POPULARITY
Svampar som växer i människor och gör dem till zombier aktualiseras av en tv-serie, men än så länge händer det bara i insekter. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Numera associerar många ordet svamp med mer än mysiga höstturer i skogen och goda maträtter.Tv-serien The last of us – om svampar som tar över människors kroppar och förvandlar dem till zombieliknande varelser – har fått stor uppmärksamhet och många undrar om det kan bli verklighet.Tveksamt, svarar forskare Vetenskapsradion pratat med. Samtidigt kan klimatförändringar ändra på det framöver och redan idag finns det flera patogena svampar som är reella hot mot oss människor.Reporter: Stefan Nordbergstefan.nordberg@sr.seProducent: Lars Broströmlars.brostrom@sr.se
Beáta Megyesi löser chiffrerade historiska dokument med datorkraft. Vi tar reda på hur hon går till väga och vad de hemliga texterna kan berätta. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I Dan Browns böcker är det professorn Robert Langdon som tolkar tecken och symboler och löser komplicerade historiska chiffer. Verklighetens Robert Langdon heter Beáta Megyesi och arbetar med språk och datorer för att avkoda åldrade dokument skrivna med hemliga tecken. Redan har hon och hennes kollegor löst många chiffer och kunnat blicka in i en väl förborgad värld av hemliga sällskap och spioneri. Urban Björstadius har träffat henne.Vi uppmärksammar också att det gått 75 år sedan senatorn Joseph McCarthy inledde sina anklagelser mot amerikaner för deras påstådda kommunistsympatier. Häxjakten skulle pågå i flera år och prägla det amerikanska samhället, och idag ser historien ut att återupprepa sig.Och så svarar Dick Harrison på en lyssnarfråga om hur länge olika stater spionerat på varandra.Programledare är Tobias Svanelid.
2009 myntade Göran Hägglund uttrycket ”verklighetens folk”. 2012 gjorde Håkan Juholt begreppet ”klägget” odödligt. I dag, när den liberala eliten ser ut att tappa greppet om västvärlden medan det våras för dess motståndare, är de båda termerna mer aktuella än någonsin. Men vilka är egentligen klägget, vilka är verklighetens folk – och vilka (om några) förtjänar den politiska makten? Programledare: Blanche Sande och Sakine Madon
P3 Krim vill tipsa om Verklighetens senaste avsnitt hundratals män har köpt sex av Ottilia, fast hon bara är ett barn. När hemligheten uppdagas får hon panik. Ska hon avslöja den hon försörjt genom att sälja sex sin egen pojkvän? I Verkligheten berättar Ottilia sin starka historia, en brutal uppväxt med dramatiska vändningar som slutar i något oväntat – att hon nu pluggar till att bli åklagare. Verkligheten släpps varje tisdag och du hittar podden i Sveriges Radio Play.
Vad söker vi i konsten: en spegelbild av världen eller ett redskap att förändra den med? Kulturredaktionens Mårten Arndtzén ser hur aktivism och idealism riskerar att tränga ut leken ur kulturen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den december 2019. I filmen Shadowlands (1993) finns en scen som aldrig släppt taget om mig. Den amerikanska poeten Joy Gresham är på besök hos sin litterära idol och blivande make, C.S Lewis, i Oxford. Med sig har hon sonen Douglas, en pojke i bokslukaråldern som förtrollats av den brittiske författarens berättelser om det magiska landet Narnia. I den här scenen hittar Lewis pojken på vinden i sitt hus. Han har just sökt igenom ett gammalt klädskåp - precis ett sådant som bildar porten till Narnia i den första boken, Häxan och lejonet. Det här skåpet är förstås bara ett skåp. Och för Douglas, en besvikelse av metafysiska proportioner. Passagen mellan världar är en arketyp med djupa och vitt förgrenade, kulturella rötter. Dess förutsättning är förstås gränsen, den klara åtskillnaden mellan en ordning och en annan. Verklighetens och fantasins, det heligas och det profanas, vardagens och festens. Utan gränsen är också varje form av lek omöjlig. Det slår den nederländske kulturhistorikern Johan Huizinga (1872–1945) fast i sin klassiska essä "Homo ludens", den lekande människan, från 1938: "Arenan, spelbordet, trollkretsen, templet, scenen, filmduken" - ja, till och med domstolen pekar han ut som en lekplats, otänkbar utan sin ram, "avgränsat, inhägnat, heligt område där särskilda regler gäller". Regler som inte tål något tvivel, för då störtar lekvärlden samman. Man kan tänka sig en fotbollsmatch där någon rullar in en andra boll på planen, eller ett schackparti där oenighet uppstår kring vilken regel som helst. Ändå är leken motsatsen till byråkrati. Dess väsen ligger i förmågan att entusiasmera, det roliga är dess mening. Dess första kännetecken är att den är fri, ja t.o.m frihet, skriver Huizinga. Hur går det ihop? Huizinga återger en anekdot, där en far försöker närma sig sin fyraårige son, som sitter på den främsta av en rad stolar och leker tåg. "Pappa", säger pojken "du får inte pussa lokomotivet, för då tror vagnarna att det inte är riktigt". Här finns alltså, redan hos ett litet barn, en ganska avancerad, dubbel blick på världen: pojken vet mycket väl att stolarna inte är tågvagnar. Och samtidigt är de det, så länge lekens rum kan fredas. Gränsen upprätthållas. Jag vet inte om pojken i Shadowlands, Douglas, hade låtit sig tröstas av detta - men ur lekens perspektiv fungerar klädskåpet verkligen som en passage till andra världar, så länge man accepterar att det bara är ett vanligt skåp. Också. Leken är, menar Huizinga, äldre än kulturen. Ja än själva mänskligheten, eftersom även djur leker. Men just den där dubbla blicken tycks gå förlorad i den civilisatoriska utvecklingen, på åtminstone ett av lekens områden: kultens. Inom antropologin finner Huizinga belägg för att den är verksam inom det man på hans tid kallar primitiva kulter. Den gamla tidens tro på andeväsen tycks inte vara helt igenom bokstavlig utan mer likna just leken, med dess dubbla blick på världen. I de moderna, monoteistiska religionerna krymper det förhandlingsutrymmet. Hashem, Allah och Kristus kan inte både finnas och inte. I konsten ser Huizinga också en nedgång, även om den kommer betydligt senare: sedan 1700-talet har konsten "förlorat mer än den vunnit av lekkvalitet", skriver han. Orsaken är inte minst dess allt högre, kulturella status: "Något av dess eviga barnslighet gick förlorat i den självsäkra kännedomen om egna benådade uppgifter". Homo Ludens kommer alltså ut 1938. Året innan har Berthold Brecht för första gången prövat sin "verfremdungseffekt" på scen: det dramaturgiska greppet att slå hål på illusionen och bryta igenom den så kallade fjärde väggen, till exempel genom att skådespelarna vänder sig ut mot salongen och talar direkt till publiken. Det här är bara ett av den konstnärliga modernismens oräkneliga angrepp på gränsen mellan konst och liv. Just den gräns förutan vilken ingen lek, i Huizingas mening, är möjlig. Men så är konsten inte heller någon lek, för Brecht. Inte ens en spegelbild av världen, utan en hammare att forma den med. Så här en dryg mansålder senare tycks det inte längre vara konstnären som håller i hammaren, utan publiken. Det är i varje fall den bild som förmedlas i den tyske konstkritikern Hanno Rauterbergs uppmärksammade essä "Hur fri är konsten? Den nya kulturstriden och liberalismens kris". Som så många gånger förr står striden om konstens frihet, det nya är varifrån attackerna mot den kommer. Inte längre, i första hand, från konservativa opinioner eller klåfingriga makthavare. Utan från de delar av publiken som kan åberopa någon form av utsatthet eller underordning. Rauterbergs essä är uppbyggd kring ett pärlband av exempel på, ofta framgångsrika, censurkrav som rests av eller för ursprungsbefolkningar, afroamerikaner, känsliga studenter, kränkta kvinnor och plågade djur. Upplösningen av gränsen mellan konst och liv har, menar Rauterberg, lett till en förväntan att konsten ska representera livet - men inte som spegel, alltså som det är - utan istället som det borde vara. Konsten blir en kompensatorisk inrättning, museerna ett slags "rena" platser i en smutsig värld. En liknande förväntan kan man se på litteraturen, i debatter kring prestigefulla priser och bokmässor. Liksom på teatern och inom televisionen, när övergreppsanklagade skådespelare ersätts eller klipps bort. Konstens frihet krymper som en följd av förväntningarna på dess förmåga som hammare - utan att livet för den skull verkar låta sig formas i någon större utsträckning. När modernisterna gav sig på gränsen mellan konst och liv var syftet inte alltid så instrumentellt. Tag Marcel Duchamp och hans ready-mades; cykelhjulet, flasktorkaren och urinoaren. Föremål som leker med konstens gräns mot livet, som - snarare än att försöka forma världen i någon bestämd riktning - tycks vilja öppna den för något av konstens frihet. Först efter kriget får de sin ikonstatus som konstbegreppets nemesis - beviset för att allt kan vara konst, att gränsen bara är en konvention. Vilket inte alls verkar ha varit Duchamps avsikt: intervjuad av konstkritikern Pierre Cabanne säger Duchamp att han aldrig avsåg att upphöja cykelhjulet och flasktorkaren till konst. "Det skedde bara i distraktion", säger han, "som förströelse". Den här intervjun görs i mitten av 1960-talet, när Duchamp för länge sedan lagt konsten på hyllan och istället gjort sig en semi-professionell karriär som schackspelare - en verksamhet som till punkt och pricka stämmer in på Johan Huizingas lekbegrepp: tydligt avgränsat från livet och absolut regelstyrt. Det var vad alla trodde - fram till året efter hans död. 1969 invigs det verk Duchamp i hemlighet arbetat på i över två decennier, Étant donnés, på konstmuseet i Philadelphia, USA. För att se det måste man först passera igenom den särskilda sal museet har för Duchamps arbeten; ett slags initiation, där vi träder in i just den här konstnärens speciella värld. Längst in i hörnet öppnar sig salen mot ett litet rum. Det är tomt, men i ena änden avslutat med en kraftig port i trä. Hårt väderbiten, uppenbart uråldrig, tycks den utlova passage till någon helt annan slags plats. Vi kan se den genom två små titthål i dörren: ett märkligt landskap badande i krispigt ljus, och med detaljer som kan oroa eller attrahera eller både och - som en naken kvinnokropp på en bädd av kvistar. Men närmare än så kommer vi inte: dörren saknar handtag. Vi kan förstås slå in den, och tvinga oss in. Men då skulle illusionen brytas, och istället för en värld skulle vi få en konstruktion; istället för ett mysterium: en atrapp. Vi skulle ha brutit mot reglerna, och överskridit gränsen. Och "så snart reglerna sättas åsido", konstaterar Johan Huizinga, "störtar lekvärlden samman. Då är leken förbi". Precis intill titthålen har träet i dörren en annan nyans, kanske är det spår av besökarna? Ett halvt sekels slitage från lekande människor. Mårten Arndtzénmarten.arndtzen@sr.se
Filmstjärnan som jagades av skvallerpressen för sina romanser men vann biopublikens hjärtan med sitt avväpnande leende. Nya avsnitt från P3 ID hittar du först i Sveriges Radio Play. Under 90-talet blir Julia Roberts världens största filmstjärna genom huvudrollen i Pretty Woman. På lite drygt ett decennium medverkar hon i inte mindre än 22 filmer och cementerar sig som romcom-genrens största aktris. Hon jagas av paparazzifotografer och hånas av skvallerpressen som ständigt skriver om hennes relationer och romanser. Samtidigt som biopublikens kärlek till Julia Roberts verkar vara oändlig.Frågan är vad som hände egentligen med hennes karriär efter dom stora framgångarna? Hur anpassar sig en filmstjärna när filmbranschen förändras? Och vad säger egentligen Julia Roberts karriär om den romantiska komedins tillstånd idag?I avsnittet medverkar kulturjournalisten och filmvetaren Julia Skott samt filmkuratorn Jonas Pedersen Hardebrant.Programledare och producent: Vendela LundbergAvsnittsmakare och reporter: Tobias NorströmLjudmix: Fredrik NilssonAvsnittet är gjort hösten 2024 av produktionsbolaget DIST.Ljudklippen i programmet är hämtade från Universal Pictures, ABC, Disney, CBS, Hollywood Reporter, Vanity Fair, NBC, SF, Columbia Tristar, Sony Pictures, People Magazine, Warner och United International Pictures.
Ingen rök utan eld. Och inga människor heller, åtminstone inte sådana som du och jag. Människan har lekt med elden i över en miljon år, med dramatiska följder för vår evolution. Men vem var verklighetens Prometheus, som gav oss den första gnistan? Och hur har det format dig och mig? Redaktör: Marcus Rosenlund. E-post: kvanthopp@yle.fi
Vem var egentligen verklighetens Dracula? Varför blev han i modern tid beskriven som en blodsugande vampyr? Och finns det någon sanning i detta?Wikipedia säger sitt om Vlad III Dracula - Verklighetens Dracula. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Det pågår en hemlig offensiv och ingen kommer undan. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Spioner och agenter brukar förknippas med stormaktskampen mellan Sovjetunionen och USA under Kalla kriget. Men begäret efter hemlig information om andra stater försvann inte när muren föll och idag, när spänningarna mellan världens länder ökar igen, växer underrättelsehotet - även mot Sverige.Få yrken är väl lika mytomspunna som spionens. Inte så konstigt, med tanke på att grundpremissen för arbetet är att verka i hemlighet. P3 Dystopia gör ett försök att bringa lite klarhet till den här dunkla världen, som har väldigt lite gemensamt med Hollywood-rullar á la James Bond. Verklighetens spioner är sällan glamourösa, sportbilsåkande actionhjältar utan, till synes, helt vanliga medborgare. De kan finnas precis vart som helst. Kanske just på din arbetsplats eller i ditt trapphus.Vad är det egentligen som får någon att bli spion? Hur ser framtidens agenter ut, och vilka är de största hoten mot Sverige?
På ytan var hon en snäll och vänlig pensionär. Men i sinnet en bestialisk ockult häxkonstnär som inte drog sig för att äta delar av sina offer.
Vi träder in i yogans år med herpes eller MUNSÅR som Karolina så fint kallat det hela sitt liv. Trist att få munsår av solen men också av en känd svensk bärare av herpes. RÖR INGENTING när det gäller munsår. Vi är numera ansiktena utåt för det stigmatiserade munsåret. Vi pratar också om det vuxnaste man kan göra: gardiner. Fuck vad svårt det är. Gardiner som duckar med huvudet, fingerkrokar, hög krok, låg krok - hur går det till? Också om det här med att ha tre förråd (det mest privilegierade man kan ha i Stockholmsområdet). Också: när man tummar på visionen, verklighetens folk, munsår i Bergfeldt OCH shalan. Tänk att ni finns!
Deras äldste bror var sheriff och flera av de yngre bröderna försökte följa i hans fotspår. Men när de inte fick betalt bytte de sida och blev USA:s främsta bank- och tågrånare.Wikipedia säger sitt om Bröderna Dalton. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Välkomna till ett samtal om kvantfysiken, konsten och verklighetens natur. Medverkar gör: Karolina Enquist Källgren, docent i idéhistoria med inriktning på kvantfysik, Ulf Danielsson, professor teoretisk fysik, författare och Emil (Loney Dear) Svanängen, artist och kompositör. Inspelat på Cirkus 8 oktober 2023. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
I filmen Jurassic Park säger en av karaktärerna att bara för att vi kan, betyder det inte att vi ska. I den sista delen ägnar vi oss åt den kritik som riktas mot återupplivnings-projekten. Vilka är riskerna med att använda genteknik för att få tillbaka förlorade arter? Och vilka är riskerna med att inte använda den? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. MedverkandeTorill Kornfeldt, vetenskapsjournalist och författareProgramledare och producentTherese UddenfeldtTeknikerJens NielsenExekutiv producentTove Friman LefflerProduceras av PodLit för Sveriges Radio Ljudklippen kommer från:Shakespeare networkJurassic ParkPodcast: We are as godsOpen to debate: Don't Bring Extinct Creatures Back to LifeLjud från det sibiriska landskapet, upptaget av Lars Edenius. Finns på SoundcloudTEDx Talks: The First De-extinction: Alberto Fernandez-Arias
Återupplivning av arter ses länge som en omöjlighet. I del 3 hör vi om tre vetenskapliga genombrott som gör det otänkbara tänkbart. I och med det tänds också hoppet för bucardon och den svart-fotade illern, som båda får hjälp på sätt som tidigare varit omöjliga. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. MedverkandeTorill Kornfeldt, vetenskapsjournalist och författareProgramledare och producentTherese UddenfeldtTeknikerJens NielsenExekutiv producentTove Friman LefflerProduceras av PodLit för Sveriges Radio Ljudklippen kommer från:The Retro Report: Biology: Dolly, the Cloned SheepSveriges RadioTEDx Talks: The First De-extinction: Alberto Fernandez-AriasStockholms universitetNaturhistoriska riksmuseetThe Nobel PrizeNPRMcKinsey & CompanyRadiolabThe Johns Hopkins Center for Health Security: The BWC Global Forum: Biotech, Biosecurity & BeyondRevive & Restore: Reviving and restoring wooly mammothsPodcast: We are as godsTED: Stewart Brand: The dawn of de-extinction. Are you ready?Deutsche WelleAl Jazeera America: The Frozen ZooRevive & Restore: Elizabeth Ann—World's First Cloned US Endangered SpeciesCBC RadioTEDx Talks: How to Bring Passenger Pigeons All the Way Back: Ben NovakThe Long Now Foundation: DeExtinction, Resurrecting Dead SpeciesRNZ Radio
Vilsna och ensamma på en trasig båt ute på Stilla havet i månader. Det klarade den australiensiska seglaren Timothy Shaddock och hunden Bella. Deras resa började i La Paz i Mexiko och målet var Franska Polynesien i Stilla havet. Men efter några veckor skakades deras båt av ett starkt oväder. Sen hade de bara varandra och oändliga horisonter. Hur kunde Timothy och hunden Bella klara sig ute på Stilla havet? Vilka var deras största utmaningar? Och hur gick det till när de räddades? Gäst: Alexander Bönke, Aftonbladets reporter. Programledare: Ellen Lundström. Kontakt: podcast@aftonbladet.se
Josefin Olevik åkte till Valsjöbyn, som stod modell för Kerstin Ekmans Svartvattnet i Händelser vid vatten. Hon sökte både sin egen historia och Kerstin Ekmans. I podden berättar hon för Unn Edberg om hur reportaget kom till, resan till Jämtland och hur en roman kunde få så stor betydelse för henne. Du hör också hela reportaget, inläst av Josefin Olevik själv.
Samtidigt som allt fler arter utrotas, föds en idé: Tänk om de kan återskapas? I del 2 dyker vi ner i 1960-talets counter culture för att bekanta oss med en man som blir drivande i projekten att återuppliva utdöda arter. Vi lär också känna två djur som fortfarande finns, men som är precis på gränsen till utplåning: bucardon och den svart-fotade illern. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. MedverkandeTorill Kornfeldt, vetenskapsjournalist och författareProgramledare och producentTherese UddenfeldtTeknikerJens NielsenExekutiv producentTove Friman LefflerProduceras av PodLit för Sveriges Radio Ljudklippen kommer från:Hitlers sista radiosända talBritish MovietoneDokumentär: Hitlers Jurassic MonstersSteve Jobs' 2005 Stanford Commencement AddressHippies Change a Generation, Decades TV NetworkDokumentär: We Are As Gods — a film about Stewart BrandUNEP:s dokumentär om Stockholmskonferensen 1972The Long Now Foundation: : Floating Upstream: The Many Lives of Stewart BrandSveriges RadioOpen to debate: Don't Bring Extinct Creatures Back to LifeLjud från det sibiriska landskapet, upptaget av Lars Edenius. Finns på SoundcloudWyoming Game and Fish Department: A History of Black-Footed FerretsU.S. Fish & Wildlife Service: Dodging Extinction: The Black-footed Ferret Recovery ProgramWyoming Game and Fish Department: Black-Footed Ferrets: The RediscoveryReal Wild: Bucardo: The First And Only Animal To Survive De-ExtinctionTEDx Talks: The First De-extinction: Alberto Fernandez-Arias
En utrotning är inte en vanlig död det är en större död. Arter som funnits på vår planet i miljoner år finns plötsligt inte alls. I del 1 följer vi mammutens, uroxens och vandringsduvans öde. Vi följer också med författaren Torill Kornfeldt till Sibirien, och funderar på varför det tar så lång tid att förstå att vi människor kan utplåna hela arter. MedverkandeTorill Kornfeldt, vetenskapsjournalist och författareProgramledare och producentTherese UddenfeldtTeknikerJens NielsenExekutiv producentTove Friman LefflerProduceras av PodLit för Sveriges Radio Ljudklippen kommer från:Jurassic ParkDokumentär: The Real Jurassic ParkSVT RapportLjud från det sibiriska landskapet, upptaget av Lars Edenius. Finns på SoundcloudNatural History Museum, LondonVärldens historia på tre minuter, SVTThe Long Now Foundation: DeExtinction, Resurrecting Dead SpeciesTED: Stewart Brand: The dawn of de-extinction. Are you ready?
Det finns flera kopplingar till verkligheten i Vladimir Nabokovs "Lolita". Romanen och fallet Sally Horner får kritikern Hanna Johansson att reflektera över att bli sedd och se sig själv utifrån. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2019.På det mest kända fotografiet av Sally Horner sitter hon på en gunga vars rep hon håller i sina båda händer. Hon har en ljus kortärmad klänning, vita tjocka sockor och lackskor. Hon ler, hon är solbränd, hon har några fräknar. Hon är elva men ser ut att vara äldre, nästan som en tonåring eller som en vuxen kvinna som har spökats ut till ett barn.Fotografiet är taget i Atlantic City sommaren 1948. Bakom kameran stod Frank Lasalle, hennes kidnappare och våldtäktsman som skulle komma att hålla henne fången i ytterligare tjugo månader efter att bilden togs, på en färd som skulle ta dem kors och tvärs genom USA med stopp på otaliga motell och husvagnsområden.Om historien känns bekant från Vladimir Nabokovs roman ”Lolita” från 1955 är det inte en slump. Där drabbas den tolvåriga amerikanska flickan Dolores Haze av den högutbildade europén Humbert Humberts pedofila besatthet. Efter att han har gift sig med Dolores mamma – som praktiskt nog strax därefter omkommer i en bilolycka – tar han med sig henne på en febrig resa genom landet, kantad av övergrepp. Lolita är det smeknamn han ger sitt unga offer, sin nya styvdotter – nymfetten, som han kallar henne – och namnet har kommit att bli synonymt med det sexualiserade barnet.”Hade jag gjort samma sak med Dolly”, tänker Humbert Humbert mot romanens slut, ”som Frank Lasalle, en femtioårig mekaniker, gjort med elvaåriga Sally Horner 1948?”Inspirerades alltså Nabokov av Sally Horners historia, är det hon som är Lolita? Denna lite grovhuggna fråga försökte författaren Sarah Weinman besvara i en bok från 2018, och bokens titel ger kanske en ledtråd om hennes syn på saken: den heter ”The Real Lolita”.Relationen mellan verklighet och fiktion i ”Lolita” är omskriven sedan tidigare. Dels i förhållande till romanens opålitlige berättare, dels med hänsyn till de verkliga händelser som då och då bryter igenom berättelsen.Kritikern Alexander Dolinin har diskuterat hur Nabokov använde sig av den sanna historien om Sally Horner, hur han placerade ut ledtrådar i texten innan denna mening dyker upp och bekräftar sambandet.Till exempel låter han Dick Schiller, den man Dolores gifter sig med efter att hon har flytt Humbert Humberts våld, vara mekaniker. Och i Humbert Humberts mun lägger han formuleringar i stort sett direkt kapade ur de tidningsnotiser om Sally och Lasalle som Nabokov läste medan han skrev sin roman.Dessutom, spekulerar Dolinin, måste särskilt en författare som Nabokov, så förtjust i anspelningar och allitterationer som han var, ha blivit överlycklig av duons likartat klingande namn Sally och Lasalle – som ju påminner om sale, det franska ordet för smutsig.Men någon större gåta är det egentligen inte, förhållandet mellan den verkliga Sally Horner och den fiktiva Dolores Haze. Sally Horner var varken den första eller den sista att drabbas av ett öde som liknar Lolitas.När jag pratar om ”Lolita” med andra kvinnor visar det sig nästan alltid att vi någon gång under läsningen har frågat oss själva: var jag som hon? Frestade jag någon när jag var i hennes ålder, med den förpubertala kropp jag avskydde så mycket, en kropp som varken tillhörde ett barn eller en kvinna, som kändes som en asymmetrisk hög av ben och fett?Det verkade otänkbart, och ändå visste vi ju att det inte alls var det. Jag minns när jag som sexåring fick höra talas om hur en flicka som hette Natasha Kampusch hade försvunnit i Österrike, och när jag som fjortonåring läste i tidningen att hon hade rymt efter åtta års fångenskap. Jag växte upp med en skräck för vita skåpbilar och främmande män.Men i den frågan – frestade jag någon? – ligger också en dold önskan. Att bli sedd av en man, att göra män galna, såldes in som existensens högsta syfte och finaste pris. Frestelsen framstod som så mystisk för att den var något att både befara och begära.I en av låtarna på Lana Del Reys första skiva, ”Off to the races” lånar hon de berömda öppningsorden från ”Lolita”: ”light of my life, fire of my loins”. Eller i Aris Fioretos svenska översättning: ljuset i mitt liv, elden i mina länder. Den dubbla betydelsen i ”länder” blir som en illustration av denna brända jordens kärlekshistoria, där det enda som får Dolores att stanna hos sin styvfar är att han förstör hennes möjligheter till ett annat liv.Lana Del Reys låt är, som så många av hennes låtar, en berättelse om att vara galen, att vara förälskad, om att vara snygg, om att bli iakttagen; låtens jag beskriver sig själv sedd utifrån, i en vit bikini i en ljusblå simbassäng, i en röd klänning i ett rum av glas. Det är en berättelse om frestelsens frestelse.Jag tänker ofta på Sara Stridsberg när jag lyssnar på Lana Del Rey, fascinationen inför en särskild version av Amerika som de delar, som de delar också med Nabokov. I romanen ”Darling River”, med undertiteln ”Doloresvariationer”, bearbetar hon Nabokovs nymfettgestalt och låter den ta olika skepnader: där finns Dolores Haze, där finns Lo som är döpt efter henne, där finns en aphona som utsätts för vetenskapliga experiment. Vid ett tillfälle talar Lo såhär: ”Jag stod borta vid jukeboxen och valde musik.””Jag stod borta”; till och med när det är hennes egen röst vi hör är det som om hon såg sig själv från ett avstånd, precis som Lana Del Rey i den där låten.En vanlig reaktion hos den som blir utsatt för ett övergrepp är att avskärma sig från sin egen upplevelse, lämna kroppen; så kan man förstå det avståndet. Men kanske ringar det in något långt mer grundläggande än så: den komplexa, skräckblandade förtjusningen inför att bli betraktad.Det var genom Sarah Weinmans bok som jag lärde mig att Frank Lasalle tog den mest kända bilden av Sally Horner, och jag har inte kunnat sluta tänka på det. Jag hade utgått från att fotografiet var taget av en familjemedlem, ett möjligen iscensatt lyckligt barndomsminne, men ändå ett slags lyckligt barndomsminne, och inte en bild av konstruerad barnslighet regisserad av en besatt och våldsam man.Fotografiet är inte alls explicit. Det är inte som bilderna jag ofrivilligt har kommit att förknippa med Lolitas namn: bilderna av henne som en ung fresterska, bilden av Sue Lyon i Stanley Kubricks filmatisering som på filmaffischen suger förföriskt på en rubinröd klubba bakom hjärtformade solglasögon. I sitt arkiv hade paret Nabokov ett nummer av magasinet Cosmopolitan från 1960, där en fyrtiotreårig Zsa Zsa Gabor är utklädd till en Lolitafigur med nattlinne och ett äpple i handen. Lolitas namn och idén om det sexiga barnet är oskiljaktiga. Lolita är någon som vuxna kvinnor kan spökas ut till.Det är som om Sally Horner, också i detta avseende, har drabbats av Lolitas öde. Den fiktiva Dolores Haze är hågkommen för det smeknamn hon fick av en man som våldtog och rövade bort henne. Sally Horners namn kommer aldrig att nämnas utan Frank Lasalles. Och på den mest kända bilden av henne, den som vid första anblick tycks uttrycka sorgfri barndom, är det honom hon ser – och han som ser henne.Hanna Johansson, kritikerLitteraturSarah Weinman: The Real Lolita – The Kidnapping of Sally Horner and the Novel That Scandalized the World. Harper Collins, 2018.
USA-kännaren Andreas Utterström diskuterar likheter och skillnader mellan Murdoch-familjen och Logan-familjen i tv-serien "Succession".
Verklighetens cordyseps aka. mördar zombie svampen är inget du vill stöta på om du är myra. Det visar sig nu dessutom att svampar både kan ge upphov till ljuv musik och pratar något som liknar engelska med varandra. Häng med in i svampskogen!För fler brain bubbles missa inte den redaktionella plattformenhttps://bublication.com/& Följ ‘Bublication' officiella Instagramkonto: @bublicationeller TikTok: @bublicationPersoner i Podd-duo & Instagramkonton:Ida-Sofia Klingspor - @idasofiaklKristin Bohman - @kristinbohman ‘Bublication' är producerad av Silverdrake Förlag via Acastwww.silverdrakeförlag.seKlippare:Patrik Sundén@patriksundenRedaktör:Marcus Tigerdraake, marcus@silverdrakeforlag.se@marcustigerdraakeKoordinator:Victoria Tigerdraake, victoria.tigerdraake@silverdrakeforlag.se @victigerdraake Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Influencern Alice Stenlöf har lovat att vara HELT ÄRLIG, vi testar henne och pratar om vad som hände med Bianca Ingrosso, Klara Elvgren och Jireel. SVTs medie- och programdirektör Jan Helin öppnar fönstret mot den amerikanska medievärlden och förklarar Tucker Carlson, Don Lemon och Rupert Murdoch. Linnea Wikblad vet inte vad hon känner för den första Barbien med Down syndrom. Effie Karabuda älskar flygande jakob och förklarar Elon Musks blå bock-tumult på Twitter. David Druid ger visdomsord. Programledare: David Druid och Linnea Wikblad
I måndags kom nyheten att både Fox News och CNN säger hejdå till sina stjärnankare. Vad är det egentligen som pågår i mediesvängen på andra sidan Atlanten? Bevittnar vi ett avsnitt av Succession i realtid? SVTs medie- och programdirektör Jan Helin om varför Fox News Tucker Carlson och CNNs Don Lemon fått lämna sina uppdrag. Jan Helin berättar om Rupert Murdoch, den lite orättvisa jämförelsen med Jan Stenbeck och rösträkningsföretaget Dominions stämning mot Fox News . Programledare: David Druid och Linnea Wikblad
Den som är van vid verkligheten står handfallen inför allt annat. I veckans Creepypodden berättar vi historier om när vår tillvaro löses upp. Oavsett om det är för att en skräckförfattare dör nästan som i en av hans egna historier, en död val flyter iland på en badstrand eller man vaknar upp fastbunden vid en stol det gemensamma är mötet med något vi aldrig kunnat förbereda oss inför.Creepypodden är producerad av Ludvig Josephson, som också gjorde musiken i det här avsnittet. Vill du läsa fler creepypastor kan klicka dig runt bland våra tidigare avsnitt, eller följ oss på Facebook eller Instagram där vi heter Creepypodden. Mejla oss gärna med tips på bra creepypastor eller med egna skrämmande upplevelser: creepypodden@sverigesradio.se.
Mattias och Madelene pratar om det mest omtalade föredraget på årets Folk och försvar. Har FOI-veteranen Gudrun Persson rätt när hon menar att Europa aldrig kommer att kunna samexistera fredligt med Ryssland? Och var det ens vad hon sade? Dessutom berättar Mattias om när han försökte starta den alternativa konferensen Verklighetens folk och försvar.
Vad består allting av egentligen? Vetenskap handlar om att se vad som pågår bakom kulisserna, och fysikpristagaren Frank Wilczeks bok ”Fundamentalt” är ett backstage-pass till verkligheten så som den ser ut egentligen – från materiens inre till yttre rymden. Utifrån sin bok berättar Wilczek om fysikens mysterier – och om hur oväntat det är att vi faktiskt kan förstå hur världen fungerar. . Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Hur har abort skildrats på film och tv i USA? Och hur har den bilden påverkat verklighetens kvinnor? Frilansjournalisten Karin Svensson har träffat regissören Phyllis Nagy, bioaktuell med filmen "Call Jane". Filmen utspelas mellan 60- och 70-talet i USA och är baserad på verklighetens The Janes, aktivistgruppen som hjälpte kvinnor med säkra aborter. Ett tema som åter blivit högst aktuellt i landet.Vi hör även folkhälsoforskaren Steph Herold som berättar om hur abortskildringar på film påverkar kvinnor som ska genomgå en abort, samt filmkritikern Emma Gray Munthe.Producent: Saman Bakhtiari
Ett avsnitt tillägnat Sydafrikas egen Tony Stark. Vem är han? Vad gör han? Vad har han att bjuda på i framtiden? Frågorna är många, med Pyjamaspodden får du svaren!
Vem var egentligen verklighetens Dracula? Varför blev han i modern tid beskriven som en blodsugande vampyr? Och finns det någon sanning i detta?Wikipedia säger sitt om Vlad III Dracula - Verklighetens Dracula. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Nyhetssändning från kulturredaktionen P1, med reportage, nyheter och recensioner. Producent: Lina KalmtegProgramledare: Maria Askerfjord Sundeby
Berättelsen om en av världens (ö) kändaste chefredaktörer, som i tre årtionden basat över magasinet som kallas modevärldens bibel. Anna Wintour, dotter till en inflytelserik tidningsmakare, växer upp under det epokgörande swinging sixties i London, för att sedan ta sig till New York med siktet inställt på den absoluta toppen i modeindustrin. Hon blir tidigt omnämnd i pressen som en isdrottning, omgärdad av rykten om en skoningslös ledarstil - men hon blir också hyllad för sina nyskapande och modiga idéer. Hör P3 ID om verklighetens djävul i Prada, en mytomspunnen boss i page och stora, mörka solglasögon som blivit synonym med Vogue - men som också stått i centrum för hård kritik av bland andra djurrättsaktivister. I avsnittet hörs kulturjournalisten Kristofer Andersson och Susanne Ljung, modejournalist och programledare för Stil i P1. Programledare: Vendela LundbergAvsnittsförfattare och reporter: Alice DadgostarLjuddesign och mix: Moa HamnerAvsnittet gjordes vintern 2021 av Studio Olga.Ljudklippen i programmet är hämtade från: “The devil wears Prada”, CNN, CBS, “Wall Street”, “The september issue”, Youtube-användaren chicagospots, Bloomberg, Channel 4, Vogue, Seven Network, The Blast, BBC, The Economist, Hollywood Archives, E! News och Fashion Television.
Berättelsen om en av världens (ö) kändaste chefredaktörer, som i tre årtionden basat över magasinet som kallas modevärldens bibel. Anna Wintour, dotter till en inflytelserik tidningsmakare, växer upp under det epokgörande swinging sixties i London, för att sedan ta sig till New York med siktet inställt på den absoluta toppen i modeindustrin. Hon blir tidigt omnämnd i pressen som en isdrottning, omgärdad av rykten om en skoningslös ledarstil - men hon blir också hyllad för sina nyskapande och modiga idéer. Hör P3 ID om verklighetens djävul i Prada, en mytomspunnen boss i page och stora, mörka solglasögon som blivit synonym med Vogue - men som också stått i centrum för hård kritik av bland andra djurrättsaktivister. I avsnittet hörs kulturjournalisten Kristofer Andersson och Susanne Ljung, modejournalist och programledare för Stil i P1. Programledare: Vendela LundbergAvsnittsförfattare och reporter: Alice DadgostarLjuddesign och mix: Moa HamnerAvsnittet gjordes vintern 2021 av Studio Olga.Ljudklippen i programmet är hämtade från: The devil wears Prada, CNN, CBS, Wall Street, The september issue, Youtube-användaren chicagospots, Bloomberg, Channel 4, Vogue, Seven Network, The Blast, BBC, The Economist, Hollywood Archives, E! News och Fashion Television.
Berättelsen om en av världens (ö) kändaste chefredaktörer, som i tre årtionden basat över magasinet som kallas modevärldens bibel. Anna Wintour, dotter till en inflytelserik tidningsmakare, växer upp under det epokgörande swinging sixties i London, för att sedan ta sig till New York med siktet inställt på den absoluta toppen i modeindustrin. Hon blir tidigt omnämnd i pressen som en isdrottning, omgärdad av rykten om en skoningslös ledarstil - men hon blir också hyllad för sina nyskapande och modiga idéer. Hör P3 ID om verklighetens djävul i Prada, en mytomspunnen boss i page och stora, mörka solglasögon som blivit synonym med Vogue - men som också stått i centrum för hård kritik av bland andra djurrättsaktivister. I avsnittet hörs kulturjournalisten Kristofer Andersson och Susanne Ljung, modejournalist och programledare för Stil i P1. Programledare: Vendela LundbergAvsnittsförfattare och reporter: Alice DadgostarLjuddesign och mix: Moa HamnerAvsnittet gjordes vintern 2021 av Studio Olga.Ljudklippen i programmet är hämtade från: The devil wears Prada, CNN, CBS, Wall Street, The september issue, Youtube-användaren chicagospots, Bloomberg, Channel 4, Vogue, Seven Network, The Blast, BBC, The Economist, Hollywood Archives, E! News och Fashion Television.
Det finns flera kopplingar till verkligheten i Vladimir Nabokovs "Lolita". Romanen och fallet Sally Horner får kritikern Hanna Johansson att reflektera över att bli sedd och se sig själv utifrån. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2019.På det mest kända fotografiet av Sally Horner sitter hon på en gunga vars rep hon håller i sina båda händer. Hon har en ljus kortärmad klänning, vita tjocka sockor och lackskor. Hon ler, hon är solbränd, hon har några fräknar. Hon är elva men ser ut att vara äldre, nästan som en tonåring eller som en vuxen kvinna som har spökats ut till ett barn.Fotografiet är taget i Atlantic City sommaren 1948. Bakom kameran stod Frank Lasalle, hennes kidnappare och våldtäktsman som skulle komma att hålla henne fången i ytterligare tjugo månader efter att bilden togs, på en färd som skulle ta dem kors och tvärs genom USA med stopp på otaliga motell och husvagnsområden.Om historien känns bekant från Vladimir Nabokovs roman Lolita från 1955 är det inte en slump. Där drabbas den tolvåriga amerikanska flickan Dolores Haze av den högutbildade europén Humbert Humberts pedofila besatthet. Efter att han har gift sig med Dolores mamma som praktiskt nog strax därefter omkommer i en bilolycka tar han med sig henne på en febrig resa genom landet, kantad av övergrepp. Lolita är det smeknamn han ger sitt unga offer, sin nya styvdotter nymfetten, som han kallar henne och namnet har kommit att bli synonymt med det sexualiserade barnet.Hade jag gjort samma sak med Dolly, tänker Humbert Humbert mot romanens slut, som Frank Lasalle, en femtioårig mekaniker, gjort med elvaåriga Sally Horner 1948?Inspirerades alltså Nabokov av Sally Horners historia, är det hon som är Lolita? Denna lite grovhuggna fråga försökte författaren Sarah Weinman besvara i en bok från 2018, och bokens titel ger kanske en ledtråd om hennes syn på saken: den heter The Real Lolita.Relationen mellan verklighet och fiktion i Lolita är omskriven sedan tidigare. Dels i förhållande till romanens opålitlige berättare, dels med hänsyn till de verkliga händelser som då och då bryter igenom berättelsen.Kritikern Alexander Dolinin har diskuterat hur Nabokov använde sig av den sanna historien om Sally Horner, hur han placerade ut ledtrådar i texten innan denna mening dyker upp och bekräftar sambandet.Till exempel låter han Dick Schiller, den man Dolores gifter sig med efter att hon har flytt Humbert Humberts våld, vara mekaniker. Och i Humbert Humberts mun lägger han formuleringar i stort sett direkt kapade ur de tidningsnotiser om Sally och Lasalle som Nabokov läste medan han skrev sin roman.Dessutom, spekulerar Dolinin, måste särskilt en författare som Nabokov, så förtjust i anspelningar och allitterationer som han var, ha blivit överlycklig av duons likartat klingande namn Sally och Lasalle som ju påminner om sale, det franska ordet för smutsig.Men någon större gåta är det egentligen inte, förhållandet mellan den verkliga Sally Horner och den fiktiva Dolores Haze. Sally Horner var varken den första eller den sista att drabbas av ett öde som liknar Lolitas.När jag pratar om Lolita med andra kvinnor visar det sig nästan alltid att vi någon gång under läsningen har frågat oss själva: var jag som hon? Frestade jag någon när jag var i hennes ålder, med den förpubertala kropp jag avskydde så mycket, en kropp som varken tillhörde ett barn eller en kvinna, som kändes som en asymmetrisk hög av ben och fett?Det verkade otänkbart, och ändå visste vi ju att det inte alls var det. Jag minns när jag som sexåring fick höra talas om hur en flicka som hette Natasha Kampusch hade försvunnit i Österrike, och när jag som fjortonåring läste i tidningen att hon hade rymt efter åtta års fångenskap. Jag växte upp med en skräck för vita skåpbilar och främmande män.Men i den frågan frestade jag någon? ligger också en dold önskan. Att bli sedd av en man, att göra män galna, såldes in som existensens högsta syfte och finaste pris. Frestelsen framstod som så mystisk för att den var något att både befara och begära.I en av låtarna på Lana Del Reys första skiva, Off to the races lånar hon de berömda öppningsorden från Lolita: light of my life, fire of my loins. Eller i Aris Fioretos svenska översättning: ljuset i mitt liv, elden i mina länder. Den dubbla betydelsen i länder blir som en illustration av denna brända jordens kärlekshistoria, där det enda som får Dolores att stanna hos sin styvfar är att han förstör hennes möjligheter till ett annat liv.Lana Del Reys låt är, som så många av hennes låtar, en berättelse om att vara galen, att vara förälskad, om att vara snygg, om att bli iakttagen; låtens jag beskriver sig själv sedd utifrån, i en vit bikini i en ljusblå simbassäng, i en röd klänning i ett rum av glas. Det är en berättelse om frestelsens frestelse.Jag tänker ofta på Sara Stridsberg när jag lyssnar på Lana Del Rey, fascinationen inför en särskild version av Amerika som de delar, som de delar också med Nabokov. I romanen Darling River, med undertiteln Doloresvariationer, bearbetar hon Nabokovs nymfettgestalt och låter den ta olika skepnader: där finns Dolores Haze, där finns Lo som är döpt efter henne, där finns en aphona som utsätts för vetenskapliga experiment. Vid ett tillfälle talar Lo såhär: Jag stod borta vid jukeboxen och valde musik.Jag stod borta; till och med när det är hennes egen röst vi hör är det som om hon såg sig själv från ett avstånd, precis som Lana Del Rey i den där låten.En vanlig reaktion hos den som blir utsatt för ett övergrepp är att avskärma sig från sin egen upplevelse, lämna kroppen; så kan man förstå det avståndet. Men kanske ringar det in något långt mer grundläggande än så: den komplexa, skräckblandade förtjusningen inför att bli betraktad.Det var genom Sarah Weinmans bok som jag lärde mig att Frank Lasalle tog den mest kända bilden av Sally Horner, och jag har inte kunnat sluta tänka på det. Jag hade utgått från att fotografiet var taget av en familjemedlem, ett möjligen iscensatt lyckligt barndomsminne, men ändå ett slags lyckligt barndomsminne, och inte en bild av konstruerad barnslighet regisserad av en besatt och våldsam man.Fotografiet är inte alls explicit. Det är inte som bilderna jag ofrivilligt har kommit att förknippa med Lolitas namn: bilderna av henne som en ung fresterska, bilden av Sue Lyon i Stanley Kubricks filmatisering som på filmaffischen suger förföriskt på en rubinröd klubba bakom hjärtformade solglasögon. I sitt arkiv hade paret Nabokov ett nummer av magasinet Cosmopolitan från 1960, där en fyrtiotreårig Zsa Zsa Gabor är utklädd till en Lolitafigur med nattlinne och ett äpple i handen. Lolitas namn och idén om det sexiga barnet är oskiljaktiga. Lolita är någon som vuxna kvinnor kan spökas ut till.Det är som om Sally Horner, också i detta avseende, har drabbats av Lolitas öde. Den fiktiva Dolores Haze är hågkommen för det smeknamn hon fick av en man som våldtog och rövade bort henne. Sally Horners namn kommer aldrig att nämnas utan Frank Lasalles. Och på den mest kända bilden av henne, den som vid första anblick tycks uttrycka sorgfri barndom, är det honom hon ser och han som ser henne.Hanna Johansson, kritikerLitteraturSarah Weinman: The Real Lolita The Kidnapping of Sally Horner and the Novel That Scandalized the World. Harper Collins, 2018.
Vlad III Dracula, Drakens son från Transsylvanien som stått modell för fiktionens svartklädda vampyr. Men verklighetens Dracula satte inte tänderna i sina sprattlande offers halspulsådror utan spetsade dem levande på vässade pålar. Redaktionen för detta avsnitt består av: Cecilia Düringer programledare, manus och research Tove Palén producent manus och research Pablo Leiva Wenger scenuppläsare Elias Klenell ljuddesign och slutmix Medverkade gjorde också Ingmar Söhrman, professor i romanska språk och författare till boken Den sanna historien om Dracula.Vill du veta mer om Vlad Dracula? Här är några av de böcker som ligger till grund för avsnittet: Den sanna historien om Dracula : mannen, myten, legenden Ingmar Söhrman Vem var Dracula? : verkligheten bakom myten, Raymond T. McNally
71 människor miste livet på ett colombianskt berg, ett av Sydamerikas bästa fotbollslag utplånades - anledningen var mänsklig försummelse så grov att den gränsade till massmord. Verklighetens sorgligaste historier har sällan lyckliga slut
71 människor miste livet på ett colombianskt berg, ett av Sydamerikas bästa fotbollslag utplånades - anledningen var mänsklig försummelse så grov att den gränsade till massmord. Verklighetens sorgligaste historier har sällan lyckliga slut.
Verklighetens folk på landsbygden kräver frihet. Frågan är om operahögern i etablissemangen begriper.
Republikanen Kevin McCarthy vill bli talman nästa år. USA-kännaren Gustaf Reinfeldt diskuterar vem han är, hur viktig Trump är för att han ska lyckas, och om McCarthy är verklighetens Frank Underwood.
Vem var egentligen verklighetens Dracula? Varför blev han i modern tid beskriven som en blodsugande vampyr? Och finns det någon sanning i detta?Wikipedia säger sitt om Vlad III Dracula - Verklighetens Dracula. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.
Rymdraketer är bökiga, farliga och illa för miljön. Så varför inte bygga en hiss till rymden? Tanken kastades fram redan i slutet av 1800-talet, av raketpionjären och "rymdfartens fader" Konstantin Tsiolkovskij. Det enda som krävs är en lång kabel (tiotusentals kilometer) som förankras någonstans vid ekvatorn. Sedan sköter centrifugalkraften resten - kabeln hålls utspänd. Och så är det "bara" att hissa sig upp till rymden. Men är det möjligt att förverkliga i praktiken? Redaktör: Marcus Rosenlund. E-post: kvanthopp@yle.fi
Verklighetens folk firar 30 år i politiken. Som slagord förekommer det ständigt i debatten. Men få minns att det myntades av Ny demokrati. Anders Svensson berättar historien om slagordet som bytte parti och senare blev ett av Kristdemokraternas främsta retoriska verktyg. Det här är en inläsning av en artikel från Språktidningen 4/2021.
Författaren och psykoanalytikern Lou Andreas-Salomé (18611937) påverkade flera berömda manliga kollegor, men är själv svår att få grepp om. Anneli Jordahl söker svar i hennes noveller. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag blir aldrig färdig med den rysktyska författaren, kritikern och psykoanalytikern Lou Salomé, född 1861. Hon är en av de motsägelsefulla, traditionell och utmanande fritänkare i samma person. Hon ruskar om en med sina idéer om arbete, kärlek och erotik. Hennes tematik om mäns och kvinnors infantila föreställningar om varandra blir aldrig inaktuella. Jag minns inte om det var med en av Suzanne Brøggers essäer om henne som allting började. Eller om den var ungdomens idoga samlande på Nietzsches verk. Det var alltid detta om, inte av. De flesta som känner till Lou Salomé har läst någon av de oräkneliga biografierna, men inte hennes egna verk. På svenska finns ett urval med texter, men ingen av de drygt tjugo titlar hon gav ut under sin levnad. Och nycklarna till hennes livsproblematik finns i fiktionen som skrevs på tyska. I novellsamlingen "Menschenkinder" från 1899, som finns i engelsk översättning, möter läsaren kvinnliga resenärer, ofta i tyska alplandskap. De tar in på hotell eller väntar på ett tåg på stationen. En mans fantasier väcks. Kanske är den späda där borta en kärlekslängtande änka? Kanske vill unga flickan bli beskyddad av en fadersfigur? Besvikelsen blir stor när de inleder samtal och han förväxlar blygsel med följsamhet. Det visar sig att kvinnan är läkare, författare eller redaktör för en inflytelserik kulturtidskrift. Jag tänker på resenärer som Fredrika Bremer, eller Ellen Key som flyttade runt i Europa under sex år och för övrigt blev Lou Salomés nära vän. Hur ofta blev de på alla sina resor betraktade som utomjordingar? Ensamhet är en röd tråd, men den oroar inte kvinnorna, de har ju sitt arbete. Männens avbrutna förförelsekonster mynnar ut i anklagelser. En kall självupptagen kvinna. I sin tur är kvinnan besviken över männen som ser ett kön, inte ett intellekt. I ljuset av detta framstår Salomés hållning i kvinnokampen som paradoxal. I slutet av 1800-talet när Den nya kvinnan och Den nya mannen diskuterades, såväl i konsten som i den politiska offentligheten valde hon motrösten. Varför slogs hon inte med dåtidens kända kvinnosakskämpar om rätten till arbete och utbildning? Hon och Ellen Key sågs som antifeminister som menade att kvinnor inte skulle tävla på männens fält. Moderligheten var viktigare. Särskilt intressant med tanke på att de själva inte hade barn och arbetade jämt. I sin essä Der mensch als weib Människan som kvinna - uppmanade Salomé kvinnor att framhålla sitt väsens särart. Inte för att underordna sig männen, utan snarare för att upphöja sitt eget väsen, liksom gona sig i att vara just kvinna. Hon såg kvinnan som det första könet, den verkliga människan, bättre lämpad att leva. Det var lätt för henne att odla excentricitet, kan en tänka. Uppvuxen i överklassfamilj i Sankt Petersburg där hennes älskade far var god vän med tsarfamiljen. Efter faderns död 1879 reste Lou och hennes mor till Zürich där kvinnliga studenter var välkomna på universitetet. Hon valde att läsa filosofi, konst och religionshistoria. Under tiden levde hon på sitt apanage från Ryssland och skrev skönlitterärt. I romanen Fenitschka säger den unga studenten Hem, familj, hushållerska och barn det är mig främmande, främmande, främmande Kärlek och äktenskap är inte samma sak. I positionen som ung akademikerkvinna av adlig börd öppnades dörrarna till de burgna och bildade hemmen i Europa. Dåtidens kända feminister blev till en början hennes vänner. En kväll i Rom mötte hon Friedrich Nietzsche. Eftersom hon hade studerat filosofi hade de en del att samtala om. Han blev tagen av hennes skarpa intellekt och bad henne att bli hans lärjunge. Hon blev hon förtörnad. Och det är detta hennes grandiosa NEJ till potenta kulturmän som skapat hennes berömdhet, inte hennes verk. Hon valde att bli först med att ge ut en bok om Nietzsches filosofi i stället. Enligt myten var det hennes nej till giftermål som bidrog till att han hamnade på mentalsjukhus och skrev "Så talade Zarathustra". I sitt liv valde Lou Salomé alltid sitt arbete före kärnfamilj och män som förhindrade henne att leva och arbeta. Fullt logiskt fastnade hon för Henrik Ibsens dramatik och skrev en bok om hans kvinnogestalter. Hon arbetade också som teaterkritiker och det teatrala präglar novellerna i Menschenkinder där författaren är regissören som placerat sina figurer på en scen där de i dialogen intar motstridiga livshållningar. Verklighetens självständiga kvinna utmanar. Männens sårade stolthet förbarnsligar. Nyckeln finns i titeln Menschenkinder människobarn. Till slut går Lou Salomé med på att gifta sig med den nästan dubbelt så gamla språkforskaren Fred Charles Andreas. Kravet från henne var ett så kallat resonemangsäktenskap som tillät andra erotiska förhållanden. Så blev det. Lous femton år yngre älskare Rainer Maria Rilke gick som son i huset. Då var hon känd författare och han nybörjaren som lade stor vikt vid hennes manusläsning. I biografin Mannen från Prag framhåller Bengt Landgren hur betydelsefull Lou Andreas- Salomés idévärld var för Rilkes diktning, det två resorna i Ryssland satte spår. Det märks också i Rilkes Brev till en ung poet. Han skriver att männens värld är full av brunst rus och rastlöshet och belastad med gamla fördomar och den arrogans som männen vanställt kärleken med. Det skulle kunna stå som baksidestext till novellsamlingen Menschenkinder. Vid femtio plus sadlade Lou Salomé om som yrkeskvinna och började 1912 studera för Sigmund Freud i Wien. De blev kollegor och vänner för livet. I antologin "Erotik och narcissism" som rymmer ett urval av hennes texter och en grundlig introduktion av Ebba-Witt Brattström finns de banbrytande akademiska uppsatserna om det anala och om narcissism. Det sistnämnda tolkade Salomé uppiggande nog på sitt eget vis som något positivt, inte alls världsfrånvänt, särskilt gällde det för kvinnan. Senare delen av sitt liv tog hon emot analysander i villan Loufried i Göttingen. Hon skrev en bok om Freud och en om Rilke, samt sina memoarer. Tråkiga, ansåg Brøgger med rätta i en essä. Det autofiktiva var inte Lou Salomés kopp te, det är i fiktionen man kommer henne närmast. I novellerna blir kvinnan som väljer sin egen väg genom att skilja sig, avböja uppvaktningar en ständig projektionsyta. Vem är hon? Hysterika. Frigid. Egoistisk. Hennes värsta brott är att hon framstår som attraktiv. Under nazismen stämplades psykoanalysen som ett judiskt påfund och Lou Salomés böcker beslagtogs. Hon dog 1937 i Göttingen, men glömd är hon inte. I Tyskland ges brevväxlingen med Ellen Key ut. 2017 var det premiär för en musikföreställning om hennes liv, skriven av Suzanne Brøgger. En gång när jag intervjuade Brøgger frågade jag om Lou Salomé. Vad tog hon fasta på? När Lous liv ska berättas blir det lite Nietzsche här, lite Rilke där och så Freud. Hon är svår, sa Brøgger. Svår. Hon speglade andra, men aldrig sig själv. Kanske det. Men när jag i mogen ålder åter läser Lou Salomé tycker jag mig få syn på vad som var hennes drivkraft. Det är kärleken till arbetet som är den mest pålitliga passionen. Den varade för livet. Anneli Jordahl, författare Sändes första gången 22-08-2019 Litteratur: Andreas - Salomé, Lou, The Human family, Menschenkinder, University of Nebraska press Andreas Salomé, Lou, Erotik och narcissism, urval: Cia Wedin och Ebba-Witt Brattström Landgren, Bengt, Mannen från Prag, Gidlunds Livingstone, Angela, Lou, biografi med förord af Suzanne Brøgger, översatt från engelska till danska av Gordon Frazer, Rhodos Lou Andreas Salomé 1980, essä i Brygd 1965-1980, av Suzanne Brøgger, översättning Elisabeth Helms, W & W Rilke, Rainer Maria, Brev till en ung poet, Wolf & Theory
Hon fick leva med att vara hela 1700-talets sexsymbol. Verklighetens Ulla Winblad var en fattig flicka med kraftfullt temperament som tappade kontrollen över bilden av sig själv. Maria Christina Kiellström hette hon kvinnan som inspirerade Carl Michael Bellman att sjunga om Ulla Winblad. Vetenskapsradion Historia beger sig till gränderna i Gamla Stan för att tillsammans med författaren Rebecka Lennartsson söka efter spåren av verklighetens Ulla Winblad, den fattiga flickan som växte upp i ett litet Stockholm, som från början älskade uppmärksamheten från Bellmans visor, men snart kom att tappa kontrollen över bilden av sig själv som 1700-talets sexsymbol. Dessutom sammanfattar vi avgående riksantikvarien Lars Amréus nio år på posten och besvarar en lyssnarfråga om hur Digerdödens Europa handskades med social distansering. Programledare är Tobias Svanelid.
Vad söker vi i konsten: en spegelbild av världen eller ett redskap att förändra den med? Kulturredaktionens Mårten Arndtzén ser hur aktivism och idealism riskerar att tränga ut leken ur kulturen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den december 2019. I filmen Shadowlands (1993) finns en scen som aldrig släppt taget om mig. Den amerikanska poeten Joy Gresham är på besök hos sin litterära idol och blivande make, C.S Lewis, i Oxford. Med sig har hon sonen Douglas, en pojke i bokslukaråldern som förtrollats av den brittiske författarens berättelser om det magiska landet Narnia. I den här scenen hittar Lewis pojken på vinden i sitt hus. Han har just sökt igenom ett gammalt klädskåp - precis ett sådant som bildar porten till Narnia i den första boken, Häxan och lejonet. Det här skåpet är förstås bara ett skåp. Och för Douglas, en besvikelse av metafysiska proportioner. Passagen mellan världar är en arketyp med djupa och vitt förgrenade, kulturella rötter. Dess förutsättning är förstås gränsen, den klara åtskillnaden mellan en ordning och en annan. Verklighetens och fantasins, det heligas och det profanas, vardagens och festens. Utan gränsen är också varje form av lek omöjlig. Det slår den nederländske kulturhistorikern Johan Huizinga (18721945) fast i sin klassiska essä "Homo ludens", den lekande människan, från 1938: "Arenan, spelbordet, trollkretsen, templet, scenen, filmduken" - ja, till och med domstolen pekar han ut som en lekplats, otänkbar utan sin ram, "avgränsat, inhägnat, heligt område där särskilda regler gäller". Regler som inte tål något tvivel, för då störtar lekvärlden samman. Man kan tänka sig en fotbollsmatch där någon rullar in en andra boll på planen, eller ett schackparti där oenighet uppstår kring vilken regel som helst. Ändå är leken motsatsen till byråkrati. Dess väsen ligger i förmågan att entusiasmera, det roliga är dess mening. Dess första kännetecken är att den är fri, ja t.o.m frihet, skriver Huizinga. Hur går det ihop? Huizinga återger en anekdot, där en far försöker närma sig sin fyraårige son, som sitter på den främsta av en rad stolar och leker tåg. "Pappa", säger pojken "du får inte pussa lokomotivet, för då tror vagnarna att det inte är riktigt". Här finns alltså, redan hos ett litet barn, en ganska avancerad, dubbel blick på världen: pojken vet mycket väl att stolarna inte är tågvagnar. Och samtidigt är de det, så länge lekens rum kan fredas. Gränsen upprätthållas. Jag vet inte om pojken i Shadowlands, Douglas, hade låtit sig tröstas av detta - men ur lekens perspektiv fungerar klädskåpet verkligen som en passage till andra världar, så länge man accepterar att det bara är ett vanligt skåp. Också. Leken är, menar Huizinga, äldre än kulturen. Ja än själva mänskligheten, eftersom även djur leker. Men just den där dubbla blicken tycks gå förlorad i den civilisatoriska utvecklingen, på åtminstone ett av lekens områden: kultens. Inom antropologin finner Huizinga belägg för att den är verksam inom det man på hans tid kallar primitiva kulter. Den gamla tidens tro på andeväsen tycks inte vara helt igenom bokstavlig utan mer likna just leken, med dess dubbla blick på världen. I de moderna, monoteistiska religionerna krymper det förhandlingsutrymmet. Hashem, Allah och Kristus kan inte både finnas och inte. I konsten ser Huizinga också en nedgång, även om den kommer betydligt senare: sedan 1700-talet har konsten "förlorat mer än den vunnit av lekkvalitet", skriver han. Orsaken är inte minst dess allt högre, kulturella status: "Något av dess eviga barnslighet gick förlorat i den självsäkra kännedomen om egna benådade uppgifter". Homo Ludens kommer alltså ut 1938. Året innan har Berthold Brecht för första gången prövat sin "verfremdungseffekt" på scen: det dramaturgiska greppet att slå hål på illusionen och bryta igenom den så kallade fjärde väggen, till exempel genom att skådespelarna vänder sig ut mot salongen och talar direkt till publiken. Det här är bara ett av den konstnärliga modernismens oräkneliga angrepp på gränsen mellan konst och liv. Just den gräns förutan vilken ingen lek, i Huizingas mening, är möjlig. Men så är konsten inte heller någon lek, för Brecht. Inte ens en spegelbild av världen, utan en hammare att forma den med. Så här en dryg mansålder senare tycks det inte längre vara konstnären som håller i hammaren, utan publiken. Det är i varje fall den bild som förmedlas i den tyske konstkritikern Hanno Rauterbergs uppmärksammade essä "Hur fri är konsten? Den nya kulturstriden och liberalismens kris". Som så många gånger förr står striden om konstens frihet, det nya är varifrån attackerna mot den kommer. Inte längre, i första hand, från konservativa opinioner eller klåfingriga makthavare. Utan från de delar av publiken som kan åberopa någon form av utsatthet eller underordning. Rauterbergs essä är uppbyggd kring ett pärlband av exempel på, ofta framgångsrika, censurkrav som rests av eller för ursprungsbefolkningar, afroamerikaner, känsliga studenter, kränkta kvinnor och plågade djur. Upplösningen av gränsen mellan konst och liv har, menar Rauterberg, lett till en förväntan att konsten ska representera livet - men inte som spegel, alltså som det är - utan istället som det borde vara. Konsten blir en kompensatorisk inrättning, museerna ett slags "rena" platser i en smutsig värld. En liknande förväntan kan man se på litteraturen, i debatter kring prestigefulla priser och bokmässor. Liksom på teatern och inom televisionen, när övergreppsanklagade skådespelare ersätts eller klipps bort. Konstens frihet krymper som en följd av förväntningarna på dess förmåga som hammare - utan att livet för den skull verkar låta sig formas i någon större utsträckning. När modernisterna gav sig på gränsen mellan konst och liv var syftet inte alltid så instrumentellt. Tag Marcel Duchamp och hans ready-mades; cykelhjulet, flasktorkaren och urinoaren. Föremål som leker med konstens gräns mot livet, som - snarare än att försöka forma världen i någon bestämd riktning - tycks vilja öppna den för något av konstens frihet. Först efter kriget får de sin ikonstatus som konstbegreppets nemesis - beviset för att allt kan vara konst, att gränsen bara är en konvention. Vilket inte alls verkar ha varit Duchamps avsikt: intervjuad av konstkritikern Pierre Cabanne säger Duchamp att han aldrig avsåg att upphöja cykelhjulet och flasktorkaren till konst. "Det skedde bara i distraktion", säger han, "som förströelse". Den här intervjun görs i mitten av 1960-talet, när Duchamp för länge sedan lagt konsten på hyllan och istället gjort sig en semi-professionell karriär som schackspelare - en verksamhet som till punkt och pricka stämmer in på Johan Huizingas lekbegrepp: tydligt avgränsat från livet och absolut regelstyrt. Det var vad alla trodde - fram till året efter hans död. 1969 invigs det verk Duchamp i hemlighet arbetat på i över två decennier, Étant donnés, på konstmuseet i Philadelphia, USA. För att se det måste man först passera igenom den särskilda sal museet har för Duchamps arbeten; ett slags initiation, där vi träder in i just den här konstnärens speciella värld. Längst in i hörnet öppnar sig salen mot ett litet rum. Det är tomt, men i ena änden avslutat med en kraftig port i trä. Hårt väderbiten, uppenbart uråldrig, tycks den utlova passage till någon helt annan slags plats. Vi kan se den genom två små titthål i dörren: ett märkligt landskap badande i krispigt ljus, och med detaljer som kan oroa eller attrahera eller både och - som en naken kvinnokropp på en bädd av kvistar. Men närmare än så kommer vi inte: dörren saknar handtag. Vi kan förstås slå in den, och tvinga oss in. Men då skulle illusionen brytas, och istället för en värld skulle vi få en konstruktion; istället för ett mysterium: en atrapp. Vi skulle ha brutit mot reglerna, och överskridit gränsen. Och "så snart reglerna sättas åsido", konstaterar Johan Huizinga, "störtar lekvärlden samman. Då är leken förbi". Precis intill titthålen har träet i dörren en annan nyans, kanske är det spår av besökarna? Ett halvt sekels slitage från lekande människor. Mårten Arndtzén marten.arndtzen@sr.se
Historien om miljardären som är Fox News grundare: makt, skvaller och stora moraliska övertramp. Rupert Murdoch är bara 21 år gammal när han ärver sin pappas tidning i Australien. Där och då inleds en karriär som några decennier senare kommer att spela en nyckelroll i framväxten av det moderna medielandskapet, och ge Murdoch smeknamn som "the dirty digger" och "the kingmaker". Rupert Murdoch är bland annat hjärnan bakom Fox News, och kallas ofta för den sista stora mediemogulen. Han är miljardären vars beslut har makt att påverka både mäktiga politiker och privatpersoner och vars egna familjedrama ligger till grund för tv-serien "Succession". P3 ID om Rupert Murdoch är historia med storslagna intriger, som involverar olagliga avlyssningar, premiärministrar, nedtystade skandaler och rykten om spioner. Programledare: Vendela Lundberg Avsnittsförfattare: Hateff Mousaviyan Producent: Axel Winqvist Tekniker: Fredrik Nilsson Programmet är en produktion från produktionsbolaget OLGA I avsnittet hörs Jan Helin, mediedirektör på SVT, och Karin Pettersson, kulturchef på Aftonbladet. Ljudklippen i dokumentären är hämtade från: BBC, The Guardian, Book TV, Fox News, Al Jazeera, HBO, Newsweek, PBS, MSNBC, The Australian och Sveriges Radio.
Historien om miljardären som är Fox News grundare: makt, skvaller och stora moraliska övertramp. Rupert Murdoch är bara 21 år gammal när han ärver sin pappas tidning i Australien. Där och då inleds en karriär som några decennier senare kommer att spela en nyckelroll i framväxten av det moderna medielandskapet, och ge Murdoch smeknamn som "the dirty digger" och "the kingmaker". Rupert Murdoch är bland annat hjärnan bakom Fox News, och kallas ofta för den sista stora mediemogulen. Han är miljardären vars beslut har makt att påverka både mäktiga politiker och privatpersoner och vars egna familjedrama ligger till grund för tv-serien "Succession". P3 ID om Rupert Murdoch är historia med storslagna intriger, som involverar olagliga avlyssningar, premiärministrar, nedtystade skandaler och rykten om spioner. Programledare: Vendela Lundberg Avsnittsförfattare: Hateff Mousaviyan Producent: Axel Winqvist Tekniker: Fredrik Nilsson Programmet är en produktion från produktionsbolaget OLGA I avsnittet hörs Jan Helin, mediedirektör på SVT, och Karin Pettersson, kulturchef på Aftonbladet. Ljudklippen i dokumentären är hämtade från: BBC, The Guardian, Book TV, Fox News, Al Jazeera, HBO, Newsweek, PBS, MSNBC, The Australian och Sveriges Radio.
Historien om miljardären som är Fox News grundare: makt, skvaller och stora moraliska övertramp. Rupert Murdoch är bara 21 år gammal när han ärver sin pappas tidning i Australien. Där och då inleds en karriär som några decennier senare kommer att spela en nyckelroll i framväxten av det moderna medielandskapet, och ge Murdoch smeknamn som "the dirty digger" och "the kingmaker". Rupert Murdoch är bland annat hjärnan bakom Fox News, och kallas ofta för den sista stora mediemogulen. Han är miljardären vars beslut har makt att påverka både mäktiga politiker och privatpersoner och vars egna familjedrama ligger till grund för tv-serien "Succession". P3 ID om Rupert Murdoch är historia med storslagna intriger, som involverar olagliga avlyssningar, premiärministrar, nedtystade skandaler och rykten om spioner. Programledare: Vendela Lundberg Avsnittsförfattare: Hateff Mousaviyan Producent: Axel Winqvist Tekniker: Fredrik Nilsson Programmet är en produktion från produktionsbolaget OLGA I avsnittet hörs Jan Helin, mediedirektör på SVT, och Karin Pettersson, kulturchef på Aftonbladet. Ljudklippen i dokumentären är hämtade från: BBC, The Guardian, Book TV, Fox News, Al Jazeera, HBO, Newsweek, PBS, MSNBC, The Australian och Sveriges Radio.
I dagens avsnitt pratar vi om verklighetens Pocahontas liv och mytbilden kring henne och hennes livsöde. Vidare talar vi om kolonialism och vi tittar närmare på Disneys film från 1995 i en jämförelse med de källor som faktiskt finns. Välkommen! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.