Podcasts about bredvid

Föreställ er en varm plats, det är folk, det är rörelse. Bredvid dig sätter sig två grabbar, de verkar ha fått i sig en och annan förfriskelse, det ser man tydligt på deras rosiga kinder och lite barnsligt glada humör. Glasen i lokalen klirrar, folk skrattar och pratar, men det är inte det välbekanta bakgrundsljudet av folksus som fångar ditt öra idag, för vad du hör de två grabbarna prata om härnäst, det får dig att vilja lyssna… och hänga med. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Förintelsen i Litauen var ett skoningslöst mördande med stor medverkan från lokalbefolkningen. Karin Brygger ser hur försöken att skriva historien sätter frågan om minnets på sin spets. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I mitten av Demokraternas torg i Kaunas, Litauen, växer grågrönt gräs på en rektangulär upphöjning. Man ser knappt detta försök till levande växtlighet längre för resten av denna en gång så ödesdigra plats är idag inget annat än lerig parkering framför en enda ljuspunkt, livsmedelsbutiken. Under tre månader 2017 delades 9200 plastpåsar märkta med orden ”till vänster” ut i butikens kassa. 17 412 påsar märkta ”till höger” blev också de utdelade till butikens kunder.Vilken plastpåse man gick hem med var slumpmässigt. Höger eller vänster. Vänster eller höger.Förutom den spöklika undertonen i detta ”till vänster/till höger” var varje påse märkt med ett nummer. Elever i skolan bredvid hade skrivit dit dem under handledning av konstnären Jenny Kagan. Varför? Varför gör konstnärer så underliga saker?Kanske för att barnen med sina egna händer skulle ställa frågan hur minns vi egentligen? Nummer fördes trots allt under skrivandet in också i muskelminnet på dessa levande barn. Nummer som sedan skulle sorteras av den som packade upp sina varor och antingen ställde sig frågan: vad betyder detta? Är detta en människa –Eller som med vana händer knölade ihop skräpet utan att lägga märke till att någon som sedan länge inte finns just besökt dem, i form av en enkel tuschanteckning.Att skriva historia, hävdade Walter Benjamin, är inte bara är att återvända till det förgångna, vördnadsfullt och med syfte att beskriva det ”så som verkligen var”. Nej, när det gäller historiseringen av katastrofer måste det finnas en vision för minnet, en vision om att det på något vis ska kunna sättas i rörelse - eftersom en katastrof kan tränga fram när vi minst anar det. Vi är en smula bättre rustade om vi redan är hemsökta av tidigare katastrofer.Att läsa, skriva, berätta, minnas och att skriva historia är således en form av krisberedskap. Historien är förstås aldrig ett facit men den kan vara, som Benjamin menar, ett slags brandvarnare.Under andra världskriget ockuperades Litauen först av Sovjet. När tyskarna 1941 därpå invaderade började judeförföljelserna snabbt. 95 procent av landets judar kom att mördas, samtidigt som ett aktivt motstånd pågick i Vilnius ghetto och i skogarna omkring. Litauens befolkning bär en efterhängsen skuld: de lät sina judiska grannar marschera ut i skogarna och det var ofta litauer som genomförda massavrättningarna. Vandrar man in i en glänta under den trötta litauiska solen kan man alltså råka vandra rakt över en massgrav, över ett fasansfullt brott.Samtidigt pågår idag arbetet med att återuppbygga judiskt minne i det land vars huvudstad en gång kallades Lilla Jerusalem. Men några judar hittar man inte i första taget. Milda Jakulytē-Vasil vid Lost Shtetl-museum har kartlagt både massgravar och förlorade shtetl, de små, typiskt judisk dominerade samhällena. Hon har tecknat in dem på kartor som är förvillande lika: de symboler som märker ut antingen en shtetl - eller massmord överlappar. Det historiska landskapet är således pepprat med bevis för såväl judiskt liv som judisk död. Och nu?Idag finns inga shtetl kvar. Men byar som i bästa fall har en övervuxen judisk begravningsplats finns. Bredvid begravningsplatsen i Šeduva står nu nybyggda Lost Shtetl museum. Arkitekturen hänförande modern: som hade ett rymdskepp landat på landsbygden. Men ser man museet ovanifrån skapar byggnaden illusionen av en mycket liten shtetl, takås står vid takås.När jag går runt i novembergräset på begravningsplatsen får jag veta att museets team länge trodde att Šeduvas judar var ovanligt fattiga. Gravstenarna var ju så små! Det var tills de förstod att byborna plundrat begravningsplatsen. Det var ju fritt fram efter att byns alla judar mördats under blott två dagar i augusti 1941, och därmed inte längre kunde vårda sina hädangångna. Bara två personer har idag återlämnat stöldgodset, påkostade stenar som nu är placerade på en separat del av gravfältet. Övriga stulna stenar är svåra att finna, de judiska namnen är sedan länge bortslipade och stenarna står på den kristna kyrkogården för att hedra helt andra döda. Eller så har de blivit trappsteg och interiör i någons hem.Också Lost Shtetl Museum kan läsas som protest mot att brist är det judiska eftermälet i Šeduva. För plötsligt är begravningsplatsen omskött. Förvisso blir den judiska närvaron snarast minnet av sig självt, en illustration av sitt försvinnande men också ett insisterande på att den faktiskt funnits. Alla försök att hedra, minnas står trots allt inför samma risk: i bästa fall bli sanningens viktiga avgrund, i värsta fall lam kompensation. För vad är väl en minnesplakett vid vägrenen?Ett stumt tecken på irreparabel fasa. I skogen kommer jag att tänka på Clarice Lispector som en gång skrev att det som fortfarande skrämde henne var ”[…] att till och med den ostraffbara skräcken generöst skulle sugas tillbaka ner i den outsinliga tidens avgrund, uppslukas i de ändlösa höjdernas avgrund, i Guds djupa avgrund: försvinna i likgiltighetens famn.”Den dubbla känslan av tacksamhet för försöken och raseriet över deras givna misslyckanden infinner sig åter på Demokraternas torg, där jag igen står och begrundar de ovetande omgivande femvåningshusen. Den som går förbi här kommer inte att få veta att morgonen 28 oktober 1941 fördes alla judar i Kaunas ghetto hit, nästan 30 000 människor. Selektionen började klockan 9. Dagen därpå marscherades de 9200 barn, kvinnor och män som fått gå till vänster till Kaunas Nionde Fort, där de sköts till döds innan mörker föll. Det var det enskilt största massmordet under Förintelsen i Litauen. Vid Fortet finns museum och monument, installationer vars små klockor klagar i vinden. Men på Demokraternas torg finns bara regnet, himlens gråt. De tunga vattendropparna slår hål i de grumliga pölarna.Torget är ett lerigt, fattigt bevis på att de döda inte har en chans mot de levande. Och därmed också på att vi, som faktiskt lever, för alltid står inför den hopplösa övningen att trots det se dem. Ge dem en smula av berättelsen om en framtid som togs ifrån dem. Men hur? Hur ska minnet tränga in i samhällskroppen så att det vi kallar historia blir den sorts ”brandvarnare” Walter Benjamin önskade? Ett sätt är just att insistera på att återinstallera judisk närvaro i landskapet, som Jenny Kagans plastpåseintervention ”The Big Action”. Kagan förde det förflutna in i vår samtid via det vardagligaste: slumpen och en plastpåse utan instruktion - så att den djupa insiktens börda återigen hamnade där den hör hemma: hos individen. Kanske är det bara så kan traumats verkliga och osynliga efterverkningar kan avslöjas och synliggöras: de finns mitt ibland oss, på torget, i handen, i örat.Karin Bryggerförfattare och adjunkt i Medier, estetik och berättande

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Anna Blennow beskriver sitt sökande efter biblioteket som har tillhört den man som tros ligga bakom 1600-talspseudonymen Skogekär Bergbo. Och funderar över bokryggarnas mystiska verkan. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Klockan på väggen tickade. Sekund för sekund blev synlig, oändligt lång, som om sekundvisaren tvekade för varje slag. Tiden i den predigitala eran kunde vara så totalt tom, det ensamma rummet, möblerna som stod stilla på sina platser. Den enda vägen ut ur tiden var via bokstäverna. Böckernas ryggar i bokhyllan var som brev från en framtid, ett liv som kanske skulle komma att bli mitt eget när jag blev vuxen. ”Ekelöfs nej”. ”Brott och straff”. ”Rutiga kokboken”. Jag läste titlarna om och om igen, så att orden förlorade sin betydelse och blev besvärjelser som skulle hjälpa mig genom den tomma tiden.När jag långt senare kom att öppna böckerna vars ryggar var så välbekanta blev jag ofta besviken. Innehållet kunde inte mäta sig med de drömmar som de kortfattade titlarna hade skapat i mig. Det var alltså inte där livet fanns. Kanske var det i stället ensamheten som bodde i bokbanden, sökandet efter betryggande svar och fasta strukturer.”Siste quisquis ante portam es. Stanna, vem än du är, framför porten. Knacka inte på dörren och ge inte ett ljud ifrån dig. Den här platsen är helig. Detta är de gudomliga och mänskliga vetenskapernas helgedom. Här är de dödas rådsförsamling och dyrkan. Härifrån må alla arbetets mödor, allt larm och de som är okunniga om litteratur vika hädan. Stör inte ägarens ensamhet och frid.”Så stod det skrivet på latin ovanför dörren till ett av författaren Schering Rosenhane den äldres bibliotek. Länge visste man inte mer om hans boksamling än att den funnits. I en lista över de inventarier den noggranne Rosenhane förvarat på sitt kontor förtecknades boklistor från alla hans gods: Torp och Tistad i Södermanland, Säby i Järfälla, det Rosenhaneska palatset på Riddarholmen, och hans ståthållarvåning på slottet Tre Kronor. Men listorna själva är inte bevarade, och boksamlingen skingrad. Det var i samband med mitt forskningsprojekt om Rosenhane som den troliga författaren bakom diktarpseudonymen Skogekär Bergbo som jag påbörjade jakten på hans böcker.Schering Rosenhane var ämbetsman under drottning Kristinas regering på 1600-talet, ofta på statliga uppdrag utomlands. Men var han än befann sig var han på jakt efter böcker. I Paris fick han som ung student utan pengar låna till sig den läsning han längtade efter. När han sändes till de Westfaliska fredsförhandlingarna köpte han redan på väg dit, visar räkenskaperna, en hög med böcker – och en luta, för att kunna spela och dikta på lediga stunder. I Münster bodde han hos den beryktade boksamlaren Bernhard Rottendorff, vars ”sköna bibliotek” han fick begagna. Ur den svenska stormaktstidens krigsbyten belönades han för sitt fredsmäkleri med mängder av böcker. Till sonen Johan, på studieresa i Holland, sände han inköpslistor på vackra objekt till biblioteken: glober, kopparstick, kartor.Johan Rosenhane älskade också böcker. Och det var i hans bibliotekskatalog som jag hittade den: en boklista skriven med Scherings hand, om totalt nästan 600 volymer. Här var det: Schering Rosenhanes bibliotek. Men inte hela. Ett bibliotek värdigt en boksamlare rymde vid den här tiden tusentals böcker. Johan hade ärvt godset Tistad efter faderns död, och troligen var det böckerna i det biblioteket som fanns i listan.Men det var en kryptisk förteckning: oftast bara en förkortad titel och författarens efternamn. Inga tryckorter och årtal. ”Cicero, två band”. ”Apuleius verk”. Om jag ville spåra just de här böckerna skulle det bli svårt. Men det fanns, visade det sig, en lösning. Efter Johans död såldes snart biblioteket på Tistad. Det gamla huset skulle rivas, bibliotekssalen försvann, och böckerna såldes till ett kansliråd vid namn Eckleff. Men han hade det svårt ekonomiskt och lät sälja alltihop igen. Auktionskatalogen finns kvar, och där kunde jag para ihop verk efter verk med exemplaren i boklistan. Och så kunde jag ge mig ut till de samlingar och bibliotek dit många av böckerna vandrat på olika vägar. Att jag hittat rätt exemplar kunde jag se från Eckleffs ex libris; ibland fanns Johan Rosenhanes signatur i boken, ibland initialerna S.R. – Schering Rosenhane. Och på böckernas ryggar i vita pergamentband hade Schering med egen hand tecknat titel och författare i brunt bläck.Böckerna skulle innehålla fler indicier till lösningen på gåtan om Skogekär Bergbo, men det mest omvälvande för mig var inte innehållet, utan att hålla böckerna i mina händer. Känslan var långt starkare än när jag undersökt hans brev och manuskript. Det förvånade mig först, men så förstod jag: När jag bläddrar i böckerna och läser en rad här och där gör jag precis samma sak som han själv gjorde. Hans händer har vänt de här bladen precis som mina gör nu, och precis som jag har han sökt kunskap mellan de här pärmarna. I böckerna möts våra världar och är precis desamma.Böcker är inte bara objekt i sig. De bär på ytterligare fysiska spår bortom sig själva: tummade smutsiga sidor, spår av kyssar på en illuminerad helgonbild i en medeltida codex, utflutet bläck där någon strukit under eller antecknat. Böckernas historia är bibliotekens historia, men också materialens: papyrus, pergament, papper.De stora biblioteken, skriver Irene Vallejo i ”Papyrus – om bokens födelse i den antika världen”, utsattes lättare för plundring och bränder. De antika verk vi läser idag skyddades i perifera och obetydliga samlingar där de klarade sig från förödelse. Biblioteken har genom historien utgjort skyddsrum både för böcker och läsare. ”Stör inte ägarens ensamhet och frid”, stod det i biblioteket på Tistad. Begreppet, otium et solitudo, är lånat från Petrarca, som i sin tur fått det från antiken: Cicero skriver om författaren och statsmannen Cato den äldre att han aldrig var ”mindre sysslolös än när han var ledig, och aldrig mindre ensam än när han var för sig själv”. I biblioteken kunde Cicero, Petrarca och Schering Rosenhane tala med det som var förgånget och försvunnet. Och jag kan stå intill och lyssna.Bredvid universitetet där jag arbetar ligger biblioteket. När jag kommer upp för backen brukar jag alltid välja biblioteksentrén, förbunden med universitetet genom en inglasad passage, för att få en fläkt av den trygghet som strömmar ut från bokhyllor, läsplatser och bokmagasin insprängda i berggrunden. Det som präglar det tryckta ordet i motsats till digitala publikationer, skriver Lothar Müller i sin studie ”Vit magi – papperets epok”, är inte bara böckernas tredimensionella form och materialitet, utan också det fastslagna, oföränderliga. En bok kan till skillnad från en e-bok inte formateras om eller uppdateras. Det förgångna går inte att förändra, men inte heller att förlora, viskar böckernas ryggar, och det fyller mig med trygghet. Den torra doften av papper, den lite syrliga lukten av bokband, otium et solitudo. Tiden står stilla, men inte i väntan och ensamhet, utan närvaro.Anna Blennowlatinforskare och poetLitteratur Irene Vallejo: Papyrus – om bokens födelse i den antika världen. Översättare: Annakarin Thorburn. Albert Bonniers förlag, 2023.Lothar Müller: Vit magi: papperets epok. Översättare: Tommy Andersson. Glänta Produktion 2023.Kathryn M. Rudy, ”Touching parchment: how medieval users rubbed, handled, and kissed their manuscripts”, OpenBook Publishers 2023, Open access https://www.openbookpublishers.com/books/10.11647/OBP.0337Anna Blennow, ”Schering Rosenhanes kärleksvisa. En herdes väg från Seine till Sverige”, Tidskrift för litteraturvetenskap 1/2024, Open access https://publicera.kb.se/tfl/issue/view/1798

En 46-årig receptionist hittas brutalt mördad på Wisby Hotell. Bredvid henne ligger en blodig bultsax. Vad var det som hände? Varför blev hon mördad? Och kan polisen så här många år senare äntligen hitta mördaren?Wikipedia säger sitt om mordet på Wisby hotell. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

* Det här är ett gammalt avsnitt från Podme. För att få tillgång till Podmes alla premiumpoddar samt fler avsnitt från den här podden, helt utan reklam, prova Podme Premium kostnadsfritt. * Det är en tidig försommarmorgon i maj 1983. Två unga pojkar är på väg till bussen i Linköpings innerstad. När dem bestämmer sig för att gena över en bakgata upptäcker de något fruktansvärt. Undanskymt bakom en tegelklädd kyrka ligger en livlös flicka. Bredvid kroppen vilar en rosa nejlika. Programledare är Christopher Holmberg. Manusförfattare är Annie Hogner, och producent är Oscar Wendel. Originalmusik av Tor Wilén. Svenska Mordhistorier görs av podcastbolaget qast, exklusivt för PodMe. Källor: Tingsrättsdom Expressen Aftonbladet GT DN Corren Riksdagen 3 februari 2010 - Avskaffande av preskription för vissa allvarliga brott Justitieutskottets Betänkande 2009/10:JuU10 - Riksdagen

Den framtida boken om Jontes sjukdomar, hundens personlighet, försovning & snopp-problem Stötta oss på swish 1230296796 eller på patreon.com/alltforidioter. NU!

Mattias ska på en sista semester, hintar om ett gäst avsnitt och Josef försöker skilja på antal och storlek...Avsnittet på YouTube ► https://youtu.be/38kSSb0dwZwBli en Synkare idag! ► patreon.com/SynkatPodcastSynkat består av:Mattias ► youtube.com/@MatinbumJosef ► youtube.com/@GlootenMaila oss på ► synkatpodcast@gmail.com Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Några dagar före jul ringer Pala till polisen syftet är att stoppa ett planerat mord på en släkting till Ismail Abdo. Men det han tänker bara ska bli ett anonymt tips förändrar hela hans liv. Nu berättar han om livet efter flykten från Foxtrot. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ”Det fanns ett litet, litet hopp. Om jag träffar de här personerna ansikte mot ansikte och berättar allt så kanske jag kommer levande ut. Men vissa stunder bad jag dem att göra slut på mig”. Det berättar Pala. Han är själv kriminell och har dömts flera gånger. Vi har berättat om honom i ett tidigare avsnitt – några dagar före jul 2023 larmade han polisen om ett förestående mord på en av Ismail Abdos anhöriga i Borlänge. Mordet kunde stoppas men i samband med åtalet om mordplanerna blev Palas namn offentligt och sedan dess fruktar han för sitt liv. Enligt kriminellas logik har han begått en dödssynd som har pratat med polisen. För att skydda sina anhöriga valde han därför att överlämna sig till en av Foxtrots falanger. Han säger att han förhördes under flera timmar och att han också utsattes för skenavrättningar. Efter det flydde han utomlands, han var mer säker där än i Sverige, kände han. Då hade han också kontakt med svensk polis och han väntade på att de skulle lämna besked kring hur skyddet runt honom skulle bli. Men när beskedet dröjde och Pala insåg att hans fiender började förstå var han befann sig åkte han tillbaka till Sverige.”När jag kom tillbaka till Sverige så tog det inte så många timmar tills jag fick svar att jag har blivit nekad hjälp, för att jag har pratat med media”. Vi har sökt polis och åklagare, som inte vill uttala sig om det specifika fallet.Programledare: Linus Lindahl och Mariela Quintana MelinProducent: Jenny HellströmLjudtekniker: Johan HörnqvistKontakt: p3krim@sverigesradio.seTipstelefon: 0734-61 29 15 (samma på Signal)

Samuel Thorell sitter i förarsätet idag! Bredvid sig har han Fullt Blås Borås Jarnebrink samt Howard Webbs framtida ersättare Morten Andersen-Gott! På tapeten är bland annat dominering av Aston Villa, John McGinns idioti, Timo Werners permanens i Spurs samt ett kärleksförklarande från Dejan Kulusevski mm

Hur hanterar man uppehåll eller pauser i en relation? Vi utforskar denna utmanande tid med mycket förvirring, tvivel och rädsla. Samt ger råd om hur man kan hantera en sån här situation. Det gäller bl a att förstå och lyssna på sin partner samt att aktivt arbeta med att förbättra relationen, genom att upprätthålla en sund relation, inklusive aktiv kommunikation, tid tillsammans, lyhördhet, respekt och mycket annat! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Våra telefoner och hårddiskar är fulla av fotografier som vi knappt tittat på. Men vad begär alla dessa bilder av oss? Det frågar sig konstnären Anna Strand, som botaniserat bland bortglömda foton. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.En vän ger mig ett par negativalbum som hon hittat på loppmarknader. Ett av dem visar sig innehålla familjefotografier tagna i Schweiz på 1940-talet och drygt arton år framåt. Albumet inleds med bilder av ett nyfött barn. Under barnets tre första år räknar jag till 162 fotografier, sedan börjar fotografen att ta bilder med något lägre frekvens. Nästa dag går jag igenom mina hårddiskar och räknar till 4895 fotografier av min son under samma tidsperiod. Få av dem har lämnat min dator.Vad ska vi göra med det överflöd, eller för att vara cynisk, de sophögar av fotografier som omger oss och som fortsätter att växa. Det går inte att o-se dem på loppmarknader, i telefoner och i hem. Inte heller att låta bli att föreställa sig alla de bilder som flyter omkring på överfyllda, bortglömda konton i digitala moln. De sistnämnda ropar efter hackers, digitala arkeologer, nya yrkeskategorier. En som bokstavligen grävt i sophögar är den franske samlaren, konstnären och redaktören Thomas Sauvin. Med 850 000 bortkastade negativ som samlats in från återvinningsstationer runt om Peking grundade han 2009 arkivet Beijing Silvermine. Arkivet innehåller negativ från 1985, när fotografisk film började användas brett i Kina, till 2005, då digital fotografi började ta över det privata dokumenterandet.Sauvin har bland annat öppnat arkivet för konstnärsduon Klara Källström och Tobias Fäldt för att låta dem vaska fram ett meningsskapande urval. Samarbetet resulterade i verket On This Day, som blivit utställning och bok 2021. Datumstämplade och intima familjefotografier tagna i Kina har parats ihop med information från webbplatsen onthisday.com. På webbplatsen listas, utifrån årtal och dag, politiska, kulturella och andra händelser av till synes allmänt intresse, men ur övervägande nordamerikanskt och europeiskt perspektiv.Tvärtemot förenklade uppdelningar mellan det privata och offentliga, nu och då, här och där, viktigt och oviktigt, upprättas i verket On This Day ett rörligare och rörigare fält som betraktare själv tvingas navigera vidare i. Det är oemotståndligt och provocerande, ska vi behöva tänka vidare och göra mening av allt det här? Ja, svarar materialet.Eftersom jag som bildkonstnär arbetat med funna fotografier så vill ytterligare vänner ge mig nytt, eller ja egentligen är det ju gammalt, material. De vet inte vad fotografierna vill och hoppas att jag ska befria dem – och fotografierna. Mina vänner vill bli befriade från ansvar och något av allt det som fyller deras överbelamrade hem. Fotografierna vill i sin tur bli tillfrågade om sina begär. Det låter kanske märkligt att tala om fotografiers viljor och begär. Men i boken What do pictures want föreslår författaren och professorn i konsthistoria W J T Mitchell att vi ska tänka på, och att vi redan mer eller mindre tänker på, bilder precis så. Mitchell prövar att på ett mer medvetet plan behandla fotografier som något som vill oss något. Och understryker att de behöver oss som uttolkare av deras begär.Om vi avstår från att läsa fotografier kritiskt, blir det tydligt hur beroende de är av vår vilja att låta dem påverka oss. Vår makt och vår maktlöshet, liksom fotografiernas, synliggörs i samma andetag. Att på allvar fråga vad fotografier vill kan leda till något som liknar en konversation mellan oss och dem. What do pictures want kom ut redan 2006 och en kollega frågar suckande om inte trenden med att arbeta med fotografiska arkiv snart ska mattas av, men fotografierna fortsätter att vilja oss något. Kanske att vi ska tala med dem innan vi tar nya. Att låta dem bli del av något nytt. Återbruk av fotografier är knappast något övergående, lika lite som annat återbruk.Fotografier trillar över mig av ren slump. Jag tittar in i skjulet vid ett rivningshus. På en hylla ligger ett album och kallar på mig. Jag tittar motvilligt igenom det, eftersom ansvaret att göra något när jag väl fått tag i bilder eller de i mig väger för tungt. I det här fallet låter jag albumet vara, med en vag idé om att återkomma. När jag väl gör det ligger allt i en container, husen är rivna och albumet kommer inte att hamna i någons händer. Några av bilderna har fastnat i mitt minnesmoln och i mitt dåliga samvete. Jag frågade inte på allvar om de ville vara i fred eller återuppfinnas.Allt jag kan säga är att den handfull fotografier som särskilt fastnade var från en maskerad, unga kvinnor som var män, unga män som var kvinnor. Bredvid albumet låg ett medlemskort till en pensionärsklubb som gått ut några år tidigare. Det fick mig att tänka osammanhängande kring tid, förgänglighet och igenkänning. Men jag såg snabbt något annat, scrollade vidare.De senaste åren har jag återkommande tipsats om instagram-konton, som på olika sätt lyfter fram funna familjefotografier. Museum of lost memories är ett sådant exempel. Följarna skriver i kommentarsfälten till oräkneliga inlägg om hur sorgligt och märkligt det är att fotografierna hamnar på loppmarknader och antikvariat. Jag tänker på mina hårddiskar, på deras och min död. Förflyttningen till en digital plats, med många följare, är förmodligen en mycket spännande sak att vara med om för privata fotografier på glid. Ett av målen för upphovspersonen bakom Museum of lost memories är att, med följarnas hjälp, lokalisera människorna på bilderna eller deras släktingar. Den tysta överenskommelsen säger att fotografierna helst av allt vill komma hem. Men dessa femton sekunder av synlighet online, är mer än vad de flesta fotografier får, till och med från sina fotografer och deras efterlevande. Vet fotografier på villovägar vad de vill, vet de sitt eget bästa? Jag tänker med oro på att jag lägger mer tid på att ta fotografier av min son, än på att hantera de digitala filerna, låta dem materialiseras och titta på dem efteråt. Sedan lugnar jag mig med något som fotografen Anders Petersen sa till min klass under en förberedande fotoutbildning för över tjugo år sedan. Att det inte är fotografiet i sig som är det mest intressanta utan fotografens möte med den som fotograferats. Ur det perspektivet kan fotografier ses som restprodukter efter mer eller mindre laddade situationer. Och vi kan låta dem vila i frid. W J T Mitchell ber oss att fråga bilder vad de vill, men skriver själv att svaret mycket väl kan vara ingenting. Plattformar där filmer och fotografier förångas efter att de kunnat ses under en avgränsad period framstår plötsligt som en välsignelse. Kanske vore det en lättnad om fler fotografier kunde upplevas så, bortom sociala medier.Jag får ett meddelande om att det digitala moln som är kopplat till min dator och telefon är överfyllt och inte längre kommer att uppdateras. Jag ignorerar meddelandet.Anna Strand är bildkonstnär.Litteratur:Tobias Fäldt och Klara Källström: On This Day. BBB books, 2021.W J T Mitchell: What Do Pictures Want? University of Chicago Press, 2006. Webbplatser:https://www.onthisday.com/https://www.instagram.com/museumoflostmemories/

Fluent Fiction - Swedish: The IKEA Labyrinth: A Journey of Struggle, Laughter, and Triumph Find the full episode transcript, vocabulary words, and more:fluentfiction.org/the-ikea-labyrinth-a-journey-of-struggle-laughter-and-triumph Story Transcript:Sv: I hjärtat av Stockholm, bland dess pulserande gator och dundrande trafik, tronar det stora blåa och gula varuhuset fram. Ett varuhus som rymmer tusen möjligheter, och idag var det hit Anna, Erik och Sofia var på väg.En: In the heart of Stockholm, among its bustling streets and roaring traffic, the large blue and yellow department store stands tall. A department store that holds a thousand possibilities, and today it was here that Anna, Erik, and Sofia were headed.Sv: Anna spände sina mörka ögon mot IKEA-varuhusets ingång. Hennes hjärta klappade lite snabbare. Bredvid henne stod Erik, med norrlandsblond glans i sitt hår, och Sofia, vars krulliga hår skimrade i eftermiddagssolen.En: Anna focused her dark eyes on the entrance of the IKEA store. Her heart beat a little faster. Standing beside her was Erik, with his Norrland blonde hair shining, and Sofia, whose curly hair shimmered in the afternoon sun.Sv: "Okej", sade Anna, "vi går in, hittar det vi ska ha, monterar det och åker hem." Det lät enkelt nog.En: "Okay," Anna said, "we go in, find what we need, assemble it, and go home." It sounded simple enough.Sv: Väl inne i varuhuset förlorade de sig själv snabbt. De slingrade sig fram genom de trånga gångarna, fulla med oändliga strömmar av människor och möbler. Anna höll hårt i listan över vad de skulle ha. Men snart märkte de att alla skyltar och vägvisningar tycktes leda dem i fel riktning.En: Once inside the store, they quickly lost themselves. They wound their way through the narrow aisles, filled with endless streams of people and furniture. Anna held tightly onto the list of what they needed. But soon, they noticed that all the signs and directions seemed to lead them in the wrong direction.Sv: "Jag trodde den här avdelningen var på övre plan?" utbrast Erik och pekade på en skylt som ledde dem ännu djupare in i varuhusets virrvarr. Sofia kliade sig förvirrat i huvudet.En: "I thought this section was on the second floor?" Erik exclaimed, pointing at a sign that led them deeper into the store's maze. Sofia scratched her head in confusion.Sv: Retur till fönsteravdelningen, övergång till köksredskap, via sovrummet till hemkontorssektionen; det dröjde inte länge förrän de var helt och hållet vilse. De hade vandrat fram och tillbaka så länge att Anna inte längre kunde se ingången. Det var som om IKEA hade svullit upp runt dem, och de var fast mitt i den labyrintiska buken av svensk möbeldesign.En: Return to the window department, cross over to kitchen utensils, through the bedroom to the home office section; it didn't take long before they were completely lost. They had walked back and forth for so long that Anna could no longer see the entrance. It was as if IKEA had swollen around them, and they were trapped in the labyrinthine belly of Swedish furniture design.Sv: Och om varuhuset var svårt, så var möbelsammanställning en kamp. Erik svettades, Anna skruvade fel och Sofia tappade skruvar. Efter många timmar och misslyckade försök, efter bedrövade utrop och skratt, efter frustration och iver stod en stadig Billy bokhylla redo för användning.En: And if the store was difficult, furniture assembly was a battle. Erik sweated, Anna screwed things up, and Sofia dropped screws. After many hours and failed attempts, after frustrated exclamations and laughter, after frustration and excitement, a sturdy Billy bookcase stood ready for use.Sv: "Vi klarade det!" ropade Erik. Alla tre skrattade, deras ögon glittrade av en blandning av trötthet och stolthet.En: "We did it!" Erik shouted. All three laughed, their eyes sparkling with a mix of tiredness and pride.Sv: På vägen ut ur varuhuset, när de tittade ut över det stora parkeringshuset som var fullt av folk med sina egna historier och vägar, kunde de inte hjälpa men att känna ett djupt samband till varje individ som kämpade sin egen kamp i IKEA: att finna sin väg, att kämpa, att skratta, att montera ihop möbler.En: On their way out of the store, as they looked out over the large parking garage filled with people and their own stories and paths, they couldn't help but feel a deep connection to each individual fighting their own battle in IKEA: finding their way, struggling, laughing, assembling furniture.Sv: Slutligen bordade de bilen för sin hemresa genom de livliga gatorna i Stockholm. Deras dag hade varit lång och utmanande, men de hade nått deras mål. Trots att de gått vilse, trots att de kämpat, hade de nu en fin bokhylla att ta med sig hem.En: Finally, they got into the car for their journey home through the bustling streets of Stockholm. Their day had been long and challenging, but they had reached their goal. Despite getting lost, despite the struggle, they now had a nice bookshelf to take home.Sv: Och i slutändan, var det inte det som räknades? Visst hade de gått vilse, visst hade de svettats och kämpat. Men de hade också skrattat, jobbat på saker tillsammans och åstadkommit något trots svårigheter.En: And in the end, wasn't that what mattered? Sure, they had gotten lost, they had sweated and struggled. But they had also laughed, worked on things together, and achieved something despite the difficulties.Sv: Och med bokhyllan på baksätet, körde de hem, tillfredsställda, trötta, men självbelåtna. De hade inte bara överlevt IKEA, de hade bemästrat det.En: And with the bookshelf on the backseat, they drove home, satisfied, tired, but self-satisfied. They hadn't just survived IKEA, they had mastered it. Vocabulary Words:Stockholm: Stockholmstreets: gatortraffic: trafikdepartment store: varuhuspossibilities: möjligheterAnna: AnnaErik: ErikSofia: Sofiaentrance: ingångstore: varuhussimple: enkeltinside: innelost: vilsenarrow: trångaisles: gångarpeople: människorfurniture: möblerlist: listasigns: skyltardirections: vägvisningarsection: avdelningfloor: plandeeper: djupareconfusion: förvirringreturn: returwindow department: fönsteravdelningenkitchen utensils: köksredskapbedroom: sovrumhome office section: hemkontorssektionenlost: vilseentrance: ingångswollen: svullit upptrapped: fastbattle: kampsweated: svettadesscrewed things up: skruvade feldropped: tappadeafter: efterhours: timmarfailed attempts: misslyckade försökexclamations: utroplaughter: skrattfrustration: frustrationexcitement: iverready: redoshouted: ropadesparkling: glittradetiredness: trötthetpride: stolthetlarge: storaparking garage: parkeringshusindividual: individfighting: kämparfinding: finnastruggling: att kämpaassembling: montera ihopjourney: resachallenging: utmanandegoal: målnice: finbookshelf: bokhyllamattered: räknadeslaughed: skrattadeworked: jobbatachieved: åstadkommitdifficulties: svårigheterbackseat: baksätetsatisfied: tillfredsställdaself-satisfied: självbelåtnasurvived: överlevtmastered: bemästrat

En kväll i april 2021 blir 20-åriga Siri Westman knivhuggen till döds hemma i sitt eget sovrum. Bredvid henne ligger hennes nyfödda barn. Hennes sambo blir snabbt misstänkt för mordet, men i rätten hävdar han att han drabbats av minnesförlust. Lyssna på Mordet på nyblivna mamman Siri och fler avsnitt av Inför rätta på Podme. Signa upp dig nu på podme.com. De första fjorton dagarna är gratis.

Från en gamingdator i Södertälje chefar Dennis över matbud i hela Sverige. Bredvid honom sitter Anders Teglund och antecknar. Efter Cykelbudet kommer nu den nya boken Slavdrivaren: ett essäreportage om slaveriets historia, med gigekonomin som utgångspunkt. Ella och Jacob pratar med Anders om medelklass utan framtidsutsikter, ideologisk gaslighting och mänsklig dryghet som alienationens motgift. Köp "Slavdrivaren": https://www.norstedts.se/bok/9789113129426/slavdrivaren Stötta Gigwatch med en gåva: 123 583 33 48

Från 2013. En man hittas död i Keillers park i Göteborg. Bredvid kroppen ligger en keps som tillhör hans pojkvän, som först grips men sedan släpps. När genombrottet väl kommer får polisen en inblick i en av 90-talets alla extrema grupperingars kultur. Nya avsnitt från P3 Dokumentär hittar du först i Sveriges Radio Play. Inom black metal handlar det om att vara true, äkta och mena det man säger. Och den nya satanismen är en livsstil. En livsstil som innebär att bejaka det onda och förkasta samhällets konventioner.Den satanistiskt orienterade gruppen MLO, Misantropiska Lucifer Orden, pratar om att offra människor till Satan och planerar kollektivt självmord. Och när polisen till slut hittar de unga förövarna frågar man sig: är det ett hatbrott mot en homosexuell eller är det ett satansoffer?Dokumentär av: Ida Lundqvist.Publicerat: 2013.

Det här är en berättelse om det färgglada och galna 90-talet, och om bandet som där och då gjorde exakt allt rätt. Hösten 1997. Det är en varm kväll i Cleveland, Ohio. Konsertområdet är fyllt till bredden av förväntansfulla fans. De är här för att se den danska sensationen “Aqua”.På bara några månader har Lene, René, Sören och Claus gått från att spela inför 50 personer i danska småstäder, till att vara kända över hela världen. Men de konstanta framträdandena, intervjuerna och resandet sätter sina spår.Bredvid scenen står bandets sångerska Lene. Huvudet värker och hon är ärligt talat riktigt trött på skiten. Sen bandet slog igenom med megahiten “Barbie Girl” har hon svarat på frågan om hon känner sig som Barbie och vad hon gillar mest med dockans utseende, minst tusen gånger. Men Lene vill inte vara Barbie. Hon vill vara Lene.Bandet har dessutom blivit stämda av dockans tillverkare som bestämt tar avstånd från låten. Skivbolaget har ritat upp en försvarsplan och i flera veckor har de bestämt vad bandet får och inte får säga. Tusentals fans skriker. Lene tar ett hårt grepp om mikrofonen och springer ut på scenen. Veckor av frustration får till slut bägaren att rinna över och hon skriker mot publiken.– Who the fuck is Barbie?!Så fort bandet kliver av scenen, sliter skivbolagets chefer tag i henne. Männen står i en ring runt Lene och skriker. Mitt i rättstvisten har hon retat upp tillverkaren av Barbie ännu mer. Dessutom har hon hånat bandets tveklöst största hit. Det här kan kosta miljoner.P3 Musikdokumentär om Aqua handlar om det dansk/norska bandet som tog över hela världen med sin barnsliga dansmusik.Dokumentären är gjord av Robin Jonson i juni 2023Producent är Joanna KorbutiakExekutiv producent är Anna JohanessenSlutmix är gjord av Fredrik NilssonProgramledare är Siri HillMedverkande: Mathilda Berggren, Kajsa Mellgren, Stefan Lindeberg och Michael BrinkenstjärnaLjudklippen i dokumentären kommer från Hitlåtens historia (SVT), dokumentärerna Aqua Diary (1998) och Aqua Around the World (1997), det norska tv-programmet Casino, en intervju med CNN (1997), Bullen (SVT, 1997) och ZTV.

En 46-årig receptionist hittas brutalt mördad på Wisby Hotell. Bredvid henne ligger en blodig bultsax. Vad var det som hände? Varför blev hon mördad? Och kan polisen så här många år senare äntligen hitta mördaren?Wikipedia säger sitt om mordet på Wisby hotell. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den brittiske musikern och Sverigefavoriten Lloyd Cole arbetar med sina multi-media-memoarer. Där kan man leta sig tillbaka 40 år i tiden och se och lyssna på hur alla hans låtar från debuten och framåt skapats. Lloyd Cole slog igenom med debutskivan Rattlesnakes 1984. Brittisk, somrig pop som hamnade på topplistorna i Sverige. 1990 flyttade han till New York och startade en solokarriär och nu bor han i lilla Easthampton och har återförenats med ett par av musikerna i bandet The Commotions som han gjorde de tre första skivorna med.På midsommarafton kommer ett nytt album, "On Pain" och i höst åker han på turné till de brittiska öarna. Och så samlar han allt material, texter, foton och demoinspelningar från hela karriären på sin hemsida. Det ska bli som ett internet-museum, säger Lloyd Cole.Reporter: Björn Jansson

I fredagens perfekta svaret får vi en fråga från en lyssnare, som skickar en instagramvideo till oss. "Om en av er dör och den andra sedan skaffar en ny partner - vem ska ni då begravas bredvid när den tiden är kommen"? Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Veckans spaning har hamnat på sniskan och kommit ur takt. Hur hamnar man i samklang med sig själv och andra? Krävs vilja för att hitta rätt frekvens? Varför dansar Anna med främlingar på gatan och hur kan Lenas känselspröt hjälpa till? Stora frågor om takt, tajming och tålamod kräver svar. Är det känsla för feeling som saknas?

Inte riktigt natt. Men nära nog. Inte riktigt en nattmössa men bra ändå. Inte riktigt sant men ändå lite relevant. I alla fall om man bortser från fakta. Och vem har bestämt det? Inte vet jag. Kanske för att jag har nattmössan på mig. Bredvid mig. Nattmössan?

Bredvid sängen har jag en klockradio som jag använder dagligen, mest för att somna till den. Sveriges Radio producerar många program jag lätt somnar till. Om Vladimir Oravsky:Vladimir Oravsky är författare, debattör, journalist, filmmanusförfattare, dramatiker, regissör och filmjurymedlem. Det kanske mest framträdande med Vladimir Oravsky är att han har tur. I allt. Även hans pjäser och böcker och dikter vann åtskilliga nationella och internationella priser, av rena turen. Fast den ofta kräver grundligt och långt förarbete, inbillar han sig.Vladimir Oravsky har skrivit cirka 80 böcker, 30 teaterpjäser, ett tiotal filmmanus och över 5 000 tidnings- och tidskriftsartiklar. Han är representerad i ett 20-tal antologier.Producent: Dmitri Plax tankar@sverigesradio.se

Inlägget Avsnitt 3: Att stå bredvid eller ensam kvar dök först upp på Mind.

Vi är tillbaka och den här veckan gästas vi av podcasten "Bordet Brevid" fd "Happy Hour podden jag har aldrig varit särskilt för att skriva avsnittsbeskrivningar så här kommer bara massa ord och söktermer: Mario Lorimo, Anton Estby, Petter Ströbaek, Pretty Late Show, Pretty Late, PLS, TPLSSådär då har vi det ur världen glöm inte att följa oss på vår poddinstagram @prettylatepodcast sen har vi våra egna instagrams på @mariofuckinglorimo @antonestby @ballafjang men även gå med i Patreon patreon.com/prettylateshow. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Bredvid honom var J S Bach en latmask som kompositör. Det var G P Telemann som regerade i berömmelse och produktivitet, ständigt lika nyfiken. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Bredvid honom var J S Bach en latmask som kompositör. Det var G P Telemann som regerade i berömmelse och produktivitet, ständigt lika nyfiken.

Ett avsnitt för dig som går bredvid. Att vara närstående till någon som mår dåligt är inte lätt. Vad är viktigt att tänka på när vi går bredvid någon som kämpar med sin psykiska hälsa? Vilka tips finns det att tänka på? Hur kan vi skapa utrymme för att lyssna och finnas där för varandra? www.pingst.se/detfinnshoppladda-ner-minds-10-rad.pdf Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

En 46-årig receptionist hittas brutalt mördad på Wisby Hotell. Bredvid henne ligger en blodig bultsax. Vad var det som hände? Varför blev hon mördad? Och kan polisen så här många år senare äntligen hitta mördaren?Wikipedia säger sitt om mordet på Wisby hotell. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I september år 2012 hittades studenten Faith Hedgepeth brutalt mördad i sin lägenhet i Chapel Hill i North Carolina. Bredvid hennes kropp hittades en lapp med ett märkligt meddelande. Nu gällde det att hitta mördaren eller mördarna. Följ oss gärna: Instagram https://bit.ly/3wVARuq  Facebook https://bit.ly/34JOL6O  Kontakt: varldensmysterier@gmail.com Källor:  Dokumentären, Who Killed the Co-ed, An ID Murder Mystery. https://www.google.com/amp/s/abc11.com/amp/faith-hedgepeth-unc-student-murder-miguel-enrique-salguero-olivares-arrest/11505546/ https://en.m.wikipedia.org/wiki/Killing_of_Faith_Hedgepeth https://www.newsobserver.com/news/local/article250170935.html https://www.newsobserver.com/news/local/crime/article254291273.html https://www.google.com/amp/s/www.the-sun.com/news/3679717/faith-hedgepeths-friend-karena-rosario/amp/ Johan Wallstén ©2021, https://wmd.se/tjanster/musik/ Padloop Softpiano Pianojam Intro/outromusik från Pixabay Inspiring av DreamHeaven

Denna vecka gästar AnnKatrin Noreliusson Popcornpodden! AnnKatrin är NPF-coach med inriktning anhöriga till personer med OCD. Hon driver också både Familjebalanspodden och Tvångspodden. I det här avsnittet berättar AnnKatrin mer om både det psykiatriska tillståndet OCD, eller tvångssyndrom som det heter på svenska. Hon berättar också särskilt om hur det är att vara anhörig till en person som har tvångssyndrom. Vad är viktigt att tänka på för att själv klara av vardagen och må så bra som möjligt? Det är också ett samtal om värdet av att ha ett anhörigperspektiv inom vård och omsorg - och dessutom berättar AnnKatrin om den bok som hon just nu håller på att färdigställa! Missa inte detta viktiga och givande samtal - dela det gärna vidare i ditt nätverk! Du hittar AnnKatrin på https://familjebalans.se/ och kan även följa henne på Instagram på kontot @ocdhjalpen_for_anhoriga Tagga gärna både AnnKatrin och @popcornpodden i ett inlägg där du tipsar om dina bästa sätt att skapa rum för återhämtning!

Jag går till baren i byn och beställer ett glas vin. Bredvid mig står två väderbitna män. Vet de vem kvinnan vid havet är? Om Astrid Seeberger:Astrid Seeberger, som är född och uppvuxen i Sydtyskland, kom till Sverige som ensam sjuttonåring för att bli författare. Hon blev läkare först vilket inte var så dumt: Man kan lära sig mycket när man lyssnar på patienternas livsberättelser. Och hon blev forskare och docent vid Karolinska Institutet, och ledare för ett forum på de fyra undervisningssjukhusen i Stockholm som är en mötesplats mellan konst och vetenskap.Producent: Mette Göthbergtankar@sverigesradio.se

Jane ringer in till larmcentralen. Hon viskar och säger att hon blivit kidnappad. Shawn Grate, mannen som kidnappat Jane, ligger i sängen bredvid henne. När poliserna slutligen kommer till undsättning ska det visa sig att Shawn gjort sig skyldigt till flera grova brott. Källor: WJW Fox 8 Cleveland Cleveland News News.com.au The Supreme Court of Ohio NBC News Cold Blooded Charmer: Serial Killer Shawn Grate Kontakt: Instagram: https://www.instagram.com/sagaspringcorn/?hl=sv Mejl: jaktenpomordaren@springcorn.se

War Games, Jeff Hardy och veckans shower. Austin Theory har fattat att Vince McMahon älskar muskler mer än livet självt. Eddie Kingston klipper en av dom bästa promosarna och då har den inte ens ljud. Förvirring kring bild-i-bild på AEW och vem fan är Dolph Ziiiiiggler!? Fullsmetad show!

Bara i år har 40 personer blivit mördade i skjutningar i Sverige, många av dem barn. Vi möts av statistik och politiska förslag men väldigt sällan får vi ta del av sorgen efter barnen som vi förlorat. Bredvid varje människa som dör finns anhöriga som saknar och sörjer men var är deras historier i detta fall? Vi läser Kollektiv Sorgs öppna brev mot gatuvåldet. "Vi kräver en förändring - för vårt samhälle och för hela Sveriges skull. Det här är hela Sveriges kollektiva sorg" (ur det öppna brevet) Vi pratar om vikten av empati och att vi måste kunna möta alla människors sorg och hur bristande den empatin känns just nu. Vi behöver höja våra röster och framförallt lyfta de röster som vädjar efter att vi alla måste kräva förändring nu. Alla barn är allas barn. Slutlåt: Blen feat Aki - paus Följ: @kollektivsorg (https://www.instagram.com/kollektivsorg/) och skriv under deras öppna brev som finns länkad i deras och vår bio. @insaneninja7 (https://www.instagram.com/insaneninja7/) som outtröttligt höjer sin röst i frågor som rör gatuvåld, rasism och feminism. Se dokumentären "Våra barn dör" på SVT Play (https://www.svtplay.se/video/32840523/vara-barn-dor)

Mästarnas mästare-aktuella Therese Alshammar har flest internationella medaljer av alla inom sporten i Europa. Men det betyder inte lika mycket som familjelivet, berättar simmaren för Erik Blix. Programledare: Erik Blix. Ansvarig utgivare: Sabina Schatzl.

Berättelsen om den unga rapparen som med sina explicita texter snabbt tar världen med storm samtidigt som hon genomgår flera personliga tragedier. I ett lyxigt mansion i Holmby Hills i Los Angeles hänger artisten Megan Thee Stallion över poolkanten i en svart bikini. Spotlights lyser upp det turkosblå vattnet i den annars mörka kvällen. Megan är 25 år och har på kort tid blivit en av USAs hetaste rappare. Bredvid henne hänger husets ägare Kylie Jenner i en guldig bikini med matchande örhängen. En brasa brinner stämningsfullt i bakgrunden medan musik pumpas högt ur högtalarna. Det är den 11 juli 2020 och poolpartyt fångas på Megans instagram live. Efter ett tag kommer rapparen Tory Lanez simmande bakom dem, trycker in sig mellan tjejerna och säger några ord in i kameran. Det går rykten om att Megan Thee Stallion och Tory Lanez skulle vara ett par.  Senare samma kväll hovrar en helikopter ett par kilometer ifrån Kylies mansion. Den lyser ner på en gata där polisen stoppat en svart SUV. På asfalten vid sidan av bilen ligger Tory Lanez på mage med armarna ut från kroppen. Poliserna ber de andra passagerarna att långsamt gå ut ur bilen en efter en. En av dem är barfota och har bara en svart bikini på sig. Det är Megan. Hon ombeds gå med händerna i luften och backar mot polisen med stapplande steg. På asfalten lämnar hon blodspår efter sig. Händelsen filmas av ett vittne och kommer fylla nätet med spekulationer om vad som hänt och varför Megan blöder. En händelse som kommer placera henne mitt i hetluften. P3 Musikdokumentär om Megan Thee Stallon är berättelsen om den unga rapparen från Houston som trotsat alla motgångar och blivit en stor stjärna inom loppet av bara några år. Dokumentären är gjord av Ellen Hammarskiöld i början av 2021. Producent: Hanna Frelin. Exekutiv producent: Axel Winqvist. Tekniker: Fredrik Nilsson. P3 Musikdokumentär görs av Tredje Statsmakten Media. Ljudklipp i dokumentären kommer ifrån Saturday night live,TMZ, Angie Martinez Show, BET Networks, The Late Show, CBS News, CNN, Sacramento Bee, Russel Brands youtubekanal, Ben Shapiro Show, Recording Academy / GRAMMYs och Megans Instagram via youtubekontona Kylie Jenner Snapchats Songs, Clout och Black dice Tv.

En 46-årig receptionist hittas brutalt mördad på Wisby Hotell. Bredvid henne ligger en blodig bultsax. Vad var det som hände? Varför blev hon mördad? Och kan polisen så här många år senare äntligen hitta mördaren?Wikipedia säger sitt om mordet på Wisby hotell. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Ledtrådsfrågorna är tillbaka med Jimmy och Fredrik, det kommer ett avsnitt till under veckan när vårt första lyssnarlag testar på det.

Två skolpojkar på väg mot bussen hittar den 16-åriga Viveca mördad. Bredvid henne ligger en enda rosa nejlika.Support this show http://supporter.acast.com/historiska-brott. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

7-åriga Zanna blir vittne när en främmande man dödar hennes mamma. I åratal bär hon på skuldkänslor för att hon inte stoppade det. Hur ska hon bli fri? Sök på Verkligheten i P3 där poddar finns. I Verkligheten i P3 hör du dokumentära berättelser om avgörande händelser i vanliga människors liv. Varje avsnitt utgår från en person och ett öde direkt ur verkligheten. Varje tisdag släpper vi en ny berättelse. Och prenumerera där du hittar dina poddar så du inte missar några avsnitt!

Den nattsvarta sorgens pärla ligger bara en tystnad från uppståndelsepärlan, då allt blir bra igen. Programmet sändes första gången 15 april 2020. Pärlorna i frälsarkransen ligger sida vid sida med olika innebörder. Känslan av att sorg och motstånd har ett slut, har något annat vid sidan om eller därefter, är det Joanna Kölsch tänker på när hon rör vid sitt armband. Bredvid gudspärlan i mitt armband, en tystnadspärla bort sitter jagpärlan och bredvid den dopets pärla. För mig är dopet en symbol för hopp och tilltro. Och  jag  tror att hoppet och Gud är det samma som i vårt inre viskar att    vi  aldrig  är ensamma,och tron på en morgondag aldrig skall slockna,   även  om  vi  ibland  tror  det,  men  de  är  då jag vi marineras  i  pärlemor,  det  är  så  vi  får  våra  verktyg,  det  är då  vi  utvecklas.  Vi är bara en tystnad ifrån gud, vi behöver bara stanna upp och lyssna inåt.  Joanna Kölsch Text Ps 66:5-12 Musik Stone/Jaymes Young Producent Neta Norrmo för Sveriges Radio Göteborg liv@sverigesradio.se

7-åriga Zanna blir vittne när hennes mamma dödas av en främmande man. I åratal anklagar hon sig själv, även i drömmarna. Så kommer en plötslig vändning: På en timme förändrades hela mitt liv." Reporter: Emma Ikekwe.

Zanna är sju år när en främmande man dödar hennes mamma. Själv ligger hon alldeles intill, stel av skräck. I åratal bär hon på skuldkänslor för att hon inte stoppade det. Hur ska hon bli fri?

Den italienska filosofen Giorgio Agamben har skrivit en mycket annorlunda självbiografi där hans vänner står i fokus. Lars Hermansson funderar på vad är för sorts självframställan. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Skrivbordet i arbetsrummet på vicolo del Giglio i Rom består av en skiva lagd över två bockar. Mitt på bordet inskjuten mot väggen står en liten låda av trä som fungerar som dokumentsamlare. Bredvid den en burk med pennor, och till höger ett tiotal anteckningsböcker i olika färger, röda, svarta, gröna. I sin självbiografi, Autoritratto nello studio, Självporträtt i ateljén, eller arbetsrummet, det är samma ord på italienska, utgår Agamben från foton av olika arbetsrum han haft under sin karriär, för att ge ett porträtt av, inte så mycket sig själv, som sin verksamhet, genom att berätta om de minnen några av de ting som syns på fotona väcker hos honom. Metoden påminner lite grand om skvallerpressens hemma-hos-reportage som ju ofta porträtterar människor via deras soffor, designlampor och kök. Men de ting Agamben väljer att tala om foton, vykort, målningar, böcker pekar ofta bort från honom själv, mot de vänner och kulturella kontexter som formade honom som tänkare, i förlängningen alltså den epok i europeisk kulturhistoria hans vänner i många fall var med och skapade: Heidegger, Calvino, Morante och många, många fler ägnas älskvärda miniporträtt. Det första föremål Agamben berättar om i boken är ett inbjudningskort till en födelsedagsmiddag för den franske filosofen Jean Beaufret. Inbjudningskortet står längst fram i den där dokumentsamlaren, det är daterat den 22 maj 1977, och bär på ett citat av den franske filosofen Simone Weil som lyder så här i Gunnel Vallquists översättning: En människa som har något nytt att säga ty för gamla slagord behövs ingen uppmärksamhet kan till en början göra sig hörd endast av dem som älskar henne. Att detta inbjudningskort är det första föremål som omtalas i boken är ingen slump. Det är om Simone Weils tänkande Agamben skriver sin avhandling i rättsfilosofi i mitten av 1960-talet. Släktskapet mellan Weils religiöst mystiska begrepp Avskapelse som förekommer i bland annat Tyngden och nåden, och Agambens biopolitiska begrepp Det nakna livet, centralt i hans kanske mest kända verk Homo Sacer, blir tydligt i det avsnitt där Agamben talar om vänskapen med den spanske poeten José Bergamin, via sitt eget i Paris inköpta, men av Bergamin fullklottrade, exemplar av Weils brev och sista anteckningar från London. Det är vackert hur Agamben visar att Bergamin genom sin person fick honom att förstå de djupare implikationerna av hennes filosofi. Och minst lika vacker är den kärlek som strålar från de två fotografier där en åldrad Bergamin och en stjärnögd, ung Agamben viskar saker i varandras öron. Men inbjudningskortet är också väl valt för att citatet av Weil sätter ord på den atmosfär som tycks ha omgivit Agamben under hans karriär, i alla fall så som han väljer att framställa den, och som också genomsyrar denna bok en genuint generös atmosfär där vännen alltid kommer i första rummet. Det här är en bok som lika gärna skulle kunna ha haft titeln Vänporträtt, eller Självporträtt med vänner. Om och om igen visar Agamben hur det är vännerna som har lett honom fram till det han har tänkt och skrivit. Att det omvända också skulle kunna ha varit fallet är inget som tycks föresväva honom. Hans ödmjukhet känns helt uppriktig. Och liksom lycklig. Men också som en integrerad del av hans tänkande. Med Simone Weil menar Agamben att bara människor som förlorat all social prestige kan säga sanningen, alla andra ljuger. Därför, skriver han, försöker vi, när vi skriver, göra oss anonyma, okända till och med för oss själva. Det där vi:et är en smula gåtfullt. Men jag tänker att det syftar på vännerna, alla de som nämns i boken, inklusive, förstås, författaren själv. I "När vi talar om oss själva", nedslag i subjektivitetens historia från Montaigne till Norén, urskiljer litteraturvetaren Carin Franzén två huvudstråk i självframställningens konst: den antika traditionen med kyrkofadern Augustinus Bekännelser från tidigt 400-tal som mest känt exempel, handlar ytterst om att framställa sig som förebildlig, ett dygdemönster. Och det sysslar nog fortfarande mången självframställare med, även om dygdemönstren idag ser annorlunda ut. För från och med upplysningsfilosofen Jean Jacques Rousseaus Bekännelser som kom ut 1782, fyra år efter författarens död, tillkom en komponent i självbildsproduktionen, som få idag vill vara utan, nämligen den unika individualiteten, eller om man så vill: konsten att framstå som förebildlig genom att vara speciell, och att vara speciell genom att vara helt och hållet sig själv. Den kan tyckas som om Agamben försöker undvika bägge dessa självframställningsknep genom att tala om sitt arbetsrum och sina vänner snarare än sig själv. Men kanske inte ändå.  När jag under läsningen inser att denna självbiografi handlar mer om upphovsmannens vänner än om honom själv, kommer jag på att jag i bokhyllan har ett litet häfte av Agamben, antagligen en föreläsning från början, nitton sidor bara, som heter just Vännen, eller L´amico på italienska. Jag plockar fram och läser. Vännen är därför ett annat själv, ett hetero autos. Alltså på latin Alter ego. Och vidare: Vänskapen är det delande, som föregår varje uppdelning, eftersom det den ska fördela är livet självt, själva faktumet att existera. Och det är denna fördelning utan objekt, detta ursprungliga sam-kännande, som utgör politiken. Slut citat. Vänskap som politikens förutsättning. Låter det utopiskt? Kanske en smula. Låter det som Agamben? Njae, inte riktigt. Agamben har ju i flera av sina böcker pekat ut politiken som ett fält i permanent kris, och staten i de moderna västerländska demokratierna som en institution mer intresserad av att skydda sig själv än sina medborgare. Men av politik ser man inte mycket i den här självframställningen, inte heller av det som brukar kallas privatliv. Det är en mycket diskret bok, kärleken till vännerna är påtaglig, men aldrig påträngande, detaljerad. Vi får aldrig höra om några komplikationer, svek eller svinhugg. Agamben skriver att han alltid föredragit komedin framför tragedin. För att den är rörligare, lättare, friare. Och därför mer moraliskt uppfodrande. Huvudpersonen är inte bunden av sitt öde som i tragedin, utan kan välja. Och i den här självframställningen är det kanske så att Agamben har valt den antika traditionen, där huvudpersonen framställer sig som dygdemönster, snarare än unik individ. Och att dygden framför andra i så fall heter vänskap. Och beroende. Agamben skriver: En sak vill jag ändå ska framgå med all tydlighet: att jag är en epigon i ordets bokstavliga bemärkelse, en varelse som förnyar sig bara med hjälp av andra människor, och som aldrig förnekar detta beroende, som lever i en pågående och lycklig stegvis utveckling. Lars Hermansson, författare och kritiker

Den nattsvarta sorgens pärla ligger bara en tystnad från uppståndelsepärlan, då allt blir bra igen. Pärlorna i frälsarkransen ligger sida vid sida med olika innebörder. Känslan av att sorg och motstånd har ett slut, har något annat vid sidan om eller därefter, är det Joanna Kölsch tänker på när hon rör vid sitt armband. Bredvid gudspärlan i mitt armband, en tystnadspärla bort sitter jagpärlan och bredvid den dopets pärla. För mig är dopet en symbol för hopp och tilltro. Och  jag  tror att hoppet och Gud är det samma som i vårt inre viskar att    vi  aldrig  är ensamma,och tron på en morgondag aldrig skall slockna,   även  om  vi  ibland  tror  det,  men  de  är  då jag vi marineras  i  pärlemor,  det  är  så  vi  får  våra  verktyg,  det  är då  vi  utvecklas.  Vi är bara en tystnad ifrån gud, vi behöver bara stanna upp och lyssna inåt.  Joanna Kölsch Text Ps 66:5-12 Musik Stone/Jaymes Young Producent Neta Norrmo för Sveriges Radio Göteborg liv@sverigesradio.se

Josef Loco är säsongens första gäst, och i dagens avsnitt får vi en djupare inblick i Josefs liv. Han öppnar upp sig om sin historia och rädslan av att låta folk veta om hans förflutna. Hur är Josefs relation till sin mamma idag? Ångrar han sin medverkan i Ex on the Beach? Och hur lyckas man som kreatör enligt honom? Instagram: Hannabodelson Idaasperud Podcast.Spillthetea Kontakt: Podcast.spillthetea@gmail.com

Adam Gau

Mickes älskar sin fru men relationen är tuff. Hon har mycket ångest och behöver stöd. Micke stöttar men var finns platsen för hans egna känslor? Micke och hans fru har flera gånger sökt hjälp av vården. Men under alla år har ingen frågat Micke vad han behöver. - Det finns mycket skam i det här. Över att min fru mår dåligt och jag söker hjälp för det. Att jag inte klarar det på egen hand, säger han. Micke beskriver sig som en borg. Något stabilt som andra människor kan söka skydd i men som aldrig rasar själv. - Jag måste städa ur den där borgen och ge mig själv mer plats, säger Micke.

Det är slutet av december. Några dagar innan nyårsafton 1929. Astrid Eriksson har nyss fyllt 23. Hon ligger sömnlös på ett pensionat för äldre och ensamma i Köpenhamn. Bredvid henne, i en provisorisk säng av två ihopdragna stolar ligger en liten pojke och sover. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Journalisten Lina Mattebo från Stockholm håller i veckans andakter. För jag har ofta så svårt att ta till mig det där, trots allt. Att Jesus säger att vi är hans vänner och inte hans tjänare. Så många andra gudsbilder vill genast komma emellan. Den stränga, besvikna, suckande, fördömande, frånvarande guden. Men Jesus bara står där. Bredvid mig. Bredvid dig. Hans hand vilar lätt mot din axel, värmen från hans hand sprider sig mot din hals och ner över armen. Varje dag under livets vandring står han där, med en blick full av kärlek. Säger: "Min vän, jag älskar dig. Var inte rädd. Nu går vi." Lina Mattebo Text: Johannesevangeliet kapitel 15:15-17 Musik: Göta - The real group Producent Marianne Greip Sveriges Radio Kronoberg liv@sverigesradio.se

Sara vaknade när hon kände fingrar i sig. Mannen hon sagt nej till att ha sex med våldtog henne. Men han hävdar att hon gav ett tyst samtycke - och nu ska fallet prövas i Högsta domstolen. Det jag hoppas är väl att det ska bli dömt som våldtäkt eftersom det är det det är, säger Sara. Hösten 2018 träffades Sara och mannen som senare kom att åtalas för våldtäkt. De hade då haft kontakt under två års tid via sociala medier och eftersom han bodde några mil från Saras hemstad kom de överens om att han skulle få sova över. Mannen skrev också att han ville ha sex med Sara. Då skrev jag bara vadå, alltså du får ju komma och sova här om du vill men det kommer inte bli något sex, säger Sara. Det blev sent och Sara hade lämnat dörren olåst men gick själv och lade sig. Bredvid sig i dubbelsängen bäddade hon med ett annat täcke som var tänkt för mannen. När han kom vid klockan ett på natten hälsade de bara kort på varandra. Jag vet inte om jag kan som ha somnat eller om jag slumrade till eller om jag bara var riktigt trött. Jag förstod liksom inte vad som hände där och då. Och så vaknade jag av att han fingrade i mig och jag tyckte det var jätteotäckt och visste inte vad jag skulle göra. Sara berättar att hon blev som paralyserad, och rädd. Hon låg helt stilla och kom sig inte ens för att säga nej. Mannen lägger sig över Sara och har sex med henne. På morgonen när han gick tänkte hon att det som hänt kanske var hennes eget fel. Man känner sig som så äcklig av sig, att det känns som att man gjort fast man har ju inte gjort något, men det känns som man har gjort någonting fel. Tankarna gick väl mer mot att jag har varit med om något sexuellt som jag inte var med på, men att våldtäkt är ett så grovt ord och att det borde väl vara våld inblandat för att det ska räknas som en våldtäkt. Hon berättade för några få personer vad som hänt och gjorde till slut en polisanmälan. Mannen dömdes till fängelse för våldtäkten, samt andra seuxalbrott mot andra personer, i både tings- och hovrätt. Men i sommar ska våldtäkten mot Sara prövas i Högsta domstolen. Mannen, som anser att det handlade om frivilligt sex, överklagade till HD och fick prövningstillstånd. Han blir inbjuden till den här lägenheten. Redan där ligger hon i sängen, naken med bara trosorna på. Efter en stund så vill han ha en sexuell akt med den här kvinnan, hon vänder sig om, och han genomför ett samlag, men sen när hon då inte vill längre, hon kryper ner i sängen, då avslutar han det hela. Sen får han sova över, hon riktar ingen kritik mot honom. Där menar jag då finns ett samtycke hela vägen, säger mannens advokat Jörgen Frisk. Men hon hade ju varit tydlig med, innan de sågs, att hon inte var intresserad av att ha sex? Så var det ju. Men hennes då beteende när han kommer in, att hon ligger i princip naken i sängen, ger ju för honom ett intryck av att hon kanske vill ha sex, säger Frisk. I juli meddelar Högsta domstolen domen mot mannen. Det är det första fallet som prövas i högsta instans efter lagändringen 1 juli 2018. Sara hoppas då kunna få ett avslut. Jag har haft ångest, jag har mått dåligt, vissa nätter har jag drömt mardrömmar om händelsen. Och det är inte så lätt att bara släppa något som dessutom inte är klart. Men jag tror att då allt är klart så kommer jag kunna lägga det på is på något sätt. Fotnot: Sara heter egentligen något annat. Om samtyckeslagen Den 1 juli 2018 skedde en ändring i sexualbrottslagstiftningen. För att bli dömd för våldtäkt med den gamla lagen krävdes det att det förekommit våld, hot eller att man utnyttjat någons särskilt utsatta situation, exempelvis haft sex med någon som sovit eller varit drogad. Den nya lagen innebär att samtycke måste finnas och att man vid bedömning av om ett deltagande är frivilligt eller inte ska det särskilt beaktas om frivilligheten har kommit till uttryck genom ord, handling eller på annat sätt. Dessutom tillkom rubriceringen oaktsam våldtäkt, som inte kräver något uppsåt utan innebär att en gärningsman kan dömas om han eller hon varit grovt oaktsam i förhållande till att den andra inte deltagit frivilligt. Om domarna I lagens namn har gått igenom alla våldtäktsdomar, ej våldtäkt mot barn eller grov våldtäkt, som avgjorts i hovrätten baserat på den nya lagstiftningen under perioden 1 juli 2018 då lagen trädde i kraft, till och med sista maj 2019. Det är totalt 60 domar och i majoriteten av fallen skulle ha bedömts som våldtäkter även med den gamla lagstiftningen. Men i sju fall har lagändringen haft en avgörande betydelse. I sex av de fallen har det handlat om att den tilltalade dömts för att det saknats samtycke, det har alltså inte förekommit något våld, hot eller att målsägande varit i en särskilt utsatt situation. I ett av de fallen har den tilltalade dömts för oaktsam våldtäkt, en ny rubricering som tillkom i samband med den nya lagen. I tio fall, där det inte funnits någon frivillighet och också förekommit exempelvis våld eller hot, har det dömts ut några månaders längre fängelsestraff än vad det skulle ha blivit med den gamla lagstiftningen. Reporter: Jonna Westin. Ljudtekniker: Johan Hörnqvist. Programledare/producent: Evalisa Wallin. ilagensnamn@sverigesradio.se

Klara Svensson är proffsboxare som för nuvarande är rankad tvåa i världen. Bredvid boxningen så föreläser hon. Vi snackar om vägen till toppen inom boxningen och rutiner som håller oss inspirerade och motiverade. Mail: smail.ptonline@gmail.com

Den här intervjun gjordes påsken 2019. Ingemar Åslund bor på gården Flon i östra delen av Storsjö tillsammans med sin hustru Gunvi och de har precis blivit morföräldrar till Storsjös just nu nyaste invånare. Bredvid ligger Ingemars mormors hus som numera är sålt till några som har det som fritidsboende. Ingemar är yngst av en… Läs mer »

Carina får en uppgift kanske ingen vill ha. Att berätta att en mamma inte längre finns.

Oavsett hur snabbt processorkraft dubbleras förblir den mänskliga naturen ungefär densamma som på stenåldern. Så även om också de går i tankefällor, så behövs teknikskeptikerna, säger David Qviström. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. En tid då den digitala utvecklingen går så rasande fort att ingen riktigt kan förutspå framtiden lämnar gott om utrymme åt teknologiska profetior, inte minst inom populärkulturen. Tv-sajternas strömmade framtidssagor poppar upp som svampar, och där är framtiden alltid ljus, demokratisk och trygg nej, jag bara skojar. Framtiden är dystopisk, mörk, gärna fascistisk, människofientlig och fylld av misstro mot den teknologi som genren samtidigt är så fascinerad av liksom jag själv, som hör till fantasterna. Teknikskepsis bottnar nog mycket i vår bristande föreställningsförmåga. Ett aktuellt exempel är serien Altered carbon med svenske Joel Kinnaman i huvudrollen. I denna framtidssaga lagras personligheter i ett slags minnesdosa inne i nacken medan den mänskliga kroppen kan bytas ut, lite som kläder. Teknologin har gjort människan odödlig samtidigt som kroppen, som kallas sleeves, blivit en förbrukningsvara. I framtidssagorna är temat med teknologi som symbiotiskt integreras i den mänskliga kroppen vanlig. Den teknologi vi ännu inte vet mycket om, men vars utveckling accelererar nästan som hade den en egen vilja och existens, är något hotfullt. I en artikel jag läste någon gång under min uppväxt, det kan ha varit sent 1970-tal, förutspådde framtidsforskare att vi alla skulle gå omkring med bärbara telefoner som man till och med skulle kunna göra bankärenden med. Telefon i min värld var en grå bjässe som statliga Televerket ägde, som satt fast i väggen och hade en krullsladd till luren och snurrskiva som man rullade fram numret på. Att ha telefon med sig utomhus föreföll mig inte bara onödigt, utan också väldigt otympligt. Teknikskepsis bottnar nog mycket i vår bristande föreställningsförmåga. I tågets barndom ansågs det farligt att färdas snabbare än 30 kilometer i timmen, för i högre hastigheter riskerade kroppen att skaka sönder. Jag är övertygad om att någon också i tidernas begynnelse när elden tämjdes eller hjulet uppfanns stod bredvid och sa: men vad ska ni med det där till. Att signalera ett visst mått av teknikskepsis är nog till och med nödvändigt om ens framtidsutsagor ska tas på allvar. Klimathot, överbefolkning, kärnvapen och rädsla för pandemier den som säger att allt är lugnt lär bli stämplad som populist eller dumskalle. Faktiskt kommer jag inte på någon som målar framtiden i enbart ljusa färger annat än Jehovas vittnen, i broschyrerna om den nya jord dit rörelsens trogna ska få komma visserligen för att himlen är fullbokad och den gamla jorden har gått under, men ändå. förresten kommer snart robotar med artificiell intelligens åtminstone att kunna bete sig som om de kände empati. Just apokalyptiska rörelsers budskap är en mix av skräck för undergången och samtidigt ett hopp, för på yttersta dagen ska ju Jesus komma tillbaka. Kombinationen av hot mot liv och en hoppfull patentlösning bygger starkt säljande budskap. I de teknologiskt intresserade framtidssagorna är det teknikpositivism som är hoppet i apokalypsens tid politikens fokus på miljöteknik och gröna jobb till exempel, hellre än det opinionsmässigt impopulära att radikalt anpassa livsstilen till en mindre bekväm men mer hållbar standard. Sällan blir föreningen av dystopi och naiv teknikpositivism så tydlig som hos de brittiska författarna Richard och Daniel Susskind, far och son, jurist respektive nationalekonom. I Professionernas framtid förutspår de att robotar och artificiell intelligens helt kommer att förändra yrkesuppgifterna för bland annat läkare, lärare, journalister, revisorer, arkitekter, jurister och till och med präster och terapeuter, i den mån yrkena alls kommer att finnas kvar. De skriver: På samma sätt som vi börjar vänja oss vid tanken på förarlösa bilar, kommer vi på lite längre sikt även att känna oss bekväma med tanken på lärarlösa studenter, läkarlösa patienter, advokatlösa klienter, konsultlösa företag, prästlösa församlingar och så vidare. Vinsten är att monopolställningen för dessa yrkesgrupper bryts upp, och i stället kommer klienter och patienter att vända sig till supersmarta datorer för att få specialisthjälp. Tillgången till jämlik kunskap gör det mödan värt att offra personliga möten och empati och förresten kommer snart robotar med artificiell intelligens åtminstone att kunna bete sig som om de kände empati. Med entusiasm refererar författarna uppgifter om att en vanlig skrivbordsdator år 2020 kommer att kunna utföra 1016 beräkningar i sekunden, vilket motsvarar processorkraften i en mänsklig hjärna, och att om utvecklingen fortsätter i samma takt kommer motsvarande dator år 2050 att ha en processorkraft motsvarande hundra mänskliga hjärnor. I en framtid där datorerna skriver poesi, eller symfonier eller skapar konst kommer vi då att värdera den mänskligt skapade musiken och litteraturen lika högt? frågar de retoriskt och svarar: jo, för vi fascineras ju fortfarande av elitidrottsmän som löper riktigt fort, trots att vi har konstruerat fordon som rullar avsevärt mycket snabbare. Oavsett hur snabbt processorkraft dubbleras förblir den mänskliga naturen ungefär densamma som på stenåldern Nu är framtidsprofetior minsann inte alltid så träffsäkra. När jag var ny som journalist på 1990-talet hette det att den nya informationstekniken absolut inte skulle slå mot oss journalister tvärtom vi, liksom bibliotekarierna, skulle verkligen behövas för att sovra och ordna i framtidens ogripbara digitala informationsöverflöd, för sådant skulle inte folk ha tid med. I stället tågade algoritmerna in, denna smarta datorkraft som sniffar sig igenom Big Data och våra ackumulerade handlingar på nätet för att skäddarsy digitala informationskuvöser över var och en av oss. Om skeptikernas föreställningsförmåga begränsas av referenspunkterna i samtiden är det ofta som att de tekniktroende lägger en slöja över allt i framtiden som inte har med själva tekniken att göra. Den information som de vill ska flöda härligt fritt förefaller existera närmast vegetativt, utan att behöva odlas genom interaktion och lärande. På samma vis målar far och son Susskind sin framtidsutopi om jämlik och fri tillgång till specialistkunskap tämligen obekymrade av vem som äger och förvaltar teknik och databaser i framtiden. Men vad de tekniktroende oftast verkar glömma är nog ändå variabeln brukaren. Oavsett hur snabbt processorkraft dubbleras förblir den mänskliga naturen ungefär densamma som på stenåldern. Bredvid varje sprillans ny superkompetent framtidsdator kommer alltid en teknikskeptiker stå och säga vad ska man med den där till. Det tekniskt möjliga eller ekonomiskt smarta är nämligen inte alltid vad den i mindre grad utvecklingsbenägna mänskliga naturen efterfrågar eller mår bra av. Kunna är inte alltid böra. På sätt och vis är poängen med såväl dystopier som teknologitroende profetior på sätt och vis densamma, och antagligen är det därför de både fascinerar och skrämmer. Bägge är ett slags testkörningar inte av teknologi som vi ännu inte äger, utan av vår mänskliga natur och dess gränser. Vad behöver vi? Vilken framtid kan vi gå med på? Hur väl vetenskapligt underbyggda dessa framtidsprofetior och dystopier än är fungerar de nämligen här och nu som ett slags simulatorer i berättelsens form för att svara på vad vi ska ha den till, den där dunkelt hotfulla framtiden. David Qviström, författare och journalist   Litteratur  Richard och Daniel Susskind: Professionernas framtid, översättning Joel Nordqvist. Bokförlaget Daidalos 2017.

Tobias, Kristoffer och Fredrik dyker direkt tillbaka in i tangentbordsdjungeln och snackar om Tobias senaste investering och upplevelse: det ergonomiska, klickande, tvådelade och extremt inställningsbara Ergodox EZ. Vi hinner med Tobias intryck, historien om hur han ställt in tangenterna, och också lite detaljer om olika Cherry MX-switchar och deras egenskaper och variabler. Efter tangentbordssnacket följer vi upp Tobias solosnack om stress med mera från förförra avsnittet - tusen tack för alla positiva kommentarer som kommit! Det blir mentalt välmående, skillnaden på lite nedstämdhet, stress och depression och årstidernas direkta och indirekta effekter på ens sinnestillstånd. Vi pratar lite om olika åtgärder för att koppla bort social media och andra stressfaktorer på och utanför jobbet. Och hur mycket formen på budskapet spelar roll för hur man kan ta till sig det, kanske speciellt när det handlar om självhjälp. Man behöver inte ha jobbat i branschen i tjugo år och ha en podd för att kunna prata om stress, välbefinnande och allt annat! Ett stort tack till Cloudnet som sponsrar vår VPS! Har du kommentarer, frågor eller tips? Vi är @kodsnack, @tobiashieta, @iskrig, @itssotoday och @bjoreman på Twitter, har en sida på Facebook och epostas på info@kodsnack.se om du vill skriva längre. Vi läser allt som skickas. Gillar du Kodsnack får du hemskt gärna recensera oss i iTunes! Länkar Ergodox EZ Matias ergo pro Cherry MX blue Cherry MX red Cherry MX clear Cherry MX brown Cherry MX speed silver Animation av en clear-switch Animation av en blue-switch Cherry mx super black Prova på-tangenter för olika switchar Tobias uppackningsvideo OBS QMK - Quantum mechanical keyboard Pok3er Tobias tangentbordslayout Iris Keyboardio Ergodox infinity Tobias solosnackade i slutet på förförra avsnittet Mastodon Instapaper Becoming functional Videon Tobias fick skickad till sig Titlar Jag kände inte för att löda ihop mitt tangentbord Cherry MX blue är ju en fantastisk keyswitch Klicket sitter bredvid tangenten En väldigt liten Newton Bodybuilderhänder Muskeltummar Artisinal keyboard factory Nordic left brace Allting du gör med ringfingret Mellanslag med högerhanden Ett högerenter En layoutsommelier Populärt på tangentbordsmässan i Graz Man kan fördjupa sig i kamaxlar Många små saker som bygger på varandra

Stora saker på gång! Karolina har ställt sig i en femton år lång kö för att få odla sallater och flaggstänger på en liten liten kolonilott i Årstaskogen. Kommer hon kanske då kunna träffa en frånskild man för att senare kunna slå samman de två mycket mycket små gårdarna? DRÖM! Bara inte Jeanette sätter käppar i hjulet...  Sofia är till sig i trasorna då PLANET EARTH LIVE IN CONCERT kommer ske i Globen- med orkester från Prag! Det blir frusna pingvin-bebisar, kannibalgorillor och naturens gång. Och är kanske Martin Emtenäs från Mitt i Naturen något för Karolina? Målet är hångel och eventuell efterfest på Skansen...

Lollo är på uppdrag i Italien. Ensam i en stor svit tillfredställer hon sig själv. I ett fönster mitt emot står en man och beundrar henne på håll. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Under 1960- och 70-talen ändrade flera kvinnliga singer/songwriters fokus i sina texter; från de privata erfarenheterna till de mer övergripande. Andra gav sig in i en starkt kommersiell musikbransch. Titeln Skuggor och ljus kommer från Joni Mitchells komposition Shadows and Light från 1976. I singer/songwriter-genren har kvinnor tagit sig stor plats. Med hjälp av musiken steg kvinnor och kvinnliga erfarenheter, tankar, känslor och kamp ut ur skuggorna och in i ljuset på musikscenerna. Nina Simone kämpade för de svartas medborgerliga rättigheter, Malvina Reynolds skrev sånger mot kärnvapen och miljöförstöring, Buffy Sainte-Marie arbetade för indianernas rätt till sin mark och ett värdigt liv, Peggy Seeger och Frankie Armstrong för kvinnors rättigheter. Bredvid de alternativa politiska scenerna jobbade mainstream-artister med en helt annan kommersiell uppbackning: Dolly Parton, Melanie Safka, Judy Collins och Carol King. Kvinnliga singer/songwriters blev en dörröppnare för många kvinnor in i en kommersiell musikbransch. Del 2 av 4.   Spellista: Shadows And Light   Joni Mitchell Joni Mitchell The Last Waltz Rhino 81227827823  Wild Women dont have the Blues Ida Cox Ida Cox (sång), Coleman Hawkins (tsax) Roy Eldridge (trp), m fl. Blues for Rampart Street Fantasy / Riverside Mississippi Goddam Nina Simone Nina Simone, m fl The Best Of Nina Simone PolyGram Records 822 846-2 Four Women Nina Simone Nina Simone The Best Of Nina Simone PolyGram Records 822 846-2 What Have They Done To The Rain Malvina Reynolds Marianne Faithfull  The Very Best Of Marianne Faithfull  DECCA LONDON 820 482-2 Little Boxes Malvina Reynolds Malvina Reynolds Washington Square Memoirs: Urban Folk (1950-1970) (Disc 1) RHINO R2 74264 Starwalker Buffy Sainte-Marie Buffy Sainte-Marie Up Where We Belong Angel 7243 8 35059 2 0   Universal Soldier Buffy Sainte-Marie Buffy Sainte-Marie Up Where We Belong Angel 7243 8 35059 2 0 Im Gonna Be an Engineer Peggy Seeger Peggy Seeger Period Pieces: Womens Songs for Men & Women Tradition TCD 1078 Ways Of Seeing Frankie Armstrong Frankie Armstrong Ways Of Seeing HARBOUR Records HARCD 009 Shall There Be Womanly Times Frankie Armstrong Frankie Armstrong Ways Of Seeing HARBOUR Records HARCD 009 What Have They Done To My Song Ma? Melanie Melanie Safka The Very Best of Melanie CAMDEN 74321 558502 Jolene Dolly Parton Dolly Parton m fl. Jolene Buddha Records Coal Miners Daughter Loretta Lynn Loretta Lynn Coal Miners Daughter: Live Country Stars (Holland) My Father Judy Collins Judy Collins The Very Best Of Judy Collins Elektra / Wea Will You Love Me Tomorrow Carole King The Shirelles  Will You Love Me Tomorrow Castle Music UK

Det här är ett avsnitt om Stella som bara fick bli ett år. Men det är också ett avsnitt om Sofie, en mamma utan ett barn i livet men med ett i magen.En mamma som faktiskt lever och har en vardag. Trots att andra tycker att det hon upplevt ärså hemskt att de inte vet var de ska vända sig.Till minne av Stella. Och som en hyllning till alla föräldrar som varit eller är med om samma sak. Varsågoda - Sofie See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Sara berättar om livet med sin cancersjuke man. En ny framtid och om att ta chansen att leva när man kan.

"Att stå bredvid. Där har jag stått. Försökt nå in, balanserat på eggen mellan frustration och längtan att kunna hjälpa till." Stina Wollter Söndagens gäst heter Jenny och ska vara med och berätta om hur det är att stå bredvid och finnas nära någon som har det svårt. Jenny tycker att det absolut viktigaste man kan göra som anhörig är att lyssna. Att våga lyssna utan att döma. Att finnas där. Att inte dra sig undan bara för att man inte sitter inne med en fantastisk lösning som får problemet att vips, försvinna. Jenny vet hur det är att vara där, på botten, oavsett skälet till att man hamnar där. Och det gör att hon inte är rädd för starka känslor eller extrema situationer. Just därför kanske, kunde hon möta en medmänniska i yttersta nöd. Tillit, förtroende, trygghet och närvaro har varit Jennys ledord.  Detta anhörigskap har lett till en smärtsam insyn för Jenny i något som det talas mer och mer om men som troligtvis ändå gömmer enorma mörkertal; våld i nära relationer.  Hör Stina och Jennys samtal kl 22-23 om att känna igen sig men ändå vara handlingskraftig, om gränser mellan egna och andras behov. Och om att det finns hopp, för det tycker Jenny själv att hon är ett levande bevis på. Du som lyssnar, vem är du anhörig till? Vad möter du i ditt anhörigskap?  Vad behöver du? Hur lätt eller svårt är det att ens ha kontakt med dina behov där du är nu? Vad tycker du att du har för rättigheter och skyldigheter? Vad kan man begära eller förvänta sig av dig, tycker du? Vem har bestämt det? Var går dina gränser för vad du mäktar med och inte? Vad ger det dig att finnas där? Och hur ser hoppet ut? Ring 018 17 40 20 på söndag kl 22-00 för att prata med Stina per telefon efter 23. Maila när du vill på sondagsstina@sverigesradio.se och skicka med ditt telefonnummer om du vill bli uppringd!

Nina Kirchner älskade matte, och snö och is. Av en slump hittade hon en perfekt karriär där hon kunde kombinera allt det. Hon blev glaciärforskare. Hon ägnar sig åt teoretisk glaciärforskning, och forskar mycket om modeller över glaciärernas förändring. Så en hel del av jobbet handlar om ekvationer, datorer och beräkningar. Men varje år åker hon på en fältresa, oftast till Svalbard eller Grönland. Då jobbar man på ett annat sätt och det handlar om praktiskt arbete, mätningar och problemlösning. Men även om att laga mat på forskningsfartyget.Lena Nordlund lena.nordlund@sverigesradio.se

Poeten Caalaa satt i cellen bredvid journalisten Martin Schibbye på polisstationen i Addis Abeba. Han torteras dagligen. Caalaa flyr för sitt liv och hamnar ensam i ett vintrigt Hälsingland. Under Martin Schibbye och Johan Perssons tid i en cell på polisstationen i Addis Abeba kunde de en del dagar se hur fångar togs upp på rastgården från en underjordisk del av polisstationen. Fångarna kisade mot det starka ljuset och var i dåligt skick. På nätterna hörde man skrik från granncellerna.En av dem som skrek var Caalaa Hayiluu Abaataa, en ung poet från Oromofolket som fängslats och torterades för sina regimkritiska dikter. Martin kastade ett paket etiopiska Nyala-cigaretter till honom vid ett tillfälle och kommunicerade via handsignaler när vakterna inte såg dem.                  När Martin blev fri trodde han aldrig att han skulle se Caalaa igen. Men i december 2012 fick han en vänförfrågan på Facebook från ett flyktingläger i Sudan. Det var Caalaa som hade flytt.Situationen i lägret var fruktansvärd, vänner till honom hade dödats av etiopisk säkerhetstjänst och ligor med människohandlare opererade i lägren. Han fruktade för sitt liv och kände att han flytt ur askan i elden.I am coming to Sweden skriver han plötsligt till Martin en vårdag i maj. Han har blivit antagen som kvotflykting och han kommer att gå en kurs i Migrationsverkets regi för att därefter flyga till Sverige. När han landar på Arlanda möter Martin upp honom och har sedan följt Caalaas liv som kvotflykting i Färila i Hälsingland. Nu börjar hans verkliga utmaning.Dokumentären Grabben i cellen bredvid är gjord av Martin Schibbye.

Vår första gäst är ett välkänt ansikte inom musikkretsar i staden vi kommer ifrån. Han har dom senaste 15 åren jobbat för att främja det lokala musiklivet. Han har drivit festivaler, rockklubbar, hjälpt band med replokaler och sysslat med fågelskådning. Bredvid detta så håller han själv på med musik, idag spelar han i 3 olika band. Vi träffade honom en solig måndagskväll i juni på ett café i centrala Falköping. Varsågod, här kommer det första avsnittet av Diskant. Med Mr Mop Top him self, Tomas Nilsson

Bredvid den traditionella medicinen finns den alternativa. Och de oortodoxa behandlingsmetoderna tas allt mer på allvar. I dag är det många sjukvårdsutbildade människor som i sitt arbete också använder väl beprövad kunskap från olika alternativa medicinska traditioner. Varför? Pia Abrahamsson diskuterar med pensionerade läkaren Karin Munsterhjelm och med ingenjören Peter Flander som skött sin cancer med en kombination av skolmedicin och oortodox medicin. I programmet hörs också barnmorskan Agneta Westerlund och psykologen Iris Grüssner-Hellman. Programmet sändes den 24 januari 2016.

Poeten Caalaa satt i cellen bredvid journalisten Martin Schibbye på polisstationen i Addis Abeba. Han torteras dagligen. Caalaa flyr för sitt liv och hamnar ensam i ett vintrigt Hälsingland. Under Martin Schibbye och Johan Perssons tid i en cell på polisstationen i Addis Abeba kunde de en del dagar se hur fångar togs upp på rastgården från en underjordisk del av polisstationen. Fångarna kisade mot det starka ljuset och var i dåligt skick. På nätterna hörde man skrik från granncellerna.En av dem som skrek var Caalaa Hayiluu Abaataa, en ung poet från Oromofolket som fängslats och torterades för sina regimkritiska dikter. Martin kastade ett paket etiopiska Nyala-cigaretter till honom vid ett tillfälle och kommunicerade via handsignaler när vakterna inte såg dem.                  När Martin blev fri trodde han aldrig att han skulle se Caalaa igen. Men i december 2012 fick han en vänförfrågan på Facebook från ett flyktingläger i Sudan. Det var Caalaa som hade flytt.Situationen i lägret var fruktansvärd, vänner till honom hade dödats av etiopisk säkerhetstjänst och ligor med människohandlare opererade i lägren. Han fruktade för sitt liv och kände att han flytt ur askan i elden.I am coming to Sweden skriver han plötsligt till Martin en vårdag i maj. Han har blivit antagen som kvotflykting och han kommer att gå en kurs i Migrationsverkets regi för att därefter flyga till Sverige. När han landar på Arlanda möter Martin upp honom och har sedan följt Caalaas liv som kvotflykting i Färila i Hälsingland. Nu börjar hans verkliga utmaning.Dokumentären Grabben i cellen bredvid är gjord av Martin Schibbye.

Varje sommar plockas runt 15 ton salmbär på Gotland. Kaliber har följt med i salmbärsdiket och träffat kvinnor som kommit hit för att få ett bättre liv men som också kan få betala ett högt pris. Det är den 10 december 2014. Blå Hallen i Stockholms stadshus släcks ner och rader av silverglänsande fat bärs nerför trappan till Nobelfestens gäster. Mitt på varje tallrik ligger ett perfekt format salmbär, som på Gotland mest används till sylten till öns nationalrätt saffranspannkaka. - Det är ett jättefint litet bär. Smaken är helt fantastisk, syrlig och söt. Mörkt blå- och lilaaktigt, som ett hjortron fast mörkblått.Konditorn Daniel Roos, som också gjorde desserten till kronprinsessparets bröllop, ville använda en svensk råvara som inte använts till Nobeldesserten tidigare. Han kände till salmbär eftersom hans tjej kommer från Gotland och desserten beskrivs i Dagens Nyheter som "en härlig gotländsk touche i en mjukt rundad skål".... Nu har det gått åtta månader sedan Nobelfesten. Det har blivit salmbärssäsong igen på Gotland och de följande veckorna kommer ett 70-tal kvinnor, de flesta med rötterna i Thailand, att plocka runt 15 ton salmbär. Det pratas en del om thailändskorna som dyker upp i vägrenen varje sensommar, men få känner till vilka de är.Jag följer med i salmbärsdiket för att träffa kvinnor som söker ett bättre liv i Sverige men också kan få betala ett högt pris. 46-åriga Toi Thamma-On hukar i hettan i den branta dikeskanten i Kappelshamn på norra Gotland. Ibland blir det för varmt och det händer att hon svimmar när hon inte dricker tillräckligt, säger hon på sin svenska som är tydligt färgad av både thai och gotländska.- Svimmar ibland. Vi vill inte dricka vatten, bara kämpa på och plocka, en och en.Toi såg själv inte Nobelfesten på tv förra året, men hon minns uppdraget från den gotländske bäruppköparen att lägga de allra finaste bären i särskilda plastaskar, exakt 40 bär i varje. Och hon fick höra att lokalpressen skrev om de gotländska Nobelbären.- Min kompis, hennes man hade läst i tidningen att nu kommer salmbären som ni plockat till Nobelpriset.Äter du salmbär själv?- Nej, jag bara plockar och säljer. Bären smakar ingenting, tycker Toi, därför äter hon sällan några utan lägger bara ner dem i hinkar och fryser sen in dem i tvålitersplastpåsar. För Nobelbären fick Toi nästan dubbelt så mycket betalt, 100 kronor per kilo, än vad de thailändska bärplockarna brukar få. Men det tar lång tid, ofta flera timmar att få ihop ett kilo och hon tjänar sällan mer än 30 kronor i timmen. Toi har en egen vespa, men de som inte har det måste bli skjutsade av sina män.Hon har ont i ryggen och i axeln efter en mopedolycka för några år sedan. Det är tungt för kroppen och i bland för varmt, säger hon. - Och vi börjar på morgonen, klockan 6 eller 7, 8. Nu kommer varma solen, jag känner mig mycket trött.En del av pengarna Toi hoppas tjäna på salmbären ska gå till att hälsa på släkten i Thailand, säger hon plockar upp sin mobil och bläddrar fram en bild.- Jag saknar min pappa. Han är 70 år gammal, han röker inte, han dricker ingenting, bara jobbar.På bilden står en leende man i kortärmad blommig skjorta som ser yngre ut än sina 70 år. Mamman är död men till pappan skickar Toi varje månad hem någon tusenlapp som ska dryga ut hans pension på 200 kronor i månaden. Det gör också flera av hennes syskon. Själv kom Toi till Gotland för 12 år sedan. Vid dryga 30-års ålder hade hon blivit av med ekonomijobbet på ett företag och jobbade istället på ett lägenhetshotell för turister nära Bangkok.Det var där hon mötte den 20 år äldre Anders från Gotland. Han hade varit gift med en thailändsk kvinna tidigare, men hon vill inte flytta till Gotland och Anders ville ha en ny thaitjej. - Jag vill ha thaitjej, säger han.- Kan du engelska?- Ja lite.- Vill du åka till Sverige?- Va? Sverige, var någonstans är Sverige?- Nära Finland.- Var någonstans är Finland?- Nära Tyskland.- Ja, jag vet, Tyskland...- Vill du åka?- Vad ska jag göra? Har du jobb till mig?- Ja, säger han. Jag har hästar, du kan jobba med hästarna.- Hur mycket pengar får jag på en månad?- 15000 baht, ungefär 3-4000 svenska kronor.- Åh, så mycket pengar. Är det sant?- Jo, sa han.- Okej, jag åker!Så med löfte om betald resa och att tjäna 4000 kr i månaden, dubbelt så mycket som hon fick ihop i Thailand, lämnade Toi industristaden Udon Thani med ett svenskt turistvisum. Slutdestinationen var Anders hästgård på den gotländska landsbygden.- Bara hästar, bara kor, bara hunden, bara skogen. Vad ska jag göra?Toi tog hand om hushållet och hästarna. I början var det svårt minns hon, de kunde nästan inte prata med varandra. Det blev missförstånd och bråk. Hon tänkte mycket på sin familj och pratade i telefon med sin mamma. - Jag vill åka till Thailand nu, nu! Mamma, pappa jag vill åka nu, jag vill inte bo med en annan. Mamma sa: lugnt och tänk lite, spara pengar. Du måste kämpa lite, stanna om du kan. Och Toi lyssnade på sin mamma. Hon hade tålamod och stannade hos Anders i 11 år. Men gården började gå dåligt och Anders dog. Då flyttade Toi in i en husvagn på en annan gård där hon jobbade med jordgubbsplockning.Nu har det gått två år och trots att hon pluggat på SFI, Svenska för invandrarde på Komvux, kämpar hon med svenskan. Hon har uppehållstillstånd, och behöver egentligen inte bo med någon man för att få stanna i Sverige och på Gotland. Men hon säger att hon behöver någon som skjutsar henne, läser viktiga papper från ambassaden och sjukvården. - Vi kan bo tillsammans, bara kompisar och hjälpa varandra. Det är som det är. Vi kämpar på, vi behöver pengar.Toi har inga barn och hon säger att det där med kärlek i ett förhållande inte längre är lika viktigt som respekt. Hon tar handskarna och plasthinken fylld med bär och går mot sin parkerade vespa. Toi och flera andra bärplockare ska snart lämna ifrån sig bären till ett lager och jag bestämmer mig också för att åka dit i hopp om att få prata med några av deras män. Det är fredag i slutet av augusti. Klockan är 10 och flera thailändska kvinnor har samlats vid ett fryslager i utkanten av Visby. Resultatet av timmars och dagars bärplockning i dikena ska nu lämnas in i gråa plastbackar. Kvinnorna har blivit skjutsade hit av sina män. Alla känner varandra, både männen och kvinnorna.I den öppna bakluckan på en ljusblå Volvo 940 står tre backar staplade och fyllda med frysta salmbär. Det är 46-åriga Ingon, eller Ing som hon kallas, som har plockat bären och bilen tillhör hennes 19 år äldre sambo Kjell-Åke. - Jag plockade det här på två dagar, 50 kilo.Kan inte du visa dina fingrar? De är nästan svartprickiga längst ut. Är det jobbigt? - Ja, ont i ryggen och knäna.Hur hjälper du Ing med plockningen?  - Ingenting.Varför inte? - Nej jag kan inte plocka, nej jag gör ingenting. Dels är det tufft för kroppen och jag kan inte plocka bär.De har någonting att göra. Hon går upp fem på morgonen, sticker iväg, kommer hem vid sju, åtta. Sitter och rensar, fryser in dem, går och lägger sig. Upp igen nästa morgon. Det är tufft, men de vill ha någonting att göra. Och sen ska de vara två, så de blablabla. Det är en social grej, likadana allihop. Männen jag möter visar stolt upp sina kvinnor, pratar om hur mycket de har plockat. Många av männen verkar tack vare sina kvinnor ha fått ett mer aktivt liv med fler kontakter, både i Sverige och i Thailand.Bredvid en röd Toyota Corolla står Rickard Vigström. Han är den enda av männen jag träffar som är med och plockar. Han och frun Daeng har plockat 18 kilo bär som nu ska lämnas in. Rickard är pensionär och kroppen sliten. I 20 år jobbade han som telemontör och klättrade i elstolpar. Med förslitningsskador i knän och höfter fick han till slut jobb på Samhall med kablage. Efter att hans förra fru dog levde han ensam i 5 år innan han blev ihop med Daeng.- Man har fått större bekantskapskrets sen man fick tag i en thai-tjej. De umgås och går till varandra, de har helt andra värderingar där nere. Man bryr sig mer om varandra i Thailand. Förr när jag växte upp då gick man mer till varandra. Idag har folk inte tid. För några år sedan drabbades Rickard av ett hjärtstillestånd. Under tiden då han återhämtade sig, satt Daeng vid hans sida på lasarettet varje dag.- Min fru tänker mer på mig än på sig själv. Jag tror de flesta är likadana.Tänker du mer på henne än på dig själv? - Nej det vill jag inte påstå, men visst tänker jag på henne.De träffades för 6 år sedan genom Daengs syster som var gift med Rickards kollega. Daeng var i Sverige på turistvisum. För att kunna stanna längre i Sverige krävs till exempel en anknytning, i det här fallet en sambo. Och det fanns ett tydligt syfte med middagen hemma hos systern i Tingstäde på norra Gotland där de alla fyra träffades.- Hon är ju äldst av syskonen så hon har ju tagit hand om föräldrarna och har bara tre, fyra år i skola. Så systern ville att hon skulle komma hit så hon skulle få det lite bättre. Då skulle de ha någon som garant för att hon skulle få komma hit till Sverige. Någon annan som garanterade hennes uppehälle här. Och på den vägen är det.Det låter nästan som en affärsuppgörelse? - Jo, jag hade ju heller ingen tanke på något annat. Men jag tyckte om henne och hon mig så det blev något annat av. Det finns fler som har liknande bakgrund som mig, som inte har varit i Thailand men som ändå är ihop med thaitjejer.Hur tror du de har träffats? - Det är väl genom kompisar. Det är den vägen det som regel går.Tror du att de känner sig tvingade att komma hit? - Det vet jag inte. Men de som har kommit hit som har fått ett bra liv, de talar ju om det. Så de vet ju ungefär vad som väntar. Jag tror att de hoppas på ett bättre liv. För när man är nere där så är det några stycken varje gång som frågar om det inte är någon som vill träffa en thaitjej.Vad brukar du svara då? - Jag säger att jag har ingen som jag direkt vet för man vill ju att de ska få det bra här och att det är någon som är snäll emot dem.Tomas Pettersson driver Stenhuse gård på västra Gotland och köper upp omkring ett ton salmbär varje år av de thailändska plockarna. Några av bären ligger i frysboxen på gården i väntan på att skickas till en grossist i Stockholm. De säljer sedan vidare salmbären till restauranger och kockar som Nobelkonditorn Daniel Roos. Själv köper Tomas in bär från ett 20-tal personer och känner många av kvinnorna och deras män.- Det är thailändskor rätt av, för det är de som plockar. Timpenning är ju minimal, det blir löjligt lite pengar. Det är ju du som betalar. Hur känns det att vara den som ger dem löjligt lite pengar? Jag har försökt att öka upp det lite, men det går inte att höja vid grossisten. Vad som ses som lite här, när man kommer dit ner så har det ett helt annat värde. Det kan ha avgörande betydelse för deras familjer.Tomas har också funderat över relationerna mellan thailändska kvinnor och de ofta betydligt äldre männen.- Det är väl lite win-win-situation. Man kan ses det som en affärsuppgörelse, eller också ser man det som två stycken som har ett mål. Vad jag vet i gänget har så är det ingen som far illa ut. Naturligtvis så finns det, och då ska man inte bara se det som att det är mannen. Det kan vara precis tvärtom.- Har man ett mål att man vill komma hit och tjäna pengar och lyfta sina hemma. Men man kan också ha målet att försöka roffa åt sig, ta vad som finns och dra till nästa.Många kanske tänker att det är kvinnorna som blir utnyttjade, men du tror att det ibland kan vara männen?- Så kan det säkert vara. Även om män som flyttar ihop med thailändska kvinnor som de knappt känner kan råka illa ut, så är frågan om inte kvinnorna tar en ännu större risk? Att komma till ett nytt land, en ny kultur och ett språk de inte behärskar. Att återvända till Thailand verkar för många inte vara ett alternativ om de vill kunna tjäna pengar och försörja sina familjer.Kanjana Viratanagasam är en av de kvinnor från Thailand som varit längst på Gotland. Hon är inte salmbärsplockare utan driver en av öns thairestauranger. Då, för nära 25 år sedan var Thailand inte ett lika vanligt resmål för många svenskar och på Gotland bodde bara 17 personer från Thailand, säger Kanjana.Idag är drygt 200 personer folkbokförda på Gotland som är födda i Thailand. Nästan alla är kvinnor.Få av de som bor på Gotland har utländsk bakgrund, men de största grupperna av personer födda utomlands eller där båda föräldrarna är utlandsfödda, kommer ifrån Finland, Tyskland och just Thailand.- De senaste fem åren har jag sett massor som kommer från Thailand som har hög utbildning och som är duktiga. De kan engelska, de kan ta sig fram. De har körkort innan de kom hit. Inte som när jag kom, jag hade inget körkort, jag fick cykla. Och jag kämpade och kämpade, ville nästan åka hem. Kanjana har levt halva sitt liv i Thailand och andra halvan på Gotland. Hon funderar över varför thailändska kvinnor ofta flyttar ihop och gifter sig med äldre män. - Äldre killar är snälla, till slut binder, de älskar och har trygghet. Mycket tryggare än yngre man. En äldre man är mer klok. Jag har träffat en tjej, hon säger att han är 65 år och hon bara 28. Hon älskar honom jättemycket. Jag tror det är trygghet. Jag har hört i förrgår en tjej som lever med en man som är 60 år men hon är bara 30 år. Han har inga barn eller förhållanden tidigare och han var jättesnäll mot henne och till och med skickade pengar till hennes föräldrar varje månad. Blir de inte väldigt beroende av de här männen?- Jo, de vågar inte gå. Thailändare har ganska mycket tålamod. Vi är mycket positiva, kanske för att vi är buddister? Vi biter ihop.Tillbaka i salmbärsdiket tänker jag på Kanjanas ord om buddismen och om att bita ihop. Det har inte regnat på länge och bären är små och inte alls så där fina som på Nobeltallrikarna. Kvinnorna i diket jämför med fjolårsbären, snart behöver det komma regn om inte salmbärssäsongen ska ta slut i förtid. Det tar längre tid än vanligt att få ihop ett kilo när bären är så små och torra, men Toi fortsätter. Och medan vi plockar pratar vi om de ekonomiska risker en del kvinnor tar för att komma hit. Under många år har det kommit in tips om att det finns en organiserad verksamhet där pengar är inblandade för att kvinnor från Thailand skulle kunna komma till Gotland. Flera personer som arbetar och har arbetat på Gotlandspolisen säger att de fick höra om det här för 10-15 år sedan, men att det inte fanns några namn att gå på.Även företrädare för SFI på Komvux tog kontakt med polisen. Det hade fått information om en katalog, en slags förteckning över thailändska kvinnor som ville hitta en man och där männen kunde välja. Ju fler personer med insyn jag pratar med, desto fler bekräftar att det tagits betalt av kvinnorna och att det framförallt skulle ha varit en kvinna som satt det i system.Kanjana säger att hon vet att det gått till så. Hon säger att hon känner till ett tiotal kvinnor som betalat för att få ett nytt liv i Sverige.- Jag tycker att det är synd att de chansar att betala den personer som lovar mycket. När du kommer till Sverige så ser det ut så här och så här.- Jag har hört 200 000 baht, cirka 50 000 kr. En del betalade mindre, en del mer. För resa, husrum och sjukförsäkring, biljetter tur och retur. När de kom hit fick de bo i den här personens hus.Men kvinnorna var inte garanterade att verkligen träffa en man inom de tre månader som turistvisumet gällde. Ett sätt att träffa en man var att gå till ett av dansställena i Visby. Där spelade dansband för en mogen publik. Folk drack öl och drinkar med namn som "Gotländsk sommarnatt" och det raggades rätt öppet. Det fanns utrymmen med lite dunklare belysning och mjuka soffor dit man kunde dra sig undan.- Thaitjejer är ganska duktiga och snälla och killarna behåller dem. Ingen som har lämnat tillbaka.Det låter nästan som att prata om saker, lämna tillbaka och behålla? - De behåller, eller de blev kära med en gång, jag tror att killarna blev kära.Men det händer att kvinnor far illa. Bland annat en kompis till Kanjana. - De kunde inte prata med varandra, de förstod inte varandra. Allting som hon gjort var fel, jag tror att det var en kulturkrock mellan dem. Han spottade, han körde ut henne och behandlade henne dåligt. Men hon stannade inte kvar, hennes syster hjälpte henne att komma ut därifrån och hitta någon annan.Jag ringer upp kvinnan som ska ha tagit betalt av kvinnor för att de ska få komma hit. Hon kommer själv ifrån Thailand och bodde tidigare på Gotland. Vi pratar länge och hon säger att hon aldrig tagit betalt eller satt i system att låta kvinnor komma hit och hjälpa dem att träffa gotländska män. Hon säger att hon bara har bara bjudit in släktingar att bo hos sig själv och inte tjänat på att låta dem komma hit. Först vill ingen av de kvinnor som ska ha betalat träffa mig. Men till sist går en av dem med på det. Hon vill inte vara med på en intervju eller att jag ska använda hennes namn, men hon berättar att hon betalade 20 000 kronor till en person på Gotland för att komma hit för 15 år sedan. Hon var frånskild och jobbade på en supermarket i Thailands inland när hon fick höra om möjligheten att komma hit. För pengarna skulle hon få resan, mat och tillfälligt boende tillsammans med flera andra kvinnor från Thailand i en lägenhet i Visby. Hennes turistvisum gällde i tre månader och hade hon inte lyckats hitta en man att flytta ihop med under den tiden skulle hon ha fått åka tillbaka till Thailand.Hon vände hon sig till en lånehaj i hemlandet för att låna pengarna som motsvarade två årslöner för henne.Och hon hittade snabbt en man, inte på danshaket utan på en middag hemma hos mannen som hon blivit presenterad för. Tillsammans med flera thailändska kvinnor som också behövde hitta en man, åt hon middag med honom. Som i något av dejtingprogrammen på tv, fast utan tv-kameror. Men hon var den enda av dem som tog hand om disken, och kanske bidrog det till att mannen valde just henne?Efter bara en månad i Sverige kunde hon flytta från lägenheten till mannens hus. Hon vill inte peka ut personen hon betalade pengar till. Hon säger att hon fått ett bra liv med man och barn. Och mannen hjälpte henne att betala tillbaka lånet. De andra salmbärsplockarna jag träffar säger också att de fått ett bättre liv i Sverige med männen jag pratat med. Men det finns thailändska kvinnor som kommit till Gotland där historien inte slutat så. Flera socialsekreterare på Individ- och familjeomsorgen berättar för mig om kvinnor som blivit misshandlade och i vissa fall inlåsta av sina män. En thailändsk kvinna fick flygbiljetten till Thailand betald av socialtjänsten efter att ha blivit misshandlad av sin man. Men efter ett tag var hon tillbaka på ön igen. Socialsekreterarna säger att de mött thailändska kvinnor där männen sett till att det finns äktenskapsförord, och att kvinnorna blir utan pengar om de väljer att lämna männen. Utan att kunna ingripa ser handläggarna hur pengar kan blir ett sätt för männen att styra kvinnorna.- Jag tycker det är förskräckligt. Man ska inte behöva betala för att komma hit. Det här är människohandel, säger Ewa Gomander.Ewa Gomander som är ordförande i kvinnojouren Amanda på Gotland är oroad över de problem hon sett i förhållanden mellan thailändska kvinnor och svenska män. När hon tidigare jobbade på Komvux blev hon uppsökt av många thailändskor som både blivit övervakade och misshandlade av sina män. Men nu är det färre som söker hjälp. Ewa tror att de får hjälp via egna kontaktnät om de råkar illa ut. Men tror också att det finns kvinnor som inte vågar be om hjälp och som istället väljer att bita ihop.- Vi svenskar, vi blundar mycket för om man ser någon som mår dåligt. Man kan ju fråga: Hur mår du? Är det något vi kan hjälpa till med? Jag lämnar Kvinnojouren och inser att jag inte kommer längre. Gotland är litet och kvinnor är rädda för att peka ut personer som skott sig på deras bekostnad. Jag har mött en tystnadskultur där få vågar prata. Men bären, som många av dem plockar, är desto mer omtalade.Tillbaka på Nobelfesten 2014 är middagen över, strax ska dansen börja. Och desserten med de gotländska salmbären har blivit en succé... - Jag hade ju aldrig kunnat drömma innan om att folk skulle prata om att det var den bästa Nobeldesserten som hade serverats så det var ju jätteroligt. Om det var Nobelpristagaren i fysik som sa att han som skapade den här desserten måste ha varit ett geni, sa han i sitt tacktal. Så man trodde ju inte att det var sant när man hörde det efter så det var ju jätteroligt.Konditorn Daniel Roos hyllas och salmbäret har blivit världsberömt. På Gotland summerar Toi två månaders salmbärsplockning. Det blev inte 400 kilo som hon hoppats utan bara 270 och fler tusen kronor mindre än hon räknat med. Men det är inget att göra åt, säger hon.- Det går inte. Vi kan inte göra något annat än att kämpa och plocka bär.Jag frågar henne om hon skulle vilja ha något annat jobb. Hon säger att hon gärna vill jobba i förskolan, men att hennes svenska inte räcker till.- Jag har en dröm, jag har jobbat på dagis i Thailand två år. Det skulle vara kul att jobba med barnen.Kan du inte göra det här på Gotland? Jag vet inte. Jag pratar inte så bra svenska. - Jag tänker om framtiden, jag kan jobba. Vi får se om kroppen fungerar. Jag ska kämpa lite för pengarna. Och medan salmbären fortsätter att erövra restaurangvärlden försvinner Toi och de andra thailändska bärplockarna från diket och blir osynliga igen på Gotland fram till nästa salmbärssäsong. Reporter: Anna JutehammarProducent: Andreas LindahlKontakt: kaliber@sverigesradio.se

Sandra blev mobbad hela sin skolgång, men bor kvar i samma lilla samhälle. Ingen har sagt förlåt och alla låtsas som om inget hänt. I brist på uppgörelse startar hon ett Instagram-konto.  Det blev aldrig ett slut, säger Sandra. Jag ångrar att det inte blev någon uppgörelse, det gör att jag inte kan gå vidare. Det finns kvar där och jag skulle säga att de har förstört mitt liv.I samarbete med UR sänder Verkligheten tre program om mobbning under rubriken "Uppgörelsen". Sandra Mattisson Dahl mobbades under hela sin skolgång, tills hon hoppade av skolan och blev allvarligt sjuk med panikångest. Nu har över tio år gått sedan det hände men Sandra har inte helt kommit vidare  det blev aldrig någon upprättelse. På kvällar och nätter sitter hon nu uppe och försöker hjälpa andra barn som just nu mobbas. Hon har startat ett Instagram-konto mot mobbning som på kort tid har fått över 20 000 följare. Vad ska hon svara barn som skriver till henne varje dag  att de inte vill leva?Sandras Insta: https://instagram.com/sassabassaofficial/

Läderindustrin i indiska Kanpur förgiftar staden. Ändå säljer svenska företag varor härifrån trots att de säger sig värna om miljön. Kalibers granskning av ridsportens smutsiga baksida, del 2. En man som är klädd i vita, lite smutsiga kläder kommer emot oss. Han viftar med armarna för att få vår uppmärksamhet. Vi har precis klivit ur bilen i en liten by som ligger i utkanten av den indiska industristaden Kanpur. Det visar sig att mannen är bonde och han vill berätta för oss vilka problem han och andra bönder i hans by får på grund av den stora läderindustrin i staden. Garverierna, det är deras fel säger han. Han har medicinska problem med att det kliar, de har hudproblemen, allergier. Och matsmältningsproblem, översätter vår tolk.­ Från vattnet? Ja, från vattnet, eftersom de använder det här vattnet.Mannen visar sina armar och berättar att de alltid kliar, han har fått någon typ av eksem. Andra i byn har fått magproblem, berättar mannen som heter Rajan. Och skördarna är nästan helt förstörda. När han försöker så vete så växer det inte längre, så nu försöker han livnära sig på att odla en speciell blomma som används i hinduiska tempel. Och allt är vattnets fel säger han, det är giftigt. Det är det som gör människorna och djuren här sjuka. Men vi har inget val, vi måste använda det här vattnet. Det här vattnet är förorenat av kemikalier, säger Rajan. Folk förlorar sina fingrar på grund av vattnet, bönderna arbetar med händerna i jorden och i vattnet som är fullt av kemikalier och tungmetaller, och det här gör att deras fingrar fräts sönder, berättar Sushmita Sengupta som jobbar i vattenteamet på den New Delhi baserade organisationen Center for Science and Environment.Sushmita Sengupta har varit i Kanpur och gjort research om föroreningarna där. Hon berättar att nånting som kan liknas vid spetälska drabbar bönderna som arbetar med händerna bland grödorna. Mixen av kemikalier och tungmetaller som finns i vattnet gör att skinn och muskler fräts sönder.I förra veckan kunde Kaliber berätta om hur indiska arbetare riskerar sin hälsa när de tillverkar ridutrustning som säljs i svenska butiker. Vi reste till den indiska industristaden Kanpur där man tillverkar ridprylar till många länder, bland annat Sverige. Vi kunde berätta om de svenska företagen Gekås i Ullared, Hööks hästsport, Biltema, Granngården och grossisten Globus. Och hur de handlar med ridutrustning som tillverkats på fabriker i Kanpur under förhållanden där arbetarna utsätts för risker. Från förra veckans program:Det är 45 grader varmt i Kanpur i norra Indien när vi visas runt i de dåligt ventilerade fabrikerna. Inte på något av de garverier som vi får besöka ser vi arbetare med skyddsutrustning. Vikram som jobbar i ett garveri berättar att han får andningsproblem av sitt jobb."Inte på någon av de fabriker som vi besökte såg vi arbetare som hade skyddsutrustning mot kemikalier, det låg skräp, högar av tyg och annat brännbart material runt om i lokalerna, tomma och fulla behållare med brandfarliga ämnen låg huller om buller. Vi pratade med arbetare och läkare som vittnade om att folk blev sjuka av sina jobb.Men problemen som finns kopplade till läderindustrin i Kanpur stannar inte där. Kemikalierna och tungmetallerna som används för att tillverka läder påverkar så många fler än bara dem som jobbar i fabrikerna. Det drabbar också dem som lever i och omkring staden. Och de här miljöproblemen har varit kända i årtionden. Är det här okänt för de svenska företagen? Eller blundar de för det? De har ju uppförandekoder där det står att deras leverantörer ska ta miljöansvar och att de själva kollar upp att det här efterlevs. Idag fortsätter Kaliber granskningen av ridsportens smutsiga baksida. Företagen det handlar om heter alltså Gekås i Ullared, Hööks hästsport, Granngården och Biltema. De säljer alla ridutrustning som är tillverkad i Kanpur. Antingen produktion av egna märken eller som återförsäljare, eller både och. Och de säger alla att varorna de säljer ska tillverkas på ett juste sätt, även när det kommer till att ta miljöansvar. Som minst ska deras leverantörer och underleverantörer följa lagarna i det land där varorna tillverkas. Vi är en stor aktör, vi har väldigt många besökare, alltså mycket ögon på oss. Och det är naturligt att vi känner ett engagemang även i miljöfrågor, säger Jan Wallberg, koncernchef Gekås.­ Allmänt ett miljöansvar måste alla företag ta, säger Per Sigvardsson, VD Granngården. Ja, vi tänker väl ganska, eller väldigt mycket på det just nu i alla fall, och har gjort i några år i bolaget om man säger så. Code of conducten i säg tar ju sikte på leverantörernas underleverantörer om man säger så. Uppfylla alla regler som finns i landet givetvis då, vi pratar hälsa och säkerhet, vi pratar miljö och kemikalier, säger Joachim Höök, VD Hööks.Det är lätt att förstå att när det kommer till garvningen och tillverkning av läder i Kanpur så är det en industri som skadar miljön. Bara man googlar orden Kanpur och pollution så kommer det upp otaliga texter om miljöförstöringen som garverierna orsakar. Indisk media skriver ofta om ämnet och det senaste året har de lokala myndigheterna påbörjat ett arbete med att stänga nästan hundra garverier i Kanpur för att försöka få ner volymen på det gifta vatten som släpps ut. Dessutom granskar den indiska miljööverdomstolen The national green tribunal huruvida alla garverier i Kanpur ska tvingas stänga. Utsläppen som garverierna orsakar är olagliga.Men Kaliber reser ändå till Kanpur för att med egna ögon få se föroreningarna och få träffa de människor som drabbas av dem. Och för att ta reda på hur det ser ut bestämmer vi oss för att följa vattnet.Vi börjar vid garverierna. Det är här som råhudar från till exempel vattenbufflar bearbetas i en lång process för att till slut bli till läder.Det finns flera hundra garverier i Kanpur, enligt myndigheterna kan det vara så många som mellan 400 och 700 stycken, men bara 170 av dom finns registrerade. De flesta ligger i området Jajmau precis invid den heliga floden Gagnes som rinner genom Kanpur.Garvning av hudar räknas till en av de mest förorenande industrierna. I garvningsprocessen kan uppemot 130 olika kemikalier och tungmetaller användas, som krom, ammoniak, svavelsyra, tensider och mängder av salt.Kemikalierna blandas med massor av vatten, vatten som ju måste ta vägen nånstans efter att det använts i garveriet. Här i Kanpur rinner det ut i floden Ganges, eller som bevattning till böndernas åkermark.Från garverierna tar vi oss vidare på vår tur genom staden för att se vad som händer med garveriernas avfall.Första stoppet är en av de soptippar där garverierna dumpar sådant material som blivit över i tillverkningsprocessen. Vi går in på området som är ungefär lika stort som en fotbollsplan, marken är grå och här och där ligger högar av blåaktiga läderrester färgen är ett resultat av kromgarvningen. På andra ställen ligger högar av hår och andra djurrester. Så här beskriver Kalibers reporter det på plats:Man kan se att runt i kring den här stora soptippen är det små skjul där folk alltså bor. Jag vet inte riktigt hur man ska beskriva den här lukten, det luktar som någon slags blandning av typ våt ko och kemikalier, det luktar inte så där jättegott. Ok, jag kan inte gå närmare det där, lukten är för stark för mig.Enligt den lokala miljöorganisationen Eco Friends så finns det runt tio till 15 sådana här soptippar runt om i Kanpur där man dumpar överblivna rester från garverierna. En del av resterna eldas upp, en del rinner iväg med vattnet när det regnar och sprids ut i området. Områden som folk alltså bor i. Medan vi står på soptippen kommer en lastbil och kör in. På flaket är det fullt av blöta slemmiga blåaktiga läderslamsor. Några män hoppar upp på flaket och börjar skyffla av avfallet. Jag tar en bild på dem men det gillar de inte. Mannen där sa att vi inte fick ta bilder, varför vill de inte att vi tar bilder? frågar reportern Jitendra Dixit från Eco friends. Det är olagligt att dumpa avfall så här, säger han.Vi åker vidare till ett tempel som ligger på strandbanken till floden Ganges. Bredvid templet finns ett utlopp där garveriernas vatten rinner ut. På vägen dit åker vi över en bro och jag ser hur en grupp människor står och tvättar kläder i floden inte långt från området där garverierna ligger. Reportern berättar från platsen:Nu står vi alltså vid det här diket där garveriernas överblivna vatten rinner ut i floden. Men just nu så verkar de alltså inte släppa ut något sådant här överblivet vatten, för då ska vattnet vara helt brunt här och nu är det mera grågrumligt. Plus att eftersom det är monsunsäsong så är floden väldigt, väldigt bred och det är jättemycket vatten i den just nu så då syns inte de här utsläppen lika mycket.Alla garverier i Kanpur ska ha ett eget reningsverk i anslutning till fabriken. De ska också ha en återvinningsenhet, där man samlar ihop använt krom, förklarar Rakesh K Jaiswal som är president för Eco Friends. Sen ska vattnet vidare till stadens centrala reningsverk för att renas ytterligare. Men det här fungerar inte. Vattnet som kommer ut från garverierna får inte innehålla mer än 2 mg krom per liter, förklarar Rakesh K Jaiswal. Men oftast innehåller vattnet som kommer ut från garverierna nästan hundra gånger mer, mellan 150-200 mg krom per liter. Det finns några få garverier som är bättre på att rena sitt vatten, säger Rakesh K Jaiswal, men ingen är helt bra. Det är svårt att hitta något här i Indien som är helt perfekt, säger han.Efter att vattnet lämnat garveriet är tanken att det ska vidare till stadens centrala reningsverk ett reningsverk som garveriägarna och myndigheterna ska betala för och sköta tillsammans. Men inte heller det fungerar. Varje dag släpper garverierna i Kanpur ut 50 miljoner liter vatten som är fullt av kemikalier, berättar Rakesh K Jaiswal. Men det centrala reningsverket har bara kapacitet att rena nio miljoner liter, så resten åker rakt ut i floden orenat. Det vatten som det centrala reningsverket har tagit hand om förs ut till åkermarkerna kring staden för att användas som bevattning, men inte heller det är rent, berättar han. Du kan se kvalitén på vattnet som används som bevattning, säger Rakesh K Jaiswal.Vi åker vidare längs vattnets väg. Vi passerar huvudgatan i området Jajmau, där garverierna ligger på rad efter varandra. Vi fortsätter förbi det centrala reningsverket som ligger i slutet av gatan och kör tills vi kommer till den plats där vattenet från det centrala reningsverket kommer ut. Kalibers reporter beskriver från platsen:Ok, nu står vi alltså här vid utsläppet från det här centrala reningsverket, där vattnet som ska vara renat genom alla steg liksom rinner ut, men vattnet som kommer härifrån det är liksom, ja vad är det, typ grå grönaktigt. Så det här ska vara renat? Det här är det säkra vattnet som är för bevattning, säger Jitendra Dixit på Eco Friends ironiskt. Men det är inte säkert? Nej, det är inte säkert, säger han.Från stället där vi står förs vattnet vidare till åkermarkerna i långa smala kanaler. Vi åker max någon kilometer och där börjar en del fält breda ut sig. Vi stannar i den första byn vi kommer till. Där träffar vi bonden Gesempku som är i 50-års åldern. Han sitter i en liten kiosk med ett stort bandage runt ena foten. Han kan inte längre jobba på fälten berättar han. Han är säker på att det bara beror på vattnet. För till och med ett litet sår som man får, på grund av vattnet blir det mer allvarligt, översätter vår tolk.Gesempkus fot började bli sårig när han gick runt på åkern och jobbade, nu har det gått sex månader utan att det har läkt, berättar han. Han har varit hos läkaren och fått mediciner men de har fortfarande inte hjälpt. Han själv är säker på att det är kemikalierna i vattnet som orsakat såren. Och skördarna blir bara mindre beklagar han sig, hans produktion har gått mer med 70 procent, säger han. Produktionen har gått ner jättemycket, det påverkar min familj, säger han.I samma by träffar vi bonden Rajan, han med eksem på armarna som vi hörde i början av programmet. Och längre in i byn träffar vi några bönder som sköter om sin flock med bufflar. De berättar att de köper bufflarna från ett område nära Delhi, när de kommer hit mjölkar de upp till 15 liter om dagen, men efter några veckor så ger de knappt tio liter.Bönderna berättar att problemet funnits i många år. Men att det blir allt värre. De har demonstrerat och protesterat för att få myndigheterna att göra något. Då kommer folk dit och tar prover och bilder men inget mer händer, säger de. Eller jo, eftersom myndigheterna har konstaterat att grundvattnet i byn är förorenat, får de vatten från tankbilar nu istället som de kan ha till att dricka.Att grundvattnet i Kanpur har blivit förorenat bekräftar även Satish Sinha som är biträdande direktör på miljöorganisationen Toxics Link.Han berättar att han varit med och gjort en studie tillsammans med den myndighet som ska hålla koll på föroreningar, The Central Pollution Control Board. De tog prover på grundvattnet runt om i Kanpur och hittade tydliga bevis på att vattnet var förorenat av sexvärt krom. Vatten som folk alltså dricker.Det är framför allt krom som används när man garvar hudar på kemisk väg. Vanligtvis använder man trevärt krom när man garvar, men det trevärda kromet kan övergå till att bli sexvärt krom om garvningen görs på fel sätt. Sexvärt krom är klassat som cancerogent och kan ge upphov till flera olika cancerformer.Men vattnet som släpps ut i floden Ganges eller till åkermarkerna har inte bara rester av krom, utan i det finns en blandning av hälsofarliga kemikalier som garverierna använt i sin tillverkningsprocess. Vi hör Rakesh K Jaiswal på Eco Friends. I varje familj kan man träffa på någon som är påverkad av det förorenade vattnet, säger Rakesh, och i vattnet är det också krom som orsakar cancer. Men folk här är fattiga och har inte råd att gå till bra läkare, så cancern blir aldrig upptäckt innan de dör.Vad gör då de indiska myndigheterna åt problemet? I byn träffar vi också Humil Omar. Han jobbar för ett statligt projekt som heter Ganga Action Plan. Den indiska regeringen sjösatte det här projektet redan på 80-talet som ett initiativ för att försöka rena den gravt förorenade floden. Men han erkänner utan omsvep att man inte kommit så långt. Det görs många studier på föroreningarna i vattnet och hur man skulle kunna motverka dem, men utöver det händer det inte så mycket, säger Humil Omar.Men, som vi redan berättat, har myndigheterna också börjat stänga ner nästan hundra garverier för att försöka få ner mängden förorenat vatten som släpps ut, och det pågår en granskning i den indiska miljööverdomstolen huruvida alla garverier ska tvingas stänga.Vi har nu följt vattnets väg från garverierna till åkermarkerna. Vi lämnar byn och åker tillbaka in till staden. Där träffar vi Mr. Sultan som är med och leder ett av de större läderföretagen. De garvar 400-500 buffelhudar om dagen, säger han stolt. Inte heller han förnekar problemen med utsläppen till floden och menar att garverierna gör så gott de kan. Alla är seriösa, till och med läderindustrin är väldigt seriös när det gäller att rena Ganges. De vill inte förorena floden, säger Mr. Sultan.Han berättar att det görs olika studier på hur det centrala reningsverket i Kanpur skulle kunna förbättras både vad gäller själva reningen, men också kapaciteten att rena mer vatten. Men att genomföra det här är dyrt och det finns en konflikt kring vem som borde betala: garveriägarna, myndigheterna i Kanpur eller Indiens regering. Själv tycker han inte att det är garveriägarna som borde behöva stå för hela kostnaden.Efter en vecka i Kanpur har vi nu också med egna ögon sett utsläppen från garverierna. Tidningarna skriver om utsläppen, den indiska regeringen har länge varit medveten om problemet, lokala politiker och myndigheter likaså, garverinäringen själv, miljöorganisationer, bönder problematiken är välkänd. Utsläppen är dessutom olagliga. Att garverierna släpper ut orenat vatten är inte tillåtet. Det som sker är ett brott mot dom indiskalagarna, säger Satish Sina på miljöorganisationen Toxics Link. Myndigheterna vet om det men ändå händer inget.Något som Humil Omar som jobbar för det statliga projektet Ganga action plan också medger. Alla vet om problemen men kanske är det är ingen som riktigt lyfter upp dem till den högsta nivån, så Högsta domstolen kanske inte har hela bilden tydlig för sig, säger han.Och det är alltså i den här staden som mycket av den ridsportutrustning som säljs i Sverige tillverkas. Hööks, Biltema, Gekås och Granngården har alla varor härifrån i sina butiker.Men utsläppen från garverierna och miljöförstöringen är ju kända, så hur är det möjligt att de svenska företagen säljer produkter som tillverkas här? De säger ju att de tar ansvar för miljöpåverkan vid tillverkningen av de varor de säljer. Och i sina uppförandekoder så skriver de att deras leverantörer som minst ska följa lagarna i det land där tillverkningen sker. De skriver dessutom att de kontrollerar att kraven de ställer följs.Men när vi frågar de svenska företagen, som säljer lädervaror som träns och grimmor just härifrån, vad de känner till om de här miljöproblem så är det ingen av dem vi pratar med som säger sig känna till det här.Hööks hästsport har sysslat med sadelmakeri sen 1930-talet, nu producerar de sina egna märken i bland annat i Kanpur. VD och delägare Joachim Höök har själv varit i Kanpur, men han säger sig inte känna till något om utsläppen som garverierna orsakar: Ingenting egentligen, inte mycket i alla fall. Det var inget som du fick veta något om när du var där? Nej, nej. En sak som jag tycker är lite konstig, för jag har ju varit där nu nyligen, och man får ju tidningen på hotellet och varje dag så är det ju om de här miljöproblemen från garverierna och utsläppen i floden. Och det är ju liksom allmänt känt i staden de här problemen, så hur kan ni inte veta om det? Ja, det är ju en bra fråga i så fall. För som sagt jag själv har varit i Kanpur, men nu var det många år sen. Om våra inköpare har missat att läsa tidningen och missat nyheterna och inte fått informationen, det är väl olyckligt givetvis i så fall. Hur tycker du att det går ihop med ert miljöarbete, era miljökrav? Det är klart att det som du säger till mig nu, att de inte följer lagar och regler på garverierna i Indien, då är det nyheter för mig givetvis då. Och det är ju klart att det känns ju inte alls bra på så sätt då.Inte heller Granngården säger sig känna till miljöproblemen. Trots att det är ett bolag som omsätter nästan två miljarder om året, menar de att det är deras leverantörer som ska göra kontrollerna av produktionen, det är deras ansvar, och Granngården litar på dem. Det säger inköpschefen Henrik Larsson och VD Per Sigvardsson: Jag tänker att vi får tala med vår leverantör. Om det är så. Det är helt fel om det är på det sättet, säger inköpschefen Henrik Larsson. Men den här code of conducten, och det här ni skriver på er hemsida, det är ju för era kunders del, lurar ni inte kunderna då att ni har koll, att det här sköts på ett juste sätt, när ni faktiskt inte kollar om det stämmer? Om vi får en indikation på att det finns missförhållanden på ett eller annat vis då tar vi det på största allvar och, ett tar upp en dialog med den leverantören som vi köper den här produkten ifrån och hör vad de har att säga om det här. Och två, om det inte blir en åtgärd då får det en konsekvens i vårt samarbete, säger VD Per Sigvardsson. Ni sa att ni är ett litet företag, att ni liksom inte kan ha den här kollen, fast ni gör väl ändå en vinst varje år, kan man inte avsätta en viss andel pengar till att ha bättre kontroll?­ Vi pratar tusentals, eller i alla fall ett antal hundra leverantörer, och ett antal tiotal, femtontal, tjugotal länder, så den organisationen har de stora kedjorna, men vi har inte den kapaciteten. Vilket ansvar tycker du att ni har för de produkter som ni köper från andra delar av världen och den miljöpåverkan de har? Ja, vi ska inte jobba med leverantörer som inte följer dom lagar och regler som finns, och dom policys som finns, säger Per Sigvardsson.Inte heller Gekås säger att de känner till miljöproblemen, och menar att det är deras kontroll som brustit. Jan Wallberg är koncernchef och Malin Helde är VD med ansvar för inköp på succévaruhuset. Ni har uppenbarligen varit där och vi har inte, och är det inte okej så är det ju en klar signal till oss att vi bör ha bättre koll på hur det ser ut där i området, säger Jan Wallberg. Hur kommer det sig att ni inte har varit där och kollat? Det är väl något vi får titta på ordentligt. Men det är återigen stickprovskontroller, vi tittar på stora leverantörer, stora produktområden, där det också är riskområden såklart. Så försöker vi göra en vettig prioritering på vilka vi åker till. Men det här har vi ju inte säger Malin Helde. Men när ni ändå har olika krav ni ställer, miljökrav, arbetsmiljökrav och sånt, hur kan ni ställa upp såna krav om ni faktiskt inte kollar att det efterlevs? Ja, du har rätt. I den bästa av världar skulle man vara ute och titta på varje leverantör, och den leverantörens underleverantörer. Som kan vara många. Och då tror jag, vi är nog inte ensamma om att man väljer att ha en struktur och metodik där man gör just stickprovkontroller och försöker hitta och jobba med leverantörer som där man har förtroende och tror att det ska fungera. Men jag tror, i det här fallet så är det uppenbart att det här har gått förbi oss på ett sätt som inte är okej, säger Jan Wallberg.Biltema är det enda företag som inte vill vara med på någon intervju med oss. Detta trots flera mail och telefonsamtal till deras presschef Henrik Jarl. Biltema, Henrik Jarl. Hejsan. Det här är Veronika Karlsson på Sveriges Radio. Hejsan hej. Vi pratades vid i förra veckan att du Ja, det stämmer bra....att du skulle återkomma till mig med möjlighet till en intervju i veckan. Ja, det har uppstått en viss situation på vår arbetsplats. Aha. Så jag tror nog att vi får hoppa över denna gången. Det blir bäst så.Vi får ingen intervju med någon på Biltema utan företaget skickar istället ett mail där de skriver att de tar problematiken på fullt allvar.Och precis innan det här programmet är klart, får vi nytt mejl från Biltema. De skriver att de gjort en revision hos leverantören  i Indien och att de som ett resultat av det besöket kommer upphöra köpa in läderprodukter med detta ursprung.Också de andra företagen säger till Kaliber att de nu ska undersöka förhållandena i Indien närmare. Vi hör Joachim Höök på Hööks hästsport. Så får vi ju titta närmare på vad det kan bero på och vad vi skulle kunna göra åt det i så fall. Vad skulle ni kunna göra åt det? Att betala mer för produkterna för att de skulle renas om man säger så? Ja, det skulle det väl absolut kunna vara, om nu detta är ett problem, så är det klart att det skulle kunna vara så. Det är ju inte bara vi som köper grejer därifrån, det gör ju hela världen, och hela hästsportbranschen om det är den vi pratar om specifikt nu då. Det finns ju inte ett fint varumärke på fina gatan heller som inte köper varor från Kanpur. Det är klart att alla måste hjälpas åt och dra sitt strå till stacken i så fall, säger Joachim Höök.De indiska miljöorganisationerna är i alla fall på det klara med att de svenska företagen måste ta sitt ansvar. De internationella och andra stora företag som producerar sina varor här måste ta ett mycket större ansvar, säger Satish Sina på Toxics Link. Någon del av vinsten som de gör måste komma samhället här tillgodo, och de måste försäkra sig om att människor och miljö inte kommer till skada.Bonden Gesempku, han med såret på foten som inte vill läka, har bara en sak att säga. De borde rena vattnet, så att vi kan syssla med jordbruk här, så att vi också kan dra nytta av jordbruket. De måste rena vattnet, avslutar han. Reportrar: Veronika Karlsson och Matilda Eriksson-RehnbergProducent: Annika H ErikssonKontakt: kaliber@sverigesradio.se   

Nisse ville inte att (lilla) Manne ska minnas något av sin skoltid och bjuder på traumatiska minnen från sin egen skoltid. Manne har stört sig på tre saker den senaste veckan. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Yoko Ono (1933-) har av italienska Vogue beskrivits som obesvärat förargelseväckande, och det var i positiv bemärkelse. Men så är denna kontroversiella konstnär mycket roligare än man kan förledas tro. Hon är både kul och klädintresserad. Den idag 82-åriga Yoko Ono klär sig inte bara självklart i hotpants och läderpaj, hon jobbar dessutom oförtrutet vidare med att hävda att konst inte nödvändigtvis måste vara något man kan ta på, lyssna på eller köpa för massor av pengar. Det kan vara en idé som man själv får vidareutveckla. Provocerande! Nu är hon föremål för en utställning på Museum of Modern Art i New York, Yoko Ono: One Woman Show, 1960-1971, heter den. I veckans STIL berättar vi mer om Yoko Ono och hennes konst och kläder. Många (ofta män) har under årens lopp hållit henne ansvarig för splittringen av Beatles 1970, genom att hon då gängade sig med John Lennon. En man som hon, enligt belackarna, förvandlade till en humorlös hippie. Hemmapappa blev han också. Sådär fyrtio år före den idag överallt förekommande lattefarsan i hipsterskägg och mjukisbyxor. Framsynt har hon alltid varit. Men nu har tiden börjat komma i kapp henne och hennes konst, skulle man kunna säga. Yoko Ono menade att konst inte alltid behöver ett galleri eller ett museum, eller ens en fysisk form, för att öppna ens ögon och sinne. Med fantasi går det att föreställa sig världen på fler sätt, än ett. Hennes bok Grapefruit, från 1964, är tillexempel en sorts korta recept på konst som vem som helst kan genomföra, eller inte. De kan beskrivas som en blandning av traditionell haiku och moderna twittertexter. Fast för femtio år sedan. Rök allt. Även dina könshår. Titta på solen tills den blir fyrkantig. Kasta upp en sten i skyn, högt, så att den inte trillar ner igen. Hon har alltid förespråkat fred. Och hon har ofta använt sig av kläder, på ett sätt eller ett annat. I Tokyo den 20 juli 1964 arrangerade hon den första föreställningen av vad hon kallade för Cut Piece. Ensam på en scen satt hon på knä, på det traditionellt japanska viset med baken mot hälarna och fötternas översida mot golvet. Bredvid henne låg en stor sax. Publiken inbjöds att komma upp på scen, en och en, och klippa bort en bit av hennes plagg och ta bitarna med sig. Yoko Ono sade ingenting. Bara hennes ögon skvallrade om att hon faktiskt var vettskrämd. Det enda som hördes var ljudet från saxen som klippte sönder kläderna, och ett dämpat, och lite besvärat, fnitter från publiken. I veckans program berättar vi mer om Yoko Ono som konstnärlig visionär, på olika vis. Varför sjunger hon som en katt klämd i en dörr? Och hur ville hon att en man skulle gå klädd? Veckans gäst är Cecilia Widenheim, chef för Malmö Konstmuseum.

Hur säker kan man vara på att man får rätt vård och att den läkare man möter har rätt kompetens?Kaliber undersöker vem som kontrollerar kvaliteten i den svenska vården och hur illa det kan gå när rätt kompetens saknas. - Ja det går inte att beskriva. En sådan sorg och smärta som var…Att det kunde gå så illa. Att vi hade sån otur och träffade den doktorn, säger Ulla Pettersson. En stol är tom i köket hemma hos Ulla Petersson i Åmål. Det är någon som saknas - Kjell-Erik, Ullas lillebror. Han sökte vård efter att ha drabbats av en grav hjärtinfarkt men fick inte den hjälp han behövde. Istället blev han ordinerad ryggövningar. På rehabkliniken Olivia i Danderyd håller Nils Björneheim på med att stoppa träpluppar i små hål. Det är ett solitaire-spel och används för att träna finmotoriken. Bredvid sitter arbetsterapeuten Sandra Skog. - Jag tänker att om tio minuter så är det den här handträningsgruppen. Vi kanske ska ta det lite lugnt nu? Så vi inte tar slut på dig fullständigt, säger Sandra Skog till Nils Björneheim. - Ja, det behövs nog, säger Nils och reser sig upp. Han går ut i korridoren. Hur går det för Nisse? - Den här operationen han var med om, det var ju en fullständig katastrof att det blev som det blev och som han har berättat för mig så var han riktigt illa däran. Tänker man på det så har det ju hänt väldigt mycket på så kort tid, säger Sandra Skog.  Ute i samlingshallen står Nils och kollar dagens schema. Senare väntar bland annat språkövningar, gym, minnesträning och qigong. Det är ett tajt schema, så vi bestämmer oss för att ses hemma hos Nils när dagen är slut. Nils är gammal träslöjdslärare och jobbade tidigare på en skola en bit bort. Hans elever kallade honom för Nisse. Men allt skulle förändras en dag i oktober 2012. - Här står vi på sjukhuset. Här ligger han nerbäddad med alla maskiner runtomkring. Vi är hemma hos Nils och hans fru, Marie-Louise. I handen håller hon fotografin från sjukhuset. - Här ligger han nerbäddad, med alla maskiner runt omkring. Helt borta, säger Marie-Louise. Vad var det som hände? Vad var det som hände? Jo….eeh…vi skulle bli…det var det här med…, säger Nils och blir tyst. Han har svårt att  få fram orden och det mesta av hans minne från händelsen är borta. Men Marie-Louise som skriver dagbok minns det fortfarande tydligt. - Han skulle ta bort en polyp i näsan. Den gjorde så att han hade andningssvårigheter, säger Marie-Louise. En polyp är en liten vävnadsknöl i slemhinnan som gör att man blir täppt i näsan. Det är en relativt vanlig åkomma som uppemot 300 000 svenskar har problem med. Knölen tas ofta bort genom ett litet ingrepp i näsgången. - Och Nisse åker iväg på morgonen.. eller vi skjutsar dig till sjukhuset. Och sen är det 'hejdå, lycka till, vi syns ikväll'. Och jag själv skulle ha avskedsfest på jobbet för jag skulle gå i pension samma dag. Jag stod och blåste ballonger på jobbet och så ringer läkaren från sjukhuset och säger att ”Det där har inte gått något vidare…”, berättar Marie-Louise. Läkaren som opererat Nils har begått ett allvarligt misstag. Men det får Marie-Louise inte veta när sjukhuset ringer. Bara att Nils har fått en akut hjärnblödning och att han åkt med ambulans till neurointensiven på Karolinska sjukhuset. - Och då åkte jag och sonen dit. Och vi hittade rätt på dig och fick se dig, och det var ingen munter syn just då i alla fall, säger Marie-Louise och tittar på Nils som sitter tyst och lyssnar. Vad kände du just då? - Ärligt talat så vet jag inte. Det var bara tomt. Ett tomt kaos. Jag vet inte riktigt, det vart blackout, säger Marie-Louise Björneheim. Var du någonsin rädd för att inte Nisse skulle komma tillbaka? - Ja, det var jag ju. Oh ja, det var jag. Jag trodde faktiskt inte det. Så som han såg ut när han låg på sjukhuset…För han rörde sig ju inte. Vi kunde få en liten, liten förnimmelse om vi höll honom i handen. Att man fick en liten, liten tryckning tillbaka. Men ingen annan reaktion. Och det var jättejobbigt. Usch. Nils går inte att få kontakt med. Han läggs in med slangar för att tömma hjärnan på blod. Och en track i halsen, ett slags rör för att underlätta andningen. Det ska dröja månader innan han vaknar till liv. Och då är det en annorlunda Nils som vaknar upp. - Han visste ju inte vem jag var. Konstigt nog kände du igen barnbarnet. Men inte Mattias och mig första gångerna du började vakna upp. Du tittade bara på oss som att, vilka är vi? Säger Marie-Louise. Läkaren får inte fortsätta operera De första månaderna kan Nils varken röra sig, prata eller minnas något. Det blir en lång resa med rehabilitering, där Nils får lära sig prata och gå på nytt. Och det dröjer nästan två år innan Nils  får veta vad som gått fel. I augusti 2014 kommer ett beslut från Inspektionen för Vård och omsorg, den myndighet som bedriver tillsyn över vården. Där framgår det att läkaren försökt ta bort Nils polyp med en tång, och att han inte använt någon optik för att kunna se vad han gör. En direkt olämplig metod enligt IVO. Nils som ligger nedsövd märker aldrig när läkaren råkar göra hål och kommer åt den del i huvudet där hjärnan sitter. Marie-Louise går iväg och hämtar ett kuvert. Kuvertet med den utredning som IVO skickade för några månader sen. - Han har haft upp ett instrument upp i hjärnan. Det blev ett hål. Man har ett litet nät emellan näsan och hjärnan där luktsinnet sitter liksom. Och det var det han petade sönder och sen upp i hjärnan. Och så blev det blodutfyllnad och då blev det en stor hjärnblödning, förklarar Marie-Louise. Läkaren får även kritik för ytterligare ett fall, där en patient fått smärta och blödningar efter två misslyckade näsoperationer. Man beslutar att läkaren inte bör utföra någon mer kirurgi, och sjukhuset placerar honom på en annan mottagning i Stockholm. Jag har varit i kontakt med läkaren, men han vill inte medverka i någon intervju. - Det är helt ofattbart. Man kan inte tro att sånt här kan hända. Och man blir ju jätteledsen. Gjort går inte att göra ogjort. Men det förstörde Nisses liv och delvis mitt. Och sonens också egentligen, det händer ju mycket runt omkring, säger Marie-Louise. - Ja, det är ju som du säger. Man vet ju inte vem som bestämmer över en. Det känns ungefär som dom vart och petat undan benen på en. Och sen har man försökt komma tillbaka, tillbaka…, säger Nils Björneheim. Hur kunde en olämplig läkare få operera Nils? Och finns det fler än bara Nils som drabbats av att inte få träffa en läkare med rätt kunskaper? Jag bestämmer mig för att kontakta Inspektionen för vård och omsorg och får då veta att just kompetensbrister inom vården är ett av flera riskområden som man sett de senaste åren. Janna Kokko är utredare på IVO. - Vad vi har gjort är att vi har samlat in risker både från det som vi har sett och sen också det som andra aktörer påpekar som riskområden. Och där har många aktörer påpekat att kompetensbrister hos personal är ett riskområde, eller en risk för patientsäkerheten. Men vi har kollat på det på väldigt övergripande nivå för att kunna prioritera vår kommande tillsyn, berättar Janna Kokko. Enligt henne handlar det inte specifikt om bara kompetensbrist hos enskild personal, utan även om brist på vissa typer av specialister och att en del inte får tillräckligt med kompetensförhöjning. Jag är nyfiken på om det finns fler fall som Nils. Därför begär jag ut alla avslutade anmälningar som handlar om kompetens bland vårdpersonal. Jag begär också ut alla tillsynsärenden där IVO kritiserat personal för oskicklighet, det vill säga att personalen har bristfälliga kunskaper i sitt yrke. Sammanlagt går jag igenom 191 fall som lett till kritik de senaste fem åren, och hälften av dom rör läkare. Sverige saknar de kontrollsystem som finns i många andra länder I dom ärenden jag granskat, hittar jag flera exempel på både dödsfall och allvarliga vårdskador, som kan härledas till att läkare haft brister i sin kompetens. Här finns exempel på barn som dött, patienter som blivit blinda och läkare som ordinerat dödliga medicindoser till sina patienter. Så hur kommer det sig att patienter riskerar att träffa läkare med bristande kunskaper?          Jag åker till Sahlgrenska Akademin i Göteborg. Här möter jag Eric Hanse. Han är professor och dekanus. Tidigare var han ansvarig för läkarutbildningen i Göteborg. - Ja, läkarkårens kompetens är god och hög generellt sett. Men den kan bli ännu högre, säger Eric Hanse. Enligt Eric Hanse så finns det flera saker som kan bli bättre och gemensamt är kontrollen av läkares kompetens. En del handlar om själva läkarutbildningen, där kraven successivt minskar ju längre man kommer. Som exempel nämner han den svenska specialistutbildningen som inte innehåller någon obligatorisk slutexamen. Men det stora problemet kommer efter utbildningen. Då blir det istället upp till arbetsgivaren att se till att läkaren har rätt kompetens för sitt jobb. Något system som återkommande kontrollerar kompetensen finns inte.  - Det är väldigt olyckligt. På alla nivåer i den här utbildningskedjan, hela vägen från grundutbildning till AT och vidareutbildning och fortsatt vidareutbildning, så bör det finnas kontrollstationer, så att säga. Och såna kontrollstationer blir aldrig vattentäta, och ska inte vara heller kanske, hur finmaskiga man än gör dom. Men dom minskar risken för att sånt här ska hända i alla fall, säger Eric Hanse. Om man som arbetsgivare anställer en läkare, vad har man för möjligheter att kontrollera den här läkarens kompetens? - Nej, man har ju att lita på att dom utbildningar som den här läkaren har gått på olika nivåer uppfyller en god kvalitet, säger Eric Hanse. Det är den femte december 2013 och medicinska riksstämman hålls på Waterfront Congress Centre i Stockholm. Här samlas branschfolk och föreläsare för att debattera och nätverka. På en debattscen står barnläkaren Anders W Jonsson, även riksdagsledamot för Centerpartiet. Ämnet för debatten är ”Vem vill gå till en läkare som inte hänger med?” och Anders W Jonsson argumenterar för att Sverige bör införa en kontroll över läkarkompetens.  - Ja, det här var en av många debatter jag varit med i under de senare åren, där vi diskuterat just det här, varför Sverige är så unika i det att vi inte har någon kvalitetskontroll av legitimerad personal, säger Anders W Jonsson. Systemet Anders W Jonsson förespråkar kallas recertifiering. Det går ut på att yrkesutövare återkommande får bevisa sin kompetens, till exempel via kunskapstester vart femte år och ofta genom att redovisa att man uppdaterat sig med ny relevant forskning. Systemet används i olika former runt om i världen. Men inte i Sverige. - Jag tycker att det är fel. Jag tycker att Sverige i likhet med i stort sett alla andra länder, borde ha system där man återkommande får visa att man behåller kompetensen på det område man är legitimerad att arbeta. Jag kommer ihåg från den här debatten vi hade att efteråt hade jag stämt träff med en amerikansk barnläkarkollega som var på stämman i ett annat ärende. Jag skulle visa honom Sveriges riksdag. På vägen hit till riksdagen frågade han vad jag debatterat. Och då berättade jag det här, och han blev ju väldigt förvånad. Hur kan det vara så i Sverige att man inte har någon kompetenskontroll alls på läkare? Och så beskrev han det amerikanska systemet där man har dubbla kontrollsystem, där dels delstaterna har en uppföljning, och dels yrkesföreningarna också har en uppföljning. I det material jag gått igenom hos IVO, är det tydligt att läkare med kompetensbrister ofta upptäckts först efter att fel har begåtts. Och det här är ett problem menar Anders W Jonsson, som tycker att Sverige borde införa ett system som granskar läkares kompetens innan felen begås. Han jämför det med svenska revisorer, som var femte år får förnya sina yrkescertifikat. - Det borde i Sverige vara lika viktigt att ta hand om svårt sjuka människor som det är att hantera pengar. I ett läge där vi säger att auktoriserade revisorer, där ska staten återkommande kontrollera att man håller kompetens. Då är det ju skamligt att man då tycker att hela sjukvården där det handlar om människors hälsa, liv och död, att man där inte har någon form av kompetenskontroll, säger Anders W Jonsson Med på scenen står även Olle Larkö. Han är överläkare och dekanus på Sahlgrenska Akademin. Kollega till Eric Hanse som ni hörde tidigare i programmet. - Vad vi vänder oss emot är att vi inte har samma krav på läkarna som man har i andra länder, säger Olle Larkö. Varför har vi inte det? - Ja, det är svårt att svara på det. Kan vara ett uttryck, om man får vara lite elak, ”Slapp-Sverige”. Att man tror att saker ordnar sig i alla fall, säger han. Enligt Olle Larkö är det framförallt läkares fortbildning som är viktigt att kontrollera. Det vill säga den kunskap som läkare får efter att dom är färdiga specialister, till exempel genom att åka på konferenser eller läsa ny forskning. Och han får medhåll från sin kollega Eric Hanse. - Den allmänna synen är att läkaryrket som många andra yrken är något som ingår i ett livslångt lärande. Och alla utbildning, även i det livslånga lärandet, är något som befrämjas av krav på individerna på alla nivåer. Men som det är nu i systemet så minskar kraven successivt ju längre man kommer i det livslånga lärandet. Och det är på sikt inte bra för inlärningskvaliteten. Så vi tror ändå att det är bra med krav på alla nivåer, även om man har vart yrkesverksam en längre tid, säger Eric Hanse. Olle Larkö bryter in. - Det är klart att det kan förekomma att kompetensbrister gör att man felbehandlar. Det är ju därför vi tycker att man ska förebygga detta så långt man kan. Med att hänga ut i utvecklingen helt enkelt. Läkare är inga fantommänniskor heller, utan vi kan göra fel även om man är kompetent. Det är olyckligt om man gör fel för att man är inkompetent, och vi vill så långt som möjligt gardera oss från detta, säger han. Kjell-Erik drabbades av grav hjärtinfakt men blev ordinerad ryggövningar I ett av fallen jag granskat, dyker orten Åmål upp. Här bor Ulla Pettersson och hennes make Holger. Vi går in Ullas kök. Efter en stund pekar hon på den rödvita mattan framför diskbänken och börjar berätta om sin lillebror, Kjell-Erik. - Här bara han ramla ner. Och blev liggandes ner här efter diskbänken. Alldeles precis efter här låg han. Så det var jobbigt att sköta matlagning och disk, det känns fortfarande jobbigt med den här bänken, för det påminner så mycket om det som hände då, säger Ulla Pettersson. Vi sätter oss i matrummet. Det var en oktoberdag som hennes lillebror Kjell-Erik kom hit, berättar hon. Kjell-Erik var blek, kallsvettig och klagade över en extrem smärta i ryggen och bröstet. Dom åker till vårdcentralen där dom blir ombedda att sätta sig i väntrummet.  - Nej, det orkar jag inte, sa min bror då. Men sen kom det en läkare. Och när vi hade berättat då att han hade så ont i ryggen, och han hade ont i mellangärdet och det tryckte över bröstet och han hade väldigt hjärtklappning. Då fick vi följa med in på ett undersökningsrum. Och där togs EKG. Och då sa han att, ja det syntes en liten förändring. Och så fråga han min bror om han hade haft en hjärtinfarkt tidigare. Och nej svarade ju min bror då, berättar Ulla. Läkaren ser fundersam ut, berättar Ulla. Han säger till Kjell-Erik att lugna ner sig och ta ett djupt andetag. Efter en stund säger han att Kjell-Eriks hjärtklappning bara är en panikattack, orsakad av inflammation i ryggen. - Och så skulle han visa min bror hur han skulle göra ryggövningar för att stärka upp ryggmuskulaturen. Så han fick lägga sig på britsen. Och så skulle han ha händerna utefter sidorna och sträcka upp överkroppen och huvudet. Och det kunde ju inte min bror. Läkaren fortsätter med att försöka få Kjell-Erik att göra ryggövningar. Efter en stund ber han Kjell-Erik och Ulla att gå in i ett annat rum och vänta, eftersom en annan patient står på tur. - Och då säger min bror till doktorn att. ”Ja, jag kommer inte att klara mig igenom det här”. Och då tog doktorn tag i armen på min bror. Och så sa han att ”Lugna ner dig nu. Lugna ner dig. För det som du känner bak i ryggen, det är inte farligt. Och inte det du känner tryck över mellangärdet. Och hjärtklappningen, det är inte farligt. Du behöver INTE oroa dig!”, berättar hon. "Jag kommer dö nu" Medan de väntar i rummet börjar Kjell-Erik att hosta kraftigt. Läkaren kommer senare tillbaka och gör bedömningen att Kjell-Erik även lider av lunginflammation. Han skriver ut lite antibiotika och skickar hem Ulla och Kjell-Erik. Väl hemma hos systern, börjar allt snurra för Kjell-Erik. Han har svårt att andas och svetten pärlas i hans panna. Ulla bestämmer sig för att ringa en ambulans.  - Och min bror, han sa att ”Jag kommer att dö nu”. Och då försökte jag trösta honom och säga att ”Bara ambulansen kommer”. Och ”Jag dör innan dom kommer…”. Det var det sista han sa. Och sen bara han rasa ihop på golvet.  Ulla försöker ropa och ruska om Kjell-Erik, men får inget svar. Hon springer till telefonen för att ringa 112 igen, när hennes man ser ambulansen stanna utanför. - Och dom började ju å jobba med honom på en gång. Och gjorde såna här tryck på bröstkorgen på'n. Ulla står ute i hallen medan personalen försöker få liv i Kjell-Erik. Efter en stund hör Ulla hur det blir tyst i köket. - Personalen på ambulansen kom ut och sa att…”Tyvärr, det går inte att få något svar från din bror, hjärtat är stilla och det går inte att få igång det”. Och när dom kom med båren och….ja dom undrade ju om jag ville att han skulle vara kvar här tills en läkare kom och konstaterade dödsfallet. Eller om dom skulle ta med honom. Och då var han ju redan blå i det som man såg av ansiktet och så…Så då var det ju bara att konstatera att…han var död, säger Ulla medan tårarna rinner ner för hennes kinder. Chefläkare på Närhälsan och den vårdcentral som Ulla och Kjell-Erik besökte heter Monica Radeberg. Efter händelsen gjorde hon en egen utredning och anmälde även ärendet enligt Lex Maria. - Jag ser allvarligt på händelsen och beklagar den. Och det är av den anledningen som vi har gjort den här händelseanmälan och en Lex Maria-anmälan till IVO, säger Monica Radeberg. Den obduktion som gjordes efter Kjell-Eriks död, visade att han avlidit i en hjärtinfarkt. Och enligt både IVO och Monika Radeberg, borde läkaren ha förstått det redan första gången han såg resultatet av EKGt. Det visade nämligen tydliga tecken på att Kjell-Erik hade en akut hjärtinfarkt och läkaren borde ha ringt på en ambulans direkt. Hur kunde det bli så här? Det var en felbedömning. Och som jag också skrev i händelseutredningen och som också IVO höll med om, var att det handlade om kompetensbrist hos enskild hälso- och sjukvårdspersonal, säger Monica Radeberg, chefläkare på Närhälsan. Om en läkares kompetens brister i vissa avseenden som du säger. Hur kommer det sig att han jobbade där han gjorde? - I det här fallet handlade det om behov av läkare, alltså vikarier. Det var brist. Man har inte tillräckligt med ordinarie läkare och behöver ha bemanningsläkare eller vikarier. Så det var ju ett bemanningsföretag som hade hjälpt den här enheten med läkarbemanningen. Ni som anställer personal. Vad har ni för ansvar i det här? - Vi har ett ansvar att ta referenser…Att vi har personer med rätt kompetens…på rätt ställe.. Och vad var det som gick fel i det här fallet? – Ja, den här personen hade ju inte rätt kompetens i det här fallet……..Det jag vill tillägga är att jag beklagar detta. Det är en tråkig händelse som vi tagit på stort allvar. Den doktorn jobbar ju inte kvar i närhälsan. Vad jag vet, så gör han inte det, säger Monica Radeberg. Läkaren är fortfarande verksam inom vården i Västra Götaland och har i perioder varit stafettläkare på andra vårdcentraler i regionen. När jag ringer upp honom, håller han inte med om att hans kompetens varit otillräcklig. Men någon intervju där han kan utveckla det hela, vill han inte vara med i. Var han jobbar idag, vill han inte heller uppge. Läkarbristen förvärrar problemen Det är inte bara IVO som identifierat kompetensbrist som ett problem i den svenska vården. I december 2014 meddelar Riksrevisionen att även dom sett problem med kompetensen inom sjukvården i en förstudie. Senare i höst ska de presentera resultatet av en större granskning av kompetensproblemen inom vården. Men här ligger fokus mer på kompetensförsörjning, det vill säga frågan om rätt kompetens finns på rätt plats. Det råder idag brist på läkare med spetskompetens,  framförallt inom psykiatrin och allmänmedicin. Och enligt flera experter jag talat med är det ofta ur det perspektivet man ser problemet. Det stora problemet är inte inkompetent personal, utan snarare att det här inte kompenseras med annan, mer kompetent personal. Men kan det vara så att läkarbrist kan få konsekvenser även för enskilda läkare? Jag åker till Stockholm för att träffa Läkarförbundets ordförande Heidi Stensmyren. - Ja, det är allvarligt. Man kan säga att både legitimation och specialistbeviset är statens garant för att yrkesutövaren håller måttet, säger Heidi Stensmyren. För Heidi Stensmyren är det framförallt fortbildning som är viktig för att bibehålla god kompetens. Hon är inte övertygad om att recertifiering är rätt väg att gå, däremot skulle hon gärna se ett system som ställer högre krav på att läkarna får rätt fortbildning.  Samtidigt tror hon att läkarbrist och kompetensbrist hos enskilda läkare kan ha vissa samband. - Tittar man på primärvården, så är det ju många läkare som kanske är den enda läkaren på vårdcentralen. Och det innebär i stor grad ensamarbete. Och det här blir en nedåtgående spiral. För dom har då så få läkare på plats så man får svårt att delta i fortbildning och uppdatera sig. Eftersom det är så dåligt bemannat. Sen så blir det här en spiral som fortsätter. Man får inte fortbildning och får ta en större del i produktionen. Och så blir det bara produktion till sist. Det blir en ond cirkel.   På Södermalm i Stockholm, ligger huvudkontoret för Sveriges kommuner och landsting, SKL. Jag har stämt träff med chefen på SKL:s vård- och omsorgsavdelning, Hans Karlsson, för att fråga hur han ser på det här med kompetensbrister och att det sker fel i vården. Som lagen är skriven, är det idag upp till arbetsgivaren att se till vårdpersonalen har rätt kompetens. Jag har pratat med en del experter som menar att det är ett problem att Sverige inte har något riktigt system som kontrollerar läkarnas kompetens. Vad tänker du om det? - Ja, det beror på vad du menar med kontroll. Vi har ingen myndighet som på något sätt prövar kompetens efter ett visst antal år eller som följer upp det i den meningen. Däremot finns ju tillsynsmyndigheter, Inspektionen för vård och omsorg som har ett tillsynsansvar, säger Hans Karlsson på SKL. Det finns ju exempel på andra länder där man har till exempel recertifiering. Att man kollar upp kompetensen var femte år till exempel. Hur ser du på ett sånt system? - Om man söker sig till ett vårdande yrke så…har man…då är grundinställningen att man faktiskt ska kunna klara sitt yrke på ett bra sätt. Vi tror mindre på en formalisering i form av någon typ utav examen igen, utan det handlar om att ständigt vara upptagen av att lära sig lite mer.. Men som lagen är skriven så är det ju ändå arbetsgivaren som har ansvar att kontrollera läkarens kompetens. Varför kan det ändå ske sådana här fel i vården? - Ja, och det är ju en riktig beskrivning att arbetsgivaren, chefen ska vara ansvarig för det. Man ska se till att personen dels har rätt utbildning men också har fått rätt kompetensutveckling under tiden. Det är ett konstaterande att så här långt är systemet inte perfekt. Ingen är nöjd med det. Alla är upptagna med att försöka ta bort dom brister som finns. Eller att kompensera för det faktum att vi inte är perfekta människor. Det vi måste göra när vi vet att det är att göra ett fel eller att det är att det händer något som inte var avsett, är att det är en del av en vardag. Då handlar det om att acceptera att det förekommer, och bygga in system som säkerställer att dom här bristerna inte leder till att det drabbar en patient. Men hur ska man som patient veta att den läkare man träffar faktiskt har rätt kompetens? - Jag tycker att man som patient i svensk sjukvård ska kunna förutsätta det. Man ska inte behöva försäkra sig extra mot det eller vara oroad för det. Jag är övertygad om att i den absoluta majoriteten, nästintill alla fall, så kan du vara helt säker på det. Sen finns det exempel på att uppenbart inte kompetensen räckte, säger Hans Karlsson, chef på SKL:s vård- och omsorgsavdelning. I matrummet hemma hos Ulla Pettersson i Åmål igen. Hon visar en bild på sin bror Kjell-Erik. Han står på en fiskebåt, med gula regnkläder och håller upp en stor fisk. Det är en av de sista bilderna som togs på hennes bror. - Att det kunde gå så illa.. En doktor som ändå inte var så ung…utan hade lite erfarenhet. Att vi hade sådan otur att vi träffade den doktorn. Det är dom tankarna jag har, som snurrar runt i huvudet på mig både dag och natt. Och att en inte ska lita på en doktor längre. Jag kommer aldrig göra det mer…  Reporter: Michael Verdicchio P4 Göteborg Producent: Andreas Kron P4 Göteborg Andreas Lindahl Exekutiv producent Kaliber kaliber@sverigesradio.se

Hörni, här måste vi ta lite ansvar. Vi kan inte låta taskiga romcoms bli svenska publiksuccéer det blir liksom bara ovärdigt. Å andra sidan ger det ju mig och Sebastian fler filmer att prata om. Grabben i graven bredvid är en film som inte lämnar någon oberörd. Mest för att man blir förolämpad av att se den, men det är ganska imponerande att faktiskt producera en film som påverkar. Det är liksom lite fint. Nästa film är det 50-podds jubileum, det tycker jag vi firar med att berättar för en nöärdig kompis vilken trevlig podd Tveksamt är. Tills dess: Puss å kräm Anders Glöm inte att tipsa om filmer ni vill att vi snackar om och att följa oss på alla sociala medier! Här hittar ni oss! FACEBOOK! https://www.facebook.com/tveksamt INSTAGRAMhttps://www.instagram.com/tveksamtpodden/   Support us!

Hörni, här måste vi ta lite ansvar. Vi kan inte låta taskiga romcoms bli svenska publiksuccéer det blir liksom bara ovärdigt. Å andra sidan ger det ju mig och Sebastian fler filmer att prata om. Grabben i graven bredvid är en film som inte lämnar någon oberörd. Mest för att man blir förolämpad av att se den, men det är ganska imponerande att faktiskt producera en film som påverkar. Det är liksom lite fint. Nästa film är det 50-podds jubileum,... Läs Mer The post 49 - Grabben i graven bredvid *uppdaterad appeared first on Tveksamt.

Om dagen då Husby-borna gick för att rösta i EU-valet. Bredvid en vallokal i Husby i Stockholm ska polisen gripa en man. Det blir ett våldsamt gripande, sirenerna på polisbilen tjuter, folk samlas runt omkring, flera filmar händelsen. Enligt polisens beskrivning kastas det sten mot polisen, det syns dock inte på de filmklipp som Konflikt har tillgång till. Polismannen tar upp sitt vapen, mantlar, siktar och uppmanar folk att backa undan. Men de flesta står kvar och fortsätter filma med mobilerna. Till slut avlossar polismannen ett varningsskott. Konflikt om att bygga tillit och förtroende, om delaktighet och demokrati och om vad som då händer när polisen skjuter skarpt. Flera av de som rör sig kring gripandet i Husby filmar med sina mobiler. Konflikt har fått ta del av en mängd filmklipp som visar händelsen ur olika vinklar. Många av de som bevittnade varningsskottet träffade också Konflikts Johanna Langhorst och lät sig intervjuas. Några av dem berättar i hennes reportage om det som hände och om annat som hänt många gånger förut i Husby. Ansvarig för polismannen som avlossade skottet är chefen för ingripande på Västerortspolisen heter Emil Andersson. Han sitter med i Konflikts studio och svarar på frågor. Där möter han Mohamed Abubaker, själv polis men uppväxt i Husby som är kritisk till hur polisen bemötte folket i Husby centrum på EU-valdagen den 25 Maj. Tillsammans med dem sitter professor i kulturgeografi Irene Molina som bland annat säger att om allt fokus är på att bekämpa kriminalitet så stigmatiserar det förorten, det behövs mycket mer än så. I Husby jobbar Mehrako Masifi ideellt med Medborgarrättsbyrån för att stötta frustrerade ungdomar som tycker att samhället vänt dem ryggen. Många ungdomar har fått hjälp att se hur samhället också är till för dem, att de också har rättigheter och möjligheter som de kan ta till vara. Hör henne i Daniela Marquardts reportage berätta om vad som hände henne som gjorde att hon hatade polisen och media och om hur hon sedan kommit tillrätta med det genom att hon gifte sig med en polis. Samma problem som i Husby finns i förorter över hela världen. I Frankrike brann det hösten 2005 runtom i franska städer. Den utlösande faktorn var två unga killar som dog när de flydde från polisen efter ett inbrott. De hade tagit sin tillflykt till en transformatorstation där de brändes ihjäl av kraftiga elstötar. Men trots att problemen var uppenbara långt innan kravallerna har det franska samhället än idag inte lärt sig något av dem. Det berättar Marwan Muhammad, talesperson för organisationen Kollektivet mot Islamofobi. För många som bor i socialt utsatta förortsområden har det omgivande samhällets fördomar, utestängning och misstänksamhet blivit en del av vardagen så till den grad att de inte längre reagerar på att de diskrimineras, det säger Professorn i Sociologi Nacira Guénif-Souilamas. Programledare: Daniela Marquardt daniela.marquardt@sr.se Producent: Jesper Lindau jesper.lindau@sr.se

En liten flicka dör efter en kollision mellan ett tåg och bil. Men i polisutredningen som följer får järnvägsbolaget som har ansvaret för säkerheten utreda sig själva. Kaliber idag- om hur en utredning som kunde gett svar, i stället lämnar efter sig en mängd frågor. – Det är klart att den här signalen som jag hört flera gånger om dagen, och som jag hört i 26-27 års tid fortfarande är bekant, men det blir ändå en påminnelse varje gång, det blir det ju.  Dagen då en tragedi ska inträffa är en solig dag, den 4:e januari 2013. Det är lovtider, och hemma i huset norr om Stockholm har Peter, som vi väljer att kalla honom, ätit frukost tillsammans med sina två döttrar. De har gjort sig i ordning för att åka in till stan. De sätter sig i bilen. Han pratar i telefon med en god vän när han kör nerför den vindlande vägen mot järnvägsövergången. I baksätet sitter döttrarna och sjunger. – Vi hade rätt nyligen varit och tittat på Trassel, den här Disneyfilmen om Rapunzel med det långa håret och de satt och sjöng musiken ur den. Ungefär samtidigt avgår Roslagståget från Kårsta station för att påbörja resan in mot Stockholm. I tåget sitter ett tiotal passagerare. Strax söder om Kårsta, vid järnvägsövergången Roslagsbroby, går något fel. – Min upplevelse är att jag har inte kunnat göra någonting. Jag hinner bara skrika ”Åh nej”. Och sedan ser jag tåget på min vänstra sida. Så säger det pang och så slocknar jag. Vi släpas med nästan 200 meter. Och vi har tuppat av alla tre. Jag tar mig ur bilen och tycker mig se att jag har ett öppet benbrott på vänsterbenet. Jag tittar in i bilen och på något sätt tror jag att det är okej, vi har klarat oss. Sedan tror jag att jag tuppar av igen. Sedan har jag inte så mycket minnesbilder, mer än att det börjar komma folk. Inte ambulanspersonal, utan andra. Det kommer filtar. Jag frågar bara efter barnen, om vad som händer. Och det första jag minns att jag får höra det är att den äldsta flickan hon har klarat sig, hon är omhändertagen. Och den yngre är på väg med ambulanshelikopter in till Danderyd och hon är svårt skadad. Peter är allvarligt skadad i benet, och körs i ambulans till sjukhuset. – Och jag ligger på en bår och ska in på operation och det kommer ner då en läkare som vill tala med mig. Det blir helt overkligt…och… sedan följer hela den process av chock som lägger sig och att så småningom sakta förstå vad som har hänt. Och hur livet i ett slag förändras. Peters yngsta dotter klarade inte olyckan. Hon dog – 8 år gammal. Det är den här olyckan som Kaliber handlar om idag. Och om varför boende i området runt Kårsta fortfarande inte känner sig säkra på att det som ska skydda bilisterna från de framrusande tågen fungerar som det ska. Det inleds en förundersökning. Peter misstänks för vållande till annans död och vårdslöshet i trafik. Men det finns bara två personer som har sett själva olyckan. Det är Peter och det är tågföraren. Båda två är chockade efter olyckan och några regelrätta förhör genomförs inte på olycksplatsen. Ingen vet därför hur olyckan egentligen gått till. Men eftersom bommarna är oskadade så står det klart att det finns två olika förklaringar till olyckan. Antingen har Peter kört vid sidan av tågbommen - som täcker halva vägbanan – och på så vis hamnat på spåret. Eller har bommarna faktiskt aldrig fällts. Och det dröjer inte länge innan de som bor i området börjar prata om hur de upplevt fel och brister längs järnvägen. – Nu har man ju satt en skylt här till och med att det är en olycksdrabbad korsning och det var ju här det otrevliga inträffade så att säga. Ingemar Norström bor i närheten av Kårsta och arbetar som taxichaufför. Han minns hur många kunde berätta om att de upplevt fel och brister i säkerheten längs järnvägen. – Flera hade ju sett konstigheter med bommarna under en längre tid. Och det löpte ju på mer och mer, för det vart ju väldigt mycket prat just när olyckan inträffade och särskilt när det är barn inblandade då börjar man verkligen diskutera det och tycka att det är konstigt. Ingemar Norström är en av de som senare ska spela en viktig roll när det blir rättegång. För också Ingemar Norström har upplevt problem med säkerheten vid olycksplatsen, en kort tid innan olyckan. Vi ska strax återkomma till det. Det är trafikförvaltningen i Stockholms läns landsting som ansvarar för trafiken på Roslagsbanan. Men Trafikförvaltningen lägger ut uppgifterna i tågtrafiken på entreprenad. Företag konkurrerar genom upphandlingar om att sköta trafiken och underhållet av spåren. På Roslagsbanan är det företaget Strukton Rail som sköter själva spåren och anläggningarna. När företaget under sommaren 2012 vann upphandlingen om att sköta underhållet på tunnelbanan och Roslagsbanan värderades avtalet till 3 miljarder kronor. En av uppgifterna som Strukton Rail har är att åka ut och reparera fel som anmäls på järnvägen. Därför var det Strukton Rail som 20.30 den 17 december 2012, drygt två veckor innan olyckan, åkte ut till olyckskorsningen för att åtgärda ett fel som anmälts. Tre personer, som senare förhörs i förundersökningen, blev sittande i sina bilar vid järnvägskorsningen utan att våga åka över. Anledningen var att lamporna som skulle varna för tåg blinkade både rött och vitt. Det vill säga både besked om att bilarna skulle stanna och köra. När Strukton Rails tekniker är på plats byter de ut blinkapparaten som har brunnit. Innan de lämnar platsen testar de anläggningen. Då fungerar allt som det ska, enligt felrapporten. Men när Ingemar Norström kör förbi samma korsning drygt en vecka efter reparationen, upptäcker han något märkligt. – Det var någon gång 27-29 december. Då kom vi åkande på vägen vid övergången Broby där olyckan hände. Och då blinkade ju ljusen både rött och vitt och bommarna stod uppe, de gick inte ner. Som tur var kom det inget tåg den gången, men vi stod där en stund och sedan åkte vi. Trots att Strukton Rail uppgett att de lagat felet, såg alltså Ingemar Norström att lamporna blinkade rött och vitt igen, och att bommarna var uppfällda, bara en dryg vecka innan olyckan. – Jag visste inte om att de hade varit ute, det fick jag reda på under rättegången att de hade varit här och reparerat det då. Men den reparationen måste ju ha misslyckats. Det finns ingen chans att du såg fel? – Nej, jag hade min fru med mig och vi reagerade båda två på det. Ingemar Norström och hans fru åkte vidare in mot stan. Han anmälde aldrig felet han sett. Men under rättegången vittnar han om det. Det finns också vittnesmål om ett allvarligare fel den där dagen då Strukton Rails tekniker bytte blinkapparaten. Det anmäldes heller aldrig, men i förundersökningen finns uppgifter från ett vittne som också blivitstående vid korsningen den 17 december 2012. Hon blir precis som de andra bilisterna fundersam när signalerna lyser både rött och vitt.Till slut bestämmer hon sig för att köra. Och när hon passerat övergången, då kommer tåget. Hon tyckte det var extremt obehagligt, säger hon i rättegången. Och hon tror inte att bommarna faktiskt fälldes. Det finns också ett annat vittne som uppger att han sett hur tåg kört förbi utan att bommarna gått ner som de ska. Jan Eriksson bor i närheten av olycksplatsen. Han vittnar om en händelse några månader efter olyckan vid korsningen efter Roslagsbroby, då ett tåg kört förbi utan att sakta ner, trots att bommarna var uppfällda. – Händelsen i sig själv började flera veckor tidigare. Bommarna här gick upp och ner lite som de ville. När tåget kom gick de ner, sedan försvann tåget och då går bommarna upp och sedan ner igen. Det hände ofta, flera gånger om dagen. Det fanns ingen logik i det. Det hände hux flux. Det accelererade, ibland en kvart efter att tåget gått. Då fick bommarna för sig att gå ned. Sedan kom vi fram till den här dagen då jag stod bakom ladan och arbetade. Jag hör tåget komma men jag hör inte bommarna. Och går runt hörnet och tittar och ser tåget komma åkande som vanligt, men bommarna står upp. Min dotter sms:ade mig direkt, ”Såg du att bommarna inte gick ner?” för hon hade också sett det. Och senare pratade jag med en granne som var ute med sin hund då som också hade sett att de inte gick ner. Det ska inte kunna hända. Ett tåg ska inte kunna köra förbi utan att sakta in om bommarna är uppfällda. Ändå finns vittnesmål om att det kan ha skett. Vittnesmål som domstolen senare ska hävda styrker att det inte går att utgå från att bommarna fungerat. Samtidigt som de boende i Kårsta spekulerar i hur olyckan kan ha gått till, och samtidigt som Peter och hans kvarvarande dotter långsamt återvänder till vardagen, arbetar polisen i Roslagen med förundersökningen. Tre månader efter att olyckan inträffat presenteras förundersökningen för försvaret och åklagaren. Och här hade frågan om hur olyckan gick till kunnat få ett svar. Utredningen visar att tåget fått klartecken att passera övergången. Det ska normalt sett betyda att bommarna påbörjat sin fällning. Och i den tekniska utredningen som gjorts hittas inget fel på bomanläggningen. Det är bara det, att när Peters advokat Bengt Hesselberg läser igenom förundersökningen, då får han syn på flera saker som han reagerar på. Det visar sig att det är Strukton Rail som har undersökt bomanläggningen efter olyckan. Samma företag som alltså har ansvaret för att den ska fungera. Och det är också den undersökningen som Polisen använt sig av. – Problemet är att när man ska granska sig själv så kan det ju finnas problem med det. Det kan vara kollegiala hänsyn. I alla fall för en utomstående kan det ju vara så att man kanske vill framstå som en bra underhållare fast man inte är det. De utreder sig själva i det här fallet, Strukton Rail, men det betyder ju inte att utredningen i sig skulle vara felaktig? – Nej, det gör det inte. Men då var det intressant just med iakttagelsen den 17 december där det var fel och man åker ut och åtgärdar det. Sedan dyker det upp nästan samma fel en vecka senare. Då får man ju fråga sig: har de gjort något åt det där felet, har de hittat det grundläggande felet? Eller är det ett fel som kommer och går? Det finns i alla fall en väldig osäkerhet. I förundersökningen hittar han också en mejlväxling som han tycker är märklig. Det är ett internt mejl från Trafikförvaltningens säkerhetsdirektör som senare vidarebefordras till Strukton Rail av en annan medarbetare på Trafikförvaltningen. I mejlet skriver säkerhetsdirektören att polisen har kompletterande frågor om bommarna, och tillägger att ”Om vi kan svara ”bra” på dessa frågor tror jag bilföraren åtalas som ansvarig för olyckan, vilket är viktigt ut preventiv synpunkt”. Och faktum är att Peters advokat inte är den enda som är kritisk till polisens förundersökning. Det är också åklagaren Katarina Lenter, som skriver ett brev till Polisen i Roslagen där hon menar att förundersökningen redan från början borde ha letts av en åklagare, istället för av Polisen. Och hon håller med Peters advokat om att Polisen inte borde ha använt sig av Strukton Rails egen utredning. – Utan det borde ha gjorts, bedömer jag, om man ska använda den som underlag i en brottsmålsprocess av ett oberoende, utomstående bolag som inte samtidigt underhåller och driver de här vägskyddsanläggningarna. Både åklagaren och advokaten är alltså kritiska till att Strukton Rail, som är en part i målet, själva fått utreda om bomanläggningen fungerat. Förundersökningen lämnas nu över till åklagaren Katarina Lenter och Trafikförvaltningen i Stockholms läns landsting beställer en opartisk utredning av bomanläggningen. Inte heller den nya utredningen visar några fel, men då har det hunnit gå ett halvår sedan olyckan. – Det som var intressant i det här målet egentligen var ju, fungerade vägskyddsanläggningen då olyckan inträffade eller fungerade den inte. Så den senare utredningen vi gjorde fick egentligen inte någon betydelse i målet eftersom den gjordes så sent. Till slut väljer Åklagaren Katarina Lenter att åtala Peter för vållande till annans död. Även om hon tycker att ett oberoende företag borde ha gjort den tekniska utredningen av bommarna direkt efter olyckan, finns ändå en utredning, resonerar hon. Peter säger att han hela tiden varit övertygad om att bommarna aldrig fällts ner. Han har inte tänkt så mycket på att det ska bli en rättegång. Men när rättegången närmar sig, drygt ett år efter olyckan, börjar han bli orolig. – Efter jul eller runt nyår började jag bli mer och mer orolig. Jag började sova väldigt dåligt. Jag vaknade i vargtimmen och tankarna gick igång. Det blev mer och mer nervöst. Sedan blev det ganska ansträngande med själva rättegången. ”Klockan är 12.30 här är Stockholmsnytt. En 56-årig man som misstänktes för att ha orsakat sin dotters död vid en tågkrock med Roslagsbanan frias av Attunda tingsrätt. Olyckan inträffade i början av januari i fjor vid en bevakad järnvägsövergång strax före Brobylund. Åklagaren ansåg att mannen varit oaktsam, bland annat pratat i mobiltelefon och kört för fort. Men Attunda tingsrätt anser inte att bevisen håller, och att det snarare är mycket som talar för att vägbommarna inte fungerade.” (P4 Stockholm 2014-03-07) – Utslaget på rättegången blev tydligare än jag hade trott eller tänkt eller förväntat mig med tanke på hur åtalet såg ut. Men det var väldigt skönt att bli helt friad på alla punkter. Peter frias på alla åtalspunkter. Och domstolen går till och med längre än så. Domstolen tar hänsyn till försvarets invändningar om att den tekniska utredningen har gjorts av samma företag som haft ansvaret för att bommarna ska fungera. Och skriver att det som framkommit istället talar för att bommarna faktiskt inte fungerat vid olyckstillfället. Domstolen väljer alltså att ta fasta på vittnesmålen om upprepade fel vid övergången, trots att Strukton Rails utredning inte visar några fel. Men hur kom det sig då att Polisen använde sig av Strukton Rails undersökning, trots att Polisen tidigt fått reda på att det fanns uppgifter om fel och brister på anläggningen? Claes Lundström är förundersökningsledare på trafikpolisen i Roslagen. Skulle du säga att Strukton Rail är en oberoende part i den här utredningen? – Med facit i hand är de ju inte det. När förstod du det? – När du ringde mig och ville göra den här intervjun. Fanns det ett resonemang om huruvida det var rimligt att de fick utreda sin egen anläggning? – Det var nog aldrig uppe till diskussion överhuvudtaget. Nej, enligt Claes Lundström pratade man aldrig om att det var problematiskt att företaget som ansvarade för säkerheten också fick utreda om den fungerat. Men trots det tycker han att Polisen gjorde en bra utredning. – Den är utredd, så länge polismyndigheten var förundersökningsledare, efter bästa förmåga. Hur bra var den förmågan då? – Jag tyckte den var bra. Ändå säger du att med facit i hand skulle ni låtit någon annan än Strukton Rail utreda det? – Ja, med facit i hand självfallet. Men då, när ärendet redovisades första gången, hade vi inte mer att redovisa. Sedan att det har funnits åsikter både från försvaret som ville ha mer uppgifter och som du påstår att åklagarmyndigheten haft kritik mot det här så kan man tycka att vi har tänkt på olika sätt. Sedan var som är rätt och vad som är fel och vad som är dåligt, det får eftervärlden döma oss för i så fall. Det var Trafikförvaltningen i Stockholms läns landsting som skickade ut Strukton Rail till olycksplatsen efter olyckan. Lars Ericsson som är säkerhetsdirektör på Trafikförvaltningen säger att det är så det brukar gå till. För till skillnad från Trafikverket, hämtar Trafikförvaltningen inte in några egna fakta när en allvarlig olycka inträffat. Och Lars Ericsson ser inte att Strukton Rail skulle ha ett egenintresse av att inte kunna visa några fel på anläggningen. – Jag anser inte att de har ett intresse av att ljuga, det är det jag menar. Men man kan ju, precis som domstolen har sagt, man kan ju säga att det finns någon slags jävsituation där, som inte är bra. Kan du förstå att man i domstolen … man skriver ju i domen sedan att man i någon mening godtar advokatens invändning om att det är en utredning som har gjort av samma aktör som har i uppdrag att sköta säkerheten, och att det påverkar bevisvärdet. Kan du förstå det resonemanget? – Jag kan förstå resonemanget och vi har dragit lärdomar av olyckan. Vi är inte nöjda med att vårt material inte håller i en domstolsprövning för det är ju det som har hänt. Vi har alltid möjlighet att föranstalta om en oberoende utredning, och vi gjorde det i det här fallet, om än lite väl sent, det ska jag erkänna. Men vår lärdom nu är att vi måste vara mycket snabbare på att reagera och se att här kan det finnas anledning att ta in ett oberoende företag som gör en utredning åt oss, vid sidan om den som Strukton eller någon annan leverantör gör. Det är en lärdom vi har dragit, så på det sättet förstår jag de här resonemangen. Lars Ericsson säger också att han blev överraskad över att så många upplevt fel och brister vid järnvägsövergångarna i Kårsta. De flesta av vittnena hade inte anmält felen till Trafikförvaltningen, och därför fanns ingen möjlighet för Trafikförvaltningen att undersöka dem. Och efter olyckan har Trafikförvaltningen beslutat att höja säkerhetsnivån vid korsningen genom att byta ut halvbommarna mot bommar som täcker hela vägbanan. Men hur var det då med det där mejlet som Peters advokat reagerade på, där Lars Ericsson skrivit till medarbetare på Trafikförvaltningen att ”Om vi kan svara 'bra' på dessa frågor tror jag bilföraren åtalas som ansvarig för olyckan, vilket är viktigt ut preventiv synpunkt”. – Det handlar egentligen bara om att jag vill inte komma i ett läge där vi inte svarar på ett sätt som polisen upplever är ett korrekt svar, där man får korrespondera fram och tillbaka, utan att man verkligen ger ett seriöst svar. Vad har bilföraren med det att göra? – Vi har uppfattningen att anläggningen har fungerat och den uppfattningen har ju vi då fortfarande. Sedan har man inte kunnat bevisa att den har gjort det. Det tycker vi är olyckligt och det drar vi lärdom av. Vi vill ju göra utredningar som duger i en domstol, och det är ju uppenbart att vår utredning har ju inte gjort det. Det kan man läsa i domen. Det är inte bra. Våra utredningar måste göras på ett sådant sätt så att de håller för en rättslig prövning också. Du skriver i det här mejlet att det är viktigt att bilföraren kan åtalas, ur en preventiv synpunkt. Skulle du säga att ni misslyckades när han friades? – Jag säger så här att domstolens beslut står ju där. Han är friad. Det är mitt svar. Är det ett misslyckande då? – Jag vill inte kommentera det på det sättet. Vi kan inte ha en annan uppfattning än en svensk en domstol. Vi accepterar domen. Lars Ericsson säger också att han i mejlkorrespondens med Polisen betonat att han sett allvarligt på vittnesuppgifterna att signalen visat vitt och rött samtidigt drygt två veckor innan olyckan. Lisa Hellkvist är kommunikationschef på Strukton Rail. Hon vill inte ifrågasätta vittnesmålen under rättegången, men säger att Strukton Rail är säkra på att teknikerna lagade felet med signalerna två veckor innan olyckan. Och hon säger att företaget inte har något egenintresse när de utreder en olycka. – Nej, vi har inget egenintresse, vi har ingenting att dölja. Vi är ute efter att göra ett bra jobb och se till att anläggningen fungerar bra. Det är vårt uppdrag. Det vi är intresserade av är att göra ett bra jobb. Hon säger att Strukton Rail alltid åker ut och undersöker anläggningarna när fel anmälts - och om det är fel på anläggningen så åtgärdas de. Strukton Rail är fortfarande övertygade om att utredningen var korrekt. Och om man ifrågasätter trovärdigheten i företagets egen utredning, ja då kritiserar man hela systemet inom järnvägsbranschen. – I så fall ifrågasätter man ju hur ett arbete utförs enligt lag. Enligt de lagar som Transportstyrelsen satt upp. Då blir det snarare en systemfråga som får diskuteras vidare i ett annat forum. På vilken sätt blir det en systemfråga? – Eftersom vi har följt de lagar och krav kring säkerhet som är uppsatta för branschen och om man då anser att det här systemet och de här lagarna och kraven inte uppfyller det vi behöver som medborgare får man ta frågan vidare. Och faktum är att det inte finns någon lag som kräver att en olycka ska utredas av en oberoende aktör. Claes Elgemyr är chef för sektionen infrastruktur på väg- och järnvägsavdelningen på Transportstyrelsen som reglerar säkerhetsarbetet på den svenska järnvägen. – De här utredningarna som görs av järnvägsföretagen, det finns inget syfte där och ska inte vara att utreda någon skuldfråga. Det är enbart för att förhindra en återupprepning. Då kan det vara bra att den som kan verksamheten också gör utredningen. Men i det här fallet blir utredningen avgörande för att kunna bedöma skuldfrågan. – Ja, men det är inte syftet med utredningen. Det är rättsväsendet, polisen, som har det uppdraget. Vi har bara uppdraget att förhindra att det sker en återupprepning. Och det är ganska tydligt också att vi ska inte behandla skuldfrågorna utan det är mer för att det inte ska hända igen. Och eftersom utredningarna inte ska behandla skuldfrågan, så är reglerna för utredningarna inte utformade för en svensk rättsprocess. – Visst kan de vara till hjälp, men en förundersökning som polisen gör de har väl andra metoder kanske, men visst kan de här utredningarna vara till hjälp, men syftet med dem är inte att ligga till grund för rättsväsendet utan det är för att förhindra återupprepningar. Frågan om vad det egentligen var som hände i Roslagsbroby när Peters dotter dog, får inget svar. Det enda vi vet med säkerhet är att bommarna var oskadda. Att det inte fanns några spår som visade att bilen svängt förbi bommarna i ett sent skede. Men samtidigt att tåget fått klartecken att passera övergången, och att den tekniska utredningen inte visade några fel på bomanläggningen. För Jan Eriksson i Kårsta betyder det att han fortfarande inte är säker på om bommarna fungerar eller inte. – Jag tror många tänker att man vill veta vad som har hänt. Jag vill också veta. Vad var det som hände? Var det bommarna? Hur rädda ska vi vara för våra bommar här nere? Men det som finns kvar, är konsekvenserna av olyckan. I Peters hus står ett fotografi på den yngsta dottern i fönstret. Bredvid står ett tänt ljus. – Vi lever med det här hela tiden. Det spelar ingen roll om det är jul eller nyår eller årsdagar…det är så påtagligt, vi bor ju kvar. Vi är ju här i den nya vardagen, med sorgen. Det är mer ett konstant läge. Sorgen blir tydligare när det är stilla. När det inte är rättegångar och sådant. Det blir lite tyst i bilen när vi åker förbi. Jag tänker på det varje gång. Reporter: Morris Wikström morris.wikstrom@sverigesradio.se Producent: Sofia Boo sofia.boo@sverigesradio.se

Det handlar om en saknad pappa och om hur sorg kan förändra tillvaron när Charlotte Lindmark i kväll medverkar i Vid dagens slut. Programmet är en repris från juli 2013. Charlotte Lindmark bor i Luleå, funderar ofta kring mänskliga beteenden och har under flera år skrivit och spelat egna föreställningar och lett kurser i improvisation, kroppsspråk och kreativitet. Hon anlitas ofta som skådespelare och kursledare av företag, föreningar och organisationer. Musik: Alex med Fläskkvartetten Prodcent Ragnhild Herminge

Avsnitt 53 See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

På någon timme kan du få snygga, välsvarvade naglar till ett lågt pris. Men Kaliber kan avslöja hur företag inom nagelbranschen erbjuder låga löner och vill ha stora summor pengar i utbyte mot ett svenskt arbetstillstånd. Jag står i ett köpcentrum. Bredvid mig har jag Meis som nyss har kommit ut från en nagelsalong. Hon sträcker fram sina fingernaglar – de har precis blivit dekorerade med skimrande plast. – Ja, jag har fixat mina naglar med glitter lite. För det är roligt. Jag tycker det är roligt att fixa naglar, för jag har inte långa naglar, det är därför jag fixar dem.  – Brukar du gå och göra det ofta eller? – Ja, varannan månad.  – Går du alltid hit? – Ja. – Jag heter Ylva. Jag har varit på nagelverkstad som jag säger. Det är där man lämnar in naglarna medan man går och shoppar, om man då får vara lite lustig. Nej, jag tycker att det är en bra investering eftersom jag aldrig kommer ihåg att kamma mig. – Aha, okej, så då är det bättre att fixa naglarna då? – Ja, om man då har håret på ända så ser man i alla fall inte ut som en utesovare i fall man har fina naglar. Nu har de då lagt akryl på precis som när man lagar bilar. Och sen så är det en väldigt fin nagel som har en snygg färg. Det som förut kanske sågs som en dyr lyxbehandling har numera blivit något som många människor unnar sig till vardags. Och att döma av artiklar och bloggar är det en trend som växer sig allt starkare. Det handlar om naglar som tvättas, filas, penslas med härdplast och torkas i maskiner. En del sätter på lösnaglar, andra vill ha originella mönster. Tidigare förknippades manikyr och annan nagelvård kanske mest med enmansföretagare som hyrde in sig i hörn av frisörsalonger. Idag kan du gå på nagelbehandling i särskilda nagelstudior runt om i hela Sverige, där affärsmodellen liknar den som länge har funnits i till exempel USA. Snabba behandlingar. Billiga priser. Och i många fall: arbetskraft som flyttat hit från andra delar av världen. – Var kommer de ifrån, de som jobbar här? – Jag tror det är från Thailand...jag vet inte. – Känner du dig säker på att de har bra lön och har det bra de som jobbar här? – Jag vet inte. Idag undersöker Kaliber vilka det är som får betala, när du vill ha snygga naglar till ett billigt pris. Det är sen eftermiddag, och människor rör sig mellan butikerna i stadskärnan. – Jag letar efter en nagelsalong som ska ligga här. Den här berättelsen börjar med att vi hittar en hemsida med platsannonser, där nagelsalonger från hela Europa söker efter personal. – Och med mig här har jag en utskriven version av den här hemsidan. Där finns det annonser från Tjeckien, Tyskland, Frankrike, Schweiz…ja, hela Europa egentligen. Alla annonserna på hemsidan är skrivna på vietnamesiska. Ofta står det att arbetsgivaren kan hjälpa till med att ordna boende och de juridiska papper som är nödvändiga för att komma in i landet och jobba. Och vi hittar också annonser från Sverige. – Här har vi en annons där det står att man söker kvinnliga arbetstagare som kan jobba i Sverige. Det står ett telefonnummer här också. Här har vi en annan annons. Det står ingen lön men det står att bostad ska ingå. Juridiska papper ska ordnas av arbetsgivaren. Så vad jag tänkte nu är att jag ska gå besöka några av de här nagelsalongerna för att höra lite mer om hur upplägget här egentligen ser ut. Vi har bestämt oss för att ta reda på mer om de här annonserna. Till vår hjälp har vi en kollega som talar vietnamesiska. Hon ringer upp numren i de svenska annonserna i rollen som arbetssökande nagelterapeut från Vietnam. Hon ställer frågor om lön, arbetsförhållanden och vad som krävs för att få komma till Sverige och jobba. – Hallå? Vilka svar hon fick ska vi återkomma till lite senare i det här programmet. Den första nagelsalongen jag besöker är möblerad med massagestolar, fotbad och arbetsbänkar. Några anställda är i full färd med att tvätta, fila och lacka naglarna på avslappnade kunder. – Det ser rätt bekvämt ut Jag har bokat en intervju med ägaren, som visar mig runt i lokalen. Och vi ska säga att rösten vi hör här har vi förvrängt. – Hos oss vi har allting från topp till tå. Vi gör nagel…naglarna, fötterna, pedikyr, ögonfransar, sen hårförlängning, hårklippning, hårstyling. Vi har allting från topp till tå, säger ägaren. Vi gör nagelbehandlingar, pedikyr, ögonfransar, hårförlängning och hårstyling. Han berättar att de börjar bygga upp en allt större kundkrets – och att det är svårt att hitta en salong där man kan få en nagelbehandling till bättre pris. – Vi är stans billigaste. Hälften, kan vi räkna. Normalt de tar tusen kronor men vi tar…här de tar 500 kronor. Mindre. Stans billigaste säger han. Hälften så dyra som andra salonger. – Hur kan ni vara så mycket billigare? – Vi har bra kvalitet och duktiga och ny teknik… – Tekniken är billigare? – Ja. Och duktiga folk som kan jobba. De låga priserna beror på billigare teknik och duktig personal, säger ägaren. Han berättar att hans anställda kommer från olika länder – bland annat från Vietnam. Men han säger att de får samma löner som om han hade anlitat en svensk. – Eftersom vi har…ehm…kan man säga…kollektivavtal. Så det är samma. Vi har kollektivavtal, så det är inte skillnad. Att betala ut lön minst enligt kollektivavtal är ett krav för att få tillstånd att få hämta hit personal från länder utanför EU. Det gäller också försäkringar och andra villkor. – Är det verkligen så att alla här får lön enligt svenskt kollektivavtal? – Ja, det är alla. Men svaren låter helt annorlunda när vår kollega ringer upp ägarens mobilnummer i rollen som arbetssökande nagelterapeut från Vietnam. Vi får här höra att lönen ligger på 1000 dollar i månaden, för heltidsarbete. Det motsvarar ungefär 6500 kronor – långt mindre än de 21 000 som ägaren talade om när jag träffade honom. Vår kollega blir också lovad att boende kommer ordnas till henne. Hon kommer få bo tillsammans med andra anställda. Lunch får hon på salongen. Vi vill ta reda på om det här förekommer på fler ställen, och ringer runt till ytterligare sju nagelsalonger. Vi ringer till företag som antingen aktivt annonserat efter utländsk arbetskraft eller som vi vet har tagit in personal på arbetstillstånd via Migrationsverket. När vi går igenom de tillstånd som utfärdats av Migrationsverket de senaste tre åren hittar vi omkring 80 personer som har fått rätt att komma till Sverige för att arbeta på nagelsalong. Av de totalt åtta nagelsalonger vi ringer till, så är det fyra som på rak arm säger att de är intresserade av att anställa vår kollega. De uppger alla att lönen ligger på 1000 dollar i månaden –ungefär 6500 kronor. Dessutom säger de att de ska hjälpa till att ordna boende, tillsammans med andra anställda. Arbetstiden kan vara så mycket som 60 timmar i veckan. De salonger som inte är intresserade av att anställa vår kollega säger antingen att de har tillräckligt med personal, eller att de bara anställer släktingar och vänner. Men de flesta av dem svarar ändå på frågor om hur lön och villkor generellt sett ser ut i Sverige. Och de bekräftar våra uppgifter: lönen som man får som nagelterapeut ligger vanligtvis på omkring 6500 kronor i månaden. Det är Migrationsverket som fattar beslut om arbetstillstånd. Deras krav för att bevilja ett tillstånd är att lön, försäkringar och andra villkor ska ligga minst på samma nivå som kollektivavtal eller annan branschpraxis. Om man inte jobbar heltid så finns det ett krav på att man måste tjäna minst 13 000 kronor i månaden. – Om en arbetstagare får tusen dollar i månaden, alltså motsvarande runt 6500 kronor…hur skulle Migrationsverket se på det? – Du menar den lön man får ut? Fredrik Martinsson är jurist på Migrationsverket och expert på frågor som rör arbetstillstånd. – Ja, då kan jag konstatera direkt att det är alldeles för lågt för att man skulle bevilja tillstånd om man hade vetat det från början. Det grundläggande är att lön, försäkringar och andra villkor ligger på minst på den nivå som kollektivavtalen ligger på för yrket i fråga. 6 500 kronor i månaden för ett jobb som nagelterapeut är alltså på tok för lite för att Migrationsverket ska bevilja ett arbetstillstånd – lönen ska vara kollektivavtalsenlig. Samtidigt har myndigheten väldigt få möjligheter att kontrollera att arbetsgivarna lever upp till det kravet. När Migrationsverket fattar beslut om arbetstillstånd, så begär de att få se ett anställningserbjudande. Där den svenske arbetsgivaren uppger bland annat vilken lön och vilka försäkringar som ska gälla. Men Fredrik Martinsson poängterar att det är just ett erbjudande om anställning, och ingenting annat. – Det är ju alltså inte något avtal eller något kontrakt emellan arbetstagaren och arbetsgivaren. Det är inte bindande i en arbetsrättslig konflikt, utan det är ju ett anställningserbjudande och att det är det vi kräver, det beror ju på att lagstiftningen ser ut så. – Så i praktiken så kan man inte vara säker på att det är de anställningsförhållandena som kommer råda när personen har kommit till Sverige? – Nej, det kan man inte vara. – Vad har Migrationsverket för möjligheter att följa upp det här då? – Enligt lagstiftningen och regelverket som det ser ut nu så…så har vi möjlighet att göra det när arbetstagaren kommer in med en ansökan om förlängning. Det är först då som vi verkligen kan kontrollera att man har fått den lön som är utlovad och att försäkringar har tecknats och så vidare. Så det är framförallt i förlängningssituationen som vi kontrollerar. – Och om det inte blir någon förlängning? – Ja, då blir det ju inte någon kontroll i just det fallet, om det inte kommer in någon ny ansökan. Vi har hittills hört om hur vietnamesiska nagelskulptörer blir erbjudna löner på motsvarande 6500 kronor. Långt mindre än vad Migrationsverket kräver för att bevilja ett arbetstillstånd. Och vi har också hört att verkets möjligheter att kontrollera det här är små. Men det här är inte det enda som vi får reda på under vår rundringning till nagelsalongerna. – Hallå? De som är intresserade av att anställa vår kollega vill nämligen inte bara att hon ska arbeta för en låg lön – de vill dessutom ha betalt för att hjälpa henne att ordna ett arbetstillstånd till Sverige. – Det viktigaste är att vi måste få en summa pengar. – Är det pengar som man betalar i förskott? – Ja. Det är det som är det viktigaste. – Får jag fråga, hur mycket ska jag betala i förskott? – Det är 22 000. – 22 000 dollar? – Ja. 22 000 dollar kostar det att ordna ett arbetstillstånd, säger den här personen. Det motsvarar ungefär nio årslöner för en genomsnittlig statsanställd vietnames. – Ungefär hur mycket kommer jag få i lön varje månad? Jag behöver veta hur lång tid det tar för mig att få tillbaka mina 22 000. – Om jag säger till exempel att du får tusen dollar i månaden. – Då tar det mig ungefär två år att få tillbaka, eller hur? – Ja. – Det är inte så mycket? – Det är svårt, förstår du. Du kan fråga andra om hur mycket det kostar att få papper för att få komma till Sverige och Skandinavien. Då förstår du. Ett arbetstillstånd för 22 000 dollar.  Det motsvarar närmare 140 000 kronor svenska kronor. Med en lön på 6500 kronor, så innebär det att man måste jobba nästan två år för att få tillbaka sina pengar. – Om du vill komma hit och jobba och få hög lön då ska du jobba svart. Då betalar du inte skatt och när tillståndet går ut då ska du återvända hem. Eller så kan du stanna kvar här och gömma dig. Det går också bra. Nagelsalongen som vi ringde till här ligger i ett köpcentrum. Jag beger mig dit för att fråga ägaren om det som sades under telefonsamtalet. Vi slår oss ner vid receptionen, och jag berättar för honom om samtalet som vår kollega har ringt, där vi fick höra att det skulle kosta motsvarande 140 000 svenska kronor att komma till Sverige. – Och 1000 dollar i månaden kommer man få om man kommer hit och jobbar. – Nej, jag tror inte att jag har sagt något sådär alltså. Det är svårt att förklara till de som är i Vietnam alltså. Så jag vet inte…det. Hur ska jag säga. – Men du…när du tar hit folk från Vietnam, får de betala för att komma hit då? – Nej…faktiskt…men måste man spela in så här? – Det är bra om du får svara. För jag har en bandupptagning där du säger att det kostar 22 000 dollar för en person att komma till Sverige och jobba här. – Asså. Nej på vilken band alltså? – Jag kan spela upp den för dig om du vill. Telefonnumret vi har ringt till är registrerat på ägaren. Personen som svarar uppger samma namn som ägaren vid två tillfällen, och refererar till annonsen på internet, där vi hittade hans kontaktuppgifter. – Känner du igen det här samtalet nu? – Ja, jo…får se alltså…men det står inte något nummer på det alltså…ibland det är svårt alltså…faktiskt, jag har jättemånga samtal. Nej men du behöver inte spela in eller hur? – Nej men det är viktigt att du får berätta nu, du sa… – Jamen, kolla…såhär va…måste jag prata med dig? – Du måste inte prata med mig. Du väljer om du vill prata med mig. – Nej, nej…jag ska inte prata med dig. Ägaren säger att han inte är säker på om det är han som pratar på inspelningen eller inte, eftersom han får  så många telefonsamtal. Sen vill han avbryta intervjun. – Så det är inte du som pratar där? – Jag tror inte det. – Du tror inte att det är du? – Nej, nej. Jag tror inte det. – Men det här numret som står här på den här annonsen då? Är det där ditt nummer? – Ja, jo, det är mitt nummer. – Det är du som har lagt ut den här annonsen. – Ja, det är jag som har lagt ut den annonsen, ja. – Vi ringde det numret. – Hur ska jag veta att du har ringt på detta numret? Eller hur. Det är svårt att veta. Jag kan inte veta att du har ringt på detta nummer. – Jamen vi vet att vi har gjort det. – Jamen, du vet att jag visste att jag har inte svarat på några samtal på såna sätt. Efter att först ha varit osäker så nekar nu ägaren till att det är han vi pratade med. Men han har inte förklaring till att någon svarar på hans mobiltelefon, uppger hans namn och talar om anställningsvillkor på hans salong. Också de andra tre personerna som är intresserade av att anställa vår kollega säger att det kostar stora summor pengar att ordna ett arbetstillstånd till Sverige. Här nyss hörde vi en av dem uppge ett pris på ungefär 70 000 kronor. De andra två säger att det kostar omkring 100 000 respektive 120 000 kronor. Två av dem säger att hela summan måste betalas i förskott. De andra säger att delar av den kan betalas genom avdrag på lönen. – Om det skulle uppdagas att en arbetsgivare har tagit betalt av den sökande för att ordna det här arbetstillstånden eller ge den sökande ett anställningserbjudande – hur skulle det påverka er bedömning? Fredrik Martinsson på Migrationsverket igen. – Om vi fick reda på det i ett ärende så skulle vi ju inte bevilja något arbets- och uppehållstillstånd i det fallet. För det vore ju i så fall ett tecken på att det här är…det här är inte en anställning, en vanlig anställning såsom den ska se ut. Alltså regelverket är ju tillkommet för att bevilja arbetstillstånd för riktiga anställningar på en arbetsmarknad som…där man följer regler och lagar givetvis. – Jag har i min undersökning hittat exempel på arbetsgivare som tar mellan 70 000 och 140 000 kronor för att erbjuda någon en anställning. Hur allvarligt är det här tycker du? – Ja, det är ju mycket allvarligt för det är ju enligt min uppfattning och enligt verkets uppfattning ett missbruk utav lagstiftningen. – Vad kan det få för konsekvenser för arbetsgivaren då? – Ja, för arbetsgivaren så får det ju egentligen inga konsekvenser, utan konsekvenserna drabbar ju i det fallet arbetstagaren som riskerar att inte få sitt tillstånd förlängt. Det drabbar ju i och för sig indirekt arbetsgivaren också givetvis men det som kan hända då är ju att Migrationsverket avslår den här nya ansökan. – Det låter ganska tandlöst. – Ja alltså den nuvarande lagstiftningen innehåller ju inte någon…några möjligheter att lägga sanktioner på arbetsgivaren eller så, utan det vi gör, det är ju att pröva ärendena ärende för ärende och det är klart att…det vi…det vi…noterar och de erfarenheter vi gör, de väger vi givetvis in men det finns ju inte något…något…sanktionssystem eller några direkta åtgärder som drabbar arbetsgivaren på det sättet. Vi har ringt till åtta nagelsalonger. Det finns många fler, och hur anställningsvillkoren ser ut där, det kan vi inte veta. Men de nagelsalonger som har varit intresserade av att anställa vår kollega, när hon ringt runt i rollen som arbetssökande vietnames, erbjuder löner som är mycket lägre än vad Migrationsverket kräver för att godkänna ett arbetstillstånd. Och de vill dessutom ha stora summor pengar för att erbjuda en henne arbete i Sverige. Migrationsverket kallar det här för ett missbruk av lagstiftningen. Men på en del nagelsalonger förekommer det också arbetskraft som helt saknar tillstånd att arbeta i Sverige. Det säger Jerk Wiberg som är gruppchef vid gränspolisen i Stockholm. De har på senare tid gjort ett tiotal inspektioner av nagelsalonger i Stockholmsområdet. Vid hälften av tillfällena har de hittat personer från Vietnam som jobbar på salongerna, men som saknar arbetstillstånd. – Vanligtvis har det handlat om människor som har haft uppehållstillstånd i något annat Schengenland. Men deras rätt i Sverige så att säga har begränsat sig till en turistvistelse. Ofta handlar det om personer med arbetstillstånd från Tjeckien, som inte är giltiga i Sverige, enligt Jerk Wiberg. Och den här bilden bekräftas också av vår egen undersökning. Flera av de nagelsalonger vi är i kontakt med säger att många av de vietnameser som kommer för att arbeta i Sverige först har skaffat papper i Tjeckien. Det är straffbart för en svensk arbetsgivare att anställa en person som saknar uppehållstillstånd, men enligt Jerk Wiberg är det svårt för polisen att skaffa bevis som är tillräckliga för att få till stånd en fällande dom. Ofta hävdar arbetsgivaren att personen som arbetar är under utbildning eller bara är där och provjobbar, säger han. – I mina ögon handlar de om att de arbetar där, och att man vet ju mycket väl reglerna att de inte får arbeta. Men man tar ju chansen naturligtvis och slinker ur det här om man kan. Vi är tillbaka på nagelsalongen som vi besökte i början på det här reportaget. Nagelsalongen där ägaren sa att hans anställda – även de från Vietnam – får kollektivavtalsenliga löner. – Det är svensk politik och vi gör som de säger. Det är svensk politik och vi gör som de säger, berättar ägaren. Men när vi ringde till hans nummer och låtsades söka jobb, då fick vi höra att lönen låg på ungefär 6500 kronor. Dessutom skulle det kosta 11 000 dollar, motsvarande 70 000 kronor, att få komma till Sverige och jobba. – Du tar inget betalt för att ta hit folk? – Nej, absolut alls. – Ingenting alls? – Nej. – Och alla får lön enligt kollektivavtal? – Absolut. Jag berättar vad vi fick höra när vår kollega ringde till hans nummer och att vi har det inspelat. – Nej, jag vet inte vad du snackar om. – Och att man ska få tusen dollar i lön. – Nej. – Är du helt säker på det? – Hundra procent. – Vi kan lyssna på den om du vill. – Absolut. – Kommer du ihåg det samtalet? Jag spelar upp ljudfilen och frågar om han minns samtalet. Men den frågan får jag inget svar på. Ägaren reser sig för att svara i telefon. Sen ber han mig att följa med in i personalrummet. – Du kan intervjua en annan gång. Jag tror du kommer hit för att göra intervju sen du frågar om något annat. Så du behöver inte komma hit. – Tack och adjö. Du ska gå härifrån. – Men vänta lite nu… – Nejnejnejnej. – Men så här är det bara. Jag kommer använda det här. Det kommer vara i vårt program. – Tack och adjö du ska gå härifrån nu. – Okej, jag går härifrån. Jag går härifrån om du vill det. Jag kommer höra av mig till dig sen. – Kom inte hit. Kom inte hit! – Jag kommer ringa till dig sen för du måste få kommentera.. – Kom inte hit. Efter intervju hör vi av oss fler gånger till ägaren via telefon, sms och post, för att han ska få chansen att kommentera vår bandinspelning – men han vill inte svara på några frågor. – Hej – Hej jag jobbar med ett program på Sveriges Radio som heter Kaliber. – Vad vill du? – Jag skickade ett brev till dig förra veckan. Jag vet inte om du… – Din fucking, din fucking. Ring inte hit. – Ursäkta? – Ring inte hit. – Men du har fått brevet? – Ring inte hit. – Jag tänkte bara berätta.. – Ring inte hit. – Jag tänkte bara berätta lite för dig vad som kommer i det här programmet som vi sänder på söndag…….Hallå….hallå? Reporter Markus Alfredsson markus.alfredsson@sverigesradio.se Producent Sofia Boo sofia.boo@sverigesradio.se

Hur man ska mäta kvalitén av en högre utbildning är inte självklart. Kaliber berättar historien om hur Utbildningsdepartementet drev igenom en utvärderingsmodell, trots protester från både lärosäten, studenter och högskoleverket - en modell som nu kritiseras internationellt och riskerar att sätta den svenska högskolan i ett europeiskt B-lag. Statens utvärderingssystem för högskolan drevs igenom av regeringen trots protester från både lärosäten, studenter och regeringens egen expertmyndighet. I efterhand visade det sig att protesterna var befogade. Det är juni 2010 och en universitetskansler avgår. – Jag tror första gången jag sa det var under ett insynsrådsmöte. Då hade jag redan meddelat Peter Honeth, statsekreteraren, att det fick bli på det här sättet. – Med det förslag som låg i propositionen om hur man skulle mätte kvalitet på svenska studenter och utbildningar, jag såg att systemet inte skulle göra jobbet. Och systemet skulle ha alla möjligheter att bli djupt orättvist.   Anders Flodström hade tillträtt jobbet som chef för expertmyndighet för Högskoleverket 2007. Han kom närmast från KTH där han varit rektor i åtta år. Men i början av juni 2010 beslutar han att avgå som universitetskansler omgående. Vi sitter på Kungliga Tekniska Högskolans bibliotek i Stockholm. – Det växte väl fram, men det växte fram ganska fort. Anders Flodströms avgång är slutet på en process som börjar ett drygt år tidigare. Vi backar till 2009. Expertmyndigheten, Högskoleverket, har fått i uppdrag av regeringen att lämna in ett  förslag på kvalitetsutvärderingssystem med större fokus på utbildningarnas resultat. I september lämnar de in förslaget till Utbildningsdepartementet. Högskoleverket föreslår att man ska titta på tre saker när man bedömer kvalitén i landets utbildningar. Dels hur utbildningarna är utformade, studenternas examensarbeten, och hur studenterna upplever sin utbildning. Förslaget har tagits fram i samarbete med landets högskolor, universitet och studentorganisationer. Täta avstämningar har hållits mellan Högskoleverket och departementet under det senaste halvåret. – Efter den femtonde september tystnade den dialogen. Vi hade inga fler möten omkring det här. Lena Adamson är vid den här tiden huvudsekreterare och ställföreträdande myndighetschef på Högskoleverket och universitetskanslerns högra hand. Det är hon som i praktiken har tagit fram förslaget till utvärderingssystemet. – Vi fick ingen feedback på vad de tyckte om systemet förrän vi började höra utifrån att statssekretereraren är ute och pratar med bland annat förvaltningscheferna på universiteten och är mycket missnöjd med systemet och säger i princip att det ska slängas. I förra veckans Kaliber berättade vi om problemen med det utvärderingssystem av högskoleutbildningar som sedan infördes. Vi visade att metoden brister. Idag berättar vi vad som hände när regeringsdepartementet och dess expertmyndighet Högskoleverket blev oense om hur systemet skulle utformas. Svensk förvaltning bygger på att myndigheterna står så självständiga från regeringen. Och det är på myndigheterna, inte i regeringskansliet, som man tar fram de konkreta förslagen på hur regeringens politik ska genomföras. I det här fallet var det Högskoleverket som skulle utvärdera svenska högskolor och det var de som skulle utarbeta en metod för det. Tillbaka till hösten 2009. Huvudsekreteraren Lena Adamson och universitetskanslern Anders Flodström på Högskoleverket inser till slut att deras förslag på utvärderingssystem inte har godkänts på departementet. – Då startade processen om hur ett förändrat förslag skulle se ut och den hade en hel del humor. Departementets sakkunniga förvandlades till ett minihögskoleverk, det hyrdes in expertis från Lund. För mig var det lite som ett korplag skulle representera Sverige i VM. På Utbildningsdepartementet har nu delar av Högskoleverkets förslag hamnat i papperskorgen och departementet tar fram eget förslag till utvärderingssystem. En ovanlig ordning, då det alltså oftast inom svensk statsförvaltning är expertmyndigheten som tar fram underlag till nya propositioner på regeringens uppdrag. Men på Högskoleverket råder stiltje. Joakim Palestro är biträdande chef på utvärderingsavdelningen där under den här tiden. – Det kom inte några besked. Ju längre tiden gick, ju mer ansträngande tyckte jag personligen att det var att vi inte fick ett tydligt uppdrag. Vad ska vi göra? Det kom signaler om att vi ska göra om detta, och med tanke på att det hade tagit ett halvår att göra det förra förslaget så hoppades jag att det skulle gå tämligen fort. När ryktet sprids att departementet håller på att utveckla sitt egna förslag skriver ordföranden för universitet och högskolornas samarbetsorganisation, SUHF, i februari 2010 ett brev till högskoleministern. Hon uttrycker, å förbundets vägnar, oro för att departementet ska strunta i Högskoleverkets förslag, som är väl förankrat hos lärosätena. En kort tid innan förslaget på utvärderingssystem för högskolan ska klubbas i riksdagen bjuder departementet in representanter för högskolesektorn till ett möte. På det mötet presenteras ett helt nytt förslag på utvärderingssystem. – Där fick vi se en powerpointpresentation av ett nytt förslag för första gången och det var ju väldigt underligt att det kom ett nytt förslag på så kort varsel innan det skulle in till riksdagen, som presenteras med en powerpoint bara. Vi var ganska upprörda över det här.   Klas-Herman Lundgren, ordförande för Sveriges Förenade Studentkårer vid den här tiden, är med på mötet. Vi har stämt träff på en konferensanläggning. Bredvid porlar en fontän. – Man hade gått från ett förslag som hade diskuterats med sektorn till att departementet på så kort tid innan la fram ett helt eget förslag utan några reella underlag, utan bara en dragning i storsal. Man förstod att ett sånt förslag kanske inte skulle förändras så mycket innan det kom till riksdagen eftersom det var så kort tid kvar. Ledningen på Högskoleverket, den myndighet som haft till uppdrag att ta fram förslaget, får däremot inte komma på mötet. Lena Adamson: – Den inbjudan, där blev alltså Anders Flodström och jag nekade att komma till det mötet. – Vi fick ju höra förstås om detta möte från tredje part, men vi som skulle göra själva jobbet var inte erbjudna att delta. Joakim Palestro, fortfarande kvar på samma arbetsplats, före detta Högskoleverket som idag heter Universitetskanslersämbetet. – Och då var förtroendeklyftan monumental. Då tror jag många upplevde att det här kommer inte gå. Anders Flodström kommer att hoppa av. De som är inbjudna på mötet, har alltså bara en powerpointpresentation och några dagar på sig att lämna synpunkter på departementets förslag. Klas-Herman Lundgren, f d ordförande på Sveriges förenade studentkårer igen. – Från studenternas håll ifrågasatte vi att departementet hade gjort sitt egna förslag och struntat i sin expertmyndighet och åsikterna från sektorn. Speciellt som man samtidigt pratade om från departementets håll att det var väldigt viktigt med frihet inom högskolesektorn. Det var ändå ett ledord som man hade från departementet, att det var viktigt med frihet och autonomi. Att samtidigt göra så här med ett förslag, det var vi väldigt kritiska till. Det vanliga är att alla berörda remissinstanser har omkring tre månader på sig att läsa igenom utförliga skriftliga förslag och komma med synpunkter innan en proposition ska klubbas i riksdagen. Den här gången har de bara en powepointpresentation som underlag och några dagar på sig. Av de 28 synpunkter på departementets förslag som kommer in är 3 positivt inställda. Där finns rektorerna vid Uppsala universitet, KI, SLU och KTH. Övriga 25 är emot departementets förslag, bland andra Sveriges förenade studentkårer, 9 lärosäten och universitetslärarnas fackförbund SULF. Ann Fritzell som vid den här tiden är förbundets chefsutredare skriver att förslaget är “olämpligt, olyckligt, otydligt och delvis obegripligt”. – Ilskan var i första hand kopplat till processen, både själva hearingen och den orimligt korta tid vi fick på oss för att reagera. Eftersom jag vet hur arbetet går till i regeringskansliet, så innebar det ju att de ändrade ju inte en stavelse på någonting som man hade tänkt. Det var ju praktiskt taget omöjligt med den tidsplan man hade. Det var ju bara ett spel för gallerierna. Jag var också frustrerad över att detta blev slutet på den process som redan från början hade varit tveksam. Och det var då du skrev det här remissvaret? – Ja, jag har skrivit många remissvar genom åren. Det här är det mest ilskna, frustrerade remissvar jag någonsin har skrivit. – Det här som vi brukar berömma oss med i Sverige att vi har den svenska modellen och att experter utreder och att man försöker belysa saker från olika håll och titta på konsekvenser och så, och att det sen remissbehandlas innan man lägger förslag i proposition till riksdagen, hela den processen var ju helt överspelad och ignorerad. På Utbildningsdepartementet möter vi statssekreterare Peter Honeth, ministerns närmaste man och den som ledde arbetet med förslaget till ett nytt utvärderingssystem. Han menar att det inte är anmärkningsvärt att departementet frångick Högskoleverkets förslag och istället gjorde ett eget. – Det är inget konstigt med det. Och sen stämde vi av det lite snabbt innan vi la en proposition. Men det är fel att kalla det här ett hastverk. Det hade en lång historia med flera remisser. I propositionen ingick också andra förslag som remissbehandlats i traditionell ordning, men det gäller inte utvärderingssystemet. – Till syvende och sist måste det vara regeringen som tar ansvar för de förslag som föreläggs riksdagen. Myndigheten är just en expertmyndighet som tar fram ett förslag. Och sen är det inte alls ovanligt att det behöver ändras på olika sätt. Och speciellt som man i det här fallet inte hade följt de direktiv som man hade fått från regeringen. Resultatet blev något som vi inte tyckte stämde med uppdraget och inte heller något som var rimligt utifrån det här med vad som är statens roll. Statens roll är att se om resultatet av utbildningen blir det som förskrivs. Universitetskanslersämbetets förslag fokuserade inte tillräckligt tydligt på det utan gick mycket in i hur verksamheten skulle bedrivas. Det tycker vi är universitets och högskolors ansvar, inte statens att ha uppfattningar om. Det var en ganska viktig principiell grund för det förslag som sen lades fram. – De direktiv som förelåg var att ni ska utarbeta ett utvärderingssystem som ska ha fokus mot resultat och mot de självständiga arbetena. Och det tyckte vi ändå att det var det vi levererade. Joakim Palestro igen, vid den här tiden biträdande chef på Högskoleverkets utvärderingsavdelning. – Vi fick inget direkt uppdrag att det här ville man inte ha. Säkert antydningar, men det är väl symptomatiskt i statens nya styrning av myndigheter är att det sker via det som kallas mjuk styrning. Vi har mycket dialoger med regeringskansliet istället för konkreta uppdrag där man har ett underlag, det vill säga ett beslut och förordningar och regleringsbrev som underlag. Då kan man gå tillbaka. Här är lite svårare. Framför allt att kontrollera hur det faktiskt gick till. Det förekom i slutna rum mellan olika personer. Lena Adamson, dåvarande huvudsekreterare på Högskoleverket: – Vi följde allt det som fanns skriftligt beslutat. Och jag tycker fortfarande att vi försökte på alla sätt hitta en väg ut och det gjorde vi tills den dagen som riksdagen fattade sitt beslut och då gick vi därifrån. Och det tycker jag är det hederliga sättet att göra så. Efter det skriftliga regeringsuppdraget hölls det flera informella möten mellan departementet och expertmyndigheten för att följa upp arbetet med utvärderingssystemet. – Jag tror faktiskt, men det är min högst personliga uppfattning, att de nog var lite rädda att vi inte skulle göra som de sa. Att vi var sossifierade, eller hur man nu ska uttrycka det. Att vi under så lång tid blivit påverkad av den socialdemokratiska regeringen att vi inte ville förändra oss. Det vänder jag mig väldigt starkt emot. Vi som jobbar på myndigheter är väldig professionella. Vi lyssnar av och har ett uppdrag att leverera underlag. Sen är det våra politiker som beslutar. Men det fanns en vilja att kolla upp, och detta skedde i princip genom olika typer av möten som ägde rum, så ofta som en gång i veckan. Och det kan jag tycka att det är nästan ett orimligt inflytande ett regeringskansli kan ha på en myndighet, att man ska träffas så ofta för att stämma av saker. Det borde kanske kunna skötas en gång i månaden. I våras presenterade Statskontoret en rapport som visar att regeringen sen 2009 i högre grad än tidigare styr sina myndigheter informellt, alltså med tätare möten och avstämningar som komplement till den formella myndighetsstyrningen. Det finns fördelar med det, men det ställer också höga krav på både Regeringskansliet och myndighetsföreträdarna, så att informationsutbytet inte går utanför den formella styrningen. Tillbaka till tidig vår 2010 och den tidpunkt då Utbildningsdepartementet redovisar sitt förslag på nytt utvärderingssystem med hjälp av en powerpointpresentation. Istället för att vara med på det stora mötet med lärosätena och studenterna får Högskoleverkets ledning komma på ett enskilt möte före det stora. Det är Lena Adamson som går. – Och då var det så att Anders och jag hade ju pratat om det här och hade en misstanke om varför vi skulle se det här först. Man skulle vilja säga att det var förankrat på Högskoleverket. Jag hade ett uppdrag på det mötet och det var att göra tydligt att det här är inget som är förankrat hos Högskoleverket. Jag sa det vid tre tillfällen på det mötet så att det inte skulle kunna misstolkas. Det var inget roligt möte. Vid ett tillfälle sa jag att det här kommer inte att bli godkänt av ENQA, det uppfyller inte European Standards and Guidelines. Då säger han att regeringen kan bestämma vad den vill. Den kan bestämma vad du har för färg på väggarna på Högskoleverket. Det var den tonen som var. Tidigare under våren har Lena Adamson skrivit en debattartikel i Sveriges universitetslärarares facktidning. I artikeln varnar hon för att Sveriges nya utvärderingssystem kan bli underkänt av det Europeiska kvalitetsorganet för högre utbildning, ENQA. Hon skriver att regeringen har blandat sig i systemets utformning i allt för hög grad, vilket är förbjudet enligt ENQAs regler. Detta för att förhindra att länder med auktoritära statsskick lägger sig i sina myndigheters arbete för mycket. “Det är i det sällskapet vi befinner oss idag”, avslutar hon artikeln. – Som anställd på en myndighet ska man naturligtvis inte gå in i en politisk diskussion med departementet, det är inte alls ens roll. Men jag såg inte att jag gjorde det. Jag diskuterade metoden och försökte få dem att förstå att det här kommer inte att bli godkänt. Jag tycker att det var mitt ansvar i den här frågan. Jag visste, vi visste - vi visste att de visste - att det här systemet blir inte godkänt. Jag tycker att det är en enormt allvarlig fråga och då måste jag ta mitt ansvar att på olika sätt försöka förändra den situationen. Om man tyckte redan från departementets håll att Högskoleverket gör inte som vi säger och nu tycker de dessutom att vi är en diktatorisk regering? – Men då får man fråga sig, vad skulle vi göra? Skulle vi följa vår instruktion och regleringsbrev och regeringsuppdrag eller skulle vi följa det som sades informellt i sammanhang där man inte förde några minnesanteckningar? Det här är det man kallar för double bind. Att ge dubbla budskap. Man vet inte åt vilket håll man ska vända sig åt. Efter att regeringen till slut lagt fram sin proposition, Fokus på kunskap - kvalitet i den högre utbildningen, anmäler socialdemokraten Marie Granlund processen till Konstitutionsutskottet. Bland annat skriver hon att regeringens samlade agerande väcker en hel del allvarliga frågor kring hur styrningen av högskolan egentligen fungerar. Men Konstitutionsutskottet framför ingen kritik, utan pekar på de relativt stora befogenheter regeringen har att styra sina myndigheter. Anders Flodström, f d universitetskansler och chef för Högskoleverket: Ingår det inte i jobbet att lyda departementet? – Nej det tycker jag inte att det gör. Myndigheterna representerar en sakkunskap - som Högskoleverket, som forskningsråden, som universiteten och Socialstyrelsen, ska ha en egen kraft genom att låta sakkunskapen synas gentemot politiken. Regeringen ska lyssna på sina expertmyndigheter säger den f d myndighetschefen. Det är regeringen som ansvarar för politiken, säger statssekreteraren på Utbildningsdepartementet. Häri ligger konflikten, regeringen har ansvar för politiken, men den ska också lyssna på sina expertmyndigheter. I det här fallet är de två inte överens om vem som ska lyssna på vem, och hur mycket. Ann Fritzell, som tidigare arbetat på både universitetslärarfacket och på Utbildningsdepartementet, liknar processen vid ministerstyre. – Statssekreterarstyre skulle jag kalla det för, men det är ju samma sak som man brukar mena med ministerstyre. Att ministern lägger sig i detaljer och styr under myndighetens arbete. Statssekreterarstyre, hur reagerar du på det? Statssekreterare Peter Honeth igen. – Då har man inte förstått hur ett departement fungerar, för det är inte så enkelt att en enskild person - allra minst en statssekreterare kan sitta och bestämma på egen hand. Det kan inte ens ett statsråd göra. Det är ändå en omfattande beredningsprocess också i regeringskansliet före ett beslut. Förra veckan berättade Kaliber om de problem som finns med det nuvarande systemet för utvärdering av högskoleutbildningar. Idag berättar vi om hur systemet drevs igenom av Utbildningsdepartementet. Sedan den borgerliga regeringen tillträdde 2006 har reformerna duggat tätt från Utbildningsdepartementet. Man har fattat snabba beslut som man sedan delvis fått backa från, kring t ex nationella prov, individuella utvecklingsplaner och lärarlegitimationer. När det gäller högskoleutbildning har lärosätena fått mindre eller mer pengar om vartannat. Och det nya utvärderingssystemet fick myndigheten sjösätta mycket snabbt. Man fick lägga rälsen medan man körde, enligt tjänstemän där. I september förra året kom beslutet från den europeiska kvalitetsorganisationen för högre utbildning, ENQA. – The agency should have played a bigger role in the development of the system. Myndigheten borde ha haft en större roll i utvecklandet av utvärderingssystemet, säger Achim Hopbach, styrelseorförande på ENQA, som också menar att det finns storabrister i utvärderingsmetoden. – När vi då får så skarp kritik från ENQA som vi har fått, då skadas anseendet för svensk högre utbildning internationellt sett. Erik Arroy, ordförande för Sveriges förenade studentkårer: – Det påverkar ju förtroendet för svensk högre utbildning och de studenter som gått där. Joakim Palestro om kritiken från ENQA: – Den är mycket allvarlig. Det känns jobbigt att jobba utifrån de premisserna. Högskoleverket var en av de första organisationerna som blev ackrediterade. Vi har en bred internationell ansats där vi verkligen vill delta i internationella sammanhang och uppleva att det vi gör håller en bra kvalitet. Det påverkar vårt arbete och det kommer behöva göras ett antal åtgärder för att vi ska överstämma med ENQAs krav. Vissa saker måste vi revidera. Sverige är nu satt under granskning och kan uteslutas ur det europeiska samarbetet om bristerna inte rättas till. En universitetskansler avgår. Sverige får ett nytt utvärderingssystem för att mäta kvalitén i högre utbildning. Systemet underkänns av viktiga aktörer inom sektorn och av den Europeiska kvalitetsorganisationen ENQA. Peter Honeth på Utbildningsdepartementet igen.   – Jag tycker att de i vissa delar har rätt, i andra delar har de inte riktigt förstått hela systemet. Nu håller Universitetskanslersämbetet på med en förnyad ansökan och så får vi väl se hur ENQA bedömer den. Men då skulle det kräva att myndigheten hade större självständighet när det gäller att utforma utvärderingssystem? – Ja, eftersom det blev den här debatten så gick ju vi förhållandevis lite längre än vad vi hade önskat i att gentemot riksdagen beskriva hur det här nya systemet skulle fungera. Den typen av detaljer hade vi kanske normalt inte gjort. Och det har vi också sen sagt att Universitetskanslersämbetet måste få ett större ansvar att närmare utforma systemet. Peter Honeth tycker att det är naturligt att utvärderingssystemet nu justeras i efterhand. Och enligt den senaste budgetpropositionen kommer man att fortsätta med det nuvarande systemet. Är du självkritisk i någon mening? – Ja, det måste ju vi också vara, för det blev ingen bra process mellan oss och dåvarande Högskoleverket. Det är bara att konstatera. Det var ju inte bra. Och vi hade säkert skuld i detta  och det hade säkert Högskoleverkets dåvarande ledning, och vi får väl på båda sidor fundera över vad det berodde på. Vi har ändå som resultat av den här processen ett system som fungerar. Det kan behöva justeras i vissa detaljer, men det fungerar. Hur tror du att det kommer sig att det blev så infekterat att den dåvarande universitetskanslern avgick? – Ja, det får du fråga honom om. I mina ögon är det inte konstigt att en myndighet och regeringen har olika uppfattningar. Tillbaka till Kungliga Tekniska Högskolans bibliotek dit den förre universitetskanslern Anders Flodström återvände till jobbet som professor efter sin avgång. Hur kunde det gå sådan prestige i det här, hur kunde det bli så låsta positioner? – Det är en sådan fråga som jag fortfarande rannsakar mig själv. Det är en fråga som får ställas till mig, som du gör nu, och till Peter Honeth. Och jag tror tyvärr att även mot den erfarenhet vi har nu efter tre år, om vi skulle diskutera det här igen, så tror jag inte vi skulle hitta någon annan lösning. Jag tycker att ett system att mäta de verkliga resultaten från utbildningarna är alldeles utomordentligt, men problemet ligger i att utföra den här politiska logiken, så har man varit fruktansvärt usel och man har ställt till en helvetes massa bekymmer. Reportrar: Anna Iversen och Maja Lagercrantz  

Det handlar om en saknad pappa och om hur sorg kan förändra tillvaron när Charlotte Lindmark i kväll medverkar i Vid dagens slut. Charlotte Lindmark bor i Luleå, funderar ofta kring mänskliga beteenden och har under flera år skrivit och spelat egna föreställningar och lett kurser i improvisation, kroppsspråk och kreativitet. Hon anlitas ofta som skådespelare och kursledare av företag, föreningar och organisationer. Musik: Alex med Fläskkvartetten Prodcent Ragnhild Herminge

Familjer som splittras, barn som får arbeta och lämnas sjuka utan att någon bryr sig. Kaliber har granskat den växande industrin där barnhemsbarn har blivit en turistattraktion. Jag är på ett barnhem i staden Siem Reap i Kambodja. – Och nu sitter jag här helt själv med en väldig massa ungar som har samlats runt omkring mig och klänger på mig. Och sträcker sig efter mikrofonen som jag precis har tagit fram här. Barnhemmet ligger på en gata som leder bort till de stora turistattraktionerna i staden. Det står med i reseguider som Lonely Planet och Tripadvisor, och besöks regelbundet av turister på chartersemester. På en vägg sitter bilder på hundratals före detta volontärer. De kommer från England, Australien, Kanada, Italien, Holland, Irland, Luxemburg, Frankrike, Schweiz… ja, många länder. Och har jobbat alltifrån bara någon dag till flera månader. Att arbeta som volontär på barnhem  i fattiga länder har blivit en växande trend inom den globala turistnäringen. Det finns till och med resebyråer som är specialiserade på att sälja resor till människor som vill kombinera sin semester till spännande platser med att göra gott. Samtidigt har antalet barnhem i Kambodja ökat lavinartat. Många har sett möjligheten att använda barn för att tjäna pengar på turister och volontärer. På det här barnhemmet erbjuds besökare att – mot en avgift på 10 dollar om dagen – ta hand om barnen och undervisa dem i till exempel engelska. Vad är det för musik vi hör här, Markus? – Det är barnhemsbarn som håller på att öva inför ett framträdande. Jag sitter på en scen och framför mig finns rader med fastskruvade teaterstolar. Här ordnar barnhemmet dansföreställningar för turister varje kväll klockan halv sju. Och det är barnen som dansar. Det här är Kaliber i P1. Det här är andra delen i vår granskning av barnhemsturismen. Idag  om barnhem som splittrar familjer och tvingar barn att arbeta. Förra veckan hörde vi om hur jag kunde åka iväg med en av världens största volontärresebyråer, Projects Abroad, och börja jobba på ett barnhem här i Kambodja utan att företaget gjorde några som helst kontroller av min bakgrund innan de skickade iväg mig. Jag har rest hit under ett annat namn och struntat i att skicka in det utdrag från belastningsregistret som Projects Abroad säger att de alltid kräver av sina volontärer. Precis som många andra volontärer som reser ut i världen nu förtiden, har jag betalat för att få komma hit och jobba. Tolvtusen kronor kostar mina två veckor på barnhemmet. Och då är inte flygbiljetten inräknad. Jag har hand om barnen, leker med dem och undervisar i engelska. Hela tiden bär jag en dold mikrofon för att dokumentera det jag är med om. En dag får vi besök. Ett kinesiskt par i semesterkläder, med kameror dinglande från axlarna. De har kommit för att hälsa på barnen. Paret berättar att de kom till Kambodja igår. Barnhemmet har hittat på nätet. Som många andra barnhem, har mitt ställe en egen hemsida där det står att de ”alltid välkomnar besökare när som helst”. – I searched “orphanage in Cambodia”, this is the first one. In Chinese Google. Söker man på barnhem och Kambodja på kinesiska Google så kommer det här tydligen högst upp på listan. Så då bestämde de sig för att åka hit. De delar ut godis och pennor och kritor. De kinesiska turisterna går omkring på området, tar kort och leker med barnen. Efter tjugo minuter är de klara. Och de säger att de ska resa vidare och besöka fler barnhem under sin tid i Kambodja. På barnhemmet där jag jobbar bor tjugofyra barn, i åldrarna fyra till arton år. Trots att det kallas för ett hem för föräldralösa – ”orphanage” på engelska – visar det sig att många av barnen som bor här har föräldrar i livet. Föreståndaren för mitt barnhem  berättar att han har hittat barnen genom att åka runt till olika byar och prata med fattiga familjer och lokala ledare. Sen erbjuder han sig att hjälpa de som  har det svårt genom att ta barnen till barnhemmet. – Most of the kids, I go myself to find them at their home land. Jag får se en förteckning över de barn som föreståndaren uppger bor här på barnhemmet. Där står det listat vilka som är föräldralösa, och vilka som är här för att de kommer från fattiga familjer. Men när jag frågar närmare får jag reda på att några av barnen på listan i själva verket bor hos sina mor- eller farföräldrar på nätterna. Och jag ser också att föreståndarens egen dotter står listad som barnhemsbarn från en fattig familj, trots att både föreståndaren och hans fru bor i ett av rummen på barnhemmet. Vi är ute på den kambodjanska landsbygden. Runtomkring brer en jättelik skog ut sig. Sprikraka rader av gummiträd. Jag är här för att träffa en familj som har lämnat bort sina barn. Bredvid mig går Chan Hong, en man i sextiofemårsåldern, som större delen av sitt liv har försörjt sig och sin familj genom att arbeta på gummiplantagen i området. Vi har precis kommit fram till hans hem – ett traditionellt kambodjanskt hus, byggt på pålar. I huset finns ett enda stort rum. Här bor Chan Hong och hans fru tillsammans med sex barn och sex barnbarn. Chan Hong berättar att hans dröm hela tiden har varit att hans barn ska få det bättre. Att de ska få en ordentlig utbildning. Han fick höra om möjligheten att placera sina barn på barnhem. Barnhemmets föreståndare berättade att barnen skulle få bra utbildning och mat, säger Chan Hong. Och familjen beslutade att skicka iväg fyra av sina barn dit. Kosal var ett av barnen som flyttade till barnhemmet. Han var då femton år gammal. Först kändes bra att jag skulle få studera och hjälpa familjen, säger han. Men efter ett tag så insåg jag att barnhemmet inte skulle ge oss den hjälp som de lovat. Skolan låg så långt bort att vi inte kunde åka dit, berättar han. Det hände att personalen slog oss, och vi fick så lite mat att vi jämt gick hungriga. Ofta kom det volontärer till barnhemmet och lekte med oss, berättar Kosal. Då fick vi stränga förhållningsregler av personalen. Vi fick inte säga något dåligt om barnhemmet. Hong Sophea, som är mamma till tre av barnen som skickades iväg, berättar att hon först inte vill tro på vad barnen sade, när de hörde av sig per telefon. Hon trodde att de hade hemlängtan och sa åt dem att inte klaga. Barnhemmet hade ju lovat att allt skulle vara bra. Men efter tre år insåg familjen att situationen var ohållbar. Barnen var undernärda och ett av dem låg sjukt i denguefeber men fick ändå inte fick åka till sjukhus.Så de bestämnde sig för att hämta hem sina barn Barnhemmet hade ljugit totalt, säger Hong Sophea, och det värsta är att jag hade tipsat mina grannar om att skicka dit sina barn också. Och när de ville hämta tillbaka sina barn, så ville barnhemmet ha betalt. För att ha råd blev grannarna tvungna att sälja sitt hus. Chan Hong får dåligt samvete när han tänker på vad barnen fått gå igenom. Jag trodde att de skulle få en bra framtid, säger han. Men nu vet jag inte. Under vår tid i Kambodja jobbar jag på ett barnhem som volontär i två veckor. Men vi åker också runt till flera andra barnhem i både Phnom Penh och Siem Reap. Då gick jag fram till första bästa tuktuk-chaufför och frågade om han kunde ta mig till lite barnhem, och han sade att han kände till alla barnhem i hela stan. Och han skulle ta mig till två, tre stycken här nu för åtta US-dollar. I Seim Reap ligger många av dem längs turiststråken, på väg mot det världsberömda templet Angkor Wat. Trots att vi bara kommer in från gatan, välkomnas vi med öppna armar.  Alla besök följer samma mönster: vi  möts av gladatillrop, får träffa föreståndaren, sen en rundtur. Och vi får både fota barnen och leka med dem. Ofta får vi frågan om vi vill volontärjobba. Och inte sällan går det att köpa souvenirer som barnen gjort. Men på ett av stoppen är det inte bara dukar och korgar som barnen tillverkar. Här syr och fållar barnen tygvimplar med tryck på åt ett lokalt företag. Varje dag gör de över hundra stycken. De färdiga produkterna packas sedan i stora, en och en halv meter höga säckar. De får betalt för varje säck de fyller, får jag höra. Av de tolv barnhemmen vi besöker är det bara ett ställe där vi inte får komma in – eftersom besökstiden för turister är  över för dagen. Antalet föräldralösa barn i Kambodja har sjunkit stadigt sedan 90-talet, enligt officiell statistik. Ändå har antalet barnhem i landet ökat kraftigt. I vår jakt på en förklaring till det här, får vi tag på en person som vi kan kalla för Fong. – They are there to make money. To attract people to donate money. Han har tidigare arbetat på barnhem, men lämnade det i protest mot korruption och vanvård av barn. Och han säger att de allra flesta barnhemmen är där av en enda anledning – att tjäna pengar. – The main thing is that they expect that the volunteer will bring in, tell the people in the world that this orphanage need money, this orphanage have something that they need. Han berättar att barnhemmet som han jobbade på tjänade mycket pengar på att ta dit volontärer. De betalade för att vara där, och fortsatte sedan ofta att samla in pengar till barnhemmet efter att de åkt. Fong berättar att han sökte sig till barnhemmet eftersom han ville hjälpa föräldralösa, men att han snart märkte att saker inte stod rätt till. --  I found  that a lot of strange things happened in the orphanage Det visade sig att många av barnen hade familjer trots att föreståndaren sagt både till honom och utländska besökare  att barnen  var föräldralösa. – Like they say it's an orphanage, but it's not exactly hundred percent orphan children in the orphanage. Och det hände att det kom föräldrar till barnhemmet för att hämta tillbaka sina barn, men de blev bryskt avvisade, med hänvisning till att de skrivit på ett kontrakt. För att få in mer pengar så ordnade ägaren också dansföreställningar där barnen uppträdde för turister. – They dance in the orphanage, they perform for tourist people. Allt det här, säger han, innebar att barnen fick arbeta hårt. – Too much work for kids. Förutom att de gick i skolan på förmiddagarna, och blev undervisade av volontärer på eftermiddagarna, så skulle de både träna och framföra traditionell dans. Och på kvällarna fick de dela ut flygblad till turister, med reklam för dansföreställningarna. – At night they come to give leaflets to other people. Det blev arbetspass som sträckte sig till sent på kvällen. – It seem like they bought the time. For example the kid is sleeping, and when they came, they have to perform to them and some of manager wake up the kid for perform to them. Och om det kom in turister när barnen låg och sov, så väcktes de av barnhemspersonalen för att dansa. – It means they buy child labour. Besökarna köpte barnens tid, säger Fong. Alltså köpte de barnarbete. Och han säger att han är orolig över att antalet barnhem som är där för att tjäna pengar på volontärer och turister bara växer och växer. How do you feel when you think about this? – Crazy…I feel crazy. Och det här är inte enda gången vi får höra om barnhem som vill använda barnen för att få in pengar. Nej, också på mitt barnhem finns uttalade mål om det. Det upptäckte jag när jag gick in på föreståndarens kontor. – På väggen finns stora plakat, fem stycken, som är handskrivna där det står lite om barnhemmets vision, uppdrag, huvudsakliga aktiviteter. Och så står det att barnen, förutom att plugga ska tränas i att skulptera och karva i trä och sten för att kunna sälja skulpturer för att få in pengar till barnhemmet. Och de ska också läras i traditionella khmer-danser för att visa upp för turister och då kunna få in donationer till barnhemmet. När jag  pratar med föreståndaren om det här, fortfarande som volontär med dold mikrofon, säger han att skulpturer som barnen gör är ett bra sätt att få in pengar. Dels kan de låta sälja de på marknaderna i stan, dels kan de ha de på barnhemmet så turister som kommer på besök kan köpa. – Because when tourist come in orphanage or we can send to the market. De inte gör så mycket dansuppvisningar som han skulle vilja. Men han säger att han funderar på att bygga en scen på barnhemmet så turisterna kan komma och kolla. You can have a stage at the orphanage? – Yes, we can do. Två av killarna som bor på barnhemmet kommer inåkandes på en moped med kärra efter. Där ligger fyra 25-kilos säckar med fiskmat. De är till ägarens privata fiskfarm där han odlar fisk som han ska sälja när de vuxit till sig. Maten har två av killarna som bor på barnhemmet varit och handlat på marknaden. Jag hjälper till att lasta av tre av säckarna. Den sista flyttar vi över till mopedsadeln. Så sätter sig den ena killen bakom styret. Den andra hoppar upp ovanpå säcken. Fiskarna ska matas varje dag. Och föreståndaren berättar att han är där själv två gånger i veckan, resten av veckans dagar är det barnen som åker ut och matar hans fiskar. – The more you promote orphanage tourism, the more you make an industry out of orphans. And the fact that we have a growing number of orphanages when the need is reducing, tells you the equation is wrong. Det här är Rana Flowers. Hon  är landchef för FN:s barnorganisation UNICEF i Kambodja. Antalet barnhem i Kambodja blir fler och fler trots att antalet föräldralösa barn har minskat. Och det här är ett tydligt tecken på att någonting är fel, säger hon. Barnhemmen har blivit en industri som exploaterar barn. – We have an exploitation going on that we need to adress. För några år sedan gjorde FN:s barnorganisation UNICEF en undersökning som visar att de allra flesta av barnen som bor på barnhem i Kambodja, omkring 75 procent, inte är föräldralösa. Och Rana Flowers är oroad över att barnhemsbarn rekryteras från fattiga familjer til barnhem som har till syfte att tjäna pengar på utländska besökare. – Tourist organizations, agents who are promoting, and who are contributing the orphanage tourism, as we now call it, should be challenged. And need to understand that they are contributing to the abuse and exploitation of children. De företag som sysslar med barnhemsturism, som vi numera kallar det, måste inse att de bidrar till övergrepp och exploatering av barn säger hon. Barn är inte djur på ett zoo. – And I think that the clear message would be that children are not animals in a zoo Vi har sett barn som dansar, tillverkar souvenirer, syr och poserar med turister på bild. Jag frågar henne om det här kan betraktas som barnarbete. – It is absolutely child labour in some instances. Det är det definitivt barnarbete i vissa fall, säger hon. Barnhemsvolontärer bidrar inte bara till att stödja barnhem oseriösa barnhem ekonomiskt, menar Rana Flowers.  Deras närvaro gör också att barnhemmen framstår som mer legitima. Hon tycker inte att volontärföretag borde skicka volontärer till barnhem överhuvudtaget – In our view they should not. För att ta reda på mer om hur ekonomin fungerar på mitt barnhem  så säger jag till föreståndaren att jag funderar på att donera pengar, men att jag vill vara säker på att saker fungerar som de ska. När man registrerar ett barnhem i Kambodja måste man ha en styrelse, en revisor och en bokföring. Ja, men det visar sig att mitt barnhem bara består av en person – föreståndaren själv. – Oh, no it's just me. Just you are the NGO? – Yes. Och någon bokföring över ekonomin finns inte heller. – We never do the book. You never do the book? – Yeah. So there's no book of transactions? – Yeah, yeah, no book. We did before but we never had any people who wanted it, so we never do. So now, we have, but not enough information. Vi brukade ha en bokföring, säger föreståndaren, men vi slutade, eftersom det ändå aldrig var någon som kollade i den. Jag bestämmer mig för att prata med den lokala personalen på volontärresebyrån jag åkt hit med. Fortfarande i rollen som volontär. Jag sätter mig med Projects Abroads ansvarige på plats i Siem Reap för att fråga hur han tycker att barnhemmet jag jobbar på fungerar.  Av de tolvtusen kronor jag har betalt för att få volontärjobba i två veckor, berättar han, går knappt sjuhundra till barnhemmet. Men Projects Abroad köper också ris ibland och bistår med andra saker som kan behövas. – If we give them all, they use this money in not good way. Ah, they do? – Yes What happens if you would give them more money? – Sometimes they spend useless, sometimes they spend wrong direction. Om vi skulle ge mer i pengar så skulle barnhemmet använda dem på ett dåligt sätt, säger Projects Abroads ansvarige på plats. Det händer att pengarna används till fel saker, att de går till föreståndaren själv eller till den egna familjen  istället för till barnhemmet. – Still bad. Still bad  system. One person control one system is not good. So other people they don't know De har ett dåligt system – att en person kontrollerar allt är inte bra för då kan andra inte veta hur ekonomin sköts. Vi hört om hur barn rekryteras från fattiga familjer med falska löften om att de ska få det bättre, till barnhem som är där för att tjäna pengar på turister och volontärer. Och vi har själva sett barnhem som låter barnen sy åt företag, tillverka souvenirer och uppträda för turister. FN:s barnorganisation talar om barnarbete. På mitt barnhem hjälper barnen till att sköta om föreståndarens privata fiskfarm, och han har som uttalad ambition att barnen ska tillverka hantverk och uppträda för turister för att få in pengar.  Eftersom det varken finns någon revisor, eller någon bokföring, är det svårt att se hur mycket pengar som kommer in och vart de går. Projects Abroads lokala personal säger själva att verksamheten inte fungerar som den ska. Volontärresebyrån Projects Abroad som jag rest iväg med har är en av världens största. Huvudkontoret ligger i Storbritannien, och där sitter också företagets grundare och ägare Peter Slowe. Peter Slowe avfärdar helt och hållet UNICEF:s kritik om att företag inte borde skicka volontärer till barnhem. Våra volontärer gör stor nytta och vi kommer fortsätta skicka iväg dem, säger han. Om UNICEF tycker att vi inte ska göra det, så håller jag absolut inte med dem. – We'll continue to do that because it's good. And if UNICEF is specific that we shouldn't send volunteers anywhere, then I certainly disagree with them. Peter Slowe håller heller inte med om att deras verksamhet bidar till att det öppnar upp barnhem som vill tjäna pengar på utländska besökare. Barnen bor redan på barnhem, säger han, och vi försöker göra så mycket vi kan för dem  genom att skicka volontärer och bistå med saker barnen behöver. Men vi äger inte barnhemmen och det är inte vi som styr dem. – We don't own or control the orphanages. The kids are organized into orphanages, we don't own or control them. I ett socialt och ekonomiskt utsatt land som Kambodja så kommer barn alltid att överges av sina föräldrar. Det är ingenting som Projects Abroad kan lösa, fortsätter han. Det måste UNICEF och andra som säger sig kunna de här frågorna förstå. – UNICEF who claims to have great knowledge of these things, they have to deal with this issue. Now, the economic situation in Cambodia is not something which Projects Abroad can solve. Vi kan bara göra vårt bästa för barnen. – We can only deal, as best we can, with the kids. Vi är tillbaka vid Chan Hongs hus vid gummiplantaget. Han säger att han är lycklig nu när han har sina barn hos sig. Även om de är fattiga, så ska det nog gå bra. Hans son Kosal säger att han är glad nu – inte rädd, som på barnhemmet. Reportrar: Markus Alfredsson och Mikael Sjödell Researcher: Eskil Larsson Producent: Sabina Schatzl

Tänk dig valborgsmässoafton. Det är mörkt, brasan sprakar och människorna som står runtomkring tittar in i elden och längtar efter sommaren. Bredvid står en grupp äldre och medelålders män och sjunger "Sköna maj välkommen". För hundra år startades den här manskören i Sundbyberg, som ett gemensamhetsprojekt . Kuskar och metallarbetare skulle sjunga tillsammans med advokater och disponenter.Kategori: Radiokurserna 2013Producerat av: Charlotte Årling

Tänk dig valborgsmässoafton. Det är mörkt, brasan sprakar och människorna som står runtomkring tittar in i elden och längtar efter sommaren. Bredvid står en grupp äldre och medelålders män och sjunger "Sköna maj välkommen". För hundra år startades den här manskören i Sundbyberg, som ett gemensamhetsprojekt . Kuskar och metallarbetare skulle sjunga tillsammans med advokater och disponenter.Kategori: Radiokurserna 2013Producerat av: Charlotte Årling

Silly season har börjat, hur har 2012 varit för juniorerna och varför får vi inte se Österberg 2013? Inspelat: 11 november 2012 Medverkande: Tobias (@LaVidaLocash), Peter (@peter2meter_) & Hugo (@Wijkstrom) Gäst: Magnus Österberg (@MagnusOsterberg), fd U21-tränare Hammarby Fotboll See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Cp-podden Testavsnitt. Embryot till CP-PODDEN. Det här är alltså ett testavsnitt och vi vet att ljudet inte är helt bra..

I Biblioteket denna vecka har vi läst romaner som tar upp innebörden av att ha makten och tolkningsföreträdet, som vit i gamla koloniala områden eller som heterosexuell majoritet i mellanöstern. Ön av Lotta Lundberg är en ny roman som bygger på den sanna historien om nuitida kulturkrockar i en pytteliten engelsk koloni som uppstod i samband med myteriet på Bounty. En historia om gränserna för sexuella övergrepp, den vita världens syn på paradiset och nödvändigheten i att finna sin egen sanning, bortom kulturella föreställningar. Anna Jonasson har träffat Marockos förste öppet homosexuella författare Abdellah Taïa och talar om hans självbiografiska roman Ett arabiskt vemod, om att gå vilse på Kairos gator och att återfinna sig själv i andra människor och i andra städer Två kvinnor - en vit lanbrukarhustru och hennes tjänare, eller vän, befinner sig i en laddad gemenskap i romanen Aagat, nu aktuell på svenska. Den afrikaansspråkiga författaren Marlene Van Nierkerk är en av Sydafrikas främsta författare. Tor Billgren berättar hur hennes romaner hänger ihop med boernas historia. Så har vi läst Gunnar Ardelius nya Roman Friheten förde oss hit om ett äktenskap, ungdomlig idealism och svensk arbetsrätt i Liberia. Programledare Jenny Teleman och Jenny Aschenbrenner

Laleh Magonaki kom till Sverige från Iran för 25 år sedan. Då var hon tjugo år. Hon förälskade sig snabbt i svenska språket och bestämde sig att fortsätta arbeta med sitt stora intresse, mat, även i Sverige. För det intresset väcktes tidigt i Iran. Redan som nioåring började hon laga mat. Hon fick efter mycket tjat komma in till mamma i köket och vara med. Bredvid stod hennes åtta syskon och tittade på när Laleh svängde runt bland grytorna. Laleh vurmar starkt för färska örter och köper alltid stora mängder från kolonilottsodlarna i Storvreta. Låt henne inspirera dig till att använda färsk bockhornsklöver, koriander och kinesisk gräslök i din matlagning. Vi får också följa med vår reporter Aziza Dhaouadi till Årstahallarna i Stockholm och se hur varor kommer in från alla väldens hörn för att sedan spridas bland handlarna. Denna vecka testade panelen Keldas red curry-sås, hör vad de tyckte om den: Fler ljudklipp: Dessutom blir det äppeltips och råvarutävling! Hör oss 10:03!

På bordet ligger bananer, kiwi och en apelsin. Maria skär frukterna i tärningar till en färgglad fruktsallad. Bredvid står en arbetsterapeut och följer händelseförloppet noga, för resultatet ska inte bli en välsmakande efterrätt. Det här är en del av en utredning som ska avgöra om Maria är arbetsför eller inte. Dagens program handlar om hur man avgör om en person kan arbeta eller inte. Vi tar reda på vad som krävs för att klassas som sjuk eller arbetsför. Gäster i studion är Jan Larsson, projektledare på Försäkringskassan och Heidi Stensmyren från Läkarförbundet. Många läkare tycker att det är svårt att bedöma patientens arbetsförmåga visar ny forskning. Flera dilemman kan uppstå och ofta känner sig läkaren kluven inför patientens vilja och Försäkringskassans krav. Allmänläkaren Monika Engblom disputerade nyligen på en avhandling i ämnet vid Karolinska Institutet. Dessutom handlar det om hur man kan förbättra miljön på sjukhus för barn. Stina Wessman, avgående elev på konstfack i Stockholm, har gjort en bok som ska användas när ett barn är med vid en anhörigs sista tid i livet.