Podcasts about alltsammans

Den 12 april 1917 påbörjade Lenin en resa genom Sverige, som skulle sluta i Ryssland och i en förändrad värld. Dan Jönsson reflekterar över resan och historiens obönhörliga framfart. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2017-04-12.Tidigt i april ligger den svenska landsbygden fortfarande försänkt i vinterdvala. Från tåget känns det som om det glider ihop när Skånes leråkrar, småländska höglandets torvmossar och nedre Norrlands barrskogar och myrmarker träder fram i en och samma sepiatonade gråskala med sina svarta avlövade grenverk, vissna gräsmarker och djupa plogfåror där den stålgrå himlen speglar sig i vattenpölarna. Början av april brukar vara kylig, och det var den 1917 också.I byn där jag bor passerar stambanan över Kävlingeån, när tåget rullar över bron sjunger det lite dovare i skenorna ett par sekunder, och jag tänker mig att det måste ha gjort det då också, den där kvällen den 12 april när Vladimir Lenin och hans trettioen reskamrater åkte förbi just här på väg från exilen i Zürich till Petrograd och revolutionen. Jag undrar om de lyfte blicken genom fönstret, när tåget slog till sina gnisslande bromsar och stannade till på stationen. Vad de tänkte? Vad de såg?För övrigt hade bolsjevikledaren inte tid att vara turist.Antagligen ingenting, såvitt jag förstår. Lenin hade tagit nattåget från Malmö till Stockholm och borde ha passerat här i byn vid tiotiden på kvällen. Så dags gick ett litet skånskt brukssamhälle knappt att urskilja från ett upplyst tågfönster: gatubelysning var ovanligt, och en torsdag hade nog de flesta bybor gått och lagt sig. För övrigt hade bolsjevikledaren inte tid att vara turist.Vänsterjournalisten Otto Grimlund, som var med på tåget, har berättat att Lenin under hela resan outtröttligt pratade politik och förhörde sig om läget inom den svenska vänstern. Var stod Hjalmar Branting i krigsfrågan? Hur mådde hans fängslade vän Zeth Höglund? Hur var stämningen bland vänstersocialisterna? Lenin, berättade Grimlund, vilade inte en minut, och missade heller inte tillfället att hamra in sin ståndpunkt, att den ryska revolutionen var början på en ny epok, men att den omedelbart måste övergå i en socialistisk omvälvning, och det imperialistiska världskriget i ett globalt inbördeskrig.Resan var ett våghalsigt företag. ”Om sex månader är vi antingen ministrar – eller hängda” säger vännen Karl Radek till Lenin när de går på tåget i Alexander Solzjenitsyns stora romansvit ”Det röda hjulet”. Och det är sant att det var nära ögat flera gånger. Först de schweiziska gränsvakterna, som knappt ville släppa igenom sällskapet. Så den långa väntan i Berlin när tåget hade missat färjan mellan Sassnitz och Trelleborg.I Stockholm var det slut på pengar, och Lenin och hans sällskap fick ihop till biljetterna tack vare en panikartad insamlingsaktion bland svenska kamrater, där riksdagsmannen Fabian Månsson lyckades vigga en hel hundralapp – motsvarande nästan tretusen kronor idag – av statsministern och högerledaren Arvid Lindman, på villkor att man snabbt fick Lenin ut ur landet. I Haparanda fanns en engelsk vaktpost som hoppades kunna stoppa Lenin från att passera ryska gränsen, men förgäves väntade på order. Och så vidare.Men historien är obönhörlig. Författaren Stefan Zweig, som bodde i Zürich samtidigt som Lenin, har i sin lilla bok ”Sternstunden der Menschheit” beskrivit resan genom krigets Europa som en av ”mänsklighetens ödesstunder” – tillsammans med exempelvis upptäckten av Stilla Havet och komponerandet av Marseljäsen. Zweigs historiska miniatyrer är läsvärda, inte för att de väcker frågorna om vad som kunde hänt om ödet velat annorlunda, utan tvärtom, för att de inte gör det. Historiens avgörande ögonblick är för Zweig inte de laddade vändpunkterna, utan stunderna när energin i de stora förloppen bränner ihop och kristalliseras.Skenskarvarnas jämna dunkande som sinnebild för historiens blinda urverksmekanik.Tonen är lågmält odramatisk, i avsnittet om Lenin blir de vanemässiga promenaderna mellan hemmet och biblioteket i Zürich något som förebådar obevekligheten i tågets långsamma framåtskridande mot den triumfartade ankomsten till Finlandsstationen i Petrograd. Skenskarvarnas jämna dunkande som sinnebild för historiens blinda urverksmekanik.Jag tänker att det hade varit ett perspektiv i Lenins smak. Enligt hans historiesyn drevs utvecklingen framåt av objektiva lagbundenheter, där de subjektiva faktorerna – som till exempel små ettriga revolutionärer i slitna vinterkläder – i bästa fall kunde hjälpa dialektiken lite på traven. Var de objektiva faktorerna inte på plats skulle det visa sig, och hela företaget misslyckas. För Lenin låg historien redan utsträckt framför honom, som en väg: vad det handlade om var att orientera sig och hinna före. Jag tror att vi har svårt att förstå en sådan syn idag, i vår postmoderna konsumtionskultur, präglad av individualism och konstruktivism, och med vår förkärlek för personbiografier och kontrafaktiska resonemang. För att bli meningsfull måste historien bli en berättelse, en fiktion tillrättalagd i efterhand, full av avgörande individuella vägval och dramatiska vändpunkter där allt kan hända. I själva verket kan det inte det. Så snart man fogar in de där avgörande ögonblicken i ett större sammanhang verkar de betydligt mindre avgörande.Den engelska historikern Catherine Merridale gör just det i sin intressanta bok ”Lenins resa”. Merridale gör själv om tågresan, och rensar rejält bland efterhängsna skrönor, myter och propagandalögner. Men framför allt låter hon alltså Lenins resa bli en spegling av de världspolitiska skeenden som drev fram den. Kriget, som våren 1917 var inne i ett dramatiskt skede: USA:s inträde nära förestående, Tyskland i desperat behov av avlastning på östfronten, och den ryska februarirevolutionen som plötsligt fick en separatfred att verka inom räckhåll. Lenin som satt fast i Schweiz, besluten att ta sig hem till varje pris men inspärrad av Rysslands allierade i ententen som vägrade låta honom passera av rädsla för bolsjevikernas fredslinje. Tyskland som plötsligt såg en möjlighet, Lenin som grep den.”Mina herrar, jag åker hem för att göra revolution, inte för att öppna herrekipering.”Han tog en stor politisk risk: att resa genom fiendeland var att bädda för anklagelser om landsförräderi. Det berömda plomberade tåget var därför ett oeftergivligt krav: den ryska vagnen skulle ha exterritoriell status, för säkerhets skull drogs ett kritstreck på golvet som inga tyska myndighetspersoner fick passera. Alltsammans detaljer som med tiden blev avgörande inslag i den postrevolutionära fiktion som skapade den här legenden, med alla dess svenska anekdoter. Från brakmiddagen på Savoy i Malmö till den nattliga slädfärden över Torne älv mot ryska gränsen. Och förstås det där besöket på varuhuset PUB i Stockholm, där Lenin köpte ny kostym, och någon i sällskapet föreslog att han kanske också borde skaffa sig en bättre överrock. Varpå Lenin ilsket ska ha svarat: ”Mina herrar, jag åker hem för att göra revolution, inte för att öppna herrekipering.”Så blev det. De objektiva faktorerna var på plats. De visade sig också vara på plats för det som följde: av Lenins reskamrater, skriver Merridale, försvann nästan alla inom tjugo år i Stalins utrensningar, arkebuserade eller i arbetsläger. Hundra år senare försöker vi fortfarande få ihop berättelsen, inbilla oss att den kunde tagit en annan väg, att det betydde något att historien åkte förbi just här, just oss. Men det gör det kanske inte, tänker jag där jag står i fönstret och föreställer mig hur Lenins tåg stannade till på vår station. Att han inte såg någonting berodde väl på att det inte fanns någonting att se.Dan Jönsson, författare och kritikerLitteraturCatherine Merridale: Lenins resa – vägen till revolutionen 1917. Översättning Claes Göran Green. Historiska media.Stefan Zweigs ”Sternstunden den Menschenheit” utgavs med fem exempel i första upplagan, antalet växte så småningom till fjorton. På svenska som ”Odödliga ögonblick i mänsklighetens historia”, i flera upplagor från 1938 till 1961.

Här bjuds det på In-The-Bag med Innovafokus, skaderapporter, racet mot 1000 i rating, solskenshistorier, svåruttalade efternamn, en kort tillbakablick och såklart en grund djupdykning. Alltsammans paketerat i avsnitt 105 av Discgolfpodden. Tack för att du lyssnar! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det här avsnittet spelas in precis som Tour de France är inne på sin andra vecka. Anders ger oss sin syn på saken från bästa kommentatorsplatsen. Krister Isaksson förklarar det här med skärmarna på sin cykel och Tomas tycker sig ha gjort en spaning. Alltsammans landade i ett avsnitt som också kom att handla om … Fortsätt läsa ”109. Gult är… snyggt!”

Inför Australian Open har helvetet brakat löst för den serbiske tennis-stjärnan Novak Djokovic. Visumtrassel, karantän och bråk om vaccinpass. Alltsammans eskalerade ytterligare när det framkom att han struntat i ett positivt covid-test. På en kvart får du veta hur idrotten och ett annalkande OS påverkas av pandemin. Och varför världsettan i tennis kallats lögnare. Med SvD:s sportkrönikör Anders Lindblad.

Dags att dricka gravöl för podden, men även en hel del andra drycker. Mycket alkoholromantik blir det, som sig bör, i det allra sista avsnittet av ”Edward Bloms smörgåsbord” som även det spelats in på krogen Den Gyldene freden i Gamla stan.De tu gastronomerna spekulerar om den framtida skafferipodd som Mats Ryd skulle kunna göra tillsammans med Carl Jan Granqvist, med nattchampagne, kaviar och en bubbelpool med anklever – men de diskuterar också mer världsliga ting, som Bermudasshorts, Hawaiiskjortor och Sandefjordssåsens ursprung.Edward visar först hur hemmastadd han är i moderna populärkulturfenomen såsom mukbang och TikTok, för att sedan djupdyka ner i den svenska kulturhistoriens allra ädlaste lager. I förra avsnittet avhandlades Den Gyldene fredens äldre historia; här fortsätter han att berätta om Evert Taubes nära koppling till krogen. Mecenater, grosshandlare, vissångare och andra kulturpersonligheter defilerar i samtalet, och Mats och Edward passar även på att apropå lyssnarfrågor slå fast hur man får till en fluffig och tjock béarnaisesås samt utfordrar hela släkten med gås!Den som inte lyssnat på alla 124 poddavsnitt (egentligen fler, om man räknar in alla halvor!) vi producerat under fyra år får här en behändig sammanfattning av dem alla i några punkter: som att det är viktigt att alltid använda smör och grädde, att worchestershiresås passar till allt och att man inte bör ta höga bostadslån om det innebär att man måste köpa tristare ostar. Mats talar om vilka ”De tre b:na” är, och Edward kommer strax in på sina många egna minnen av Freden, från ”de gyllene timmarna” när det var halva priset på mat och dryck till punschkvällar, dryckeslag och trubaduraftnar med sång och citrinchen.Alltsammans avslutas med ett långt samtal om Gauffins dubbelblandning samt med att Mats och Edward stilenligt sjunger ”Så lunka vi så småningom”. Skål – och tack för allt, kära lyssnare! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Vilken vecka vi har haft! Och jösses vilken frågesport vi har byggt av den. I veckans Lantzkampen tävlar Parisa Amiri och Anders G Carlsson mot Annie Reuterskiöld och Lasse Persson. I veckans quiz finns ronder om både nyhetsdjur och fiktiva boktitlar. Alltsammans serverat av Annika Lantz med den allvetande domaren Sara Lövestam vid sin sida.

Vi surrar lite om musik och dess påverkan samt lite gemytligt vardagssurr om allt mellan himmel och jord. Högt och lågt. Djupt och ytligt. Alltsammans blandat med skratt och anekdoter. Kom gärna med feedback på programmet, vad tycker Du? Tyngre Old School: ämnen och gäster som motiverar och inspirerar med träningen som en röd tråd. Alla våra gäster har en historia att berätta som både rör och berör – med Fredrik Age & Ashkan Aghili. Du som lyssnar på vår podcast får gärna betygsätta den på Apple Podcasts – lämna gärna en recension. Då blir podden mer synlig för andra plus att vi värdar blir glada.

Vi hade en topic som vi skulle prata om men istället blev det lite vardagssurr om allt mellan himmel och jord. Lite känslor. Högt och lågt. Djupt och ytligt. Lite tävling och lite gym. Alltsammans blandat med skratt och anekdoter. Tyngre Old School: ämnen och gäster som motiverar och inspirerar med träningen som en röd tråd. Alla våra gäster har en historia att berätta som både rör och berör – med Fredrik Age & Ashkan Aghili. Du som lyssnar på vår podcast får gärna betygsätta den på Apple Podcasts – lämna gärna en recension. Då blir podden mer synlig för andra plus att vi värdar blir glada.

Den 12 april 1917 påbörjade Lenin en resa genom Sverige, som skulle sluta i Ryssland och i en förändrad värld. Dan Jönsson reflekterar över resan och historiens obönhörliga framfart. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Tidigt i april ligger den svenska landsbygden fortfarande försänkt i vinterdvala. Från tåget känns det som om det glider ihop när Skånes leråkrar, småländska höglandets torvmossar och nedre Norrlands barrskogar och myrmarker träder fram i en och samma sepiatonade gråskala med sina svarta avlövade grenverk, vissna gräsmarker och djupa plogfåror där den stålgrå himlen speglar sig i vattenpölarna. Början av april brukar vara kylig, och det var den 1917 också. I byn där jag bor passerar stambanan över Kävlingeån, när tåget rullar över bron sjunger det lite dovare i skenorna ett par sekunder, och jag tänker mig att det måste ha gjort det då också, den där kvällen den 12 april när Vladimir Lenin och hans trettioen reskamrater åkte förbi just här på väg från exilen i Zürich till Petrograd och revolutionen. Jag undrar om de lyfte blicken genom fönstret, när tåget slog till sina gnisslande bromsar och stannade till på stationen. Vad de tänkte? Vad de såg? För övrigt hade bolsjevikledaren inte tid att vara turist. Antagligen ingenting, såvitt jag förstår. Lenin hade tagit nattåget från Malmö till Stockholm och borde ha passerat här i byn vid tiotiden på kvällen. Så dags gick ett litet skånskt brukssamhälle knappt att urskilja från ett upplyst tågfönster: gatubelysning var ovanligt, och en torsdag hade nog de flesta bybor gått och lagt sig. För övrigt hade bolsjevikledaren inte tid att vara turist. Vänsterjournalisten Otto Grimlund, som var med på tåget, har berättat att Lenin under hela resan outtröttligt pratade politik och förhörde sig om läget inom den svenska vänstern. Var stod Hjalmar Branting i krigsfrågan? Hur mådde hans fängslade vän Zeth Höglund? Hur var stämningen bland vänstersocialisterna? Lenin, berättade Grimlund, vilade inte en minut, och missade heller inte tillfället att hamra in sin ståndpunkt, att den ryska revolutionen var början på en ny epok, men att den omedelbart måste övergå i en socialistisk omvälvning, och det imperialistiska världskriget i ett globalt inbördeskrig. Resan var ett våghalsigt företag. Om sex månader är vi antingen ministrar eller hängda säger vännen Karl Radek till Lenin när de går på tåget i Alexander Solzjenitsyns stora romansvit Det röda hjulet. Och det är sant att det var nära ögat flera gånger. Först de schweiziska gränsvakterna, som knappt ville släppa igenom sällskapet. Så den långa väntan i Berlin när tåget hade missat färjan mellan Sassnitz och Trelleborg. I Stockholm var det slut på pengar, och Lenin och hans sällskap fick ihop till biljetterna tack vare en panikartad insamlingsaktion bland svenska kamrater, där riksdagsmannen Fabian Månsson lyckades vigga en hel hundralapp motsvarande nästan tretusen kronor idag av statsministern och högerledaren Arvid Lindman, på villkor att man snabbt fick Lenin ut ur landet. I Haparanda fanns en engelsk vaktpost som hoppades kunna stoppa Lenin från att passera ryska gränsen, men förgäves väntade på order. Och så vidare. Men historien är obönhörlig. Författaren Stefan Zweig, som bodde i Zürich samtidigt som Lenin, har i sin lilla bok Sternstunden der Menschheit beskrivit resan genom krigets Europa som en av mänsklighetens ödesstunder tillsammans med exempelvis upptäckten av Stilla Havet och komponerandet av Marseljäsen. Zweigs historiska miniatyrer är läsvärda, inte för att de väcker frågorna om vad som kunde hänt om ödet velat annorlunda, utan tvärtom, för att de inte gör det. Historiens avgörande ögonblick är för Zweig inte de laddade vändpunkterna, utan stunderna när energin i de stora förloppen bränner ihop och kristalliseras. Skenskarvarnas jämna dunkande som sinnebild för historiens blinda urverksmekanik. Tonen är lågmält odramatisk, i avsnittet om Lenin blir de vanemässiga promenaderna mellan hemmet och biblioteket i Zürich något som förebådar obevekligheten i tågets långsamma framåtskridande mot den triumfartade ankomsten till Finlandsstationen i Petrograd. Skenskarvarnas jämna dunkande som sinnebild för historiens blinda urverksmekanik. Jag tänker att det hade varit ett perspektiv i Lenins smak. Enligt hans historiesyn drevs utvecklingen framåt av objektiva lagbundenheter, där de subjektiva faktorerna som till exempel små ettriga revolutionärer i slitna vinterkläder i bästa fall kunde hjälpa dialektiken lite på traven. Var de objektiva faktorerna inte på plats skulle det visa sig, och hela företaget misslyckas. För Lenin låg historien redan utsträckt framför honom, som en väg: vad det handlade om var att orientera sig och hinna före. Jag tror att vi har svårt att förstå en sådan syn idag, i vår postmoderna konsumtionskultur, präglad av individualism och konstruktivism, och med vår förkärlek för personbiografier och kontrafaktiska resonemang. För att bli meningsfull måste historien bli en berättelse, en fiktion tillrättalagd i efterhand, full av avgörande individuella vägval och dramatiska vändpunkter där allt kan hända. I själva verket kan det inte det. Så snart man fogar in de där avgörande ögonblicken i ett större sammanhang verkar de betydligt mindre avgörande. Den engelska historikern Catherine Merridale gör just det i sin intressanta bok Lenins resa. Merridale gör själv om tågresan, och rensar rejält bland efterhängsna skrönor, myter och propagandalögner. Men framför allt låter hon alltså Lenins resa bli en spegling av de världspolitiska skeenden som drev fram den. Kriget, som våren 1917 var inne i ett dramatiskt skede: USA:s inträde nära förestående, Tyskland i desperat behov av avlastning på östfronten, och den ryska februarirevolutionen som plötsligt fick en separatfred att verka inom räckhåll. Lenin som satt fast i Schweiz, besluten att ta sig hem till varje pris men inspärrad av Rysslands allierade i ententen som vägrade låta honom passera av rädsla för bolsjevikernas fredslinje. Tyskland som plötsligt såg en möjlighet, Lenin som grep den. Mina herrar, jag åker hem för att göra revolution, inte för att öppna herrekipering. Han tog en stor politisk risk: att resa genom fiendeland var att bädda för anklagelser om landsförräderi. Det berömda plomberade tåget var därför ett oeftergivligt krav: den ryska vagnen skulle ha exterritoriell status, för säkerhets skull drogs ett kritstreck på golvet som inga tyska myndighetspersoner fick passera. Alltsammans detaljer som med tiden blev avgörande inslag i den postrevolutionära fiktion som skapade den här legenden, med alla dess svenska anekdoter. Från brakmiddagen på Savoy i Malmö till den nattliga slädfärden över Torne älv mot ryska gränsen. Och förstås det där besöket på varuhuset PUB i Stockholm, där Lenin köpte ny kostym, och någon i sällskapet föreslog att han kanske också borde skaffa sig en bättre överrock. Varpå Lenin ilsket ska ha svarat: Mina herrar, jag åker hem för att göra revolution, inte för att öppna herrekipering. Så blev det. De objektiva faktorerna var på plats. De visade sig också vara på plats för det som följde: av Lenins reskamrater, skriver Merridale, försvann nästan alla inom tjugo år i Stalins utrensningar, arkebuserade eller i arbetsläger. Hundra år senare försöker vi fortfarande få ihop berättelsen, inbilla oss att den kunde tagit en annan väg, att det betydde något att historien åkte förbi just här, just oss. Men det gör det kanske inte, tänker jag där jag står i fönstret och föreställer mig hur Lenins tåg stannade till på vår station. Att han inte såg någonting berodde väl på att det inte fanns någonting att se. Dan Jönsson, författare och kritiker Litteratur Catherine Merridale: Lenins resa vägen till revolutionen 1917. Översättning Claes Göran Green. Historiska media. Stefan Zweigs Sternstunden den Menschenheit utgavs med fem exempel i första upplagan, antalet växte så småningom till fjorton. På svenska som Odödliga ögonblick i mänsklighetens historia, i flera upplagor från 1938 till 1961.

Vi hade en topic som vi skulle prata om men istället blev det lite gemytligt vardagssurr om allt mellan himmel och jord. Högt och lågt. Djupt och ytligt. Alltsammans blandat med skratt och anekdoter. Tyngre Old School: ämnen och gäster som motiverar och inspirerar med träningen som en röd tråd. Alla våra gäster har en historia att berätta som både rör och berör – med Fredrik Age & Ashkan Aghili. Du som lyssnar på vår podcast får gärna betygsätta den på Apple Podcasts – lämna gärna en recension. Då blir podden mer synlig för andra plus att vi värdar blir glada.

Kan en tradition vara två år gammal? I så fall är boktips Grönsakslandets tunga jultradition: Elin och Bella tipsar om sin bästa trädgårdslitteratur. Det handlar om bin, lik och mycket pedagopermakultur (varvid Elin går från "hell no" till "det där är mitt drömliv" på bara några minuter) och om en prequel i trädgårdsgenren. Alltsammans klimatsmart och bra. Dessutom en veritabel drömjulklapp till kronprinsessan Viktoria! Den kräver lyssnarengagemang. (Och om du undrar hur du hittar oss på Instagram så sök efter Odlingspodden See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Ted och Kaj diskuterar upplevelser som gör att man blir osårbar. Kaj föraktar curling, Ted föraktar surrealism. Alltsammans urartar i funderingar kring MacGyvers betydelse för mänsklig kommunikation.

Anna hade tur. Hennes lärare Agnes Lagerstedt var pionjär och tog med magra och bleka barn ut från stan till skärgården. Där startade en av Sveriges första barnkolonier. Under slutet av 1800-talet var nöden och fattigdomen i Sverige stor. Många svalt och i städerna bodde de fattiga ofta trångt och mörkt. De barn som växte upp i de här ohälsosamma miljöerna blev så småningom uppmärksammade både av myndigheter och privata välgörare.Anna Johansson och hennes lillebror Otto var två bleka och taniga stadsbarn som skickades iväg från sin familj för att få äta upp sig på landet. Brevväxlingen mellan barnen och deras släktingar var under den här tiden intensiv.Stockholm den 14 juni 1885 Lilla älskade kusin Anna, Det är så tomt efter dig härhemma så det kan du ej tro. Roa dig nu duktigt medan du är ute i fria luften på landet, och ät och drick bra, så du blir tjock och fet som jag är. Jag hoppas att du har roligt där borta i Tulka eller vad det heter. Adjö med dig min lilla kusin, lev väl och krya upp dig riktiga tag och skaka Stockholmsdammet av dig. En kyss från din tillgivna kusin SigneAnna Johansson hade den stora turen att få komma på sommarkoloni, en alldeles ny möjlighet för barn som hade det svårt vid den här tiden. Det var hennes lärarinna Agnes Lagerstedt som tog med sig Anna och några andra barn som behövde frisk luft och ordentligt med mat.Ann- Charlotte Münger är barn och ungdomsforskare vid Linköpings universitet och hon har gått in i arkiven för att se hur barnen på kolonierna egentligen hade det och vem Agnes Lagerstedt var.- Hon föddes 1850 i Askersund och hennes far var provinsialläkare, så hon föddes rakt in i den borgerliga klassen, den som var på framåtskridande i mitten av 1800-talet.Agnes flyttade tidigt till Stockholm och började arbeta som folkskollärarinna. Samtidigt som hon var lärarinna startade hon upp den allra första sommarkolonin, moderkolonin, ifrån Stockholm.- Det som drev henne var engagemanget för de fattiga, berättar Ann-Charlotte Münger. Agnes var ju också med att starta upp Svenskt Arbetarhem, som skaffade bostäder till arbetarklassen.Hon ville rädda och lyfta arbetarklassen ur armodet och det hon arbetade med var en typ av framtidsprojekt och inte bara verka i det lilla med korgar, utan hon ville arbeta på längre sikt.Agnes såg de fattiga, klena och sjuka barnen i skolan, varav Anna Johansson var ett av dessa barn. Hon har lämnat efter sig mängder av brev och andra dokument som nu fyller ett helt bort hemma hos hennes barnbarns barn Anders Classon.I en liten hög för sig själv finns de brev som Anna och hennes familj skickade till varandra den där sommaren 1885 då hon som 12-åring var på kolonin i Tulka i Roslagen.- I breven beskriver hon sig själv som inte frisk och på den tiden var det väldigt viktigt att vara frisk. Den som sa att hon inte var riktigt frisk den skickade en viktig signal, säger Anders Classon. När Anna var liten bodde familjen på Ladugårdsland i Stockholm, en stadsdel som idag tillhör Östermalm. Men vid den här tiden var detta inte en stadsdel för fint folk.- Nej, Ladugårdsland som det då hette var väldigt fattigt, det låg utanför Stockholm. De flesta av de pampiga byggnader vi tänker oss idag de kom till senare, säger Anders Classon.Annas pappa var gårdskarl, ett arbete som inte gav någon hög status, men eftersom familjen bara hade två barn, Anna och hennes lillebror Otto, så gick det hyggligt trots allt.- Med bara två barn blir ju försörjningsbördan lättare.Anna började skolan när hon var åtta år, och hon hamnade i Ladugårdslands Folkskola. Där arbetade en lärare med stort socialt patos. Hon hette Agnes Lagerstedt, och hon gjorde hembesök hos barnen och förstod hur de hade det, och bestämde sig för att ta med sig några av dem ut på landet. 1884 hyrde hon för första gången ett stort hus i Roslagen och tog med sig en grupp barn, och året därpå var det så Annas tur att få följa med.- Hon blev väl uppmärksammad av Agnes Lagerstedt, som såg att hon såg blek och tanig ut, tror Anders Classon. Tulka den 15 juni 1885 Älskade pappa och mamma samt bror! Nu vill jag skriva några rader till min snälla mamma och pappa samt bror och höra hur ni mår. Jag har hälsan och mår så bra. På resan hade vi så roligt, vi fick kaffe på båten och jag låg i samma hytt som fröken. Nu håller de på att baka, vi får snart nybakat bröd. Kommer ni snart ut till mig? Fröken Lagerstedt frågade om ni inte kommer ut till mig. Jag och en flicka till städar fröknarnas rum, jag ligger i en säng i köket. Vi har en gunga på gården, den har vi gungat sönder flera gånger. O! vad det skulle vara roligt om Otto kunde få komma ut till mig och pappa och mamma också - men att Otto skulle få komma ut, det kunde vara möjligt. Mamma lilla, hälsa min älskade pappa och bror Otto samt övriga släktingar och vänner. Min adress är Tulka, Häverö Tecknar vänligen mammas och pappas dotter. Anna JohanssonI ett av breven berättar Anna om hur hon och tre barn till får göra en utflykt.Tulka den 30 juni 1885 Älskade föräldrar samt bror Tack snälla mamma och pappa för alla brev och allt det som var i paketet. Alltsammans som låg i paketet smakade så bra. Nu ska jag tala om för eder att vår värd har satt upp en flaggstång på gården och vi har börjat bada. I fredags hade vi så roligt Fröken Pålman, våran jungfru Lina samt jag och en flicka till och två gossar reste till Sjöbo. Först rodde vi från Tulka till Ronöholm, sedan åkte vi på ångaren Roslagen till Hallsta. När vi kom till Hallsta fick en av gossarna gå och köpa mjölk så drack vi mjölk och åt det bröd vi hade med oss. Sedan for vi från Hallsta på tåget till Skebobruk. När vi hade sett det fick vi se en stor park som var så vacker och ett stort drivhus. Snälla mamma och pappa hälsa till alla! Och Otto kom snart och hälsa på mig! Fröken Lagerstedt vill bjuda Otto hit 14 dagar om torsdag, som är den 16 juli. Jag önskar att han ska komma och då kommer jag och möter honom om jag är frisk. Nu slutar jag mitt brev för denna gång, min penna går så illa Tecknar eder dotter Anna JohanssonHon känner sig nog ändå ganska ensam på kolonin, tror Anders Classon, och hon längtar efter sin bror. -Till slut så pratar hon helt enkelt omkull fröken Lagerstedt, så att hon lovar att Otto ska få komma ut till landet också han under några veckor. Hon skriver själv några rader i ett av breven hem till Annas föräldrar i Stockholm.Anna tycker jag, ser friskare ut nu och om nätterna sover hon lugnt och gott. Hon ligger ensam, men så att jag ser och hör henne. Jag tror att det var bra för Anna att komma ut. Otto är välkommen att komma den dag Anna skrivit. Bed Gud för oss! Agnes Lagerstedt Otto kommer mycket riktigt ut, och man anar att han roar sig ordentligt. Han skriver också hem, bland annat om hur han mött en tjur.Älskade föräldrar, Nu vill jag skriva några rader till eder och fråga hur ni mår. Jag mår bra samt har hälsan. Jag satt uppe hela natten på båten. På båten kastade de raketer. Jag var med och klädde båten med löv. Anna och fröken Lagerstedt var och mötte mig vid Ronöholm. Förra fredags var jag till posten, det är tre fjärdingsväg dit. Där var jag och en annan gosse i fara för en tjur. Jag hoppade över ett staket och rev sönder mig. Den andra gossen höll på att bli stångad. Tack för edert välkomna brev () Nu får jag sluta mitt brev för denna gången. Tecknar vänligen edert barn Otto Johansson Bergendorf- Man märker att Anna och Otto hade väldigt roligt ute på kollo, säger Anders Classon, inte minst för att de glömmer att skriva så ofta som deras mamma tycker att de bör göra.Stockholm den 30 juli Mina älskade barn! Ni måtte hava mycket roligt tillsammans, då ni kunnat glömma hemmet. Vi har väntat mycket på brev från Eder, och jag tycker att ni båda kunde skrivit ett litet brev tillsammans och låtit oss veta hur ni har det där ute på landet. Signe har väntat mycket på brev från dig Anna, ty du lovade att skriva till henne nästa gång, men det blev ej något av. Jag hoppas kära Otto och Anna, att ni är mycket tacksamma, snäll och lydiga emot den snälla fröken Lagerstedt. Skriv nu snart och låt oss veta när du kommer Otto ifall din resa ej redan är bestämd till lördag. Och hälsa fröken Lagerstedt och säg att vi äro mycket tacksamma för ditt vistande därstädes. Ni förglömmer väl aldrig att dagligen tala med eder käre Fader och Gud, vår Herre Jesus Kristus, ty utan honom varder vi fördärvade. Till sist en hjärtlig hälsning till fröken Lagerstedt från pappa och mig. Många hälsningar och kyssar till eder våra älskade barn, Från eder Pappa och MammaAnna stannade på Tulka-kolonin hela sommaren, Otto var där under cirka tre veckor, och det verkar ha gjort dem gott.- De fick ju leka självständigt, bada och ro och göra utflykter. De fick en upplevelse som man annars absolut inte kunde få som fattigt stadsbarn.Anna och de andra barnen som Agnes Lagerstedt tog med sig ut på de första sommarkolonierna valde hon ut själv bland barnen i sina egna skolklasser. Men inom bara några år så följde andra efter hennes exempel, och antalet sommarkolonier ökade explosionsartat. Och nu blev det möjligt också för barn från andra städer än Stockholm att få komma ut på landet, berättar Ann-Charlotte Münger.- Redan året efter Agnes Lagerstedt åkt ut med sina 20 barn blev det en stark rörelse med en strid ström av koloniföreningar. Och på 1930-talet var det som mest barn från Stockholm ute på sommarkolonier.Det blev också ett stort urvalsarbete, berättar Ann-Charlotte Münger. Först plockade lärarna ut de som de ansåg vara i behov, sen blev det en läkarundersökning och då valde man barn som hade en god prognos.Vid den här tiden pratade man utifrån plantmetaforen, dvs den goda plantan. Växten behövde bra växtgrund för att växa och bli till en bra samhällsmedborgare. Och kollot blev den goda plantjorden, plantskolan.Och därför behövde barnen en god prognos så att det fanns möjlighet till förbättring. Sp barnen fick inte vara sjukliga, däremot klen och sjukliga.Svensk Läraretidning 1889  Frågan är ju icke att endast giva ett större eller mindre antal barn tillfälle att få på landet tillbringa ett par angenäma månader och att skaffa dom ett sommarnöje. Här gäller det något vida viktigare, att taga hand om små plantor som av brist på vård och näring hålla på att tvina bort, samt om möjligt giva dem en växtkraft som kan med tiden göra dom till starka och fruktbärande växter. Man har ju såsom i en redogörelse säges, grundad anledning att bidraga till att av dessa svaga barn göra till kropp och själ sunda män och kvinnor, då mycket tyder på att de annars skola bliva allt annat än detta, eller nedstiga i tidig grav.- Det här var ju något som fördes fram av läkarkåren och också politiskt, för nu började det komma en politisk rörelse för det här med sommarkolonier. Men när man väl går ner i arkivmaterialet och tittar på verksamhetsberättelser som inte var offentliga där bland annat föreståndarnas egna berättelser finns, ja då får vi en helt annan bild, säger Ann-Charlotte Münger.- På kolonierna fanns döende barn och de som definitivt inte hade goda prognoser, men där jag tror att de som valde ut barnen inte hade bilden av en god folkhälsa utan de valde barnen utifrån rent humanitära skäl.I dokumenten kan man läsa om barnens vikt. När de åkte ut till kollot vägdes och mättes dem, och sedan mättes de igen vid avfärden. Dessa listor publicerades också, och ju bättre viktkurvorna var desto bättre var det att få välgörenhetspengar.Katarina församlings skollovskoloni 1892 Avresan från Stockholm skedde den 15 juni och efter 8 veckors vistelse återkommo barnen till huvudstaden. Att de betydligt vunnit i hälsa och krafter framgick tydligt av deras friskare utseende och livligare lynne. Före och efter resan vägdes barnen, viktökningen ses av följande tabell. Per 8 år Vikt vid avfärden 17,7 kg, vikt vid hemkomsten 18,5 kg, ökad vikt 0,8 kilo Arvida 8 år Vikt vid avfärden 19,5 kg, vikt vid hemkomsten 22,5 kg, ökad vikt 3 kgI slutet av 1800-talet var mathållningen i Sverige oerhört bekymmersam, berättar Ann-Charlotte Münger. Det var ju svält på många håll och de här barnen hade levt med svält under perioder.- Och man arbetade mycket för att få upp barnen i vikt, och det var mycket tung mjölmat de gav barnen. Barnen fick grötmedaljer, grötpeng och viktpeng, allt för att barnen skulle äta bra.- Men det finns också berättelser från en del kollon att barnen åt till de kräktes, man fick inte gå från bordet och till och med att toaletterna eller dassen låstes när de skulle vägas ut, så att de inte skulle bli "lättare".Mjölken var viktig och central, medan däremot kaffet var förbjudet för barnen att dricka och stod nära arbetarklassen. Kaffet ansågs vara farligt och det fanns många debatter som handlade om den hälsosamma mjölken och det farliga kaffet.Kan man då uttyda vad barnen tänkte? Ja, målet var ju att förbättra barnens hälsa men också att ge barnen en moralisk skolning. Så det fanns ett starkt drag av fostran och barnen protesterade på sitt sätt.- De levde ju sitt eget liv på kollo. På de offentliga arenorna såg man barnen, men de hade ju lika många arenor utanför där personalen inte såg vad de håll på med. Och det fanns alltid några barn som skickades hem och som de hade problem med. En del kallades för smyg-as och vanartiga.- Just vanartiga barn och tuberkulos var bland de största riskerna att få ut på kollo, säger Ann-Charlotte Münger.Om man vill söka efter dessa handlingar finns de på de flesta kommunarkiv.  Hur gick det då för kollobarnen Anna och hennes bror Otto?Det blev inga fler somrar på koloni för dem. Deras far har fått ett nytt jobb och med det följde en liten lägenhet i en annan del av stan och därmed byte av skola.När Anna blev vuxen gifte hon sig och fick två barn Hennes man Oscar lyckades hyra ett vackert hus åt dem, i det som då var en lantlig miljö i Bergshamra i Solna. Men om Anna fick hälsan tillbaka av lantluften när hon var liten flicka, så blev hon som vuxen sjuk av det lantliga huset. -I sovrummet i det där huset, som kallades Ryska villan, fanns det åtta lager med arsenikfärgade tapeter, berättar Anders Classon. Under mitten av 1800-talet så användes arsenik i en speciell grön tapet som kallades Kejsargrön. Poängen med arseniken var att tapeterna inte skulle blekas av solen. De här tapeterna blev oerhört populära, men 1876 förbjöds de eftersom man hade upptäckt att människor blivit förgiftade av dem, och länge efter det stämplades tapeter med orden Arsenikfri, och man började tala om giftgrön färg.Det här var känt bland läkare och myndigheter, men vanliga människor, i det här fallet Annas familj, hade ju som hyresgäster ingen aning om vad som fanns på väggarna i huset där de bodde.- Hon fick en diffus arsenikförgiftning som hon aldrig riktigt hämtade sig ifrån och dog bara drygt 40 år gammal 1913, slutar Anders Classon.Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare: Erika Libeck-Lindahl, Edith Lindahl, Eva Eneqvist, Malin Avenius och Viktor Åsberg slaktband@sverigesradio.se

Vår vän och regissör David Runqvist gästar podcasten för att prata om droger, poliser, kärlek, oklara pojkvänner, svartsjuka, scenskolan, förrädiska bussbolag och vänskap. Alltsammans utomhus under en fin sommarkväll. Välkommen. Musik: Wayne av John Frusciante.

Vi gör skäl för vårt namn och inleder månadens avsnitt med över en timmes snack om precis allt och ingenting, innan vi hoppar till huvudsegmentet för månaden. Där har vi valt att lista våra favoriter bland fiktiva artister eller band, som ni givetvis också får höra musiken från. Utöver det erbjuds dessutom ett 50-tal nya flickchart-val som leder till ganska utförande diskussioner. Alltsammans checkar in på strax under fem timmar, så vi hoppas att det var värt all väntan.

Vi gör skäl för vårt namn och inleder månadens avsnitt med över en timmes snack om precis allt och ingenting, innan vi hoppar till huvudsegmentet för månaden. Där har vi valt att lista våra favoriter bland fiktiva artister eller band, som ni givetvis också får höra musiken från. Utöver det erbjuds dessutom ett 50-tal nya flickchart-val som leder till ganska utförande diskussioner. Alltsammans checkar in på strax under fem timmar, så vi hoppas att det var värt all väntan.

Alltsammans börjar med en stulen silverräv i en rävfarm i Nyborg utanför Kalix i Norrbotten. Därefter rullas en tjuvjaktshärva upp, till synes helt utan slut. Gripanden och förhör sker på löpande band, hela jaktkåren verkar vara inblandad, men ju mer kriminalinspektör Håkan Wallin nystar i den till synes bottenlösa jakthärvan, desto tydligare märks också motståndet mot utredningen - innanför polishusets väggar.  P3 Dokumentär berättar historien om Kalixhärvan och möter de utpekade jägarna och poliserna - 25 år senare.

När Stig Svensson i Kode utanför Kungälv var 18 år i början av 1960-talet, gjorde han sin första bandinspelning av en gammal människa. Han har fortsatt alltsedan dess och har idag omkring 400 röster på band, ett helt unikt material. -Alltsammans började här hemma. Jag tyckte mycket om att lyssna på de gamla i min närhet och tänkte att det skulle vara bra att bevara deras berättelser, säger Stig Svensson till Släktband. Då, när han var ung tyckte hans jämnåriga att det var ett egendomligt fritidsintresse, men idag kommer samma kamrater ofta för att fråga efter band på deras egna släktingar, de som nu är borta. I det allra första Släktband för hösten bjuder Stig på några exempel ur sitt arkiv; vi får bland annat höra historien om ”det rysliga havsvidundret” som kom simmande mot land och som de rädda men ändå tappra kustborna såg sig tvungna att slå ihjäl någon gång i slutet av 1800-talet. Att det bara var en älg hade de ingen aning om, ett sådant djur hade de aldrig sett tidigare. Vi får också höra berättelsen om hur en familj under nödåret 1917 trodde att de måste slakta sin enda ko. Det var enda gången modern i familjen någonsin grät. En annan tapper mamma tvingades varje år sätta ut sina barn på auktion till lägstbjudande, men kunde varje år ropa hem dem genom att lägga det lägsta budet. På det sättet fick hon ändå lite hjälp från samhället. - Det har hänt många gånger att de som berättat för mig har både gråtit och skrattat åt sina minnen, säger Stig Svensson, som gläds över den gamla generationens förmåga att berätta historier. Efternamn Till landsarkiven vänder sig idag en hel del människor som vill undersöka eller leta efter tidigare efternamn som släkten burit. På Landsarkivet i Härnösand arbetar Astrid Forsberg, Carina Strömberg och Louise Nyberg. De berättar att några söker sig till Landsarkivet för att hitta ett spännande och kul efternamn som släkten burit, medan andra vill byta bort sitt nuvarande efternamn och ta tillbaks ett vanligt son namn, till exempel Johansson. En ny trend verkar också vara att söka sig tillbaks och forska om den förste som hade sonnamnet i familjen för att se vem han var och vilket liv han levde. År 1901 antogs en lag i Sverige som ändrade på efternamnsbruket. Det viktigaste med den lagen var att bruket av patronymikon, dvs sonnamn, förändrades. Från och med 1901 kunde man ansöka hos Kungl. Maj:t för att få bära ett nytt släktnamn som sedan ärvdes av barnen. Innan namnlagen kom kunde man ta sig ett nytt namn utan att det reglerades. Och då var det vanligt att man skapade namn efter naturfenomen eller byarnas namn. Idag kan man härleda många av de här namnen till vissa landsändar. I Västerbotten är det till exempel vanligt med efternman som Marklund, Lundmark och Brännström medan det i Ångermanland var vanligt med namn som innehöll Ed och By, ex Edlund och Byström. Stavning av efternamn är också en anledning att söka sig till arkiven. Fastän en familj alltid stavat ett namn med exemeplvi ”h” kan prästen ha stavat utan h, t ex Thörnlund- Törnlund. Det skapar bekymmer idag när papper från myndigheter stavar enligt prästernas anteckningar och inte som familjen sedan generationer brukat stava. Vid förra sekelskiftet kom en stavningsreform som gjorde att en del präster, inte alla, bytte ut e mot ä, qv mot kv samt att h och fv försvann. Exempel på detta kan man bland annat se på stadsnamn, Hernösand blev Härnsöand och Gefle blev Gävle.