Podcast appearances and mentions of Philip K Dicks

The Free Union, a repressive regime, uses people with telepathic powers called "teeps" to root out and eliminate its political opponents. Walter Franklin, a government appointee, is caught up in a struggle between the teeps and ordinary humans when he receives a hood which blocks his thoughts from being read. He is accused of subversion, called "deviation" by a teep named Ernest Abbud[3] and forced to flee. When he meets the titular "hood maker", James Cutter, he learns a secret that could put an end to the teeps' plans to seize power.[4]

Varje dag dör 25 000 personer av hungerrelaterade orsaker, enligt FN. Kulturskribenten Kristina Lindquist reflekterar över en grundläggande rättighet som lätt glöms bort så länge magen är full. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. När man är mätt glömmer man att man ska bli hungrig igen. Det är sextiotal i Stockholm, och Christo har kommit från Aten för att studera. Hungern gäller här en förbjuden kärleksaffär, men ordvalet för att beskriva denna djupaste längtan är väl valt i Theodor Kallifatides roman Kärlek och främlingskap. Mat är liv, även den enklare sorten. Pasta, sill, knäckebröd, filmjölk med smulade pepparkakor allt beskrivs med ett slags existentiell vördnad. På det oansenliga grekiska matstället Akropolis är det som att Christo får tillbaka sin kropp. O du min glupska grek! Även knullet förvandlar du till bröd skrattar han när vännen talar om sin tjej som att varje tugga är en välsignelse. I en avgörande passage tidigt i boken har Christo inte råd att äta och beger sig till Humlegården, där det finns män som är villiga att betala för ungt kött. Vad skulle hans far säga om han såg honom nu, darrande i kylan, redo att sälja sin kropp, klä av sig sin själ som en använd kalsong. Några män kom förbi, en av dem grep tag i hans förkrympta pung, skakade på huvudet och sa till de andra 'ingen är hemma här', de skrattade och gick vidare. Han luktade hunger och skam. För Christo blir hungern något utdefinierande och skamligt, något som separerar honom från omgivningen och samhället. Men kanske är det precis tvärtom? Kanske är hungern den mest gemensamma av egenskaper, och ett bevis på det mänskliga? På ett plan är detta naturligtvis bara en banal biologisk realitet. Min glada bebis gråter efter mat när han vaknar på nätterna, helt enkelt för att överlevnaden är programmerad så. Men det är ett förhållande som också gör spår i kulturen. I Philip K. Dicks roman Do Androids Dream of Electric Sheep?, som filmen Blade runner delvis bygger på, avslöjas till exempel en så kallad replikant genom hur hon reagerar på en kontrollfråga om just mat och ätande. Äta råa ostron eller äta kokt hund, vilket är egentligen det mest mänskliga svaret? I Bibeln framträder ett spännande skifte i relationen till hunger mellan gamla och nya testamentet. I Psaltarens femtionde kapitel avböjer Gud brännoffer och frågar retoriskt, närmast med en viss ironi i tonen, om människan tycker att han (Gud!) verkligen ska äta kött och dricka blod. Han behöver inga tjurar eller bockar ur stall och fållor ty viltet i skogen är mitt, alla djur bland de väldiga bergen. Jag känner alla fåglar i skyn, alla markens smådjur är mina. Dels kan detta säkert tolkas som en varning för hybris, eftersom allt som skulle kunna offras redan tillhör Guds skapelse. Men det görs också en poäng av att mat och ätande inte tillhör det gudomligas sfär. Vore jag hungrig sade jag det inte till dig, ty min är världen och allt den rymmer. Gud ber helt enkelt inte sin skapelse om mat, förhållandet är omvänt. När Gud blir människa inträder också hungern. I Lukasevangeliet berättas om hur Jesus efter 40 dagars fasta i öknen frestas av djävulen som hetsar honom att göra stenar till bröd. Jesus står emot, men poängen är att han faktiskt blir hungrig som en människa. Därför vet han också att människor kommer att lyssna när han i Johannes sjätte kapitel säger att han är livets bröd och att den som följer honom aldrig någonsin ska hungra. I verkligheten hungrar dock människor, mer än på länge faktiskt. När FN:s livsmedelsprogram oktober 2020 utsågs till mottagare av Nobels fredspris var det mot en situation i världen där 135 miljoner människor stod på randen till akut svält. Läget har förvärrats, främst på grund av krig och konflikter, där svält används som ett vapen mot civila. Maten i världen är inte slut. Ändå framställs svält inte sällan som ett beklagligt men naturligt tillstånd, där skördar slår fel eller det helt enkelt bara finns för många munnar att mätta. I den klassiska och utskällda jullåten Do they know its christmas? sjunger Bono, George Michael och resten av gänget i Band aid till exempel om ett Afrika där ingenting växer och inga regn faller trots att det är tämligen etablerat att svältkatastroferna i Etiopien på åttiotalet snarast berodde på korruption. Människor hungrar, trots att rätten till mat är fastslagen i artikel 25 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna som är ett av få ställen i deklarationen där kroppen och människans bräcklighet som fysisk varelse blir synlig. Rätten till mat svarar mot ett ursprungligt behov som inte går att förhandla med, i en tid där allt tycks förhandlingsbart och där distansen till den levande kroppen blir allt större. Det är ju så det fungerar i en begärsekonomi, att ingen önskan är objektivt mer värd än någon annan. En vill kunna äta sig mätt, en annan är redan mätt men längtar efter ett maffigt årgångsvin och vilka är vi att säga att det ena är viktigare än det andra? Att det ändå är något särskilt med den mänskliga hungern blir tydligt genom att den så ofta får en normupplösande karaktär, rent dramaturgiskt. Den som är hungrig får frisedel. Först kommer maten, sedan moralen, som det heter i Bertolt Brechts Tolvskillingsoperan. Alla håller nödvändigtvis inte med om det, men premissen att hunger står över lagen återkommer gång på gång i litteraturen. I Martha Sandwall Bergströms serie om Kulla-Gulla straffas till exempel en dräng som har stulit ägg från Herrgården med sju slag vinande över handen, sju slag för det sjunde budet. Drängens mor är sjuk och behöver mat, och trots att tjuven har brutit både mot statens och guds bud så vet läsaren i sitt hjärta att det var rätt att stjäla de där äggen. Den som är hungrig har helt enkelt rätt att stjäla. Detsamma gäller för den centrala stölden i Victor Hugos roman Samhällets olycksbarn från 1862, där konsekvenserna av hunger pekar ut stora delar av intrigen. Den fattige Jean Valjean bryter sig in på ett bageri, stjäl en limpa och döms till fem års straffarbete. Den närmast perversa diskrepansen mellan brottet och straffet talar för sig själv, men omedelbart efter domen kliver Victor Hugo dessutom ut ur berättelsen med upplysningen om att engelsk statistik visar att fyra av fem stölder i London vid den här tiden är direkt kopplade till hunger. Litteraturvetaren David Bellos berättar om en episod där Hugo i verkliga livet såg en mager stackare klädd i trasor ledas bort av polis med en bit bröd i handen. Hugo såg inte en man, utan en symbol för ett samhällssystem och skrev in Jean Valjean i sin stora roman. I Stig Dagermans novell Saltkött och gurka stjäl i sin tur en hungrig klasskamrat den överblivna matsäck som huvudpersonen har för vana att slänga i en av skolans tomma bänkar. Kamraten avslöjas offentligt som en jävla tjyv, men något händer i det ögonblicket också med vår huvudperson. Han fryser och svettas, känner ett tryck växa inom sig och vill sprängas. Han försöker förmå den utpekade förbrytaren att ta emot en smörgås för att själv få absolution, men förgäves. När man är mätt glömmer man att man ska bli hungrig igen, skriver Kallifatides, och det är sant. Det är den trygga glömskan som störs inför åsynen av andras brist på mat och påminner om en ojämlikhet som är rent existentiell, som en reva i själva mänskligheten. Inför tomma magar är det den som är mätt som står där med skammen. Kristina Lindquist, kulturskribent Litteratur David Bellos. The Novel of the Century: The Extraordinary Adventure of Les Misérables (Farrar, Straus and Giroux, 2017). Bibeln: Psaltaren 50:7-14, Lukas 4:1-4 och Johannes 6:35. Stig Dagerman: Saltkött och gurka ur Nattens lekar. Samlade noveller och prosafragment (Norstedts, 2014).  Philip K. Dick, Do Androids Dream of Electric Sheep? (Random House, 1968). På svenska som "Blade runner", Bakhåll förlag. Victor Hugo, Samhällets olycksbarn. Del 1 (Niloe, 1981). FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Theodor Kallifatides, Kärlek och främlingskap (Albert Bonniers förlag, 2020).

I en dyster fremtidsverden fuld af syreregn har mennesket udviklet en form for superrobotter med kunstig intelligens, men uden følelser og empati. Disse robotter er forment adgang til planeten Jorden. Særlige enheder, de såkaldte Blade Runners har til opgave at finde og likvidere disse replikanter.Blade Runner The Final Cut (2007) er instrueret af Ridley Scott efter Philip K. Dicks roman fra 1968 Drømmer androider om elektriske får? Blade Runner-filmen kom første gang i 1982, men denne endelige udgave er instruktørens foretrukne. I filmen ser vi Harrison Ford i hovedrollen som noir-detektiven Rick Deckard, der som Blade Runner skal opspore og likvidere de såkaldte replikanter - menneskeskabte robotter. En af disse replikanter Roy Batty spilles af Rutger Hauer, der selv skrev den endelige tekst til filmens uforglemmelige dødsmonolog Tears in Rain.Lyt til en samtale i Det Gule Værelse, hvor dine værter Thomas og Morten tager en snak om kunstig intelligens, hvad et kunstværk er for en størrelse og om Rick Deckard selv er en replikant? Tak, fordi du støtter podcasten på 10eren

Was, wenn die Zeit auf einmal anfinge, rückwärts zu laufen? In Philip K. Dicks in Vergessenheit geratenem Roman „Die Zeit: Auf Gegenkurs“ passiert genau das.

Andrés och Oskar läser Philip K. Dicks filosofiska science fiction-klassiker VALIS och samtalar bland annat om galenskap, kreativitet och ideologi.

Ridley Scotts Blade Runner (1982) er en actionfilm som også er en filosofisk klassiker. Filmen, som bygger på Philip K. Dicks roman fra 1968, Do Androids Dream of Electric Sheep, tar opp den filosofiske skeptisismens grunnleggende spørsmål: Hvordan vet jeg at du er et menneske? Hvordan kan jeg være sikker på at jeg selv ikke er en maskin? Og hva er egentlig et menneske? Samtidig som Blade Runner utforsker det menneskelige på radikalt vis, er den imidlertid slett ikke fri for sexisme. Dette er ikke en uvanlig kombinasjon, og i foredraget stiller litteraturprofessor Toril Moi også spørsmålet: Hvordan skal vi som kaller oss feminister, forholde oss til kunst og filosofi som både er radikalt utfordrende og deprimerende sexistisk? See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Människan har urgamla fantasier om att övervinna döden. Men har vi ens, undrar författaren Lyra Koli, förstått något av det liv vi så gärna vill förlänga? ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes för första gången i mars 2018. Det krävs inte mycket petande i det skenbart så absoluta begreppet döden för att det ska falla sönder till en mängd godtyckliga antaganden. Varken medicinskt, juridiskt eller kulturellt råder det globalt konsensus kring exakt när en människa slutar att finnas. Länge ansågs man vara död så snart hjärtat hade upphört att slå. Idag finns det gott om både bärbara och inopererade hjärtstartare som kan återuppväcka oss från hjärtstopp. Den första patienten frystes ner 1967. Ingen har förstås ännu kunnat återuppväckas Sedan 1988 räknar vi människor som döda i Sverige först när de centrala hjärnfunktionerna oåterkalleligen har upphört. Den juridiska och medicinska definitionen hjärndöd tillämpas i de flesta västländer, vilket är en viktig förutsättning för att öka organdonationerna. Men i till exempel USA har flera omstridda fall ruckat på begreppet. Ett av dem är tonåriga Jahi McMath som 2013 förklarades hjärndöd efter en operation, men vars kropp fortfarande hålls vid liv av familjen. I en artikel i The New Yorker från tidigare i år beskrivs familjens kamp mot dödförklaringen, som har startat en debatt som belyst osäkerheten och oenigheten kring definitionen. Jahis hjärnstam har betydande skador, men andra delar av hjärnan är strukturellt intakta. En läkare noterar att hjärtrytmen höjs när hon får höra sin mammas röst, och mamman säger att hon vet att Jahi finns därinne. I sammanfattningen av USAs Uniform Determination of Death Act fastslås inledningsvis: I en tid av snabba teknologiska förändringar så är det inte ovanligt för teknologin att överskrida medicinska, sociala och juridiska grundantaganden. Ett exempel på detta är den juridiska standarden för att avgöra biologisk död. Om det idag går att återuppväcka vissa som tidigare skulle ha betraktats som döda, så kanske vår nuvarande dödsdefinition också kan bli förlegad efter nya genombrott? Tron på en sådan framtid har gett upphov till begreppet informationsteoretisk död: när den i hjärnan lagrade information som anses utgöra en person har blivit omöjlig att återställa också med potentiell framtida teknologi. Mot den här definitionen lutar sig de organisationer som praktiserar kryonik, det vill säga bevarar avlidna kroppar i mycket låga temperaturer i väntan på en teknologi som kan göra det möjligt att återuppliva dem. Den första patienten frystes ner 1967. Ingen har förstås ännu kunnat återuppväckas, men fortfarande betalar människor enorma summor för att sänkas ner i flytande kväve efter sin död. om man granskar fiktionerna närmare upptäcker man att drömmen om ett suspenderat liv drivs lika mycket av förvirring och skräck som av begär. Det kan låta som en omöjlig science fiction-dröm, och kryoniken som vetenskap är minst sagt spekulativ. Men idag förvarar vi könsceller och embryon på samma sätt. Gränsen mellan omöjliga drömmar och praktisk verklighet är aldrig lika skarp som de så kallade realisterna vill påskina, vilket har fått Ursula K Le Guin att kalla science fiction-författare för realisterna för en större verklighet. Genom att föreställa sig en framtid där dagens teknologier har avancerat ytterligare kan science fiction skildra en verklighet som redan finns implicit i vår egen, men som kanske än så länge bara är gripbar som en fantasi. Sådana fantasier kan ibland säga oss mer om vår syn på liv och död än vad faktiska återgivningar gör. Mänsklighetens inställning till döden verkar alltid ha varit fylld av trots. Skildringar om att överkomma den har mångtusenåriga rötter redan i Gilgamesheposet, världens äldsta bevarade litterära verk, beskrivs en växt som kan ge evigt liv. Mer vetenskapligt inriktade berättelser, det vill säga science fiction, kan sägas ta sin början med den nu 200 år gamla romanen Frankenstein av Mary Shelley. Under det senaste århundradet har kryonik blivit ett vanligt tema. Men om man granskar fiktionerna närmare upptäcker man att drömmen om ett suspenderat liv drivs lika mycket av förvirring och skräck som av begär. Ett av de tidigaste exemplen är H.P. Lovecrafts novell Kall luft från 1920. Där blir berättarjaget granne med den excentriske doktor Muños, enligt egen utsago den främste av dödens alla svurna fiender, som har förlorat alla sina vänner och pengar i experiment för viljans triumf över det organiska livet. Den sjuka doktorn lever instängd i en lägenhet som hålls iskall med hjälp av olika kylaggregat. Berättaren försöker hjälpa honom, men han blir allt sämre. Till sist havererar kylsystemen och den slemmiga förruttnelsen väller fram ur kroppen: doktor Muños har i själva verket varit död hela tiden. Temat med levande död utforskas på ett mer samhälleligt plan i Vladimir Majakovskijs pjäs Vägglusen, också den från 1920, som gör satir i lika hög grad av sin sovjetiska samtid som dess framtidsideal. Huvudpersonen Prisipkin är en småsint, försupen klassresenär. Av en olyckshändelse blir han infrusen i en källare i femtio år. Tillsammans med en vägglus som också råkat bevaras blir han återuppväckt av ett läkarteam i en rationellare framtid, där man av hygieniska skäl har slutat att ta i hand och inte längre minns vad musik, alkohol eller förälskelse är. Precis som vägglusen definieras Prisipkin som en parasit på samhället, och i slutet av pjäsen har de båda ställts ut på zoo. Som i Lovecrafts Kall luft visar Majakovskijs pjäs att det finns något mardrömslikt med den mänskliga viljans envälde. Livet krymper om vi lyckas kontrollera det för mycket, eftersom våra ideal om vad livet ska vara alltid kommer att vara mindre än den förvirrande lervälling som vår dödliga tillvaro är. Kryonik återfinns också i berättelser som rör sig över enorma avstånd i tid och rum, som när nedfrysning blir en förutsättning för rymdresor. Drömmen om att överkomma döden visar sig vara en hyperbol för vår strävan att överskrida varje gräns för den mänskliga erfarenheten. Men verklighetens karaktär är kanske redan mer osäker än vi förstår. I Philip K. Dicks roman "Ubik" från 1969, där avlidna läggs i kylpack och får ett slags halvliv med begränsade möjligheter att kommunicera med omvärlden, verkar tiden implodera. Föråldrade mynt och fordon dyker upp, kaffeautomaten ger gammalt kallt kaffe och alltings former hamnar i upplösning. Varje intryck blir alltmer tvivelaktigt: på vilken sida av döden utspelar sig egentligen berättelsen? I vår tid går det knappt att ställa frågor om liv och död utanför ett högteknologiskt ramverk Komplex kryonikfiktion som "Ubik" visar att inget kan fixera livet. Det ligger något panikslaget bakom våra försök att förlänga det, en panik som framstår som mer omotiverad ju närmare vi försöker granska vad medvetande, tid och erfarenhet faktiskt är. Verklighetens praktiker framstår ofta som mindre nyanserade än fantasins. Kryonikorganisationernas vetenskapligt klingade begrepp informationsteoretisk död försöker reducera en person till en samling data. Jahi McMaths föräldrar vill bevara hennes kropp till varje pris, trots att det lilla spår av medvetande som kanske finns kvar i den har förlorat förmågan till kommunikation för länge sedan. I vår tid går det knappt att ställa frågor om liv och död utanför ett högteknologiskt ramverk. Som författaren Kim Stanley Robinson säger så lever vi tillsammans i en science-fiction-roman som vi alla samskriver. Kryonikfiktionens oklara gränser mot samtida medicinska praktiker visar att själva fantasin om ett övervunnet slut kanske är något av det mest karaktäristiska för vårt nu: drömmen om att vi en dag ska kunna befinna oss i den evigt undflyende framtiden. Men i takt med att vår medicinska teknologi blir allt bättre upptäcker vi också i hur hög grad det liv som vi vill bevara är en tänjbar, stridbar, flyktig, motstridig och sist och slutligen outgrundlig fantasi. Lyra Koli, författare

Människan har urgamla fantasier om att övervinna döden. Men har vi ens, undrar författaren Lyra Koli, förstått något av det liv vi så gärna vill förlänga? ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det krävs inte mycket petande i det skenbart så absoluta begreppet döden för att det ska falla sönder till en mängd godtyckliga antaganden. Varken medicinskt, juridiskt eller kulturellt råder det globalt konsensus kring exakt när en människa slutar att finnas. Länge ansågs man vara död så snart hjärtat hade upphört att slå. Idag finns det gott om både bärbara och inopererade hjärtstartare som kan återuppväcka oss från hjärtstopp. Den första patienten frystes ner 1967. Ingen har förstås ännu kunnat återuppväckas Sedan 1988 räknar vi människor som döda i Sverige först när de centrala hjärnfunktionerna oåterkalleligen har upphört. Den juridiska och medicinska definitionen hjärndöd tillämpas i de flesta västländer, vilket är en viktig förutsättning för att öka organdonationerna. Men i till exempel USA har flera omstridda fall ruckat på begreppet. Ett av dem är tonåriga Jahi McMath som 2013 förklarades hjärndöd efter en operation, men vars kropp fortfarande hålls vid liv av familjen. I en artikel i The New Yorker från tidigare i år beskrivs familjens kamp mot dödförklaringen, som har startat en debatt som belyst osäkerheten och oenigheten kring definitionen. Jahis hjärnstam har betydande skador, men andra delar av hjärnan är strukturellt intakta. En läkare noterar att hjärtrytmen höjs när hon får höra sin mammas röst, och mamman säger att hon vet att Jahi finns därinne. I sammanfattningen av USAs Uniform Determination of Death Act fastslås inledningsvis: I en tid av snabba teknologiska förändringar så är det inte ovanligt för teknologin att överskrida medicinska, sociala och juridiska grundantaganden. Ett exempel på detta är den juridiska standarden för att avgöra biologisk död. Om det idag går att återuppväcka vissa som tidigare skulle ha betraktats som döda, så kanske vår nuvarande dödsdefinition också kan bli förlegad efter nya genombrott? Tron på en sådan framtid har gett upphov till begreppet informationsteoretisk död: när den i hjärnan lagrade information som anses utgöra en person har blivit omöjlig att återställa också med potentiell framtida teknologi. Mot den här definitionen lutar sig de organisationer som praktiserar kryonik, det vill säga bevarar avlidna kroppar i mycket låga temperaturer i väntan på en teknologi som kan göra det möjligt att återuppliva dem. Den första patienten frystes ner 1967. Ingen har förstås ännu kunnat återuppväckas, men fortfarande betalar människor enorma summor för att sänkas ner i flytande kväve efter sin död. om man granskar fiktionerna närmare upptäcker man att drömmen om ett suspenderat liv drivs lika mycket av förvirring och skräck som av begär. Det kan låta som en omöjlig science fiction-dröm, och kryoniken som vetenskap är minst sagt spekulativ. Men idag förvarar vi könsceller och embryon på samma sätt. Gränsen mellan omöjliga drömmar och praktisk verklighet är aldrig lika skarp som de så kallade realisterna vill påskina, vilket har fått Ursula K Le Guin att kalla science fiction-författare för realisterna för en större verklighet. Genom att föreställa sig en framtid där dagens teknologier har avancerat ytterligare kan science fiction skildra en verklighet som redan finns implicit i vår egen, men som kanske än så länge bara är gripbar som en fantasi. Sådana fantasier kan ibland säga oss mer om vår syn på liv och död än vad faktiska återgivningar gör. Mänsklighetens inställning till döden verkar alltid ha varit fylld av trots. Skildringar om att överkomma den har mångtusenåriga rötter redan i Gilgamesheposet, världens äldsta bevarade litterära verk, beskrivs en växt som kan ge evigt liv. Mer vetenskapligt inriktade berättelser, det vill säga science fiction, kan sägas ta sin början med den nu 200 år gamla romanen Frankenstein av Mary Shelley. Under det senaste århundradet har kryonik blivit ett vanligt tema. Men om man granskar fiktionerna närmare upptäcker man att drömmen om ett suspenderat liv drivs lika mycket av förvirring och skräck som av begär. Ett av de tidigaste exemplen är H.P. Lovecrafts novell Kall luft från 1920. Där blir berättarjaget granne med den excentriske doktor Muños, enligt egen utsago den främste av dödens alla svurna fiender, som har förlorat alla sina vänner och pengar i experiment för viljans triumf över det organiska livet. Den sjuka doktorn lever instängd i en lägenhet som hålls iskall med hjälp av olika kylaggregat. Berättaren försöker hjälpa honom, men han blir allt sämre. Till sist havererar kylsystemen och den slemmiga förruttnelsen väller fram ur kroppen: doktor Muños har i själva verket varit död hela tiden. Temat med levande död utforskas på ett mer samhälleligt plan i Vladimir Majakovskijs pjäs Vägglusen, också den från 1920, som gör satir i lika hög grad av sin sovjetiska samtid som dess framtidsideal. Huvudpersonen Prisipkin är en småsint, försupen klassresenär. Av en olyckshändelse blir han infrusen i en källare i femtio år. Tillsammans med en vägglus som också råkat bevaras blir han återuppväckt av ett läkarteam i en rationellare framtid, där man av hygieniska skäl har slutat att ta i hand och inte längre minns vad musik, alkohol eller förälskelse är. Precis som vägglusen definieras Prisipkin som en parasit på samhället, och i slutet av pjäsen har de båda ställts ut på zoo. Som i Lovecrafts Kall luft visar Majakovskijs pjäs att det finns något mardrömslikt med den mänskliga viljans envälde. Livet krymper om vi lyckas kontrollera det för mycket, eftersom våra ideal om vad livet ska vara alltid kommer att vara mindre än den förvirrande lervälling som vår dödliga tillvaro är. Kryonik återfinns också i berättelser som rör sig över enorma avstånd i tid och rum, som när nedfrysning blir en förutsättning för rymdresor. Drömmen om att överkomma döden visar sig vara en hyperbol för vår strävan att överskrida varje gräns för den mänskliga erfarenheten. Men verklighetens karaktär är kanske redan mer osäker än vi förstår. I Philip K. Dicks roman "Ubik" från 1969, där avlidna läggs i kylpack och får ett slags halvliv med begränsade möjligheter att kommunicera med omvärlden, verkar tiden implodera. Föråldrade mynt och fordon dyker upp, kaffeautomaten ger gammalt kallt kaffe och alltings former hamnar i upplösning. Varje intryck blir alltmer tvivelaktigt: på vilken sida av döden utspelar sig egentligen berättelsen? I vår tid går det knappt att ställa frågor om liv och död utanför ett högteknologiskt ramverk Komplex kryonikfiktion som "Ubik" visar att inget kan fixera livet. Det ligger något panikslaget bakom våra försök att förlänga det, en panik som framstår som mer omotiverad ju närmare vi försöker granska vad medvetande, tid och erfarenhet faktiskt är. Verklighetens praktiker framstår ofta som mindre nyanserade än fantasins. Kryonikorganisationernas vetenskapligt klingade begrepp informationsteoretisk död försöker reducera en person till en samling data. Jahi McMaths föräldrar vill bevara hennes kropp till varje pris, trots att det lilla spår av medvetande som kanske finns kvar i den har förlorat förmågan till kommunikation för länge sedan. I vår tid går det knappt att ställa frågor om liv och död utanför ett högteknologiskt ramverk. Som författaren Kim Stanley Robinson säger så lever vi tillsammans i en science-fiction-roman som vi alla samskriver. Kryonikfiktionens oklara gränser mot samtida medicinska praktiker visar att själva fantasin om ett övervunnet slut kanske är något av det mest karaktäristiska för vårt nu: drömmen om att vi en dag ska kunna befinna oss i den evigt undflyende framtiden. Men i takt med att vår medicinska teknologi blir allt bättre upptäcker vi också i hur hög grad det liv som vi vill bevara är en tänjbar, stridbar, flyktig, motstridig och sist och slutligen outgrundlig fantasi. Lyra Koli, författare

Write here…

I år er det Blade Runner 2049 år! Og i den anledning trak vi Philip K. Dicks klassiske “Do Androids Dream of Electric Sheep” ned fra hylden. Det litterære forlæg til 1982 kult-klassikeren “Blade Runner” er en Dicks mest elskede romaner. Allerede i 1968 tænkte Dick fremsynede tanker om en post-apokalyptisk verden – hvor menneskene […] Indlægget Ep. 45: Philip K. Dick, Do Androids Dream of Electric Sheep blev først udgivet på SCIFI SNAK.

In this episode we celebrate Angry Ginger's 40th birthday by not making a big deal about it. A brew is drank and as usual, things are Geeked out about!  Trailer Talk Philip K. Dicks Electric Dreams JJ Abrams/Steven King bring us a new Hulu anthology TV series called Castle Rock.  Speaking of Hulu, for the first time ever they delve into the world of MARVEL and we discuss the trailer for The Runaways. Not to be confused with the 80's rock bio pic with Dakota Fanning and Kristen Stewart.  The Punisher get's a kick but new trailer too! Ohhhhh how sweet it is!  In Geeking Out we discuss  David Fincher's new Netflix series, Mind Hunter. We quickly recap Stranger Things Season One and discuss Season 2.  Hulu has a new documentary called the Too Great to Fail:The Dana Carvey Show. With a cast like Steve Carrell, Steven Colbert, Louis C.K. and Robert Smigel... you may wonder why it did!  We top the show off with our pick of the Top 5 David Fincher Films! 

Uret bliver sat til 30 minutter, men det er ikke nok. Så her er første del af vores snak om Philip K. Dicks sci-fi-klassiker "Do androids dream of electric sheep". Som bonus får du lyden af en virkeligt dårlig øl med... Musik: Christian Bjørklund "Hallon" Lyt også Scifi Snak med Jens Hjerrild Poder og Anders Høeg Nissen når de taler om Do Androids Dream of Electric Sheep

Kristin, Andreas, Raymond, og gjest og ekspert Trym tar for seg forfatter Philip K. Dicks viktigste og mest innflytelsesrike verk.

SPOILERVARNING (FÖR TV-SERIEN)! Vad pratar folk om när de pratar om Game of Thrones? Är GoT egentligen en bra tv-serie? Hur kommer det sig att just GoT blivit en sån succé? Vem handlar berättelsen egentligen om? Ja, i det här avsnittet gör vi en improviserad djupdykning i HBO:s hyllade och kritiserade tv-serie Game of Thrones. Ladda ner som mp3:a, prenumerera via iTunes, eller använd dig av vår RSS. *** FOTNÖTTER À LA ANDERS *** Vi chockstartar avsnittet med att som vanligt gå bordet runt i frågan “vad har ni gjort sedan sist?”. • Ivan har sett på Twitch.tv, närmare bestämt på streams av nya spelet Hearthstone.• Magnus har semesterplöjt Family Guy, sett Woody Allens nya Blue Jasmine och börjat läsa Philip K. Dicks The Game-Players of Titan och Flow My Tears, the Policeman Said.• Anders har läst en bit in på Saga, som vi talat om tidigare, sett på SyFy-serien Heroes of Cosplay och Stan Lee’s Superhumans. Vi pratar sedan jättemycket om Game of Thones, som ni knappast behöver länkar till, ni vet alla vad det handlar om. Och varsågod, här får ni en töntig samlarbild! Mejla oss! Och följ @FAQpod på Twitter!

Så er De Gnavne Filmnørder tilbage efter en god lang sommerferie, og denne gang tager vi et kig på endnu en Arnold-klassiker, Total Recall. Undervejs blev der uddelt kindheste til Elizabeth Berkleys "skuespil" i Showgirls, savlet over Sharon Stones lækkerhed i Total Recall, brokket over Colin Farrell i genindspilningen af Total Recall, givet anbefalinger af Philip K. Dicks forfatterskab og der var endda også tid til en afsluttende svada til Nolans fremragende slutning på The Dark Knight Rises. Episodenoter: David Cronnenbergs concept art: http://io9.com/5907260/never+before+seen-concept-art-from-david-cronenbergs-total-recall/gallery/1 Alternativ Inception slutning: http://www.youtube.com/watch?v=R5B0nTakq_Q Rigtig god fornøjelse De Gnavne Filmnørder