Podcasts about i libanon

I Libanon vittnar ruiner från romartiden, feniciska tempel och medeltida byar om ett rikt och mångtusenårigt kulturarv. Men under det senaste kriget mellan Israel och shiarörelsen Hizbollah hamnade Libanons kulturarv mitt i skottlinjen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bombningar har skadat historiska platser, och oron växer för att ovärderliga minnesmärken ska gå förlorade för alltid. Nu försöker myndigheter och organisationer dokumentera förödelsen – innan det är för sent. Frilansjournalisten Lina Malers rapporterar från Libanon.

I Libanon har det exploderat igen och flera har dött i attackerna. Instagram blockar ungas meddelanden på nätterna. Kasper och Jacob är med i en bokjury och ger ut Barnradions Bokpris 2024. Och ett flygplan fick nödlanda på grund av en ovanlig fripassagerare. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Ibland slår vördnaden inför de egna bilderna över i våld mot andras symboler. Joel Halldorf reflekterar över religiös och sekulär ikonoklasm, och över möjligheten till samexistens. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.När Mose kommer ner från det heliga berget Sinai möts han av en chockerande syn. De israeliter som han med Herren hjälp nyss befriat ur Egyptens slaveri, verkar redan ha glömt sin Gud. I stället sjunger och dansar de kring en guldkalv som de själva tillverkat. Utom sig av vrede kastar Mose stentavlorna med budorden till marken, sedan förstör han guldkalven. Han gör ett grundligt jobb: Bränner upp den, maler den till stoft och strör ut den i vattnet. Inte ett spår av den falska gudabilden ska finnas kvar.Mose är en ikonoklast, en som förstör religiösa bilder och symboler. Och han är varken den första eller den sista i historien. Såväl Koranen som en judisk Midrash berättar om hur Abraham – stamfader inom judendom, kristendom och islam – slår sönder avgudabilder i sin hemstad Hebron.I religionernas världar finns bilder, byggnader och böcker som betraktas som heliga. De påkallar de frommas respekt – men ibland slår vördnaden inför de egna bilderna över i våld mot andras symboler. En sådan linje löper genom religionernas historia: hebréerna krossar kanaanesiska statyer, kristna bränner judiska bokrullar, muslimer målar över kristna bilder, protestanter förstör katolska ikoner och så vidare.I dag hör vi så ofta om religion och våld att det är lätt att tro att två grupper med olika idéer om det heliga omöjligen kan leva fredligt tillsammans. För om den ena uppfattar något som heligt, då kommer den andra snart se det som sin heliga plikt att förstöra det. Men bredvid berättelsen om den religiösa ikonoklasmen löper en annan linje: En bortglömd historia som handlar om respekt för, ja till och med en nyfikenhet på grannarnas gudabilder.Den brittiske journalisten William Dalrymple upptäckte den under sina resor i Mellanöstern på 1990-talet. Här har kristna och muslimer levt sida vid sida i sekler, och genom åren har många stigar mellan dem trampats upp. Visst trätte de lärda om läran, men folkets perspektiv var annorlunda. De förhöll sig praktiskt till religionen och besökte heliga platser för att få hjälp. Om en viss plats erbjöd bot mot sjukdomar eller dåliga skördar då sökte sig många nyfikna dit, utan att fråga om platsen var kristen eller muslimsk. Huvudsaken var att man fick hjälp.I boken ”Från det heliga berget” berättar Dalrymple om ett besök vid helgonet Nebi Uris grav i Syrien. Här finns en helgedom som muslimer, katoliker och kristna armenier besöker för att sova en natt och förhoppningsvis vakna upp fria från åkommor. Den muslimske föreståndaren berättar att han nyss tagit emot en kristen flicka, som rest dit efter att helgonet visat sig för henne i en dröm. Hon tillbringade en natt där och vaknade upp frisk. Som tack återvände hon med en bagge som hon offrade till Nebi Uri.I en annan stad gästar han ett nunnekloster och inser att många muslimer deltar i gudstjänsten. De knäböjer på sina bönemattor och tänder ljus vid ikonerna, medan prästen svingar rökelsekaret och läser ur Bibeln. I Johannes döparens kyrka i Damaskus ber kristna och muslimer tillsammans inför relikerna från det helgon som båda religionerna hyllar. I Libanon finns en undergörande bild som lockar till sig både kristna och muslimer. Och så vidare. I dag har politiseringen av de religiösa identiteterna gjort att de förlorat sin porösa karaktär. Gränserna stärks, och stigarna mellan religionerna bevakas hårt. Det har gjort sådana här platser sällsynta – men några lever ännu kvar, som påminnelser om sedvänjor som en gång var utbredda. Dalrymple skriver: ”Det är först på 1900-talet som denna hävdvunna tolerans fått ge vika för en ny, hårdare islamistisk attityd, och det är inte förrän helt nyligen som den synkretism jag bevittnat blivit en raritet av oändligt värde.”Dessa folkliga mötesplatser, där man inte bara tolererar den andre utan faktisk tillber dennes heliga symboler, ger en annan bild av samexistensen än historien om ikonoklasm. Men båda är sanna, vilket påminner oss om att fromheten kan fungera både som bro och slägga. Den kan vara en väg till den andre, men också ett vapen mot henne.Det moderna sättet att hantera religiösa spänningar har stavats sekularisering. Om staten är neutral och religionen privat, då leder det till att religiösa spänningar desarmeras. Så har vi tänkt, och många gånger har det fungerat. Resultatet har blivit en sval tolerans med öppenhet mot mångfald. Som den amerikanske presidenten Thomas Jefferson formulerade det: ”Det skadar mig inte om min granne tror på tjugo gudar eller ingen gud. Det varken kostar mig pengar eller bryter benet på mig”.Toleransens styrka och svaghet är svalkan. I Jeffersons ord ryms inte bara öppenhet, där ekar också ett ointresse. Han bryr sig inte om vad hans grannar håller på med. Och om nyfikenheten saknas trampas det upp färre stigar mellan husen. I stället lever man sida vid sida som främlingar.Men främlingskap blir lätt till fiendskap, därför riskerar även den sekulära svalkan slå över i het ikonoklasm. ”Min vän”, skrev den franske upplysningsfilosofen Diderot i ett brev år 1765, ”om vi älskar sanningen mer än konsten, låt oss be att Gud sänder oss några ikonoklaster.” Han ville att Europa skulle bryta upp från sitt religiösa förflutna, och då behövde de gamla bilderna krossas – oavsett hur vackra de var. I denna revolutionära anda har sekulära ikonoklaster gett sig på religiösa symboler.Vi lurar oss om vi tror att sekulariserade samhällen inte betraktar något som heligt. Tvärtom kan både nationen, demokratin och mänskliga rättigheter beskrivas som heliga. Ganska ofta stöter man också på texter där politiker eller ledarskribenter säger att ”Yttrandefriheten är helig”. Det vill säga att rätten att kritisera andras föreställningar är en så viktig grundsten för demokratin att den inte får kränkas eller inskränkas.Men då och då dyker det upp personer som tar detta ett steg längre. Som inte nöjer sig med att vörda yttrandefriheten, utan betraktar det som sin heliga plikt att i yttrandefrihetens namn kränka eller förstöra symboler som andra betraktar som heliga. Man bränner heliga böcker och smädar religiösa symboler i ett slags yttrandefrihetsfundamentalism. Ikonoklasmen i vår tid följer alltså samma mönster som den gjort genom historien. En del stannar inte vid att vörda sitt eget utan känner ett tvingande behov av att ge sig på andras heliga bilder. Fromheten slår över i fanatism.Det verkar svårt att skapa en ideologi som är befriad från den ikonoklastiska frestelsen. Den letar sig in över allt. Men det bästa skyddet individen kan utveckla är nog en öppenhet som inte stannar vid sval tolerans, utan tillåter sig att vara nyfiken. Som inte bara rycker på axlarna och accepterar att den andre existerar, utan vågar besöka honom för att se vad som finns att upptäcka. Kanske inser jag då att den heliga bilden kan vara ett fönster till en värld som står öppen också för mig.Joel Halldorfkyrkohistoriker, författare och skribentLitteraturWilliam Dalrymple: Från det heliga berget – en resa i skuggan av det bysantinska riket. Översättning: Katarina Sjöström. Cordia i samarbete med Frikyrkliga studieförbundet, 2001.

Foreløpige undersøkelser gjør det stadig mer sannsynlig at det var en IDF-kule som drepte journalisten Shireen Abu Aqleh. Nok et koalisjonsmedlem forlater den allerede vaklende regjeringen. Israel må bekrefte sin suverenitet i de østlige delene av Jerusalem eller risikere å miste bydelen. I Libanon minsket Hizb'Allah sin innflytelse etter valget, men i det virkelige livet ser det annerledes ut. Tusenvis av israelere melder seg som sivile vakter for å forhindre det neste arabisk-israelske opprøret. Og i den ukentlige Toralesingen vi snakker om en sunn økonomi og viktigheten av familien.

Samtidigt som det varit rekordvärme med över 50 grader plågas länder i Mellanöstern av elkris. Hör om ständiga strömavbrott och hur hettan känns då luftkonditioneringen slutar fungera. Extrem hetta är det farligaste vädret som skördar flest människoliv. Sommaren 2021 var det mer än 50 grader varmt i sex länder i Mellanöstern. Här är klimatkrisen redan ett faktum. Men i till exempel Irak är elnäten mest som trassliga nystan och det är konstanta elavbrott. I Libanon har de största elkraftverken stängt och hela landet riskerar att mörkläggas. Elkris och bensinbrist i Libanon I Libanon är dessutom bensinen på väg att ta slut, köerna till bensinstationerna är milslånga och sjukhusen varnar för att bränslebristen kan tvinga dem att stänga av livsviktiga maskiner. Det här är historien om hur extremvärme och elkris blivit ett explosivt vardagsproblem. Medverkande: Cecilia Uddén och Johan Mathias Sommarström, korrespondenter i Mellanöstern, Firas Jonblat Ekots arabiska grupp Programledare: Johar Bendjelloul Producent: Katja Magnusson Tekniker: Susanne Martinsson och Ylva Björkander

I Myanmar fortsätter protesterna trots militärens brutala våld. I den kurdiska staden Erbil dit påven kommer på ett unikt besök lever kristna och muslimer sida vid sida. I Libanon har riksbankschefen ertappats med att ha roffat åt sig två miljarder(!) dollar.  Det har nu gått en dryg månad sedan kuppen och vi ser fruktansvärda bilder, men samtidigt verkar människor långtifrån vara beredda att ge upp. Under söndagen är påven i kurdiska Erbil, en stad med starka svenskkopplingar och där muslimer och kristna lever sida vid sida. Vad innebär hans besök? Vågar Iraks kristna vara kvar i landet? Vi pratar med: Michael Hauer, som arbetar för Palmecentret i Myanmar. Qassim Khidhir, journalist som bor Erbil. Programledare: Ylva Bergman och David Isaksson.  

I Kina vandrar nu Världshälsoorganisationens smittdetektiver omkring för att söka svaret på coronavirusets ursprung. I Libanon protesterar invånare mot den hårda nedstängning som råder – där människor inte ens får handla mat. Och i Amazonas-staden Manaus har syrgasen tagit slut. Flera länder har börjat vaccinera mot covid-19, men hur ska de fattigaste länderna få coronavaccin? Det pratar vi om i avsnitt två av Aftonbladet Utrikes. Jenny Ågren är programledare, Nivette Dawod är utrikeskommentator.

Israelerne funderer på hvordan skiftet fra Trump til Biden i Det Hvite Hus kommer til å påvirke dem - og, ikke overraskende, de er uenige. I Libanon holder terror-organisasjonen Hizbollah på å bygge opp et parallelt samfunn og på den måten ta enda mer kontroll over landet. I mellomtiden gjør Israel fremskritt i å bekjempe pandemien, og ved Jordanelva har miner blitt ryddet og gamle kristne kapell blitt åpnet.

Nu går vi på fest i arabisk talkshow. Vi pratar julfirande med Kholoud Sukkarieh. Ayman Kadoura vet allt om fantastiska festklänningar. Vi är mitt i det som ett normalt år är den stora firartiden i Sverige med jul och nyår. Inför årets jul ville Kholoud Sukkarieh veta mer om det svenska julfirandet. Så hon la helt enkelt upp en post på Facebook där hon skrev Låt oss dela med oss av våra traditioner hur firar ni jul i Sverige Och svaren blev många. Nu berättar om vad hon fått lära sig om det svenska julfirandet och den allra största skillnaden är varför man firar jul -I Libanon var julen väldigt religiös. Här i Sverige är den nästan inte alls religiös, säger hon Ett normalt, icke Crononafritt år, så är nyår en av årets viktigaste högtider för Ayman Kadoura som äger och driver en butik som säljer kvinnliga festkläder; allt från fest- och bröllopsklänningar till skor och smycken

I Libanon er statsministeren og tre tidligere ministre tiltalt for uaktsomhet etter eksplosjonen i Havnelageret i Beirut i august. Hvordan står det til, i den hardt rammede hovedstaden, spør vi.

Vejret er gråt og vådt og koldt. Men det spolerer ikke de danske øers humør. Ø-turismen blomstrer som aldrig før. Det skyldes naturligvis, at mange danskere har valgt at blive hjemme på grund af Corona-pandemien. Og nu vil de danske øer forsøge at holde fast i interessen med kampagner og nye projekter. Vi spørger en garvet ø-hopper om, der er grobund for mere ø-turisme i Danmark. I Libanon er elektriciteten stort set gået, hylderne i supermarkederne er tomme og nu er prisen på brød steget for første gang i 10 år. Folk er desperate og politikerne har svært ved at håndtere den enorme krise. Denne lørdag er det 25 år siden, at Srebrenica-massakren begyndte - et folkedrab, som i løbet af juli 1995 kostede næsten 8000 bosniske muslimer livet. Vi taler med en af dem der overlevede. Vært: Marianne Skovlund.

En julhälsning från Sveriges Radios korrespondent. God jul från Istanbul, en stad som aldrig sover, eller ens vilar. Här är vi långt fler än 15 miljoner människor som bor. Med turister, tillfälliga besökare och flyktingar är vi snarare 18 miljoner. Hyfsat stort. I några fönster lyser ljusstakar, i några hem står granar ståtliga. Men Istanbul är ingen huvudsaklig kristen stad. Visst det finns kyrkor och vid flera av dom har mäktiga julkrubbor byggts upp. Skalenliga figurer vakar över det lilla Jesusbarnet, ackompanjerat av julbelysning och glitter. Här raskar inga rävar över isen. De finns ju varken rävar eller is. Det glänser visserligen över både sjö och strand men ytterst få tomtegubbar slår i glasen och även om midnatt råder, så är det knappast tyst i husen, tyst i husen. De kristna och de som firar jul är en minoritet här. Så som de kristna är runt om i hela Mellanöstern varifrån kristendomen har sitt ursprung, men där kristna nu är det mest förföljda och utsatta folket. Vare sig de kallas assyrier, syrianer, kaldéer, protestanter eller något annat. I Israel, det heliga landet, bor i dag bara omkring 160 000 kristna. I Irak och Turkiet, kristendomens vagga, har kristna förföljts och jagats på flykt och bara en bråkdel finns kvar. I Libanon och Syrien är kristendomen fortfarande stark men kristna är minoriteter som kämpar i motvind. För dessa hårt kämpande grupper är julfirandet, åtminstone här i Istanbul, något som förenar och något som oftast accepteras även av deras icke-kristna grannar. Men ibland är detta julfirande också till förtret särskilt för vissa konservativa. Det har sagts att julfirande är en styggelse och att nyårsfirande bryter mot de turkiska moralvärderingarna. De konservativa försöker få ungdomen på andra tankar än att fira jul och nyår. Förra året hade de den lysande idén att de skulle få bort ungdomarna från jul- och nyårseländet genom att utlysa en tävling. En läs- och skrivtävling. Det skulle läsas verser ur koranen och skrivas uppsatser om densamma, men tävlingen blev ingen succé så lätt gick det inte att locka bort ungdomen från jul- och nyårsträsket. För julen tycks vara här för att stanna. Det är visserligen en vanlig dag i dag. Skolor, banker och förskolor har öppet men samtidigt åtminstone för oss julälskare sänker sig ett lugn och en stämning. För hårt prövade kristna är julen här en tid att andas ut, en tid för gemenskap och förhoppningsvis trygghet. Och jag måste erkänna, visst saknas den gnistrande snön, men när solen glittrar i Bosporens vatten, fiskmåsar sjunger, delfiner hoppar och julsånger samtidigt spelas ja, då blir det en annan slags julmagi. Och jag kan lova, här finns både sockerbagare, musikanter även om de inte är från Skaraborg och en strålande jul. För nu är det jul igen och även här i Istanbul tändas tusen juleljus. God jul önskar jag er alla, med värme och kärlek, ni lyssnare i hela landet, eller om ni till och med är utomlands. Johan Mathias Sommarström, Istanbul johan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se

* I Libanon går en gammel mann løs på huset han sjøl bor i med ei slegge mens tårene triller. Hvorfor ødelegger han sitt eget hus? * Russland nærmest flyter over av øl og vodka, men i regionen Tsjetsjenia er det så og si umulig å få seg en dram. Hvorfor er det blitt slik? * Og brexit eller no deal brexit eller no brexit at all, hva skal folk rundt det som en gang var verdens største fiskehavn leve av etter at fisket forsvant? * Det fortelles om et ungdommelig håp for Afrikas framtid, men også om et gammelt lik med i lasten fra Eritrea.

** Nobels Fredspris er en gave fra himmelen, sier fredsprisvinner Juan Manuel Santos. ** I Nigeria avdekkes en stor sultkatastriofe etterhvert som hæren frigjør områder fra opprørsgruppen Boko Haram. ** I USA raser mediedebatten etter at falske nyheter har skapt farlige situasjoner. ** I Libanon kan voldtektsmenn slippe straff hvis de gifter seg med offeret. ** Mann med lusekofte og svigerfar i Vadsø kan bli politiker i Romania. ** Vi skal hylle romfartshelten John Glenn som døde denne uka. ** Og vi skal se på den overraskende forbindelsen mellom Fidel Castro og nasjonen som mottar årets fredspris.

I Libanon finnes det for tiden 625 såkalte Non-governmental organisations, hvorav 83 arbeider spesifikt mot flyktninger. Alikevel blir hjelpen de tilbyr ofte kritisert for å være inkonsekvent, ujevnt fordelt geografisk og med uklare resultater. I mange leire får flyktningene dekket grunnleggende behov som mat, drikke og tak over hodet. Ofte får de lommepenger for å delta i workshops eller mindre prosjekter. Men er dette alt de trenger? I dette korrespondentbrevet fra Rebekka Handeland treffer vi to personer har en litt annen tilnærming enn den gjennomsnittlige NGO’en. Midlet er film, men målet er å skape tillit og rom for frie uttrykk gjennom tilstedeværelse over lenger tid.

I Libanon talar kristna om att beväpna sig efter ISIS brutala framfart i regionen. Agneta Furvik fortsätter sin roadtrip inför det stundande mellanårsvalet i USA. Dessutom gör vi ett besök på världens största militärmarinmässa i Paris. Och Roger Wilson rapporterar från Tokyos filmfestival, där filmerna speglar sorgearbetet efter tsunamikatastrofen. Redaktör är Martin Gens.

Nu blir det åka av! Häng med på en Sydafrikansk tidsresa, besök språkförvirringens Beirut och möt författaren Cesar Aira i Buenos Aires. Och så guidar Marie Lundström dig runt mellan bokhyllor och skridskoåkare i London. - Jag är ett freak! Det säger den argentinske författaren Cesar Aira. Andra säger att han är den störste förnyaren inom latinamerikansk litteratur. Följ med vår reporter Irma Norrman och hälsa på hemma hos Cesar Aira, så kan du göra en egen bedömning. Ike´s Bookstore i Durban var en viktig mötesplats för arbetet mot apartheid i Sydafrika under 1980- och 90-talet. Här samlades aktivister, planerade aktioner och läste bannlysta böcker. Men vad händer idag? Laura Wihlborg har hälsat på. Vad händer med identiteten när en stor del av befolkningen tar avstånd från sitt eget hemspråk? I Libanon håller arabiskan på att trängas undan av engelskan, och under året har det drivits kampanj för att få libaneser att gilla sitt eget hemspråk. Mona Masri samlar röster vid ett cafébord i Beirut.  Och så får du hänga med Marie Lundström i London! Följ med till Daunt Books, Collins Music Hall, in i dödsannonserna och sen en sväng ut på skridskobanan.

Om dom brinnande ambassaderna och den muslimska vreden. Men är protesterna mer politisk opportunism än verklig islamisk ilska? Hör röster från Kairo, Sanaa, Tunis och Beirut om partiska poliser, konspirerande politiker å religiösa rökridåer - i ett post-revolutionärt Mellanöstern där maktkampen nu hårdnar. Den senaste veckan har nyheterna dominerats av bilder på stora protester mot filmen ”The Innocence of Muslims”.  Året är 2012, men på många sätt har diskussionen som följt dessa protester påmint om de som förekom för tio år sedan,  med inlägg från Ayan Hirshi Ali och otaliga referenser till Salman Rushdie och civilisationernas kamp. Men samtidigt har det funnits många tecken på att det pågått något mer, ett politiskt spel – färgat av den arabiska våren – bakom den ”muslimska vreden”, ”muslim rage”, som tidskriften Newsweek kallade det på förra veckans omslag . Vi börjar vårt sökande efter detta politiska spel i Tunisien, den arabiska vårens vagga. Konflikts Kajsa Boglind träffade i veckan Omezzine Khelifa, aktiv i det socialdemokratiska partiet Ettakatol och på tillfälligt besök i Sverige. Khelifa upplevde på nära håll protesterna mot Amerikanska ambassaden i Tunis den 14 september. Även i Jemen, längst ner på den arabiska halvön,  utbröt våldsamma protester när några hundra demonstranter lyckades storma USA:s ambassad i huvudstaden Sana'a. Fyra personer sköts till döds innan polisen till slut återtog kontrollen över byggnaden. Men vad var det egentligen som hände? Hur kunde en grupp på några hundra män - i och för sig beväpnade, men ändå en liten skara – ta sig in på en av världens mest välövervakade ambassader? För att få svar på det ringde Konflikts producent Lotten Collin upp Nasser Arabiyee, jemenitisk journalist i Sanaa. I Libanon var protesterna mot Muhammed-filmen nog dom största – men också som mest ordningsamma å mest tydligt knutna till ett större politiskt sammanhang. I veckan framträdde Hezbollas ledare Hassan Nasrallah för första gången på nästan ett år inför en gigantisk protestmarsch i Beirut. Han hade viktiga politiska poäng att plocka, men lika viktigt var att inte elda massorna alltför mycket, eftersom Libanon är en krutdurk. Det säger den politiske analytikerna Sami Atallah, chef för tankesmedjan Lebanese Center for Policy Studies i Beirut, när Konflikts Daniela Marquardt ringde honom tidigare i veckan. Samtidigt fortsätter debatten om yttrandefrihet, om islamisering, om kulturkrockar intensivt - inte minst i Egypten, arabvärldens kulturella centrum. Egypten är det land som folk både i och utanför Mellanöstern blickar mot för att förstå vilken väg regionen tar efter den arabiska våren. Därför var den islamistiske presidenten Mohammed Mursis vankelmodiga reaktioner på förra veckans protester något som följdes noga, både i Kairo och i världen över. Det rapporterar Sveriges Radios Mellanösternkorrespondent, Cecilia Uddén. Vi träffade även tre aktivister från Mellanöster – Mohammed al-Saud från Syrien, Afef Abrougui från Tunisien och Ahmad Nimer från Västbanken, som var här som en del av ett program organiserat av Svenska Institutet för att lära sig, av Sverige, om demokrati, medier och opinionsbildning. Men vi satte dom i en studio för att lära oss nåt av dem. Vi ville veta hur de upplevt den senaste veckans händelser – och kanske framförallt hur det rapporterats om här i väst. Mohammed al-Saud berättade att det som slagit honom mest var hur stora växlar man genast drog på protesterna här i Väst, med allt prat om Salman Rushdie och civilisationernas kamp. I Mellanöstern har dom flesta helt andra saker att tänka på. Programledare: Ivar Ekman Producent: Lotten Collin