Podcasts about mikael sj

Bopolpodden startar nu ett nytt format – i Bopolspanarna samlar vi med ojämna mellanrum tre företrädare från våra ägarbolag som diskuterar olika aktuella frågor på bostadsmarknaden. I premiäravsnittet diskuteras: # Säkerhet: ”Det finns en grupp som vi har misslyckats totalt med – de med skolplikt som inte är i skolan.” # Bostäder till de mest utsatta: ”Grundfrågan är: Vem ska betala?” # Ny verklighet för byggsektorn: ”Det var för lätt att tjäna pengar.” Anna Bellman programleder och veckans gäster är Hebas vd Patrik Emanuelsson, Rikshems vd Anette Frumerie och Corecos vd Mikael Sjölund.

Under januari har det inträffat i genomsnitt en sprängning per dag på olika platser i landet. Idag gästade P3 Krims programledare Petra Berggren Studio Ett för att berätta vad vi vet just nu. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Uppsala, Malmö, Eskilstuna, Göteborg och Stockholm, senaste tiden har det varit rekordmånga explosioner på många platser runt om i landet. Under fredagen kallade justitieminister Gunnar Strömmer (M) polisen till möte för att diskutera situationen. P3 Krims programledare Petra Berggren var en av gästerna hos Li Hellström och Mikael Sjödell i Studio Ett i fredags för att berätta vad vi vet om sprängningsvågen. Hör även Studio Etts reporter Emanuel Tillberg på plats i Farsta, där en kraftig explosion inträffade på torsdagskvällen, Karin Hernmark, ordförande för bostadsrättsföreningen och Tobias Bergkvist, biträdande regionpolischef i Stockholm.

De nordiska ländernas polisförbund larmar om att den organiserade brottsligheten är på frammarsch i alla nordiska länder. Det så kallade “svenska tillståndet” har blivit ett “nordiskt tillstånd” hävdar polisförbunden i ett gemensamt utlåtande. Vilka slutsatser bör vi dra av det här i Finland? Det debatteras tillsammans med ex-polisen Kenneth Eriksson, kriminologiprofessorn Amir Rostami och journalisten Mikael Sjövall. Ville Hupa leder ordet. E-post: slaget@yle.fi

Ja, det går att bygga mycket billigare än vi gör i dag. Och nu – i den pågående byggkrisen – är rätt tid att börja tänka nytt. Möt entreprenören Mikael Sjölund i ett samtal om industriellt byggande, samverkan och hållbarhet. Viktor Mandel kommenterar och Anna Bellman programleder.

Gäst: Mikael Sjölund, VD på Coreco Programledare: Nima Assadi Vill du höra mer från Mikael? Spana in avsnitt avsnitt "#135 - Mikael Sjölund" från 7 maj 2024.

Mikael Sjölund är en person som både brinner för utveckling och har valt att göra någonting åt saken. Han är på olika sätt aktiv inom flera bolag som på ett eller annat sätt vill förändra nuvarande arbetssätt i bygg- och fastighetsbranschen. Vi pratar utveckling, ny teknik, förändringsarbete och lite till. www.helakedjan.se

För 26 år sedan skrev journalisten Johanna Aatsalo en nyhet om dopning inom skidsporten i Finland. Nyheten slog ner som en bomb i idrottsvärlden, och ledde till att hon krävdes på enorma skadestånd, bland annat av en tidigare statsminister. I en färsk bok redogör Aatsalo för åren då hennes karriär förstördes och hon blev persona non grata, trots att det senare vid VM i Lahtis visade sig att hennes nyhet höll streck. Varför vände journalistkollegor Aatsalo ryggen? Hur borde idrott bevakas av medier? Och lever bästa-broder mentaliteten kvar? Johanna Aatsalo samtalar med publicistförbundets ordförande Mikael Sjövall samt sportjournalisten Pekka Holopainen (Yle). Programledare Bettina Sågbom. E-post: slaget@yle.fi

I mandags landede anklageskriftet mod den 32-årige mand, der er er tiltalt for en række voldsomme forhold mod en 13-årig pige, en 15-årig pige samt drabet på Emilie Meng. Medierne har dækket sagerne. Justitsminister Peter Hummelgaard advarer mod, at dækningen bliver for detaljeret. Den tiltalte har indtil videre nægtet sig skyldig i sagen om Emilie Meng og overfaldet mod den 15-årige pige. Og da han blev fremstillet i grundlovsforhør i sagen om den 13-årige pige, nægtede han sig delvis skyldig i sigtelsen om frihedsberøvelse og voldtægt. Er medierne for detaljerede i deres dækning? Skal der tages et særligt hensyn til ofre, pårørende, tiltalte og børns eksponering for voldsomme detaljer? Du kan blande dig i debatten ved at ringe ind på 7021 1919 eller send en sms til 1212. Gæster: Rasmus Kjeldahl, formand for Børns Vilkår, Heidi Helveg, advokat, Bjørn Brandenborg, retsordfører, (S), Tine Johansen, formand for Dansk Journalistforbund, Mette Pedersen, Redaktionschef for Kriminalredaktionen EB, Mikael Sjøberg, formand for Den Danske Dommerforening, Julie stage, forsvarsadvokat. Vært: Mathias Pedersen.

I mandags landede anklageskriftet mod den 32-årige mand, der er er tiltalt for en række voldsomme forhold mod en 13-årig pige, en 15-årig pige samt drabet på Emilie Meng. Medierne har dækket sagerne. Justitsminister Peter Hummelgaard advarer mod, at dækningen bliver for detaljeret. Den tiltalte har indtil videre nægtet sig skyldig i sagen om Emilie Meng og overfaldet mod den 15-årige pige. Og da han blev fremstillet i grundlovsforhør i sagen om den 13-årige pige, nægtede han sig delvis skyldig i sigtelsen om frihedsberøvelse og voldtægt. Er medierne for detaljerede i deres dækning? Skal der tages et særligt hensyn til ofre, pårørende, tiltalte og børns eksponering for voldsomme detaljer? Du kan blande dig i debatten ved at ringe ind på 7021 1919 eller send en sms til 1212. Gæster: Rasmus Kjeldahl, formand for Børns Vilkår, Heidi Helveg, advokat, Bjørn Brandenborg, retsordfører, (S), Tine Johansen, formand for Dansk Journalistforbund, Mette Pedersen, Redaktionschef for Kriminalredaktionen EB, Mikael Sjøberg, formand for Den Danske Dommerforening, Julie stage, forsvarsadvokat. Vært: Mathias Pedersen.

I mandags landede anklageskriftet mod den 32-årige mand, der er er tiltalt for en række voldsomme forhold mod en 13-årig pige, en 15-årig pige samt drabet på Emilie Meng. Medierne har dækket sagerne. Justitsminister Peter Hummelgaard advarer mod, at dækningen bliver for detaljeret. Den tiltalte har indtil videre nægtet sig skyldig i sagen om Emilie Meng og overfaldet mod den 15-årige pige. Og da han blev fremstillet i grundlovsforhør i sagen om den 13-årige pige, nægtede han sig delvis skyldig i sigtelsen om frihedsberøvelse og voldtægt. Er medierne for detaljerede i deres dækning? Skal der tages et særligt hensyn til ofre, pårørende, tiltalte og børns eksponering for voldsomme detaljer? Du kan blande dig i debatten ved at ringe ind på 7021 1919 eller send en sms til 1212. Gæster: Rasmus Kjeldahl, formand for Børns Vilkår, Heidi Helveg, advokat, Bjørn Brandenborg, retsordfører, (S), Tine Johansen, formand for Dansk Journalistforbund, Mette Pedersen, Redaktionschef for Kriminalredaktionen EB, Mikael Sjøberg, formand for Den Danske Dommerforening, Julie stage, forsvarsadvokat. Vært: Mathias Pedersen.

Finlandssvenskarna blir allt färre - i dagsläget utgör de svenskspråkiga finländarna bara drygt fem procent av befolkningen. Ju färre vi blir, desto svårare blir det att värna om landets lagstadgade tvåspråkighet. Är det dags att utlysa krisläge - eller vad borde man göra? Och vem är det som borde göra nånting? I debatten deltar journalisten Mikael Sjövall, språkambassadören Jaan Siitonen, folktingssekreteraren Christina Gestrin och Johan Häggman vid FUEN, Europas största organisation för språkliga minoriteter. Ordet leds av Åsa Thodén. E-post: slaget@yle.fi

I det här poddavsnittet tar Vägledarna Anita, Helena och Producent-Jocke pulsen på Mikael Sjöqvist som är programansvarig vid Socionomprogrammet på JU. De tar sig ut från inspelningsstudion i HLK byggnaden för att göra en utflykt rätt över gatan till Hälsohögskolan där Socionomprogrammet finns. Micke får besvara många frågor från de vetgiriga vägledarna och både stort och smått diskuteras, innan, under och efter. Vad är det som är så otroligt, otroligt enligt Anita? Som vanligt blir vägledarna lite mer klokare och får med sig värdefull kunskap för både dig som funderar på att läsa Socionomprogrammet och för dig som studerar nu.  Socionomprogrammets hemsida: https://ju.se/sos Ställ gärna frågor eller ge tips/förslag på ämnen på vårt Instagramkonto: https://www.instagram.com/vagledning_pa_smalandska/ 

Här hör du de senaste nyheterna, men vi nöjer oss inte där. Vi tar nyheterna djupare. I dagens program:Senaste nytt om reaktionerna efter den planerade koranbränningen. Hur går tongångarna i Turkiet efter den planerade koranbränningen? Hör Mia Odabas, Ekots utsända i Istanbul, om de senaste reaktionerna efter den planerade koranbränningen.Fotbolls-VM är i full gång och Sverige spelar sin första match på söndag. Hör Sveriges förbundskapten Peter Gerhardsson och Bertil Schough, pappa till landslagsspelaren Olivia Schough.Lördagsgästen Tobias Thyberg, Sveriges ambassadör i Ukraina, intervjuas av programledare Helene Näslund. Hur har tiden i Ukraina förändrat honom?Spanien går till val på söndag. Blir det regeringsskifte åt höger eller lyckas socialdemokraterna behålla premiärministerposten? Hör Sara Heyman, ekots utsände på plats i Spanien för att bevaka valet, och Niklas Bremberg, seniorforskare på Europaprogrammet vid Utrikespolitiska institutetOch till sist: Det har gått drygt 20 år sedan soulartisten Bilal slog igenom i musikvärlden. Sedan dess har han kommit att bli en av världens mest tongivande artister inom soul- och R'n'B-scenen. Vår utsände Mikael Sjödell träffade Bilal på en jazzfestival i Gent för att prata om skapande och varför det måste få ta tid.Programledare: Helene NäslundProducent: Felicia HassanTekniker: Erica Engborg

Grundskolan ska vara avgiftsfri för alla - ändå förutsätts föräldrarna ofta hosta fram pengar, upp till hundratals euro, för att barnet ska kunna delta i lägerskolan. Behövs lägerskolorna egentligen, och hur ska de i så fall finansieras? Debatten tog fart efter en kolumn av Mikael Sjövall, som diskuterar frågan tillsammans med Micaela Romantschuk från Hem och Skola, och rektorn och lägerskolsentusiasten Elise Kurtén. Programledare är Åsa Thodén. slaget@yle.fi

Et ansættelsesstop hos de danske domstole har ført til, at de danske retter mangler erfarne dommerfuldmægtige. Problemet uddybes af præsidenten ved Retten i Aarhus mens dommerforeningens formand Mikael Sjöberg og Nina Palesa Bonde debatterer komplikationer og løsninger. For hvad har manglen på dommere og erfaring af konsekvenser og hvad kan der gøres ved det? Den diskussion er omdrejningspunktet for syvende og sidste episode podcastserien 'Revner i retsstaten'. Episoden er produceret i samarbejde med Beam Audio Agency

TCO:s kanslichef Mikael Sjöberg gästar podden och kommenterar den vilda strejken i pendeln, Johan Pehrsons arbetsmarknadspolitik, bristerna i omställningsstödet och om Sverige fixar AI-revolutionen.

Hur mår pressfriheten i Finland? Gör journalistkåren verkligen sitt jobb? Är vi för fixerade på att allt skall kännas trevligt? Jacob nyfikar med journalisten Mikael Sjövall. Häng med i samtalet! Vill du hjälpa oss att kunna fortsätta producera Nyfika? Stöd oss på ⁠⁠⁠⁠⁠Patreon⁠⁠⁠⁠⁠, tack! | Hela avsnittet finns också på Youtube | Följ oss på ⁠⁠⁠⁠⁠Instagram⁠⁠⁠⁠⁠ och ⁠⁠⁠⁠⁠Facebook⁠⁠⁠⁠⁠ | Besök vår ⁠⁠⁠⁠⁠hemsida⁠⁠⁠⁠⁠ | Skriv till oss på kontakt@nyfika.fi | Foto och grafik: Maria Åsvik & Elin Åsvik | Musik: Mattias Björkholm | Sponsras av ⁠⁠⁠⁠⁠Fruktcoffeeroasters⁠⁠⁠⁠.

Maria venter lige nu på tredje år på at få sat et endeligt punktum i en sag, hvor hun har anmeldt en pædagog for seksuelle overgreb på hendes to små piger i børnehaven, da de var 4 år gamle. Både ofre og gerningsmænd venter op til flere år på at få deres straffesager afgjort i det danske retssystem.I dag undersøger vi, hvordan de lange ventetider påvirker vores retssikkerhed.Gæster:Nikolaj Linneballe, advokat og formand, Advokatrådets procesretsudvalg.Mikael Sjøberg, dommer i 23 år og formand for Den Danske Dommerforening i 12 år.Preben Bang, retsordfører VenstreMaria, anmelder af voldtægtssag for sine to små døtreVært: Ida GaunøTilrettelæggere:Camilla Michelle MikkelsenRazan El-NakiebProducer: Niels Frederik RickersRedaktør:Mille Ørsted

Er den nye samtykkelov vigtig for kvinder og farlig for mænd? Er retssikkerheden på spil? Og skal stealthing - at rive kondomet af under samleje - skrives ind i loven? Du kan blande dig i debatten ved at ringe ind fra 12:15-13:30 på 7021 1919. Medvirkende: Julie Stage advokat, Eva Smith tidl juraprofessor, Mikael Sjøberg formand Dommerforeningen, Eva Aagaard medstifter af voldtægtsofres vilkår, Lene Stavngaard national chef Sex og Samfund, Marianne Stidsen forfatter, Rosa Lund (Ø) retsordfører, Steffen Larsen (LA) retsordfører. Vært: Gitte Hansen.

Er den nye samtykkelov vigtig for kvinder og farlig for mænd? Er retssikkerheden på spil? Og skal stealthing - at rive kondomet af under samleje - skrives ind i loven? Du kan blande dig i debatten ved at ringe ind fra 12:15-13:30 på 7021 1919. Medvirkende: Julie Stage advokat, Eva Smith tidl juraprofessor, Mikael Sjøberg formand Dommerforeningen, Eva Aagaard medstifter af voldtægtsofres vilkår, Lene Stavngaard national chef Sex og Samfund, Marianne Stidsen forfatter, Rosa Lund (Ø) retsordfører, Steffen Larsen (LA) retsordfører. Vært: Gitte Hansen.

Er den nye samtykkelov vigtig for kvinder og farlig for mænd? Er retssikkerheden på spil? Og skal stealthing - at rive kondomet af under samleje - skrives ind i loven? Du kan blande dig i debatten ved at ringe ind fra 12:15-13:30 på 7021 1919. Medvirkende: Julie Stage advokat, Eva Smith tidl juraprofessor, Mikael Sjøberg formand Dommerforeningen, Eva Aagaard medstifter af voldtægtsofres vilkår, Lene Stavngaard national chef Sex og Samfund, Marianne Stidsen forfatter, Rosa Lund (Ø) retsordfører, Steffen Larsen (LA) retsordfører. Vært: Gitte Hansen.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson intervjuas i P1morgon av Mikael Sjödell i Ekots partiledarutfrågning i Almedalen. Hör också Ekots inrikespolitiske kommentator Fredrik Furtenbach.

Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch intervjuas i P1morgon av Mikael Sjödell i Ekots partiledarutfrågning i Almedalen. Hör också Ekots inrikespolitiske kommentator Tomas Ramberg.

Utvalda inslag ur Sveriges Radios bevakning av valet 2022, med fokus på årets riksdagsval. Hör Nooshi Dadgostar (V) intervjuas i Studio Ett av Mikael Sjödell  i Ekots partiledarutfrågningar i Almedalen. Hör också Ekots inrikespolitiske kommentator Tomas Ramberg

Almedalsveckan är igång och Socialdemokraternas Magdalena Andersson intervjuas i Godmorgon världen av Mikael Sjödell i Ekots partiledarutfrågningar.

I det artonde avsnittet gästas SHL:s Domarpodd av spelaren Jonas Junland och domaren Mikael Sjöqvist. Det blir snack om domarutbyten mellan ligor, kommunikation mellan spelare och domare och mycket mer.Jonas Junland är en meriterad SHL-back i Linköping. Han röstades 2016 fram som Årets back i SHL och har spelat 393 SHL-matcher och 72 slutspelsmatcher. Mikael Sjöqvist är även han meriterad i SHL-sammanhang, men som domare. Över 600 matcher har det blivit och även han har en fin utmärkelse - Guldpipan 2019. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

SKRÄCK: Ines kämpar för sin överlevnad på hotellet. Nu är hon ensam kvar med hämnaren. När Ines upptäcker en blodig siffra i pannan förstår hon att det förflutna har hunnit ikapp henne. Manus och regi: Lola Zackow  Efter en originalhistoria av Daniel Åberg Musik: Anna Jondelius. I rollerna: Ines Amanda Jansson, Rani Ellen Nyman, Elena Happy Jankell, Anna Felice Jankell, Kristoffer - Samuel Astor, Poliskollega  David Nygård, Nyhetsankare  Mikael Sjödell, Sjuksköterska  Erik Blix Inspelningsteknik och ljuddesign: Ludvig Jansson och Frida Englund  Producenter: Louise Jacobson och Emelie Rosenqvist  Dramaturg: Magnus Lindman Här hittar du alla avsnitt av Hotellet.Hotellet är en ljuddramaserie från Sveriges Radio Drama. Konstnärligt utvecklingsansvarig är Moa Gammel.

Var dommeren i Messerschmidt-sagen, Søren Holm Seerup, farvet af sin holdning til DF? Hvem leder Taliban-bevægelsen? Giver loven om vanvidsbilisme mening? Er sygeplejerskekonflikten ren spin?   Asger Juhl er vært her til morgen til to timers nysgerrig og kritisk journalistik.   Dagens program med tidskoder (ca.): 07:02: Jakob Sheik, forfatter til "Jihadisme 07:15: Henny Christensen, nyhedsredaktør på TV2 News 07:30: Rasmus Tantholdt, udlandskorrespondent for TV2. 07:40: Båndet interview med Henrik Bandsholm om fatal politiindsats på Christiania. 07:45: Båndet interview med Liselott Blixt, medlem af folketinget for Dansk Folkeparti 08:02: Dennis Lange, Chefkonsulent for FDM (Foreningen for Danske Motorejere) 08:12: Jacob Kaarsbo, fhv. chefanalytiske i Forsvarets Efterretningstjeneste 08:22: David Trads,  08:30: Jørgen Breinholt, partner i Breinholt & Ree Leasing 08:40: Hans Kristian Skibby fra Dansk Folkeparti 08:55: Mikael Sjøberg, formand for Dommerforeningen

Inger Støjberg vil have sin rigsretssag vist i fjernsynet. Vi debatterer, om det er en god ide med Støjberg selv, Anton Geist og Mikael Sjöberg. Derudover er der interview om Louds downloadtal og Mette Frederiksens deltagelse i MGP. Programmet erproduceret af Rasmus SøgaardSee omnystudio.com/listener for privacy information.See omnystudio.com/listener for privacy information.

Til September skal Inger Støjborg for Rigsretten - og nu foreslår hun selv i et lovforslag, at seancen skal sendes live. Argumentet er, at danskerne skal kunne følge med i noget, der handler om deres politikere og skattekroner - på den anden side står argumenter om at passe på vidner og lade sagen gå sin gang. Så hvad er det rette - det debatterer vi i dagens program. Medvirkende: Pernille Vermund, retsordfører og partileder for Nye Borgerlige og Mikael Sjöberg, formand for Dommerforeningen

Hvorfor skelner dansk lov mellem voldtægt og "ulovlig sex", når der er tale om børn? Burde straffeloven i stedet bare følge den seksuelle lavalder, så der altid er tale om voldtægt, hvis et barn under 15 er involveret? Det foreslår en række politikere, efter en omdiskuteret dom over en 32-årig lærer i Østre Landsret. Men virkeligheden er ikke så enkel, advarer dommere og advokater. Hør hvorfor, når Venstres Britt Bager og Enhedslistens Rosa Lund møder Dommerforeningens formand Mikael Sjöberg og advokat Mai-Brit Storm Thygesen i P1 Debat. Vært: Marie Louise Toksvig. Lytterne er velkomne til at komme med indspark til debatten på telefon 7021 1919. www.dr.dk/p1debat

Mikael Sjöstrand är meteorolog på Klart.se. I veckans avsnitt av Schibsted Talks pratar vi om hans personliga favoritväder, varför hans yrke är lite otacksamt – men framför allt berättar Mikael om vilket väder vi kan förvänta oss i sommar.

Det är en rejäl värmebölja i Sverige just nu och på sina håll kan det bli över 33 grader. Hur ska vi se på den här värmeböljan, hur vanliga är de här temperaturerna och kan vi redan nu se hur resten av sommaren kommer att bli?Det här pratar vi om i det här avsnittet av Aftonbladet Daily.Gäst är Mikael Sjöstrand, meteorolog på Klart. Programledare Jenny Ågren. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Addes äventyr i Hofors! Mackes karriär i Falun! Eriks ickekarriär! Vilka är Falu AIK? Och har egentligen Mikael Sjöqvist vunnit guldpipan? See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Premiär för SHL:s nya satsning SHL:s Domarpodd där programledarna Johanna Alba och Camilla Bernving gästas av intressanta personer med stora roller inom SHL. I premiären gästar Örebros tränare Niklas Eriksson och huvuddomaren Mikael Sjöqvist. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Varför vill han helst inte döma Färjestad? Hur borde målområdet bedömas, enligt honom? Och hur fungerar det egentligen med kompensationsutvisningar? Sveriges bästa domare, Mikael Sjöqvist, gästar VF Hockey för att på ett öppenhjärtigt och ärligt sätt berätta om domarnas vardag i SHL.

3 september. I dagens avsnitt av Ledarredaktionen diskuteras arbetsförmedlingen. Med Lydia Wålsten. Som gäster deltar Mikael Sjöberg, Mikael Sandström och Günther Mårder. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Arbetsförmedlingen ska stänga 132 kontor och myndigheten styr allt fler av de arbetssökande att använda digitala tjänster. Hur ska kommunerna och Arbetsförmedlingen tillsammans möta de arbetssökande i fortsättningen? Lyssna på samtalet mellan Mikael Sjöberg och Nedjma Chaouche.

Warar iyo Barnaamijyo Af Soomali ah somali@sverigesradio.se

Det har varit en turbulent tid för Arbetsförmedlingen och dess generaldirektör Mikael Sjöberg. Mångmiljardneddragningen i M/KD-budgeten, rekordvarslet och stora kontorsnedläggningar. I veckans Samhällsvetarpodden pratar vi med generaldirektören om hur det är att vara statstjänsteman i en stökig politisk tid. Vad tänkte du när du insåg att det var den stora nedskärning som M och KD hade föreslagit i sin reservation till statsbudget som skulle bli verklighet? – Jag trodde inledningsvis att man skulle förändra eller justera beslutet. Men sedan vänjer man sig vid tanken under processens gång, förklarar Mikael Sjöberg. Tror du att politikerna i arbetsmarknadsutskottet förstod omfattningen av, och effekterna av, sitt beslut? – Jag levde ändå med en viss känsla av att man kanske inte, fullt ut, hade insett konsekvenserna av det beslutet, trots att jag hade varit ganska tydlig i utskottet. Intentionerna stod inte i paritet med konsekvenserna. Jag tror inte att det var någon baktanke med det hela, utan jag tror att det var en lapsus, säger Mikael Sjöberg. Vad tänker du som generaldirektör när ledande arbetsmarknadspolitiker säger att du agerar ”på egen hand” och borde ”följa Januariavtalet”? – Så fort man bedriver verksamhet på muntlig styrning är man 100 procentigt enskilt ansvarig som generaldirektör. Man måste istället gå tillbaka till de formella beslut regeringen tagit, och luta sig emot dem. Allt annat är ohållbart, förklarar Mikael Sjöberg. Lyssna också på om han hade kunnat göra besparingen på annat sätt än med jättevarslet och kontorsnedläggningarna, och hur han och myndigheten förhåller sig till Januariöverenskommelsen. Detta och mycket mer får du reda på i Veckans Samhällsvetarpodden med Mikael Sjöberg, generaldirektör på Arbetsförmedlingen. Ursula Berge frågar ut. Programledare: Ursula Berge. Producent: Sanna Rundqvist.

Arbetsförmedlingen gör kraftiga nedskärningar och ska göras om i grunden. Går det för fort, och vad innebär det för dem som har svårast att få jobb? Mikael Sjöberg, generaldirektör för Arbetsförmedlingen är veckans gäst i Ekots lördagsintervju. Kommentar: Sanna Drysén, reporter på Ekot som bevakar Arbetsförmedlingen. Sedan om första budgeten sedan överenskommelsen mellan den rödgröna regeringen och Centerpartiet och Liberalerna kom till stånd. Vilka är vinnarna och vad innebär det för samarbetet mer långsiktigt? Medverkande: Fredrik Furtenbach och Tomas Ramberg, inrikespolitiska kommentatorer på Ekot. Programledare: Cecilia Strömberg Producent: Viktor Mattsson

Medvirkende: landsdommer Mikael Sjöberg og professor i retsfilosofi Jesper Ryberg. I Danmark er man uskyldig indtil det modsatte er bevist. Men kan der være faktorer i en retssag, der ophæver denne ret – f.eks. hvis tiltaltes handlinger beror på en situation, hvor skyld er målet i sig selv? Den verserende bandekonflikt rejser endnu en gang spørgsmålet om, hvordan Danmark som retssamfund skal sikre, at også bandemedlemmer får en retfærdig rettergang, når skyderier og utryghed påvirker borgerne, og når retsfølelsen på ny skal spejles i retspolitikken. For kan dommere og nævninge adskille deres personlige holdninger og følelser, og udelukkende tage stilling til strafudmåling og skyldsspørgsmål ud fra objektive vurderinger?

Vilka spännande tjänster är på gång för dig som är arbetsgivare? Jag tog ett samtal med Arbetsförmedlingens generaldirektör Mikael Sjöberg för att prata om, bland annat, vad den förnyelseresa vi är uppe i innebär för dig och vilka krav det ställer på hans ledarskap, om digitalisering och vilket stöd du kan få från oss när du rekryterar. Gäst: Mikael Sjöberg, generaldirektör på Arbetsförmedlingen Programledare: Susanna Westgren Inspelningsansvarig: Jonas Kowalski   Olika sätt som Arbetsförmedlingen kan underlätta din rekrytering på hittar du om du klickar här!

När den rödgröna regeringen tillträdde för två år sen sa statsministern att ambitionen var att reformera Arbetsförmedlingen i grunden. Hur har det gått med förnyelsearbetet? Arbetsförmedlingens generaldirektör Mikael Sjöberg har varit chef för myndigheten i snart tre år.Hittills har både arbetssökande och företag givit myndigheten mycket lågt betyg. Vad beror det på och vilken roll spelar arbetsförmedlingen idag?   Sedan om likvärdigheten i skolan. Den senaste PISA-undersökningen visade visserligen på förbättrade resultat, men likvärdigheten har blivit sämre. Vad har politiken gjort och vad görs för att alla barn ska ha samma förutsättningar till en bra skolgång? Hör statsvetaren Maria Jarl och de två före detta skolministrarna Ibrahim Baylan (S) och Jan Björklund (L). Och vad är likvärdighet? Det svarar Björn Öckert på, forskare vid IFAU, Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering. Programledare: Monica Saarinen.

Tennstopet är platsen och Åsa Frank är gästen som blivit delad 18 gånger och 174 likes för sitt inlägg på linked in om arbetsförmedlingens förnyelse! Hon har dessutom blivit retweetad av självaste Mikael Sjöberg på Twitter ! Hör henne tala om hur hon vill vara med och förändra synen på arbetsförmedlingen. Hur viktigt är det med positivt tänkande och behöver vi rentav bli bättre på negativt tänkande !!

Anna vet inte hur länge hon var borta. Hon minns inte exakt vad som hände. Men ett minne har etsat sig fast: hon ligger på rygg, utan trosor och med en främmande man över sig. När Anna åkte till Thailand första gången som 21-åring hittade hon sitt paradis på en ö utanför Bangkok. Hon träffade en kille, adopterade en hund och blev erbjuden ett roligt jobb. När hon återvänder till Thailand två år senare är allt förändrat och en kväll är Anna plötsligt borta. En tid senare hittas hon på en strand, sägs det.  Själv minns hon bara fragment av vad som hänt men de minnesbilder hon har är desto starkare.Det här är berättelsen om Annas sökande efter sanningen om vad som hände henne på ön och om kampen att leva med ett oläkt trauma.Mikael Sjödell är grävande journalist på Kaliber i P1. Han har bland annat gjort grävpodden Mirakelmetoden som du kan lyssna på här nere, och blivit nominerad till Röda Korsets journalistpris för den tvådelade dokumentärserien Barn som turistattraktion tillsammans med Markus Alfredsson.

Hur tycker folk som är chefer att man ska söka jobb? Vem kan väl bättre svara på den frågan än Arbetsförmedlingens generaldirektör Mikael Sjöberg. I det här avsnittet delar han med sig av sina bästa jobbsökartips, och pratar om CV, personligt brev, sommarjobb och sociala medier! Musiken som hörs i avsnittet är Kevin MacLeod - Plain Loafer.

Utvisade personer som tvångsinjiceras med lugnande medel, mutmiddagar och folk som tillverkar den omtalade nätdrogen Spice. I säsongens sista Kaliber följer vi upp några av våra större granskningar. Vi börjar med Kriminalvårdens Transporttjänst. I oktober granskade Kaliber i två program den del av Kriminalvården som hjälper gränspolisen att utvisa personer från Sverige. Vi kunde avslöja hur personer vid flera tillfällen tvångsinjicerats med lugnande medel och hur personalen efter att de utvisat personer bott upp till tre nätter på femstjärniga hotell och åkt dyra businessklassbiljetter på flyget hem. Någon månad efter vårt program valde Kriminalvården även att anmäla den vårdpersonal som varit delaktig till inspektionen för vård och omsorg. Lars-Håkan Nilsson, medicinsk rådgivare på Kriminalvårdens huvudkontor kommenterade det så här.   Vi tycker det är viktigt att vi ska uppträda som en vårdgivare ska göra så får vi kännedom om någonting och misstänker att någon inte uppträtt helt korrekt yrkesmässigt så ska vi anmäla det till den myndighet som hanterar sådana här saker. Avslöjandet om tvångsinjektionerna har också debatterats i riksdagen. Ja, svenska utvisningar ska ske under värdiga och humana former, och ändå har det nyligen återigen framkommit uppgifter som ställer det här på skam. Efter Kalibers avslöjande ställde Christina Höj Larsen (V) i en interpellation frågor om att införa oberoende observatörer vid utvisningsresor till justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S). Ja, de fall som Christina Höj Larsen tar upp med tvångsinjiceringar ser vi naturligtvis mycket allvarligt på. inte bara regeringen utan också kriminalvården som ju har hand om de här resorna. Och om det är så att det har förekommit så pekar ju allt mot att det i så fall är ett lagbrott och det får då utredas i vederbörande ordning, Sedan i april i år använder Kriminalvården ett nytt vårdföretag vid utvisningsresor. De har nu deltagit i ett tjugotal resor och vd och läkare Bertil Rosenquist, som själv deltagit vid flera resor, säger att det för dem skulle vara otänkbart för dem att använda lugnande injektioner under tvång. Vi har aldrig använt injektioner och jag anser att det är helt fel och det är förbjudet, alltså då ska patienten föras, då ska det föreligga en psykisk sjukdom och patienten ska föras till en psykiatrisk klinik där han eller hon bedöms och det kan inte vi göra på stående fot på en flygplats, det finns liksom inte något stöd för det och jag har aldrig blivit pådyvlad att göra något sådant, utan om patienten är tillräckligt orolig och inte kan och har en sådan stark reaktion då bedömer jag att då ska patienten inte åka med. Det är inte den behandling de ska ha utan en redig förklaring och ett mänskligt omhändertagande har fungerat i vårt fall. Bara man är modig nog att titta folk i ögonen och säga och berätta om vilken roll man har i det här och att man inte kommer dit som någon slags pseudopolis med nån spruta i hand, men vi har liksom inte gjort något sådant så jag vet inte riktigt vilken indikation som skulle vara, jag har aldrig stått i den situationen, säger Bertil Rosenquist. Kriminalvårdens generaldirektör Nils Öberg har inte tidigare kommenterat uppgifterna om tvångsinjektioner i media. När reportern Markus Alfredsson träffade honom för några dagar sedan säger Nils Öberg att det var en av de uppgifter som kom fram i Kalibers granskning som han ser mest allvarligt på. Det första jag tänker om det är att det är väldigt viktigt att ha klart för sig varför vi har sjukvårdspersonal med på de här resorna. De finns där för de avvisades skull och deras hälsa, de finns inte med som ett led i att underlätta för oss eller polisen att genomföra avvisningarna. Utan sjukvårdspersonal har vi närvarande av omsorg för de vi har att hantera och nu får polismyndigheten gå vidare för att försöka konstatera om det har begåtts brottslig verksamhet eller inte och då har jag överlämnat ansvaret för den fortsatta utredningen till polisen, säger Nils Öberg. En annan sak han reagerat över var uppgifterna i vårt första program om det personalen lagt ut på sina facebooksidor under utvisningsresorna. Som jag uppfattade som väldigt grova och väldigt olämpliga.  Ja för mig är det väldigt, väldigt enkelt. Det här är verksamhet som är ohyggligt integritetskänslig. Vår uppgift är att transportera människor som inte längre får stanna kvar i vårt land. Nästan alla av dem går en väldigt osäker framtid till mötes och det betyder att de här avvisningarna och utvisningarna behöver ske med stor värdighet, säger han och fortsätter: - Då kan man inte raljera över de förmånliga villkor man upplever sig ha i samband med de här resorna utan de här resorna ska genomföras med stor respekt för de människor som vi transporterar. Det är skälet till att jag reagerar starkt när man uttrycker sig raljant och arrogant. Nu är det ett mycket litet fåtal av våra transportörer som gjort det. Det gör ju inte problemet mindre i de fall där det skett, men det får inte förekomma. - Ett litet antal, har ni undersökt det här på något sätt? Ja, jag har bett att få veta vilka som uttryckt sig på det här sättet, men vi har inte fått ett tillräckligt underlag för att kunna identifiera det. Vad vi däremot har gjort är att be cheferna inom transporttjänsten nu i hela organisationen ta upp den här frågan. Jag har pratat själva med flera medarbetare inom transporttjänsten som är precis lika upprörda som jag. För det första ska inte alkohol förekomma när man är i tjänst och när man är ute och reser så är man i tjänst och det betyder att då beskriva sin vistelse utomlands som en del av en fest är för mig väldigt omdömeslöst. Då har man inte riktigt förstått sitt uppdrag. Granskningen av dyra hotellnätter och flygresor i businessklass ledde till mycket reaktioner från er lyssnare. När det gäller villkoren för vilotider, hotell och flygresor för personalen, så pågår ett arbete med att se över hur resorna planeras så att det ska vara billigast resande som är utgångspunkten säger Nils Öberg. Och ändringar ska börja gälla efter årsskiftet. Till exempel har det varit det vi kallar en lista på godkända hotell som har varit svårt att förstå varför den sett ut på det sätt som den gjort. Vi har nu ändrat i den listan och kvalitetssäkrat den och bestämt vilken typ av hotell som vår personal är hänvisad till och gjort väldigt tydligt att det är det billigaste alternativet som gäller i första hand. Och det är överhuvudtaget tycker jag, någonting som vi kommer vara mycket tydligare med framöver nämligen att all vår verksamhet följer naturligtvis den resepolicy som gäller för staten i allmänhet och för Kriminalvården som myndighet, säger Nils Öberg. - Och det jag vill nu att vi får fram, det är en ordning som innebär att vi reser som statliga tjänstemän så billigt som det bara överhuvudtaget går och när det inte går, ja, då fattar vi ett beslut om det, som vi motiverar och dokumenterar så att det går att i efterhand förklara varför det billigaste alternativet inte var aktuellt i just det här fallet. Det är den stora förändringen tycker jag. Så att jag vill ha ett flexibelt regelverk där sunt förnuft och ett gott omdöme är det som styr valet och planeringen av resorna. Det kommer fortfarande finnas möjlighet att göra också väldigt dyra och kostsamma lösningar, men då måste det finnas ett skäl för det. Och det är det som jag tror kommer vara långsiktigt hållbart, avslutar han.   Kritiserade språkanalyser under luppen igen 2012 gjorde Kaliber en granskning av företaget Sprakab. Ett svenskt företag som specialiserat sig på att göra språkanalyser åt bland annat Migrationsverket. Många asylsökande saknar både id-handlingar och pass och språkanalyser blir där ett verktyg som används för att avgöra om de sökande kommer från de länder som de påstår sig komma ifrån. Vi kunde avslöja att många av företagets analytiker inte hade tillräcklig kompetens och att det fanns analytiker gjorde språkanalyser, utan att det framgick om de själva hade det språket som modersmål. Asylsökande kan då nekas uppehållstillstånd och skickas tillbaka till länder de inte kommer ifrån. Efter vår granskning gjorde Migrationsverket en kvalitetskontroll av några av Sprakabs rapporter. De skickade tio språkanalyser till ett holländskt företag. Resultatet visade att nio av tio språkanalyser gjorts på ett korrekt sätt. Men urvalet av vilka analyser som skulle skickas iväg för granskning gjordes av Sprakab själva. Att företaget själva gör urvalet av vilka rapporter som ska granskas tyckte Migrationsverkets rättschef Fredrik Beijer inte var något problem: Jag kan inte se några problem med det om man inte har några misstankar om att företaget skulle vara ohederligt på något sätt och det har vi inte. Sprakab jobbar även för flera utländska myndigheter. Och som vi tidigare rapporterat fick de i maj kritik av högsta domstolen i Storbritannien som menade att företaget visat brister i att redovisa analytikernas kompetens. Och nu under hösten, ett knappt halvår senare, har Sprakab hamnat i rampljuset igen. SVT:s Uppdrag Granskning rapporterade i november att en av Sprakabs analytiker ska ha gjort en grovt felaktig analys om varifrån en 27-årig somalisk man kommer. Analytikern ska också ha ljugit om sina egna meriter och vara dömd för flera brott. Och vi hörde om familjen från Syrien som Sprakabs expert sade kom från Armenien. Och här i Sveriges Radio har Ekot rapporterade om stora brister i Sprakabs utredning av en 17-årig pojke som säger sig ha flytt från Nordkorea, men som Migrationsverket beslutat att utvisa till Kina. Vi har också kunnat höra flera reaktioner på det här i Sveriges Radio. Folkpartistiska EU-parlamentarikern Cecilia Wikström menade att Migrationsverket brustit i agerande och sina rutiner, och hon ville se retrospektiva omprövningar av asylärenden. Désirée Pethrus (KD) ville införa en migrationsinspektion för att övervaka Migrationsverket. Jag inser att det är väldigt många människor som drabbas av det här företagets språkanalyser. Är de inte rättssäkra så riskerar vi att kanske att skicka människor till sin dödsdom, sa Désirée Pethrus (KD). Migrationsminister Morgan Johansson (S) sade sig ha fortsatt förtroende för både Migrationsverkets handläggning och för användningen av språkanalyser, men han ville ha en genomlysning av myndighetens hantering i sådana här fall. Är det då så i den här situationen att någon påstått att man kan saker som man sen inte kan då är det ett problem naturligtvis. Och då måste den myndighet som har hand om det gå till botten med det, sa Morgan Johansson (S). Trots avslöjanden och kritik fortsätter Migrationsverkets rättschef Fredrik Beijer att försvara Sprakab. Här i en intervju i Ekot den 18 november. Den bevisning som har lagts fram, både i radio och tv, mot Sprakab som företag, är än så länge inte sådan att vi säger att vi inte kan anlita Sprakab. Vi delar helt enkelt inte den bilden. Men Migrationsverket ska nu skicka ytterligare några av Sprakabs språkanalyser till Holland för kvalitetskontroll. Nu handlar det om fler, ett tjugotal analyser, både de som uppmärksammats i media och andra. Den här gången är det myndigheten som väljer ut vilka analyser som ska granskas. Men det har inte att göra med att Migrationsverket inte skulle lita på Sprakab säger Fredrik Beijer när jag ringer upp honom. Vi skulle kunna låta Sprakab göra det också men den här gången valde vi att göra det själva, säger Migrationsverkets rättschef Fredrik Beijer. Parallellt med den här granskningen av själva språkanalyserna, håller Migrationsverket på att planera för en större översyn - om de använder sig av språkanalyserna på ett rätt sätt. Vem som ska göra översynen och när det ska vara färdig är inte bestämt än. Och ja, fram till dess fortsätter Migrationsverket alltså att anlita Sprakab.   Misstänka mutmiddagar Så om den uppmärksammade julmiddagen som Föreningen Svenska Tonsättare bjuder tjänstemän vid våra kulturmyndigheter på, en middag som skakat om kulturlivet och väckt misstankar om mutbrott... Julmiddagen är ett sätt att påverka politiker och tjänstemän att förstå vikten av samtida konstmusik, säger Martin Q Larsson Uttalandet som Föreningen Svenska Tonsättares ordförande gjorde i en intervju med Kaliber i november har fått stora effekter. I vårt program Stimpirater och Funny money konstaterade vi att upphovsrättspengar som samlas in för svensk musik inte alltid hamnar i rätt fickor. Vi följde bland annat pengarna från ett kopieringsrum på en svensk kulturskola till kontot hos FST - Föreningen svenska tonsättare. Och vi visade hur kulturskolans kopieringspengar kunde bli en grundplåt i en julmiddag på en av Stockholms finare restauranger. Julmiddagen 2013 kostade 618 000 kronor totalt och en del av pengarna användes till att bjuda landets kulturmakthavare på mat och vin. Så här sa Martin Q Larsson i vår intervju: Vi vill skaffa en trevlig och en idiomatisk (ändamålsenlig, reds anmärkning) atmosfär för att åstadkomma ett påverkansarbete och då tycker vi att en middag med vin till är ett sånt tillfälle då man åstadkomma detta.Sen ska jag också säga att jag lägger ner extremt mycket arbete på att göra den där placeringen på bästa sätt så att man får just det där att tonsättare A hamnar bredvid myndighetsperson eller konstnärlig ledare B så att han eller hon kan samtala med varandra, om sin musik, om institutionens verksamhet, om myndighetens verksamhet och hur... För tanken är att alla som kommer på den här middagen har ungefär samma målsättning att erbjuda svenska medborgare musik av hög kvalitet, säger Larsson Vem betalar för de här personerna som ni vill påverka, institutionsföreträdarna? Det gör vi. Så ni bjuder dem på den här middagen? Vi bjuder dem på den här middagen. Politiker också? Politiker också. Tjänstemän på kulturdepartementet? Högre tjänstemän, generellt utan att gå in på exakta namn så är det högre tjänstemän och politiker, på framförallt statlig nivå i vissa fall även regional. Och då är det mat och alkohol till tjänstemännen? Mat och alkohol och där eh...vet inte jag var gränsen går för vad som är tillåtet att göra, säger Martin Q Larsson. Enligt de siffror som Martin Q Larsson gav till Kaliber efter intervjun var kostnaden per person drygt 1200 kronor. Vi gick igenom placeringslistorna för de fyra senaste julmiddagarna, och hittade bland annat generaldirektören för Statens musikverk som fyra år i rad låtit sig bjudas med sin man. Vi hittade också chefer på andra kulturmyndigheter, orkesterchefer runt om i landet, personal på kulturrådet och kulturdepartementet. Rapporteringen om julmiddagen väckte snabbt reaktioner, Helena Sundén, generalsekreterare på Institutet Mot Mutor, sa i Sveriges Radios Kulturnytt att det fanns risk att man överskridit gränserna som finns i lagen. - Om man bjuder företrädare från det allmänna så finns det krav på att det ska röra sig om måttfullhet, om öppenhet, men man har ju uppenbarligen passerat gränsen här för vad som kan ses som måttfullt i relation till det offentliga, säger Helena Sundén. Och chefsåklagare Alf Johansson på Riksenheten mot korruption inledde en förundersökning. Så här sa han i Kulturnytt: Det vi handlägger på den här enheten, Riksenheten mot korruption, det handlar i stor utsträckning om just misstankar om givande och tagande av muta. Och det är det vi har inlett förundersökning på ja, säger chefsåklagare Alf Johansson                                        Kalibers granskning har också fått effekter i kulturlivet. Sverige radio och kulturdepartementet uppger att de inte längre tänker gå på FST's middag i framtiden och Statens musikverk har sett över riktlinjerna kring alla typer av inbjudningar. Ingen av dem menar dock att några formella fel begåtts. Staffan Forssell är generaldirektör för Kulturrådet. Självklart måste man titta på om det är lämpligt eller inte. Man kan göra som Sveriges Radio gjorde att valde att inte gå. Vi hade inte heller för avsikt att gå i år så länge det här låg under utredning. Det är inte uteslutet att vi kommer att gå i framtiden. Men vi kommer ju med er belysning att titta på det än mer noga, det vill säga vad är lämpligt att vara på. Det kommer ju att påverka. Det är inget snack om det. Men det får heller inte bli att vi får en beröringsskräck med att ha en relation med sektorn. Det är de två sakerna som ska balanseras mot varandra. FST har ställt in årets julmiddag. Martin Q Larsson sa i vår intervju att man genomfört julmiddagar i 90 år och att det bevisligen gett goda resultat. Vi vill gärna fråga FST om fler middagar men föreningen vill inte medverka i en ny intervju med Kaliber, de skriver däremot att de vill att vi hänsyn till det de skrivet i ett pressmeddelande. Där läser vi att kostnaden för mat och dryck inte längre är 1260 kronor, utslaget per person, som de först uppgav till Kaliber, utan 922 kronor. Men skillnaden visar sig efter kontroll till stor del bero på att man nu dragit av momsen. De skriver också att det var olyckligt och felaktigt av Martin Q Larsson att säga att det var frågan om ett påverkansarbete, det har aldrig varit syftet skriver man. Så här sår det i pressmeddelandet: "Syftet har aldrig varit, att påverka enskilda bidragsbeslut." Men, vi kan idag visa ett nytt dokument där en tidigare FST-ordförande hävdar att julmiddagen faktiskt haft inverkan på ett statligt beslut. Frågan är uppe på årsmötet 2010, efter att två medlemmar i en motion ifrågasatt festen som året innan kostade 637 000 kronor. Styrelsen vill avslå motionen och vi läser i protokollet där ordföranden argumentar för att julmiddagen är viktig, eftersom den t ex inverkade på att statens Elektronmusikstudio EMS, fick vara kvar när musikmyndigheterna skulle omformas. Studion var då hotad i och med att föregångaren till Statens musikverk  - Rikskonserter lades ner. Så här står det i protokollet: "Beträffande effekten av middagen på externa gäster är vi noggranna med att placera människor strategiskt för att kunna påverka på bästa sätt. XX fick t.ex. tillfälle att på senaste middagen föra samtal om EMS-frågan i Kulturutredningen, vilket med all sannolikhet hade betydelse för utfallet. Man bör inte negligera nyttan av middagen." Den tidigare ordföranden vill inte kommentera julmiddagen under pågående utredning. Kaliber publicerar nu också hela intervjun med Martin Q Larsson i en oklippt version för att klargöra vad som verkligen sägs (ljudet finns längst ner i artikeln). Middagen kommer på tal första gången 27'30 in i intervjun och avhandlas också efter ungefär 1'08'40.   Drogen Spice Under hösten har många ungdomar råkat illa ut efter att de rökt drogen Spice. I bland annat Gävle, Sundsvall, Oskarshamn, Göteborg, Västerås och på Gotland har personer förgiftats och sökt hjälp. Två personer har också dött - som en följd av att ha använt bland annat Spice. I januari kartlade Kaliber marknaden med nätdroger. Vi pratade med de som tillverkar och säljer Spice, med tull och polis - och med en ung tjej som vi kallar för Elin som missbrukat, men då när vi träffade henne var hon fri från droger. Hon beskrev varför hon till slut bestämde sig för att sluta med Spice. Så här sa hon i Kaliber. Jag fick ont i hjärtat. Jag fick ryckningar i hela kroppen, jag fick ticks och sånt. Och det slutade inte förrän ett halvår efter det att jag slutade. - Och du tror det beror på Spicet? Antagligen. - Men vad var det som fick dig att känna att du inte ville hålla på med det här längre? Jag fick nog. Jag hade hållit på i två år. Jag fick nästan som psykoser. Jag hörde röster som inte fanns där, fotsteg som inte var där. Jag satt på balkongen en gång. Så hörda jag ett surrande ljud. Lamporna kom närmare mig. Fast de egentligen var typ tio meter bort. Så det är sjukt vad det gör med hjärnan och kroppen. Det lurar en. Elin slutade alltså använda Spice. Nu har hon snart varit drogfri i två år. Hon går i ettan på gymnasiet och hon berättar att hon mår bra. Kaliber pratade också med Max som säljer Spice över internet. Han fick ett påhittat namn och vi förvrängde hans röst, eftersom det var villkoret för att han skulle vara med och vi tyckte det var viktigt att höra vad han hade att säga. Vi besökte honom när han paketerade sina droger innan de skickades ut till kunder runt om i landet. Varför har ni fläktar här? Det är kolfilter. Varför har man det? Det är för att det inte ska lukta i hela kåken. I rummet står en våg, skyddsglasögon och två stora kassaskåp som säkert väger över 200 kilo vardera. Det är här inne som Max förvarar sina internetdroger. Här vägs och paketeras hans produkter. Max tar en stor påse med vad som ser som hö och går bort mot vågen. Det är Spice som ska portioneras i små svarta plastpåsar. När Spicet är packat så kommer det skickas ut till Max kunder över hela Sverige. Han verkar inte bekymrad över att tullens arbete skulle hota hans affärer. Hur många paket kommer till Sverige från utlandet varje dag? Hur många bilar kör över gränsen varje dag? Hur många går över gränsen varje dag? Hur många färjor kommer varje dag? Hur många utrikesflyg landar i Sverige varje dag? Det finns ingen möjlighet att hålla hela gränsen stängd. Det går inte. Både Viktor och Max säljer laglig Spice på sina hemsidor. De har båda åldersgräns på sina hemsidor. 18 år respektive 20 år. Men vi undrar ändå hur de ser på risken att deras produkter i slutändan hamnar hos ungdomar. Den risken finns ju alltid. Och lika väl att folk kraftigt missbrukar det vi säljer. Men det är ju inte i det syftet vi säljer. Vi hoppas ju istället att det kan användas för nöje och inte för att vara missbruk eller ge någon inkomst genom att sälja till barn. Det är inte därför vi säljer. Det är ett moraliskt dilemma liksom att.att det kan ske. Men det är inget vi känner att vi kan komma ifrån. Vi säger att det ska inte användas på det sättet, men mycket mer kan vi inte göra, säger Viktor. När Max är klar med att paketera Spicet, ställer vi även frågan till honom. Den risken finns eller det kan man nog utgå ifrån att det sker. Men vi gör det bästa vi kan för att undvika men det är svårt. - Har du aldrig tänkt att det här kanske någon får tag på och får en jätteobehaglig upplevelse, blir beroende eller till och med skadar sig? Är det något du tänker på? Jo så är det ju. Det är kemikalier. Det finns massor av farliga kemikalier. Nu i jultider kommer ju småbarn springa runt med fyrverkerier. Det finns farliga produkter överallt i samhället. Men det slutgiltiga ansvaret för samtliga produkter oavsett bransch ligger i slutändan alltid hos konsumenten. Sedan programmen sändes har alltså många personer förgiftats ut av just Spice under hösten. De som tillverkar droger ligger ofta steget före lagstiftningen, eftersom de lätt byter ut någon substans i drogen för att den inte ska vara olaglig. Förra veckan beslutade regeringen att förbjuda ytterligare 42 substanser som narkotika eller hälsofarlig vara. Beslutet gäller från den 16 januari. Men istället för att klassa varje ny substans för sig finns också en diskussion om så kallad familjeklassning. Det innebär att man på ett bräde kan förbjuda alla droger med liknande egenskaper och struktur. Men åsikterna går isär om hur rättssäkert ett sånt system är. Det finns också redan idag en "förstörande-lag", som ger polis och tull möjlighet att omhänderta och förstöra nya droger, som kan antas bli klassade som narkotika i framtiden.   Reportrar: Sofia Boo, Mikael Sjödell, Markus Alfredsson, Adam Samara, Andreas Lindahl och Annika H Eriksson. Producenter: Annika H Eriksson och Andreas Lindahl Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

Vi uppfattar oss gärna som rationella, förnuftsstyrda individer; "Land skall med lag byggas"! Men hur är det egentligen? Hur mycket styrs vi av våra känslor? Och kan vi acceptera att vi också i sociala sammanhang agerar utifrån hur vi känner. Pia Abrahamsson diskuterar med Jan- Erik Andelin och Mikael Sjövall

Det bästa från Sveriges Radios utrikesrapportering under den gångna veckan. Agneta Ramberg rapporterar om flyktingkrisen i Libanon, där det på flera ställen nu finns fler syriska flyktingar än libanesiska invånare. Cecilia Uddén besöker en syrisk textilfabrik i Kairo, som blivit en framgångshistoria. Lina E Johansson pratar med vietnamesiska bloggare som vägrar låta sig tystas, trots hot från regimen. Dessutom, Mikael Sjödell om männen som köper sex i Bangkok. Programledare: Martin Gens

Brasilien inte lika glada över VM som resten av latinamerika Thailändska rödskjortor arga på militären Soppkök i Harlem Amerikansk app kan vara IT-bubbla Skottarna inför självständighetsomröstning Agneta Furvik rapporterar från ett soppkök i Harlem, där köerna växer. Mikael Sjödell träffar motståndsmän mot militärjuntan i norra thailand. Claes Aronsson om läget i skottland inför kommande självständighetsomröstning. Lena Nordlund om appen som vittnar om en ny IT-bubbla. Och missa inte Lotten Collins krönika om ett Brasilien som inte delar övriga latinamerikas glädje över fotbolls-VM. Programledare: Martin Gens

Arbetslösheten är hög och långtidsarbetslösheten ökar. Samtidigt är Arbetsförmedlingens förtroende kört i botten både internt och externt. Den förra generaldirektören tvingades bort, hur ska den nya ledningen lyckas vända utvecklingen? Arbetsförmedlingens nye generaldirektör Mikael Sjöberg intervjuas av Anders Jelmin. Arbetslösheten är hög och långtidsarbetslösheten ökar. Samtidigt är Arbetsförmedlingens förtroende kört i botten både internt och externt. Den förra generaldirektören tvingades bort, hur ska den nya ledningen lyckas vända utvecklingen? Arbetsförmedlingens nye generaldirektör Mikael Sjöberg intervjuas av Anders Jelmin.

Föräldrar som vill beväpna sina barn, poliser som vädjar om hjälp och en förening för unga avhoppade kriminella mitt i skottelden. Kaliber om årets våldsammaste månad i Göteborg - med nio skottlossningar, två skadade och ett dubbelmord. Göteborg, onsdagen den 18 september 2013. Det är föräldramöte i stadsdelen Biskopsgården. – Hur många ungdomar ska vi förlora tills de börjar göra nånting? – Det är det frågan är?  – Det händer ingenting. Ska vi skaffa oss vapen och skjuta mot de som skjuter mot oss? Hur ska vi agera? I en liten föreningslokal på Godvädersgatan trängs boende i området. De föräldrar som lyckats få en stol sitter. Andra står längs väggarna och i hallen. De pratar om att beväpna sina barn. – Den enda sak vi kan göra är att vi beväpnar våra ungar, låt dem försvara sig. Det är bästa sättet. Annars, låt staten komma och göra nånting. Vi lever i det här landet, vi måste ha trygghet. – Sade du att vi ska beväpna våra barn? – Men det är enda sättet, förstår du vad jag menar? – Vi ska samla pengar och köpa vapen. – Nej, nej. Det här är inte nån bra idé. Så långt ner behöver vi inte gå. Så långt ner behöver vi inte gå.  Vad är det som får föräldrar att vilja ge vapen till sina barn? Hur hamnade vi här?  – Om vi lugnar ner oss. September är en månad då gängstriderna i Göteborg eskalerar. En månad som börjar med sex skottlossningar inom loppet av åtta dagar. Med två skadade och ett dubbelmord. Sent igår kväll sköts två män sköts ihjäl i Biskopsgården i Göteborg. Männen, 17  och 28 år gamla, fördes svårt skadade till Sahlgrenska Sjukhuset där de senare avled. (Ekot, 5 sept.) 4 september. Klockan 21:49. Väderilsgatan, Biskopsgården. Två personer skjuts ihjäl med över 35 skott vid en gångbro. När man kommer över gångbron är det stora klipphällar som sträcker sig upp där någon har skrivit med sprayfärg, Rest in Peace.  – Polisen är överallt men de kan inte hitta dem. Vid minnesplatsen vid gångvägen, där dubbelmordet ägde rum, står två killar lutade mot ett järnräcke. Ryggarna mot den trafikerade Sommarvädersgatan som ligger nedanför slänten. Det var där nere, från andra sidan gatan, som skotten avlossades. De två killarna kände ett av offren.  – Han var skitsnäll och min bäste vän nästan. – Kanske de kommer döda oss också, vem vet? – Tänker du så? --  Ja, bara jag bor här. – Vi är rädda faktiskt. När det är typ klockan sju vi är inte ute längre, vi är hemma. Det är farligt område. Dubbelmordet blir snabbt en riksangelägenhet. Polisen beskriver det som kulmen på ett gängkrig som började med ett annat mord i området, sommaren 2012. Redan dagen efter går de ut och ber om hjälp från polisen i övriga landet. Mängden brott har ökat och Göteborgspolisen har för många gängrelaterade ärendenpå sitt bord. Både Rikskriminalpolisen och Malmöpolisen skickar resurser.   – Igår var det några skottlossningar här också tror jag. Vart jag än vänder mig i Biskopsgården träffar jag folk som på ett eller annat sätt drabbats av skottlossningarna. En kille i tjugoårsåldern talar samlat om för mig att han varit med och begravt fyra vänner. Den senaste ett av offren i dubbelmordet. Jag pratar med i flera personer i området som inte vill blir identifierade på något sätt för att de är rädda helt enkelt. Personerna jag träffar berättar hur de börjat ändra sina vardagsrutiner sedan skjutningarna började nu i september. De går hem tidigare från jobbet. Den ena håller utkik över gatan, medan den andra går ut och startar bilen. De säger att alla vet vilka personer som är inblandade i det här, men ingen säger någonting för att de är själva rädda för sina liv. Och det ligger ju i linje med det som polisen säger också när de går ut och vädjar till allmänheten om att få in tips och vittnesmål om vem eller vilka som har legat bakom de här skottlossningarna och dödskjutningarna. Ännu en skottlossning i Biskopsgården i Göteborg. Det är den fjärde skottlossningen i Göteborg den här veckan och den andra bara idag… (Ekot, 8 sept.) Bara en knapp kilometer söder om platsen för dubbelmordet ligger två längor med hyreshus mot varandra. Emellan dem en öppen gård med träd, bänkar, bord. Lekplatser med sandlådor och gungor. Här var  både ungdomar och vuxna ute på eftermiddagen, små barn lekte,  när dagens andra och veckans fjärde skottlossning i Göteborg inträffade. En lägenhet besköts med flera skott. Kulhålen syns i fönsterrutan. När jag ringer på där, dagen efter skottlossningen, är det ingen som öppnar. I fönstret våningen nedanför syns ett kulhål. Det var en olyckshändelse.  – Hej, ledsen att jag stör. Mikael Sjödell heter jag och kommer från Sveriges Radio. Angående skottlossningen. Var det din lägenhet som blev beskjuten, en av dem? – Ja, precis, den nedre av dem. – Den nedre av dem. Du skulle inte orka visa var det var någonstans? – Jo, det kan du väl få se.  Torbjörn släpper in mig. Det är mindre än tjugofyra timmar sedan en kula gick genom ett av fönstren i hans lägenhet. Fyra dagar efter dubbelmordet, en knapp kilometer härifrån. Mindre än åtta timmar efter att en man sköts i benet, två kilometer bort.  – Det kom ju en ung man på moped utanför här och ville väl min granne någonting, antar jag. Han stod först och skrek lite grand upp mot grannen. Så sköt han ett antal skott upp mot huset. Ett av skotten gick in i ett av våra rum. Torbjörn delar lägenhet med två kompisar. De var bortresta båda två när det hände. Och tur var väl det – skottet gick in i en av kompisarnas sovrum. I fönstret syns två runda kulhål med sprickor åt sidorna. Ett i ytterglaset och ett i innerglaset. – Kulan har ju gått in snett nerifrån. Den här personen som sköt stod ju ute på gården. Och sen så har den gått in genom fönsterrutan och förmodligen upp i taket. Här ser man lite märken i hörnet där som man väl antar kommer därifrån. – Det är som svarta gnidmärken, ser det nästan ut som? – Ja, ungefär så. – Och det är ju i hörnet precis ovanför sängen. – Ja, precis. När skotten avlossades mitt på dagen, vid halv två-tiden, låg Torbjörn i sin säng. Hans rum har också fönster mot gården, där skotten kom ifrån. När det hände slängde han sig ner på golvet och ringde 112. – Hur många skott hörde du? – Jag räknade inte exakt, men sex, sju kanske. Nått sånt. – Har du reagerat på att det varit stökigt eller bråkigt, är det något som du märkt av tidigare eller var det här första gången? – Nej, jag tycker egentligen inte att det varit så himla stökigt. Och på många sätt så är det nästan idylliskt med barn som leker på gården och så vidare. Naturligtvis så finns det väl här och man har ju bränt bilar och så vidare. Och det har ju förekommit en del grejer under den tiden som jag har bott här, bland annat då den här killen som blev knivmördad för om det är ett eller två år sedan nu, här i närheten också. Några dagar senare hålls en manifestation mot våldet i Biskopsgården. Det är mest ungdomar, några områdespoliser och representanter från kommunen. Få föräldrar är med. Christer Melvinsson är motorcykelpolis. Den här kvällen eskorterar han manifestationen från motorcykelsadeln. – Jo, det har jag också funderat på. Det kan ju vara massor med olika orsaker som gör att föräldrarna inte är här. Många av de föräldrar som bor här uppe, de jobbar obekväma tider och det är skiftgång och det är svårt för dem att få tiden att räcka till helt enkelt. Christer Melvinsson har jobbat på Hisingen i 28 år. – Jag har ju en egen idé om det här och det är att det är inte de som skjuter som vill att det ska skjutas, utan de delar ut orders till yngre förmågor. Som vi upptäckt ett antal gånger. Kommer farande på moped, den bak har vapen. Skjuter, lämnar platsen. Sedan är det tyst. – Som nere här på Sommarvädersgatan i glasrutorna? – Ja, det var ett typexempel. Biskopsgården och Backa är de områden på Hisingen som är mest utsatta för gängkriminalitet, berättar han. Han har lärt sig att känna igen medlemmarna i de olika grupperingarna. – Självklart. Och de här var ju småknattar när jag började som polis. Och en del var inte födda ens en gång. Så det är klart jag känner till dem. – Det är samma människor alltså? – Ja, ja, ja, det är det. – Hur stora är de här grupperingarna? – Ja, det är olika vilket gäng det är. Vi har Backa-gänget och vi har Backa-yngre och vi har Biskopsgänget här uppe då. Och det varierar. Ibland så byter de gäng också. Inte att de går till varandras, men att de byter och kommer upp till andra nivåer. – Tyngre nivåer? – Tyngre, ja. Så är det. – Vad är det för åldrar i de här -  du pratar om Backa-gänget och Biskopsgänget, vad pratar vi om? – Det kan komma ifrån fjorton upp till tjugofem, kan vi prata om där. Polisens bild av vilka det är som skjuter på varandra är att det handlar om så kallade territoriella gäng. Lösare grupperingar av kriminella bekanta som bor i samma område. Förr var organiserade gäng som Bandidos och Hells Angels med sina undergrupperingar mer dominanta.  Men efter att Bandidos blivit utskjutna från stadsdelen Angered av en mer territoriell grupp sommaren 2008 kommer en brytpunkt. De organiserade gängen drar sig tillbaka och de territoriella växer fram allt mer. Den kanske viktigaste skillnaden är enligt polisen att de organiserade gängen har regelverk för vad man får och inte får göra, vad man behöver fråga om lov att få göra. Sånt finns inte i de nya grupperingarna.  Därför har de lättare till att gå ut att göra våldsbrott.  Och ju mer man skjuter på allmän plats, desto större risk att oskyldiga drabbas. – Kan det hända igen, fråga vi oss. Javisst. Det är klart det kan hända igen. Det ska vi inte blunda för utan det kan mycket väl vara så. För den gängkriminalitet som vi har i Göteborg idag, kommer vi inte tillrätta med den då tror jag våldet kommer fortsätta, säger Christer Melvinsson.  Och våldet fortsätter. Fem dagar senare. Klockan är tio här är Ekot. Det har varit en ny skottlossning i Biskopsgården i Göteborg. Larmet kom till polisen vid sjutiden och efter förhör tror polisen att skotten var riktade mot en man som befann sig på platsen. (Ekot, 17 sept.) 17 september. Klockan 18:42. Fyra maskerade män på två mopeder stannar utanför en föreningslokal på Godvädersgatan och  avlossar uppemot tolv skott mot en folksamling.  Men ingen skadas. – Och det fortsätter ju smälla och det är massor som drar in sina barn och blir oroliga. Och i adrenalinet så springer jag bara ut och letar efter min dotter alltså. Christian bor i ett av hyreshusen i närheten av platsen där skotten avlossades. Själv var  han på väg till den lilla fristående tvättstugan som vetter mot gatan, precis där det skjuts. Det är mycket folk ute. Ungdomar som hänger, föräldrar som tvättar, barn som leker. En av de som är ute är hans sjuåriga dotter. – Så jag vet inte ens om jag sprang emot skotten till exempel. Jag vet inte vad jag gjorde i den situationen utan det vara bara att hitta min dotter. Och jag stod där och tittade på folk och skrek ”var är min dotter? Har ni sett min lilla dotter?”  och så visade jag med handen, liksom.  Jag fick en sån känsla sen att det kanske är som man har sett på filmer från krigsdrabbade länder att dom springer ut till sina barn som ligger skadade där för att de har råkat fått en kula i sig. Det var en sådan känsla jag hade. Skotten som får Christian att springa efter sin dotter avlossas utanför Neutrala Ungdomsföreningens lokaler. Det är en ideell förening här i Biskopsgården som driver en öppen verksamhet med aktiviteter för ungdomar och har projekt för unga som vill hoppa av gängkriminaliteten. Polisen tror inte att skjutningen var riktad mot föreningen, men går snabbt ut med att det fanns en måltavla bland de som befann sig utomhus. Den personen, vi kan kalla honom för Ali, är däremot anställd av föreningen och jobbar med de avhoppade ungdomarna. Själv säger han att han inte vet varför polisen tror att han skulle vara den gärningsmännen var ute efter. – Nej, jag vet inte faktiskt var de har fått den uppfattningen ifrån. Jag vet ingenting faktiskt. De påstår mycket. Ali har ett tungt kriminellt förflutet. Har varit med i tre olika organiserade gäng och har dömts flera gånger för narkotika, misshandel och olika vapenbrott. Det i sig är inget konstigt att ha det här baggaget när man jobbar med avhoppade ungdomar. Men flera boende jag pratar med blev oroliga när det kom fram att han kanske var måltavlan för skjutningen och när det visade sig att han dömts för brott även på senare tid. – Det är sant, jag blev dömd för två veckor sedan. För grovt vapenbrott och eget bruk narkotikabrott. Det kan jag inte ljuga om. Det är sant. Men detta var nånting som hände för  mer än ett år sedan. Det var innan Neutrala [Ungdomsförening, reds. anm.] kom på tal. Och det här med vapenbrott, det var inte ens pistol eller nått, det var ammunition. Fyrtiofem olika patroner och sådant. Och olika magasin. – Det är ändå ganska tätt inpå. Vi pratar om k-pistmagasin och fyrtiofem patroner. Narkotikabrott – det var GHB, amfetamin, dopning. Det är ju inte direkt småsaker direkt vi pratar om? – De gjorde tillslag hemma hos mig och det var vad som fanns hemma hos mig. Men ja, det är sant. Men fortfarande, jag var ändå inte anställd. Jag blev anställd en månad efter. De flesta av brotten som domen bygger på begicks mycket riktigt innan Ali började jobba med ungdomarna på föreningen. Men ett av dem begicks fyra månader in i anställningen. Då blev han tagen av polisen med en kniv i fickan. Själv säger han att det där med kniven var ett missförstånd, att han tagit den från en ungdom som gick och bar på den. Han har klippt banden med kriminaliteten, fortsätter han, och inte tagit några droger sedan han började jobbet med avhopparna. – Finns det en risk – jag tänker nu när du jobbar med ungdomar – att oavsett om du har slutat eller inte, att det förflutna förföljer dig till de kretsar det finns ungdomar som är utsatta? – Vad ska jag svara på det? Det finns alltid en risk med det. Men man får kämpa, man får ta ett steg i taget och tänka sig för vad man gör och vad man inte gör och sådant. – Kan du vara säker på att du inte kommer bli en måltavla? – Självklart så kan jag inte var säker. Jag kan inte vara säker. Handen på hjärtat, jag kan inte sitta här och snacka skit och säga det till dig. Kan inte vara säker. Nej det kan jag inte. För jag vet ingenting, vad det här handlar om eller någonting, men man vet aldrig som sagt. Från Neutrala Ungdomsföreningens sida tror man inte att Ali var måltavlan, men  för att tillmötesgå folks oro och i väntan på att utredningen  av skottlossningen ska bli klar, får Ali tills vidare inte jobba med de unga avhopparna utan med andra mer praktiska sysslor. Trots att polisen ökat sin närvaro i Biskopsgården under september tar det tolv minuter för den första patrullen att komma till skottplatsen. Det retar upp folk. Den uniformerade närvaron verkar inte ha gett någon ökad trygghetskänsla bland de boende. Bland ungdomarna här snackas det mycket om att skaffa vapen och skjuta tillbaka eftersom man känner att polisen inte gör nått. En ung kille jag pratar med är uppgiven. Han har varit på plats vid fyra av skottlossningarna, berättar han. Bevittnat dubbelmordet. ”Ska jag behöva se min vän skjutas ihjäl? Sen få höra skotten mot lokalen här, där jag sitter? Jag är bara 17  år”. Han pratar högre och intensivare för varje ord. ”Jag vill ha ett eget vapen så jag kan skjuta tillbaka nästa gång och döda de jävlarna. Varenda en”. Christian som sprang ut och letade efter sin dotter, kände likadant den där kvällen.  – De kommer hit och skjuter på våra barn, systrar, bröder, pojkar, mammor och pappor. Ser jag någon av dem så dödar jag dem på plats. Kände jag rätt av. Då kände man att nu är det den gamla Christian igen. – Den gamla Christian, vem är det? – De gamla Christian det var väl han som hade kraftigt polishat, mot samhället, och stod utanför samhället helt enkelt. Christians sjuåriga dotter klarade sig bra. Hon hade sprungit hem på egen hand. När Christian själv var i hennes ålder hade det redan börjat gå utför för honom. Först var det oskyldigt – palla äpplen och reta gubben i huset bredvid. Sedan ner på torget och reta andra killar som hängde där, sno nåns keps. Efter det testa hasch. Han minns inte exakt men tror var det nån som snodde en haschkaka från sina föräldrar. Sen kom de på att de kunde sälja det där också och tjäna lite småpengar – Då var det att man villa ha pengar så man kunde gå på diskotek eller gå på Liseberg, för vi hade samma situation, vi hade inga pengar. Och det var ju absolut inget organiserat, men vi såg ju upp till de äldre och då fick vi också för oss att ”ska vi göra ett gäng?”. Och då var det här i Biskopsgården, de kallade sig Biskopsgårdens Maffia eller nånting. Då kallade vi oss Mini-Biskops Mafia. Skolan gick inte bra. I andra klass hugger han en klasskompis ni handen med en blyertspenna och bryter av så spetsen fastnar i handen. I fjärde klass hotar han en elev med kniv. Slår en förälder med påk så att hon bryter armen. Blir avstängd och får börja i en specialskola. I sjuan amfetamin och rån. Christian och hans kompisar börjar åka och slåss med folk från andra stadsdelar på kvällarna. Och så rullar det på. – Mitt första fängelsestraff där fick jag ju för att jag hade varit i stan och så blev min kompis överfallen. Och jag misshandlade han och blev gripen då, sedan blev jag dömd till fängelse för det. Christian är med i flera olika tunga, organiserade gäng. Under de senaste tio åren har han dömts till totalt fyra års fängelse. Hans senaste fängelsestraff på ett och ett halvt år kom 2011. Då gällde det åtta brott, bland andra narkotikabrott, grovt vapenbrott, våldsamt upplopp och ett förråd med vapen, ammunition och sprängmedel. 2012 åkte han dit för narkotikabrott igen. Och för bara ett par månader sedan, snatteri. Trots att Christian själv under många år varit en del av den kriminella världen pratar han om det som händer i Biskopsgården och runt om i Göteborg nu som något nytt. – Jag har alltid sagt ”Nej, nej. Kriminella sköter det. De vill inte skada en vanlig Svensson”. Men idag? Nej, jag tror inte jag kan säga så riktigt. Tyvärr. Han berättar att det tidigare funnits en kodex bland kriminella att inte skada oskyldiga, folk som står bredvid,  men att det verkar vara som bortblåst idag. Det kan vara värt att vara tydlig här: Christians moraliska kompass är inte nödvändigtvis att det är fel att skjuta, utan att skjuta fel personer. – Man tar ju den personen man vill åt. Vad är det för jävla feghet? Att brassa av massa salvor mot folksamlingar där det är barn, där det är unga. Och när jag springer ut där efter min dotter va? Den känslan har jag aldrig haft nånsin i mitt liv. Kanske man också inser att vad fan, det här är ju inte klokt. Utanför Christians lägenhet hålls ännu en manifestation mot våldet i biskopsgården. De flesta av årets fyrtioåtta rapporterade skottlossningar i Göteborg är ouppklarade, precis som så många andra från tidigare år. Under 2013 har så här långt åtta personer skjutits ihjäl. Tjugotre skadats. Personer som blir skadade men överlever väljer oftast att tiga för polisen och istället hämnas på egen hand. Och när det gäller offentliga dödskjutningar är nio stycken under de senaste fem åren fortfarande olösta. När det gäller dubbelmordet den 4 september är polisen fortfarande på dörrknackningsstadiet. Över femhundra dörrar  har de knackat på. Tvåhundrafemtio återstår. Efter en dryg månad är de inte framme vid någon form av misstanke mot några gärningsmän. Trots att polisen höjt närvaron för att öka tryggheten, med förstärkning i utredningsarbetet från Rikskrim och Malmöpolisen, och trots att det i Biskopsgården finns stadsdelsvärdar, kvällsvandrare, nattvandrare och samlingsplats som har extra öppet för samtal med oroliga boende, så fortsätter skottlossningarna. Det skjuts till och med utanför en förening som jobbar med ungdomar som försöker hoppa av kriminaliteten. – Den enda sak vi kan göra är att vi beväpnar våra ungar, låt dem försvara sig. Det bästa sättet. Och i slutet av september pratar föräldrar på ett föräldramöte  i Biskopsgården om beväpna sina barn. De har fått nog av otrygghet och att inget händer. – Vi pratar, vi har haft möte, vi har krismöte, folk patrullerar här. Och ingenting. De som vill göra sin sak de kommer göra det ändå. Också polisen har bjudits in till föräldramötet. Förtroendet för polisens jobb med dubbelmordet och skottlossningarna är lågt. Folk är arga. – För det verkar som ni inte tar det på allvar? Områdespolis Hans Jörgen Ostler, svarar på kritiken. – Absolut gör vi det. – Ni kommer hit, kör två rundor, ni åker hem. – Nej, nej, nej, nej. Absolut inte. Vi är här nu, jättemånga poliser som är i Biskopsgården. Men de här unga vuxna och ungdomarna som ställer till med det här problemet, de har bra koll på var vi är. De begår inte de här brotten när vi står här. De väntar tills vi har åkt iväg femhundra meter och sedan begår de brottet. Och då ser vi inte vilka det är. Vi vet ungefär vilka det är som är kapabla och det är inte många individer. Vi pratar om ett femton, trettiotal tal unga vuxna och ungdomar som har kapacitet att begå de här sakerna. Och det är inte rimligt att femton  till trettio personer ska kunna sätta en hel stadsdel i skräck och få människor att vara rädda för att gå ut. Därför måste vi gå ihop, berätta om det vi ser för oss, så att vi kan hitta de här personerna och ta dem och sätta dem i fängelse om det är de som är skyldiga. – Men folk är rädda för sitt liv! – Exakt, kommer ni skydda oss sen? – Exakt. Det är ju såhär, de här personerna de är ju farliga. Och jag förstår ju att man är rädd att berätta vad man har sett eller vittna emot de här personerna. Men man kan ringa in anonymt tips, det man vet. Och för att det här ska fungera, för att vi ska få tag i de här, så behöver vi eran hjälp och de som bor i områdets hjälp. Jag kan inte gå ut och ta någon på chans och hoppas att det är han. Det är så tyvärr. Samlingsplatsen mellan tvättstugan, sopstationen och föreningslokalerna på Godvädersgatan . Lite längre bort en fotbolls- och basketplan. Här träffar jag ofta flera ungdomar som bor i området och som  varken jobbar eller går i skolan. Flera kommer fram och berättar sina egna historier: om brutna löften om fastjobb från praktikplatser, om sina prickar för narkotikabrott i belastningsregistret, om hur lätt det är att tjäna, säg, tjugotusen på att sälja droger. Ungdomar kan strafftider, dagsböter och beviskrav för olika typer av brott på sina fem fingrar. Flera har hunnit börja med kriminalitet, åka fast för olika brott, och sluta –  innan de ens fyllt tjugo. – Jag vet inte om de yngre har liksom tagit efter? Tillbaka hos Christian. Han berättar att han själv ofta låtit yngre i området, som inte haft några egna pengar, hjälpa till och sälja droger och stöldgods. – Javisst, det kommer låta jävligt hemskt det här nu, men” här, du får hämta billigt om du säljer där, så kan du göra lite pengar och så”. Det är ju lite så. – Är inte det att väldigt mycket bidra till ungdomars framtidsmöjligheter, eller begränsningar, att låta dem komma in i den världen? – Jo, det är det. Men, då har också situationen varit såhär att de har ju känt sig totalt övergivna. De har inte fått några alternativ till att tjäna pengar på annat sätt. Utan då ser de, när de står och hänger här på torget, kanske ser nån som gör pengar. Vad fan, de vill också ha en ny jacka. Förstår du? Då har jag känt liksom att ”om du vill?” alltså. – Kan du motivera för dig själv att göra så med ungdomar för det kanske det är de som fem år senare, eller tio år senare, sitter där du sitter eller går igenom det du har gått igenom och har gjort det du har gjort? – Det är väl också lite att man…  jag kanske inte tänkte så klart just då. Man vill ju ofta hjälpa varandra. Och då ställer man ju upp så gott man kan. Och  idag så känner jag ju lite skuld. Jag är ju också en del av att det har blivit så. Jag har också varit med och byggt upp det här samhället, på så sätt.  September månad avslutas med ytterligare två skottlossningar på öppen gata. Oktober börjar inte bättre. En man 29-årig man skottskadades i ett ben i Angered i går kväll. (Västekot, 6 okt.)  I Göteborg har en man blivit ihjälskjuten under natten. Han hittades i en trappuppgång i Angered. (Ekot, 7 okt.) Strax efter klockan 19 var det dags för ännu en skottlossning i Göteborg (Västekot, 9 okt.) – Jag blir faktiskt lite ledsen när jag ser de här yngre grabbarna. Jag menar, se bara på mig. Jag frågade några killar – kolla på mig. Har jag nån jävla dyr bil? Har jag de där miljonerna? Bor jag i nån villa? Åker jag på semester fler gånger varje år? Har jag den där guldlänken? Nej.   Reporter Mikael Sjödell mikael.sjodell@sverigesradio.se Producent Sofia Boo sofia.boo@sverigesradio.se

Familjer som splittras, barn som får arbeta och lämnas sjuka utan att någon bryr sig. Kaliber har granskat den växande industrin där barnhemsbarn har blivit en turistattraktion. Jag är på ett barnhem i staden Siem Reap i Kambodja. – Och nu sitter jag här helt själv med en väldig massa ungar som har samlats runt omkring mig och klänger på mig. Och sträcker sig efter mikrofonen som jag precis har tagit fram här. Barnhemmet ligger på en gata som leder bort till de stora turistattraktionerna i staden. Det står med i reseguider som Lonely Planet och Tripadvisor, och besöks regelbundet av turister på chartersemester. På en vägg sitter bilder på hundratals före detta volontärer. De kommer från England, Australien, Kanada, Italien, Holland, Irland, Luxemburg, Frankrike, Schweiz… ja, många länder. Och har jobbat alltifrån bara någon dag till flera månader. Att arbeta som volontär på barnhem  i fattiga länder har blivit en växande trend inom den globala turistnäringen. Det finns till och med resebyråer som är specialiserade på att sälja resor till människor som vill kombinera sin semester till spännande platser med att göra gott. Samtidigt har antalet barnhem i Kambodja ökat lavinartat. Många har sett möjligheten att använda barn för att tjäna pengar på turister och volontärer. På det här barnhemmet erbjuds besökare att – mot en avgift på 10 dollar om dagen – ta hand om barnen och undervisa dem i till exempel engelska. Vad är det för musik vi hör här, Markus? – Det är barnhemsbarn som håller på att öva inför ett framträdande. Jag sitter på en scen och framför mig finns rader med fastskruvade teaterstolar. Här ordnar barnhemmet dansföreställningar för turister varje kväll klockan halv sju. Och det är barnen som dansar. Det här är Kaliber i P1. Det här är andra delen i vår granskning av barnhemsturismen. Idag  om barnhem som splittrar familjer och tvingar barn att arbeta. Förra veckan hörde vi om hur jag kunde åka iväg med en av världens största volontärresebyråer, Projects Abroad, och börja jobba på ett barnhem här i Kambodja utan att företaget gjorde några som helst kontroller av min bakgrund innan de skickade iväg mig. Jag har rest hit under ett annat namn och struntat i att skicka in det utdrag från belastningsregistret som Projects Abroad säger att de alltid kräver av sina volontärer. Precis som många andra volontärer som reser ut i världen nu förtiden, har jag betalat för att få komma hit och jobba. Tolvtusen kronor kostar mina två veckor på barnhemmet. Och då är inte flygbiljetten inräknad. Jag har hand om barnen, leker med dem och undervisar i engelska. Hela tiden bär jag en dold mikrofon för att dokumentera det jag är med om. En dag får vi besök. Ett kinesiskt par i semesterkläder, med kameror dinglande från axlarna. De har kommit för att hälsa på barnen. Paret berättar att de kom till Kambodja igår. Barnhemmet har hittat på nätet. Som många andra barnhem, har mitt ställe en egen hemsida där det står att de ”alltid välkomnar besökare när som helst”. – I searched “orphanage in Cambodia”, this is the first one. In Chinese Google. Söker man på barnhem och Kambodja på kinesiska Google så kommer det här tydligen högst upp på listan. Så då bestämde de sig för att åka hit. De delar ut godis och pennor och kritor. De kinesiska turisterna går omkring på området, tar kort och leker med barnen. Efter tjugo minuter är de klara. Och de säger att de ska resa vidare och besöka fler barnhem under sin tid i Kambodja. På barnhemmet där jag jobbar bor tjugofyra barn, i åldrarna fyra till arton år. Trots att det kallas för ett hem för föräldralösa – ”orphanage” på engelska – visar det sig att många av barnen som bor här har föräldrar i livet. Föreståndaren för mitt barnhem  berättar att han har hittat barnen genom att åka runt till olika byar och prata med fattiga familjer och lokala ledare. Sen erbjuder han sig att hjälpa de som  har det svårt genom att ta barnen till barnhemmet. – Most of the kids, I go myself to find them at their home land. Jag får se en förteckning över de barn som föreståndaren uppger bor här på barnhemmet. Där står det listat vilka som är föräldralösa, och vilka som är här för att de kommer från fattiga familjer. Men när jag frågar närmare får jag reda på att några av barnen på listan i själva verket bor hos sina mor- eller farföräldrar på nätterna. Och jag ser också att föreståndarens egen dotter står listad som barnhemsbarn från en fattig familj, trots att både föreståndaren och hans fru bor i ett av rummen på barnhemmet. Vi är ute på den kambodjanska landsbygden. Runtomkring brer en jättelik skog ut sig. Sprikraka rader av gummiträd. Jag är här för att träffa en familj som har lämnat bort sina barn. Bredvid mig går Chan Hong, en man i sextiofemårsåldern, som större delen av sitt liv har försörjt sig och sin familj genom att arbeta på gummiplantagen i området. Vi har precis kommit fram till hans hem – ett traditionellt kambodjanskt hus, byggt på pålar. I huset finns ett enda stort rum. Här bor Chan Hong och hans fru tillsammans med sex barn och sex barnbarn. Chan Hong berättar att hans dröm hela tiden har varit att hans barn ska få det bättre. Att de ska få en ordentlig utbildning. Han fick höra om möjligheten att placera sina barn på barnhem. Barnhemmets föreståndare berättade att barnen skulle få bra utbildning och mat, säger Chan Hong. Och familjen beslutade att skicka iväg fyra av sina barn dit. Kosal var ett av barnen som flyttade till barnhemmet. Han var då femton år gammal. Först kändes bra att jag skulle få studera och hjälpa familjen, säger han. Men efter ett tag så insåg jag att barnhemmet inte skulle ge oss den hjälp som de lovat. Skolan låg så långt bort att vi inte kunde åka dit, berättar han. Det hände att personalen slog oss, och vi fick så lite mat att vi jämt gick hungriga. Ofta kom det volontärer till barnhemmet och lekte med oss, berättar Kosal. Då fick vi stränga förhållningsregler av personalen. Vi fick inte säga något dåligt om barnhemmet. Hong Sophea, som är mamma till tre av barnen som skickades iväg, berättar att hon först inte vill tro på vad barnen sade, när de hörde av sig per telefon. Hon trodde att de hade hemlängtan och sa åt dem att inte klaga. Barnhemmet hade ju lovat att allt skulle vara bra. Men efter tre år insåg familjen att situationen var ohållbar. Barnen var undernärda och ett av dem låg sjukt i denguefeber men fick ändå inte fick åka till sjukhus.Så de bestämnde sig för att hämta hem sina barn Barnhemmet hade ljugit totalt, säger Hong Sophea, och det värsta är att jag hade tipsat mina grannar om att skicka dit sina barn också. Och när de ville hämta tillbaka sina barn, så ville barnhemmet ha betalt. För att ha råd blev grannarna tvungna att sälja sitt hus. Chan Hong får dåligt samvete när han tänker på vad barnen fått gå igenom. Jag trodde att de skulle få en bra framtid, säger han. Men nu vet jag inte. Under vår tid i Kambodja jobbar jag på ett barnhem som volontär i två veckor. Men vi åker också runt till flera andra barnhem i både Phnom Penh och Siem Reap. Då gick jag fram till första bästa tuktuk-chaufför och frågade om han kunde ta mig till lite barnhem, och han sade att han kände till alla barnhem i hela stan. Och han skulle ta mig till två, tre stycken här nu för åtta US-dollar. I Seim Reap ligger många av dem längs turiststråken, på väg mot det världsberömda templet Angkor Wat. Trots att vi bara kommer in från gatan, välkomnas vi med öppna armar.  Alla besök följer samma mönster: vi  möts av gladatillrop, får träffa föreståndaren, sen en rundtur. Och vi får både fota barnen och leka med dem. Ofta får vi frågan om vi vill volontärjobba. Och inte sällan går det att köpa souvenirer som barnen gjort. Men på ett av stoppen är det inte bara dukar och korgar som barnen tillverkar. Här syr och fållar barnen tygvimplar med tryck på åt ett lokalt företag. Varje dag gör de över hundra stycken. De färdiga produkterna packas sedan i stora, en och en halv meter höga säckar. De får betalt för varje säck de fyller, får jag höra. Av de tolv barnhemmen vi besöker är det bara ett ställe där vi inte får komma in – eftersom besökstiden för turister är  över för dagen. Antalet föräldralösa barn i Kambodja har sjunkit stadigt sedan 90-talet, enligt officiell statistik. Ändå har antalet barnhem i landet ökat kraftigt. I vår jakt på en förklaring till det här, får vi tag på en person som vi kan kalla för Fong. – They are there to make money. To attract people to donate money. Han har tidigare arbetat på barnhem, men lämnade det i protest mot korruption och vanvård av barn. Och han säger att de allra flesta barnhemmen är där av en enda anledning – att tjäna pengar. – The main thing is that they expect that the volunteer will bring in, tell the people in the world that this orphanage need money, this orphanage have something that they need. Han berättar att barnhemmet som han jobbade på tjänade mycket pengar på att ta dit volontärer. De betalade för att vara där, och fortsatte sedan ofta att samla in pengar till barnhemmet efter att de åkt. Fong berättar att han sökte sig till barnhemmet eftersom han ville hjälpa föräldralösa, men att han snart märkte att saker inte stod rätt till. --  I found  that a lot of strange things happened in the orphanage Det visade sig att många av barnen hade familjer trots att föreståndaren sagt både till honom och utländska besökare  att barnen  var föräldralösa. – Like they say it's an orphanage, but it's not exactly hundred percent orphan children in the orphanage. Och det hände att det kom föräldrar till barnhemmet för att hämta tillbaka sina barn, men de blev bryskt avvisade, med hänvisning till att de skrivit på ett kontrakt. För att få in mer pengar så ordnade ägaren också dansföreställningar där barnen uppträdde för turister. – They dance in the orphanage, they perform for tourist people. Allt det här, säger han, innebar att barnen fick arbeta hårt. – Too much work for kids. Förutom att de gick i skolan på förmiddagarna, och blev undervisade av volontärer på eftermiddagarna, så skulle de både träna och framföra traditionell dans. Och på kvällarna fick de dela ut flygblad till turister, med reklam för dansföreställningarna. – At night they come to give leaflets to other people. Det blev arbetspass som sträckte sig till sent på kvällen. – It seem like they bought the time. For example the kid is sleeping, and when they came, they have to perform to them and some of manager wake up the kid for perform to them. Och om det kom in turister när barnen låg och sov, så väcktes de av barnhemspersonalen för att dansa. – It means they buy child labour. Besökarna köpte barnens tid, säger Fong. Alltså köpte de barnarbete. Och han säger att han är orolig över att antalet barnhem som är där för att tjäna pengar på volontärer och turister bara växer och växer. How do you feel when you think about this? – Crazy…I feel crazy. Och det här är inte enda gången vi får höra om barnhem som vill använda barnen för att få in pengar. Nej, också på mitt barnhem finns uttalade mål om det. Det upptäckte jag när jag gick in på föreståndarens kontor. – På väggen finns stora plakat, fem stycken, som är handskrivna där det står lite om barnhemmets vision, uppdrag, huvudsakliga aktiviteter. Och så står det att barnen, förutom att plugga ska tränas i att skulptera och karva i trä och sten för att kunna sälja skulpturer för att få in pengar till barnhemmet. Och de ska också läras i traditionella khmer-danser för att visa upp för turister och då kunna få in donationer till barnhemmet. När jag  pratar med föreståndaren om det här, fortfarande som volontär med dold mikrofon, säger han att skulpturer som barnen gör är ett bra sätt att få in pengar. Dels kan de låta sälja de på marknaderna i stan, dels kan de ha de på barnhemmet så turister som kommer på besök kan köpa. – Because when tourist come in orphanage or we can send to the market. De inte gör så mycket dansuppvisningar som han skulle vilja. Men han säger att han funderar på att bygga en scen på barnhemmet så turisterna kan komma och kolla. You can have a stage at the orphanage? – Yes, we can do. Två av killarna som bor på barnhemmet kommer inåkandes på en moped med kärra efter. Där ligger fyra 25-kilos säckar med fiskmat. De är till ägarens privata fiskfarm där han odlar fisk som han ska sälja när de vuxit till sig. Maten har två av killarna som bor på barnhemmet varit och handlat på marknaden. Jag hjälper till att lasta av tre av säckarna. Den sista flyttar vi över till mopedsadeln. Så sätter sig den ena killen bakom styret. Den andra hoppar upp ovanpå säcken. Fiskarna ska matas varje dag. Och föreståndaren berättar att han är där själv två gånger i veckan, resten av veckans dagar är det barnen som åker ut och matar hans fiskar. – The more you promote orphanage tourism, the more you make an industry out of orphans. And the fact that we have a growing number of orphanages when the need is reducing, tells you the equation is wrong. Det här är Rana Flowers. Hon  är landchef för FN:s barnorganisation UNICEF i Kambodja. Antalet barnhem i Kambodja blir fler och fler trots att antalet föräldralösa barn har minskat. Och det här är ett tydligt tecken på att någonting är fel, säger hon. Barnhemmen har blivit en industri som exploaterar barn. – We have an exploitation going on that we need to adress. För några år sedan gjorde FN:s barnorganisation UNICEF en undersökning som visar att de allra flesta av barnen som bor på barnhem i Kambodja, omkring 75 procent, inte är föräldralösa. Och Rana Flowers är oroad över att barnhemsbarn rekryteras från fattiga familjer til barnhem som har till syfte att tjäna pengar på utländska besökare. – Tourist organizations, agents who are promoting, and who are contributing the orphanage tourism, as we now call it, should be challenged. And need to understand that they are contributing to the abuse and exploitation of children. De företag som sysslar med barnhemsturism, som vi numera kallar det, måste inse att de bidrar till övergrepp och exploatering av barn säger hon. Barn är inte djur på ett zoo. – And I think that the clear message would be that children are not animals in a zoo Vi har sett barn som dansar, tillverkar souvenirer, syr och poserar med turister på bild. Jag frågar henne om det här kan betraktas som barnarbete. – It is absolutely child labour in some instances. Det är det definitivt barnarbete i vissa fall, säger hon. Barnhemsvolontärer bidrar inte bara till att stödja barnhem oseriösa barnhem ekonomiskt, menar Rana Flowers.  Deras närvaro gör också att barnhemmen framstår som mer legitima. Hon tycker inte att volontärföretag borde skicka volontärer till barnhem överhuvudtaget – In our view they should not. För att ta reda på mer om hur ekonomin fungerar på mitt barnhem  så säger jag till föreståndaren att jag funderar på att donera pengar, men att jag vill vara säker på att saker fungerar som de ska. När man registrerar ett barnhem i Kambodja måste man ha en styrelse, en revisor och en bokföring. Ja, men det visar sig att mitt barnhem bara består av en person – föreståndaren själv. – Oh, no it's just me. Just you are the NGO? – Yes. Och någon bokföring över ekonomin finns inte heller. – We never do the book. You never do the book? – Yeah. So there's no book of transactions? – Yeah, yeah, no book. We did before but we never had any people who wanted it, so we never do. So now, we have, but not enough information. Vi brukade ha en bokföring, säger föreståndaren, men vi slutade, eftersom det ändå aldrig var någon som kollade i den. Jag bestämmer mig för att prata med den lokala personalen på volontärresebyrån jag åkt hit med. Fortfarande i rollen som volontär. Jag sätter mig med Projects Abroads ansvarige på plats i Siem Reap för att fråga hur han tycker att barnhemmet jag jobbar på fungerar.  Av de tolvtusen kronor jag har betalt för att få volontärjobba i två veckor, berättar han, går knappt sjuhundra till barnhemmet. Men Projects Abroad köper också ris ibland och bistår med andra saker som kan behövas. – If we give them all, they use this money in not good way. Ah, they do? – Yes What happens if you would give them more money? – Sometimes they spend useless, sometimes they spend wrong direction. Om vi skulle ge mer i pengar så skulle barnhemmet använda dem på ett dåligt sätt, säger Projects Abroads ansvarige på plats. Det händer att pengarna används till fel saker, att de går till föreståndaren själv eller till den egna familjen  istället för till barnhemmet. – Still bad. Still bad  system. One person control one system is not good. So other people they don't know De har ett dåligt system – att en person kontrollerar allt är inte bra för då kan andra inte veta hur ekonomin sköts. Vi hört om hur barn rekryteras från fattiga familjer med falska löften om att de ska få det bättre, till barnhem som är där för att tjäna pengar på turister och volontärer. Och vi har själva sett barnhem som låter barnen sy åt företag, tillverka souvenirer och uppträda för turister. FN:s barnorganisation talar om barnarbete. På mitt barnhem hjälper barnen till att sköta om föreståndarens privata fiskfarm, och han har som uttalad ambition att barnen ska tillverka hantverk och uppträda för turister för att få in pengar.  Eftersom det varken finns någon revisor, eller någon bokföring, är det svårt att se hur mycket pengar som kommer in och vart de går. Projects Abroads lokala personal säger själva att verksamheten inte fungerar som den ska. Volontärresebyrån Projects Abroad som jag rest iväg med har är en av världens största. Huvudkontoret ligger i Storbritannien, och där sitter också företagets grundare och ägare Peter Slowe. Peter Slowe avfärdar helt och hållet UNICEF:s kritik om att företag inte borde skicka volontärer till barnhem. Våra volontärer gör stor nytta och vi kommer fortsätta skicka iväg dem, säger han. Om UNICEF tycker att vi inte ska göra det, så håller jag absolut inte med dem. – We'll continue to do that because it's good. And if UNICEF is specific that we shouldn't send volunteers anywhere, then I certainly disagree with them. Peter Slowe håller heller inte med om att deras verksamhet bidar till att det öppnar upp barnhem som vill tjäna pengar på utländska besökare. Barnen bor redan på barnhem, säger han, och vi försöker göra så mycket vi kan för dem  genom att skicka volontärer och bistå med saker barnen behöver. Men vi äger inte barnhemmen och det är inte vi som styr dem. – We don't own or control the orphanages. The kids are organized into orphanages, we don't own or control them. I ett socialt och ekonomiskt utsatt land som Kambodja så kommer barn alltid att överges av sina föräldrar. Det är ingenting som Projects Abroad kan lösa, fortsätter han. Det måste UNICEF och andra som säger sig kunna de här frågorna förstå. – UNICEF who claims to have great knowledge of these things, they have to deal with this issue. Now, the economic situation in Cambodia is not something which Projects Abroad can solve. Vi kan bara göra vårt bästa för barnen. – We can only deal, as best we can, with the kids. Vi är tillbaka vid Chan Hongs hus vid gummiplantaget. Han säger att han är lycklig nu när han har sina barn hos sig. Även om de är fattiga, så ska det nog gå bra. Hans son Kosal säger att han är glad nu – inte rädd, som på barnhemmet. Reportrar: Markus Alfredsson och Mikael Sjödell Researcher: Eskil Larsson Producent: Sabina Schatzl

Barnhem i Kambodja beskrivs som det nya tillhållet för utländska sexförbrytare. Men när Kalibers reporter åker med en av världens största volontärresebyråer för att jobba med utsatta barn, så gör de inga kontroller av vem de skickar iväg. Vad gör vi här? Jag är här för att jobba som volontär på ett barnhem. Det här är något som har blivit jättevanligt, kanske framförallt bland ungdomar som slutat gymnasiet. Många tror kanske att volontärresor bara handlar om att man åker iväg och jobbar gratis. Men precis som när du åker på charter eller en äventyrsresa med safari, är det här nått som idag arrangeras och säljs via resebyråer. Barnhemsvistelser har blivit en av de viktigaste produkterna som säljs. Tittar man på hur resebyråerna beskriver de här resorna på sina hemsidor så står det till exempel ”ta hand om barn i veckorna och lär dig surfa på helgerna” och det finns resor med rubriker som ”barn och lejon” eller ”teach on the beach” – undervisa på stranden. I Sverige har flera stora etablerade resebolag lagt till volontärresor i sina produktkataloger, och det finns specialiserade företag som helt och hållet riktar sig till människor som kan tänka sig att betala för att åka och hjälpa till runt om i världen. Volontärresor har blivit en snabbt  växande gren  inom den globala turistnäringen. Men bakom den glada marknadsföringen där du som volontär kan kombinera strandhäng med att göra en god gärning för utsatta barn, finns en mörkare verklighet. Med rapporter om övergrepp, där barnhem blivit tillhåll för barnsexturister. I två program granskar Kaliber det som kommit att kallas för barnhemsturism – idag om hur barn riskerar att utsättas för övergrepp när volontärer kommer på besök. Jag sitter i en taxi i Kambodjas huvudstad Phnom Penh. Jag är på väg från flygplatsen och taxin har precis stannat vid ett rödljus, när det börjar komma fram barn till bilen och lutar sig mot fönstret där jag sitter. De trycker ansiktena mot rutan, håller fram händerna som skålar. De vill ha pengar. Det finns många fattiga och utsatta barn i Kambodja, berättar min taxichaufför. Turisterna brukar ger dem några slantar. En dollar, eller två. I taxin finns det en inplastad broschyr med olika tursitmål. Och där, inklämt mellan att skjuta gamla pistoler från inbördeskriget och besöka museum och tempel, så står barnhemsbesök som en självklar turistattraktion. Och det är därför jag är här.  För att ta reda på mer om det som har kommit att kallas för barnhemsturism. Mitt första stopp är hos Rana Flowers, som är landchef på UNICEF i Kambodja, FN:s barnorganisation. Hon berättar att antalet barnhem mer än dubblerats under de senaste sju åren, och att det idag finns runt 300 stycken landet. Och hon säger att många av de här barnhemmen utgör en direkt fara för barnen. – Cambodia is now a destination for volunteers. The volunteers move in to the orphanages, they bond with the children. Kambodja har blivit ett givet resmål för volontärer, säger Rana Flowers. De flyttar in på barnhemmen och får kontakt med barnen. Och något som är slående, fortsätter hon, är att de nya barnhemmen dyker upp längs turiststråken. – When we map where these new orphanages have sprung up in the country, it is curious that they mirror the tourist routes. Många barnhem har blivit rena affärsverksamheter som gör vad som helst för att få donationer från turister, berättar hon. Och där är barnsäkerheten satt på undantag.  --  We have reports of orphanages where individuals can show up and offer to take the children out for a day and are permitted to do so. And we have orphanages that have been opened by pedophiles, who have later been charged. And that have obviously seen this as an opportunity to get access to children. Det finns barnhem som låter okända besökare ta med sig barnen ut, enligt Rana Flowers, och det finns till och med exempel på barnhem som har startats av pedofiler som ser det som ett sätt att få tag på barn. – A second aspect that troubles us greatly is that volunteers are not vetted. They have access to the children unsupervised and there is no check on the background of the volunteers. Ett annat stort problem är att de utländska volontärer som åker och jobbar på barnhemmen inte kontrolleras av resebyråerna som skickar dit dem. Och, säger hon, bland de volontärer som söker sig till barnhem, så finns det utan tvekan pedofiler som är där för att få tag på barn. – Unquestionably we get a mix of volunteers, some of whom are pedophiles who want to access to children and that causes problems in terms of exploitation and abuse. Vi har bestämt oss för att ta reda på hur bra kontroller som egentligen görs när man vill resa iväg som volontär och jobba med utsatta barn på barnhem. Vi väljer en av de större aktörerna på volontärmarknaden – Projects Abroad – ett brittiskt företag som har kontor även i Sverige. Varje år skickar de runt tiotusen volontärer till olika projekt runt om i världen. Från det svenska kontoret handlar det om ungefär två hundra. Projects Abroad har också samarbetat med barnhem i Kambodja där det kommit rapporter om övergrepp och grova missförhållanden. Jag ringer upp Lars Lindberg på Projects Abroad i Sverige. Vilka krav har ni på de som ska åka iväg? --  Om vi tar det här med barn och ungdomar till exempel, så ska de ha ett utdrag ur belastningsregistret, man får uppge referenser och så vidare. Och det är ju av säkerhetsskäl förstås. Vad är anledningen till det här? – Nej men det är förstås för att vi ska täcka våra ryggar och göra vad vi kan så att vi inte skickar iväg olämpliga personer som jobbar med barn. Och du vet ju själv att det finns ju, och har varit, diskussioner om pedofiler inom barnverksamhet både i Sverige och utomlands, och sexturism och så vidare. Så att det är utifrån det perspektivet. Ok. Så ni hör alltid av er till en referens innan någon åker? – Yes. Så det är inte bara att säga ”hej, jag vill jobba på barnhem”, och så åker man iväg, utan det är en del att fixa? – Ja, det går inte från en dag till en annan. Jag frågar också om hur länge man måste vara borta om man åker på deras projekt. På hemsidan står nämligen allt från två veckor upp till flera månader. – Man kan inte åka på alla projekt i två veckor. Vi är mer restriktiva när det gäller till exempel barnhem och barn och ungdomar och den biten. Varför är man mer restriktiv vad det gäller sådant? – Ja, man tycker att det blir för mycket nya kontakter och för kort tid att lära känna barn och verksamheter på så kort tid helt enkelt. Man får arbetsuppgifter som inte innebär att man kommer i så nära kontakt med de allra mest sårbara och sådär. Så här låter det när jag ringer som journalist. Men i det här reportaget arbetar vi på två fronter samtidigt. Medan du Markus jobbar öppet som journalist, låtsas jag vara en vanlig kund som är intresserad av att boka en resa. Och då låter svaren helt annorlunda. – Projects Abroad, det är Lars. Ja, hej Lars, Kalle heter jag. Jag var lite inne på att åka iväg och volontärjobba i vår/sommar och var inne lite på olika barnhemsprojekt ni har runt om. Jag väljer att ringa under ett annat namn och kallar mig för Kalle. – Det brukar funka så att  man ger en fingervisning om vilken slags placering man vill ha, alltså om det är ett hem för föräldralösa eller om det är ett daghem. Man kan ha preferenser ungefär också om man är intresserad av någon särskild ålder, jamen sådär va. Jag berättar att jag vill åka till Kambodja, och är tydlig med att det är på just ett barnhem jag vill jobba. Jag säger att jag är intresserad av att vara borta i två veckor. Och där vi tidigare fått höra att det är en alldeles för kort tid om man ska ha hand om barn, får jag nu höra att det går jättebra. – Även om det bara är två veckor så är det bättre att de här barnen, som annars ofta inte är omgivna av vuxna som bryr sig om dem och som inte blir sedda och, jamen du vet, allt det där, så är det bättre att man kommer dit någon tid så att de får något av det än att det inte blir någonting så att säga. Och där Lars Lindberg tidigare sagt att det inte bara går att åka iväg från en dag till en annan, verkar det plötsligt inte vara något problem att komma iväg med riktigt kort varsel. – Bromsklossen är egentligen inte vi. Det finns ju många länder som man behöver fixa visum till i förväg och som inte har ambassad i Sverige och sådär va, som gör att det kan ta tid. Så var det bara upp till oss så kan vi väldigt ofta skicka iväg i princip nästa dag. Men Kambodja är ju enkelt på det sättet för man behöver inget i förväg. Nej, i Kambodja skaffar man visum på plats. Och bara fem dar efter att jag bokat min volontärresa har jag åkt iväg. Tjugo timmar senare står jag på flygplatsen i staden Siem Reap där jag möts av Projects Abroads lokala personal. För att dokumentera det jag är med om bär jag en dold mikrofon under hela min resa. Två veckor som volontärarbetare på ett barnhem i Kambodja har börjat. FN:s barnorganisation varnar för att bristen på kontroll av volontärer gör att det kan åka sexförbrytare till barnhemmen. Men här står jag mitt bland barnen.  Jag har ljugit om vem jag är och ingen har kollat upp mig. Medan du installerar dig på ditt barnhem, åker jag till organisationen Action Pour les Enfants, eller APLE. De fungerar som en slags ideell underrättelseverksamhet som samarbetar med polismyndigheter både i Kambodja och utomlands för att spåra upp och sätta fast sexförbrytare. De består av socialarbetare, jurister och utredare, som utbildas av bland annat Interpol och amerikanska FBI. – If you are a sex offender you say ”oh wow, that's a good opportunity”. You can easily find a child. Seila Samelang är chef för APLE. Han säger att just barnhem har blivit nya tillhåll för utländska sexförbrytare eftersom det är mycket lättare att få kontakt med barn där än på gatan. – They have changed from making direct contact with children on the street, now go into an orphanage where they could easy also pick up a child from those orphanages. Kambodja har på senare tid skakats av flera skandaler där barnhemsbarn har utsatts för övergrepp av utländska besökare och personal. Jag får se bilder från APLE:s spaningsarbete på personer som hämtar ut barn från barnhem. Jag får höra att de antingen är misstänkta eller dömda sexförbrytare. Kan det verkligen vara så här lätt att ta med sig barn ut från barnhemmen? Jag bestämmer mig för att testa. Och väljer att ta med mig en av APLE:s medarbetare, som låtsas vara min fru. Barnhemmets föreståndare kommer och möter oss vid entrén och visar oss runt på området. Vid ett bord sitter en västerländsk man i trettio- fyrtioårsåldern med ett barn i knät. Han hejar på oss, och sätter sig sen på sin motorcykel och åker sedan därifrån. Det låter som att föreståndaren vill att ni ska köpa något? Ja, eller donera pengar. Vi står vid en liten receptionsdisk där man kan köpa T-shirts med barnhemmets namn, armband och andra souvenirer. Föreståndaren berättar att det är barnen som tillverkat dem. Men jag tackar nej, och skyller på att jag inte hade med några kontanter. Sen ropar han till sig några av barnen. Vi sätter oss och pratar med dem ett tag. De berättar att de sällan lämnar barnhemmet – bara när det kommer turister på besök och bjuder med dem. Några gånger har de fått åka på semester till andra delar av landet. Is it possible that we arrange something for them, like going to the waterpark? – Yes, ok. När vi pratat klart med barnen så frågar vi föreståndaren om vi kan ta med oss några av dem till vattenparken nästa dag. När vi lovar att donera mat och pengar till barnhemmet får vi höra att det är helt ok. – OK, you can call me and then you can chose the kids that you want to bring to the waterpark. Ni fick alltså ta med barnen ut? Ja, och precis det här är ett av sätten som barn riskerar att bli utsatta för övergrepp på, enligt flera organisationer vi talar med. Men när vi väl fått grönt ljus valde vi faktiskt att inte gå hela vägen och ta med dem därifrån. På senare tid har det uppdagats allvarliga missförhållanden på barnhem som Projects Abroad skickat volontärer till. Bara för ett par månader sedan så arresterades föreståndaren för ett av dem, misstänkt för sexuella övergrepp på två flickor under fyra månaders tid. Och i november förra året så stängde Kambodjanska myndigheter ner ett annat barnhem som Projects Abroad har samarbetat  med, efter att antitraffickingorganisationen Sisha avslöjat att barnen vanvårdades. Eric Meldrum har tidigare arbetat som polis i Storbritannien, och är nu chef för Sishas utredningsavdelning i Kambodja. – They mentioned a series of physical abuse, sexual abuse and neglect issues as well. Han berättar att volontärer hörde av sig och vittnade om misshandel, sexuella övergrepp och barn som försvann. – And the volunteers were actually complaining to the company and said “these kids aren't being looked after. We think there's something wrong here, There are kids disappearing overnight, we don't know what happened to them”. Kaliber får ta del av mail som volontärer skickat till Projects Abroad för att slå larm om missförhållandena. Av mejlen framgår att företaget ändå valde att fortsätta skicka dit folk.  – They just ignored that and continued to send people over. And they were making millions of pounds profit, every year. They still are. Through sending volunteers over at  places they're not checking. Det är uppenbart att resebolagen inte bryr sig om barnen, säger Eric Meldrum, för då skulle de ha koll på barnhemmen de skickar volontärer till. – Whatever they say, they don't care about the children here, because if they did they would have some standards or checks or monitors or actually think about what they're doing, but they don't. Och genom att betala oseriösa barnhem för att ta emot volontärer, pumpar de in pengar i ett system som exploaterar barn, säger han. – They're sustaining this. They're sustaining a system of exploitation. Han tycker inte att man överhuvudtaget borde åka hit och jobba som volontär på barnhem.  What would you say to people contemplating to volunteer at an orphanage in Cambodia? – I would say don't, basically. Här är en del av gården med otroligt mycket skräp. Pappkartonger, gamla tomma rissäckar, lådor fulla med plastflaskor, metallskräp och annat. Tillbaka på barnhemmet där jag volontärjobbar i två veckor. Här finns tjugofyra barn som är mellan fyra och arton år. Och det finns fyra sovrum som de tjugofyra barnen delar på. Här har ju inte ens… två av sovrummen till pojkarnas rum har ju inte någon ytterdörr överhuvudtaget. Helt öppet. Det finns tre i personalen. Förutom föreståndaren som bor här med sin fru, är det en anställd och en assistent. Trots att jag aldrig har jobbat med det här förut så är jag den enda volontären som är här och eftersom att ägaren inte har varit här så har jag varit helt själv med barnen här hela dagen. Så du hade själv ansvar för alla tjugofyra barnen? Ja, redan första dagen. Ofta syntes föreståndaren bara till lite då och då, flera dagar var han inte där överhuvudtaget. Vi spelar något spel här, några andra spelar kort. Ägaren syns inte till nu heller. Han var här tidigare men nu har han stuckit iväg tror jag. När jag ringde Lars Lindberg på Projects Abroad som journalist så sade han att de gör vad de kan för att inte skicka iväg olämpliga personer till barnhem. Men när jag åkte iväg som volontär visade det sig att det inte stämde. Efter att jag bokat och betalt min resa fick jag visserligen ett mejl där det stod att jag skulle skicka in cv, referens och utdrag ur polisens belastningsregister. Men det var inte så svårt att komma runt. Jag skrev ihop ett låtsats-cv och hittade på en falsk referensperson som fick heta Lars Larsson. Referenspersonen får en egen mejladress och en kontantkortstelefon som vi ber en kollega hålla koll på. Men trots att Projects Abroad säger att de alltid kollar upp referenser är det ingen som hör av sig. Varken på  mejl eller telefon. Utdraget ur polisens belastningsregister struntade jag bara i att skicka in. Och inte en enda gång fick jag någon fråga om det. Varken av Projects Abroad i Sverige eller av personalen på plats i Kambodja. Det var bara att åka ut och börja jobba på barnhemmet. Och jag jobbade direkt med barnen från dag ett. Projects Abroad sade ju till mig när jag ringde att är man bara borta i två veckor så får man inte jobba nära barnen, men det stämde alltså inte? Nej, inte alls. Jag blev ofta lämnad ensam med barnen och det var ingen annan vuxen som hade koll på vad jag gjorde. Vid ett tillfälle var en av pojkarna så smutsig och luktade så illa att jag kände mig tvungen att se till att han fick ett bad. Så de kollar inte upp dig innan och du får komma och jobba ensam med barnen? Ja. Och ofta blev det väldigt tydligt vilken utsatt situation barnen hade varit i om jag varit någon med dåliga avsikter. Precis som du får höra att det inte ska vara något problem att ta med sig barnen att bada i en vattenpark tillsammans med en påhittad fru, kan jag på mitt barnhem själv testa hur lätt det är att komma iväg med barnen – utan uppsyn från någon ansvarig. Trots att det inte är någon som vet något om mig egentligen, min bakgrund, vem jag är, så släpper de iväg mig från barnhemmet med fem av barnen. Nu har vi kommit upp till stora vägen, helt själva. Tidigare i reportaget vi hörde organisationer vittna om att det är just till barnhem som många pedofiler söker sig för att få tag på barn numer och att det är därför som bakgrundskontroller av volontärer är så viktiga. Men det var ingen som tyckte det var konstigt att du gick iväg med barnen på ditt barnhem? Nej, det var ingen som reagerade. Och jag gjorde det här flera gånger. Idag igen så släppte de iväg mig helt själv med fyra av tjejerna från barnhemmet. Två gånger var jag ensam iväg med några av tjejerna, en gång tog jag med mig en av pojkarna över ett fält till en plats där en grupp buddhister samlats till högljud bön. Så, då har jag gått iväg mot ett av buddhisttemplen som ligger bakom barnhemmet. Och då gick jag också ensam med en av killarna som bor på barnhemmet. Det var inga problem att gå iväg. Hemma i Sverige igen. Vi åker till Projects Abroads kontor i Stockholm för att prata med Lars Lindberg.  Ett barnhem som stängts ner på grund av missförhållanden. En föreståndare på ett annat barnhem som arresterats misstänkt för sexuella övergrepp. Båda barnhemmen har Projects Abroad skickat volontärer till.  Det finns ju de som säger att man överhuvudtaget inte ska skicka volontärer till barnhem för det finns sådana risker, vad tänker du om det? – Ja, jag tycker att det är en bra diskussion. Vi vill ju förstås inte medverka till att förhållanden blir värre eller att barn på något sätt skulle få det sämre genom att vi är närvarande där. Du nämnde ett par exempel. Visst, det händer saker inom alla organisationer där man arbetar med barn och ungdomar och människor överhuvudtaget, men vi tar det på allvar och vi gör vad vi kan för att försöka säkerställa säkerheten. Jag var faktiskt iväg på en av era volontärresor tidigare under våren här, åkte iväg och jobbade på just barnhem… Jag berättar att det inte gjordes några kontroller av mig. I det här fallet gick det oerhört lätt för mig att hitta på en referens för det är ingen som ringer ändå. Jag struntar bara i att skicka in utdrag från belastningsregistret och det är ingen som ställer någon fråga eller ligger på mig om det. – Ja, nej, det låter… nej, jag har inget försvar för det. Det ska funka. Vår personal på plats i Kambodja  som tog emot dig skulle givetvis ha sett till att du kom in med de uppgifter som du skulle ha gjort. För vi pratar ju om ett land som Kambodja som är ökänt för sin barnsexturism, och Projects Abroad har haft problem med några av barnhemmen som min kollega Markus nämnde nyss. Ni säger att ni gör vad ni kan, här har ni ju inte gjort någonting? – Nej. Det vi har gjort är att vi informerade dig om vad som skulle krävas av dig för att du skulle kunna åka iväg. Så det har vi gjort. Sedan är det beklagligt att det inte har följts upp så att vi verkligen har fått in de uppgifter som vi ville. För låt oss säga att jag hade mindre goda intentioner med min resa så är det ju direkt svårt att komma runt det som ni säger är att ni gör vad ni kan? – Nej, i det här fallet så har det ju uppenbarligen inte fungerat och jag kan bara beklaga det. Kan du garantera att det här inte har hänt tidigare? Hur vet du vilka du har skickat iväg genom åren? – Jag kan inte garantera det. Det enda sättet för mig att kunna garantera någonting det är egentligen att se på resultaten. Vad som har hänt tidigare, var vi har haft problem, vad problemen har legat i och försöka agera utifrån det. Tidigare har du sagt själv att kort vistelse – då får man inte jobba nära med barn. Jag kommer dit och är helt ensam volontär, med ensamt ansvar, leker och är direkt själv med barnen. Tar dem utanför barnhemmet, helt ensam utan uppsyn. – Mmm… ja, det låter inte som att det är en önskvärd situation. Det ska inte kunna fungera på det sättet och jag måste ta det vidare. Jag kommer givetvis nu efter det du säger att ta upp den här frågan med vår personal, både på vårt huvudkontor i England med också direkt med Kambodja.   I det här reportaget har vi kunnat visa hur lätt det gick att utan några som helst bakgrundskontroller åka iväg med en av världens största volontärresebyråer och arbeta med utsatta barn. Jag kunde till och med ta med barnen utanför barnhemmet. Flera gånger, helt ensam, utan uppsyn. Och allt det här trots upprepade rapporter om övergrepp och vanvård i ett land där barnhem enligt flera organisationer blivit det nya tillhållet för sexförbrytare. Vi kontaktar Projects Abroads ägare, Peter Slowe, på huvudkontoret i Storbritannien för att höra hur han ser på de missförhållanden som uppdagats och kritiken om bristande kontroller av barnhemmen de samarbetar med. – When we've heard about any complaints or any problems we've always reported them both to Childsafe and to ministry in Cambodia. Han förklarar att de följer upp och rapporterar alla klagomål de får in och att de jobbar nära sociala myndigheter i Kambodja.  Blir de uppmanade att avbryta vissa samarbeten så gör de det, säger han. – And where we've been adviced not to work there, we've stopped working there. Reportrar: Markus Alfredsson och Mikael Sjödell Researcher: Eskil Larsson Producent: Sabina Schatzl

Fördjupningsreportage. Storbanken SEB sade plötsligt upp lånen på 70 miljoner kronor till en av Karlskogas största fastighetsägare – Mikael Sjövall. Sedan satte banken honom i konkurs och tvångssålde hans fastigheter – till en tidigare anställd på SEB. For information regarding your data privacy, visit acast.com/privacy

Att kunna ringa är något vi ofta tar för givet - men trots att alla svenskar har laglig rätt till en telefon i sin bostad och trots att täckningskartor från telefonbolag visar att mobilen ska funka över i stort sett hela landet, är verkligheten en annan. Kaliber har rest genom Norrlands inland för att få svar på varför det inte längre går att lita på telefonen. Just nu kan du inte nå det önskade numret, var vänlig försök igen om en liten stund Jag sitter i bilen på en parkeringsplats i Sorsele och försöker ringa hem till Teddy Hall, som bor 16 mil härifrån. Sist vi pratade, för några veckor sedan, bröts samtalet och sedan gick det inte att ringa tillbaka. The number you have dialed cannot be reached for the moment , please try again later Att kunna ringa är något som de flesta av oss tar för givet, från hemtelefonen eller mobilen. Men bor du utanför storstäderna är det långt ifrån säkert att det går. Trots att alla svenskar har laglig rätt till en telefon i sin bostad och trots täckningskartor från telefonbolag som visar att mobilen ska funka över i stort sett hela landet, är verkligheten en annan. Tillsammans med P4 Västerbottens reporter Ingrid Marklund ger jag mig ut på en resa i Norrlands inland för att se varför det inte går att ringa. Vi börjar i byn Myckelgensjö, i Ångermanland. -- Vi har hållit på och flytta i en månad ungefär så det är precis sista dagen i gamla huset som vi lämnar ifrån oss nycklarna. Men det är skönt att ha flyttat. Helene Och Per-Magnus Ljunggren har precis packat sista flyttlasset från grannbyn till sitt nya hus i Myckelgensjö. En by där det bor ungefär femtio personer. Här finns en affär med café mitt i byn och flera företag – Ja för jag jobbar ju här uppe så det är därför vi ska flytta. Det är närmare, man kan gå till jobbet. I det nya huset finns ett telefonjack i väggen, men det går inte att ringa. – Nej, de har gjort någonting däruppe där vi bor nu, där uppe… Det gamla telefonnätet med stolpar och koppartrådar som fanns här förut har blivit för dyrt att underhålla och togs bort av Telia i samband med att de inledde de sitt så kallade teknikskifte 2010. – Så vi fick reda på att nej, det finns ingen telefon och inga stolpar och ingenting. När Telia plockar ner sina telefonstolpar ska de ersätta alla kunder som vill med en ny hemtelefon som går över mobilnätet. Så kallad fast mobiltelefoni. Eftersom Helene och Per-Magnus flyttade in efter att telefonstolparna togs bort så är det inte Telias ansvar att fixa en ny hemtelefon med den nya tekniken. Där det en gång gick att ringa är det idag i stort sett helt tyst. Det är nämligen inte bara telefonledningarna som är borta, det finns heller ingen mobiltäckning. Vi går omkring på tomten och testar mottagningen, men får inte napp trots att vi har fyra telefoner med olika operatörer. Det är helt dött. – Det är precis som att det är i hörnet av sändningen, så att säga, så man får leta. Har ni försökt att argumentera att ni har rätt att ha telefon hemma? – Ja, jag har försökt men det är svårt, man vet inte riktigt vad man ska säga. Man kan inte alla lagar. Lagen säger att alla i Sverige har rätt till telefon där man bor. I de fall där det inte funkar, dit varken koppartrådar eller mobilnät når fram, ska Post- och Telestyrelsen – som ansvarar för telefonin i Sverige – gå in och fixa det med speciallösningar. Idag är det femton hushåll i hela landet som fått sådana. Helene och Per-Magnus är inte en av dem eftersom de inte har känt till att de ska anmäla sig till Post- och Telestyrelsen för att få sin lagliga rätt till telefon tillgodosedd. – Hallå? Ja hallå, det var Mikael Sjödell här. – Ja, hej. Teddy Hall, som jag försökte nå i början av reportaget, är ett av de här femton specialfallen. Han bor i Fatsjöluspen, sju mil nordväst om Vilhelmina. Hans gamla fasta telefon togs bort för tre år sedan, men trots förstärkningsantenner på taket, och trots att han testat flera olika operatörer, funkar hemtelefonen via mobilnätet så dåligt att Post- och Telestyrelsen nyligen installerat en extra sattelit-telefon hemma hos honom. Hur hör du mig? – Ja det hörs ju väldigt olidligt. Du hörs ju ungefär som om du håller på att äta. Det är den jag ringer på nu. Som om jag håller på att äta? – Ja precis, som om du pratar med mat i mun. Och det är hela tiden… det brusar hela tiden. Ni har haft det så här i tre år alltså? – Absolut. Där verkar det som att du försvann…. Hallå? Hallå? Hallå är du där? Den speciallösning som Teddy Hall har fått verkar inte heller gå att lita på. Och det kan det blir riktigt besvärligt om han hamnar i en nödsituation. Inte nog med att han måste hoppas på att telefonen funkar i rätt i ögonblick, han kan inte heller som alla andra slå nödnumret 112. På en sattelittelefon måste man knappa in tolv siffror. Och han är inte ensam om att inte lita på säkerheten med den nya tekniken. I takt med att fler och fler telefonstolpar försvinner, försvinner också de tjänster som tidigare gått via det fasta telefonnätet. Som trygghetslarm för äldre och andra behövande. – Nu är vi på väg till Grundtjärn till Erik Jonasson. Och han är en som vi besöker varje dag. Jag sitter på passargerarsätet bredvid Yvonne Nilsson som jobbar på hemtjänsten i Myckelgensjö. Hon berättar att hos de hon besöker i de kringliggande byarna, är det ofta problem med trygghetslarmen nu för tiden. – Ja, förut då det var fasta telefonnätet, då gick det ju bra. Men det är ju nu sedan de tog bort det som det är krångel. Mellan sätena har Yvonne förutom en mobiltelefon med sig en särskild kommunikationsradio – Rakel – en sådan som polis och räddningstjänst använder. Men varken den eller mobilen fungerar där vi åker Nu pep det så där igen, vad betydde det? – Det betyder att det är ingen täckning på Rakel heller. Och mobilen då, är det… – Nej, det finns ju ingen täckning där alls. Det är nästan ingen täckning på hela vägen på mobilen. – Och i den här lilla vita ljusa huset, dit ska vi. Ska vi hälsa på Erik och se hur han har det idag. Grundtjärn är en liten by. Här bor bara 10-15 personer, gissar Yvonne. Två av dem är i behov av hemtjänst. Erik Jonasson är en av dem. – Ja, det hände ju det att jag fick urinvägsinfektion och det gick över i blodet så jag fick blodförgiftning och tappade ju all ork. Så jag tog mig inte upp, jag hamnade på golvet, så jag låg en hel dag här på golvet. Låg och frös, hade bara en t-shirt på mig. Eriks Jonassons son kom förbi på kvällen, ringde ambulans så Erik fick vård. Den gången hade det ”slagit slint i skallen”, berättar Erik, så han kom aldrig åt trygghetslarmet. Men sedan det fasta telefonnätet försvann och han fick trygghetslarmet via mobilnätet har det blivit struligare, säger han. Vad spelar det för roll om det är på det gamla telenätet eller om det är som du har det idag? – Ja, det var ju säkrare, det fungerade jämt. Det fungerade även när strömmen var borta och allting. Det var ju ett säkert larm. Men hemtjänsten kollar ju upp den varje gång. De har ju anteckningar, de har en pärm som ligger på hatthyllan där ute i hallen. – Ja den 9 juli, då provlarmade men då fungerade den inte riktigt bra så då ringde de upp på telefon. Och den 24/7 fungerade den inte heller när vi provlarmade. Och inte den tredje september. Men den 6 september då är det ok. För då genom att det inte är ordentligt så provar vi ju varje vecka. Men det var flera gånger där som det var… – Ja, ja, det har varit mycket krångel. Litar du på att det fungerar, är det ett tryggt trygghetslarm? – Det är inte riktigt tryggt. För att faller kontakten ut via mobilnätet då fungerar den ju inte. Så även om strömmen går kvar så jag blir utan ström, då fungerar den inte heller Your call is being forwarded, please do not hang up. Ja hej Teddy, nu kom jag fram till någon amerikansk röstbrevlåda som på engleska förklarade att jag kunde lämna ett meddelande här. Jag testar och ringer igen. Your call is being forwarded, please do not hang up. En miljon telefonstolpar – så många ska bort till 2015. Framförallt i glesbygden. Elva tusen kunder har redan fått trådarna klippta. Ytterligare fyrtiotusen kommer att bli trådlösa inom tre år. Jag och min reporterkollaga Ingrid Marklund fortsätter vår resa. – Nu kommer vi ut på E12:an, då blir det fäste. Och då ska vi ta av mot Tärnaby? – Ja, då ska vi mot Tärnaby en bit och sedan ska vi ta av emot Björkbacken och Norra Fjällnäs och de här byarna där telefontrådarna är klippta. Vad har vi hört om situationen där då? – Ja, de säger att de senaste dagarna så har det inte gått att ringa vare sig med den fasta telefon, den nya tekniken, och det har inte gått att ringa heller med den vanliga mobilen. Så på några dagar så har man inte kunnat ringa ens nödsamtal till 112 från någon av byarna. Och det är ganska många, det är en 70 personer som bor där. Ja, det har helt enkelt inte gått att nå omvärlden på telefon, på något sätt. De boende i Björkbacken och Norra Fjällnäs samlats till årsmöte i den gamla byskolan som nu fungerar som bygdegård. 14 bybor sitter runt bordet som är dukat med kaffe och semlor. Hur många här har fast mobil telefoni med modem på väggen, om vi tar en handuppräckning? En, två, tre, fyr, fem, sex… De nya hemtelefonerna som går via mobilnätet har inte fungerat som de ska sedan i julas, får vi höra. – Man snackar ett tag, sedan blir det sämre och sämre och innan det är slut, ibland kan han höras nästan som Kalle Anka. Och så pupp! så bryt när man som minst anar. Så den är skitdålig. Vad hette du sade du? – Bengt Hermansson. – Kvaliteten och funktionen var ju väldigt bristfällig. Bryt väldigt ofta. Du kan ringa och prata och så bryts det ner helt plötsligt, så får du ringa upp. Precis innan vi kommer hit har telefonerna legat nere helt i fyra dagar. Anders Fjällström är lantbrukare och fjällräddare i byn. – Det är ju en säkerhetsfråga tycker jag. En väldigt allvarlig säkerhetsfråga, i många byar så är det mycket äldre personer och sedan är det ju som regel aktivt folk, det är fort det händer olyckor. Och har man ingen täckning för telefon så att man kan nå räddningstjänst så har man ju problem. Ja, på bygdeförningens årsmöte är alla missnöjda med Telias fasta telefoner som går via mobilnätet. Jag ringer Telia. – Hans G Larsson, informationsansvarig, Telia. Jag har bett honom titta närmare på situationen i Björkbacken och Norra Fjällnäs. Det har varit några kortare avbrott säger han. – Till exempel handlar det om att det blir nedisning av parabolantenner eller på våra master och ibland så är det korta avbrott som är svårt att förstå varför avbrottet blev, de uppstår och så blir de nästan klara med en gång. Men i Björkbacken så har vi exempel på att det har legat nere i flera dagar utan att det gått att ringa, fyra dagar? – Ja alltså på den beskrivningen som du säger så låter det som att det är något vi behöver undersöka djupare och verkligen analyser de här masterna, vad det beror på och vad vi kan göra för att vi ska få en stabilare situation för de här kunderna. Är hemtelefoni via mobilnätet lika säkert och stabilt som via de gamla koppartelefonledningarna? – För de här kunderna som inte har något kopparnät längre så blir det naturligtvis så att går mobilnätet ner så har de inget alternativ. Man kan säga såhär att ambitionen är att vi ka ha en hög kvalitet på mobilnätet för de här kunderna, men de har inget alternativ när mobilnätet går ner. Men det är inte bara hemtelefonerna det är problem med. Flera av de boende här i Björkbacken och Norra Fjällnäs har varit så missnöjda att de sagt upp sina hemma-abonnemang och gått över till att bara använda mobiltelefon. Men precis som i Myckelgensjö, Grundtjärn och längs vägarna vi åkt i det här reportaget är också mobiltelefontäckningen dålig. Anders Fjällström. – Det är ju inget särskilt med de här fast mobilerna, utan även de här vanliga mobilerna. De bryts ju. Ibland är det väldigt ofta, ibland kan man ha stora problem. Här ska flera av de största operatörerna fungera att prata i enligt deras egna täckningskartor. Själv har jag två telefoner med olika abonnemang med mig. Ingen har mottagning. Får man räkna med det när man bor i glesbygden? – Jag tycker väl inte egentligen att man ska behöva räkna med det. 34-åriga Johan Edström bor i Norra Fjällnäs och jobbar som lärare i Tärnaby, en mil härifrån. – Sedan kanske man inte kan kräva att jag ska ha samma internet eller mobiltäckning som om jag bodde i Umeå, men alltså jag ska ha ett som fungerar och jag ska kunna uträtta de saker som samhället kräver att jag ska göra via dator och telefon. Jag tycker det är en rättvisefråga på något sätt, att man ska ha det. Det ska ju funka för alla. Det ska ju finnas en lägsta nivå som är godtagbar, och den tycker jag kanske inte finns. När jag frågar Telias Hans G Larsson om deras täckningskartor, som visar täckning för mobiltelefon inte bara i Björkbacken och Norra Fjällnäs, utan på 92 procent av hela Sveriges yta, säger han att de utgår från ett bästa-scenario. Hinder som sjöar, skog och fjäll räknas inte alltid med. Så er täckningskarta och de 92 procent av ytan i Sverige som ni täcker är inte samma sak som att det går att ringa på 92 procent av ytan? – Alltså det är ju så i bästa fall. Det är ju självklart så att det vi visar på täckningskartan, det är då en datorberäkning och vi vill naturligtvis att man ska kunna ringa så mycket som möjligt, men det finns ett antal saker som kan vara begränsande helt enkelt. Vad gör ni för att förbättra talkommunikationen på mobiltelefon i glesbygden? – Just nu har det varit en fokusering på storstad och tätorter för där har vi också då över tid haft bekymmer med att vi haft en explosion av datatrafik som tar väldigt mycket kraft av nätet. Varför inte bygga ut mobiltelefonin mer i glesbygden? – Därför att det här är en verksamhet som bygger på att vi satsar där vi kan få tillbaka våra pengar. Kort efter att vi lämnat bygdeföreningen få vi höra att det återigen blivit problem i Björkbacken. Två dagar med stora störningar, och så två dagar till då telefonerna inte fungerat alls. Under den här reportageresan har vi besökt eller pratat med ett fyrtiotal personer i glesbygdsområden i Västerbotten och Västernorrlands län som alla har problem med mobiltelefonin, hemtelefonin, eller både och. Det handlar om allt ifrån telefoner som inte fungerar alls, till samtal som ofta bryts och brusar. Det går helt enkelt inte lita på att det fungerar att ringa. I samarbete med åtta av Sveriges Radios lokala kanaler kartlägger vi också telefonproblemen runt om i landet – från Småland till Norrbotten. Hittills har över 1500 personer hört av sig med olika problem och erfarenheter. – Ja, hallå? Ja hallå, då var det Mikael Sjödell igen. – Ja. Ja, hej… Då ska vi se hur det låter, berätta vad det är för apparat jag ringer på så ska jag lyssna? – Det är ju på sattelittelefon och det, jag hör dig… Du försvinner lite måste jag säga. – Ja, det låter som om du pratar inne i en plåtburk. – I takt med att det fasta nätet monteras ner i stor omfattning och vi blir mer och mer hänvisade till mobiltelefonnätet, så har ju förutsättningarna för en fungerande telefoni försämrats, vill jag hävda. Jan-Åke Olofsson är civilingenjör som tidigare jobbat på Telia i över trettio år med telenät och glesbygdsproblematik som specialitet. Idag jobbar han på institutionen för tillämpad fysik och elektronik vid Umeå Universitet. – Jag kan tänka mig att en tio, femton, tjugo procent har problem och att det sedan är ett antal procent, kanske fem, tio procent där det inte finns förutsättningar att ha täckning överhuvudtaget. Han är övertygad om att betydligt fler än de femton personer som fått specialösningar av Post- och Telestyrelsen har en fast telefon via mobilnätet som inte fungerar. – Här ska vi komma ihåg att glesbygd är inte något enstaka hus uppe i Norrland utan glesbygd finns i stor sett i hela vårt land. Så att det är inget utpräglat geografiskt problem alltså någon speciell region utan det här berör ju egentligen hela landet. Ett problem, menar Jan-Åke Olofsson, är att lagstiftningen bara säkerställer människors rätt till en fast hemmatelefon och inte till täckning på mobiltelefonen. Trots att vi idag har tre gånger så många mobiltelefonabonnemang som hemma-abonnemang. – Tekniken har ju sprungit förbi lagstiftningen så folk säger i allt högre grad upp sina fasta abonnemang och går över till mobila abonnemang. Men där följer inte lagstiftningen med. Post- och Telestyrelsen är den myndighet som ansvarar för telefonin i Sverige. Det är de som ska garantera att Teddy, Anders, Bengt och de andra får en fungerande hemtelefon. Och det är de som auktionerar ut tillstånd och kan sätta upp villkor för de telefonbolag som vill få tillgång till de svenska mobilnäten. När Kaliber går igenom de tillstånd som fördelats mellan teleoperatörerna sedan 2005 ser vi att de här villkoren har förändrats. I två av fyra tillstånd har Post- och Telestyrelsen tagit bort tidigare krav på mobiltelefontäckning helt. I tillståndet för det mobiltelefonnät som är viktigast i glesbygdsområden, som de platser vi har besökt, finns inga krav på varken utbyggnad eller förbättringar. Det enda som sägs är att operatörerna ska behålla samma täckning de hade 2009 fram till 2015. En täckning som baseras på operatörernas egna teoretiska databeräkningar och som vi har kunnat konstatera inte alltid stämmer överens med verkligheten. Varför har ni tagit bort eller mildrat kraven och villkoren på mobiltelefonitjänster och täckning för mobiloperatörerna? – Därför att när de väsentligt överträffar kraven så har de ingen mening längre. Urban Landmark är chef på Post- och Telestyrelsens Spektrumavdelning som ansvarar för de här tillstånden. Men när det fortfarande då inte funkar, varför inte ställa högre krav, när ni som myndighet har möjlighet att göra det, för att garantera att även de som inte bor i storstaden kan kommunicera på ett gott sätt? – Jo, och det är mycket möjligt att vi gör det nästa gång vi tilldelar tillstånd. Vi kan ställa hårdare krav och så här i efterhand så kanske man kan säga att man borde tvingat dem ett par procent till i varje län. Men av olika anledningar gjordes det inte då. De nuvarande tillstånden börjar att löpa ut i slutet av 2025, och om det blir några hårdare krav på teleoperatörerna återstår att se. Jan-Åke Olofsson vid Umeå universitet. – Min uppfattning är att PTS har fokuserat lite för mycket på att tillfredsställa operatörernas krav och för lite värnat om medborgarnas krav på fungerande telekommunikation. – Hallå? Ja, det här är Ingrid Marklund på Sveriges Radio, hej! – Ja, hej du. Det bröts några gånger. Ja, det gjorde det ja. Nu närmar vi oss, nu kör vi igenom byn Maltträsk. – Ok, ja men då har ni bara några kilometer kvar. Men det finns ett telenät till för folk som bor i glesbygden, och där Post- och telestyrelsen fortfarande har tydliga krav i sitt tillstånd. Det gamla NMT-nätet. Ett separat telefonnät som fungerat särskilt bra just för att det når långt ut på otillgängliga platser i landet. Men 2009 slutade plötsligt mobiltelefonerna att fungera. – Det var som att släcka en glödlampa i sovrummet. Det blev egentligen helt dött. Per Mikael Jonsson är ordförande i Rans sameby. Vi träffas vid en hage i Maltträsk där renarna är på bete innan det är dags att ge sig upp i fjällen, till sommarvistet, där samerna från hans by bor och jobbar från april till november varje år. – All annan teknik i världen går ju framåt, men vi känner att det här har ju gått tre steg bakåt under min livstid. Det är ju det som är så tråkigt. Per Mikael och de andra jobbar ofta ensamma eller två och två ute i vildmarken. Tidigare kunde de ringa i mobiltelefonen nästan överallt i fjällen och i skogarna, berättar han, men det går inte längre. Och är olyckan framme kan de inte längre larma för att få hjälp utan att först ta sig långa sträckor till bättre täckningsområden med båt eller skoter. – Och när man ska räkna den här kampen mot klockan, så alla de här momenten så är man ju egentligen körd om det är riktigt allvar. Så är det. Men vi vet det nästan på förhand att vi är ju dömda att vara körda däruppe när det inte finns någon täckning. I stort sett alla vi träffar under det här reportaget säger att de haft stor nytta av att kunna ringa på mobilen via det här nätet. Och det täcker fortfarande över 95 procent av Sveriges yta. Men det som har hänt är att den operatören, Netett, inte längre erbjuder mobiltelefoner utan helt annan typ av telefoni. Linus Jönsson är VD på Netett. Vi träffas på deras kontor på Regeringsgatan i Stockholm. Han visar mig den typ av telefon som man idag behöver för att kunna ringa på deras nät. – Så det här är vårt modem, du har två antenner. Han plockar fram ett modem som är ungefär lika stort som en större pocketbok. I det kan du koppla in en vanlig hemtelefon med sladd. – Här har du kabel för… eller ingång för telefoni. Själva telefonsladden? – Mm. Den här känns ju långt ifrån det man tänker på som mobiltelefon, att bära runt på? – Jaja, som mobiltelefon ja, självklart! Det här är en hemma… vad ska man säga, det är en hemmalösning, men den är mobil. Modemet är till för bredband och bredbandstelefoni, men tjänsten är mobil eftersom man kan bära med sig både modem, sladd och lur. I alla fall i två timmar. Det är så länge batteriet räcker. – Vårat nät är inte markbundet. Därav använder vi namnet mobilt nät. Och då kan det förknippas på olika sätt. Men det var väl ett aktivt val att stänga ned den tjänsten när ni tog över, för det fanns mobiler innan? – Ja, eller aktivt val… det är ett aktivt val, men samtidigt, kan inte vi leverera en tjänst eller en produkt till rätt ekonomi med rätt teknik då kan inte vi, då kan inte vi bära tjänsten. Netett säger alltså att det inte är lönsamt att erbjuda mobiltelefoner. Men hur kommer det sig att Post- och Telestyrelsen gick med på att de slutade med det? När jag läser i Post- och telestyrelsens konsekvensutredning av NMT-nätet från 2004, ser jag att de lägger stor vikt vid att förklara vilken särställning det har i Sverige. Hur folk i glesbygden inte har någon alternativ kommunikationsmöjlighet och hur viktigt det är att det fortsätter finnas ett mobiltelefonisystem med samma goda täckning i glesbygden som tidigare. Men mellan konsekvensutredningen och själva tillståndet, som delades ut några månader snare, har det hänt något. Där det tidigare stod mobiltelefoni står det nu mobil telefoni. Ett ord, har blivit två. Urban Landmark, på Post- och Telestyrelsen. – Tjänsten är mobil och det är telefoni som levereras i den. Och det används ju definitivt som mobil telefonitjänst av transportfirmor, skogsmaskiner och även folk som rör sig gående. Och eftersom det är tillståndet som gäller har operatören alltså kunnat sluta med mobiltelefoner. - Vi tänkte inte på det, ingen tänkte på det. Det ska vi nog erkänna såhär i efterhand att det trodde inte vi skulle hända, eller tänkte inte på att det skulle kunna hända, men det hände i alla fall. Hur som haver så är villkoren skrivna på ett sådant sätt att det ska vara en mobil telefonitjänst och de kraven är uppfyllda och det har aldrig varit några andra krav på det tillståndet att det ska vara något annat än en mobil telefonitjänst. En liten omformulering, där mobiltelefoni alltså blivit mobil telefoni, har gjort att det nät som har en bekräftad särställning för kommunikationen på gelsbygden inte längre går att använda för mobiltelefoner. – Vi tycker att det hade varit bättre naturligtvis om villkoren hade varit skrivna så att det var ett krav på att ha en liten mobiltelefon, en vanlig traditionell mobiltelefon. Ja. Det håller jag med om. Kommer ni kräva det? – I just det tillståndet, eller i alla tillstånd, så måste vi vänta tills tillståndstiden går ut. Då kan vi ompröva villkor och sätta andra villkor. Och när det här går ut så är det mycket möjligt att vi gör det. Nästa gång kraven på det gamla NMT-nätet kan omprövas är 2020. – Men där är vi inte ännu och under tiden så kan vi inte även om vi vill ändra de här villkoren. Vår resa genom Norrlands inland börjar gå mot sitt slut. Folk som har laglig rätt till hemtelefon har inte fått någon fungerande lösning, vilket påverkar både trygghetslarm och möjligheten att ringa 112. Mobiltäckningen i glesbygden är inte så bra som telebolagens täckningskartor säger samtidigt som det inte finns några krav på operatörerna att förbättra mobiltelefontäckningen i glesbygden. Och det enda mobiltelefonsystem som tidigare fungerade i både skog och på fjäll har kunnat läggas ner för att myndigheten gjort ett ord till två. Från en parkeringsficka i väggrenen försöker jag ringa Teddy Hall en sista gång. Just nu kan du inte nå det önskade numret, var vänlig försök igen om en liten stund. Men jag kommer inte fram. Varken på mobila nätet eller sattelittelefonen Your call is being forwarded, please do not hang up. Your call is being forwarded, please do not hang up. Reportrar: Ingrid Marklund och Mikael Sjödell Producent: Eskil Larsson