Podcasts about hyresv

Arvids mamma har samlarproblematik. Hyresvärden kräver att hon ska rensa, annars vräks hon. Men hon verkar inte vilja ha Arvids hjälp. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. När Arvid bara är något år gammal eskalerar samlandet för hans mamma. Det börjar med kläder, leksaker och plastpåsar men sen också låda på låda med dekorationer, dukar och lakan. När Arvid är barn upplever han att ställen han kan leka på blir allt färre. Det är som att väggarna krymper och när golvet inte räcker till börjar saker staplas. Till slut kan han inte bo kvar hemma och får flytta till sin mormor.Mamman börjar få krav från hyresvärden om att rensa bostaden, annars riskerar hon att bli vräkt. Arvid försöker hjälpa henne, men snart är det fullt igen. ”Nu har det hänt tre gånger inom loppet av sex år. Vi kommer bara vara här igen om två år och göra samma sak igen. Ska jag fortsätta med det tills hon dör?” säger Arvid. Arvid heter egentligen något annat.Av: David OhlssonProducent: Sigrid Edsenius och Anna FreySlutmix: Fredrik NilssonP1 Dokumentär Miniserie Hoarders görs i samarbete mellan Sveriges Radio och Tredje Statsmakten och gjordes våren 2023.

TÄVLING: Svara på några korta frågor och var med utlottning av presentkort hos Beijer Byggmaterial på 1 000:- Tävla här: https://form.jotform.com/212621004388347   Simon gästar podden och berättar om lärlingstiden, bajsnödighet, pinsamheter och smeknamn. 

Just nu pågår intensiva hyresförhandlingar runt om i landet. Hyresvärdarna vill se rekordstora höjningar men Hyresgästföreningen motsätter sig det. Deras representanter möts i debatt i studion. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I Plånboken idag också om att viner nu får innehållsförteckning – men experten Mats-Eric Nilsson är kritisk mot den nya märkningen.

Det är ingen liten sak att bjuda in vilt främmande människor i sitt hem där barnen bor, så många väljer troligtvis inte att släppa in vilken städfirma som helst. Man vill ha någon man känner förtroende för, någon man kan känna sig trygg med och kunna kommunicera med för att nå bästa möjliga resultat i sitt hem. Kundens hem - kundens val vem man vill ha där, och det måste respekteras. Efter mycket sökande så dyker "Astrids Städ" upp och det känns rätt direkt! Gamle Astrid har garanterat städat svenska hem i årtionden, så det här kommer gå som på räls och ungarna gillar verkligen lite äldre damer! Men, Astrid var visst Abdulla och det icke-svensktalande gänget.... Falsk marknadsföring? Missa inte det här programmet!VI GÅR MOT SLUTET AV MÅNADEN, SÅ SNUBBLA INTE PÅ MÅLLINJEN NU NI SOM VILL ATT VI SKA FORTSÄTTA I AUGUSTI - DONATIONSMÅLET ÄR SÅ NÄRA! NÅGRA HUNDRINGAR TILL, SÅ KAN NI RÄKNA MED ATT DET BLIR LIVAT I LURARNA I AUGUSTI OCKSÅ! Swish: 073 846 37 64Meddelande: GåvaIdag är det den 22/7-2023, och vi serverar er dessa ämnen:* Du anlitar Astrids Städ - Får Abdullas Städ.* Detta ämne får vår första "Triggervarning" någonsin.* Att köpa bostadsrätt ger både trygghet och bättre ekonomi... eller?* Hyresvärdarna står bakbundna när krypen tar över deras hus.* Varför tillåts hela familjer gå arbetslösa - i flera generationer?MEDVERKANDE:Programledare: Lelle Johansson.Gäster: Johan Widén, Elisabeth Engman & Tomas WiklundVI SÖKER NYA GÄSTER:VERKLIGHETSCHECKEN@GMAIL.COMFörra programmet:UNGA UPPMUNTRAS ATT GE FOLKET EN SIMTUR I PISShttps://www.spreaker.com/user/verklighetschecken/unga-uppmuntras-att-ge-folket-en-simtur-Alla program:https://www.spreaker.com/show/verklighetscheckenNÄSTA NYA PROGRAM: Lördagen den 29 juliDu hittar även Verklighetschecken här:RUMBLEhttps://rumble.com/c/c-2636134PODDTOPPEN:https://poddtoppen.se/podcast/1516623687/verklighetscheckenSPOTIFY:https://open.spotify.com/show/3Lvy0LS8zfffv7ad60LwqoiTUNES:https://podcasts.apple.com/us/podcast/verklighetschecken/id1516623687?uo=4VECKANS TIPSLELLEDeitus - Irreversiblehttps://youtu.be/tRXlLhZKNb4?t=201ELISABETHWham! - Wake Me Up Before You Go-Gohttps://www.youtube.com/watch?v=pIgZ7gMze7A&ab_channel=WhamVEVOTOMASNATO summit failure and further Biden escalation w/ Jeffrey Sachshttps://www.youtube.com/watch?v=0VMUkLlO4w4&ab_channel=TheDuranJOHANRod Stewart, Da Ya Think I'm Sexy?https://open.spotify.com/track/53n4fZAyM9XZZ1fHIU3gRa?si=7335918da3264d62

Arvids mamma har samlarproblematik. Hyresvärden kräver att hon ska rensa, annars vräks hon. Men hon verkar inte vilja ha Arvids hjälp. När Arvid bara är något år gammal eskalerar samlandet för hans mamma. Det börjar med kläder, leksaker och plastpåsar men sen också låda på låda med dekorationer, dukar och lakan. När Arvid är barn upplever han att ställen han kan leka på blir allt färre. Det är som att väggarna krymper och när golvet inte räcker till börjar saker staplas. Till slut kan han inte bo kvar hemma och får flytta till sin mormor.Mamman börjar få krav från hyresvärden om att rensa bostaden, annars riskerar hon att bli vräkt. Arvid försöker hjälpa henne, men snart är det fullt igen. ”Nu har det hänt tre gånger inom loppet av sex år. Vi kommer bara vara här igen om två år och göra samma sak igen. Ska jag fortsätta med det tills hon dör?” säger Arvid. Arvid heter egentligen något annat.Av: David OhlssonProducent: Sigrid Edsenius och Anna FreySlutmix: Fredrik NilssonP1 Dokumentär Miniserie Hoarders görs i samarbete mellan Sveriges Radio och Tredje Statsmakten.

Med utgångspunkt i Dagens ETC:s nya gräv om hur hyresrätter blir hotell pratar vi bostäder, pengar, mesiga politiker och Spotify. Veckans gäster är Christoffer Röstlund Jonsson, Dagens ETC och Dina Oetterli, förbundsordförande Jagvillhabostad.nu. Programledare: Max V Karlsson Christoffer Röstlunds artikel kan du läsa här.Ansvarig utgivare: Andreas Gustavsson 

Nyheterna radio 07.00

Ny fredag, ny skvallerskörd! Denna vecka bjuder vår trio påalltifrån välfyllda stjärtspringor till välkamouflerade legender. Och litebajs.Har du ett skvaller som fler borde få höra? Maila det tillkafferepet@underproduktion.seMissa inte vår månatliga systerpodd Cigarrummet. Bliprenumerant på www.underproduktion.se/cigarrummet5:00 - Musmattan12:30 - Tandpetaren18:40 - Den ofrivillige stalkern23:32 - Bäverhane29:38 - Turistshopping i Polen35:05 - Hyresvärden och extranyckeln40:10 - Geniet och Göran51:20 - Karate Kid-simmaren på Kreta55:39 - Legenden

Sana Aljazairi från tidningen Hem&Hyra berättar om undersökningen Sveriges värsta hyresvärd. Vi träffar också skulptören Kamil Yacoup från Södertälje. Sveriges sämsta hyresvärd finns i Ludvika kommun. Det har tidningen Hem&Hyra kommit fram till i sin årliga undersökning. Sana Aljazairi jobbar på tidningen och kommer nu till arabisk talkshow för att berätta om undersökningen. Vi kan avslöja redan här avslöja att den sämsta hyresvärden enligt tidningen finns i Ludvika kommun. Kamil Yacoup blev nyligen känd när snön föll över Södertälje. Då gick han ut i sin trädgård och gjorde en jättestor snöskulptur som föreställde Jesus. Nu är han gäst i veckans arabisk talkshow.

Ica-floppen, husservice och enkelriktade krav....... Sprid gärna podden vidare

Staden åt alla synar fula fiskar på Göteborgs hyresmarknad. Västerstaden har sedan 2004 hamnat i botten av listan över Göteborgs hyresvärdar enligt hyresgästers egen bedömning. Svartmögel, etnisk profilering och försäljning av svartkontrakt är några av de saker som hyresvärden har sysslat med de senaste åren. Lyssna på Allt åt alla Göteborgs granskning där vi har […]

I veckans avsnitt av Market Headlines: Säljmaskinerna Ica Maxi och Stora Coop, Clas Ohlson kör copy-paste i rekryteringen och en sågning av fastighetsägarens bötfällning. I panelen: Julia Forsberg, Mikael Sydner och Andreas Dyrberg Skog.

När en ung kvinna får höra att hennes ex-pojkvän dödat någon går hon in på närmaste polisstation. Utan hennes tips hade kanske en mördare gått fri.

Gerda flyttade från Sverige som ung. Hennes liv blev dramatiskt när hon ständigt kom i vägen för krig och uppror. Hon var 72 år när hon flydde sista gången på kärra genom ett krigshärjat Tyskland. Programmet sändes första gången i december 2017 I den traditionella historieskrivningen berättas mycket om krig och uppror. Och nästan alltid ligger fokus på de som bar vapen. Men krigen drabbade också de människor som råkade stå i vägen. Så var det för dagens huvudperson Gerda Andrén vars liv gång på gång kastades över ända när uppror, revolutioner och krig utbröt var hon än bodde i världen. Stellan Ranebo i Kalmar har i hela sitt liv hört släkten berätta om Gerdas dramatiska liv, för Gerda var syster till Stellans mormor och har lämnat efter sig mängder av dokument i form av brev och minnesanteckningar som Stellan använt sig av i sin forskning om Gerda Andrén som födde 1873 på Österlen i Skåne. - Hon var nummer fem av åtta syskon, och det var inte så lätt för en ung kvinna vid den här tiden, vad hon skulle göra med sitt liv, säger Stellan Ranebo. Gerda fick en termin i en flickskola, därefter blev hon hjälpreda åt en av sina bröder, som var folkskollärare utanför Eslöv. Där var hon i sju år. Under den tiden skriver hon ett brev. En dag ville jag besöka min syster Ida i Malmö. Jag gick i god tid till järnvägsstationen. Hittade i första-klass-väntsalen en dagstidning och i den en annons där det stod att "en stockholmer damenkvarett" sökte en altstämma till sin turné i Tyskland.  Det var provsjungning samma dag på Stadshotellet i Lund. Jag steg av i Lund och provsjöng, spelade piano och pratade tyska med dom. Och jag fick jobbet. Ett par veckor senare, mot mina föräldrars önskan, så for jag till Tyskland. Då var kvartetten redan där. - Jag tänker att hon hade förberett sig väldigt väl för det jobbet genom att läsa tyska, studera sång och piano. När hon såg den här chansen så förstod jag att hon tog den, säger Stellan Ranebo. Gerda åkte ensam över till Tyskland, för kören hon skulle sjunga med var redan i Stettin. - Det blev storm och frågade kaptenen hur hon skulle göra med sin sjösjuka. Hans förslag var att hon skulle surras vid masten. Vid premiären i Köningsberg sjöng hon solo och fick blommor och champagne av en förtjust åhörare. Där träffade hon också den man som hon skulle gifta sig med, Oswald Kuhlbach. Gerda var 31 år när hon gifte sig Oswald Kuhlbach som tillhörde den balttyska adeln och hade vuxit upp på ett gods i Livland. I samband med bröllopet fick bonddottern från Österlen en glimt av överklasslivet hos sina svärföräldrar. Men där blev hon inte kvar länge. För efter bröllopsresan som gick till Sankt Petersburg for det unga paret till sin första gemensamma bostad i Ukraina. Men här väntade ett helt annat liv. Oswald som var bergsingenjör och hade fått arbete i ett gruvdistrikt i den sydöstra delen av Ukarina. Vid ankomsten visade det sig att deras bostad inte var färdigställd och de fick nöja sig med att bo i en enkel arbetarbarack där våld, sprit och stölder tillhörde vardagen. Men inte nog med det, bara ett år senare, 1905, utbröt ett stort revolutionsförsök mot tsaren. - De fick två oerhört jobbiga år. Gerda fick sitt första barn på sommaren 1905, samtidigt fick hennes man tyfus, och de höll på att stryka med båda två. - Till slut flydde de från upproret hem till Oswalds gods igen, och när de kom till järnvägsstationen blev de omringade av revolutionärer och kriminella. De hade sett att det står en landå, en vagn, från godset och väntade på någon, så de omringade landån och började kasta sten på Gerda och Oswald. - De hörde hur någon ropade Döda dem! men en sten träffade en av hästarna som föll i sken och bröt igenom folkmassan, berättar Stellan Ranebo. De nådde godset, men de närmaste två dygnen satt Gerda påklädd beredd att när som helst fly ut i skogen, för attackerna från revolutionärerna fortsatte.   När revolutionsförsöket slagits ned återvände Gerda och Oswald till gruvdistriktet i Ukraina där Oswald nu tjänade så pass bra att de kunde anställa tjänstefolk till den stora lantgården de drev. - De var helt självförsörjande med uppemot fyrtio hästar och massor med jord och odlingar. - De levde ett lyckligt liv. Deras första barn dog visserligen, men de fick ytterligare fyra barn mellan 1906 och 1914, då första världskriget bröt ut. Det kriget drabbade inte paret så dramatiskt, även om deras hästar och livsmedel blev rekvirerade av armén. Men 1917 kom revolutionen och då var de tvungna att fly och lämna all sin fasta egendom. - De flydde ner mot Krim, och kunde bo hos Oswalds bror Edgar, som hade en position inom stadens styrelse. - Den positionen blev Edgars död, för den 3 mars 1918 när familjerna satt samlade i Edgars hus, så bankade det på dörren och berusade matroser från Svartahavsflottan, upprorsmän och revolutionärer, åkte omkring med lastbilar och en dödslista. De lyfte ut Edgar på gården och sköt honom. Stellan Ranebo fortsätter: - Gerdas dotter Sigrid var då 11 år och hon har berättat att barnen fick delta i sökandet efter de döda kropparna efteråt. De hade blivit kastade i havet, och kropparna låg och flöt vid badstränderna. Där hittade de till slut Edgar och kunde ge honom en kristen begravning. Det gick inte att känna igen Edgar på utseendet för han var sönderskjuten, men familjen gick runt bland kropparna och undersökte deras underkläder Edgars var namnade, på så sätt kunde de känna igen honom. Under dagarna efter dåden kunde vi se anhöriga, familjer och barn, vada omkring på sandbankarna till midjan i vattnet och söka efter sina döda familjefäder eller sönder bland liken. En del av dem som hittades hade inte blivit skjutna utan helt enkelt dränkts när de med sammanbundna händer och fötter kastats överbord. De första åren efter revolutionen hängde familjens överlevnad på Gerdas arbete, eftersom Oswald var en förhatlig balttysk, och var illa ute i de förföljer som pågick. Han var tvungen att hålla en låg profil. Så småningom kunde han dock få ett arbete i en saltgruva. - Gerda gjorde en fantastisk insats under de där åren, säger Stellan Ranebo. När svälten började gripa omkring sig insåg myndigheterna att man inte kunde förbjuda allt vad privat företagsamhet hette, och då grep Gerda tillfället och startade ett litet pensionat i Edgars sju-rumsvilla. Hon skötte allting själv, fram till 1924 - mat, städning, bäddning. - Hon höll på att arbeta ihjäl sig, konstaterar Ranebo. Så småningom fick Oswald på nytt arbete inom gruvnäringen men nu i den ukrainska staden Charkov och med tiden flyttade Gerda efter. Stellan Ranebo har i sin forskning sett att Oswald slet ont i gruvan och dessutom var han sjuk. Han var diabetiker och fick till slut en hjärnblödning och dog 1940. 1941 var Gerda ensam och bodde i Charkov. Hon hade lovat att ta hand om det sexåriga barnbarnet Rudi, när hans föräldrar behövde arbeta borta. - Men då blev hennes barn Valter och Gunhild arresterade av säkerhetspolisen på grund av sitt tyska förflutna, de blev förda till Sibirien respektive Kazakstan. Gerda blev ensam kvar med barnet i Charkov i Ukraina, och när tyskarna ockuperade staden överlevde hon genom att sälja sina ägodelar på svarta marknaden. - För att den lille pojken skulle få mat så kom hon på att hon kunde anmäla till den tyska ockupationsmakten att hennes man varit balt-tysk och att de därför borde ta ansvar för hennes familj. Hon hade klurat ut att de barn som gick i tysk skola fick ett mål lagad mat om dan. - Och så lärde hon pojken att tigga på tyska bland soldaternas soppkök på gården. - Rudi berättade för mig om hur det åkte runt en häst- och vagn varje morgon som samlade ihop kropparna efter dem som svultit och frusit ihjäl under natten. - Men priset för att Gerda anmält sig till tyskarna blev att de tog ifrån henne hennes ryska identitetshandlingar, och det gjorde att hon inte kunde vara kvar i Charkiv när tyskarna drog sig tillbaka. Hon hade absolut blivit arkebuserad som kollaboratör, menar Stellan Ranebo. Tyskarna förde henne och pojken till ett genomgångsläger i Polen för arisk rensning. Där var de i tre månader, och där fick Rudi gå i tysk skola, som det hette. I själva verket var det fråga om en observation under tre månader. Alla som passerade in från Östeuropa skulle genomgå en kontroll så att de var ariskt renrasiga. Allt detta sköttes av en rasbiologisk enhet. Rudi klarade testet och tog examen som ariskt renrasig i maj 1943. Efter lägertiden fick Gerda hjälp av en brorsson som blivit tvångsförflyttad från Baltikum till Polen. Han lät Gerda och hennes barnbarn bo på hans gård. Men historien skulle upprepa sig. I slutskedet av andra världskriget 1945 måste de fly igen. Den gången flydde de genom hela Nordtyskland med häst och vagn. Då var Gerda 72 år. - När kriget tog slut lyckades min mormor, Gerdas syster, med hjälp av Röda Korset, ta reda på var Gerda och Rudi befann sig, och de fick plats på en av de vita bussarna till Sverige. Hon kom med en av de två extra vita bussar som i november 1945 hämtade upp skandinaviska kvinnor som hamnar på fel sida om fronten under kriget. När Gerda äntligen landade i sitt gamla hemland visste hon ingenting om sina barns öden, men ganska snart fick hon klart för sig att alla levde. Och trots alla umbäranden bestämde hon sig för att ta sig tillbaka till Sovjetunionen. - Hon hade modet att åka tillbaka till Sovjetunionen, många som gjorde det blev ju slaktade av Stalins trupper, kommenterar Stellan Ranebo. Det var nog längtan efter barnen som fick henne att ännu en gång lämna Sverige. - Hon var ju fast i ett öde som inte styrdes av henne själv, konstaterar han. Stellan Ranebo hade under hela sin uppväxt hört historier om Gerda och hennes märkliga liv, men han tyckte inte att historierna riktigt hängde ihop. Genombrottet kom när Sovjetunionen föll samman. Då kom en av Gerdas döttrar med en son och hälsade på. - Så plötsligt fick jag här i Kalmar höra Sigrid, som Gerdas dotter hette, berätta om allt som hänt. - Jag tänkte att detta måste jag ju bara skriva ner, slutar Stellan Ranebo. Flyktingarnas spår i arkiven Den som likt Gerda flyttat till och från Sverige har lämnat ganska mycket spår efter sig i arkiven, men det är långt ifrån säkert att materialet ligger samlat på ett ställe. Av alla förfrågningar som kommer till Riksarkivet så är de allra vanligaste sådana som rör personer som vid någon tidpunkt kommit hit från utlandet. På Riksarkivet i Stockholm förvaras det mesta av handlingar som rör personer som kommit hit före 1970-tal, och Lars Hallberg som är arkivarie är den som har bäst koll på hur de olika akterna är systematiserade. Han har tagit fram handlingar som handlar om några koncentrationslägerfångar som kom efter krigsslutet 1945. Vi tittar på två fall, två unga polska flickor, båda 15 år gamla. Det första som hände dem var att de fick fylla i Inresekort när de passerade gränsen, där de redogör för sina familjeförhållanden. Den första flickan vi tittar på berättar att hon tillsammans med sin mor och syster hållits fången i koncentrationslägret i Ravensbrück, men att hon inte visste något om var fadern fanns. Vid den här tiden fanns ännu inga permanenta uppehållstillstånd att få i Sverige, utan var tredje månad var man tvungen att söka nytt. Därför kan man i arkiven på nära håll följa Kristyna, som den här unga polska flickan hette, under hennes halvår i Sverige. Det tog till exempel inte många veckor innan hon hade fabriksarbete, och varje nytt jobb hon får är noggrant antecknat i hennes dossier.  Men där finns också andra uppgifter. Alla personer som kom hit som flyktingar blev till exempel tillfrågade om sin politiska inställning. Svaret från Kristina är Ingen, och det svaret förvånar inte Lars Hallberg. - Nej, det svarar de nästan alltid. Ibland skriver de demokratisk som politisk inställning. Bakgrunden var att svenska myndigheterna vid den här tiden ville undvika politisk aktivitet bland flyktingarna, förklarar Lars Hallberg. Plötsligt dyker det upp ett brev som är daterat i Warsawa 29 december 1976 det vill säga drygt 30 år efter krigsslutet. Det är Kristynas syster som skriver, de behöver ett intyg från Röda Korset om den korta vistelsen i Sverige. Brevet, som är skrivet på engelska, är fullt av tacksägelser. Jag ber vänligast att ni sänder mig dokument som intygar att jag och min syster blev räddade av Svenska Röda korset från Koncentrationslägret Ravensbrück. Detta dokument är av största vikt för min syster. Ännu idag minns vi, trots att vi bara var barn då, det varma välkomnandet vi fick av det svenska folket när vi kom. Vi fick blommor och sötsaker, och särskilt barnen omgavs med oerhört mycket kärlek och värme. Det kommer vi alltid att minnas. Idag är vi vuxna kvinnor och när vi tänker på året 1944 så vill vi tacka er, eftersom vi lever tack vare er. Tack för er hjälp! Kristyna var i Sverige bara ett halvår, hennes dossier är ganska tunn. Lars Hallberg tar fram en som är lite tjockare. Den här unga flickan vil ha främlingspass och ansöker om arbetstillstånd, men får föst inget. Varför Anna, som den här flickan hette, inte får arbetstillstånd vet vi inte, men man kan ju kanske tänka sig att läkarna tyckte att hon borde bli starkare innan hon började arbeta. Anna blev kvar i Sverige och arbetade så småningom på olika fabriker i Dalarna och Västergötland, och när hon tre år efter att hon kommit hit åter söker uppehållstillstånd får vi hela hennes livshistoria. Hon berättar hur hon, när hon var nio år gammal, blev gripen och deporterad till Tyskland där hon sattes i slavarbete i en ammunitionsfabrik. Tolv år gammal hamnade hon i koncentrationslägret Dachau där hon också tillverkade ammunition, och de sista åren i fångenskap tillbringade hon i utrotningslägret Bergen-Belsen. Men exakt när hon flyttades till de olika ställena var lite osäkert. I polisprotokollet formulerar man det så här: Hon kunde icke redogöra för under vilka tider hon vistades i de olika lägren beroende på att hon icke fick någon kännedom om vare sig år eller dagar. Anna ville inte tillbaka till Polen, och på hösten 1951 gifte hon sig med en svensk man och fick ett svenskt efternamn. Men en lagändring som just hade genomdrivits gav henne inte det svenska medborgarskap som hon nog hoppats på, berättar Lars Hallberg. - Hon trodde att hon hade blivit svensk medborgare, och hade hon gift sig ett år tidigare så hade hon blivit det automatiskt. - Men från 1951 så kunde man inte längre gifta sig till ett svenskt medborgarskap, förklarar han. Anna måste söka om medborgarskap och beviljas det, tre år senare. Det tar henne nio år att bli svensk från det att hon först kom -en ganska normal tidsrymd. - Det tog normalt cirka nio-tio år, om man inte var nordbo, då kunde det gå lite snabbare. De personer som likt Anna sökt svenska medborgarskap, finns det väldigt mycket arkivmaterial om, både om sådant som gällt tiden i Sverige och om förhållanden i hemlandet. Där finns uppgifter om föräldrarnas namn och födelsedatum liksom skolgången och eventuella arbeten i hemlandet. Man får veta vilka arbetsgivare personen haft i Sverige och hur personen skött sig där. Hyresvärdar har förhörts och berättar hur personen skött sina hyror, och polisen och kriminalvården var skyldiga att rapportera om eventuella kontakter. - Det kan röra sig om så småsaker, som att någon har cyklat utan reglementsenligt lykta och betalat ett strafföreläggande om 15 kronor, berättar Lars Hallberg. Men det är inte bara öppna källor som det finns skäl att leta i. I det som kallas Hemliga arkivet dyker alla upp som har ett misstänkt politiskt förflutet. - Det kan vara utredningar eller rapporter från säkerhetspolisen och det handlar nästan alltid om politisk aktivitet. Personen kanske har samarbetat med nazister i Norge under kriget eller är misstänkt för att ha samarbetat med kommunistiska regimer, förklarar Lars Hallberg. Det är inte lätt att hålla reda på alla de olika register och arkiv som kan berätta om invandrare och flyktingar. Reglerna har sett olika ut i olika tider, myndigheter har bytt namn och hanteringen har ändrats många gånger. Men så är det här inte heller arkiv som man själv får lov att leta i hur som helst. - Man kan i praktiken inte leta här själv, utan man lämnar in uppgifter om ett namn och gärna födelsedatum, så letar vi i de olika handlingar som kan vara aktuella, säger Lars Hallberg. Skälen till det är flera, dels är det väldigt många olika register som kan vara aktuella, dels så kan det finnas sekretessbelagda uppgifter i materialet. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare: Erica Dahlgren och Erika Libeck-Lindahl slaktband@sverigeradio.se

Vad är renovräkning? Vilka härskartekniker använder sig hyresvärdar av för att utnyttja sina hyresgäster? Vi bjöd in författaren och bostadsaktivisten Sara Degerhammar för att besvara dessa frågor genom att presentera boken ”Renovräkt! Hyresvärdars makt(spel) och hur du tar striden” som hon skrivit tillsammans med Dominika Polanska och Åse Richards. När Sara inte skriver så är […]

Linnea, Sara & Helle får besök av Emma Frans som berättar om den nya resistenta skräcksvampen Candida Auris, avhandlar Kanye Wests sunday service på coachella och ber lyssnarna om hyresvärdstrauman.

Gerda flyttade från Sverige som ung. Hennes liv blev dramatiskt när hon ständigt kom i vägen för krig och uppror. Hon var 72 år när hon flydde sista gången på kärra genom ett krigshärjat Tyskland. I den traditionella historieskrivningen berättas mycket om krig och uppror. Och nästan alltid ligger fokus på de som bar vapen. Men krigen drabbade också de människor som råkade stå i vägen. Så var det för dagens huvudperson Gerda Andrén vars liv gång på gång kastades över ända när uppror, revolutioner och krig utbröt var hon än bodde i världen. Stellan Ranebo i Kalmar har i hela sitt liv hört släkten berätta om Gerdas dramatiska liv, för Gerda var syster till Stellans mormor och har lämnat efter sig mängder av dokument i form av brev och minnesanteckningar som Stellan använt sig av i sin forskning om Gerda Andrén som födde 1873 på Österlen i Skåne. - Hon var nummer fem av åtta syskon, och det var inte så lätt för en ung kvinna vid den här tiden, vad hon skulle göra med sitt liv, säger Stellan Ranebo. Gerda fick en termin i en flickskola, därefter blev hon hjälpreda åt en av sina bröder, som var folkskollärare utanför Eslöv. Där var hon i sju år. Under den tiden skriver hon ett brev. En dag ville jag besöka min syster Ida i Malmö. Jag gick i god tid till järnvägsstationen. Hittade i första-klass-väntsalen en dagstidning och i den en annons där det stod att "en stockholmer damenkvarett" sökte en altstämma till sin turné i Tyskland.  Det var provsjungning samma dag på Stadshotellet i Lund. Jag steg av i Lund och provsjöng, spelade piano och pratade tyska med dom. Och jag fick jobbet. Ett par veckor senare, mot mina föräldrars önskan, så for jag till Tyskland. Då var kvartetten redan där. - Jag tänker att hon hade förberett sig väldigt väl för det jobbet genom att läsa tyska, studera sång och piano. När hon såg den här chansen så förstod jag att hon tog den, säger Stellan Ranebo. Gerda åkte ensam över till Tyskland, för kören hon skulle sjunga med var redan i Stettin. - Det blev storm och frågade kaptenen hur hon skulle göra med sin sjösjuka. Hans förslag var att hon skulle surras vid masten. Vid premiären i Köningsberg sjöng hon solo och fick blommor och champagne av en förtjust åhörare. Där träffade hon också den man som hon skulle gifta sig med, Oswald Kuhlbach. Gerda var 31 år när hon gifte sig Oswald Kuhlbach som tillhörde den balttyska adeln och hade vuxit upp på ett gods i Livland. I samband med bröllopet fick bonddottern från Österlen en glimt av överklasslivet hos sina svärföräldrar. Men där blev hon inte kvar länge. För efter bröllopsresan som gick till Sankt Petersburg for det unga paret till sin första gemensamma bostad i Ukraina. Men här väntade ett helt annat liv. Oswald som var bergsingenjör och hade fått arbete i ett gruvdistrikt i den sydöstra delen av Ukarina. Vid ankomsten visade det sig att deras bostad inte var färdigställd och de fick nöja sig med att bo i en enkel arbetarbarack där våld, sprit och stölder tillhörde vardagen. Men inte nog med det, bara ett år senare, 1905, utbröt ett stort revolutionsförsök mot tsaren. - De fick två oerhört jobbiga år. Gerda fick sitt första barn på sommaren 1905, samtidigt fick hennes man tyfus, och de höll på att stryka med båda två. - Till slut flydde de från upproret hem till Oswalds gods igen, och när de kom till järnvägsstationen blev de omringade av revolutionärer och kriminella. De hade sett att det står en landå, en vagn, från godset och väntade på någon, så de omringade landån och började kasta sten på Gerda och Oswald. - De hörde hur någon ropade Döda dem! men en sten träffade en av hästarna som föll i sken och bröt igenom folkmassan, berättar Stellan Ranebo. De nådde godset, men de närmaste två dygnen satt Gerda påklädd beredd att när som helst fly ut i skogen, för attackerna från revolutionärerna fortsatte.   När revolutionsförsöket slagits ned återvände Gerda och Oswald till gruvdistriktet i Ukraina där Oswald nu tjänade så pass bra att de kunde anställa tjänstefolk till den stora lantgården de drev. - De var helt självförsörjande med uppemot fyrtio hästar och massor med jord och odlingar. - De levde ett lyckligt liv. Deras första barn dog visserligen, men de fick ytterligare fyra barn mellan 1906 och 1914, då första världskriget bröt ut. Det kriget drabbade inte paret så dramatiskt, även om deras hästar och livsmedel blev rekvirerade av armén. Men 1917 kom revolutionen och då var de tvungna att fly och lämna all sin fasta egendom. - De flydde ner mot Krim, och kunde bo hos Oswalds bror Edgar, som hade en position inom stadens styrelse. - Den positionen blev Edgars död, för den 3 mars 1918 när familjerna satt samlade i Edgars hus, så bankade det på dörren och berusade matroser från Svartahavsflottan, upprorsmän och revolutionärer, åkte omkring med lastbilar och en dödslista. De lyfte ut Edgar på gården och sköt honom. Stellan Ranebo fortsätter: - Gerdas dotter Sigrid var då 11 år och hon har berättat att barnen fick delta i sökandet efter de döda kropparna efteråt. De hade blivit kastade i havet, och kropparna låg och flöt vid badstränderna. Där hittade de till slut Edgar och kunde ge honom en kristen begravning. Det gick inte att känna igen Edgar på utseendet för han var sönderskjuten, men familjen gick runt bland kropparna och undersökte deras underkläder Edgars var namnade, på så sätt kunde de känna igen honom. Under dagarna efter dåden kunde vi se anhöriga, familjer och barn, vada omkring på sandbankarna till midjan i vattnet och söka efter sina döda familjefäder eller sönder bland liken. En del av dem som hittades hade inte blivit skjutna utan helt enkelt dränkts när de med sammanbundna händer och fötter kastats överbord. De första åren efter revolutionen hängde familjens överlevnad på Gerdas arbete, eftersom Oswald var en förhatlig balttysk, och var illa ute i de förföljer som pågick. Han var tvungen att hålla en låg profil. Så småningom kunde han dock få ett arbete i en saltgruva. - Gerda gjorde en fantastisk insats under de där åren, säger Stellan Ranebo. När svälten började gripa omkring sig insåg myndigheterna att man inte kunde förbjuda allt vad privat företagsamhet hette, och då grep Gerda tillfället och startade ett litet pensionat i Edgars sju-rumsvilla. Hon skötte allting själv, fram till 1924 - mat, städning, bäddning. - Hon höll på att arbeta ihjäl sig, konstaterar Ranebo. Så småningom fick Oswald på nytt arbete inom gruvnäringen men nu i den ukrainska staden Charkov och med tiden flyttade Gerda efter. Stellan Ranebo har i sin forskning sett att Oswald slet ont i gruvan och dessutom var han sjuk. Han var diabetiker och fick till slut en hjärnblödning och dog 1940. 1941 var Gerda ensam och bodde i Charkov. Hon hade lovat att ta hand om det sexåriga barnbarnet Rudi, när hans föräldrar behövde arbeta borta. - Men då blev hennes barn Valter och Gunhild arresterade av säkerhetspolisen på grund av sitt tyska förflutna, de blev förda till Sibirien respektive Kazakstan. Gerda blev ensam kvar med barnet i Charkov i Ukraina, och när tyskarna ockuperade staden överlevde hon genom att sälja sina ägodelar på svarta marknaden. - För att den lille pojken skulle få mat så kom hon på att hon kunde anmäla till den tyska ockupationsmakten att hennes man varit balt-tysk och att de därför borde ta ansvar för hennes familj. Hon hade klurat ut att de barn som gick i tysk skola fick ett mål lagad mat om dan. - Och så lärde hon pojken att tigga på tyska bland soldaternas soppkök på gården. - Rudi berättade för mig om hur det åkte runt en häst- och vagn varje morgon som samlade ihop kropparna efter dem som svultit och frusit ihjäl under natten. - Men priset för att Gerda anmält sig till tyskarna blev att de tog ifrån henne hennes ryska identitetshandlingar, och det gjorde att hon inte kunde vara kvar i Charkiv när tyskarna drog sig tillbaka. Hon hade absolut blivit arkebuserad som kollaboratör, menar Stellan Ranebo. Tyskarna förde henne och pojken till ett genomgångsläger i Polen för arisk rensning. Där var de i tre månader, och där fick Rudi gå i tysk skola, som det hette. I själva verket var det fråga om en observation under tre månader. Alla som passerade in från Östeuropa skulle genomgå en kontroll så att de var ariskt renrasiga. Allt detta sköttes av en rasbiologisk enhet. Rudi klarade testet och tog examen som ariskt renrasig i maj 1943. Efter lägertiden fick Gerda hjälp av en brorsson som blivit tvångsförflyttad från Baltikum till Polen. Han lät Gerda och hennes barnbarn bo på hans gård. Men historien skulle upprepa sig. I slutskedet av andra världskriget 1945 måste de fly igen. Den gången flydde de genom hela Nordtyskland med häst och vagn. Då var Gerda 72 år. - När kriget tog slut lyckades min mormor, Gerdas syster, med hjälp av Röda Korset, ta reda på var Gerda och Rudi befann sig, och de fick plats på en av de vita bussarna till Sverige. Hon kom med en av de två extra vita bussar som i november 1945 hämtade upp skandinaviska kvinnor som hamnar på fel sida om fronten under kriget. När Gerda äntligen landade i sitt gamla hemland visste hon ingenting om sina barns öden, men ganska snart fick hon klart för sig att alla levde. Och trots alla umbäranden bestämde hon sig för att ta sig tillbaka till Sovjetunionen. - Hon hade modet att åka tillbaka till Sovjetunionen, många som gjorde det blev ju slaktade av Stalins trupper, kommenterar Stellan Ranebo. Det var nog längtan efter barnen som fick henne att ännu en gång lämna Sverige. - Hon var ju fast i ett öde som inte styrdes av henne själv, konstaterar han. Stellan Ranebo hade under hela sin uppväxt hört historier om Gerda och hennes märkliga liv, men han tyckte inte att historierna riktigt hängde ihop. Genombrottet kom när Sovjetunionen föll samman. Då kom en av Gerdas döttrar med en son och hälsade på. - Så plötsligt fick jag här i Kalmar höra Sigrid, som Gerdas dotter hette, berätta om allt som hänt. - Jag tänkte att detta måste jag ju bara skriva ner, slutar Stellan Ranebo. Flyktingarnas spår i arkiven Den som likt Gerda flyttat till och från Sverige har lämnat ganska mycket spår efter sig i arkiven, men det är långt ifrån säkert att materialet ligger samlat på ett ställe. Av alla förfrågningar som kommer till Riksarkivet så är de allra vanligaste sådana som rör personer som vid någon tidpunkt kommit hit från utlandet. På Riksarkivet i Stockholm förvaras det mesta av handlingar som rör personer som kommit hit före 1970-tal, och Lars Hallberg som är arkivarie är den som har bäst koll på hur de olika akterna är systematiserade. Han har tagit fram handlingar som handlar om några koncentrationslägerfångar som kom efter krigsslutet 1945. Vi tittar på två fall, två unga polska flickor, båda 15 år gamla. Det första som hände dem var att de fick fylla i Inresekort när de passerade gränsen, där de redogör för sina familjeförhållanden. Den första flickan vi tittar på berättar att hon tillsammans med sin mor och syster hållits fången i koncentrationslägret i Ravensbrück, men att hon inte visste något om var fadern fanns. Vid den här tiden fanns ännu inga permanenta uppehållstillstånd att få i Sverige, utan var tredje månad var man tvungen att söka nytt. Därför kan man i arkiven på nära håll följa Kristyna, som den här unga polska flickan hette, under hennes halvår i Sverige. Det tog till exempel inte många veckor innan hon hade fabriksarbete, och varje nytt jobb hon får är noggrant antecknat i hennes dossier.  Men där finns också andra uppgifter. Alla personer som kom hit som flyktingar blev till exempel tillfrågade om sin politiska inställning. Svaret från Kristina är Ingen, och det svaret förvånar inte Lars Hallberg. - Nej, det svarar de nästan alltid. Ibland skriver de demokratisk som politisk inställning. Bakgrunden var att svenska myndigheterna vid den här tiden ville undvika politisk aktivitet bland flyktingarna, förklarar Lars Hallberg. Plötsligt dyker det upp ett brev som är daterat i Warsawa 29 december 1976 det vill säga drygt 30 år efter krigsslutet. Det är Kristynas syster som skriver, de behöver ett intyg från Röda Korset om den korta vistelsen i Sverige. Brevet, som är skrivet på engelska, är fullt av tacksägelser. Jag ber vänligast att ni sänder mig dokument som intygar att jag och min syster blev räddade av Svenska Röda korset från Koncentrationslägret Ravensbrück. Detta dokument är av största vikt för min syster. Ännu idag minns vi, trots att vi bara var barn då, det varma välkomnandet vi fick av det svenska folket när vi kom. Vi fick blommor och sötsaker, och särskilt barnen omgavs med oerhört mycket kärlek och värme. Det kommer vi alltid att minnas. Idag är vi vuxna kvinnor och när vi tänker på året 1944 så vill vi tacka er, eftersom vi lever tack vare er. Tack för er hjälp! Kristyna var i Sverige bara ett halvår, hennes dossier är ganska tunn. Lars Hallberg tar fram en som är lite tjockare. Den här unga flickan vil ha främlingspass och ansöker om arbetstillstånd, men får föst inget. Varför Anna, som den här flickan hette, inte får arbetstillstånd vet vi inte, men man kan ju kanske tänka sig att läkarna tyckte att hon borde bli starkare innan hon började arbeta. Anna blev kvar i Sverige och arbetade så småningom på olika fabriker i Dalarna och Västergötland, och när hon tre år efter att hon kommit hit åter söker uppehållstillstånd får vi hela hennes livshistoria. Hon berättar hur hon, när hon var nio år gammal, blev gripen och deporterad till Tyskland där hon sattes i slavarbete i en ammunitionsfabrik. Tolv år gammal hamnade hon i koncentrationslägret Dachau där hon också tillverkade ammunition, och de sista åren i fångenskap tillbringade hon i utrotningslägret Bergen-Belsen. Men exakt när hon flyttades till de olika ställena var lite osäkert. I polisprotokollet formulerar man det så här: Hon kunde icke redogöra för under vilka tider hon vistades i de olika lägren beroende på att hon icke fick någon kännedom om vare sig år eller dagar. Anna ville inte tillbaka till Polen, och på hösten 1951 gifte hon sig med en svensk man och fick ett svenskt efternamn. Men en lagändring som just hade genomdrivits gav henne inte det svenska medborgarskap som hon nog hoppats på, berättar Lars Hallberg. - Hon trodde att hon hade blivit svensk medborgare, och hade hon gift sig ett år tidigare så hade hon blivit det automatiskt. - Men från 1951 så kunde man inte längre gifta sig till ett svenskt medborgarskap, förklarar han. Anna måste söka om medborgarskap och beviljas det, tre år senare. Det tar henne nio år att bli svensk från det att hon först kom -en ganska normal tidsrymd. - Det tog normalt cirka nio-tio år, om man inte var nordbo, då kunde det gå lite snabbare. De personer som likt Anna sökt svenska medborgarskap, finns det väldigt mycket arkivmaterial om, både om sådant som gällt tiden i Sverige och om förhållanden i hemlandet. Där finns uppgifter om föräldrarnas namn och födelsedatum liksom skolgången och eventuella arbeten i hemlandet. Man får veta vilka arbetsgivare personen haft i Sverige och hur personen skött sig där. Hyresvärdar har förhörts och berättar hur personen skött sina hyror, och polisen och kriminalvården var skyldiga att rapportera om eventuella kontakter. - Det kan röra sig om så småsaker, som att någon har cyklat utan reglementsenligt lykta och betalat ett strafföreläggande om 15 kronor, berättar Lars Hallberg. Men det är inte bara öppna källor som det finns skäl att leta i. I det som kallas Hemliga arkivet dyker alla upp som har ett misstänkt politiskt förflutet. - Det kan vara utredningar eller rapporter från säkerhetspolisen och det handlar nästan alltid om politisk aktivitet. Personen kanske har samarbetat med nazister i Norge under kriget eller är misstänkt för att ha samarbetat med kommunistiska regimer, förklarar Lars Hallberg. Det är inte lätt att hålla reda på alla de olika register och arkiv som kan berätta om invandrare och flyktingar. Reglerna har sett olika ut i olika tider, myndigheter har bytt namn och hanteringen har ändrats många gånger. Men så är det här inte heller arkiv som man själv får lov att leta i hur som helst. - Man kan i praktiken inte leta här själv, utan man lämnar in uppgifter om ett namn och gärna födelsedatum, så letar vi i de olika handlingar som kan vara aktuella, säger Lars Hallberg. Skälen till det är flera, dels är det väldigt många olika register som kan vara aktuella, dels så kan det finnas sekretessbelagda uppgifter i materialet. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare: Erica Dahlgren och Erika Libeck-Lindahl slaktband@sverigeradio.se

Om du är en torped och behöver en livvakt. Då har du stora problem. Samuel L. Jackson drabbas av detta dilemma då han blir påtvingad Ryan Reynolds. Vi har sett THE HITMANS BODYGUARD som är en klassisk buddy-movie där våldsam action blandas med rappkäftad humor. Häng med oss på en farofylld roadtrip där musiken från 70-80-talet spelar en stor roll medan kulregnet från pistolerna avlossas. Addera en vulgärt vokabulärisk Salma Hayek samt en diaboliskt elak Gary Oldman så får man en ordenligt ihoprörd våldsorgie.Vi tar er med ut på en kort flygtur som håller på att sluta i katastrof. Det är tur att den erfarne Tom Hanks sitter vid rodret och räddar alla 155 passagerarna. Vi pratar om dramat : SULLY. Thomas uppdrag denna gång var att titta på det franska lustspelet/dramat/skräckfilmen/satriren. Ja, vad tusan är detta för film igentligen, DELICATESSEN i regi av Jean-Pierre Jeanet från 1991. Förvirringen är total i detta hyreshus. Det nuppas i musikalisk takt. Folk vill ta livet av sig på de mest bizzara sätt. Gubbar gör ko-leksaker i källaren. En underjordisk vegan-arme lurar i kloakerna. En halvblind akrobatisk tebjudning. Hyresvärden är slaktare och hyresgästerna är jättehungriga...Det blir den svåraste film någonsin att recensera för Thomas . Skillnaden mellan genialitet och galenskap är hårfin och DELICATESSEN är sådan film.Detta avsnitt vill ni INTE missa. Bon appetit.  

Vad ska man göra när pengarna är slut och hyran ska betalas? William, Linda och Hampus satsar på erotik.

Pappa Mohammed ville att Yara skulle byta det oroliga Gaza mot tryggheten hos släktingar i Sverige. Men det blev inte så. Istället blev det hennes död. Yara utsattes för det värsta brottet. Hon mördades - av sin moster och morbror. Kaliber nyhetsdokumentär handlar om hur en liten flicka miste livet trots att signalerna om att något var fel fanns där och uppmärksammades - om och om igen. – Det finns blodstänk, hårtussar losslitna från Yara i stort sett i hela lägenheten. Och hon kan inte ha mottagit denna förfärliga misshandel utan att ge till exempel ljud ifrån sig. Morbrodern har haft ett garantansvar för Yara. Han har haft ansvar att se till så att hon inte utsätts för några skador. Trots att han har varit medveten om vad som hänt i lägenheten har han inte ingripit. Han har till exempel inte försökt hindra mostern från att fortsätta den här misshandeln. Vi har ju tagit del av bilder av Yaras kropp. Det har rört sig om en hemsk misshandel. Om man misshandlar en person, ett litet barn på det viset som Yara har blivit utsatt för, så måste man inse att detta kan leda till döden. – När det gäller mosterns ansvar har hovrätten gjort precis samma bedömining som tingsrätten har gjort. Det rör sig om ett omfattande misshandelsfall, som har präglats av stor hänsynslöshet mot ett litet barn i en skyddslös situation. Och vi har funnit att detta ska rendera ett fängelsestraff på livstid. – När det gäller morbrodern så har hovrätten gjort en annorlunda bedömning än tingsrätten. Vi har konstaterat att han måste anses ha ett likgiltighetsuppsåt till det här brottet. Det vill säga att han också är skyldig till mord. Hovrättens dom beträffande honom går ut på att han får 14 års fängelse, så säger hovrättspresidenten Lennart Svensäter på presskonferensen tisdag den 19 maj 2015 när hovrättsdomen kom. – We did everything to protect Yara from the outside. Because we never thought anything bad would happen to her on the inside. Now we know that they were lying to us. Vi gjorde allt för att skydda Yara från det som fanns utomhus. För vi trodde aldrig att något ont skulle hända henne i hemmet. Nu vet vi att de ljög för oss. Det här är Yaras pappa, Mohammed. Vi sitter på samma parkbänk i Karlskrona som han satt på när jag mötte honom för ett år sen. Härifrån kan vi se Runda Rum, lokalen där Yaras lilla vita kista stod omgärdad av ett hav av blommor och fotografier och klasskamrater, lärare och flera hundra chockade Karlskronabor kom för ett år sen för att ta farväl av den mördade flickan. Mohammed är en annorlunda man idag. Då höll det precis på att gå upp för honom att familjens nära släktingar slagit ihjäl hans barn. Idag har den verkligheten sjunkit in. Mohammed och hans hustru skickade Yara, som då var sju år gammal, till Sverige helt själv för att bo hos släktingar. Han berättar om bakgrunden och om bomben som exploderade i Yaras skola i Gaza. – It was Israeli airstrikes. And the problem with Yara was that she saw what happened. So she became more lonely and more depressed, so we started to beco me worried about her. Yara såg hur en bomb exploderade i hennes skola i Gaza. Efter det här blev hon mer ensam, isolerad och deprimerad, så vi blev mer och mer orolig för henne. Och så växte idén fram om att skicka henne till Sverige så att hon skulle bli lugnare, kanske att hon skulle kunna läka där. Pappa Mohammed ville att Yara skulle byta det oroliga Gaza mot tryggheten hos släktingar i Sverige. Men det blev inte så. Istället blev det hennes död. Yara utsattes för det värsta brottet. Hon mördades - av sin moster och morbror. Kaliber nyhetsdokumentär handlar idag om hur en liten flicka miste livet, trots att signalerna om att något var fel fanns där och uppmärksammades - om och om igen. På Valborgsmässoafton 2014 är Yara och hennes skolkamrater i Tullparken i Karlskrona. De har skräpplockardag i parken som ligger intill hennes skola och de slutar efter lunch. Solen skiner och Yara har jeans, en svart tröja och en röd poncho på sig. Hon har gått på Tullskolan i åtta månader nu och blir bättre på svenska för varje dag. Hon är duktig i matematik och lärarna tycker att hon är pigg och glad och alert. Fast det var ju mer i höstas. Nu är det vår och hon ser lite magrare ut och är inte riktigt lika glad. Lärarna tror att det beror på att hon längtar efter sina föräldrar. Egentligen skulle mamma, pappa och hennes tre syskon komma till Sverige från Gaza nu i april, men Yara har fått veta att det nog dröjer. Yara visar sin tygödla för en fröken och säger att det är hennes skyddsängel.  Yara säger efter en stund att hon inte vill gå hem. Men det är lite stimmigt bland barnen under matstunden och läraren frågar inte varför. Skoldagen är slut. Fröken och Yara säger hej då till varandra och hon börjar gå hemåt. Det är bara några hundra meter hem till lägenheten där hon bor. Där, i fyrarummaren, väntar hennes morbror och moster och deras två små barn. Yara bor hos dem tills hennes egen familj kommer hit till Sverige. Då ska hon bo med dem. De bor högst upp i huset. Yara har eget rum, men ingen riktig säng. Hon sover på en madrass på golvet. Samma dag vid tiotiden på kvällen, kommer ett larmsamtalet till SOS. Det är Yaras moster som ringer efter en ambulans och hon blir allt mer desperat under samtalet. SOS-samtal: - SOS 112, vad har inträffat? - Hallo? - Hej. - Ambulans, ambulans. - Ja - Please quickly..I am...my baby, my baby...I don't know, come skolan and sleep. I...quickly please, quickly, quickly... Ambulanspersonalen kommer till lägenheten sju minuter efter att larmet kom. Ganska snabbt står det klart för dem att flickan inte andas och saknar puls. Hon är märkligt svullen om händer och fötter. En av ambulanssjukvårdarna lyfter på Yaras tröja för att den andra ska försöka få liv i henne med hjärtstartaren. Den 3 december samma år vittnar en av ambulanssjukvårdarna i tingsrätten i Karlskrona om hur Yara ser ut under tröjan. – Då sätter man en platta på bröstet och en på ryggen när det gäller barn. Och sen kan inte jag se vad det är...men när jag ser den bröstkorgen så frågar jag "vad i helvete har ni gjort med barnet". För som jag tyckte att det var så var det brännmärken på bröstet. Och sen skulle vi sätta en nål för att kunna ge adrenalin. Och när man såg de händerna och när man kände överarmen på henne så blev man ännu mer frustrerad. Och när man såg hennes ben så...jag har sett mycket i mina dar...men detta var det värsta jag har sett, säger ambulanssjukvårdaren under rättegången. Yaras moster och morbror grips på natten misstänkta för mord. I lägenheten hittas en brödkavel med både Yaras blod och mosterns DNA på. Spår efter våldet hittas över hela lägenheten. Obduktionen visar sen att flickan dött av fettembolism. Hennes kropp har utsatts för så mycket våld att fettceller frigjorts och transporterats med blodet till hennes lungor och kvävt henne. Rättsläkaren kan inte helt utesluta att hon också kvävts till döds med en kudde. Yara har minst 16 frakturer på kroppen. Nya, halvt läkta och helt läkta. Morgonen därpå, den första maj, vaknar Karlskrona till nyheten om den döda flickan. Nyheter P4 Blekinge: ”En åttaårig flicka hittades död i Karlskrona i går kväll. Polisen som har gripit två personer misstänker att hon har mördats. ” Människor är chockade. Men Karlskronaborna har ännu inte fått veta hur samhällets skyddsnät havererat runt flickan. På stan går de traditionsenliga demonstrationstågen. Det är valår och politiker håller tal om vård, skola och omsorg. Ingrid Hermansson är centerpartist och ordförande i socialnämnden i Karlskrona. Den nämnd som ska komma att kritiseras hårt den kommande tiden. – Där på förmiddagen så vet vi då att flickan har dött. Men vår roll som socialförvaltning förstod vi väl framåt lunch egentligen när polisen säger att det är en handling som de har skickat med en fax, som sen inte hittas på förvaltningen. Och där på dagen så blev det ju full aktivitet inne på socialförvaltningen när man letar helt enkelt efter denna handlingen, säger Ingrid Hermansson. Faxet har skickats från polisen för nästan två veckor sen. Men det skickas på långfredan då alla är lediga och surrandet från faxmaskinen ekar i en tom korridor på socialförvaltningen. I faxet står det att en granne har träffat Yara i hissen, haltandes, skygg och med ett blåmärke i ansiktet. Hon hade också hört bråk och skrik från lägenheten och var orolig för flickan. Till slut hittas faxet i ett skåp - i ett tjänsterum. Vi har pratat med socialsekretararen men hon vill inte vara med i en intervju. Istället får socialnämndens ordförande, Ingrid Hermansson, berätta: – Naturligtvis efter helger så hämtar man ju ut sin post, vilket också skedde. Det som då var fel här, var att det hamnar ju då hos en handläggare som har en öppen utredning som inte har som uppgift att göra de här snabba ageranden. Det hade hamnat hos en helt annan person om utredningen hade varit stängd. – Vad hade hänt om den blivit läst? – Den hade kommit till en annan person till att börja med. Personer som har att handha en anmälan. De personerna läser ju naturligtvis och agerar omedelbart, fortsätter hon. – Du sa tidigare att du som nämndsordförande är du ansvarig för riktlinjerna. Här har man dåliga riktlinjer på posten, är det här ditt ansvar? – Ja, det här är egentligen ett ansvar som jag har delegerat vidare till högsta tjänsteman. Den högsta tjänstemannen är den tillförordnade socialchefen, Anette Gladher, och det är hon som på kvällen den första maj berättar för media om det försvunna faxet. – Det här PM:et blir liggande i ett postfax hos en handläggare som inte uppmärksammar innehållet i det här PM:et, säger tillförordnade socialchefen, Anette Gladher. – Och när hittas det här PM:et då? – Det görs idag med anledning av att vi får till oss uppgifter om att det skulle ha funnits ett PM som polisen skulle ha skickats till oss. Faxet låg oläst den kväll Yara misshandlades till döds. Hade då hennes liv kunnat räddas om det hade blivit läst? – Det är omöjligt att säga någonting om det. Det som kan sägas är att vi borde ha träffat flickan och familjen när vi fick PM:et, säger Anette Gladher.  – You know it's like, you lost your child because of a paper. You can't imagine you loose a child because of a paper, sager Yaras papa Mohammed om faxet. Det känns som att förlora sitt barn på grund av ett papper, säger Mohammed. Men det här faxet är inte det enda misstaget. De närmsta veckorna efter Yaras död ska det visa sig att flera personer oroat sig för flickan och slagit larm. Redan den åttonde mars 2013, alltså ett drygt år innan Yara dör, så hittar hyresvärden den då sjuåriga Yara ute i trapphuset. Hon är rädd och ensam hemma med två små barn. Av de vuxna syns inga spår. Hyresvärden ringer till socialen som åker ut. Vid ett uppföljande hembesök senare sitter Yara citat "oerhört korrekt och att hon uppträder välartat och välanpassat". Paret ger en förklaring som socialtjänsten godtar och eftersom bedömningen är att Yaras behov tillgodoses på ett adekvat sätt, så inleds ingen särskild utredning. Den 19 november 2013, ser en person hur en liten flicka vimsar runt i trafiken helt själv på väg till skolan. Trots att det är november har flickan ingen jacka, bara ett ärmlöst linne. I ett mejl till socialförvaltningen berättar hon om sin oro. "Det borde vara uppenbart i skolan att hon inte sköts på rätt sätt. Jag kommer att fortsätta uppmärksamma flickan tills jag vet att hon fått hjälp". Socialen inleder en förhandsbedömning, det innebär en första bedömning av utsatta barns behov av hjälp. och med hjälp av lärare på skolan lyckas de identifiera flickan som Yara som nu är åtta år gammal. Men skolpersonalen säger till socialförvaltningen att hon brukar ha ordentligt med kläder på sig och att de inte är oroliga för henne. Och varken anmälaren, mostern eller morbrorn kontaktas. Socialtjänsten pratar inte heller med Yara själv. Beslutet blir att inte gå vidare med utredningen. – Ja, i efterhand så tänker man naturligtvis att man skulle ha tagit allvar på de här små, små signalerna som framkom, säger Ingrid Hermansson är socialnämndens ordförande. – Men hon måste ju ha frusit när hon är så tunt klädd. Och hon skulle ju kunna skadas av bilarna i trafiken. Är det en svag eller liten signal? – Det är svårt att säga, jag ser inte riktigt omständigheterna framför mig. Men det kan ju vara allt från en relativt svag signal till att det förekommer ofta och då är det ju oerhört illa. – Men det går ju inte att veta förrän man har pratat med barnet själv och det gör ju inte din förvaltning. Varför inte det? – Nej, för att här tog ju då andra vuxna de samtalen och gjorde en tolkning att det inte var så farligt. – Du pratar om skolan nu. Men det måste ju vara socialförvaltningen i slutändan som bär ansvar för barns trygghet som ska göra den undersökningen… – Naturligtvis så är det så. Och socialförvaltningen har ju professionen och hade ju naturligtvis också gjort en nogsam utredning. – Men är det en nogsam utredning om man inte pratar med Yara själv? – Det var ju ingen anmälan som kommit in. – Men ni får ju ändå kännedom om det? – Ja, och får kännedom om att det här var ju inte vanligt förekommande, utan man hade pratat och det fanns vuxna bakom och så. Och då gjordes bedömningen att nej, hon har det bra. – Tycker du att ni skulle ha pratat med Yara själv och frågat henne hur hon hade det? – Ja, ur ett barnperspektiv kan jag nog tycka det i efterhand. För det är ju ändå en flicka i åttaårsåldern som säkerligen hade haft oerhört mycket att berätta om man hade påbörjat ett barnsamtal, säger Ingrid Hermansson. Men det finns fler signaler på att allt inte står rätt till. I början av december märker en butiksanställd i bostadsområdet hur Yara innan skolan går in i butiken på morgnarna. Där ertappar hon henne på huk mellan hyllorna med att försöka stoppa ned riskakor i ryggsäcken. Den 21 november 2014, nästan ett år senare, ska den butiksanställde vittna i tingsrätten i Karlskrona hur hon ringer till skolan om sin oro: Butiksanställd: – Det är en liten tjej här inne som är här efter att skolan har börjat och jag tycker det är konstigt, ni borde ju sakna henne. Det jag mest reagerar på är att hon försöker ta riskakor för det är inte normalt att barn gör det. Vid ett flertal tillfällen har man tagit barn för snatteri. Och det är alltid choklad, tuggummi eller godis. Så det här kändes inte riktigt rätt. Min magkänsla sa att det är någonting som inte stämmer. Åklagaren: – På vilket sätt? Butiksanställd: – Att barn tar inte riskakor, de tar godis. Åklagaren: – Vad var din slutsats? Butiksanställd: – Att hon är hungrig. I början av april 2014 reagerar Yaras klasslärare på att flickan är så mager. Hon ber skolsköterskan väga Yara och hennes vikt skrivs ned. Men inte i hennes journal. Den har inte flyttats över från hennes gamla skola i Karlskrona. Den är försvunnen och hittas först efter hennes död. Först då går det att se hur flickans viktkurva förändrats under det senaste året. – Minskat...två hekto eller vad det var. Ja, hade man haft den så hade man uppmärksammat att hon inte hade ökat i vikt i alla fall, säger Ingrid Hermansson, socialnämndens ordförande. Men skyddsnätet har brustit på en punkt till. Yaras frånvaro i skolan ökar under de två sista månaderna i hennes liv. Hennes lärare blir orolig och gör ett hembesök den 11 mars. I lägenheten upplever hon att det råder misär, de små barnen är understimulerade, det ligger drivor av cigarettfimpar på det låga vardagsrumsbordet. Och hon ser att Yara är skadad. Så här vittnade läraren om i tingsrätten den 19 november 2014. Lärare: – När jag fick se Yara komma in i rummet så såg jag…eller jag tog henne i handen och skulle krama om henne och då såg ju jag att hon hade en skada på handen. Och att hon var lite så här blå-grönaktig. Eftersom syster var på skolan den dagen så sa jag till moster att jag tar med mig Yara till skolan så att hon får titta på henne. "Oh, nej det behövs inte, vi har redan varit hos doktorn", sa moster då till mig. Och då blev jag lite lättad och kände vad skönt att flickan blivit undersökt av en läkare. Läraren känner sig lugnad över handen. Men hon oroar sig över misären. Enligt socialtjänstlagen är hon skyldig att anmäla sin oro genast. Men i Karlskrona har det under flera år vuxit fram en praxis som strider mot lagen. Den här praxisen går ut på att lärare, fritidspersonal och andra som arbetar nära barnen ska slippa anmäla - för att inte få en dålig relation med barnets föräldrar eller till och med bli hotade. Nästa dag ber läraren därför sin rektor att göra en orosanmälan till socialförvaltningen. Enligt socialtjänstlagen ska han agera genast. Men det tar omkring fyra veckor innan han ringer socialtjänsten. Och när han får tag på handläggaren är hon på språng och berättar att Yaras vårdnadshavare är utsedda och att ärendet är avslutat. Enligt kommunen kommer rektorn aldrig så långt i samtalet att han ger uttryck för skolans oro. Och de lägger på luren. Ett par veckor efter Yaras död kallar Karlskrona kommun till en presskonferens där de meddelar att rektorn har stängts av från sitt arbete. Så här säger kommundirektören, Ingrid Augustinsson-Swennergren, på den här presskonferensen: – Lärarna har informerat rektorn och man har bestämt att rektorn ska anmäla. Rektorn har varit i kontakt med socialen men i samband med det missat att göra en anmälan. Det här finns egentligen inga ord att säga att vi brister, det räcker knappast. För det är klart att värna de mest utsatta är ju vårt huvuduppdrag. Men uppenbarligen, det här gick fel. Kommunen ska senare få kritik för att ha uppträtt illojalt mot rektorn när han hängdes ut på presskonferensen. Men nu faller rektorn, som redan mår mycket dåligt efter mordet, djupare ned i depression. Och några veckor efter presskonferensen kör han iväg med familjens bil och skadar sig själv allvarligt i en självförvållad trafikolycka. Varför tar det rektorn fyra veckor innan han ringer till socialförvaltningen? Rektorn är idag för skadad för att kunna intervjuas. Därför blir det förbundsjuristen på Lärarförbundet, Kirsi Piispanen, som får svara på våra frågor. – Varför tar det fyra veckor innan han hör av sig? – Det är en utav de frågor som vi inte kommer att kunna få svar på eftersom vi inte kan ställa frågan till rektorn, säger Kirsi Piispanen. – Kommunen menar att rektorn missar att göra en orosanmälan. Vad är er inställning?  – Vår inställning är att han har gjort en orosanmälan. Och i vart fall har kommunen inget belägg att påstå detta. Vi har också kunnat se att rektorn i sin arbetsbok, när han gör anteckningar om vad som sagts, skriver "kontakt med Soc. Oro, boende, vårdnadshavare". Så vi har mycket här som tyder på att han har gjort en komplett orosanmälan. – Hösten 2013, hur ser hans arbetssituation ut då?  – Han är ansvarig rektor för två skolor. Den ena skolan expanderar kraftigt, det är väldigt många elever där och det är också ett stort antal elever med behov av stöd. Arbetsbördan för honom, men också överlag för kommunens rektorer, är väldigt, väldigt ansträngd, avslutar Kirsi Piispanen. - Det beskrivs ofta i det här fallet att allt som kunde gå fel gick fel.... - Ja, allt gick fel, säger du, och det är ju alldeles riktigt. Det är ju ett antal myndigheter som är inblandade egentligen. Det är ju både polisen agerenade, skolans agerande och socialförvaltningens agerande, framförallt. Och det är ju det som är så tragiskt någonstans. För hade det varit en svag länk så hade man ju kanske kunnat tänka sig att andra myndigheter hade kunnat agera starkare eller tydligare. Men här var det flera svaga länkar. Det var ju därför det brast det här, säger socialnämndens ordförande Ingrid Hermansson. Faxet som blir liggande oläst på socialförvaltningen. Och anmälan från skolan som socialförvaltningen aldrig uppfattar som en riktig anmälan. Båda de här två händelserna är kanske de mest omtalade misstagen som görs före mordet på Yara. Men det blir också tydligt i de rapporter och orosanmälningar vi har tagit del av - att nästan ingen tar Yara åt sidan, bort från morbror och moster - och pratar direkt med henne. Och när socialnämnden beslutar att göra hennes morbror och moster till vårdnadshavare - så upphör all kontakt med socialförvaltningen. Det betyder också att Yara saknar stöd att bearbeta det hon upplevde i Gaza. – Det är klart att hon behövde mycket stöd och det fick hon ju också ifrån kommunens sida, säger Ingrid Hermansson, socialnämnden ordförande. – Vilket stöd då? – Hon fick ju då både god man och hon fick ju då en släktingplacering, så visst fick hon... – Men det här är ju släktingar som mördar henne i slutändan? – Ja och hade vi vetat det så hade hon ju inte fått den placeringen förstås. – Varför får just Yara inte någon vård? – Eftersom vår utredning då bygger på det regelverket, eller byggde ska jag säga, att när de kommer hit som små, då blir det då antingen en släktingplacering eller en familjehemsplacering. Och då är det inte så att det är lagkrav att ha vårdplanen. – Men då tittar ni på lagen istället för barnet? – Ja och nu har vi ju ändrat detta. – Och hade Yara fått en kurator kopplad till sig, hade hon fått ett annat typ av stöd. Vad är sannolikheten att hon då hade vågat berätta om hur hon hade det? – Den hade naturligtvis varit större.  Kritiken från tillsynsmyndigheten och fristående granskare har fallit hårt mot kommunen året efter Yaras död. Och Karlskrona kommun har genomfört en rad förändringar. Alla som jobbar med barn och känner oro vet nu att det är var och ens ansvar att göra en anmälan - det är inget som kan delegeras. En ny rutin för hur barns journaler ska arkiveras finns nu. Polisen får fortfarande faxa orosanmälningar till socialförvaltningen men måste följa upp med ett telefonsamtal. Det finns helt nya rutiner för hur posten ska hanteras. Barn som kommer ensamma från andra länder ska inte automatiskt placeras hos släktingar just för att de är släktingar - de ska utredas som om de vore ett familjehem och har de ett brottsligt förflutet så godkännas de inte. Och under året ska socialförvaltningen anställda 20 nya socialsekreterare.  – They will work harder. And harder is not enough, even if you do it like the book says, it's not enough. Because taking care of others will never be ruled by a book, sager Yaras pappa Mohammed. Kvar står en familj med sorgen och saknaden efter ett barn som mördats. Och en pappa med en besvikelse och en ilska. Nu när jag träffar pappan efter ett år efter Yaras död finns ändå några ljuspunkter. Yara har tre syskon och Mohammed busar med dem i sängen. Hans fru viker tvätt, nickar åt sovrummet och säger att "det är så där han hämtar kraft". I veckan kom hovrättsdomen. Både mostern och morbrodern döms för mord. Hon får livstids fängelse och han 14 år. Och domen gör att Mohammed kan ta ytterligare ett litet steg mot att läka. Nu säger han att han orkar gå till Yaras grav. – And this made justice, from my point of view, for Yara. I can now be happy when I go to my daughters grave. I couldn't do anything to make justice for my daughter before, but now I see that the system did all justice. Reporter: Andrea Jilder Producent: Annika H Eriksson  Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

Thomas Gruber är en kontroversiell hyresvärd i Motala. Han hyr bland annat ut boende för 8 000 kronor till romer från Bulgarien. Nu öppnar Gruber dörren till sin värld där romer från Bulgarien bor grannar med missbrukare och kåkfarare.  Thomas Gruber har krigat med kommuner i flera år och anklagats för att ta oskäliga hyror med tanke på den låga standarden i hans fastigheter. Dessutom saknar Grubers hyresgäster ofta kontrakt. Om lägenheter inte finns tillgängliga kan han snabbt ordna fram en husvagn som nödlösning.  Nu höjer Gruber hyrorna samtidigt som inflyttningarna fortsätter. Det kommer hela tiden romer från Bulgarien i jakt på ett boende till Motala. Aldrig tidigare har så många romer från Bulgarien kommit till Sverige som nu. En lägenhet kan kosta 8 000 kronor i månaden, en husvagn – 3 000 kronor i månaden. Hör romernas egna röster om hur det är att vistas i Sverige med Motala som scenplats.  Maria Georgieva är journalist, kritiker och dokumentärfilmare. Hon har tidigare gjort flera fördjupande reportage om EU-medborgare som kommer till Sverige från Bulgarien för Arena. Maria bevakar EU-frågor, kultur, politik och östra Europa för flera svenska medier. Hon har tidigare varit med och startat webbtidningen Dagens Arena, arbetat som reporter på SVT och jobbat med produktionsbolaget Atmo. Gruber eller gatan är hennes första radiodokumentär.