POPULARITY
Nazitysklands anfall på Norge och Danmark den 9 april 1940 var resultatet av en kedja av strategiska beslut av både de allierade och Nazityskland. Tyskarna behövde hamnar i Norge för kriget på Atlanten och för att säkra de svenska malmtransporterna via Narvik, samtidigt som de Allierade ville förhindra samma export.Där Danmark kapitulerade nästan utan strid skulle norrmännen kämpa i två månader. Men det svaga norska försvaret, flera misstag kring mobiliseringen i kombination med en förvirrad hjälp från britterna och fransmännen beseglade norrmännens öde. Den tyska ockupationen i Norge skulle bli hård, medan danskarna som behöll sin regering fick det lättare fram till 1943.Detta är tredje delen av sju om andra världskriget. Programledaren Urban Lindstedt samtalar med Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet.Redan när kriget bröt ut den 1 september 1939 förklarade Norge och Danmark sig neutrala. Norges försvar var huvudsakligen inriktade på övervakningsuppgifter, eftersom landets geografiska läge ansågs vara en garanti mot storskaliga invasionsförsök. Och man förlitade sig på att brittiska Royal Navy skulle sätta stopp för en invasion.De allierade ville stoppa den svenska malmexporten till Tyskland via Narvik i Norge och de planerade att besätta de svenska malmfälten med ursäkten att kunna skicka hjälp till Finland. Tyskarna var snarare ute efter hamnar i Norge för kriget på Atlanten än att säkra malmimporten från Sverige.Den 9 april 1940 inledde Hitler Operation Weserübung, som innebar en fullskalig invasion av Danmark och Norge. Norska styrkor svarade med modigt motstånd, men trots deras ansträngningar lyckades de tyska styrkorna ta kontroll över huvudstäderna i både Danmark och Norge inom loppet av en dag. Den tyska kryssaren Blücher sänktes av den norska kustförsvar vid Oscarsborg i inloppet till Oslo, vilket fördröjde fångandet av huvudstaden och tillät kungafamiljen, regeringen och Stortinget att fly norrut med extratåg.I början av 1940 fick de norska myndigheterna flera varningar om att något var på gång. Mötet mellan Hitler och Vidkun Quisling, ledaren för det norska nazistpartiet Nasjonal Samling, i december 1939 stärkte Hitlers övertygelse om att Norge saknade viljan och förmågan att motsätta sig brittiska överträdelser av neutraliteten.Vid samma tidpunkt beslutade de allierade att genomföra en plan utarbetad av Winston Churchill för att minera norska vatten inom tre-milsgränsen. Den 8 april 1940 inleddes minläggningen (i Vestfjorden nära Narvik), och den 9 april kom det tyska angreppet.Ett nattligt ultimatum till den norska regeringen om att samarbeta med de tyska styrkorna avvisades. Under loppet av 9 april lyckades tyskarna erövra de viktigaste hamnstäderna, inklusive Oslo, Bergen, Trondheim och Narvik. Dock försenade sänkningen av den tyska kryssaren Blücher av den norska kustförsvar vid Oscarsborg i inloppet till Oslo erövringen av huvudstaden och tillät kungafamiljen, regeringen och Stortinget att avgå med extratåg till norr.Bild: Tyska Wehrmacht i Norge den 9 april 1940. Tyska trupper i bitter strid mot norska trupper i en by, 40 km väster om Lillehammer. 4556-40 PK.: Borchert Federal Archives, Bild 183-H26353 / Borchert, Erich (Eric) / CC-BY-SA 3.Musik: "Ja, vi elsker dette landet av Rikard NordraakLyricist och Bjørnstjerne BjørnsonUnited States Navy Band, See page for author, Public domain, via Wikimedia CommonsLyssna också på Vidkun Quisling – förrädaren som blev ett begrepp. Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Det tyska anfallet på Belgien och Frankrike i augusti 1914 hade stoppats upp i och med slaget vid Marne i september. Fronten hade därefter stabiliserats i en lång skyttegravslinje genom hela norra Frankrike och Belgien till Engelska kanalen. Krigsåret 1915 skulle karaktäriseras av de allierades förhoppningar om ett genombrott.Stora satsningar gjordes, men de resulterade i omfattande förluster i människoliv. Tyskarna å sin sida höll sig på defensiven eftersom de samtidigt genomförde en offensiv mot Ryssland. Trots detta introducerade tyskarna gas som ett aktivt stridsmedel vid Ypres i april 1915, vilket tog de allierade fullständigt på sängen.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden analyserar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved skyttegravskriget på västfronten 1915. Det övergripande problemet var att ingen av sidorna i kriget var förberedd på de utmaningar som skyttegravskriget innebar. De allierades förhoppningar om att kunna nå ett avgörande i kriget vändes mot slutet av året till stor besvikelse och näst intill uppgivenhet.Problemet var att den offensiva taktiken var helt underlägsen defensiven. De tyska skyttegravslinjerna, som var utbyggda med flera parallella linjer och gav djup i försvaret, var övermäktiga. Artilleriets oförmåga var en betydande orsak till misslyckandet. Det lättare fältartilleri som dominerade på den allierade sidan, inte minst den franska 75 mm-kanonen, var för klent för att på allvar slå ut taggtråd i ingenmansland, tyska kulsprutenästen och skyddsrum. Det krävdes mer och tyngre artilleri och, inte minst, fler spränggranater som kunde penetrera marken och verkligen få verkan på de tyska försvarslinjerna. Till detta kom oförmågan att kraftsamla tillräckliga mängder soldater och uppnå den överraskning som krävdes. Resultatet blev enorma förluster som chockade alla.Under det som brukar kallas det andra slaget vid Ypres, 22 april – 25 maj, använde tyskarna klorgas med stor framgång – åtminstone inledningsvis. Bakgrunden till offensiven var ett försök att pressa de allierade och avleda deras uppmärksamhet medan huvudfokus för tyskarna låg på kriget vid östfronten. Anfallets inledning blev en stor framgång för tyskarna. Gasen överraskade de allierade och lämnade ett stort hål i deras linjer då soldater dog, skadades eller flydde. Trots gasanfallets framgång lyckades tyskarna inte utnyttja övertaget för att nå ett fullständigt genombrott. Skälet var bristen på förstärkningar som kunde sättas in innan britter och fransmän hade återhämtat sig från den första chocken.Gasen hade i och med det tyska anfallet kommit för att stanna som ett aktivt stridsmedel. Utvecklingen gick snabbt framåt under de kommande månaderna och åren, både vad gäller nya gaser, hur de användes och hur man skyddade sig mot gasanfall.Bild: Tyska trupper släpper ut klorgas vid Ypres i april 1915. Gasen kom att förändra krigföringen på västfronten och blev ett av första världskrigets mest fruktade vapen. Målningen The First German Gas Attack at Ypres av William Roberts skildrar det tyska gasanfallet mot franska och kanadensiska soldater. Wikipedia. Public Domain.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Tyskarna har sagt sitt nu väntar svåra förhandlingar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Asylpolitiken, infrastrukturen och industrin – listan kan göras lång för Tyskland som sannerligen inte saknar politikområden att ta tag i. Hur ska CDU och SPD överkomma de ideologiska motsättningarna för att få fart på Europas motor igen? Och hur stor påverkan får ytterhögerpartiet AfD som blev näst största parti i valet?Medverkande: Daniel Alling, Tysklandskorrespondent och Daniela Marquardt, utsänd reporterProgramledare: Marcus NilssonProducent: Tomas Eriksson
Dessutom om amerikanska oligarker och den kinesiska minoriteten i Kanada samt panelen, kåseri och krönika i Sveriges Radios veckomagasin Godmorgon världen! Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Timme 1* USA och Ryssland i samtal om Ukraina. Hur ska Europa agera nu?* Efter fångutbytet mellan Ryssland och Ukraina - vår korrespondent har mött en av dem.* Ser vi en ny världsordning formas? Intervju med tidigare utrikesminister Ann Linde (S).* Efter dådet i Örebro - vi besöker gärningsmannaprofilgruppen.* Krönika: Nina Wormbs* Veckans panel om försvarsbudgeten, betygssystemet och förtroendet för våra politiker:Kajsa Kettil, Borås tidningAnnie Croona, Dagens ETC Adam Cwejman, GöteborgspostenTimme 2* Tyskarna går till valurnorna - ska CDU:s Merz ta makten? * Begreppet oligarker brukar förknippats med Ryssland, men förekommer nu också i USA. Intervju med statsvetaren Jeffrey Winters. * Påven är svårt sjuk och samtidigt gestaltas maktkampen efter påvens död i Oscarsnominerad film.* Reportage om en av de största etniska minoriteterna i Kanada: kineserna.* Och går det egentligen att vara helt säker på nätet? Reportage om cybersäkerhet. * Kåseri: Augustin Erba. Programledare Nina BennerTekniker Mikael SarabiProducent Anders Diamant / Mårten Färlin
Centerpartiets existentiella kris är långt ifrån över och i Tyskland brottas det traditionella högerpartiet CDU med en brandmur. Samtiden är som att slungas tillbaka till decemberöverenskommelsens dagar. Ligger Ulf Kristersson i framkant nu? Eller är Europas viktigaste parti rädda för en Tidö-uppgörelse på ett sagoslott i Bayern? Henrik Torehammar redogör för det glåmiga vintervädret under Weimarrepublikens sista dagar. Torbjörn Nilsson fortsätter att fundera på Ursula von der Leyen.
Österrike-Ungern inledde första världskriget genom att anfalla Serbien samtidigt som de ställdes mot den ryska armén i Polen och Galizien. Detta skulle visa sig ödesdigert. Rysslands numerära överlägsenhet hotade att fullständigt krossa den habsburgska armén.Räddningen blev tysk hjälp och rysk militär inkompetens. Slutfacit för Österrike-Ungerns del under världskrigets första halvår var förluster på 1,3 miljoner soldater, en förlust som dubbelmonarkin aldrig lyckades återhämta sig ifrån under krigets fortsättning.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden ger sig Martin Hårdstedt och Peter Bennesved i kast med några av första världskrigets mindre kända strider.Samtidigt som österrikarna genomförde tre misslyckade försök att besegra Serbien inleddes striderna på östfronten i Ostpreussen, Polen och Galizien på allvar i augusti 1914. Inledningsvis besegrade tyskarna två ryska arméer i slagen vid Tannenberg och de Masuriska sjöarna. I Galizien började striderna med österrikiska framgångar, som snabbt förbyttes till en allmän österrikisk reträtt. Rysslands numerära överlägsenhet blev omedelbart påtaglig.Den österrikiske överbefälhavaren Conrad hade genom att splittra sin armé bäddat för nederlag på två fronter. I september organiserade tyskarna en ny armé, den 9:e tyska armén, och inledde en offensiv mot Warszawa. Trots att offensiven stoppades endast 20 kilometer från den polska huvudstaden, avlastades österrikarna. Tyskarna visade stor operativ flexibilitet genom att snabbt omgruppera sina styrkor med hjälp av järnvägen och inleda en ny offensiv, denna gång norrifrån mot Warszawa. Österrikarna följde med i offensiven. Än en gång lyckades ryssarna stå emot, och i december ebbade striderna ut.Inför fortsättningen stod två saker klara. För det första var ryssarnas militära förmåga begränsad, trots deras till synes outsinliga tillgång på manskap. För det andra visade sig Österrike-Ungern vara i stort sett militärt inkompetenta. Särskilt ledarskapet under Conrad präglades av stora brister. Armén var inte stridstekniskt övad för krig, utan snarare för att fungera som en inrikespolitisk styrka – en sorts polistrupp som dessutom var van vid att visa upp sig på parader. Under de kommande åren tvingades tyskarna att hålla sin allierade under armarna och till slut helt ta över befälet på östfronten.Bild: Förstörelse av en rysk kavalleriavdelning nära Wieliczka, sydost om Krakow (målning av Arthur Heyer) Arthur Heyer - Der Krieg 1914/19 i Wort und Bild, 17. Wikipedia. Public Domain.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
D-dagen den 6 juni 1944 landsteg nästan 160 000 män i det tyskockuperade Normandie i Frankrike. Operation Overlord är den största amfibieoperation som någonsin genomförts.Själva landstigningen var en stor framgång med relativt små förluster för de allierade förutom på de amerikanska stränderna Omaha och Utah beach. De allierades djärvhet och förmåga att vilseleda tyskarna gjorde att tyskarnas togs på sängen trots att invasionen var väntad.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Hugo Nordland, historiker som är aktuell med boken D-dagen: Den 6 juni 1944.En viktig förberedelse inför operationen var att lura tyskarna att landstigningen skulle ske någon annanstans än just i Normandie. Man skapade falska armékårer, fejkade massiv radiokommunikation, byggde stridsvagnar i papier-maché och gick så långt att man lät en dubbelgångare av den brittiska befälhavaren Montgomery besöka Gibraltar. En krigslist som gick hem.Landstigningen tog tyskarna med fullständig överraskning och i början trodde dom att invasionen bara var en avledningsmanöver för den verkliga invasionen på en annan plats.Den hårdaste bekämpningen av allierade drabbade de amerikanska invasionsstränderna, ”Utah” och ”Omaha” där svårigheterna få iland stridsvagnar blev förödande och soldaterna i den första landsättningsvågen blev utan befäl eftersom befälen stod i först leden och mejades ner med kulspruteeld.På de brittiska stränderna ”Juno”, ”Gold” och ”Sword” gick det bättre och här bröts också ett större motanfall med tyska pansarförband. Den 12 juni fanns i brohuvudet över 300 000 man och 54 000 fordon.Tyskarna gjorde också taktiska misstag genom att vilja bekämpa de allierade längre in i landet istället för att stoppa dem på stränderna. Dessutom vågade man inte använda särskilda pansartrupper som bara fick användas på Hitlers order och ingen vill väcka Hitler som sov.Lyssna också på Operation Torch som förövning till landstigningen i Normandie.Bild: 16:e och första infanteridivisionen vadar in på Omaha beach i Normandie på morgonen den 6 juni 1944. I den första landsättningsvågen uppgick förlusterna till två tredjedelar av E kompaniet. Wikipedia. Public Domain. Musik: Battle On The Beach Full Mix av Bobby Cole, Storyblocks Audio. Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Efter Tredje rikets kapitulation den 7 maj slutade samhället att fungera i det sönderbombande Tyskland. Mer än hälften av Tysklands 75 miljoner invånare befanns sig på fel plats. Utbombade, fördrivna, frigivna koncentrationslägerfångar, tvångsarbetare och krigsfångar drev omkring. Tyskarna stal, plundrade och svartabörshandlade för att överhuvudtaget överleva.Svårigheterna gjorde att tyskarna knappast reflekterade över sin skuld, utan började se sig själva som offer. Samtidigt vittnar samtida källor om en förhöjd livskänsla inför de enorma svårigheterna och glädjen över att ha överlevt.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med professor Martin Hårdstedt om boken Vargatider – Livet i Tyskland efter Tredje rikets fall 1945-1955 av Harald Jähner.Kulturarbetare hamnade i den ovana situationen att slakta oxar, kvinnor i finklänningar röjde ruiner för att få tillgång till ransoneringskort och författaren och morfinisten Hans Fallada blev under en kort tid borgmästare.Nedkämpandet av Tredje riket följdes av en enorm våldtäktsvåg framförallt av sovjetiska trupper. Ockupationsmakterna fick också stora problem med djupt traumatiserade tvångsarbetare som stal, mördade och ställde till oro.Mer än hälften av människorna var på fel plats i det som återstod av Tyskland efter kriget. Det handlade om fördrivna tyskar från annekterade områden och tysktalande från områden utanför det gamla tyska riket; miljontals frigivna koncentrationslägerfångar och tvångsarbetare från hela Europa samt med tiden återvändande tyska soldater. Även judar flydde pogromer i Östeuropa till ett Tyskland som kontrollerades av ockupationsmakterna.Under kriget och efter kriget var det kvinnorna som fick ta ansvar för att överleva tillsammans med sina barn - man stal och samarbetade för att inte svälta ihjäl och att få någonstans att bo. Besvikelsen var sedan ofta stor när deras män återvände från krigsfångenskap, bittra och aggressiva.Lyssna också på vår serie om Tredje riket.Musik: The Crucible (Act Three) av bzur, Storyblock Audio. Bild: Ett utbombat Dresden den 17 september 1945.Detta är en ommixad repris. Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Första världskriget inleddes på allvar den 4 augusti 1914 när den tyska armén gick över den belgiska gränsen. Det första hindret för tyskarna var fästningarna kring staden Liége som behärskade de viktiga broarna över gränsfloderna och det belgiska järnvägssystemet.De belgiska fästningarna visade sig inte utgöra något större hinder för tyskarna som snabbt kunde slå ut de föråldrade fästningarna med moderna tunga haubitsar. Vägen genom Belgien låg öppen och målet att kringgå och ringa in den franska armén i enlighet med Schlieffenplanen verkade kunna nås som tyskarna hade tänkt.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden fortsätter Martin Hårdstedt och Peter Bennesved serien om första världskriget. Det tyska anfallet på Belgien den 4 augusti innebar en kränkning av en neutral stat och konsekvensen blev en brittisk krigsförklaring mot Tyskland då britterna lovat att garantera Belgiens suveränitet. Redan den 2 augusti hade Luxemburg ockuperats och Tyskland hade förklarat Frankrike krig den 3 augusti.Den tyska Schlieffenplanen innebar att Frankrike snabbt skulle besegras för att sedan möjliggöra för den tyska armén att omgruppera och möta en väntad ryska invasion österifrån. Grundidén i planen var att kringgå det franska försvaret genom en stor strategisk flankmarsch genom Belgien som skulle placera starka tyska styrkor väster om Paris. Samtidigt skulle tyska styrkor i gränsprovinserna i Elsass-Lothringen binda huvuddelen av den franska armén tillräckligt länge för att fransmännen skulle gå i fällan. Den franska krigsplaneringen – Plan XVII – spelade tyskarna i händerna så till vida att den innebar ett franskt anfall österut för att ockupera och återta de före detta franska provinserna Alsace-Lorraine.Väl inne i Belgien mötte tyskarna den brittiska expeditionskåren BEF på drygt 150 000 man. Trots att britterna var välövade hade de ingen egentlig chans mot tyskarnas 1.armén. Tyskarna kunde planenligt kasta tillbaka de brittiska och franska försöken att stoppa den tyska frammarschen. Den belgiska armén retirerade hopplöst underlägsen mot fästningsstaden Antwerpen som försvarades ännu några månader.Men allting gick inte som tyskarna hade tänkt. Förlusterna i döda och sårade steg oroväckande på grund av de frontala anfallen i täta formationer mot britter och fransmän. Ganska snart började logistiken att bryta samman. Hästarna dog av utmattning. Mat och ammunition kom inte fram. Fler och fler tyska förband började leva av det de kunde hitta lokalt. Det senare ledde i många fall till hänsynslösa övergrepp på civilbefolkningen. Särskilt om dessa gjorde motstånd som i Belgien. Den 5 september stod den tyska armén slutligen vid floden Marne. Här skulle ett avgörande slag utkämpas de närmaste dagarna som blev avgörande för krigets utveckling.Bild: tyskar i Belgien på väg till fronten i augusti 1914. Bain News Service (Library of Congress). Wikipedia. Public Domain.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Den 1 augusti 1944 inledde polska hemmaarmén ett uppror mot de tyska ockupanterna i Warszawa. Upprorsmännen var övertygade om att de efter några dagar skulle få understöd av den sovjetiska armén som stod på andra sidan floden Wisla. Det kom ingen hjälp. Istället dränktes upproret i blod.Några av andra världskrigets värsta övergrepp på civila utfördes av tyska SS-förband under den ökände Oskar Dirlewanger, Wehrmacht och tyska hjälptrupper. Himmler gav ordern: ”Likvidera dem i tusental”. Närmare 200 000 människor beräknas ha dött och staden Warszawa förstördes systematiskt efter det att upproret ebbat ut.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden berättar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om ett av andra världskrigets mörkaste kapitel. Polska hemmaarmén var en av de sista verkliga maktfaktorerna inne i Polen för den polska regeringen som befann sig i exil i London. Sammanlagt omfattade den underjordiska armén i Polen hundratusentals män och kvinnor som bedrev partisanverksamhet mot tyskarna. Det var dessa polska patrioter som inledde upproret i augusti 1944.Polackerna var hopplöst dåligt beväpnade och utrustade. Endast drygt 2 000 av de stridande hade vapen när upproret startade. Trots att tyskarna överraskades kunde inte polackerna ta alla de anfallsmål man hade planerat. Redan från början blev de polska styrkorna uppdelade i olika stadsdelar och hade svårt att kommunicera. Tyskarna förde in förstärkningar och började brutalt slå ner upproret. De tyska trupperna utgjordes till största delen av SS-förband, bland annat Oskar Dirlewangers regemente, och kollaboratörer som stred för Nazityskland. De tyska soldaterna begick fruktansvärda övergrepp när Warszawa meter för meter återtogs.En av de största frågorna i efterhand är varför den sovjetiska armén inte anföll och kom polackerna till undsättning. Det står tämligen klart att det handlade om att Stalin gärna såg att upproret slogs ner eftersom det representerade krafter kopplade till exilregeringen i London. Stalin hade sin egen kommunistiska polska regering som han ville sätta in i Polen efter kriget. Polska hemmaarmén fångades i ett cyniskt spel som handlade om maktpolitiken mellan öst och väst, Man kan därför säga att Warszawaupprorets öde var ett av de första tydliga tecknen på kalla kriget.Bild: Warszawaupproret: En upprorsman observerar Krakowskie Przedmieście, genom den demolerade muren i St. Korsa i riktning mot ul. Copernicus. I bakgrunden hyreshus nr 10, 8 och 6 i Krakowskie Przedmieście, Wikipedia, Public Domain.Lyssna också på Så blev vanliga medelålders män massmördare i Hitlers raskrig.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Warszawaupproret mot de tyska ockupanterna startade den 1 augusti år 1944 efter nästan fem år av brutal ockupation. Den illa beväpnade polska hemmaarméns uppror var baserad på önsketänkande och politiska förhoppningar om att kunna bevara sin självständighet gentemot Sovjetunionen om de själva befriade sin huvudstad.Upproret slogs ner på 63 dagar med våldsexcesser som gränsade till pervers sadism. Nazitysklands värsta förband Dirlwanger fick fritt spelrum att våldta, mörda sjukhuspersonal och andra civila samt avrätta sårade hemmaarmésoldater. Runt 200 000 människor tros ha dödats i upproret.I denna nymixade repris av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med författaren Artur Szulc som är aktuell med boken Warszawaupproret 1944.Polen delades upp mellan Nazityskland och Sovjetunionen i ett hemligt tillägg i Molotov-Ribbentrop-pakten redan före utbrottet av Andra världskriget. När Tysklands sedan anföll Polen besegrade landets ansenliga militärmakt på några veckor. Ockupationen blev mycket brutal med fördrivning av polacker och folkmord på judar.Den polska hemmaarméns ledning hade räknat med att polska styrkor kunde driva ut tyskarna och ta kontroll över Warszawa inför Röda arméns ankomst. Polackerna räknade med hjälp från de västallierade, men hjälpen i form av utrustning släppt från flygplan kom för sent och var allt för begränsad för att göra någon skillnad.Tyskarna kände dessutom till upprorsplanerna och kunde sätta in 20 000 poliser, SS-trupper och armésoldater samt en ansenlig mängd stridsvagnar, olika typer av stridsfordon, artilleripjäser och flygplan. Stalin hade kunnat ingripa på upprorsmännens sida, men ville inte ge polska nationalister någon möjlighet att självständighet efter att Tysklands besegrats.Den polska hemmaarmén slogs tappert, men de hade egentligen aldrig någon chans mot tyskarna när varken Röda armén eller Västmakterna ingrep. Den materiella förstörelsen blev enorm och 200 000 människor dig i upproret. Utöver 15 000 stupade polska hemmaarmésoldater och motståndskämpar ur andra rörelser dödades minst 180 000 civila, varav cirka 65 000 i rena massakrer utförda av tyska förband och deras hjälptrupper.Det som fanns kvar av Warszawa när upproret slagits ner jämnades, på Hitlers och SS-chefen Heinrich Himmlers order, med marken.Bild: Scout-oldater från "Radosław -regementet" efter flera timmars marschering genom avlopp från Krasińskitorget till Wareckagatan i Śródmieściedistriktet, tidig morgon den 2 september 1944. Pojken i hjälm är Tadeusz "Maszynka" Rajszczak från Miotłabataljonen. Wikipedia, Public DomainLyssna också på Myterna och sanningarna om Tysklands anfall på Polen 1939 samt Så blev vanliga medelålders män massmördare i Hitlers raskrig. Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Den 6 juni 1944 i gryningen stormade fem divisioner allierade soldater i land på fem landstigningsstränder i Normandie. Under natten hade tre luftlandsättningsdivisioner släppts för att hindra tyskarna från att få fram förstärkningar.D-dagen och de kommande dagarna då brohuvudet konsoliderade var en anmärkningsvärd prestation – det erkände till och med Stalin. Trots att de allierade hade fullständigt luftherravälde och ett massivt understöd av tunga bestyckade örlogsfartyg kunde det ha slutat illa.På Omaha-beach drabbades amerikanska styrkor av ett blodbad när de stridsvagnar som skulle understödja infanteriet inte kom iland. Dessutom mötte de en erfaren tysk infanteridivision som gjorde starkt motstånd. Ändå blev landstigningen en stor framgång och markerade början till slutet på tyskarnas ockupation av Västeuropa. Atlantvallen var bruten.I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden berättar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om landstigningen i Normandie. Operation Overlord som hela operationen kallades omgavs av stort hemlighetsmakeri. En sofistikerad mörkläggnings- och förvillelseoperation inleddes från allierad sida som omfattade allt från påhittade staber för armékårer som inte existerade till ryktesspridning och bombräder mot mål långt från Normandie.Det totala övertaget i luften var avgörande. Tyskarna hade små möjligheter att spana från luften. Dessutom kunde de allierade avkoda och läsa den tyska radiotrafiken. Tyskarna visste att en landstigningsoperation var på gång men inte var det skulle ske.På tysk sida var man inte överens om hur man skulle hantera hotet om en landstigning. Överbefälhavaren i väst Rundstedt förordade i enlighet med tysk doktrin att man skulle ha rörliga förstärkningar, företrädelsevis sex motoriserade pansardivisioner, ett stycke bakom Atlantvallen. När man visst var landstigningen skedde skulle dessa krossa det allierade brohuvudet. Rommel som var underställd arméchef hade en annan uppfattning. Han ansåg att det aldrig skulle gå att få fram förstärkningar eftersom de allierade hade luftherravälde. För honom var det avgörande att besegra de allierade på stränderna.Det allierade bombflyget slog i stor utsträckning ut både landsvägsnätet och järnvägsnätet i Frankrike. Det som Rommel hade fruktat skedde. In i det sista trodde tyskarna att landstigningen skulle komma vid Calais, men när de förstod att det var Normandie som gällde var det för sent. Rommel var till råga på allt på permission och trots det tillfälliga amerikanska bakslaget på Omaha-beach tog de amerikanska, brittiska och kanadensiska trupperna i huvudsak sina anfallsmål och etablerade ett brohuvud. Men landstigningen var en sak. Att återerövra Frankrike en annan. Det gällde nu att snabbt bryta ut ur brohuvudet. De kommande veckorna avgjordes striden med början vid Caen där den 21:a tyska pansardivisionen stod beredd att möta de allierade. Det handlar nästa avsnitt om av Militärhistoriepoddens andra världskrigs-serie.Bild: Amerikanska anfallstrupper i en LCVP-landningsfarkost närmar sig Omaha Beach, 6 juni 1944, Wikipeida, Public Domain.Lyssna också på Operation Torch som förövning till landstigningen i Normandie.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Mats Olsson och Patrick Ekwall. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
De mest våldsamma striderna mellan de västallierade och tyskarna utkämpades i Italien. Den allierade landstigningen på Sicilien innebar slutet för Mussolinis regim, men kriget på det italienska fastlandet hade bara börjat och skulle bli kostsamt och blodigt. Mellan 1943 och 1945 förlorade de allierade 60 000 i stupade och tyskarna 50 000 stupade i Italien.De allierade inledde landstigningen på det italienska fastlandet den 3 september. Förhoppningarna att man skulle kunna ta Rom snabbt rusades omedelbart. Ledda av generalfältmarskalken Kesselring skulle tyskarna göra effektivt motstånd ända fram till maj 1945.I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden behandlar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved den första delen av kriget i Italien.Efter landstigningen vid Salerno den 9 september 1943 kunde amerikanarna och britterna kämpa sig fram och inta Neapel. Redan i inledningen av kriget i Italien insåg de allierade att tyskarna skulle göra motstånd. Faktum är att de allierade knappt ens hade numerärt övertag. Dessutom hade de en formidabel motståndare i den tyska befälhavaren Kesselring som trots sin bakgrund inom Luftwaffe visade sig vara ett operativt geni.Tyskarna hade stor hjälp av terrängen som gynnade försvarsstrid för den som förstod att utnyttja den rätt. De höga bergsmassiven i mitten av den italienska halvön sluttade brant mot kusterna i väster och öster. De plana kustområdena genomskars dessutom av floder.Tyskarna bet sig fast norr om Neapel, men tvingades att utrymma och falla tillbaka norrut mot en förberedd försvarslinje i höjd med Monte Cassino. Denna så kallade vinterlinjen eller Gustav-linjen blev inledningsvis för mycket för de allierade de körde snabbt fast. På berget centralt placerat i den tyska linjen fanns det berömda klostret Monte Cassino. Men vad använde tyskarna det till? Skulle man försöka anfalla och ta klostret och bergsmassivet eller gå runt? Dessa problem brottades den allierade ledningen med i början på det nya året 1944.En del av denna inledande del av kriget i Italien var Mussolinis fall och Italiens kapitulation för de allierade. Tyskarna som var förberedda på en italiensk kollaps tog snabbt över de italienskkontrollerade områdena i Grekland, på Balkan och västerut mot Frankrike. De italienska soldaterna fick välja mellan att fortsätta strida för Tyskland eller skickas som arbetskraft till Tyskland. Ett ytterligare alternativ var fångenskap – koncentrationsläger. På en del platser gjorde italienska förband motstånd och tyskarna reagerade med stor hänsynslöshet. Det mest kända exemplet är måhända avrättningen av närmare 2 000 italienska soldater ur den 33:e infanteridivisionen Acqui på den lilla ön Kefaloni i september 1943. En händelse för övrigt förevigad i filmen Kapten Corellis mandolin.Mussolini internerades av de italienska myndigheterna men fritogs av tyskarna och sattes in som marionettledare för en tysklojal nazistisk republik i norra Italien – den så kallade Salórepubliken. Tyvärr kom repressionen i denna republik att leda till likvidering av många tyska motståndare och för första gången i Italien systematiska mord på den judiska befolkningen. Salórepubliken är måhända den mörkaste företeelsen i Italiens andra världskrigshistoria som kastar sin skugga mer än något annat över diktatorn Mussolini även om han tappat mycket av sitt verkliga inflytande.Bild: Trupper från 51:a höglandsdivisionen lastar av förråd från tanklandningsfartyg på öppningsdagen för den allierade invasionen av Sicilien, 10 juli 1943. Wikipedia, Public Domain.Lyssna också på Mussolinis hatfyllda relation med Adolf Hitler Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Nazitysklands anfall på Norge och Danmark den 9 april 1940 var resultatet av en kedja av strategiska beslut av både de allierade och Nazityskland. Tyskarna behövde hamnar i Norge för kriget på Atlanten och för att säkra de svenska malmtransporterna via Narvik, samtidigt som de allierade ville förhindra samma export.Där Danmark kapitulerade nästan utan strid skulle norrmännen kämpa i två månader. Men det svaga norska försvaret, flera misstag kring mobiliseringen i kombination med en förvirrad hjälp från britterna och fransmännen beseglade norrmännens öde. Den tyska ockupationen i Norge skulle bli hård, medan danskarna som behöll sin regering fick det lättare fram till 1943.Detta är den andra delen av fem om Norden under Andra världskriget. Programledaren Urban Lindstedt samtalar med Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet.Redan när kriget bröt ut den 1 september 1939 förklarade Norge och Danmark sig neutrala. Norges försvar var huvudsakligen inriktade på övervakningsuppgifter, eftersom landets geografiska läge ansågs vara en garanti mot storskaliga invasionsförsök. Och man förlitade sig på att brittiska Royal Navy skulle sätta stopp för en invasion.De allierade ville stoppa den svenska malmexporten till Tyskland via Narvik i Norge och de planerade att besätta de svenska malmfälten med ursäkten att kunna skicka hjälp till Finland. Tyskarna var snarare ute efter hamnar i Norge för kriget på Atlanten än att säkra malmimporten från Sverige.När vinterkriget bröt ut mellan Sovjetunionen och Finland den 30 november 1939, vändes stormakternas blickar mot Skandinavien. Det starka finska motståndet mot Stalins Röda Armé visade att regionen hade potential att vara en viktig spelare på krigsscenen.Den 9 april 1940 inledde Hitler Operation Weserübung, som innebar en fullskalig invasion av Danmark och Norge. Norska styrkor svarade med modigt motstånd, men trots deras ansträngningar lyckades de tyska styrkorna ta kontroll över huvudstäderna i både Danmark och Norge inom loppet av en dag. Den tyska kryssaren Blücher sänktes av det norska kustförsvaret vid Oscarsborg i inloppet till Oslo, vilket fördröjde fångandet av huvudstaden och tillät kungafamiljen, regeringen och Stortinget att fly norrut med extratåg.Tysklands nederlag under första världskriget berodde bland annat på att Royal Navy lyckades hålla den tyska marinen inspärrad i södra Nordsjön. Samtidigt kunde man hindra den tyska handelssjöfarten och svälta ut Tyskland. Sjöofficerarna i den tyska Krigsmarinen hade lärt sig av denna läxa och redan den 2 oktober 1939 föreslog den tyske marinchefen Raeder upprättandet av två tyska basområden i Norge.I början av 1940 fick de norska myndigheterna flera varningar om att något var på gång. Mötet mellan Hitler och Vidkun Quisling, ledaren för det norska nazistpartiet Nasjonal Samling, i december 1939 stärkte Hitlers övertygelse om att Norge saknade viljan och förmågan att motsätta sig brittiska överträdelser av neutraliteten.Bild: Tyska Wehrmacht i Norge den 9 april 1940. Tyska trupper i bitter strid mot norska trupper i en by, 40 km väster om Lillehammer. 4556-40 PK.: Borchert Federal Archives, Bild 183-H26353 / Borchert, Erich (Eric) / CC-BY-SA 3.Musik: "Ja, vi elsker dette landet av Rikard NordraakLyricist och Bjørnstjerne Bjørnson. United States Navy Band, See page for author, Public domain, via Wikimedia CommonsLyssna också på Vidkun Quisling – förrädaren som blev ett begrepp.Klippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Den 19 augusti 1942 landsteg drygt 6 000 mestadels kanadensiska soldater vid den franska kuststaden Dieppe för att skaffa underrättelser och testa det tyska försvaret i Atlantvallen.Räden blev en katastrof. Förlusten uppgick till mer än halva styrkan som sattes in. Inte mindre än 900 allierade soldater stupade. Vissa erfarenheter kunde de allierade ta med sig från räden – men var det värt förlusterna?I detta avsnitt av Militärhistoriepodden berättar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om Diepperäden i augusti 1942. Räden genomfördes av många skäl som i efterhand har diskuterats mycket. Våren och sommaren 1942 stod kriget och vägde. Tyskland var ännu framgångsrikt och de allierade, inte minst britterna, behövde en framgång. Stalin pressade sina västallierade hårt för att öppna en ny andra front i Västeuropa.I detta läge beslutade britterna att med i huvudsak kanadensiska trupper göra en landstigning i Frankrike och tillfälligt ta den lilla hamnstaden Dieppe. Räden skulle testa det tyska försvaret och de brittiska metoderna för landstigning med understöd av en ny stridsvagnsmodell. Med i planerna fanns även att ta en radarstation och inhämta underrättelser om tysk radarteknik.Räden igångsattes på allvar strax före klockan 5 på morgonen den 19 augusti. Huvudlandstigningen genomfördes mitt för hamnen i Dieppe. I öster och väster och i staden landsteg kommandotrupper för att tysta tyska artilleribatterier. Ingenting fungerade egentligen för de allierade. Understödet av flottan och flyget var för dåligt planerat och samordnat. Tyskarna var larmade och kunde från väl skyddade ställningar möta de kanadensiska soldaterna med mördande eldgivning. Stridsvagnarna kom knappt i land och de som kom upp på stranden blev kvar där oförmögna att nå staden. En radarstation togs, ett tyskt batteri tystades och en mindre del av den kanadensiska styrkan nådde nätt och jämnt sina anfallsmål. I det stora hela körde landstigningen fast på stranden.Tyskarna kunde konstatera att de med relativ lätthet hade slagit tillbaka landstigningen. De allierade menade i efterhand att de dragit viktiga slutsatser som kom till användning vid den framgångsrika landstigningen i Normandie två år senare. Men detta har ifrågasatts av historikerna i efterhand. Hur som helst var priset fasansfullt högt. På de kanadensiska krigskyrkogårdarna vid Dieppe ligger ännu de som stupade.Bild: Kanadensiska fångar leds bort genom Dieppe efter räden. Kredit: Library and Archives Canada / C-014171. Wikipedia, CC-BY-SA 3.0Lyssna också på Operation Torch som förövning till landstigningen i Normandie.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Vad vet inte män om sina fruar? Hasse berättar om ett specifikt minne han kopplar till fallskärmsjägare och Linda hoppar fallskärm åksjuk. Vi pratar om att följa regler och Tyskarna är upprörda över dyr kebab!
Slaget om Atlanten pågick i olika omfattning under hela andra världskriget. De allierades förluster i fartyg kulminerade under 1942, men trots att nästan 5 000 fartyg sänktes kunde tyskarna egentligen aldrig på allvar hota de allierades krigsinsats. Den tyska flottan var alltför dåligt förbered och de allierades resurser alldeles för stora.USA hade en industriell kapacitet och mänskliga resurser som gav de allierade ett tydligt övertag i kriget mot Hitlertyskland. Men krigsmaterielen och manskapsförstärkningarna måste skeppas över Atlanten där tyska ytfartyg, ubåtar och flygplan gjorde allt för hindra transporterna.I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om ett av andra världskrigets mer dramatiska skeenden från slaget om Storbritannien till krigsslutet. Detta är historien om de verkligt avgörande faktorerna i andra världskrigets historia. USA och även Kanada kunde kasta in tyngden av sin industriella kapacitet i vågskålen och genom att överföra resurser över Atlanten göra det möjligt för britterna och ryssarna att hålla ut.Genom utlåningsavtal – Lend lease-avtal – försågs inledningsvis inte minst britterna med krigsmateriel och andra förnödenheter. Från 1941 då USA kom med i kriget efter Hitlers krigsförklaring handlade det om att förbereda en militär intervention i Europa på samma sätt som under första världskriget.Tyskarna var knappast förberedda för ett handelskrig på Atlanten. Den tyska marinen var som dess chef storamiralen Raeder uttryckte saken endast stor nog att möta en hedersam död. Inte minst saknades ubåtar i ett antal som på allvar kunde hota de allierade. Under de inledande åren från 1939 till sommaren 1941 försökte tyskarna med en mix av ytfartygsräder, flyganfall och ubåtsanfall störa de allierades sjöfart. Det gick inledningsvis ganska bra, men mycket snart organiserade britterna, amerikanarna och kanadensarna konvojer och luftskydd. Det faktum att britterna lyckades bryta de tyska koderna som sändes med kodmaskinen Enigma gav en avgjord fördel. Sänkningen av Bismarck i maj 1941 markerade slutet på denna period av ytfartygsräder.Konvojerna skiftade efter det tyska anfallet på Sovjet i juni 1941 till att inte bara handla om inskeppning av materiel och förstärkningar till Storbritannien och Nordafrika utan även till den ryska hamnen i Murkmansk. Under 1942 kulminerade ubåtskriget och slaget på Atlanten. Tyska ubåtar i så kallade vargflockar kunde notera rekordmånga sänkningar under en period då britterna misslyckades med att knäcka den tyska signaleringen och en ny ubåtstaktik användes. När de allierade slutligen lärde sig att hantera den tyska taktiken med hjälp av nya flygplansmodeller, radarsystem, nya lyckade forceringar av den tyska radiotrafiken och ny konvojtaktik ebbade de tyska framgångarna ut. Under de sista krigsåren minskade sänkningarna kraftigt och antalet tyska ubåtar som gick till botten ökade.Av alla de fartyg som korsade Atlanten under kriget sänktes i slutänden bara några procent. Värst drabbade var Murmanskkonvojerna med 8-procentiga förluster. Intressant i sammanhanget är att endast drygt 6 procent av sänkningarna stod tyska ytfartyg för medan tyskt flyg sänkte drygt 13 procent och ubåtarna 70 procent.Churchill sa i efterhand att det enda han fruktade under andra världskriget var att tyskarna skulle lyckas stoppa transporterna över Atlanten. I verkligheten var egentligen aldrig någon fara. Tyskarna var så långt ifrån att svälta ut britterna och ryssarna och de allierades resurser så stora att det aldrig var någon fara. Förlusterna var stora, men nyproduktionen under i princip hela kriget kompenserade för förlusterna.Bild: Handelskonvoj under andra världskriget. Wikipedia, public domain. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
”Operation Torch” hösten 1942 och invasionen av Sicilien våren 1943 är två av militärhistoriens största och kanske mest intressanta amfibieoperationer. Det var här de allierade övade inför det som skulle bli operation Overlord och landstigningen vid Normandie ett år senare.Landstigningen i norra Afrika var ett enormt vågspel, omgärdat av stort hemlighetsmakeri. Tre grupper av amerikanska och brittiska soldater och fartyg landsattes i norra Afrika, i Casablanca längs med Atlantkusten, och i Oran och Alger innanför Gibraltarsundet. Ca 100.000 man fördes över sammanlagt. Två grupper kom från Storbritannien och en direkt från USA.I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden pratar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved Operation Torch och invasionen av Sicilien.Trots att Operation Torch involverade ca 350 stridsfartyg och 500 transportfartyg sänktes endast ett fartyg på vägen mot Afrika. Väl i land möttes de av endast sporadiskt motstånd. General Pattons amerikanska trupper i Casablanca kunde gå i land helt utan eldväxling, medan de brittiska och amerikanska grupperna innanför Gibraltar mötte blandat motstånd från de Franska Vichy-trogna trupper som fanns där.Den lyckade landstigningen ledde så småningom en total omfamning av de tyska och italienska trupper som fanns kvar i Tunisien. Från Väster kom Patton, Fredendall och Ryder, Österifrån anslöt Montgomery efter slaget vid El-Alamein. Ca 250.000 tyska och italienska soldater gick i krigsfångenskap som resultat, samtidigt som marken nu var beredd för en landstigning antingen via Sardinien och Corsica, eller via Sicilien.Politiskt och diplomatiskt var Operation Torch inte utan komplikationer. De nordafrikanska länderna var franska kolonier som för tillfället stod under Vichyfranskt ledarskap. Problemet för britterna och amerikanarna var på vilken fot Vichyfrankrike skulle stå? Skulle de göra motstånd, eller skulle de kapitulera omedelbart och välkomna de allierade? För att sondera läget smugglades en amerikansk officer in i ett tidigt skede under uppladdningen för att utröna den franska inställningen. Men för att inte röja planerna kunde han inte avslöja exakt vad som höll på att ske. Trots försöken kom Operation Torch som en chock för fransmännen och först ett par dagar in i stridigheterna ställdes motståndet in. Det fanns också olika fraktioner inom den franska politiska och militära eliten som ställde till problem. Rivaliteten mellan de militära ledarna Charles de Gaulle och Henri Giraud orsakade huvudbry. Samtidigt var amerikanerna och britterna tvungna att balansera de franska självständighetssträvarna och de vichytrogna mot varandra för att inte orsaka ett inbördeskrig i Nordafrika.I slutändan skulle operationen lyckas, och snart kunde planeringen inför Sicilien påbörjas. Invasionen av Sicilien var en komplex affär med en stor uppladdning. Tyskarna skulle så småningom drivas ut ur Sicilien, men svårigheterna med att slåss i Siciliens oländiga terräng gjorde processen långdragen. När det stod klart att den italienska ön hade fallit var vägen till det italienska fastlandet fri. Från italienskt håll blev kapitulationen i Tunisien och invasionen av Sicilien spiken i kistan för Mussolinis imperialistiska ambitioner.Omslag: Amerikanska trupper inför landstigningen vid Oran november 1942. Hudson, F A (Lt), Royal Navy officiell fotograf, Imperial War Museum, Wikipedia, Public Domain. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Stalingrad blev en av de stora vändpunkterna i kriget på östfronten. Få enskilda slag har i historien satt sådana djupa spår i vårt medvetande. Kampen om Stalingrad och den tyska 6.arméns kapitulation symboliserar det tyska misslyckandet på östfronten och den sovjetiska segern.Hitlers plan att erövra de viktiga ryska oljefälten vid Baku vid Kaspiska havet stoppades i Stalingrads ruiner. Striden fördes med stor brutalitet från hus till hus i en stad som jämnats med marken av det tyska bombflyget och i vilken det fortfarande fanns civila. Förlusterna var outhärdligt stora på båda sidor.I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om en av de mest dramatiska händelserna i andra världskrigets historia. Tyskarna försökte under sommarkampanjen 1942 att erövra de strategiskt viktiga oljefälten kring Baku och samtidigt eliminera de sovjetiska styrkorna i söder. Det tyska högkvarteret inledde planeringen i april 1942 och gav operationen namnet ”Operation Blå”.Operationen inleddes den 28 juni och ledde snabbt till stora tyska framgångar. Hitler gav order om att Kaukasus och Stalingrad skulle erövras samtidigt. Detta skulle komma att visa sig bli ödesdigert. De tyska styrkorna delades upp i två armégrupper vilket försvagade den tyska offensiven inte minst därför att det blev svårt att fullt ut klara underhållet i två riktningar. Båda armégrupperna misslyckades att uppnå sina anfallsmål.Staden Stalingrad, dagens Volgograd, bredde ut sig 50 kilometer på båda sidor om floden Volga. En erövring av staden skulle stänga av de sovjetiska förbindelserna med områdena i söder. Dessutom skulle staden i tyskarnas händer fungera som ett viktigt flankskydd. Anfallet mot staden var alltså inte bara en fåfänga propaganda fråga utan Stalingrad hade en verklig strategisk betydelse.Anfallen mot Stalingrad inleddes på allvar 21 augusti. Den 23 augusti lade det tyska flyget staden i ruiner. Civilbefolkningen led i ruinerna. I själva verket hade tyskarna skapat en ointaglig fästning. Stalingrads rykande ruiner skulle visa sig omöjliga att betvinga. De kommande månaderna fördes ett brutalt krig man mot man i staden. Förlusterna var fruktansvärda på båda sidor. Ryssarna höll till slut bara små brohuvuden på västra sidan floden. Men längre än så kom aldrig tyskarna. I november genomförde ryssarna en våldsam inringningsoperation som inneslöt 6.armén i Stalingrad – operation Uranus. I början av februari kapitulerade tyskarna och 91 000 soldater gick i fångenskap. Sammanlagt förlorade den tyska armén närmare 800 000 soldater i operationerna kring Stalingrad. Av dessa stupade nästan 300 000.Om Stalingrad har det skrivits många hyllmeter. Antony Beevors kanske bästa bok Stalingrad (2000) är grundläggande och ger på många sätt den enskilde soldatens perspektiv. Vägen till Stalingrad och även själva striden finns bland annat beskriven av John Erickson The Road to Stalingrad (2003). Bild: Sovjetiska trupper anfaller i Stalingrand i juli 1942. Wikipedia, Public Domain. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Striderna i Nordafrika under andra världskriget åren 1941-42 pendlade fram och tillbaka. Italienska katastrofer och tyska framgångar varvades med brittiska segrar och bakslag. Tyskarna leddes av den legendariske ”ökenräven” Rommel som fick uppgiften att hjälpa italienarna och krossa de brittiska styrkorna i Egypten.Men britterna förstärkte sina trupper och skickade fältmarskalken Montgomery och i oktober 1942 utkämpades det veckolånga slaget vid el-Alamein som slutligen ledde till ett tysk-italienskt nederlag.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved krigföringen i Nordafrika från hösten 1941 till vändpunkten i oktober 1942. Kriget fördes i huvudsak i den smala Nordafrikanska kustremsan och längs kustvägen som förband de mindre och större hamnstäderna mellan Alexandria och Kairo i öster och Tripoli i väster.Kriget i Nordafrika hade i och med det vänt och britterna kunde notera sin första verkliga seger till lands efter två år av svåra motgångar. Detta var inte ”början på slutet eller ens slutet på början” som Churchill uttryckte saken, men ändå ett viktigt steg mot det som de allierade fast trodde på – den slutliga segern över Hitlertyskland.Manöverutrymmet var litet. Kriget fördes med pansarkolonner på kustvägen. Taktiken var att vid sidan om vägen försöka kringgå motståndaren och kom in bakom en stor del av den fientliga styrkan. Problemet var att dessa försök oftast misslyckades och den som riskerade att ringas in helt enkelt bara retirerade.Slaget vid el-Alamein i oktober 1942 skapade förutsättningar för britterna att för första gången låsa fast de tyska och italienska trupperna och besegra dem innan de hann retirera. Slaget blev därför ett en lång utdragen kamp som krävde stora förluster på båda sidor. Till slut lyckades Rommel lösgöra sina trupper som kraftig decimerade retirerade västerut. Britterna följde efter och det skulle visa sig att detta var vändpunkten i kriget i Nordafrika.Krigföringen ställde även stora krav på införsel av förnödenheter, ammunition och förstärkningar sjövägen till hamnarna på Afrikas nordkust. Både de allierade (britter och trupper från samväldet) och axelmakterna var beroende av de sårbara konvojerna över Medelhavet. Kriget i Nordafrika var därför en del av andra världskriget i hela medelhavsområdet. En förutsättning för britternas slutliga seger i oktober 1942 var att de lyckats slå ut de italienska flottstridskrafterna och dessutom de franska örlogsfartyg som fanns i Medelhavet – de senare hotade att falla i tyskarnas händer efter Frankrikes fall.Kriget i Nordafrika understöddes även av amerikanerna som från december 1941 var i krig med Tyskland. Det var med amerikanska stridsvagnar som britterna vann segern vid el-Alamein. Nästa fas i kriget i Nordafrika var en gemensam landstigning som slutligen kastade ut tyskarna och möjliggjorde landstigningen på Sicilien.De som vill fördjupa sig kan med fördel läsa Ken Fords El Alamein 1942: the turning of the tide i den välillustrerade Osprey-serien. På svenska finns Karl-Gunnar Noréns El Alamein: vändpunkten i Nordafrika under andra världskriget (2005). Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
I vårt mest ”vi trollar med knäna på smågruppsnivå”-inspirerade avsnitt hittills så kör vi igenom del två av tre i vår trilogi om slaget om Hürtgenskogen. Den här gånger beskriver vi tyskarnas situation. En situation som går att sammanfatta som ”suboptimal”.Per inleder med att beskriva tyskarnas ersättningssystem och med det den amorfa organisation som kallades Ersatzheer. Begreppet ”fritt fall” används flitigt. Mattis håller sig däremot på lägre nivåer och harvar igenom hur förbanden skolades (när de väl var i fält) och även Folksgrenadjärdivisionerna. Begreppet ”fallhöjden mellan KStN och verklighet var stor” används återkommande.Dessutom: Luftwaffes Festungsabteilung, fantasier om vad uppdragstaktik kan uppnå, frustration över tyskar, StG 44, brister på allt, stabspersonal som klädhängare, ”tyskarna såg hela människan”, nassarnas politiska officerare, och mycket mer! Stötta oss på Patreon!Support till showen http://supporter.acast.com/krigshistoriepodden. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Maginotlinjen är antagligen världens största och dyraste försvarslinje, men likväl ett totalt fiasko. Maginotlinjen har sedan Frankrikes fall sommaren 1940 blivit en symbol för en uppblåst övertro på fortifikationer.Projektet påbörjades under sent 1920-tal med ett antal testanläggningar. Under tidiga 1930-talet började dock pengarna flöda in, inte minst tack vare den gamle veteranen och krigsministern André Maginots politiska arbete. Snart kunde ett hundratals fort och tusentals utposter byggas upp längs med den tyska gränsen, och vid andra världskrigets utbrott stod anläggningen till stor del klar.I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden diskuterar historikern Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved om Maginotlinjen.Den bakomliggande idén var att Maginotlinjen skulle tvinga den tyska krigsmakten att ta vägen genom Belgien för att nå Frankrike. Därigenom skulle man kunna möta tysken i ett koncentrerat försvar, och därtill tvinga med Storbritannien på sin sida eftersom Belgien och Storbritannien hade allierat sig. Så långt var det rätt. Problemet var bara att Tyskarna hade en annan plan och gick igenom Ardennerskogen istället och kunde därigenom komma fransmännen in på livet. Anläggningen tappade sin roll snabbt.Som försvarsverk var Maginotlinjen dock inget annat än state-of-the-art. Anläggningarna var byggda enligt principen flexibelt djupförsvar. Försvarslinjen var flera kilometer bred och syftet var att forten skulle samverka och kapsla in anfallaren inom försvarszonen i kombination med ett understödjande infanteri.Även i Sverige tittade man avundsjukt på anläggningen, och i sin samtid lockade den till filmer och deckarhistorier. I slutändan skulle dock anläggningen bli till ingen nytta, och idag är den istället ihågkommen som en symbol för Frankrikes isolationistiska försvarspolitik under mellankrigstiden. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Det bästa mästerskapet i mannaminne. Osannolika upphämtningar, favoriter som darrar, älskvärda gäng som överpresterar, ja till och med domarna är oerhört bra. Vi tar er igenom det som hänt hittills och blickar också framåt det som ska ske härnäst. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Hitlertysklands fälttåg i öster inleddes den 22 juni 1941. Längs en front med gigantiska dimensioner anföll en miljonarmé starkare än något som någonsin dragit i fält.Ledda av fyra pansargrupper skulle bolsjevismen besegras och Tyskland skaffa sig livsrum i öster. Det gick inte helt som den tyska krigsledningen och Hitler hade tänkt sig. Tyskarna förintade i stort sätt den sovjetiska armén i de västra delarna av Sovjetunionen. Trots detta tappade offensiven fart och stannade upp i början på december framför Moskva och Leningrad. Frågan varför har varit föremål för eftervärlden ända sedan dess – så också för detta avsnitt av Militärhistoriepodden.I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden genomför Martin Hårdstedt och Peter Bennesved ett nästan terapeutiskt samtal. Barbarossa är ett ämne som delvis är svårt att närma sig eftersom det innehåller så mycket och har så många brutala och nästintill bisarra inslag. Mytbildningarna och romantiseringarna har varit många. Barbarossa skapar ångest hos många inte bara Militärhistoriepoddens programledare.Förknippat med Barbarossa är inte bara de operativa och strategiska frågorna. Kriget som inleddes i juni 1941 var lika mycket en fråga om ideologi och förintelse. I kölvattnet på de framgångsrika tyska arméerna kom våldet, övergreppen, massakrerna av civilbefolkningen i de erövrade områdena. Motivet var att skapa livsrum – Lebensraum – för den överlägsna tyska rasen och hämta behövliga förnödenheter och råvaror till Tyskland. Bolsjevismen skulle utrotas och landen i öster skulle omvandlas för att föda den tyska befolkningen.Frågan är slutligen varför tyskarna misslyckades att ta Moskva och Leningrad. Många faktorer har lyfts fram som vädret – den ryska leran i oktober, kölden i november och december – och felaktiga beslut av den tyska krigsledningen. Men var det verkligen det avgjorde? Sovjet hade enorma mänskliga resurser. Nya förband sattes upp och kastades in i striderna framför Moskva i november. Industri plockades ner och räddades österut. Vilket annat land som helst hade gett upp inför de massiva förlusterna under krigets första månader. Men inte den kommunistiska diktaturens Sovjet. Det var det som avgjorde.Mycket är skrivet om Barbarossa. En innehållsrik och väl illustrerad bok på svenska är Christer Bergströms Operation Barbarossa – världshistoriens största fälttåg (2016). Denna kan kompletteras med till exempel David M. Glantz Barbarossa: Hitler´s invasion of Russia 1941 (2001) och Johan Erickson Stalin´s war with Hitler Vol 1: The road to Stalingrad (1999).Bild omslag: Tyska trupper vid Sovjetunionens gräns den 22 juni 1941Bild:Tyska trupper strider med sovjetiska försvarare i staden Kharkov den 25 oktober 1941. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Slaget om Storbritannien år 1940 och tyskarnas misslyckande att erövra England fick stora konsekvenser för andra världskrigets utveckling. Det var 2000 stridsflygare som under några dramatiska månader höll emot det tyska anfallet.”Aldrig har så många haft så få att tacka för så mycket” är Churchills klassiska uttalande om the few, det vill säga de drygt 2 000 stridsflygare som under de dramatiska månaderna sommaren och hösten 1940 lyckas hålla emot det tyska anfallet på Storbritannien.Tyskarna inledde sommaren 1940 en luftoffensiv utan tidigare skådad omfattning mot de brittiska öarna. Som vi vet kom operationen att bli ett stort misslyckande. Men varför? Och vilka planer hade tyskarna egentligen? Hur kunde britterna stå emot?Dessa frågor och mycket annat diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved i denna nymixade repris av Militärhistoriepodden som handlar om tyskarnas försök att knäcka britterna och tvinga Storbritannien till fred. Slaget om Storbritannien för samtalet in på luftkrigets villkor och del i krigföringen men även diskussioner kring flygteknik.Tyskarnas misslyckande kom att få stora avgörande konsekvenser för andra världskriget. Ett brittiskt nederlag och kanske till och med en tysk ockupation av de brittiska öarna hade sannolikt kastat historien i en annan riktning. Slaget om Storbritannien var ett av de viktigaste skeendena under hela andra världskriget.Bild: En tysk Heinkel He 11 bombplan över Surrey hamn i södra London den 7 september 1940. Wiki media, public domain. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Den 1 augusti 1944 inledde polska hemmaarmén ett uppror mot de tyska ockupanterna i Warszawa. Upprorsmännen var övertygade om att de efter några dagar skulle få understöd av den sovjetiska armén som stod på andra sidan floden Wisla. Det kom ingen hjälp. Istället dränktes upproret i blod.Några av andra världskrigets värsta övergrepp på civila utfördes av tyska SS-förband under den ökände Oskar Dirlewanger, Wehrmacht och tyska hjälptrupper. Himmler gav ordern: ”Likvidera dem i tusental”. Närmare 200 000 människor beräknas ha dött och staden Warszawa förstördes systematiskt efter det att upproret ebbat ut.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden berättar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om ett av andra världskrigets mörkaste kapitel. Polska hemmaarmén var en av de sista verkliga maktfaktorerna inne i Polen för den polska regeringen som befann sig i exil i London. Sammanlagt omfattade den underjordiska armén i Polen hundratusentals män och kvinnor som bedrev partisanverksamhet mot tyskarna. Det var dessa polska patrioter som inledde upproret i augusti 1944.Polackerna var hopplöst dåligt beväpnade och utrustade. Endast drygt 2 000 av de stridande hade vapen när upproret startade. Trots att tyskarna överraskades kunde inte polackerna ta alla de anfallsmål man hade planerat. Redan från början blev de polska styrkorna uppdelade i olika stadsdelar och hade svårt att kommunicera. Tyskarna förde in förstärkningar och började brutalt slå ner upproret. De tyska trupperna utgjordes till största delen av SS-förband, bland annat Oskar Dirlewangers regemente, och kollaboratörer som stred för Nazityskland. De tyska soldaterna begick fruktansvärda övergrepp när Warszawa meter för meter återtogs.En av de största frågorna i efterhand är varför den sovjetiska armén inte anföll och kom polackerna till undsättning. Det står tämligen klart att det handlade om att Stalin gärna såg att upproret slogs ner eftersom det representerade krafter kopplade till exilregeringen i London. Stalin hade sin egen kommunistiska polska regering som han ville sätta in i Polen efter kriget. Polska hemmaarmén fångades i ett cyniskt spel som handlade om maktpolitiken mellan öst och väst, Man kan därför säga att Warszawaupprorets öde var ett av de första tydliga tecknen på kalla kriget.Bild: Warszawaupproret: En upprorsman observerar Krakowskie Przedmieście, genom den demolerade muren i St. Korsa i riktning mot ul. Copernicus. I bakgrunden hyreshus nr 10, 8 och 6 i Krakowskie Przedmieście, Wikipedia, Public Domain.Lyssna också på Så blev vanliga medelålders män massmördare i Hitlers raskrig.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Mycket haltar i det tyska samhället, precis som i det svenska. Men medan vi svenskar skyfflar skuld ner i en slaskhink och döper den till psykisk ohälsa, så tar tyskarna ansvar och har i alla fall ambitionen att göra vuxna medborgare av dem som en gång var barn, skriver författaren Lotta Lundberg som bor i Berlin. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Chang har hittat en journalist han litar på. Omar vill ordna en konstutställning. Hanif oroar sig för utlandssvenskar. Ashkan har en konspirationsteori. Mustafa har tappat det.OBS. Det här är inte det hela avsnittet. Vill du få tillgång till hela avsnittet? Stöd oss på Patreon. Är du Patreon och vill få tillgång till alla avsnitt i sin helhet? Vill du bli Patreon för att få tillgång till allt? Tryck här. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Chang har hittat en journalist han litar på. Omar vill ordna en konstutställning. Hanif oroar sig för utlandssvenskar. Ashkan har en konspirationsteori. Mustafa har tappat det.OBS. Det här är inte det hela avsnittet. Vill du få tillgång till hela avsnittet? Stöd oss på Patreon. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Den 6 juni 1944 i gryningen stormade fem divisioner allierade soldater i land på fem landstigningsstränder i Normandie. Under natten hade tre luftlandsättningsdivisioner släppts för att hindra tyskarna från att få fram förstärkningar.D-dagen och de kommande dagarna då brohuvudet konsoliderade var en anmärkningsvärd prestation – det erkände till och med Stalin. Trots att de allierade hade fullständigt luftherravälde och ett massivt understöd av tunga bestyckade örlogsfartyg kunde det ha slutat illa.På Omaha-beach drabbades amerikanska styrkor av ett blodbad när de stridsvagnar som skulle understödja infanteriet inte kom iland. Dessutom mötte de en erfaren tysk infanteridivision som gjorde starkt motstånd. Ändå blev landstigningen en stor framgång och markerade början till slutet på tyskarnas ockupation av Västeuropa. Atlantvallen var bruten.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden berättar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om landstigningen i Normandie. Operation Overlord som hela operationen kallades omgavs av stort hemlighetsmakeri. En sofistikerad mörkläggnings- och förvillelseoperation inleddes från allierad sida som omfattade allt från påhittade staber för armékårer som inte existerade till ryktesspridning och bombräder mot mål långt från Normandie.Det totala övertaget i luften var avgörande. Tyskarna hade små möjligheter att spana från luften. Dessutom kunde de allierade avkoda och läsa den tyska radiotrafiken. Tyskarna visste att en landstigningsoperation var på gång men inte var det skulle ske.På tysk sida var man inte överens om hur man skulle hantera hotet om en landstigning. Överbefälhavaren i väst Rundstedt förordade i enlighet med tysk doktrin att man skulle ha rörliga förstärkningar, företrädelsevis sex motoriserade pansardivisioner, ett stycke bakom Atlantvallen. När man visst var landstigningen skedde skulle dessa krossa det allierade brohuvudet. Rommel som var underställd arméchef hade en annan uppfattning. Han ansåg att det aldrig skulle gå att få fram förstärkningar eftersom de allierade hade luftherravälde. För honom var det avgörande att besegra de allierade på stränderna.Det allierade bombflyget slog i stor utsträckning ut både landsvägsnätet och järnvägsnätet i Frankrike. Det som Rommel hade fruktat skedde. In i det sista trodde tyskarna att landstigningen skulle komma vid Calais, men när de förstod att det var Normandie som gällde var det för sent. Rommel var till råga på allt på permission och trots det tillfälliga amerikanska bakslaget på Omaha-beach tog de amerikanska, brittiska och kanadensiska trupperna i huvudsak sina anfallsmål och etablerade ett brohuvud. Men landstigningen var en sak. Att återerövra Frankrike en annan. Det gällde nu att snabbt bryta ut ur brohuvudet. De kommande veckorna avgjordes striden med början vid Caen där den 21:a tyska pansardivisionen stod beredd att möta de allierade. Det handlar nästa avsnitt om av Militärhistoriepoddens andra världskrigs-serie.Bild: Amerikanska anfallstrupper i en LCVP-landningsfarkost närmar sig Omaha Beach, 6 juni 1944, Wikipeida, Public Domain.Lyssna också på Operation Torch som förövning till landstigningen i Normandie.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Den 19 augusti 1942 landsteg drygt 6 000 mestadels kanadensiska soldater vid den franska kuststaden Dieppe för att skaffa underrättelser och testa det tyska försvaret i Atlantvallen.Räden blev en katastrof. Förlusten uppgick till mer än halva styrkan som sattes in. Inte mindre än 900 allierade soldater stupade. Vissa erfarenheter kunde de allierade ta med sig från räden – men var det värt förlusterna?I detta avsnitt av Militärhistoriepodden berättar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om Diepperäden i augusti 1942. Räden genomfördes av många skäl som i efterhand har diskuterats mycket. Våren och sommaren 1942 stod kriget och vägde. Tyskland var ännu framgångsrikt och de allierade, inte minst britterna, behövde en framgång. Stalin pressade sina västallierade hårt för att öppna en ny andra front i Västeuropa.I detta läge beslutade britterna att med i huvudsak kanadensiska trupper göra en landstigning i Frankrike och tillfälligt ta den lilla hamnstaden Dieppe. Räden skulle testa det tyska försvaret och de brittiska metoderna för landstigning med understöd av en ny stridsvagnsmodell. Med i planerna fanns även att ta en radarstation och inhämta underrättelser om tysk radarteknik.Räden igångsattes på allvar strax före klockan 5 på morgonen den 19 augusti. Huvudlandstigningen genomfördes mitt för hamnen i Dieppe. I öster och väster och i staden landsteg kommandotrupper för att tysta tyska artilleribatterier. Ingenting fungerade egentligen för de allierade. Understödet av flottan och flyget var för dåligt planerat och samordnat. Tyskarna var larmade och kunde från väl skyddade ställningar möta de kanadensiska soldaterna med mördande eldgivning. Stridsvagnarna kom knappt i land och de som kom upp på stranden blev kvar där oförmögna att nå staden. En radarstation togs, ett tyskt batteri tystades och en mindre del av den kanadensiska styrkan nådde nätt och jämnt sina anfallsmål. I det stora hela körde landstigningen fast på stranden.Tyskarna kunde konstatera att de med relativ lätthet hade slagit tillbaka landstigningen. De allierade menade i efterhand att de dragit viktiga slutsatser som kom till användning vid den framgångsrika landstigningen i Normandie två år senare. Men detta har ifrågasatts av historikerna i efterhand. Hur som helst var priset fasansfullt högt. På de kanadensiska krigskyrkogårdarna vid Dieppe ligger ännu de som stupade.Bild: Kanadensiska fångar leds bort genom Dieppe efter räden. Kredit: Library and Archives Canada / C-014171. Wikipedia, CC-BY-SA 3.0Lyssna också på Operation Torch som förövning till landstigningen i Normandie.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Järnmalmen i Kiruna med utskeppningshamnen i Narvik, nickelmalmen i Petsamo i Finland och hamnen i Murmansk med järnvägen söderut var strategiskt viktiga brickor som gjorde att Nordkalotten blev platsen för ett av de största slaget i Nordens historia.Den svenska samlingsregeringen underlättade den tyska krigsansträngningen genom att under flera år tillåta tyskarna att transportera soldater på svenskt territorium och att bygga upp ett stort lager i Luleå för främst mat och foder.I avsnitt 101 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Lars Gyllenhaal, författare med inriktning på militärhistoria som är aktuell med återutgivningen av Slaget om Nordkalotten.Den tyska invasionen av Norge hade föregåtts brittiska planer på att ta kontrollen över gruvorna i Kiruna. Senare när Molotov-Ribbentropspaktens bröts med Nazitysklands anfall på det kommunistiska Sovjetunionen blev hela Nordkalotten en karg och ogästvänlig stridsplats där tiotusentals soldater dog.Sverige både hukade och profiterade på Nordkalottens strategiska betydelse. Det neutrala Sveriges eftergiftspolitik mot nazityskland gjorde att 2 140 000 tyska soldater och över 100 000 vagnar med krigsmaterial transporterades på svensk järnväg. Under perioder upptog tyskarna 10 procent av SJ:s transportkapacitet.Tyskarna byggde också upp ett enormt mellanlager i Luleå där det främst lagrades mat och djurfoder till den tyska krigsmakten. Lagret vaktades av svenska poliser och den ansvarige för lagret Walther Zindel kom att gifta sig med en svenska från Piteå. Svenska åkerier tjänade stora summor på att frakta krigsmateriel till Nazitysklands trupper på Nordkalotten.Sverige stoppade inte transporterna förrän den 20 augusti 1943 – långt efter att krigslyckan vänt för tyskarna. Och det tyska lagret i Luleå avvecklades inte förrän sommaren 1944.Musik: Before the Fight av Michael Vignola Bild: Tyska tanks avancerar mot fronten vid Vasonvaara den 1 juli 1941. Källa (sa-kuva.fi). Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
De mest våldsamma striderna mellan de västallierade och tyskarna utkämpades i Italien. Den allierade landstigningen på Sicilien innebar slutet för Mussolinis regim, men kriget på det italienska fastlandet hade bara börjat och skulle bli kostsamt och blodigt. Mellan 1943 och 1945 förlorade de allierade 60 000 i stupade och tyskarna 50 000 stupade i Italien. De allierade inledde landstigningen på det italienska fastlandet den 3 september. Förhoppningarna att man skulle kunna ta Rom snabbt rusades omedelbart. Ledda av generalfältmarskalken Kesselring skulle tyskarna göra effektivt motstånd ända fram till maj 1945.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden behandlar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved den första delen av kriget i Italien. Efter landstigningen vid Salerno den 9 september 1943 kunde amerikanarna och britterna kämpa sig fram och inta Neapel. Redan i inledningen av kriget i Italien insåg de allierade att tyskarna skulle göra motstånd. Faktum är att de allierade knappt ens hade numerärt övertag. Dessutom hade de en formidabel motståndare i den tyska befälhavaren Kesselring som trots sin bakgrund inom Luftwaffe visade sig vara ett operativt geni. Tyskarna hade stor hjälp av terrängen som gynnade försvarsstrid för den som förstod att utnyttja den rätt. De höga bergsmassiven i mitten av den italienska halvön sluttade brant mot kusterna i väster och öster. De plana kustområdena genomskars dessutom av floder. Tyskarna bet sig fast norr om Neapel, men tvingades att utrymma och falla tillbaka norrut mot en förberedd försvarslinje i höjd med Monte Cassino. Denna så kallade vinterlinjen eller Gustav-linjen blev inledningsvis för mycket för de allierade de körde snabbt fast. På berget centralt placerat i den tyska linjen fanns det berömda klostret Monte Cassino. Men vad använde tyskarna det till? Skulle man försöka anfalla och ta klostret och bergsmassivet eller gå runt? Dessa problem brottades den allierade ledningen med i början på det nya året 1944. En del av denna inledande del av kriget i Italien var Mussolinis fall och Italiens kapitulation för de allierade. Tyskarna som var förberedda på en italiensk kollaps tog snabbt över de italienskkontrollerade områdena i Grekland, på Balkan och västerut mot Frankrike. De italienska soldaterna fick välja mellan att fortsätta strida för Tyskland eller skickas som arbetskraft till Tyskland. Ett ytterligare alternativ var fångenskap – koncentrationsläger. På en del platser gjorde italienska förband motstånd och tyskarna reagerade med stor hänsynslöshet. Det mest kända exemplet är måhända avrättningen av närmare 2 000 italienska soldater ur den 33:e infanteridivisionen Acqui på den lilla ön Kefaloni i september 1943. En händelse för övrigt förevigad i filmen Kapten Corellis mandolin.Mussolini internerades av de italienska myndigheterna men fritogs av tyskarna och sattes in som marionettledare för en tysklojal nazistisk republik i norra Italien – den så kallade Salórepubliken. Tyvärr kom repressionen i denna republik att leda till likvidering av många tyska motståndare och för första gången i Italien systematiska mord på den judiska befolkningen. Salórepubliken är måhända den mörkaste företeelsen i Italiens andra världskrigshistoria som kastar sin skugga mer än något annat över diktatorn Mussolini även om han tappat mycket av sitt verkliga inflytande.Bild: Trupper från 51:a höglandsdivisionen lastar av förråd från tanklandningsfartyg på öppningsdagen för den allierade invasionen av Sicilien, 10 juli 1943. Wikipedia, Public Domain.Lyssna också på Mussolinis hatfyllda relation med Adolf Hitler Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Den franska armén led ett fullständigt nederlag mot Preussen i Fransk-tyska kriget åren 1870-71. Trots ett överlägset infanterigevär och en stor yrkesarmé blev den franska armén slagen i grunden och kejsaren Napoleon III till och med tillfångatagen vid Sedan. Hur var det möjligt och varför är kriget 1870-71 så betydelsefullt för att förstå Europas historia?Det fransk-tyska kriget är viktigt för att förstå första världskriget. Den blivande franske generalen Charles de Gaulle vallades omkring på slagfälten från 1870-71 av sin far: ”Glöm inte detta min son. Tyskarna vill komma igen och då ska vi segra”.I avsnitt 15 av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om ett krig som gav ekon in i framtiden i stormaktspolitiken. Kriget var den sista verkligt stora militära kraftmätningen före första världskriget och det var utifrån striderna i östra Frankrike 1870 som militärer runt om i Europa utformade det militära tänkande som skulle komma att dominera 1914.Men historien om Fransk-tyska kriget aktualiserar även en annan betydelsefull fråga: vad ska styra besluten i krig – militära krav eller politiken? Kriget år 1870 var en viktig del av enandet av Tyskland. I januari 1871 utropades det tyska kejsarriket samtidigt som belägringen av Paris pågick som bäst. Bismarck, rikskanslern, ville bomba den franska staden sönder och samman, medan den militäre ledaren Moltke inte såg något värde i detta. Hur hänger det ihop? En moderat militär och en blodtörstig politiker?Bild omslag: Preussiska fältartilleriet under Franska-tyska kriget i september 1870 vid Torcy i Frankrike. Our GDPR privacy policy was updated on August 8, 2022. Visit acast.com/privacy for more information.
Sommaren 1940 rasade krig i Europa. Tyskarna pressade Sverige om tillstånd att skicka trupper till det ockuperade Norge. Hör hur kriget påverkade den svenska valrörelsen. Sveriges grannländer hade just invaderats och det var oklart om det ens skulle hållas ett val sommaren 1940. Regering och riksdag beslutade att låta tyska soldater på permission resa på svenska järnvägar till och från det ockuperade Norge. Permittenttrafiken blev en het politisk fråga.Dessutom hade Tyskland synpunkter på vad som rapporterades om kriget i Sverige och vad det sjöngs om på landets teatrar. Komikern och revyartisten Henrik Dorsin berättar om när revykungen Karl Gerhard blev censurerad efter påtryckningar av tyskarna för sin akt Den ökända hästen från Troja. Sommaren före valet är en serie från Godmorgon Världen om ämnena som dominerade debatterna inför historiska svenska valrörelser och som i vissa fall avgjorde vem som vann.
Efter Tredje rikets kapitulation den 7 maj slutade samhället att fungera i det sönderbombande Tyskland. Mer än hälften av Tysklands 75 miljoner invånare befanns sig på fel plats. Utbombade, fördrivna, frigivna koncentrationslägerfångar, tvångsarbetare och krigsfångar drev omkring. Tyskarna stal, plundrade och svartabörshandlade för att överhuvudtaget överleva.Svårigheterna gjorde att tyskarna knappast reflekterade över sin skuld, utan började se sig själva som offer. Samtidigt vittnar samtida källor om en förhöjd livskänsla inför de enorma svårigheterna och glädjen över att ha överlevt.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med professor Martin Hårdstedt om boken Vargatider – Livet i Tyskland efter Tredje rikets fall 1945-1955 av Harald Jähner.Kulturarbetare hamnade i den ovana situationen att slakta oxar, kvinnor i finklänningar röjde ruiner för att få tillgång till ransoneringskort och författaren och morfinisten Hans Fallada blev under en kort tid borgmästare.Nedkämpandet av Tredje riket följdes av en enorm våldtäktsvåg framförallt av sovjetiska trupper. Ockupationsmakterna fick också stora problem med djupt traumatiserade tvångsarbetare som stal, mördade och ställde till oro.Mer än hälften av människorna var på fel plats i det som återstod av Tyskland efter kriget. Det handlade om fördrivna tyskar från annekterade områden och tysktalande från områden utanför det gamla tyska riket; miljontals frigivna koncentrationslägerfångar och tvångsarbetare från hela Europa samt med tiden återvändande tyska soldater. Även judar flydde pogromer i Östeuropa till ett Tyskland som kontrollerades av ockupationsmakterna.Under kriget och efter kriget var det kvinnorna som fick ta ansvar för att överleva tillsammans med sina barn - man stal och samarbetade för att inte svälta ihjäl och att få någonstans att bo. Besvikelsen var sedan ofta stor när deras män återvände från krigsfångenskap, bittra och aggressiva.Lyssna också på vår serie om Tredje riket.Musik: The Crucible (Act Three) av bzur, Storyblock Audio.Bild: Ett utbombat Dresden den 17 september 1945. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information. Become a member at https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.
D-dagen den 6 juni 1944 landsteg nästan 160 000 män i det tyskockuperade Normandie i Frankrike. Operation Overlord är den största amfibieoperation som någonsin genomförts.Själva landstigningen var en stor framgång med relativt små förluster för de allierade förutom på de amerikanska stränderna Omaha och Utah beach. De allierades djärvhet och förmåga att vilseleda tyskarna gjorde att tyskarnas togs på sängen trots att invasionen var väntad.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Hugo Nordland, historiker som är aktuell med boken D-dagen: Den 6 juni 1944.Invasionen i Normandie inleddes med en luftlandsättning för att säkra broar och slå ut artilleri. På stränderna var det amerikanska, brittiska och kanadensiska trupper som landsteg i Normandie den 6 juni 1944.En viktig förberedelse inför operationen var att lura tyskarna att landstigningen skulle ske någon annanstans än just i Normandie. Man skapade falska armékårer, fejkade massiv radiokommunikation, byggde stridsvagnar i papier-maché och gick så långt att man lät en dubbelgångare av den brittiska befälhavaren Montgomery besöka Gibraltar. En krigslist som gick hem.Landstigningen tog tyskarna med fullständig överraskning och i början trodde dom att invasionen bara var en avledningsmanöver för den verkliga invasionen på en annan plats.Den hårdaste bekämpningen av allierade drabbade de amerikanska invasionsstränderna, ”Utah” och ”Omaha” där svårigheterna få iland stridsvagnar blev förödande och soldaterna i den första landsättningsvågen blev utan befäl eftersom befälen stod i först leden och mejades ner med kulspruteeld.På de brittiska stränderna ”Juno”, ”Gold” och ”Sword” gick det bättre och här bröts också ett större motanfall med tyska pansarförband. Den 12 juni fanns i brohuvudet över 300 000 man och 54 000 fordon.Tyskarna gjorde också taktiska misstag genom att vilja bekämpa de allierade längre in i landet istället för att stoppa dem på stränderna. Dessutom vågade man inte använda särskilda pansartrupper som bara fick användas på Hitlers order och ingen vill väcka Hitler som sov.Lyssna också på Operation Torch som förövning till landstigningen i Normandie.Bild: 16:e och första infanteridivisionen vadar in på Omaha beach i Normandie på morgonen den 6 juni 1944. I den första landsättningsvågen uppgick förlusterna till två tredjedelar av E kompaniet. Wikipedia. Public Domain.Musik: Battle On The Beach Full Mix av Bobby Cole, Storyblocks Audio. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information. Become a member at https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.
Slaget om Atlanten pågick i olika omfattning under hela andra världskriget. De allierades förluster i fartyg kulminerade under 1942, men trots att nästan 5 000 fartyg sänktes kunde tyskarna egentligen aldrig på allvar hota de allierades krigsinsats. Den tyska flottan var alltför dåligt förbered och de allierades resurser alldeles för stora.USA hade en industriell kapacitet och mänskliga resurser som gav de allierade ett tydligt övertag i kriget mot Hitlertyskland. Men krigsmaterielen och manskapsförstärkningarna måste skeppas över Atlanten där tyska ytfartyg, ubåtar och flygplan gjorde allt för hindra transporterna. I detta avsnitt av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om ett av andra världskrigets mer dramatiska skeenden från slaget om Storbritannien till krigsslutet. Detta är historien om de verkligt avgörande faktorerna i andra världskrigets historia. USA och även Kanada kunde kasta in tyngden av sin industriella kapacitet i vågskålen och genom att överföra resurser över Atlanten göra det möjligt för britterna och ryssarna att hålla ut. Genom utlåningsavtal – Lend lease-avtal – försågs inledningsvis inte minst britterna med krigsmateriel och andra förnödenheter. Från 1941 då USA kom med i kriget efter Hitlers krigsförklaring handlade det om att förbereda en militär intervention i Europa på samma sätt som under första världskriget.Tyskarna var knappast förberedda för ett handelskrig på Atlanten. Den tyska marinen var som dess chef storamiralen Raeder uttryckte saken endast stor nog att möta en hedersam död. Inte minst saknades ubåtar i ett antal som på allvar kunde hota de allierade. Under de inledande åren från 1939 till sommaren 1941 försökte tyskarna med en mix av ytfartygsräder, flyganfall och ubåtsanfall störa de allierades sjöfart. Det gick inledningsvis ganska bra, men mycket snart organiserade britterna, amerikanarna och kanadensarna konvojer och luftskydd. Det faktum att britterna lyckades bryta de tyska koderna som sändes med kodmaskinen Enigma gav en avgjord fördel. Sänkningen av Bismarck i maj 1941 markerade slutet på denna period av ytfartygsräder. Konvojerna skiftade efter det tyska anfallet på Sovjet i juni 1941 till att inte bara handla om inskeppning av materiel och förstärkningar till Storbritannien och Nordafrika utan även till den ryska hamnen i Murkmansk. Under 1942 kulminerade ubåtskriget och slaget på Atlanten. Tyska ubåtar i så kallade vargflockar kunde notera rekordmånga sänkningar under en period då britterna misslyckades med att knäcka den tyska signaleringen och en ny ubåtstaktik användes. När de allierade slutligen lärde sig att hantera den tyska taktiken med hjälp av nya flygplansmodeller, radarsystem, nya lyckade forceringar av den tyska radiotrafiken och ny konvojtaktik ebbade de tyska framgångarna ut. Under de sista krigsåren minskade sänkningarna kraftigt och antalet tyska ubåtar som gick till botten ökade.Av alla de fartyg som korsade Atlanten under kriget sänktes i slutänden bara några procent. Värst drabbade var Murmanskkonvojerna med 8-procentiga förluster. Intressant i sammanhanget är att endast drygt 6 procent av sänkningarna stod tyska ytfartyg för medan tyskt flyg sänkte drygt 13 procent och ubåtarna 70 procent.Churchill sa i efterhand att det enda han fruktade under andra världskriget var att tyskarna skulle lyckas stoppa transporterna över Atlanten. I verkligheten var egentligen aldrig någon fara. Tyskarna var så långt ifrån att svälta ut britterna och ryssarna och de allierades resurser så stora att det aldrig var någon fara. Förlusterna var stora, men nyproduktionen under i princip hela kriget kompenserade för förlusterna.Bild: Handelskonvoj under andra världskriget. Wikipedia, public domain. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.
”Operation Torch” hösten 1942 och invasionen av Sicilien våren 1943 är två av militärhistoriens största och kanske mest intressanta amfibieoperationer. Det var här de allierade övade inför det som skulle bli operation Overlord och landstigningen vid Normandie ett år senare. Landstigningen i norra Afrika var ett enormt vågspel, omgärdat av stort hemlighetsmakeri. Tre grupper av amerikanska och brittiska soldater och fartyg landsattes i norra Afrika, i Casablanca längs med Atlantkusten, och i Oran och Alger innanför Gibraltarsundet. Ca 100.000 man fördes över sammanlagt. Två grupper kom från Storbritannien och en direkt från USA. I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden pratar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved Operation Torch och invasionen av Sicilien.Trots att Operation Torch involverade ca 350 stridsfartyg och 500 transportfartyg sänktes endast ett fartyg på vägen mot Afrika. Väl i land möttes de av endast sporadiskt motstånd. General Pattons amerikanska trupper i Casablanca kunde gå i land helt utan eldväxling, medan de brittiska och amerikanska grupperna innanför Gibraltar mötte blandat motstånd från de Franska Vichy-trogna trupper som fanns där. Den lyckade landstigningen ledde så småningom en total omfamning av de tyska och italienska trupper som fanns kvar i Tunisien. Från Väster kom Patton, Fredendall och Ryder, Österifrån anslöt Montgomery efter slaget vid El-Alamein. Ca 250.000 tyska och italienska soldater gick i krigsfångenskap som resultat, samtidigt som marken nu var beredd för en landstigning antingen via Sardinien och Corsica, eller via Sicilien.Politiskt och diplomatiskt var Operation Torch inte utan komplikationer. De nordafrikanska länderna var franska kolonier som för tillfället stod under Vichyfranskt ledarskap. Problemet för britterna och amerikanarna var på vilken fot Vichyfrankrike skulle stå? Skulle de göra motstånd, eller skulle de kapitulera omedelbart och välkomna de allierade? För att sondera läget smugglades en amerikansk officer in i ett tidigt skede under uppladdningen för att utröna den franska inställningen. Men för att inte röja planerna kunde han inte avslöja exakt vad som höll på att ske. Trots försöken kom Operation Torch som en chock för fransmännen och först ett par dagar in i stridigheterna ställdes motståndet in. Det fanns också olika fraktioner inom den franska politiska och militära eliten som ställde till problem. Rivaliteten mellan de militära ledarna Charles de Gaulle och Henri Giraud orsakade huvudbry. Samtidigt var amerikanerna och britterna tvungna att balansera de franska självständighetssträvarna och de vichytrogna mot varandra för att inte orsaka ett inbördeskrig i Nordafrika.I slutändan skulle operationen lyckas, och snart kunde planeringen inför Sicilien påbörjas. Invasionen av Sicilien var en komplex affär med en stor uppladdning. Tyskarna skulle så småningom drivas ut ur Sicilien, men svårigheterna med att slåss i Siciliens oländiga terräng gjorde processen långdragen. När det stod klart att den italienska ön hade fallit var vägen till det italienska fastlandet fri. Från italienskt håll blev kapitulationen i Tunisien och invasionen av Sicilien spiken i kistan för Mussolinis imperialistiska ambitioner.Omslag: Amerikanska trupper inför landstigningen vid Oran november 1942. Hudson, F A (Lt), Royal Navy officiell fotograf, Imperial War Museum, Wikipedia, Public Domain. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.
I Jens Reschs frånvaro hoppar Josip Ladan in med den äran och skiner ljus på helgens allsvenska omgång, vi pratar om Premier League och hur fruktansvärt bra de två topplagen är, Barcelonas återuppståndelse med Lewandovskibomben och Messiryktena, och vi hamnar i en het debatt om hur bull Chimaev och Jerebko egentligen är. Bakom betalväggen på www.patreon.com/division9 drar vi förutsättningarna för det kommande NBA-slutspelet, Ja Morants framtid och knasiga beställningar på McDonald's
Stalingrad blev en av de stora vändpunkterna i kriget på östfronten. Få enskilda slag har i historien satt sådana djupa spår i vårt medvetande. Kampen om Stalingrad och den tyska 6.arméns kapitulation symboliserar det tyska misslyckandet på östfronten och den sovjetiska segern.Hitlers plan att erövra de viktiga ryska oljefälten vid Baku vid Kaspiska havet stoppades i Stalingrads ruiner. Striden fördes med stor brutalitet från hus till hus i en stad som jämnats med marken av det tyska bombflyget och i vilken det fortfarande fanns civila. Förlusterna var outhärdligt stora på båda sidor.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om en av de mest dramatiska händelserna i andra världskrigets historia. Tyskarna försökte under sommarkampanjen 1942 att erövra de strategiskt viktiga oljefälten kring Baku och samtidigt eliminera de sovjetiska styrkorna i söder. Det tyska högkvarteret inledde planeringen i april 1942 och gav operationen namnet ”Operation Blå”.Operationen inleddes den 28 juni och ledde snabbt till stora tyska framgångar. Hitler gav order om att Kaukasus och Stalingrad skulle erövras samtidigt. Detta skulle komma att visa sig bli ödesdigert. De tyska styrkorna delades upp i två armégrupper vilket försvagade den tyska offensiven inte minst därför att det blev svårt att fullt ut klara underhållet i två riktningar. Båda armégrupperna misslyckades att uppnå sina anfallsmål.Staden Stalingrad, dagens Volgograd, bredde ut sig 50 kilometer på båda sidor om floden Volga. En erövring av staden skulle stänga av de sovjetiska förbindelserna med områdena i söder. Dessutom skulle staden i tyskarnas händer fungera som ett viktigt flankskydd. Anfallet mot staden var alltså inte bara en fåfänga propaganda fråga utan Stalingrad hade en verklig strategisk betydelse.Anfallen mot Stalingrad inleddes på allvar 21 augusti. Den 23 augusti lade det tyska flyget staden i ruiner. Civilbefolkningen led i ruinerna. I själva verket hade tyskarna skapat en ointaglig fästning. Stalingrads rykande ruiner skulle visa sig omöjliga att betvinga. De kommande månaderna fördes ett brutalt krig man mot man i staden. Förlusterna var fruktansvärda på båda sidor. Ryssarna höll till slut bara små brohuvuden på västra sidan floden. Men längre än så kom aldrig tyskarna. I november genomförde ryssarna en våldsam inringningsoperation som inneslöt 6.armén i Stalingrad – operation Uranus. I början av februari kapitulerade tyskarna och 91 000 soldater gick i fångenskap. Sammanlagt förlorade den tyska armén närmare 800 000 soldater i operationerna kring Stalingrad. Av dessa stupade nästan 300 000.Om Stalingrad har det skrivits många hyllmeter. Antony Beevors kanske bästa bok Stalingrad (2000) är grundläggande och ger på många sätt den enskilde soldatens perspektiv. Vägen till Stalingrad och även själva striden finns bland annat beskriven av John Erickson The Road to Stalingrad (2003). Bild: Sovjetiska trupper anfaller i Stalingrand i juli 1942. Wikipedia, Public Domain. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.
Striderna i Nordafrika under andra världskriget åren 1941-42 pendlade fram och tillbaka. Italienska katastrofer och tyska framgångar varvades med brittiska segrar och bakslag. Tyskarna leddes av den legendariske ”ökenräven” Rommel som fick uppgiften att hjälpa italienarna och krossa de brittiska styrkorna i Egypten.Men britterna förstärkte sina trupper och skickade fältmarskalken Montgomery och i oktober 1942 utkämpades det veckolånga slaget vid el-Alamein som slutligen ledde till ett tysk-italienskt nederlag.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved krigföringen i Nordafrika från hösten 1941 till vändpunkten i oktober 1942. Kriget fördes i huvudsak i den smala Nordafrikanska kustremsan och längs kustvägen som förband de mindre och större hamnstäderna mellan Alexandria och Kairo i öster och Tripoli i väster.Kriget i Nordafrika hade i och med det vänt och britterna kunde notera sin första verkliga seger till lands efter två år av svåra motgångar. Detta var inte ”början på slutet eller ens slutet på början” som Churchill uttryckte saken, men ändå ett viktigt steg mot det som de allierade fast trodde på – den slutliga segern över Hitlertyskland.Manöverutrymmet var litet. Kriget fördes med pansarkolonner på kustvägen. Taktiken var att vid sidan om vägen försöka kringgå motståndaren och kom in bakom en stor del av den fientliga styrkan. Problemet var att dessa försök oftast misslyckades och den som riskerade att ringas in helt enkelt bara retirerade.Slaget vid el-Alamein i oktober 1942 skapade förutsättningar för britterna att för första gången låsa fast de tyska och italienska trupperna och besegra dem innan de hann retirera. Slaget blev därför ett en lång utdragen kamp som krävde stora förluster på båda sidor. Till slut lyckades Rommel lösgöra sina trupper som kraftig decimerade retirerade västerut. Britterna följde efter och det skulle visa sig att detta var vändpunkten i kriget i Nordafrika.Krigföringen ställde även stora krav på införsel av förnödenheter, ammunition och förstärkningar sjövägen till hamnarna på Afrikas nordkust. Både de allierade (britter och trupper från samväldet) och axelmakterna var beroende av de sårbara konvojerna över Medelhavet. Kriget i Nordafrika var därför en del av andra världskriget i hela medelhavsområdet. En förutsättning för britternas slutliga seger i oktober 1942 var att de lyckats slå ut de italienska flottstridskrafterna och dessutom de franska örlogsfartyg som fanns i Medelhavet – de senare hotade att falla i tyskarnas händer efter Frankrikes fall.Kriget i Nordafrika understöddes även av amerikanerna som från december 1941 var i krig med Tyskland. Det var med amerikanska stridsvagnar som britterna vann segern vid el-Alamein. Nästa fas i kriget i Nordafrika var en gemensam landstigning som slutligen kastade ut tyskarna och möjliggjorde landstigningen på Sicilien.De som vill fördjupa sig kan med fördel läsa Ken Fords El Alamein 1942: the turning of the tide i den välillustrerade Osprey-serien. På svenska finns Karl-Gunnar Noréns El Alamein: vändpunkten i Nordafrika under andra världskriget (2005). See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.
Maginotlinjen är antagligen världens största och dyraste försvarslinje, men likväl ett totalt fiasko. Maginotlinjen har sedan Frankrikes fall sommaren 1940 blivit en symbol för en uppblåst övertro på fortifikationer.Projektet påbörjades under sent 1920-tal med ett antal testanläggningar. Under tidiga 1930-talet började dock pengarna flöda in, inte minst tack vare den gamle veteranen och krigsministern André Maginots politiska arbete. Snart kunde ett hundratals fort och tusentals utposter byggas upp längs med den tyska gränsen, och vid andra världskrigets utbrott stod anläggningen till stor del klar.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar historikern Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved om Maginotlinjen.Den bakomliggande idén var att Maginotlinjen skulle tvinga den tyska krigsmakten att ta vägen genom Belgien för att nå Frankrike. Därigenom skulle man kunna möta tysken i ett koncentrerat försvar, och därtill tvinga med Storbritannien på sin sida eftersom Belgien och Storbritannien hade allierat sig. Så långt var det rätt. Problemet var bara att Tyskarna hade en annan plan och gick igenom Ardennerskogen istället och kunde därigenom komma fransmännen in på livet. Anläggningen tappade sin roll snabbt.Som försvarsverk var Maginotlinjen dock inget annat än state-of-the-art. Anläggningarna var byggda enligt principen flexibelt djupförsvar. Försvarslinjen var flera kilometer bred och syftet var att forten skulle samverka och kapsla in anfallaren inom försvarszonen i kombination med ett understödjande infanteri.Även i Sverige tittade man avundsjukt på anläggningen, och i sin samtid lockade den till filmer och deckarhistorier. I slutändan skulle dock anläggningen bli till ingen nytta, och idag är den istället ihågkommen som en symbol för Frankrikes isolationistiska försvarspolitik under mellankrigstiden. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.
Det är svårt att undvika termen "skitdag" när vi talar om den erfurtska latrinolyckan. Tyskarna kallar katastrofen för Erfurter Latrinensturz, den erfurtska latrinolyckan. Den där dagen i juli 1184 då sextio eller fler av det tysk-romerska rikets mest inflytelserika personer drunknade i en latringrop. Vad var det som hände och vilka blev följderna? Redaktör: Marcus Rosenlund. E-post: kvanthopp@yle.fi
Warszawaupproret mot de tyska ockupanterna startade den 1 augusti år 1944 efter nästan fem år av brutal ockupation. Den illa beväpnade polska hemmaarméns uppror var baserad på önsketänkande och politiska förhoppningar om att kunna bevara sin självständighet gentemot Sovjetunionen om de själva befriade sin huvudstad.Upproret slogs ner på 63 dagar med våldsexcesser som gränsade till pervers sadism. Nazitysklands värsta förband Dirlwanger fick fritt spelrum att våldta, mörda sjukhuspersonal och andra civila samt avrätta sårade hemmaarmésoldater. Runt 200 000 människor tros ha dödats i upproret.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med författaren Artur Szulc som är aktuell med boken Warszawaupproret 1944.Polen delades upp mellan Nazityskland och Sovjetunionen i ett hemligt tillägg i Molotov-Ribbentrop-pakten redan före utbrottet av Andra världskriget. När Tysklands sedan anföll Polen besegrade landets ansenliga militärmakt på några veckor. Ockupationen blev mycket brutal med fördrivning av polacker och folkmord på judar.Den polska hemmaarméns ledning hade räknat med att polska styrkor kunde driva ut tyskarna och ta kontroll över Warszawa inför Röda arméns ankomst. Polackerna räknade med hjälp från de västallierade, men hjälpen i form av utrustning släppt från flygplan kom för sent och var allt för begränsad för att göra någon skillnad.Tyskarna kände dessutom till upprorsplanerna och kunde sätta in 20 000 poliser, SS-trupper och armésoldater samt en ansenlig mängd stridsvagnar, olika typer av stridsfordon, artilleripjäser och flygplan. Stalin hade kunnat ingripa på upprorsmännens sida, men ville inte ge polska nationalister någon möjlighet att självständighet efter att Tysklands besegrats.Den polska hemmaarmén slogs tappert, men de hade egentligen aldrig någon chans mot tyskarna när varken Röda armén eller Västmakterna ingrep. Den materiella förstörelsen blev enorm och 200 000 människor dig i upproret. Utöver 15 000 stupade polska hemmaarmésoldater och motståndskämpar ur andra rörelser dödades minst 180 000 civila, varav cirka 65 000 i rena massakrer utförda av tyska förband och deras hjälptrupper.Det som fanns kvar av Warszawa när upproret slagits ner jämnades, på Hitlers och SS-chefen Heinrich Himmlers order, med marken.Bild: Scout-oldater från "Radosław -regementet" efter flera timmars marschering genom avlopp från Krasińskitorget till Wareckagatan i Śródmieściedistriktet, tidig morgon den 2 september 1944. Pojken i hjälm är Tadeusz "Maszynka" Rajszczak från Miotłabataljonen. Wikipedia, Public DomainLyssna också på Myterna och sanningarna om Tysklands anfall på Polen 1939 samt Så blev vanliga medelålders män massmördare i Hitlers raskrig. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information. Become a member at https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.
Fortsättningskriget kom att handla om mer än att återta det Finland förlorat till Sovjetunionen under Vinterkriget 1939-40. Något Storfinland blev det aldrig då Finlands allierade Nazityskland förlorade kriget mot Sovjetunionen. Men Finland lyckades bevara sin självständighet genom att överge Tyskland i exakt rätt ögonblick.Vinterkrigets fredsslut i mars 1940 hade lämnat ett djupt sår efter sig i Finland. Stora delar av Karelen hade avträtts och Hangö var ockuperat av sovjettrupper. De politiska förvecklingarna ledde till att Finland i juni 1941 deltog i det tyska anfallet på Sovjetunionen och återstod de områden som förlorats och till och med gick en bit längre öster om den gamla riksgränsen.Under två år 1942 och 1943 stod fronten stilla. I juni 1944 kom det sovjetiska motanfallet efter det att det stod klart att Hitlertyskland var på väg att förlora kriget. Det sovjetiska anfallet ledde till ett finskt sammanbrott som kunde bromsas upp först väster om Viborg. Situationen var förtvivlad. Finland lett av Mannerheim lyckades trots allt lösgöra sig ur kriget och den 5 september 1944 inleddes vapenvilan och fredsförhandlingarna sattes igång.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden följer Martin Hårdstedt och Peter Bennesved upp sitt allra första avsnitt om Vinterkriget 1939-40 från november 2019 med en diskussion om Fortsättningskriget. Finland kom under året efter Vinterkriget och den tuffa marsfreden att alltmera bli indragen i tyskarnas förberedelser för anfallet på Sovjetunionen. Frågan är hur medvetet och varför de ansvariga, inte minst presidenten Ryti och överbefälhavaren Mannerheim, drog in Finland i ett nytt krig. Det gick att hävda att det var en fråga om att återta det som ryssarna utan rätt tagit 1940. Problemet var om det i verkligheten fanns andra bevekelsegrunder och hur ska vi uppfatta Finlands samarbete med Tyskland? Förde Finland ett separatkrig?Finland samlande den största militärs styrka som landet någonsin ställt på fötter inför anfallet på Karelska näset och Ladoga Karelen. Under anfallet öster om Viborg inringades en stor mängd ryska soldater i operationer som ledde fram till Finlands största militära seger. Under de fem månader långa erövringskriget stupade 25 000 man – ett pris som de ansvariga uppenbarligen var beredda att betala. De finska styrkorna stannade i december upp innan de nått för nära Leningrad, men ett ganska stor territorium öster om den gamla gränsen 1939 ockuperades intill floden Svir. Här kom fronten att ligga ända fram till sommaren 1944.I takt med den tyska arméns motgångar i Sovjet 1942-43 blev det aktuellt för Finland att dra sig ur kriget. Det stod ganska klart för alla inblandade att Tyskland skulle komma att förlora kriget. Det visades sig klokt av Mannerheim att finska trupper inte erövrat Leningrad eller Murmanskbanan. I juni 1944 inledde Sovjetarmén en offensiv på Karelska näset och i Ladoga karelen. Målet för den sovjetiska ledningen var att undanröja hotet mot Leningrad innan den slutliga offensiven mot Tyskland. Situationen var mycket svår och de ansvariga i Finland var tvungna att balansera på slak lina för att klara av att rädda Finlands självständighet. Den finska armén stod stundtals inför sin undergång och var helt beroende av militärt stöd med trupper och materiel från Tyskland samtidigt som det var dags att inleda fredsförhandlingar med Moskva. Hur skulle man lösa detta dilemma? Tyskarna krävde lojalitet för att understödja och Sovjet krävde att Finland sa upp samarbetet med Hitlertyskland. De gällde att agera exakt rätt och säga upp bekantskapen med Tyskland i samma stund som den sovjetiska offensiven stoppats upp och Moskva inte krävde en villkorslös kapitulation.Vi vet i efterhand att den finska ledningen lyckades bevara Finlands suveränitet. Finland kom med Fortsättningskriget att minst sammanlagt 60 000 i stupade. Kriget skapade mycket stora utmaningar. Inget krigförande land under andra världskriget satte fler soldater i proportion till sin befolkning i vapen än Finland. Hemmafronten slapp visserligen de värsta bombanfallen och kriget fördes med undantag av delar av Karelen och ödemarken i norr inte så mycket på finskt territorium. Frågan är i vilken utsträckning Fortsättningskriget blev ett totalt krig för Finland.Den som vill läsa vidare kan med fördel ta sig an relevanta kapitel i Henrik Meinanders Republiken Finland - Igår och i dag (2012). Självklart är Väinö Linnas Okänd soldat relevant även om den är fiktiv. Lättillgänglig om än med några år på nacken kan Allan Sandströms bok ge en överblick Fortsättningskriget: 1941-44 (1991). Det finns dessutom på svenska för den lite mer hårdkokte två delar i trebandsverket Finlands krig (2000) som ger detaljerna. På engelska kan den samförfattade boken The continuation and Lapland Wars 1941-44 (2016) vara en bra översikt.Bild: Finska soldater på VT -linjen 1944. "Larm vid VT -linjestationerna."; Sot.virk. Uuno Laukka - https://finna.fi/Record/sa-kuva.sa-kuva-143060?lng=en-gb , Militärmuseum, Wikipedia, Public Domain. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.
Hitlertysklands fälttåg i öster inleddes den 22 juni 1941. Längs en front med gigantiska dimensioner anföll en miljonarmé starkare än något som någonsin dragit i fält.Ledda av fyra pansargrupper skulle bolsjevismen besegras och Tyskland skaffa sig livsrum i öster. Det gick inte helt som den tyska krigsledningen och Hitler hade tänkt sig. Tyskarna förintade i stort sätt den sovjetiska armén i de västra delarna av Sovjetunionen. Trots detta tappade offensiven fart och stannade upp i början på december framför Moskva och Leningrad. Frågan varför har varit föremål för eftervärlden ända sedan dess – så också för detta avsnitt av Militärhistoriepodden.I avsnitt 43 av Militärhistoriepodden genomför Martin Hårdstedt och Peter Bennesved ett nästan terapeutiskt samtal. Barbarossa är ett ämne som delvis är svårt att närma sig eftersom det innehåller så mycket och har så många brutala och nästintill bisarra inslag. Mytbildningarna och romantiseringarna har varit många. Barbarossa skapar ångest hos många inte bara Militärhistoriepoddens programledare.Förknippat med Barbarossa är inte bara de operativa och strategiska frågorna. Kriget som inleddes i juni 1941 var lika mycket en fråga om ideologi och förintelse. I kölvattnet på de framgångsrika tyska arméerna kom våldet, övergreppen, massakrerna av civilbefolkningen i de erövrade områdena. Motivet var att skapa livsrum – Lebensraum – för den överlägsna tyska rasen och hämta behövliga förnödenheter och råvaror till Tyskland. Bolsjevismen skulle utrotas och landen i öster skulle omvandlas för att föda den tyska befolkningen.Frågan är slutligen varför tyskarna misslyckades att ta Moskva och Leningrad. Många faktorer har lyfts fram som vädret – den ryska leran i oktober, kölden i november och december – och felaktiga beslut av den tyska krigsledningen. Men var det verkligen det avgjorde? Sovjet hade enorma mänskliga resurser. Nya förband sattes upp och kastades in i striderna framför Moskva i november. Industri plockades ner och räddades österut. Vilket annat land som helst hade gett upp inför de massiva förlusterna under krigets första månader. Men inte den kommunistiska diktaturens Sovjet. Det var det som avgjorde.Mycket är skrivet om Barbarossa. En innehållsrik och väl illustrerad bok på svenska är Christer Bergströms Operation Barbarossa – världshistoriens största fälttåg (2016). Denna kan kompletteras med till exempel David M. Glantz Barbarossa: Hitler´s invasion of Russia 1941 (2001) och Johan Erickson Stalin´s war with Hitler Vol 1: The road to Stalingrad (1999).Bild omslag: Tyska trupper vid Sovjetunionens gräns den 22 juni 1941Bild:Tyska trupper strider med sovjetiska försvarare i staden Kharkov den 25 oktober 1941. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.
Tyskarna vill inte lämna personuppgifter, fransmännen är rädda för vaccinmotståndare och ungrarna vill att Sputnik ska vara med. Den 26 juni ska EU:s vaccinbevis sjösättas och européerna ska smidigt kunna resa runt i EU – om medlemsländerna håller sams. På en kvart får du reda på varför EU-länderna tjafsar om vaccinbevisen, varför de inte får kallas just vaccinbevis – och hur bevisen kommer att fungera. Med SvD:s Brysselkorrespondent Teresa Küchler.
”Den muterade suveränen” härskar fortfarande i ”det öppna och fria samhället”, skriver Botho Strauss, född 1944, i sin genombrottsroman ”Den unge mannen” från 1984. Allting ligger i skuggan av ”1933 års kors”. Tyskarna skyr sina traditioner och seder av rädsla för att likna den döde, deras ”störste niding”. I en essä 1993 uppmuntrar han landsmännen att bryta den onda cirkeln. I betraktarens ögon förvandlades han därmed från postmodernistiskt underbarn till kontroversiell nationalkonservativ. Är någon av bilderna sann? Thomas Steinfeld, professor i litteraturvetenskap vid universitetet i Luzern, tidigare litteraturredaktör i Frankfurter Allgemeine Zeitung och kulturchef i Süddeutsche Zeitung, samtalar med Peter Luthersson.
Vi följer upp med insiderinformation från verkstäderna om huruvida man egentligen behöver serva elbilar. Dessutom lockar utseende och specifikationer på kommande Kia EV6. Eftersom våren är kommen är det hög tid att prata elbåtar och då de kommande pendelbåtarna i Stockholms lokaltrafik som Candela bygger. Men framförallt djupdyker vi i allt om Volkswagens Power Day – kan de ta upp kampen med Tesla om världens bästa batterier?
I vårt mest spekulativa avsnitt hittills så snackar vi om kontrafaktisk historia – vad hade hänt om om hade hänt? Mattis ger sig i kast med att beskriva mongolinvasionerna – någonting som han helt saknar kompetens, utbildning och fallenhet för samtidigt som Per målar upp en bild av en marin Adolf Hitler (som han därtill konsekvent kallar för ”Adde”). Dessutom: förklaringar av varför man egentligen inte ska hålla på med kontrafaktisk historia, avslöjande nyheter om hur tyskarna skulle vinna första världskriget och fransmännen det andra (det hade varit superlätt! Varför kontaktades inte vi i frågan?), vilda spekulationer och halsbrytande slutsatser.Kort och gott ett ganska ordinärt avsnitt av Krigshistoriepodden.Vi vill tacka Rave the Reqviem för vår nya jingel och specifikt Johannes och Frank som var de som drog ihop den. Tack! Lyssna på Rave the Reqviem här: https://open.spotify.com/artist/1NcsVSxFdXsnwvE64zV9xX?si=GT9FSvLOSAe4fQsczsn7jg Stötta oss på Patreon! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.
Nyhetssändning från kulturredaktionen P1, med reportage, nyheter och recensioner.
Våren 1941 kom Balkan i centrum för krigsutvecklingen under andra världskriget med den mindre kända tyska operation Marita mot Jugoslavien och Grekland. Italienarna misslyckade krigsoperationer i Nordafrika och Grekland tvingade tyskarna att agera.Italien hade redan 1939 ockuperat Albanien och i oktober 1940 anföll Mussolinis trupper Grekland. Det italienska anfallet körde fast och grekerna kunde till och med inleda en motoffensiv. Tyskarna bestämde sig för att genomför en operation som skulle ge dem kontroll över Jugoslavien och Grekland med den stora Medelhavsön Kreta. Men varför satsade Hitler tid och resurser på en Balkanoperation? Förberedelserna för det stora anfallet på Sovjet – operation Barbarossa – var redan i full gång.I avsnitt 29 av Militärhistorienpodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om den kanske lite mindre kända tyska operation Marita det vill säga anfallet på Jugoslavien och Grekland 1941. Utgångspunkten för diskussionen är det strategiska läget i Europa från det tyska misslyckandet att besegra Storbritannien fram till anfallet på Jugoslavien och Grekland i april 1941.Hitler och Mussolini hade en relation som inte var helt enkel att hantera för de båda diktatorerna. Hitler beundrade i grund och botten sin italienske föregångare just därför att denne så tidigt i Italien tagit makten och etablerat en fascistisk stat – tio år före Hitler själv 1933 hade kunnat komma till makten.Men på det utrikespolitiska planet och inte minst när det gällde militära resurser och förmåga var Italien en svag lillebror till sin tyska storebror. Den italienska krigspolitiken i Nordafrika förvandlades ganska snart till katastrofala nederlag och på samma sätt det italienska anfallet på Grekland. Tyskarna fick inträda till italienarnas räddning. Det innebar att den tidigare uppdelningen av intressesfärer med ett italienskt Medelhav måste ändras. Tyskarna kom i och med invasionen av Jugoslavien och Grekland att ta över Axelmakternas initiativ i Medelhavet på grund av Mussolinis misslyckande.Jugoslaverna splittrades av inre motsättningar och grekerna var hopplöst utelämnade åt tyskarna trots att de hade en stark befästningslinje i nordöst – Metaxa-linjen – mot Bulgarien och att en brittisk expeditionskår fanns på plats. Inför den tyska blixtkrigsoperationen var de trots allt utelämnade till ett snabbt nederlag. Det hela var över på några veckor och den nazistiska svastikan vajade mycket snart på Akropolis.Samtidigt är det en viktig fråga om operationen på Balkan verkligen påverkade planerna för operation Barbarossa. I podden följer en diskussion om hur Balkanfälttåget hörde ihop med det planerade anfallet på Sovjet. I kommande avsnitt följer vi upp med den spektakulära tyska luftlandsättningen på Kreta – operation Merkurius – som följde den tyska framgången på det grekiska fastlandet.Du som vill läsa lite mer kan ta dig an Martin van Crevelds Hitlers's Strategy 1940-1941. The Balkan Clue som reder ut förspelet till Balkanfälttåget. Mer översiktligt, men klarsynt och lättillgängligt, är två kapitel i John Keegans The Second World War. För den lite mer nördige rekommenderas Blitzkrieg In the Balkans and Greece 1941. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.
I Tyskland uppmanas medborgarna att vädra flitigt för att förebygga spridning av covid19 inomhus. Kan vädring och ventilation hjälpa till att bromsa coronasmittan? Droppsmitta beskrivs som den viktigaste smittvägen för coronaviruset. Men det är mer oklart om smitta också sprids i någon betydande utsträckning av pyttesmå droppar, så kallade aerosoler, som kan sväva länge i luften. Om aerosoler har betydelse blir det viktigt hur luftomsättningen ser ut där vi bor och arbetar. Både Världshälsoorganisationen WHO och europeiska smittskyddsmyndigheten ECDC lyfter fram vädring och ventilation som viktiga under pandemin. Hur stor skillnad kan det göra? Det diskuterar vi med läkaren Erik Salaneck, som just lagt fram en studie om virusspår i ventilationssystemet på Akademiska sjukhuset i Uppsala, Carl-Johan Fraenkel, som arbetar med liknande forskning i Lund, och Fredrik Haux, ventilationsexpert vid Arbetsmiljöverket. Programledare: Camilla Widebeck camilla.widebeck@sverigesradio.se Producent: Peter Normark peter.normark@sverigesradio.se
Hej och välkomna till Hej Bruksbil. Vårt 40:e avsnitt tillägnar vi en MPV. Theo blir osams, Nils blir osams, Magnus blir orolig för framtiden.
I vårt mest efterlängtade avsnitt hittills (”va?” undrar lyssnaren) lägger vi äntligen ut texten om någonting som många har frågat oss om (”vilka är många?” undrar lyssnaren): tesen att tyskarna är bra på att kriga, men dåliga på krig. Mattis inleder det hela med en hipsterdel av första världskriget samt går till stormangrepp mot några stackars historiker som aldrig gjort en fluga förnär. Per kastar sig över tysk infanteriutbildning och taktiskt uppträdande samtidigt som vi båda neurosar över att folk ska tro att vi är nynazister för att vi konstaterar det historiska faktumet att tyskarna var bra på att slåss. Under tiden påpekar stackars Fredrik med gester och miner att vi redan dragit över tiden. Ergo glömmer vi i all uppståndelsen nästan bort att förklara varför tyskarna förlorar krig och hastar igenom det på slutet. Sedvanlig kalabalik utlovas med andra ord. Stötta oss på Patreon! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.
Bröderna Svensson i Helsingborg tillverkade fruktlådor i trä när de fick en udda förfrågan. Kan ni göra en lastpall? Det var strax efter kriget, och världshandeln var på väg att ändra skepnad för gott. Avsnittet är en repris av ett program som sändes första gången våren 2019.
Slaget om Storbritannien år 1940 och tyskarnas misslyckande att erövra England fick stora konsekvenser för andra världskrigets utveckling. Det var 2000 stridsflygare som under några dramatiska månader höll emot det tyska anfallet.”Aldrig har så många haft så få att tacka för så mycket” är Churchills klassiska uttalande om the few, det vill säga de drygt 2 000 stridsflygare som under de dramatiska månaderna sommaren och hösten 1940 lyckas hålla emot det tyska anfallet på Storbritannien.Tyskarna inledde sommaren 1940 en luftoffensiv utan tidigare skådad omfattning mot de brittiska öarna. Som vi vet kom operationen att bli ett stort misslyckande. Men varför? Och vilka planer hade tyskarna egentligen? Hur kunde britterna stå emot?Dessa frågor och mycket annat diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved i avsnitt 18 av Militärhistoriepodden som handlar om tyskarnas försök att knäcka britterna och tvinga Storbritannien till fred. Slaget om Storbritannien för samtalet in på luftkrigets villkor och del i krigföringen men även diskussioner kring flygteknik.Tyskarnas misslyckande kom att få stora avgörande konsekvenser för andra världskriget. Ett brittiskt nederlag och kanske till och med en tysk ockupation av de brittiska öarna hade sannolikt kastat historien i en annan riktning. Slaget om Storbritannien var ett av de viktigaste skeendena under hela andra världskriget.Bild: En tysk Heinkel He 11 bombplan över Surrey hamn i södra London den 7 september 1940. Wiki media, public domain. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.
Den franska armén led ett fullständigt nederlag mot Preussen i Fransk-tyska kriget åren 1870-71. Trots ett överlägset infanterigevär och en stor yrkesarmé blev den franska armén slagen i grunden och kejsaren Napoleon III till och med tillfångatagen vid Sedan. Hur var det möjligt och varför är kriget 1870-71 så betydelsefullt för att förstå Europas historia?Det fransk-tyska kriget är viktigt för att förstå första världskriget. Den blivande franske generalen Charles de Gaulle vallades omkring på slagfälten från 1870-71 av sin far: ”Glöm inte detta min son. Tyskarna vill komma igen och då ska vi segra”.I avsnitt 15 av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om ett krig som gav ekon in i framtiden i stormaktspolitiken. Kriget var den sista verkligt stora militära kraftmätningen före första världskriget och det var utifrån striderna i östra Frankrike 1870 som militärer runt om i Europa utformade det militära tänkande som skulle komma att dominera 1914.Men historien om Fransk-tyska kriget aktualiserar även en annan betydelsefull fråga: vad ska styra besluten i krig – militära krav eller politiken? Kriget år 1870 var en viktig del av enandet av Tyskland. I januari 1871 utropades det tyska kejsarriket samtidigt som belägringen av Paris pågick som bäst. Bismarck, rikskanslern, ville bomba den franska staden sönder och samman, medan den militäre ledaren Moltke inte såg något värde i detta. Hur hänger det ihop? En moderat militär och en blodtörstig politiker?Bild omslag: Preussiska fältartilleriet under Franska-tyska kriget i september 1870 vid Torcy i Frankrike.See acast.com/privacy for privacy and opt-out information. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.
Järnmalmen i Kiruna med utskeppningshamnen i Narvik, nickelmalmen i Petsamo i Finland och hamnen i Murmansk med järnvägen söderut var strategiskt viktiga brickor som gjorde att Nordkalotten blev platsen för ett av de största slaget i Nordens historia.Den svenska samlingsregeringen underlättade den tyska krigsansträngningen genom attunder flera år tillåta tyskarna att transportera soldater på svenskt territorium och att bygga upp ett stort lager i Luleå för främst mat och foder.I avsnitt 101 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Lars Gyllenhaal, författare med inriktning på militärhistoria som är aktuell med återutgivningen av Slaget om Nordkalotten.Den tyska invasionen av Norge hade föregåtts brittiska planer på att ta kontrollen över gruvorna i Kiruna. Senare när Molotov-Ribbentropspaktens bröts med Nazitysklands anfall på det kommunistiska Sovjetunionen blev hela Nordkalotten en karg och ogästvänlig stridsplats där tiotusentals soldater dog.Sverige både hukade och profiterade på Nordkalottens strategiska betydelse. Det neutrala Sveriges eftergiftspolitik mot nazityskland gjorde att 2 140 000 tyska soldater och över 100 000 vagnar med krigsmaterial transporterades på svensk järnväg. Under perioder upptog tyskarna 10 procent av SJ:s transportkapacitet.Tyskarna byggde också upp ett enormt mellanlager i Luleå där det främst lagrades mat och djurfoder till den tyska krigsmakten. Lagret vaktades av svenska poliser och den ansvarige för lagret Walther Zindel kom att gifta sig med en svenska från Piteå. Svenska åkerier tjänade stora summor på att frakta krigsmateriel till Nazitysklands trupper på Nordkalotten.Sverige stoppade inte transporterna förrän den 20 augusti 1943 – långt efter att krigslyckan vänt för tyskarna. Och det tyska lagret i Luleå avvecklades inte förrän sommaren 1944. Musik: Before the Fight av Michael Vignola Bild. Tyska tanks avancerar mot fronten vid Vasonvaara den 1 juli 1941. Källa (sa-kuva.fi). See acast.com/privacy for privacy and opt-out information. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.
Efter att brittiska fallskärmsjägare tagit batteriet med svåra förluster 6 juni drar de sig därifrån. Tyskarna återtar batteriet och använder det fram till augusti 1944 då de retirerar. Under denna period lyckas batteriet på 7600 meters håll sänka ett allierat fartyg utanför kusten.
Eddie (Mohamed Omar) pratar med Johannes Nilsson om filmen 1917
Gerda flyttade från Sverige som ung. Hennes liv blev dramatiskt när hon ständigt kom i vägen för krig och uppror. Hon var 72 år när hon flydde sista gången på kärra genom ett krigshärjat Tyskland. Programmet sändes första gången i december 2017 I den traditionella historieskrivningen berättas mycket om krig och uppror. Och nästan alltid ligger fokus på de som bar vapen. Men krigen drabbade också de människor som råkade stå i vägen. Så var det för dagens huvudperson Gerda Andrén vars liv gång på gång kastades över ända när uppror, revolutioner och krig utbröt var hon än bodde i världen. Stellan Ranebo i Kalmar har i hela sitt liv hört släkten berätta om Gerdas dramatiska liv, för Gerda var syster till Stellans mormor och har lämnat efter sig mängder av dokument i form av brev och minnesanteckningar som Stellan använt sig av i sin forskning om Gerda Andrén som födde 1873 på Österlen i Skåne. - Hon var nummer fem av åtta syskon, och det var inte så lätt för en ung kvinna vid den här tiden, vad hon skulle göra med sitt liv, säger Stellan Ranebo. Gerda fick en termin i en flickskola, därefter blev hon hjälpreda åt en av sina bröder, som var folkskollärare utanför Eslöv. Där var hon i sju år. Under den tiden skriver hon ett brev. En dag ville jag besöka min syster Ida i Malmö. Jag gick i god tid till järnvägsstationen. Hittade i första-klass-väntsalen en dagstidning och i den en annons där det stod att "en stockholmer damenkvarett" sökte en altstämma till sin turné i Tyskland. Det var provsjungning samma dag på Stadshotellet i Lund. Jag steg av i Lund och provsjöng, spelade piano och pratade tyska med dom. Och jag fick jobbet. Ett par veckor senare, mot mina föräldrars önskan, så for jag till Tyskland. Då var kvartetten redan där. - Jag tänker att hon hade förberett sig väldigt väl för det jobbet genom att läsa tyska, studera sång och piano. När hon såg den här chansen så förstod jag att hon tog den, säger Stellan Ranebo. Gerda åkte ensam över till Tyskland, för kören hon skulle sjunga med var redan i Stettin. - Det blev storm och frågade kaptenen hur hon skulle göra med sin sjösjuka. Hans förslag var att hon skulle surras vid masten. Vid premiären i Köningsberg sjöng hon solo och fick blommor och champagne av en förtjust åhörare. Där träffade hon också den man som hon skulle gifta sig med, Oswald Kuhlbach. Gerda var 31 år när hon gifte sig Oswald Kuhlbach som tillhörde den balttyska adeln och hade vuxit upp på ett gods i Livland. I samband med bröllopet fick bonddottern från Österlen en glimt av överklasslivet hos sina svärföräldrar. Men där blev hon inte kvar länge. För efter bröllopsresan som gick till Sankt Petersburg for det unga paret till sin första gemensamma bostad i Ukraina. Men här väntade ett helt annat liv. Oswald som var bergsingenjör och hade fått arbete i ett gruvdistrikt i den sydöstra delen av Ukarina. Vid ankomsten visade det sig att deras bostad inte var färdigställd och de fick nöja sig med att bo i en enkel arbetarbarack där våld, sprit och stölder tillhörde vardagen. Men inte nog med det, bara ett år senare, 1905, utbröt ett stort revolutionsförsök mot tsaren. - De fick två oerhört jobbiga år. Gerda fick sitt första barn på sommaren 1905, samtidigt fick hennes man tyfus, och de höll på att stryka med båda två. - Till slut flydde de från upproret hem till Oswalds gods igen, och när de kom till järnvägsstationen blev de omringade av revolutionärer och kriminella. De hade sett att det står en landå, en vagn, från godset och väntade på någon, så de omringade landån och började kasta sten på Gerda och Oswald. - De hörde hur någon ropade Döda dem! men en sten träffade en av hästarna som föll i sken och bröt igenom folkmassan, berättar Stellan Ranebo. De nådde godset, men de närmaste två dygnen satt Gerda påklädd beredd att när som helst fly ut i skogen, för attackerna från revolutionärerna fortsatte. När revolutionsförsöket slagits ned återvände Gerda och Oswald till gruvdistriktet i Ukraina där Oswald nu tjänade så pass bra att de kunde anställa tjänstefolk till den stora lantgården de drev. - De var helt självförsörjande med uppemot fyrtio hästar och massor med jord och odlingar. - De levde ett lyckligt liv. Deras första barn dog visserligen, men de fick ytterligare fyra barn mellan 1906 och 1914, då första världskriget bröt ut. Det kriget drabbade inte paret så dramatiskt, även om deras hästar och livsmedel blev rekvirerade av armén. Men 1917 kom revolutionen och då var de tvungna att fly och lämna all sin fasta egendom. - De flydde ner mot Krim, och kunde bo hos Oswalds bror Edgar, som hade en position inom stadens styrelse. - Den positionen blev Edgars död, för den 3 mars 1918 när familjerna satt samlade i Edgars hus, så bankade det på dörren och berusade matroser från Svartahavsflottan, upprorsmän och revolutionärer, åkte omkring med lastbilar och en dödslista. De lyfte ut Edgar på gården och sköt honom. Stellan Ranebo fortsätter: - Gerdas dotter Sigrid var då 11 år och hon har berättat att barnen fick delta i sökandet efter de döda kropparna efteråt. De hade blivit kastade i havet, och kropparna låg och flöt vid badstränderna. Där hittade de till slut Edgar och kunde ge honom en kristen begravning. Det gick inte att känna igen Edgar på utseendet för han var sönderskjuten, men familjen gick runt bland kropparna och undersökte deras underkläder Edgars var namnade, på så sätt kunde de känna igen honom. Under dagarna efter dåden kunde vi se anhöriga, familjer och barn, vada omkring på sandbankarna till midjan i vattnet och söka efter sina döda familjefäder eller sönder bland liken. En del av dem som hittades hade inte blivit skjutna utan helt enkelt dränkts när de med sammanbundna händer och fötter kastats överbord. De första åren efter revolutionen hängde familjens överlevnad på Gerdas arbete, eftersom Oswald var en förhatlig balttysk, och var illa ute i de förföljer som pågick. Han var tvungen att hålla en låg profil. Så småningom kunde han dock få ett arbete i en saltgruva. - Gerda gjorde en fantastisk insats under de där åren, säger Stellan Ranebo. När svälten började gripa omkring sig insåg myndigheterna att man inte kunde förbjuda allt vad privat företagsamhet hette, och då grep Gerda tillfället och startade ett litet pensionat i Edgars sju-rumsvilla. Hon skötte allting själv, fram till 1924 - mat, städning, bäddning. - Hon höll på att arbeta ihjäl sig, konstaterar Ranebo. Så småningom fick Oswald på nytt arbete inom gruvnäringen men nu i den ukrainska staden Charkov och med tiden flyttade Gerda efter. Stellan Ranebo har i sin forskning sett att Oswald slet ont i gruvan och dessutom var han sjuk. Han var diabetiker och fick till slut en hjärnblödning och dog 1940. 1941 var Gerda ensam och bodde i Charkov. Hon hade lovat att ta hand om det sexåriga barnbarnet Rudi, när hans föräldrar behövde arbeta borta. - Men då blev hennes barn Valter och Gunhild arresterade av säkerhetspolisen på grund av sitt tyska förflutna, de blev förda till Sibirien respektive Kazakstan. Gerda blev ensam kvar med barnet i Charkov i Ukraina, och när tyskarna ockuperade staden överlevde hon genom att sälja sina ägodelar på svarta marknaden. - För att den lille pojken skulle få mat så kom hon på att hon kunde anmäla till den tyska ockupationsmakten att hennes man varit balt-tysk och att de därför borde ta ansvar för hennes familj. Hon hade klurat ut att de barn som gick i tysk skola fick ett mål lagad mat om dan. - Och så lärde hon pojken att tigga på tyska bland soldaternas soppkök på gården. - Rudi berättade för mig om hur det åkte runt en häst- och vagn varje morgon som samlade ihop kropparna efter dem som svultit och frusit ihjäl under natten. - Men priset för att Gerda anmält sig till tyskarna blev att de tog ifrån henne hennes ryska identitetshandlingar, och det gjorde att hon inte kunde vara kvar i Charkiv när tyskarna drog sig tillbaka. Hon hade absolut blivit arkebuserad som kollaboratör, menar Stellan Ranebo. Tyskarna förde henne och pojken till ett genomgångsläger i Polen för arisk rensning. Där var de i tre månader, och där fick Rudi gå i tysk skola, som det hette. I själva verket var det fråga om en observation under tre månader. Alla som passerade in från Östeuropa skulle genomgå en kontroll så att de var ariskt renrasiga. Allt detta sköttes av en rasbiologisk enhet. Rudi klarade testet och tog examen som ariskt renrasig i maj 1943. Efter lägertiden fick Gerda hjälp av en brorsson som blivit tvångsförflyttad från Baltikum till Polen. Han lät Gerda och hennes barnbarn bo på hans gård. Men historien skulle upprepa sig. I slutskedet av andra världskriget 1945 måste de fly igen. Den gången flydde de genom hela Nordtyskland med häst och vagn. Då var Gerda 72 år. - När kriget tog slut lyckades min mormor, Gerdas syster, med hjälp av Röda Korset, ta reda på var Gerda och Rudi befann sig, och de fick plats på en av de vita bussarna till Sverige. Hon kom med en av de två extra vita bussar som i november 1945 hämtade upp skandinaviska kvinnor som hamnar på fel sida om fronten under kriget. När Gerda äntligen landade i sitt gamla hemland visste hon ingenting om sina barns öden, men ganska snart fick hon klart för sig att alla levde. Och trots alla umbäranden bestämde hon sig för att ta sig tillbaka till Sovjetunionen. - Hon hade modet att åka tillbaka till Sovjetunionen, många som gjorde det blev ju slaktade av Stalins trupper, kommenterar Stellan Ranebo. Det var nog längtan efter barnen som fick henne att ännu en gång lämna Sverige. - Hon var ju fast i ett öde som inte styrdes av henne själv, konstaterar han. Stellan Ranebo hade under hela sin uppväxt hört historier om Gerda och hennes märkliga liv, men han tyckte inte att historierna riktigt hängde ihop. Genombrottet kom när Sovjetunionen föll samman. Då kom en av Gerdas döttrar med en son och hälsade på. - Så plötsligt fick jag här i Kalmar höra Sigrid, som Gerdas dotter hette, berätta om allt som hänt. - Jag tänkte att detta måste jag ju bara skriva ner, slutar Stellan Ranebo. Flyktingarnas spår i arkiven Den som likt Gerda flyttat till och från Sverige har lämnat ganska mycket spår efter sig i arkiven, men det är långt ifrån säkert att materialet ligger samlat på ett ställe. Av alla förfrågningar som kommer till Riksarkivet så är de allra vanligaste sådana som rör personer som vid någon tidpunkt kommit hit från utlandet. På Riksarkivet i Stockholm förvaras det mesta av handlingar som rör personer som kommit hit före 1970-tal, och Lars Hallberg som är arkivarie är den som har bäst koll på hur de olika akterna är systematiserade. Han har tagit fram handlingar som handlar om några koncentrationslägerfångar som kom efter krigsslutet 1945. Vi tittar på två fall, två unga polska flickor, båda 15 år gamla. Det första som hände dem var att de fick fylla i Inresekort när de passerade gränsen, där de redogör för sina familjeförhållanden. Den första flickan vi tittar på berättar att hon tillsammans med sin mor och syster hållits fången i koncentrationslägret i Ravensbrück, men att hon inte visste något om var fadern fanns. Vid den här tiden fanns ännu inga permanenta uppehållstillstånd att få i Sverige, utan var tredje månad var man tvungen att söka nytt. Därför kan man i arkiven på nära håll följa Kristyna, som den här unga polska flickan hette, under hennes halvår i Sverige. Det tog till exempel inte många veckor innan hon hade fabriksarbete, och varje nytt jobb hon får är noggrant antecknat i hennes dossier. Men där finns också andra uppgifter. Alla personer som kom hit som flyktingar blev till exempel tillfrågade om sin politiska inställning. Svaret från Kristina är Ingen, och det svaret förvånar inte Lars Hallberg. - Nej, det svarar de nästan alltid. Ibland skriver de demokratisk som politisk inställning. Bakgrunden var att svenska myndigheterna vid den här tiden ville undvika politisk aktivitet bland flyktingarna, förklarar Lars Hallberg. Plötsligt dyker det upp ett brev som är daterat i Warsawa 29 december 1976 det vill säga drygt 30 år efter krigsslutet. Det är Kristynas syster som skriver, de behöver ett intyg från Röda Korset om den korta vistelsen i Sverige. Brevet, som är skrivet på engelska, är fullt av tacksägelser. Jag ber vänligast att ni sänder mig dokument som intygar att jag och min syster blev räddade av Svenska Röda korset från Koncentrationslägret Ravensbrück. Detta dokument är av största vikt för min syster. Ännu idag minns vi, trots att vi bara var barn då, det varma välkomnandet vi fick av det svenska folket när vi kom. Vi fick blommor och sötsaker, och särskilt barnen omgavs med oerhört mycket kärlek och värme. Det kommer vi alltid att minnas. Idag är vi vuxna kvinnor och när vi tänker på året 1944 så vill vi tacka er, eftersom vi lever tack vare er. Tack för er hjälp! Kristyna var i Sverige bara ett halvår, hennes dossier är ganska tunn. Lars Hallberg tar fram en som är lite tjockare. Den här unga flickan vil ha främlingspass och ansöker om arbetstillstånd, men får föst inget. Varför Anna, som den här flickan hette, inte får arbetstillstånd vet vi inte, men man kan ju kanske tänka sig att läkarna tyckte att hon borde bli starkare innan hon började arbeta. Anna blev kvar i Sverige och arbetade så småningom på olika fabriker i Dalarna och Västergötland, och när hon tre år efter att hon kommit hit åter söker uppehållstillstånd får vi hela hennes livshistoria. Hon berättar hur hon, när hon var nio år gammal, blev gripen och deporterad till Tyskland där hon sattes i slavarbete i en ammunitionsfabrik. Tolv år gammal hamnade hon i koncentrationslägret Dachau där hon också tillverkade ammunition, och de sista åren i fångenskap tillbringade hon i utrotningslägret Bergen-Belsen. Men exakt när hon flyttades till de olika ställena var lite osäkert. I polisprotokollet formulerar man det så här: Hon kunde icke redogöra för under vilka tider hon vistades i de olika lägren beroende på att hon icke fick någon kännedom om vare sig år eller dagar. Anna ville inte tillbaka till Polen, och på hösten 1951 gifte hon sig med en svensk man och fick ett svenskt efternamn. Men en lagändring som just hade genomdrivits gav henne inte det svenska medborgarskap som hon nog hoppats på, berättar Lars Hallberg. - Hon trodde att hon hade blivit svensk medborgare, och hade hon gift sig ett år tidigare så hade hon blivit det automatiskt. - Men från 1951 så kunde man inte längre gifta sig till ett svenskt medborgarskap, förklarar han. Anna måste söka om medborgarskap och beviljas det, tre år senare. Det tar henne nio år att bli svensk från det att hon först kom -en ganska normal tidsrymd. - Det tog normalt cirka nio-tio år, om man inte var nordbo, då kunde det gå lite snabbare. De personer som likt Anna sökt svenska medborgarskap, finns det väldigt mycket arkivmaterial om, både om sådant som gällt tiden i Sverige och om förhållanden i hemlandet. Där finns uppgifter om föräldrarnas namn och födelsedatum liksom skolgången och eventuella arbeten i hemlandet. Man får veta vilka arbetsgivare personen haft i Sverige och hur personen skött sig där. Hyresvärdar har förhörts och berättar hur personen skött sina hyror, och polisen och kriminalvården var skyldiga att rapportera om eventuella kontakter. - Det kan röra sig om så småsaker, som att någon har cyklat utan reglementsenligt lykta och betalat ett strafföreläggande om 15 kronor, berättar Lars Hallberg. Men det är inte bara öppna källor som det finns skäl att leta i. I det som kallas Hemliga arkivet dyker alla upp som har ett misstänkt politiskt förflutet. - Det kan vara utredningar eller rapporter från säkerhetspolisen och det handlar nästan alltid om politisk aktivitet. Personen kanske har samarbetat med nazister i Norge under kriget eller är misstänkt för att ha samarbetat med kommunistiska regimer, förklarar Lars Hallberg. Det är inte lätt att hålla reda på alla de olika register och arkiv som kan berätta om invandrare och flyktingar. Reglerna har sett olika ut i olika tider, myndigheter har bytt namn och hanteringen har ändrats många gånger. Men så är det här inte heller arkiv som man själv får lov att leta i hur som helst. - Man kan i praktiken inte leta här själv, utan man lämnar in uppgifter om ett namn och gärna födelsedatum, så letar vi i de olika handlingar som kan vara aktuella, säger Lars Hallberg. Skälen till det är flera, dels är det väldigt många olika register som kan vara aktuella, dels så kan det finnas sekretessbelagda uppgifter i materialet. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare: Erica Dahlgren och Erika Libeck-Lindahl slaktband@sverigeradio.se
- När tyskarna ockuperade 9 april 1940 då var jag tre och ett halvt år. Jag kommer ihåg den dagen tydligt. Tyskarna kom in över Köpenhamn med stora tunga transportflyg som de spred flygblad ifrån till befolkningen. Vi skulle vara lugna, inget ont skulle ske, de kom för att beskydda oss. Vi stod ute på gatan och kunde inte förstå, vi visste inte att det var tyskarnas erövring av vårt land, säger Jytte Israel. - När vi skulle lämna Sverige och åka tillbaka till Danmark kom det en massa folk till järnvägsstationen för att ta farväl. Jag fick en Pippi-bok från min svensklärare, fröken Svensson. Jag har fortfarande kvar boken, säger Jytte Israel.
- Tyskarna kom till vårt tältläger på morgonen. Vi tvingades gå i två dagar och två nätter. De som inte orkade gå sköts direkt på gatan. Vi kom till Komárom, ett koncentrationsläger i Ungern. Min bror Andro, min syster Bora och min mamma avrättades i en massgrav. Sandro var 18 år och Bora var 20, säger Dunka Biharijova
Vi rivstartar hösten med säsongsstarten av Bilar Med Sladd! Vi hör allt om Porsche Taycan som nyligen lanserades! Hur går det för BMW egentligen? Nissan Leaf kommer med nytt batteri men just nu verkar det vara kineserna som är mest sugna på att över stafettpinnen när det gäller elektrifiering! Och så stjäls det Teslor - i sverige!
Vi rivstartar hösten med säsongsstarten av Bilar Med Sladd! Vi hör allt om Porsche Taycan som nyligen lanserades! Hur går det för BMW egentligen? Nissan Leaf kommer med nytt batteri men just nu verkar det vara kineserna som är mest sugna på att över stafettpinnen när det gäller elektrifiering! Och så stjäls det Teslor - i sverige!
Den så kallade alt right-högern använder antiken för att sprida misogyna idéer. Latinforskaren Anna Blennow berättar om akademikerna som tar striden och om vikten av att hålla historien levande. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag ser antikens människor utan att böja knä för dem. De är stora, det är sant, men de är människor som vi. Raderna ingår i en dikt som författaren Charles Perrault läste upp vid en sammankomst i Franska Akademien år 1687. Den skulle ge upphov till ett kulturbråk som kom att kallas La Querelle des Anciens et des Modernes striden mellan de gamla och de moderna. Den grekiska och romerska antiken har långt in i modern tid haft ett så totalt dominerande inflytande på Västerlandets litteratur, kultur och samhälle att det ter sig närmast obegripligt. Vid tiden för Perraults omstörtande diktuppläsning hade idén om antikens kulturella överlägsenhet knappast utmanats under de mer än tusen år som förflutit efter Västroms fall. Men nu ifrågasattes på allvar den förhärskande litterära praktiken av imitatio och aemulatio, att försöka efterhärma, och i bästa fall mäta sig med, de stora grekiska och romerska förebilderna. Vår tid är nu, i solkungen Ludvig XIV:s moderna tidevarv, menade Perrault. Två läger bildades: Les Modernes, som slöt upp kring Perrault, och antagonisterna Les Anciens där bland annat fabelförfattaren Jean de la Fontaine och dramatikern Jean Racine ingick. Debatten gällde framför allt litteraturen. Fick man till exempel redigera eller förkorta ett antikt verk för att göra det mer tillgängligt för en samtida publik? Nej, menade filologen Anne Dacier, som översatt både Iliaden och Odysséen till franska runt år 1700. Det skulle vara en total korruption av den goda smaken om man frångick en så texttrogen översättning som möjligt, ansåg hon. Antikens texter var helgade och god smak var synonym med den klassiska traditionen. Den franska striden rann så småningom ut i sanden, men antiken som ideal och modell fortsatte att spela huvudrollen i europeisk kulturdebatt. Och nu flyttades fokus gradvis från litteraturen till konsten och till identiteten, medan kompassnålen alltmer entydigt pekade mot Grekland. I den tyska nyhumanismens 1800-tal blev antiken, särskilt den grekiska, projektionsyta för idéer om en idealiserad folksjäl, Volksgeist. Arvtagarna till den grekiska folksjälen ansågs vara främst fransmän och tyskar särskilt tyskar. Arma Hellas! Sörj inte bekymrat! Lyft glad ditt gudagenomströmmade sinne! Bara du sjöng i musernas gudaskaror, Bara du härskar i människornas bröst! De tröstande verserna är författade av den tyske nyhumanisten Wilhelm von Humboldt, och anspelar på hur grekerna, trots att de besegrats av Rom, ändå behöll sitt eviga världsherravälde genom ordet och anden. 1800-talets första decennium präglades av Napoleonkrigen, något som bidrog till att man från tyskt håll identifierade sig såväl med Greklands nederlag som med dess ande. Tyskarna skulle som grekerna regera genom sin kultur, och övervinna de riken som likt Rom vilade på vapenmakt. Men under det sekel som passerat sedan den franska akademistriden hade någonting hänt. Det var inte längre någon tvekan om att den moderna tiden faktiskt var inne. Att återvända till antiken och att bli greker var inte ett alternativ, trots poeten Shelleys citat Vi är alla greker ur det lyriska dramat Hellas, inspirerat av 1820-talets grekiska befrielsekrig. Det var in i en ny tid man ville föra med sig de antika idealen. Ger hon dig inga [kyssar], så ta! Möjligen spjärnar hon emot till en början och ropar: Du stygge! men att besegras hon själv önskar i striden ändå. Det går en tämligen obruten linje från dessa rader ur Ovidius Konsten att älska till Donald Trumps mera prosaiska yttrande Jag attraheras automatiskt av vackra kvinnor jag börjar bara kyssa dem. Jag väntar inte ens. (I am automatically attracted to beautiful women I just start kissing them. I dont even wait). Tillbaka till antiken, alltså, även om Trump inte uttryckligen anspelat på de historiska rötterna till sin utsaga. Det gör däremot representanterna för flera nätbaserade amerikanska mansrörelser, med namn som Red Pill och the Manosphere, knutna till de politiska grupperingar långt ut på högerkanten som brukar kallas Alt-Right, och som fått stor spridning bland annat via sociala medier som Facebook. Klassicisten Donna Zuckerberg kartlägger deras antikbruk i boken Not all dead white men (Inte alla döda vita män) från 2018. Gemensamt för dessa grupper är att de uppfattar feminism och jämlikhetstankar som ett akut hot mot den biologiskt betingade manlighet som är väsensskild från standardiserad kvinnlighet. Den moderna tiden har gått för långt och motmedlet blir att ställa tillbaka klockan till antiken. Framför allt från stoisk filosofi hämtas utsagor om hur förnuft och rationalitet är det som skapar världen. Därifrån är steget inte långt till nästa slutsats: män är mer lämpade att leda och regera än känslostyrda kvinnor, och patriarkal kontroll såsom den utövades under antiken är nödvändig såväl offentligt som privat för allas bästa. Men Alt-Right-männens tolkning motsäger till viss del den antika stoicismens idé. Även kvinnor ansågs i teorin kunna nå vishet, och ha del i logos, förnuft. Stoicismen ses därför ibland som proto-feministisk, men som Zuckerberg visar hittar man likväl hos antika stoiska författare som Seneca och Cicero idéer om att kvinnor är svagare och har mindre självkontroll än män. Alt-Right-männen bidrar alltså indirekt, genom Zuckerbergs analys, till att sätta antikens texter i ett nytt och avslöjande ljus. Även den ny-manliga gruppen pick-up artists, vars game är att förföra så många kvinnor så snabbt och effektivt som möjligt, hämtar sina kärnvärden från antiken. Ovidius kärlekshandbok ses av dem som en perfekt manual, även om den ofta råder till handlingar som idag skulle betraktas som sexuella övergrepp. Brist på samtycke är bara ett hinder till för att forceras. Genom ett utbrett bruk av krigsmetaforer blir kvinnor fienden som ska besegras. Månen såg det hända men vände bort sin blick Bortom skydd från stjärnor Jag vet, jag vet stjärnorna skiter väl i mig Nattens sista timme Jag andas knappt, jag ligger still, men jag längtar bort Texten kommer från Jenny Wilsons skiva Trauma, som tillkommit just i traumat efter en våldtäkt. Raderna drabbar mig med dubbel kraft när jag ser det tematiska släktskapet över nästan tretusen år med ett av Sapfos diktfragment: Månen har gått ned nu och plejaderna. Midnatt är passerad. Tiden rinner och jag ligger ensam. Jag har alltid läst Sapfos rader som fridfulla, om än i ensamhetens smärtsamma skugga. Vi vet ingenting om bakgrunden till dikten, och det kommer vi aldrig att få veta. Men Jenny Wilsons ord öppnar ett bråddjup under diktens fötter och får de båda ögonblicken, då:ets och nuets, att lysa än starkare och skoningslösare. Det är inte från antiken vi kan få svar på vad som är rätt och fel. Men händelser i modern tid kan öppna för nya historiska perspektiv. När Alt-Right-rörelsens ensidiga antiksyn snabbt sprids via nätet är det viktigare än någonsin att läsa de antika källorna för att fördjupa diskussioner om genus och identitet istället för att förenkla eller förvränga. Nättidskriften Eidolon, som Donna Zuckerberg ger ut, verkar för precis detta. En motrörelse som komplicerar och analyserar istället för att oreflekterat sprida myter, till skillnad mot vad som sker på exempelvis Facebook som för övrigt grundats av hennes bror. Anna Blennow, latinforskare Litteratur: Charles Perrault, Le siècle de Louis le Grand, 1687. Anne Dacier, Des causes de la corruption du goût, 1714. Wilhelm von Humboldt, Rom ur Gesammelte Schriften band IX, Berlin 1912. Percy Bysshe Shelley, Hellas, 1822. Publius Ovidius Naso, Konsten att älska, översättning Elias Janzon, 1977. Donna Zuckerberg, Not all dead white men. Classics and misogyny in the digital age, 2018. Jenny Wilson, Trauma, 2019. Sapfo, diktfragment 168 B.
SHL-podden möter Leksandsikonen Jesper Ollas. Han pratar bland annat om......den kritiserade comebacken till Leksand 2016....uttåget mot Mora samma år....den galna säsongen i Allsvenskan året därpå....Tyskarna som kom in och sabbade gruppdynamiken...varför det bara är i Leksand en säsong kan ha två helt olika ansikten....den psykiska påfrestningen när det går dåligt i LIF....stämningen i laget när förlusterna radades upp....hur Roger Melin kom in och ändrade hela lagets attityd....Tobias Forsbergs skada och hur den stärkte gruppen....årets matchserie mot Mora....vad som händer nu när han lämnar Leksand som spelare....och mycket, mycket mer.SHL-podden på Twitter!SHL-bloggen på Twitter!SHL-podden är Betssons podcast om svensk hockey och produceras av Med Vän Kommunikation. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.
”Den muterade suveränen” härskar fortfarande i ”det öppna och fria samhället”, skriver Botho Strauss i sin genombrottsroman ”Den unge mannen” från 1984. Allting ligger i skuggan av ”1933 års kors”. Tyskarna skyr sina traditioner och seder av rädsla för att likna den döde, deras ”störste niding”. I en essä från 1993 uppmuntrar han landsmännen att bryta denna onda cirkel. I betraktarens ögon förvandlades han därmed från ett postmodernistiskt underbarn till kontroversiell nationalkonservativ författare. Men är någon av bilderna sanna? Thomas Steinfeld, professor i litteraturvetenskap vid universitetet i Luzern, tidigare litteraturredaktör i Frankfurter Allgemeine Zeitung och kulturchef i Süddeutsche Zeitung, samtalar med Peter Luthersson.
EP 48 konsumtion och överflöd-Asså Tyskarna kan ju det här med jul… Lyssna, dela, reflektera Vi pratar konsumtion och överflöd Stävan efter att ständigt få det bättre, att vara en del av hovet på Versailles Gåvor som kärleksspråk Vilken PT skall man ha? 25% av ger bort sina gåvor till någon annan Glycation, den kraftfullaste antioxidanten… Det innerliga, mäktiga och fullkomliga i tysk jul Varför vill vi ha mer?
Uppföljning! Häromdagen när vi pratade om Norra Sentinel-ön i Andamanerna kom vi in på hur få personer man egentligen kan vara i ett samhälle. I dag går vi till botten med frågan. Hur få personer kan man vara i ett samhälle? Vi har bjudit in populationsgenetikern Mattias Jakobsson från Uppsala universitet för att försöka reda ut frågan en gång för alla. Opera: Rigoletto Just nu spelar Operan i Stockholm Rigoletto. Den italienske tenoren Leonardo Capalbo kommer till studion för att sjunga och regissören Sofia Jupither berättar vad Rigoletto, narren som låser in sin dotter för att skydda henne mot Metoogubbarna, har att lära oss i dag. Tysk toalettkultur I går påstod Thomas att tyskar har ett särskilt förhållande till toalettbesök, utan att förklara vad han menade. I dag gör han ett nytt försök och ringer också upp journalisten Johanna Paues Darlington som skrivit blogginlägget "Tyskarna och bajset - sanningen bakom hylltoaletten". Programledare: Thomas Nordegren Bisittare: Louise Epstein Producent: Helena Huhta
- Vi hade en hund och jag upptäckte att när min underbara farmor lagade mat så spillde hon alltid på golvet. Jag förstod att hon gjorde det för hunden. Tyskarna tog alla hundar. De fina behöll de själva, de andra dödade de, precis som de dödade människor, säger Zofia Kolczycka Flajszman. - Mamma och jag var tillsammans i Birkenau. Jag var fjorton och hon 34, hon var en ung kvinna. Sedan skickades jag till Bergen-Belsen. Vad hände med mamma? Jag kan bara ana. Vad anar du? Precis som alla andra. Hon kom inte tillbaka. Ingen i min familj kom tillbaka. Vet du var de mördades? Troligen i Auschwitz. Och när? Det vet jag inte. Har du något särskilt datum när du sörjer dina föräldrar? Det gör jag ofta, utan något datum. Tyvärr. Zofia Kolczycka Flajszman är född 1928 i Łódź i Polen. Inspelat den 5 april 2018. Foto: Cato Lein.
I det här avsnittet gästar Filip Wollin.Vi pratar om:Tyska lagens situation i Champions League och Europa LeagueTyska lagens kommande motståndSchalkes fallBayern Münchens styrka+ mycket mer! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
– Jag är den enda överlevande. Tyskarna dödade 68 personer i min närmsta släkt, säger Oskar Tojzner. – Det är mycket svårt att leva. När jag blev ensam, kom mardrömmarna tillbaka. Varje dag, varje natt. Alla tankar återvänder, om familjen, släktingarna, hela livet. Det bromsar en människa. Jag kan inte utvecklas mer, jag kan inte gå framåt. Jag har inget intresse för att leva. De nya generationerna kan inte ersätta de gamla, säger Oskar Tojzner. Oskar är född i Sarni i Polen, 1923. Inspelat den 21 februari 2018. Foto: Cato Lein
Lapplandskriget 1944–1945 var Finlands tredje och sista krig under andra världskriget – och fördes mot Nazitysklands trupper i Lappland. Målet var att driva ut de över 200 000 tyska soldaterna ur norra Finland. Tyskarna förde en skicklig fördröjningsstrid i oländig terräng och nådde sitt mål, att evakuera 20. bergsarméns manskap och materiel till Litsaställningen och Nordnorge. Den finländske generalaren Hjalmar Siilasvuo, som hade segrat i slaget vid Suomussalmi, ledde de finländska manövrerna mot tyskarna och under oktober och november 1944 lyckades han fördriva dem från större delen av norra Finland. Vi blir i podden ledsagade av Mika Kulju, författare och historiker, som växte upp i trakterna där stridigheterna pågick. Mika har skrivit flertalet böcker om Finland under andra världskriget. Intervjuar och producerar gör Tommy Hansen.
Gerda flyttade från Sverige som ung. Hennes liv blev dramatiskt när hon ständigt kom i vägen för krig och uppror. Hon var 72 år när hon flydde sista gången på kärra genom ett krigshärjat Tyskland. I den traditionella historieskrivningen berättas mycket om krig och uppror. Och nästan alltid ligger fokus på de som bar vapen. Men krigen drabbade också de människor som råkade stå i vägen. Så var det för dagens huvudperson Gerda Andrén vars liv gång på gång kastades över ända när uppror, revolutioner och krig utbröt var hon än bodde i världen. Stellan Ranebo i Kalmar har i hela sitt liv hört släkten berätta om Gerdas dramatiska liv, för Gerda var syster till Stellans mormor och har lämnat efter sig mängder av dokument i form av brev och minnesanteckningar som Stellan använt sig av i sin forskning om Gerda Andrén som födde 1873 på Österlen i Skåne. - Hon var nummer fem av åtta syskon, och det var inte så lätt för en ung kvinna vid den här tiden, vad hon skulle göra med sitt liv, säger Stellan Ranebo. Gerda fick en termin i en flickskola, därefter blev hon hjälpreda åt en av sina bröder, som var folkskollärare utanför Eslöv. Där var hon i sju år. Under den tiden skriver hon ett brev. En dag ville jag besöka min syster Ida i Malmö. Jag gick i god tid till järnvägsstationen. Hittade i första-klass-väntsalen en dagstidning och i den en annons där det stod att "en stockholmer damenkvarett" sökte en altstämma till sin turné i Tyskland. Det var provsjungning samma dag på Stadshotellet i Lund. Jag steg av i Lund och provsjöng, spelade piano och pratade tyska med dom. Och jag fick jobbet. Ett par veckor senare, mot mina föräldrars önskan, så for jag till Tyskland. Då var kvartetten redan där. - Jag tänker att hon hade förberett sig väldigt väl för det jobbet genom att läsa tyska, studera sång och piano. När hon såg den här chansen så förstod jag att hon tog den, säger Stellan Ranebo. Gerda åkte ensam över till Tyskland, för kören hon skulle sjunga med var redan i Stettin. - Det blev storm och frågade kaptenen hur hon skulle göra med sin sjösjuka. Hans förslag var att hon skulle surras vid masten. Vid premiären i Köningsberg sjöng hon solo och fick blommor och champagne av en förtjust åhörare. Där träffade hon också den man som hon skulle gifta sig med, Oswald Kuhlbach. Gerda var 31 år när hon gifte sig Oswald Kuhlbach som tillhörde den balttyska adeln och hade vuxit upp på ett gods i Livland. I samband med bröllopet fick bonddottern från Österlen en glimt av överklasslivet hos sina svärföräldrar. Men där blev hon inte kvar länge. För efter bröllopsresan som gick till Sankt Petersburg for det unga paret till sin första gemensamma bostad i Ukraina. Men här väntade ett helt annat liv. Oswald som var bergsingenjör och hade fått arbete i ett gruvdistrikt i den sydöstra delen av Ukarina. Vid ankomsten visade det sig att deras bostad inte var färdigställd och de fick nöja sig med att bo i en enkel arbetarbarack där våld, sprit och stölder tillhörde vardagen. Men inte nog med det, bara ett år senare, 1905, utbröt ett stort revolutionsförsök mot tsaren. - De fick två oerhört jobbiga år. Gerda fick sitt första barn på sommaren 1905, samtidigt fick hennes man tyfus, och de höll på att stryka med båda två. - Till slut flydde de från upproret hem till Oswalds gods igen, och när de kom till järnvägsstationen blev de omringade av revolutionärer och kriminella. De hade sett att det står en landå, en vagn, från godset och väntade på någon, så de omringade landån och började kasta sten på Gerda och Oswald. - De hörde hur någon ropade Döda dem! men en sten träffade en av hästarna som föll i sken och bröt igenom folkmassan, berättar Stellan Ranebo. De nådde godset, men de närmaste två dygnen satt Gerda påklädd beredd att när som helst fly ut i skogen, för attackerna från revolutionärerna fortsatte. När revolutionsförsöket slagits ned återvände Gerda och Oswald till gruvdistriktet i Ukraina där Oswald nu tjänade så pass bra att de kunde anställa tjänstefolk till den stora lantgården de drev. - De var helt självförsörjande med uppemot fyrtio hästar och massor med jord och odlingar. - De levde ett lyckligt liv. Deras första barn dog visserligen, men de fick ytterligare fyra barn mellan 1906 och 1914, då första världskriget bröt ut. Det kriget drabbade inte paret så dramatiskt, även om deras hästar och livsmedel blev rekvirerade av armén. Men 1917 kom revolutionen och då var de tvungna att fly och lämna all sin fasta egendom. - De flydde ner mot Krim, och kunde bo hos Oswalds bror Edgar, som hade en position inom stadens styrelse. - Den positionen blev Edgars död, för den 3 mars 1918 när familjerna satt samlade i Edgars hus, så bankade det på dörren och berusade matroser från Svartahavsflottan, upprorsmän och revolutionärer, åkte omkring med lastbilar och en dödslista. De lyfte ut Edgar på gården och sköt honom. Stellan Ranebo fortsätter: - Gerdas dotter Sigrid var då 11 år och hon har berättat att barnen fick delta i sökandet efter de döda kropparna efteråt. De hade blivit kastade i havet, och kropparna låg och flöt vid badstränderna. Där hittade de till slut Edgar och kunde ge honom en kristen begravning. Det gick inte att känna igen Edgar på utseendet för han var sönderskjuten, men familjen gick runt bland kropparna och undersökte deras underkläder Edgars var namnade, på så sätt kunde de känna igen honom. Under dagarna efter dåden kunde vi se anhöriga, familjer och barn, vada omkring på sandbankarna till midjan i vattnet och söka efter sina döda familjefäder eller sönder bland liken. En del av dem som hittades hade inte blivit skjutna utan helt enkelt dränkts när de med sammanbundna händer och fötter kastats överbord. De första åren efter revolutionen hängde familjens överlevnad på Gerdas arbete, eftersom Oswald var en förhatlig balttysk, och var illa ute i de förföljer som pågick. Han var tvungen att hålla en låg profil. Så småningom kunde han dock få ett arbete i en saltgruva. - Gerda gjorde en fantastisk insats under de där åren, säger Stellan Ranebo. När svälten började gripa omkring sig insåg myndigheterna att man inte kunde förbjuda allt vad privat företagsamhet hette, och då grep Gerda tillfället och startade ett litet pensionat i Edgars sju-rumsvilla. Hon skötte allting själv, fram till 1924 - mat, städning, bäddning. - Hon höll på att arbeta ihjäl sig, konstaterar Ranebo. Så småningom fick Oswald på nytt arbete inom gruvnäringen men nu i den ukrainska staden Charkov och med tiden flyttade Gerda efter. Stellan Ranebo har i sin forskning sett att Oswald slet ont i gruvan och dessutom var han sjuk. Han var diabetiker och fick till slut en hjärnblödning och dog 1940. 1941 var Gerda ensam och bodde i Charkov. Hon hade lovat att ta hand om det sexåriga barnbarnet Rudi, när hans föräldrar behövde arbeta borta. - Men då blev hennes barn Valter och Gunhild arresterade av säkerhetspolisen på grund av sitt tyska förflutna, de blev förda till Sibirien respektive Kazakstan. Gerda blev ensam kvar med barnet i Charkov i Ukraina, och när tyskarna ockuperade staden överlevde hon genom att sälja sina ägodelar på svarta marknaden. - För att den lille pojken skulle få mat så kom hon på att hon kunde anmäla till den tyska ockupationsmakten att hennes man varit balt-tysk och att de därför borde ta ansvar för hennes familj. Hon hade klurat ut att de barn som gick i tysk skola fick ett mål lagad mat om dan. - Och så lärde hon pojken att tigga på tyska bland soldaternas soppkök på gården. - Rudi berättade för mig om hur det åkte runt en häst- och vagn varje morgon som samlade ihop kropparna efter dem som svultit och frusit ihjäl under natten. - Men priset för att Gerda anmält sig till tyskarna blev att de tog ifrån henne hennes ryska identitetshandlingar, och det gjorde att hon inte kunde vara kvar i Charkiv när tyskarna drog sig tillbaka. Hon hade absolut blivit arkebuserad som kollaboratör, menar Stellan Ranebo. Tyskarna förde henne och pojken till ett genomgångsläger i Polen för arisk rensning. Där var de i tre månader, och där fick Rudi gå i tysk skola, som det hette. I själva verket var det fråga om en observation under tre månader. Alla som passerade in från Östeuropa skulle genomgå en kontroll så att de var ariskt renrasiga. Allt detta sköttes av en rasbiologisk enhet. Rudi klarade testet och tog examen som ariskt renrasig i maj 1943. Efter lägertiden fick Gerda hjälp av en brorsson som blivit tvångsförflyttad från Baltikum till Polen. Han lät Gerda och hennes barnbarn bo på hans gård. Men historien skulle upprepa sig. I slutskedet av andra världskriget 1945 måste de fly igen. Den gången flydde de genom hela Nordtyskland med häst och vagn. Då var Gerda 72 år. - När kriget tog slut lyckades min mormor, Gerdas syster, med hjälp av Röda Korset, ta reda på var Gerda och Rudi befann sig, och de fick plats på en av de vita bussarna till Sverige. Hon kom med en av de två extra vita bussar som i november 1945 hämtade upp skandinaviska kvinnor som hamnar på fel sida om fronten under kriget. När Gerda äntligen landade i sitt gamla hemland visste hon ingenting om sina barns öden, men ganska snart fick hon klart för sig att alla levde. Och trots alla umbäranden bestämde hon sig för att ta sig tillbaka till Sovjetunionen. - Hon hade modet att åka tillbaka till Sovjetunionen, många som gjorde det blev ju slaktade av Stalins trupper, kommenterar Stellan Ranebo. Det var nog längtan efter barnen som fick henne att ännu en gång lämna Sverige. - Hon var ju fast i ett öde som inte styrdes av henne själv, konstaterar han. Stellan Ranebo hade under hela sin uppväxt hört historier om Gerda och hennes märkliga liv, men han tyckte inte att historierna riktigt hängde ihop. Genombrottet kom när Sovjetunionen föll samman. Då kom en av Gerdas döttrar med en son och hälsade på. - Så plötsligt fick jag här i Kalmar höra Sigrid, som Gerdas dotter hette, berätta om allt som hänt. - Jag tänkte att detta måste jag ju bara skriva ner, slutar Stellan Ranebo. Flyktingarnas spår i arkiven Den som likt Gerda flyttat till och från Sverige har lämnat ganska mycket spår efter sig i arkiven, men det är långt ifrån säkert att materialet ligger samlat på ett ställe. Av alla förfrågningar som kommer till Riksarkivet så är de allra vanligaste sådana som rör personer som vid någon tidpunkt kommit hit från utlandet. På Riksarkivet i Stockholm förvaras det mesta av handlingar som rör personer som kommit hit före 1970-tal, och Lars Hallberg som är arkivarie är den som har bäst koll på hur de olika akterna är systematiserade. Han har tagit fram handlingar som handlar om några koncentrationslägerfångar som kom efter krigsslutet 1945. Vi tittar på två fall, två unga polska flickor, båda 15 år gamla. Det första som hände dem var att de fick fylla i Inresekort när de passerade gränsen, där de redogör för sina familjeförhållanden. Den första flickan vi tittar på berättar att hon tillsammans med sin mor och syster hållits fången i koncentrationslägret i Ravensbrück, men att hon inte visste något om var fadern fanns. Vid den här tiden fanns ännu inga permanenta uppehållstillstånd att få i Sverige, utan var tredje månad var man tvungen att söka nytt. Därför kan man i arkiven på nära håll följa Kristyna, som den här unga polska flickan hette, under hennes halvår i Sverige. Det tog till exempel inte många veckor innan hon hade fabriksarbete, och varje nytt jobb hon får är noggrant antecknat i hennes dossier. Men där finns också andra uppgifter. Alla personer som kom hit som flyktingar blev till exempel tillfrågade om sin politiska inställning. Svaret från Kristina är Ingen, och det svaret förvånar inte Lars Hallberg. - Nej, det svarar de nästan alltid. Ibland skriver de demokratisk som politisk inställning. Bakgrunden var att svenska myndigheterna vid den här tiden ville undvika politisk aktivitet bland flyktingarna, förklarar Lars Hallberg. Plötsligt dyker det upp ett brev som är daterat i Warsawa 29 december 1976 det vill säga drygt 30 år efter krigsslutet. Det är Kristynas syster som skriver, de behöver ett intyg från Röda Korset om den korta vistelsen i Sverige. Brevet, som är skrivet på engelska, är fullt av tacksägelser. Jag ber vänligast att ni sänder mig dokument som intygar att jag och min syster blev räddade av Svenska Röda korset från Koncentrationslägret Ravensbrück. Detta dokument är av största vikt för min syster. Ännu idag minns vi, trots att vi bara var barn då, det varma välkomnandet vi fick av det svenska folket när vi kom. Vi fick blommor och sötsaker, och särskilt barnen omgavs med oerhört mycket kärlek och värme. Det kommer vi alltid att minnas. Idag är vi vuxna kvinnor och när vi tänker på året 1944 så vill vi tacka er, eftersom vi lever tack vare er. Tack för er hjälp! Kristyna var i Sverige bara ett halvår, hennes dossier är ganska tunn. Lars Hallberg tar fram en som är lite tjockare. Den här unga flickan vil ha främlingspass och ansöker om arbetstillstånd, men får föst inget. Varför Anna, som den här flickan hette, inte får arbetstillstånd vet vi inte, men man kan ju kanske tänka sig att läkarna tyckte att hon borde bli starkare innan hon började arbeta. Anna blev kvar i Sverige och arbetade så småningom på olika fabriker i Dalarna och Västergötland, och när hon tre år efter att hon kommit hit åter söker uppehållstillstånd får vi hela hennes livshistoria. Hon berättar hur hon, när hon var nio år gammal, blev gripen och deporterad till Tyskland där hon sattes i slavarbete i en ammunitionsfabrik. Tolv år gammal hamnade hon i koncentrationslägret Dachau där hon också tillverkade ammunition, och de sista åren i fångenskap tillbringade hon i utrotningslägret Bergen-Belsen. Men exakt när hon flyttades till de olika ställena var lite osäkert. I polisprotokollet formulerar man det så här: Hon kunde icke redogöra för under vilka tider hon vistades i de olika lägren beroende på att hon icke fick någon kännedom om vare sig år eller dagar. Anna ville inte tillbaka till Polen, och på hösten 1951 gifte hon sig med en svensk man och fick ett svenskt efternamn. Men en lagändring som just hade genomdrivits gav henne inte det svenska medborgarskap som hon nog hoppats på, berättar Lars Hallberg. - Hon trodde att hon hade blivit svensk medborgare, och hade hon gift sig ett år tidigare så hade hon blivit det automatiskt. - Men från 1951 så kunde man inte längre gifta sig till ett svenskt medborgarskap, förklarar han. Anna måste söka om medborgarskap och beviljas det, tre år senare. Det tar henne nio år att bli svensk från det att hon först kom -en ganska normal tidsrymd. - Det tog normalt cirka nio-tio år, om man inte var nordbo, då kunde det gå lite snabbare. De personer som likt Anna sökt svenska medborgarskap, finns det väldigt mycket arkivmaterial om, både om sådant som gällt tiden i Sverige och om förhållanden i hemlandet. Där finns uppgifter om föräldrarnas namn och födelsedatum liksom skolgången och eventuella arbeten i hemlandet. Man får veta vilka arbetsgivare personen haft i Sverige och hur personen skött sig där. Hyresvärdar har förhörts och berättar hur personen skött sina hyror, och polisen och kriminalvården var skyldiga att rapportera om eventuella kontakter. - Det kan röra sig om så småsaker, som att någon har cyklat utan reglementsenligt lykta och betalat ett strafföreläggande om 15 kronor, berättar Lars Hallberg. Men det är inte bara öppna källor som det finns skäl att leta i. I det som kallas Hemliga arkivet dyker alla upp som har ett misstänkt politiskt förflutet. - Det kan vara utredningar eller rapporter från säkerhetspolisen och det handlar nästan alltid om politisk aktivitet. Personen kanske har samarbetat med nazister i Norge under kriget eller är misstänkt för att ha samarbetat med kommunistiska regimer, förklarar Lars Hallberg. Det är inte lätt att hålla reda på alla de olika register och arkiv som kan berätta om invandrare och flyktingar. Reglerna har sett olika ut i olika tider, myndigheter har bytt namn och hanteringen har ändrats många gånger. Men så är det här inte heller arkiv som man själv får lov att leta i hur som helst. - Man kan i praktiken inte leta här själv, utan man lämnar in uppgifter om ett namn och gärna födelsedatum, så letar vi i de olika handlingar som kan vara aktuella, säger Lars Hallberg. Skälen till det är flera, dels är det väldigt många olika register som kan vara aktuella, dels så kan det finnas sekretessbelagda uppgifter i materialet. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare: Erica Dahlgren och Erika Libeck-Lindahl slaktband@sverigeradio.se
Dessutom om hur avgörande den svenska ekonomin är som valfråga. Kurdernas kamp för en egen stat. Vad lär Mexiko av sina katastrofer? Mediakollapsen Stampen som teater. I Ungern väcks kritik från Viktor Orbáns egna led. TIMME 1 * Valet i Tyskland * Svensk ekonomi som valfråga * Flyende rohingyer i Bangladesh lerläger * Höstfärgerna ingen kan förklara * Krönika Katarina Barrling * Panelen TIMME 2 * Kurderna folkomröstar om egen stat * Public Service * Vad lär Mexiko av sina katastrofer? * Mediakollapsen Stampen som teater * Viktor Orbán får kritik från egna led Programledare Pia Fridén Producent Sally Henriksson och Lena Bejerot
Spionerna Trille och Lena har grävt ner alla radioapparater de har kunnat hitta i Dunk-Mathilde. Nu är de på flykt undan tyskarna. De tar Back-märren, men det går inte snabbt precis. Del 19 av 20. Författare: Maria Parr. Uppläsare: Ulla Skoog. Illustrationer: Lotta Geffenblad. Musik: Rebekka Karijord. Producent: Emilia Traneborn.
Tyskarna “har stormat” och Radio Houdi får moralpanik i detta poddavsnitt Frank Sinatra J:r, Paul Daniels döda och Kent håller på att dö. Ett framträdande av gammalt cirkusnummer från 1300-talet som kallas “kinesisk påle” upprör...
FÖRFATTARE, PSYKOLOG. Hédi Fried överlevde fångenskap i både Auschwitz och Bergen-Belsen under andra världskriget. I sitt Sommarprogram nu 70 år efter krigsslutet tar hon oss tillbaka till barndomens ängar i Rumänien strax före krigsutbrottet, koncentrationslägrens ofattbara grymheter och berättar om hur det är att besöka lägren idag. Tyskarna kom till staden Sighet i Rumänien i mars 1944. Hédi Fried och hennes familj tvingades tillsammans med stadens övriga judiska befolkning iväg till ett getto. Efter några veckor skickades de vidare – till Auschwitz. Hédi och hennes syster skildes från föräldrarna och de återsågs aldrig mer. Mamman och pappan gasades ihjäl direkt efter ankomst till koncentrationslägret. Hédi och hennes syster fick sitt hår avrakat och tvingades till slavarbete. Hédi Fried berättar i sitt Sommarprogram, med konkreta exempel, om nazismens vidrigheter i koncentrationslägren. Hon är idag 90 år och hennes program är en viktig påminnelse om att vi aldrig får glömma. Hédi Fried Författare, psykolog, 91 år. Född i Sighet, Rumänien, bosatt i Stockholm. Överlevde fångenskap i Auschwitz och Bergen-Belsen under andra världskriget. Kom till Sverige med hjälp av Röda Korset 1945. Färdigutbildad psykolog vid 58 års ålder och åtta år senare debuterade hon som författare med boken Skärvor av ett liv. Verksam inom den judiska församlingen i Stockholm där hon 1984 grundade ett socialt center för överlevande från förintelsen. Har skrivit många debattartiklar och är ofta anlitad föredragshållare, främst i skolor. Har tilldelats svenska regeringens medalj Illis quorum i åttonde storleken för sina insatser att förmedla kunskap om förintelsen och motverka rasism. Har även mottagit Svenska Freds- och Skiljedomsföreningens fredspris, Natur & Kulturs kulturpris och blivit utsedd till Årets Europé 1997. Producent: Augustin Erba
Tyskarna slår en järnring runt Leningrad. Över två miljoner människor är fångar i sin egen stad. De ska svältas till döds. Det är Adolf Hitlers order. Därefter ska tyska bosättare flytta till en tom storstad.I en annan del av Sovjet förvandlar tyska kanoner och Stukabombare miljonstaden Stalingrad till grus och död. Men führerns invasion blir början till slutet för hans drömmar om Det tusenåriga riket.Det här är sjunde delen i Expressens poddserie om Andra Världskriget. Uppläsare: Patrik Almkvisth. Text: Knut-Göran Källberg. For information regarding your data privacy, visit acast.com/privacy
Fördjupningsreportage. Expressen dokument ges ut varje dag och är en inläst version av "Expressen dokument" som finns varje dag i tidningen. Uppläsare är Johan Bengtsson. For information regarding your data privacy, visit acast.com/privacy
Tyskarna stoppar naken blankning på börsen. Och visst, vi vet att tyskarna är pervon, men förstår ändå inte riktigt vad det är de har sysslat med för snusk. Ekonomen förklarar!// Hur ska invandrare lära sig "svenska" värderingar? Brunchrapportenpartiet skickar ut vårt eget utanförskapsalibi i integrationsdebatten! // Efter korvgrytan och falukorvskärleken kommer Reinfeldts varmkorvsgrilltips. Från en korv-lover till en annan - matexperten reder ut korvens symboliska betydelse!