för framtid? Reporter: Gustav Asplund

På söndag hålls presidentval i Ecuador, där gruvföretag nu flockas i jakt på mineraler. Regeringen lovar utveckling, men lokalbefolkningen fruktar för mord, militarisering och miljöförstöring. Sveriges Radios Latinamerikakorrespondent Lotten Collin gör en resa genom den mineralrika regnskogen i sydöstra Ecuador, för att skildra gruvdriftens påverkan på människor och natur. Första stoppet görs i Morona-Santiago, där en kinesisk koppargruva lett till våldsamma protester och väpnad konflikt mellan militär och urfolksgruppen Shuar, som hävdar att gruvföretaget verkar på deras mark. Staten har utfärdat undantagstillstånd och beslagtagit Shuar-folkets lokala radiostation, med motiveringen att den används för att uppmana till våld. Lokalbefolkningen menar tvärtom att det är militärerna som agerar våldsamt, genom att bränna hus och tvinga människor att lämna sina hem. Gruvdriften har nu blivit en nationell fråga som diskuteras inför söndagens presidentval. Flera av oppositionens presidentkandidater har sagt att de vill respektera mänskliga rättigheter och att de tänker respektera urfolkens självbestämmande. Resans nästa stopp görs i provinsen Zamora-Chinchipe, där det svensk-kanadensiska företaget Lundin Gold just skrivit kontrakt på att utvinna en av världens största guldfyndigheter, som väntas ge 1,5 miljarder dollar i vinst. Men invånarna i byn El Zarza som ligger bredvid gruvan är besvikna på att Lundin Gold inte hållit sina löften om att ge jobb. Byborna tillåts inte heller längre gräva guld på egen hand, vilket tidigare var en viktig inkomstkälla i området. Oron är också stor för att kemikalier ska förgifta floderna som går genom byn.  Lotten Collin avslutar sin resa i huvudstaden Quito, där hon intervjuar Lundin Golds VD Ron Hochstein och Ecuadors gruvminister Javier Cordova, som båda får svara på kritiken. Hon träffar också Eva Vasquez från miljöorganisationen Acción Ecológica, som varnar för att anklagelserna mot Lundingruppens agerande på andra håll i världen riskerar att upprepas i Ecuador.

Vi rapporterar från Wikileaks presskonferens i Berlin och säger grattis till 10 års unik journalistik. Intervju med Melinda Taylor, en av Julian Assanges advokater, om Sveriges roll i att wikileaksgrundaren sitter på Ecuadors ambassad. Europeiska kommissionen till oväntat försvar för strömmande media. Och så kommenterar vi att SVT börjat ta ställning till intervjupersoners uttalanden. Med Karl Andersson och Henrik HAX Alexandersson. Info om Publicistklubbens debatt 10 oktober 2016: http://www.publicistklubben.se/2016/10/03/pkdebatt-om-debatten-om-debatten-om-debatten/

Den, i Sverige, sexbrottsmisstänkte Julian Assange sitter sedan över 1000 dagar på Ecuadors ambassad i London, som han vägrar lämna av rädsla för att lämnas ut till USA. I sommar preskriberas flera av dom brott Assange misstänks för. Och nyligen kritiserade Svea Hovrätt att utredningen stannat upp och att åklagarna inte driva förundersökningen framåt. Efter flera år har åklagarna nu till slut beslutat att begära förhör av Julian Assange i London. Vad säger den här hanteringen om svenska åklagares arbete?  Och hur påverkas förtroendet för åklagarna? Riksåklagaren Anders Perklev intervjuas av Monica Saarinen.

Seit der Jahrtausendwende hat Ecuador keine eigene Staatswährung mehr. Politische und wirtschaftliche Instabilität haben das Land damals zur Dollarisierung gezwungen. Der Sucre wurde abgeschafft, der US-Dollar zur offiziellen Staatswährung und das Land verlor einen Großteil seiner geldpolitischen Souveränität. Mit der ersten elektronischen Staatswährung weltweit will der kleine Andenstaat dieser Schmach nun begegnen. Doch ganz so schnell wird es den Dollar nicht loswerden. >> Artikel zum Nachlesen: https://detektor.fm/digital/digitales-bezahlen-coinspondent-ueber-ecuadors-elektronische-waehrung

Veckans avsnitt handlar om effektiva protester mot rasism, flygplansvett, Ecuadors hemligheter och en skånsk tv-debut.   Lättsamt om relationer, media och sport med TV4-profilerna Suzanne Sjögren, Karin Frick, Maud Bernhagen och Anna Brolin.   Lyssna direkt i iTunes eller genom att – klicka här!Ladda ner!

Fördjupningsreportage. I förra veckan var det ett år sedan Julian Assange, 41, flydde in på Ecuadors ambassad i London för att undvika att utlämnas till Sverige. Och han har sagt att han är beredd att stanna där i fem år till. For information regarding your data privacy, visit acast.com/privacy

Med skrevskydd på gör vi veckans avsnitt där ett kärt segment är tillbaka. Vi undrar vad som bjuds på Ecuadors ambassad och från vilket land Falkenbergs målvakt kommer. Försöker ta tag i vad som döljer sig bakom Läckberg/Melin-fasaden. Det blir ny hype och ny viral succé - och vad är egentligen grejen med att bada?

Myndighetene i Ecuador ga i dag WikiLeaks-grunnlegger Julian Assange politisk asyl. Assange har søkt tilflukt i Ecuadors ambassade i London, for å unngå å bli utvist til Sverige, der han er etterforsket for seksuelle overgrep. Storbritannia truer nå Ecuador med å storme ambassaden for å arrestere Assange.

Mattias har varit på konsert och tittat på lustigkurrarna i The Brian Jonestown massacre och därför måste de såklart recenseras. Mattias kommer även ut som en Matt Hollywood-figur. Sen visade det sig att vi inte hade speciellt mycket att prata om så då fick vi damma av ett av världens osexigaste ämne; Julian Assange. Om ni undrar varför vi säger att han är i ropet så är det för att podden spelades in i fredags när Assange-låten spreds på twitter och hans advokat höll hov utanför Ecuadors ambassad. Det är alltså inte för att vi lever i villfarelsen att Assange är het på något sätt. Lite av en mellanpodd, men Mattias är på Roskilde och jag har ett arbete att sköta.Förresten så borde ni följa oss på twitter så att vi verkar lite tuffare. @maoistische och @MAlheim är det som gäller.

** Egypts tidligere president Hosni Mubarak ligger i koma etter et hjerneslag - blir holdt kunstig i live. ** FNs observatører i Syria er selv blitt mål, fortalte den norske generalen Robert Mood Sikkerhetsrådet i FN. ** WikiLeaks-grunnlegger Julian Assange er under Ecuadors beskyttelse i London etter at han i går kveld søkte politisk asyl i Ecuadors ambassade. ** Mye av bråket rundt rettspsykiatrien i terrorsaken kunne vært unngått, sier fagfolk - som foreslo flere endringer allerede i 2001, sier psykiater Randi Rosenquist ** Barneombud Reidar Hjermann refser regjeringens behandling av asylbarn.