Podcast appearances and mentions of andreas johansson hein

I veckan antar Socialdemokraterna ett nytt partiprogram – det tionde i ordningen. Vi har läst alla de föregående partiprogrammen, från 1897 till 2013. Vad säger de om partiets ideologiska svängningar? Hur radikalt har partiet varit och när tog visionerna slut? Och vilket program är bäst? Med Joakim Broman, Fredrik Segerfeldt och Andreas Johansson Heinö.

Veckopanelen med Andreas Johansson Heinö, Paulina Neuding och Sonia Hedstrand under ledning av Staffan Dopping. Polisen i Örebro har presenterat sina slutsatser om masskjutningen på Campus Risbergska. Den toppdiplomat som varit anhållen misstänkt för spioneri har hittats död. Vet vi att gripandet har samband med den nationella säkerhetsrådgivarens avgång? Märta Stenevi kommer med bok om hur hon upplevde Miljöpartiets behandling hösten 2023, och regeringen vill att alla utländska medborgare som döms till fängelse ska utvisas från Sverige. Dessutom om panelisternas känslor för Eurovisioncirkusen.

Veckopanelen med Andreas Johansson Heinö, Paulina Neuding och Sonia Hedstrand under ledning av Staffan Dopping. Polisen i Örebro har presenterat sina slutsatser om masskjutningen på Campus Risbergska. Den toppdiplomat som varit anhållen misstänkt för spioneri har hittats död. Vet vi att gripandet har samband med den nationella säkerhetsrådgivarens avgång? Märta Stenevi kommer med bok om hur hon upplevde Miljöpartiets behandling hösten 2023, och regeringen vill att alla utländska medborgare som döms till fängelse ska utvisas från Sverige. Dessutom om panelisternas känslor för Eurovision-cirkusen.

29 april. Vem blir ny partiledare för Liberalerna efter Johan Pehrsons oväntade avgång? Och hur ska partiet klara sig kvar i riksdagen? Andreas Ericson diskuterar med Malin Lernfelt, Liberala Nyhetsbyrån, Sakine Madon, författare och tidigare politisk redaktör på UNT, och Andreas Johansson Heinö, Timbro förlag.

Hade Siewert Öholm rätt? Andreas Johansson Heinö dyker ner i hårdrockens historia tillsammans med Caspian Rehbinder och avhandlar provokationer, extremism, humor och en musikgenre som ständigt förmått förnya sig. Samtalet utgår från boken Hårdrock, frihet, uppror (Timbro förlag 2024)

Koranbränningar och muslimska böneutrop har gjort att frågor om religionsfrihet har blivit politiskt brännbara. Men detta är inget nytt. Den svenska religionsfrihetens historia har ofta varit dramatisk med bland annat bokbål i Hälsingland, dödsdomar och landsförvisningar. Fortfarande finns det flera begränsningar i den svenska religionsfriheten.   Om det skriver Anders Johnson i essän “En ofullbordad resa mot religionsfrihet” som är utgångspunkten för detta avsnitt. Andreas Johansson Heinö samtalar med författaren samt Joel Halldorf och Anna Nachman. Detta avsnitt är en inspelning av ett lanseringsseminarium den 12 september.

För fransmännen är kanadensaren Celine Dion i allt väsentligt fransk. Nationalskald, och fransk, kan man bli för att man sjunger på franska. Hur är det med svenskan? När Kaj vinner Melodifestivalen är denna finlandssvenska grupp ensamma om att sjunga på svenska - säger det något eller inget alls om svenskans roll för gemenskapen? Andreas Johansson Heinö, Anna Linder och Johanna Grönbäck klurar kring språk, gemenskap, integration och lite annat.

Det mesta i den politiska debatten handlar om förändring: partier lovar nya reformer och väljare efterfrågar nya lösningar. Samtidigt pressas politiken av hastig teknikutveckling och en ström av kriser. Ett fungerande samhälle utmärks emellertid inte bara av ständiga förändringar utan också av en hög grad av kontinuitet. Långsiktiga institutioner, förutsägbara spelregler och hållbar infrastruktur är en förutsättning för både ekonomisk utveckling och politisk stabilitet. Men hur når vi dit? Veckans poddavsnitt är en inspelning av ett boksamtal på Timbro. Medverkar gör Anna Persson, Olof Hallonsten, Joakim Wernberg och Pär Isaksson. Samtalet leds av Andreas Johansson Heinö.   ** Samtalet utgår från antologin Kontinuitet och förändring: Essäer om spårbundenhet i samhället. Läs mer om och beställ den här: https://timbro.se/forlag/kontinuitet-och-forandring-essaer-om-sparbundenhet-i-samhallet/ 

Sverige har alltid varit en del av Norden, men betydelsen av det nordiska - som identitet och politisk arena - har varierat över tid. Har vi mer gemensamt än vi tror? Andreas Johansson Heinö samtalar med Bengt Lindroth, tidigare Nordekorrespondent på Sveriges Radio och aktuell med boken Homo Affectus - Sverige, Norden och Folkhemstanken (Atlas).

Vindkraft är vänster och kärnkraft höger. Bilism är höger och kollektivtrafik vänster. Eller? Vissa frågor,  intressen och stilar kodas som höger eller vänster, trots att de är svåra att koppla till de vanliga ideologiska konflikterna. Vad är otippat höger och vänster, varför och hur har det skiftat över tid?   Välkommen till en ny säsong av Ideologipodden och till nya samtal om ideologiska skärvor, snårigheter och sökanden! Andreas Johansson Heinö, Anna Linder och Johanna Grönbäck leder podden som låter aktuella funderingar och tidlösa idéer ta plats.

13 januari. Ytterhögerpartiet FPÖ blev störst i valet i höstas och håller nu på att bilda regering i Österrike. Vad innebär det? Får Moskva ännu en allierad i EU? Lisa Pelling, chef för den fackliga tankesmedjan Arena Idé, och Andreas Johansson Heinö, förläggare på Timbro förlag, diskuterar med Andreas Ericson.

Från 2023. Alla ska med, ett etiskt modersmål, nationen behöver hitta VI-känslan. De politiska slagorden om gemenskap har fått allt mer laddning, men vad menar politiken med gemenskap? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Idag pratas det allt oftare om svenska värderingar som minsta gemensamma nämnare för att tillhöra den svenska gemenskapen. Och allt oftare blickas det tillbaka till en tid då det påstås att vi fortfarande var ett vi och kände en samhörighet med varandra. Vilka är vi-och-dom idag och vilka var vi då?Behöver samhällsmedborgare ha ett känslomässigt förhållande till sitt land eller räcker det med att att man är en sammanslutning med en gemensam uppgift? De politiska ideologiernas ger olika svar på vilka gemenskaper som krävs i ett fungerande samhälle.Medverkande: Medverkande: Lena Halldenius, filosof och professor i mänskliga rättigheter, Folke Tersman, professor i praktisk filosofi och Andreas Johansson Heinö, doktor i statsvetenskap och förläggare på Timbro.Programledare: Cecilia Strömberg WallinProducent: Marie Liljedahl

Andreas Johansson Heinö pratar med Jesper Bengtsson och Tuva Söderberg som är aktuella med boken “Det krympande rummet - civilsamhället under press” (Atlas förlag). Vilken roll spelar civilsamhället för demokratin och vilka ideologiska konflikter kan skönjas bakom de senaste årens debatt om studieförbunden? 

26 november. Det pågår en omfattande debatt om att det bör införas nya regler för vad som ska krävas för att bli svensk medborgare. Men samtidigt har redan färdigutredda förändringar ännu inte implementerats. Andreas Ericson gästas av Andreas Johansson Heinö, statsvetare och förläggare på Timbro förlag.

Koranbränningar och muslimska böneutrop har gjort att frågor om religionsfrihet har blivit politiskt brännbara. Men detta är inget nytt. Den svenska religionsfrihetens historia har ofta varit dramatisk med bland annat bokbål i Hälsingland, dödsdomar och landsförvisningar. Fortfarande finns det flera begränsningar i den svenska religionsfriheten.   Om det skriver Anders Johnson i essän “En ofullbordad resa mot religionsfrihet” som är utgångspunkten för detta avsnitt. Andreas Johansson Heinö samtalar med författaren samt Joel Halldorf och Anna Nachman. Detta avsnitt är en inspelning av ett lanseringsseminarium den 12 september.

Anne Wibble verkar mest vara ihågkommen för uttalandet om att alla ska ha en årslön på banken. I själva verket var hon en av Sveriges viktigaste finansminstrar. Andreas Johansson Heinö och Joakim Broman backar bandet och pratar om Wibble och hennes idévärld, Folkpartiets högersväng på 1980-talet, 1990-talskrisen och Bildtregeringens reformiver

Ett samtal med Catarina Kärkkäinen, PM Nilsson, Alexandra Ivanov Hökmark och Andreas Johansson Heinö.

På måndagskvällen avtäcktes det nya monumentet till minne av psykiatern Ing-Marie Wieselgren, som mördades under Almedalsveckan för två år sedan. Det fångar min mamma på många olika sätt, säger dottern Sara Maxe till Sveriges Radio. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ”Det finns nåt vackert i att björken är lite obekväm och sned. Både för att hon vågade vara obekväm, men hon vågade också stanna i det obekväma. Det är jobbigt att förändra till det bättre.”Skulpturen heter ”Lyssnandet” och har skapats av konstnärerna Tomas och Anja Örn.Ekots reporter Karin Runblom var med under invigningen.SVENSK KULTURPOLITIK FYLLER 50 I ALMEDALENDet är femtio år sedan riksdagen antog den allra första kulturpropositionen, som lade grunden för svensk kulturpolitik. Vilken betydelse har den idag och pågår det ett kulturkrig? Är det dags för en ny vision för kulturpolitiken?I dagens P1 Kultur debatterar Andreas Johansson Heinö, förläggare på marknadsliberala tankesmedjan Timbro, och Calle Nathanson, koncernchef och studieombudsman på ABF Stockholm, kulturpolitiken idag – och imorgon.Programledare: Lisa BergströmProducent: Maria Götselius

Idrotten har alltid varit politisk. Politiska ledare kan spegla sig i sportsliga framgångar och framgångsrika idrottsmän kan få politiskt inflytande. Joakim Broman och Andreas Johansson Heinö samtalar om sport, politik och hur nationell identitet formas av kollektiva minnen kring idrott.  

Med PM Nilsson, Alexandra Ivanov Hökmark och Andreas Johansson Heinö.   Hårdrock, frihet, uppror finns att köpa här.

Ett samtal med Alexandra Ivanov Hökmark, Andreas Johansson Heinö och Lovisa Lanryd.

Ett samtal med PM Nilsson, Fredrik Kopsch, Andreas Johansson Heinö och Catarina Kärkkäinen.

2 maj. Europaparlamentsvalet i juni väntas innebära framgångar för högerpopulistiska partier. Kommer det leda till en ny majoritet och vad innebär i så fall det? Sofie Blombäck, universitetslektor vid Mittuniversitetet, och Andreas Johansson Heinö, förläggare på Timbro, diskuterar med Andreas Ericson.

Ett samtal med Alexandra Ivanov Hökmark, Andreas Johansson Heinö och Fredrik Kopsch.

Ett samtal med PM Nilsson, Alexandra Ivanov Hökmark, Andreas Johansson Heinö och Catarina Kärkkäinen.

Nya könstillhörighetslagen, vetepriser och högerpopulister. Ett samtal med PM Nilsson, Alexandra Ivanov Hökmark, Andreas Johansson Heinö och Catarina Kärkkäinen.

9 april. Sara Skyttedals och Jan Emanuels nya parti har fått stor uppmärksamhet. Hur kommer de klara sig i Europaparlamentsvalet? Nils Lundgren, tidigare partiledare Junilistan som gjorde succé i valet 2004, och statsvetaren Andreas Johansson Heinö från Timbro diskuterar nya partiers chanser med Andreas Ericson.

Andreas Johansson Heinö och Catarina Kärkkäinen utser Sveriges främsta borgerliga politiker. Detta avsnitt av Smedjanpodden är lånat från Ideologipodden.

Andreas Johansson Heinö och Catarina Kärkkäinen utser Sveriges främsta borgerliga politiker.

Enligt mätningarna är nationalistpartier numera största parti i ungefär hälften av EU:s medlemsländer, och de ser ut att stärka sin ställning kraftigt i valet till Europaparlamentet i början av juni. De två partigrupperna till höger om den traditionella högern kan tillsammans bli nästan lika stora som den traditionella högern själv. Samtidigt noterar statsvetaren Andreas Johansson Heinö att ett skifte har skett i flera av dessa partier när det gäller synen på EU. Från att ha varit starkt EU-kritiska och förespråkat utträde har de börjat betrakta Europa som hemmaplan och EU som ett redskap i kampen mot externa krafter: ibland Kina, ibland Ryssland (som också har anhängare i kretsen), väldigt ofta den muslimska världen. Vad kommer de sannolika framgångarna för EU:s nationalister att få för konsekvenser? Andreas Johansson Heinö diskuterar med programledaren PJ Anders Linder.

Andreas Johansson Heinö gör en historisk utflykt till 1970-talets borgerliga valkampanjer. Catarina Kärkkäinen efterlyser försiktighet i synen på Latinamerikas politiska utveckling. Och båda svarar på vem de föredrar av Ulf Kristersson och Fredrik Reinfeldt. Programledare för detta frågeavsnitt är Benjamin Juhlin.

Andreas Johansson Heinö gör en historisk utflykt till 1970-talets borgerliga valkampanjer. Catarina Kärkkäinen efterlyser försiktighet i synen på Latinamerikas politiska utveckling. Och båda svarar på vem de föredrar av Ulf Kristersson och Fredrik Reinfeldt. Programledare för detta frågeavsnitt är Benjamin Juhlin

Vilken klassiker är mest överskattad? Hur kristdemokratiska är egentligen kristdemokraterna? Och behöver vi verkligen ideologier? I veckans avsnitt svarar Andreas Johansson Heinö och Catarina Kärkkäinen på lyssnarnas frågor, under ledning av Benjamin Juhlin. Detta avsnitt av Ideologipodden är lånat från Smedjanpodden.

Vilken klassiker är mest överskattad? Hur kristdemokratiska är egentligen kristdemokraterna? Och behöver vi verkligen ideologier? I veckans avsnitt svarar Andreas Johansson Heinö och Catarina Kärkkäinen på lyssnarnas frågor, under ledning av Benjamin Juhlin. 

11 december. 2013 myntade statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson termen “åsiktskorridoren”. Få politiska begrepp har blivit så omtalade och omdiskuterade. Ett decennium senare diskuterar han dess betydelse med Andreas Johansson Heinö från Timbro och Andreas Ericson.

Hur står sig deklarationen om de mänskliga rättigheterna 75 år efter att den antogs? Och vad kännetecknade egentligen idédebatten de första decennierna efter kriget? Liveinspelning från samtal i Göteborg 28/11 2023 med Torbjörn Elensky, Johan Lundberg, Hans Ingvar Roth och Andreas Johansson Heinö. Detta avsnitt av Smedjanpodden är lånat från Ideologipodden.

Hur står sig deklarationen om de mänskliga rättigheterna 75 år efter att den antogs? Och vad kännetecknade egentligen idédebatten de första decennierna efter kriget? Liveinspelning från samtal i Göteborg 28/11 2023 med Torbjörn Elensky, Johan Lundberg, Hans Ingvar Roth och Andreas Johansson Heinö  

När kulturpolitiken utmanas från höger framställs förändringarna som radikala och ideologiskt motiverade. Men den rådande svenska kulturpolitiken är också en i högsta grad ideologisk konstruktion som utgjorde en radikal förändring när den infördes. Lars Anders Johansson, författare till Att dansa efter maktens pipa, diskuterar de ideologiska alternativen i kulturpolitiken i ett samtal med Andreas Johansson Heinö 

16 november. Liberalernas landsmöte i helgen kommer bjuda på diskussion om slöjförbud och narkotika. Men i alla fall för tillfället är sidvalet stabilt. Det är en av slutsatserna när Sakine Madon, politisk chefredaktör på UNT, och Andreas Johansson Heinö, förläggare på Timbro, diskuterar ett splittrat parti med Andreas Ericson.

Just nu pågår en häftig debatt om vem som är den största förövaren i kriget mellan Israel och Hamas. Men handlar det om att relativisera våldet och på sätt förminska övergreppen på båda sidor? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Hamas terrorattack var avskyvärd, men ”den skedde inte i ett vacuum…” sa FN:s generalsekreterare. Israel krävde hans avgång eftersom de menade att uttalandet rättfärdigade Hamas terrorattack. Går det i dagsläget att tala om förtrycket av palestinier utan att indirekt försvara Hamas terror? Att relativisera, det vill säga jämföra något med något annat, görs ofta för att förminska enskilda handlingar. Men kan relativisering också användas för att sätta en handling i ett sammanhang för att förstå vad som har lett fram till handlingen? Måste vi relativisera fruktansvärda våldshandlingar som krig, gängkriminalitet och terror för att förstå? Eller blir det automatiskt en ursäkt för våldet?Finns det sammanhang där det är moraliskt fel att relativisera? Och finns det risker med att relativisera för lite?Medverkande: Torbjörn Tännsjö, professor emeritus i praktisk filosofi, Stina Björkholm, doktor i praktisk filosofi och Andreas Johansson Heinö, doktor i statsvetenskap och förläggare på Timbro förlag. Programledare: Cecilia Strömberg WallinProducent: Marie Liljedahl

Alla ska med, ett etiskt modersmål, nationen behöver hitta VI-känslan. De politiska slagorden om gemenskap har fått allt mer laddning, men vad menar politiken med gemenskap? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Idag pratas det allt oftare om svenska värderingar som minsta gemensamma nämnare för att tillhöra den svenska gemenskapen. Och allt oftare blickas det tillbaka till en tid då det påstås att vi fortfarande var ett vi och kände en samhörighet med varandra. Vilka är vi-och-dom idag och vilka var vi då? Behöver samhällsmedborgare ha ett känslomässigt förhållande till sitt land eller räcker det med att att man är en sammanslutning med en gemensam uppgift? De politiska ideologiernas ger olika svar på vilka gemenskaper som krävs i ett fungerande samhälle.Medverkande: Medverkande: Lena Halldenius, filosof och professor i mänskliga rättigheter, Folke Tersman, professor i praktisk filosofi och Andreas Johansson Heinö, doktor i statsvetenskap och förläggare på Timbro.Programledare: Cecilia Strömberg WallinProducent: Marie Liljedahl

Trettio år efter självständigheten brottas Slovakien med stora problem: korruption, låg tillit, populism. Samtidigt leds landet av en liberal president och huvudstadsregionen är en av de rikaste i hela Europa. I Skotten i Slovakien skildrar Hynek Pallas ett land som konstant befinner sig i svensk medieskugga. Här i samtal med Andreas Johansson Heinö om landets historia, politiska utveckling och ett politiskt mord som avslöjade en djupare korruption än någon vågat föreställa sig.   Detta avsnitt av Ideologipodden är lånat från Smedjanpodden.

Varför sprider sig kulturkriget till allt fler områden? Har politiken blivit existentiell i takt med religionens tillbakadragande? Och är kulturkriget en teologisk debatt i förklädnad? Det är frågor som vi samtalar om i det här specialavsnittet av Hotspot, som är inspelat på plats i Visby under Almedalsveckan, i samarbete med Svenska Evangeliska Alliansen och fartyget Elida. Gäster i programmet är Sakine Madon som är politisk chefredaktör på Upsala Nya Tidning, Olof Edsinger som är teolog och generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen (SEA), Andreas Johansson Heinö som är statsvetare och förläggare vid Timbro förlag, Annika Hirvonen, gruppledare och riksdagsledamot för Miljöpartiet.

Edward Blom och Susanna Popova är bara två av de senaste exemplen på offentliga personer som attackerar Gustav Vasa. Men var kommer hatet ifrån och vad innebär det? Dessutom talar vi om Andreas Johansson Heinös kärleksförklaring till marxisten Franz Boas, och Jamal El-Hajs (s) perfekta illustration av den inneboende lojalitetskonflikten i mångkulturen.Denna podcast innehåller bara första ämnet (om Gustav Vasa). Om du vill höra resterande ämnen, eller se hela programmet i videoversion, behöver du bli stödprenumerant. Det blir du snabbt och enkelt på https://www.svegot.se/support.

25 maj. Regeringen vill skärpa kraven på att bli svensk medborgare. Är det bra? Fanny Forsberg Lundell, professor vid Stockholms universitet, Christian Fernandez, docent vid Malmö universitet, och Andreas Johansson Heinö, Timbro, diskuterar med Andreas Ericson.

Individens frihets i centrum och en marknad som skapar välstånd och mångfald. Eller en rå värld där avregleringar och privatiseringar skapar orättvisor och ökade klyftor. Idag går vi mot stängda gränser och hårdare tag från staten. Är det nyliberalismens logiska fortsättning eller en motreaktion mot en marknadsorienterad ideologi? Nyliberalismens ideologiska födelse brukar tillskrivas Mont Pelerin-sällskapet som bildades i en alpby i Schweiz 1947 med  Friedrich Hayek i spetsen. I en tid där socialistiska och kommunistiska strömningar växte sig allt starkare ville sällskapet forma ett intellektuellt försvar för den liberala marknadsekonomin i rädsla för ett allt för starkt folkstyre.Nyliberalismen i SverigeNyliberalismens tankegods tog sig in i politiken och den offentliga förvaltningen från 1980-talet och framåt. Privatisering av välfärden och utförsäljning av statliga företag var ett svar på tankar om att den offentliga sektorn hade blivit för stor och att statens inflytande behövdes minskas. Istället var det ord som valfrihet och konkurrens som fick allt större genomslag. Det som fanns kvar inom den offentliga sektorn skulle styras enligt marknadens principer. Var finns kvar av den nyliberala eran och var hittar vi nyliberalismen i svensk politik idag? Medverkande: Jenny Andersson, professor i idéhistoria, Erik Angner, professor i praktisk filosofi, Andreas Johansson Heinö, doktor i statsvetenskap och förläggare på Timbro. Programledare: Cecilia Strömberg Wallin Producent: Marie Liljedahl 

8 augusti. Expressen avslöjar att författaren till SD:s vitbok själv är medlem i partiet. Oavsett det är de hittills släppta kapitlen bra, men de kommer knappast förändra något politiskt. Det säger Andreas Johansson Heinö, doktor i statsvetenskap och förlagschef på Timbro, när han diskuterar boken med Andreas Ericson.

14 mars. På drygt två veckor har 1,6 miljoner ukrainare flytt till Polen. Hur ska Warszawas linje visavi de ukrainska flyktingarna förstås i en europeisk migrationspolitisk kontext? Andreas Johansson Heinö, statsvetare vid tankesmedjan Timbro, och Adam Cwejman, politisk chefredaktör på GP, i samtal med Paulina Neuding.

Varför framstår man som mer progressiv och upplyst om man är avfärdande och hånfull mot den egna kulturen? Och hur kommer det sig att samma person å ena sidan kan varna för nationalism när den uppträder i västvärlden, men stötta nationalism när den kommer till uttryck i andra delar av världen. I en ny bok, med titeln Masohistic nationalism – Multicultural Self-Hatred and the Infatuation with the Exotic (Routledge 2021) beskriver sociologen Göran Adamson detta. Han visar även hur överdriven nationalism och självhatande nationalism delar vissa drag. Gemensamt för båda är tanken om den egna överlägsenheten gentemot andra kulturer. Nedan kan du läsa samtalet i en något nedkortad version.Välkommen Göran Adamsson till Rak höger!– Tack så mycket Ivar, det är mycket trevligt att vara här!Du har skrivit en ny bok som heter Masochistic Nationalism – Multicultural Self-hatred and the Infatuation with the Exotic. Den är alltså skriven på engelska och utgiven på Routledge. Vad är masochistisk nationalism? För det låter för många som en självmotsägelse?– Det var så här att för många år sen så funderade jag på begreppet nationalism och jag tänkte att det finns den här klassiska nationalismen, alltså människor som hela tiden vill göra fördelaktiga jämförelser mellan sitt eget land och andra länder. Alltså de vi kanske normalt kallar högerpopulister eller ännu värre fascister, rasister, nationalsocialister. Men det finns ett slags svensk åkomma, kanske inte bara i Sverige men framför allt i Sverige, där man i stället är pigg på att ägna sig åt att jämföra sitt eget land ofördelaktigt med andra länder. Man kan ta namn som Mona Sahlin, Gudrun Schyman och Morgan Johansson. De har som ett tics och säger ”Se hur kvinnor har det i Sverige”, ”Se hur homosexuella har det i Sverige”. Och så har man Pride-festivaler och så vidare för att hävda deras rättigheter. Men jag tror att mycket av det här är ganska överdrivet. Så jag googlade helt enkelt på begreppet ”negativ nationalism” på engelska och det dök upp i en underrubrik i en essä och den var skriven av ingen mindre än George Orwell. Nu tänker jag inte ägna mig åt paralleller mellan honom och mig själv, det vore patetiskt, men i den här essän som heter ”Notes On Nationalism” så lägger Orwell ut texten om exakt det som jag med min synnerligen begränsade hjärna hade funderat kring. Nämligen den västerländska traditionen inom det som Orwell kallar överklass, eller övre medelklass-vänstern i London och så vidare. Där de inte kan låta bli att jämföra sin egen kultur och tradition ofördelaktigt med andra länder. Han har ett begrepp som är ännu intressantare, nämligen ”transferred nationalism”, alltså ”överförd nationalism” eller ”exporterad nationalism”. Med överförd nationalism menar han människor som beter sig exakt som klassiska nationalister, det är bara det att föremålet för deras idealisering och romantisering och politiska ömhet inte är här utan over-seas, som Orwell säger. Till exempel människor som tycker att Turkiet är fantastiskt och som kan gå loss om deras historia och identitet utan att någon säger ”Hallå, är inte det här samma sak som det högerextremister gör?” Det är ingen som ser likheten. Orwell säger att de kan vara hur aggressiva, hur naiva, hur hämndlystna de vill å andra kulturers vägnar, ”because it is not seen as such”. Alltså samma typ av politiska romantik fast någon annanstans.– Vad jag gör är att jag försöker föra ihop de här begreppen. Jag försöker kombinera ”negativ nationalism” med ”transferred nationalism” och då hittade jag på begreppet ”masochistisk nationalism” på svenska. Alltså en lust eller politisk attityd där man inte kan få nog av andra kulturer och man drar sin egen kultur i smutsen samtidigt som man idealiserar andra. För det är chict och trevligt. Man kan föreställa sig middagar på Söder i Stockholm, och inget ont om Söder, det är en fin stadsdel, där folk sitter och skålar och uttrycker sig överlägset förklenande om Sverige på tusen och ett sätt och alla sitter och nickar, fast alla vet att det bara är påhittat. Det är en viktig aspekt i begreppet masochistisk nationalism. Det är inte av sexuell natur men det har ändå parallellen att det är människor som frivilligt ingår i en självspäkarattityd, vare sig det handlar om den egna kroppen eller om den egna kulturen och nationen. Det är en kollektiv förödmjukelse där man domineras antingen av andra personer eller som jag pratar om, andra kulturer. Och man får en kick av leken som är fiktiv. Det är det som gör det så spännande, att man bara håller på med detta på samma sätt som att se en skräckfilm och äta popcorn. Det är samma grundattityd hos en fullständigt förvirrad vänster som har gjort det här till en aktivitet.Det finns en intressant ådra här som har kommit till uttryck den senaste tiden. Det är det här du kan ta personer som Özz Nûjen eller andra kurdisk-svenska debattörer. Han är komiker men eftersom han inte är rolig så kan man kalla honom för debattör. De är väldigt kritiska mot svensk nationalism, till exempel Sverigedemokraterna. Och invandringsmotstånd är hemskt. Mycket av det som Özz Nûjen har gjort handlar om att dekonstruera svenskhet, samtidigt som han ger uttryck för en otroligt stark kurdisk nationalism. Det här är något jag har reflekterar själv över tidigare. Jag kan en del IRA-låtar utantill och jag har vänner som också kan det. Och det är lite kittlande för det är irländsk nationalism. Man anser att det är ett förtryckt folk och irländare finns längst bort och det är engelsmännen som har förtryckt dem så du kan använda den postkoloniala linsen på Irland. Det är inte okej om det är engelsk nationalism, svensk, amerikansk, eller tysk. Men det är okej om det är kurdisk, palestinsk eller irländsk nationalism.– Precis. Den här typen av exotism, det föresätter att den här kulturen är tillräckligt avlägsen och England funkar inte men Irland kan jag tänka mig funkar. För vi kan mindre om det helt enkelt. Orwell har en bok som heter The Road to Wigan Pier, en fantastisk bok, som handlar om hur de intellektuella romantiserar arbetarklassen och gruvarbetarna i mellersta England. Han skriver ”I know enough of the working class not to idealize it”. Han menar att vad som förutsätts för att hålla på med den här typen av fjantig idealisering är att man har en kollektivistisk syn, vare sig det handlar om arbetarklassen eller gruvarbetare. Eller människor från avlägsna avlägsnar kulturer – för vet man tillräckligt om dem fungerar inte den här typen av idealisering. Jag har en formulering i min förra bok som heter Svensk mångfaldspolitik. En kritik från vänster som handlar om att ingen skulle säga att belgare är fascinerande. Ingen skulle få för sig att säga det för vi ser belgare som distinkta individer och om någon skulle säga det så skulle man fråga ”Men har du träffat alla belgare då?” För det kan finnas belgare som inte är fascinerande. Men gäller det en avlägsen kultur, som Jemen eller till och med Syrien så kan vi gå loss i enorma stereotyper och tro att vi kommer undan för att de är positiva, men de är stereotyper lik förbannat. Det är som att säga att man tycker mer om hundar än om katter. Det är en extremt kränkande, överklassig, nedlåtande attityd.Vi har varit inne på att man kan få en väldigt förminskande attityd så att man ser den andre som autentisk och exotisk, den ädle vilden och så vidare. Men man ser också det egna som någonting dåligt och man vill ta avstånd på olika sätt. Du tar upp några exempel, som när Mona Sahlin höll ett tal i början av 2000-talet om att ”Vad har vi svenskar egentligen, vi har bara midsommar och sådant töntigt men ni har historia och kultur”. Och Fredrik Reinfeldt som sa 2006 när han precis hade blivit statsminister tror jag, att ”Det ursvenska är barbariet, all utveckling har kommit utifrån”. När du står och håller ett tal kanske det inte får några stora konsekvenser. Men du tar upp det här fallet när en asylsökande som hade fått avslag mördade en mamma och hennes son och du jämför med Anton Lundin Pettersson som mördade flera på en skola i Trollhättan, och han hade han främlingsfientliga motiv. Det blev en stor grej, statsministern åkte till Trollhättan och det mobiliserade människor mot rasism. Faktum är att det ledde till att jag fick hot från AFA och fick sätta larm på min lägenhet, för de gick ut och sa att det var mitt fel att Anton Lundin Pettersson gjorde det här. Men där fick det konsekvenser i hur vi pratade om det. När någon i majoritetsbefolkningen blir attackerad av rasistiska motiv så är majoritetsbefolkningen fortfarande den starka parten även när man är ett offer. Den masochistiska nationalismen ger logiken att ”Det där är inte något vi ska hänga upp oss vid och bli kränkta av kollektiv”. Men om någon som tillhör majoritetsbefolkningen gör någonting liknande av främlingsfientliga motiv mot medlemmar i en minoritet, då är det någonting som vi inom majoritetsbefolkningen måste hantera. Då påbörjar vi processen och terapin och ska be om förlåtelse.– Ja. De här de här två människorna som blev dödade i Västerås, de hette Carola och Emil Herlin. Hon var läkare och de var inne på Ikea för att plocka några köksgrejer. Han var läkarstudent och hade precis påbörjat sina studier. De är i princip okända. Jag skriver att man betraktar nästan det här dådet som något genant som man bara ska glömma, det störde bilden på något vis. Men när det gäller det som hände i Trollhättan, som naturligtvis var lika fruktansvärt, blev det manifestationer med levande ljus och Facebookgruppen med hundratusentals som skrev under.– Om man ser det från ett liberalt perspektiv så handlar båda fallen om två eller flera oskyldiga individer som blir mördade på ett brutalt vis. I båda fallen, och det menar jag är lätt att bevisa, kan man bevisa att det handlade om hatbrott. Mannen som mördade Carola och Emil Herlin på Ikea i Västerås hade tydligt sagt att han ville ge sig på några svenskar och det var för att han har fått avslag på sin ansökan. I det fallet var det tydligen inte att hatbrott. Men när det handlar om svenskar som gör något mot andra så är det ett hatbrott. Till saken hör också att i den här definitionen av hatbrott så var svenskar exkluderade. Vi var inte med ens i den juridiska definitionen fram till om det var 2006, jag minns inte exakt. Det gör saken ännu mer häpnadsväckande om man ska prata om människors lika värde.– Sverige utmärker sig på det märkliga viset att vi tycks anse att svenska liv av någon anledning är mycket mindre värda än migranters liv och det finns en massa fall som är av liknande art. Man kan vidga detta också, det verkar som att liv som spills av människors från västvärlden är mindre värda än liv som spills av människors från främmande kontinenter. Det är en aspekt av det Orwell kallar för ”transferred nationalism”. Hjärtat börjar bara att slå riktigt ordentligt när det handlar om kulturer vi inte vet något om.Varför får vi den här masochistiska nationalismen?– Du ger min möjlighet att ta upp den kille som jag alltid tar upp när jag ger intervjuer. Det är en bekant som heter Rumy Hasan. Han har skrivit en bok som heter Multiculturalism: Some Inconvenient Truths. Det är en fantastisk bok och han ställer precis den här frågan du är inne på. Han menar att det kan delvis bero på, det som han kallar ”the western liberal postcolonial sense of guilt”. Alltså den västerländska postkoloniala skuldkänslan. Man tycker att nu har vi varit så jävla taskiga så länge och det spelar ingen roll att vi som lever nu inte har gjort någonting dumt och det spelar heller ingen roll att Sverige i princip aldrig har ägnat sig åt kolonialism, vi kan ha postkoloniala studier vid Malmö universitet ändå för det är så bra. Självhatet, självföraktet gör att det nästan blir sant. Skammen gör att det nästan blir sant.Jag upplever att du sätter fingret på något i boken, att det är en ideologi som finns på alla olika nivåer. Du kan gå till de rikaste, till de fattigaste, till en etnisk svensk och till en med utländsk bakgrund, och folk är medvetna om att det är så här vi tänker på svensk identitet och svenskhet, delvis i alla fall. Det finns även i många andra västerländska kulturer men med lite olika förtecken. Det gör att man kan komma undan med vissa saker om du tillhör en minoritet. Något du också tar upp är den här njutningen. Man ser sig själv som överlägsen den man behandlar som bättre?– Just det, det är det diaboliska. Jag har hållit på med den här boken i många år och hade inte förstod att det finns en bockfot eller örnklo mitt bland allt den här tårögda humanismen. Men det finns ett slags överlägsenhet i det här. En typ av överlägsenhet är att man ger sig själv skulden för allt som pågår. Då betraktar man människor från andra kulturer, det kan handla om ett terrorbrott till exempel, som automater. De har ingen autonomi, de kör en truck genom Drottninggatan i Stockholm för att de inte hade något val. De var frustrerade helt enkelt. Och så menar vi att skulden ligger hos oss i väst. Där finns bockfoten, nämligen att vi är de som är autonoma medan människor från andra kulturer inte har något självbestämmande. De är i princip inte människor, om man med människa menar en varelse som kan fatta egna beslut, så kan ju Akilov låta bli att köra den där trucken och döda människor. Det finns något storslaget i den där underkastelsen, och i det vi tillmäter dem när vi menar att de saknar valmöjligheter. För fyrtio år sedan pratade om att man ägnade sig åt Saken med stort S. Där finns samma osjälvständighet som vi idealiserar och som får oss att bli tårögda och det är obehagligt. Precis som du säger innebär det att vi fråntar de här människorna autonomin vilket är en fruktansvärd förolämpning men det är förklätt till tolerans. Det är en bluff och bedrägeri av kolossala proportioner.– Det finns en annan aspekt som också är obehaglig. När vi slår vår egen rygg och attackerar oss själva, hela tiden är missnöjda och kritiska mot vår egen kultur, får man ställa sig frågan: Vad är drivkraften bakom samhällelig, politisk och social utveckling? Det är inte att man alltid är stolt och slår sig till ro, sitter och petar sig i naveln. Nej, drivkraften är att man ständigt utsätter sin egen kultur för en falkblick och alltid är missnöjd och att det bör bli bättre, att vi måste utvecklas. Vi måste ha bättre källsortering, kvinnors rättigheter måste bli bättre, kommunikationen, infrastrukturen och demokratin måste bli mer transparent. I missnöjet och självhatet ligger den här örnklon: Det är drivkraften för samhällelig utveckling.– Självkritiken kan vara en drivkraft och det finns något lömskt i självhatet. Om vi vänder på detta och kollar på hur många västerlänningar betraktar främmande kulturer. Man säger ”People from Syria, people from South Africa, they are so proud”. Vad blir konsekvensen av den här romantiseringen? Kanske att vi någonstans tycker att vi låter dem vara stolta för det gör dem passiva. Kulturer som hela tiden talar om att de är så stolta, det kanske är så att de har inte så mycket att vara stolta över. Det enda de har är sin tunna, desperata självgodhet men under den finns ingenting. Den här stoltheten kan vi inte visa för oss själva för det skulle kanske vara förödande för hela den framtidsorienterade kultur vi lever i. Vi låtsas vara toleranta och ödmjuka men i grund och botten är vi utvecklingsmonster och lämnar alla de här stolta kulturerna bakom oss där de hör hemma, så blir vi inte utsatta för deras konkurrens heller.Det finns en norsk sketch, Team Antonsen hette komikergruppen, det var Atle Antonsen, Bård Tofte Johansen, Harald Eia, och någon till. Man kan söka på “Et spørsmål om respekt” på Youtube. Den handlar om en pakistansk invandrare till Norge, som sitter i en fiktiv talkshow. Han kräver respekt från omgivningen. Då säger programledaren på det norska försynta sättet att ”Det känns som att det är viktigt för dig att få respekt och så där?” Då svarar Harald Eia som den pakistanske invandraren att ”Jo, men alla länder med lågt BNP måste få respekt, annars kan det sjunka under en nivå och då dör man”. Det är lite det du är inne på. Länderna som har den masochistiska nationalismen och samtidigt en överlägsen känsla, ofta har det funnits en koppling till imperialismen också. Alla vet att engelsmännen är överlägsna så då kan de vara självironiska, för de har världens största flotta. I Sverige har vi inte varit utsatta för någon invasion, vi har inte haft en extern chock mot vår nationella identitet. Det finns en konstig blandning där av imperialismen där man är trygg i sin överlägsenhet så man behöver inte visa upp den på samma sätt. ”Absolut, ni skottar kan ha lite självständighet, vi engelsmän har hela världen”.– Det du säger är intressant och viktigt. Om man är oerhört trygg som du säger och tvärsäker och fullständigt övertygad om sin förkrossande överlägsenhet gentemot andra kulturer, då blir man kanske lugn och lågmäld. Man kan uttrycka det som att man är så arrogant att man inte ens behöver höja rösten. Jag skriver någonstans att det som för 99 % av jordens befolkning är själva grundvalen för ens existens, nämligen huset man bor i och omgivningen och den egna kulturen, det betraktar den här överklass- eller medelklassvänstern som rasism. Man har blivit så förandligad att man har lyft ifrån det som för normala människor det liv man lever. Man ser ner på sin egen kultur med ett överlägset leende och betraktar allt det som är viktigt för nästan alla som någon typ av främlingsfientlighet. I den här självkritiken finns också en oerhörd arrogans menar jag. Jag har som exempel de här jetsettande expatrioterna, de som jobbar för FN eller EU och flyger runt och som tittar ner på 99 % av jordens befolkning som inte måste förnya sitt pass var sjätte månad. Man tittar ner på dem med ett överseende leende och det är en elitism för de flesta människor lever inte så. För de flesta människor är begreppet rasism ganska konstigt, även om det pådyvlas arbetarklassen nuförtiden.Du var inne på det med Rumy Hasans tanke, att vi har en postkolonial skuldkänsla. Direkt efter andra världskriget skrev Herbert Tingsten och många om att nationalism var anledningen till andra världskriget, så nationalism skulle vi motverka. Till exempel Sven Lindqvist med Utrota varenda jävel, han menade att vi hade en generalrepetition i kolonierna för vad vi som den västerländska civilisationen utförde med Förintelsen. Så i den västerländska civilisationen och det som ledde fram till andra världskriget, det fröet finns i allting som föregick det. Därför måste vi hela tiden vara vaksamma på Hitler inom oss själva och på fascismen om man tänker sig den som en evig kraft, som på något sätt kan dyka upp när som helst. Då blir den masochistiska nationalismen att det är vi som kan vara farliga. Om någon ur majoriteten blir hatmördad är det inte ett problem för det kan inte släppa loss Hitler i oss. Men som Trollhättan-mördaren eller Breivik – det kan återigen släppa loss demonen. Vi har hela tiden den här rädslan för det vi ser som oss själva och det västerländska, medan andra kulturer är fria från den här förbannelsen så då kan man nästan känna avundsjuka. Där kan man föra över de nationella känslorna som Orwell och du tar upp i din bok. För det känns säkert, då kommer du inte framkalla 1933 genom det.– Det är ungefär som att man skulle säga att turkisk nationalism är ofarlig för att det inte framkallar 1933, men den kan kanske framkalla något annat som är nästan lika illa som 1933. Men det här är inget jag berör i min bok, det borde jag kanske ha gjort. En aspekt i den masochistiska nationalismen är en hårresande kritik mot nationalism som sådan. Om man är nationalist så ser man hur nationalism sömlöst övergår i rasism, fascism, nationalsocialism, islamofobi och så vidare. Parallellerna går på en bråkdels sekund. Habermas, den tyske sociologen, skriver väldigt upplysande om det här. Han säger att det som för somliga är en oundviklig inom nationalismen – nämligen nationalsocialism – det ser han bara som en potentiell risk. Det är definitivt inte en sömlös övergång. Det är ungefär som att säga att socialdemokratin lätt kan glida över i stalinism, det är ingen som skulle påstå något sådant. Men när det gäller nationalism och problem på högerkanten är vänstern så villig att begå den här typen av hårresande politiska krumbukter och vägrar se de enorma politiska hindren som finns på vägen. Vad Habermas säger och vad jag också säger är att nationalismen som sådan, om vi tänker oss en svensk mild nationalism, inte är allierad på något sätt med fascism. Den är egentligen fascismens motsats på så sätt att nationalismen är grundvalen för ett modernt samhälle och för demokratier. Nationen som ram möjliggör allt, hela den modernitet som vi enas kring, som är bra. Alltså kvinnlig rösträtt och byråkratier. Max Weber pratar om det här också, att han ser nationalismen som ramen för ett modernt och civiliserat samhälle. Man kan lätt göra övergången till globalismen hos en del av vänstern. Man vill riva nationsgränserna för vi är alla människor, och allt är fritt och äkta och autentiskt. Min fråga till dessa utopister som jag kallar dem är: Vad bygger vi samhället på? Förutom transnationella företag, förutom nyliberalism, förutom avreglering? Om man tar en sak som feminism eller kvinnors rättigheter, hur ska vi kunna hävda dem om vi inte har nationalstater att göra det inom?Med din bok och en diskussion som har kommit på senare år skulle jag ändå säga att sådana där uttalanden som Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin gjorde, den typen av reflexiv självkritik och absurda uttalanden om den egna kulturen, är något vi har rört oss från. Människor idag känner sig kanske inte lika självsäkra på svenskars position i Sverige, det svenska språkets position i olika delar av landet. Om vi tänker oss nationalism som en grund för en väldfärdstat och att vi känner samhörighet så kan man säga att idag är Sverige ett otroligt heterogent samhälle. Många delar på territorium men det är inte självklart att alla skulle vara svenskar i någon egentlig mening eller att alla skulle känna samhörighet med varandra. Om du frågade någon 1980 och de gav uttryck för de här reflexiva tankarna, ”Men vadå, Sverige är väl ingenting att stå efter. Det är mycket bättre i andra länder”. Det var ett uttalande som kanske inte hade så stora konsekvenser. Men idag kan det ha det för människor för vi befinner oss i ett land som präglas av mycket mångfald. Det finns många skolor där nästan ingen pratar svenska hemma. Så vi har en ny situation och jag ser den här diskussionen du tar upp i boken som ett slags uppgörelse med den här överlägsenhetskänslan som tar sig uttryck i självspäkning.– Jag kom att tänka på när du pratade att jag tycker om att gå unt på kyrkogårdar. Jag gör det ofta och läser namnen, framför allt deras yrken. Alla de här människorna som kom före oss, som har gjort Sverige så bra. Jag kan ibland känna mig lite moloken för jag undrar vad är det vi sysslar med just nu? En del hade yrken som inte finns längre. Allasammans drog försiktigt, sakta men envetet och jävligt tålmodigt åt samma håll. Det var det de gjorde och det var lite det som var poängen. Det säger Tage Erlander i ett tal som sossarna inte vill veta av. Han säger att det som gör Sverige så unikt och framgångsrikt är att vi alla är så lika och arbetar för samma mål. Där var vi helt enkelt. Det fanns ingen mångfald på den tiden utan alla strävade efter samma mål. Det skulle bli renare, friskare, snabbare, mer jämlikt, mer demokratiskt och det blev det faktiskt också under 1900-talet. Här kanske jag poppar upp som en gammal gråsosse men jag tycker att det finns många fantastiska aspekter i den gamla klassiska socialdemokratin och vänstern. Men nu har vi ett samhälle, som du helt korrekt påpekar, där människor kommer från Sverige och lever i Sverige från alla möjliga olika länder och kulturer. Jag klandrar dem inte, man lever i sin egen kulturs vägnar. Men det innebär att alla de här människorna drar åt olika håll. Den svenska staten, det svenska samhället, där finns det människor som drar åt alla väderstreck samtidigt. Det finns ingen samlad riktning. Det är nästan som en dragkamp. Om man med samhälle menar någon form av sammanhållning där man litar på varandra och har solidaritet, som inte sossarna använder längre, så är frågan vad Sverige är och vad Sverige kommer att bli.Jag är lite yngre än vad du är men vi är uppvuxna i ett land med en tillit till statens institutioner. Men många av de här löftena om att vi lever i en gemenskap, gör din plikt, kräv din rätt och så vidare, men så läser man i tidningen om en Ica-butik som blivit rånad 40 gånger. Eller våldtäktsmannen som får 840 000 från staten i skadestånd för att det visade sig att han kanske var yngre än 18 år. Man har en känsla av att man inte längre har den här samhörigheten eller tilliten till de statliga institutionerna. Jag hade Andreas Johansson Heinö här som gäst och för tio år sen eller så pratade han om att vi kanske behöver mer nationalism för att överbrygga skillnader, och nu vill han inte längre säga det för han tycker att ordet är för belastat.Vi försökte reda ut det där, var vår meningsskiljaktighet fanns. Om man kollar på historien så har nationalism fått ett väldigt dåligt rykte, skulle jag hävda. Jag vet att George Orwell kallade sig själv patriot snarare. Jag menar att mycket av det som vad 1800- och 1900-talets stora konvulsioner och katastrofer berodde inte på nationalism utan på imperialism. Tysklands nationalsocialism och Hitler, det de gjorde var att expandera och utrota andra folk. Om man tittar på dansk nationalism så har de inte behövt expandera, i alla fall inte sen de fick spö vid Stora Bält. De har inte behövt invadera Sverige eller Norge för att vara nationalister. Redan på 1940- och 50-talet började man säga att den här känslan av att tycka att det egna landet var bra, att känna stolthet och sånt som var självklart för många, var något diaboliskt. Men snarare är det kanske att åka till Afghanistan och försöka bygga upp ett land enligt västerländsk modell, den sortens imperialism som är ett problem och har varit ett problem länge.– Det du säger faller väl in i ett klassiskt konservativt tankemönster. Jag är nog inte helt enig med dig.Jag tänkte att du inte skulle vara det.– Nej, inte riktigt. Jag tror att du och jag är eniga i nästan allt men jag tror däremot inte att man kan säga att nationalsocialismen till sin grund skulle vara imperialistisk. Jag tror att det är något så enkelt som en perversion, eller egentligen en återvändsgränd för nationalism. Alltså när nationalismen löper amok. I den nationalistiska ideologin som kan övergå i nationalsocialism ryms också den imperialistiska tanken, men jag tror att grundtemat för Hitler eller Mussolini och andra är en nationalistisk ideologi. Men jag menar ändå det finns en avgrund mellan en modern, återhållsam, balanserad, inkluderande, som man ska säga hela tiden, nationalism…Det säger till och med talibanerna nu, att de har en inkluderande islamism. Det sa en av deras talespersoner. Då kände jag att det har gått för långt. Talibanerna hänger med i hur du låter på Twitter.– Det visste jag inte, jag har blivit anklagad för mycket men nu kan jag också bli anklagad för att vara taliban!Varsågod!– Bara slafsa i er! En sak som jag tycker är lite märklig är att man vill hela tiden välkomna människor från andra kulturer in i det svenska. Då frågar sig jag, vän av ordning, vad är då det svenska? Vi måste välkomna dem, men i vad? För det svenska finns ju inte? Ska vi välkomna dem i något som inte existerar? För vi har gjort det till en blodssport att förringa och ignorera allt svenskt. Vi kan ingen historia, vi blickar tomt in i framtiden. I min förra bok försökte jag vara lite rolig och skrev ”Ska de läsa Fröding när vi tror att det är en ostkaka?” Hur ska de kunna känna en tillhörighet till något vi själva struntar i, eller inte bara struntar i utan som vi i princip uppmanar alla att ignorera? Jag har undervisat i SFI för länge sen och då pratade jag med elever, framför allt muslimer men även en del från forna Jugoslavien. De sa att det är märkligt att ni inte bryr er om era egna rötter. Vi springer omkring och ignorerar den svenska flaggan och kulturen av något slags total missriktad hänsyn mot människor från andra kulturer, som tycker att det är naturligt att vifta med den svenska flaggan och hylla den egna kulturen. Det innebär att den masochistiska retoriken inom det multikulturella entouraget, det är som ett slags autistisk pingpong inom medelklassakademin där man är hänsynsfull och tolerant och finkänslig mot varandra. Men det är som ett slags påhittad finkänslighet för människorna man tror är i behov av denna finkänslighet och som skulle bli förtvivlade om man inte höll på med den, de struntar fullständigt i den. Och det är värre än så, de tycker att det är konstigt att vi inte kan gå på som danskarna och norrmännen med sina flaggor. Jag tycker att det är teman som går igen om och om igen i hela den här debatten. Lik förbannat kan man ha projekt och konferenser kring det, men vad det har med verkligheten att göra står skrivet i stjärnorna.Jag tänkte att vi inte skulle hålla med varandra, för jag tror att jag har mer positiva tankar om nationalism än vad du har. Rudyard Kipling hade ett känt citat ”What do they know of England, who only England know”. Det skrev Orwell om också, att om du bara känner till England så vet du inte att du är beroende av hela det brittiska imperiet. För att känna England och förstå England måste du förstå imperiet och vara en del av den stora världen. Så om du blir för nöjd med din lilla plätt på jorden vet du inte heller vad den här värd. Jag älskar Sagan om Ringen och det är som med de små hobbitarna i Fylke. De vet inte ens om att det finns utbygdsjägare som vaktar deras gränser. De känner inte till det, de föraktar utbölingar och är rädda för dem, de vet inte att utbygdsjägarna skyggar dem. Den där t-shirten du köper produceras av fattiga människor som jobbar för en spottstyver under hemska förhållanden i Bangladesh och att tro att du är frikopplad från det systemet stämmer inte. Poängen är att du måste känna världen för att förstå ditt eget. Men där finns ingen masochism utan en nyfikenhet. Om man tar den postkoloniala litteraturen, till exempel Edward Said, så var han inte intresserad av de orientaliska kulturerna som hade skildrats utan av att kritisera dem som hade åkt dit och lärt sig språket, bott där och ”gone native” så att säga, och säga ”Titta, de hade koloniala attityder”. Det var givetvis sant men de var också genuint intresserade och en del av kulturerna, på ett sätt som postkoloniala aldrig har varit för de har varit intresserade av att göra upp med väst. Det finns en provinsiell attityd för å ena sidan är man för intresserad av allt det främmande men å den andra är du inte tillräckligt intresserad, utan du vill ha Disney-versionen av den andra kulturen, en tillrättalagd version av den.– Menar du vänstern?Ja, eller alla som har den här masochistiska attityden till det egna samtidigt som de höjer upp till exempel de äkta kulturerna som befinner sig långt borta. Det är så häftigt med en maorier som gör sin haka-dans till exempel. Men du är inte intresserad av problemen med alkoholism hos maorierna. Du tycker att det är fantastiskt att inuiterna har så många ord för snö men du är inte intresserad av hur många mord som begås på Grönland. Du har inget genuint intresse utan du använder de andra för att slå på dig själv.– Du sätter fingret på något oerhört känsligt och det är ett klockrent exempel på romantiseringen som den här medelklassvänstern inom akademin och journalistiken ägnar sig åt. Det som kallas ”boutique multiculturalism”, jag tror att det var Rumy Hasan som använde det också. Alltså när det handlar om kryddor, det indiska är så kryddstarkt och färgrikt, men då säger jag som den festförstörare jag är att det färgsprakande kanske är ett inbördeskrig. Det färglösa som vi ser i väst, det är så tråkigt och händelsefattigt, det kanske bara är ett annat ord för att vi har väloljade, tysta, supersnabba och korrekta byråkratier som spinner som en katt dag och natt. Det kanske inte är färgsprakande men det är bättre.Jag tänkte att vi kan avsluta med vad du ser som en väg framåt. För att inte fastna i en narcissistisk nationalism men inte heller en masochistisk – hur ska vi ta oss vidare?– Min bok är uppbyggd kring 23 teman där jag visar att de jag kallar klassiska nationalister och de masochistiska nationalisterna, de är dödsfiender och skulle inte stå ut med att dricka kaffe tillsammans i mer än en minut. Men jag menar att under ytan så säger de i princip samma sak. Det är bara att den enes ömhet gäller det egna landet och den andres gäller en annan kultur. Men vad de delar, menar jag, är en fullständig likgiltighet för det man kallar politiska principer. En multikulturalist kan älska konst när den riktar sig mot väst och försvarar konstnären med full kraft. Men om vi tar Mohammed-karikatyren och Lars Vilks så gör multikulturalisten en helomvändning och tycker att konstnären ska fängslas. Det finns motsvarande exempel på högersidan. Det fanns en kvinnlig SD-ledamot som gick igång på någon muralmålning som innehöll ett kvinnligt underliv och när det är en muralmålning är det kanske inte jätteerotiskt. Men hon sa i riksdagen att den här kvinnliga konstnären borde hamna bakom lås och bom. Men hade det handlat om Mohammed-karikatyrerna eller Dan Park skulle hon vara passiv eller försvara dem med full kraft. Men jag menar att båda attityderna är spegelbilder av varandra. Ingen av de båda extremisterna är intresserade av principen när det gäller konstens frihet, nämligen att man ska också hävda konstnärlig frihet när det gäller konst man inte tycker om, och kanske framför allt då. Rosa Luxemburg säger att ”Freedom is only freedom for those who say things other people do not wish to hear”. Det handlar om att man hävdar friheten för dem man inte uppskattar, som är ens motståndare. Det är det som definierar ens inställning. Här tycker jag att både högern, och då går vi långt utanför dina domäner, och vänstern begår samma fel. Man bör hävda liberala politiska principer – konstens frihet som princip. En princip innebär då att man hävdar det oberoende av vem som säger det och oberoende av social, politisk eller religiös kontext. Den klassiskt liberala ideologin innehåller svaret på hur vi ska ta oss ut ur den självbelåtna politiska förvirring som jag menar både högern och multikulturalisterna ägnar sig åt. En återgång till klassisk liberalism, John Stewart Mill skulle man kunna säga. Jag är ingen politiker men om man skulle ha en väg ut så menar jag att den finns i den klassisk liberalism där man till varje pris hävdar politiska principer. Det som jag hävdar för mina åsiktsfränder gäller också dig och alla andra. Det handlar om principer och inget annat.Stort tack Göran Adamson för att du var med i Rak höger!– Tack så mycket, det var mycket trevligt att prata med dig!Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit ivararpi.substack.com/subscribe

Andreas Johansson Heinö och jag har känt varandra i över tio år, men på senare år har vi setts alltmer sällan. Varför vet jag inte exakt. Men det sammanfaller i tid med att jag började få barn, vilket har krympt mitt sociala liv rejält. Det kan förstås vara så enkelt. Men jag tror det finns fler orsaker. Andreas Johansson Heinö har sedan lång tid varit förlagschef på tankesmedjan Timbro. Medan han har blivit mer liberal har jag rört mig åt det mer konservativa hållet. Vår vänskap, och att vi inte setts särskilt ofta sedan åren 2014-2015, kan kanske vara symbolisk för hur borgerligheten har utvecklats under samma tidsperiod. Migrationsfrågan, kulturkriget och Alliansens upplösning har lett till att många vänskaper upphört – ibland långsamt, ibland tvärt. När Andreas nu precis gett ut sin senaste bok “Anteckningar från kulturkriget” (Timbro) tänkte jag att det var ett bra läge att peta i frågorna där vi en gång höll med varandra, men kanske inte gör det längre. Det är mer av ett samtal än en intervju, som ni kommer att höra. Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit ivararpi.substack.com/subscribe