Podcasts about betydde

Dagen efter internationella lärardagen pratar vi i Karlavagnen om lärarna som vi minns med glädje och tacksamhet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. På torsdagen var det internationella lärardagen, som instiftades av Unesco 1994. Många lärare jobbar på i tysthet men gör ett fantastiskt jobb med att lära ut och inspirera sina elever. Därför viger vi Karlavagnen fredag till att handla om lärarna som verkligen betytt något för oss.Hade du en lärare som hjälpte dig förstå ett ämne du aldrig trodde du skulle klara?Hade du en lärare som hjälpte dig så att du klarade skolan?Hade du en lärare som hjälpte dig i en tid när du mådde dåligt och kände dig vilsen?Hade du en lärare som rent av förändrat ditt liv?Du som går i skolan just nu och har en duktig lärare som du vill hylla är naturligtvis också välkommen att ringa.020 - 22 10 30Programmet startar 21:40. Telefonslussen öppnar 21:00.Du kan också skicka e-post till karlavagnen@sverigesradio.se och dela med dig. Välkommen in i Sveriges största samtalsrum!Ansvarig utgivare: Anders Bäckström.

Fanny har ett aktivt jobb och hon kände att hon ville få tillbaka den energi hon tidigare haft. Här delar hon med sig av hur hon fick programmet att funka fint trots att hon varje dag äter pedagogiska måltider, något som många upplever som en utmaning. Communityn har spelat en stor och viktig roll under resan, i början mest genom att läsa och dra nytta av andras upplevelser och tips, men allteftersom hon gick ner i vikt började hon själv också dela med sig av sina erfarenheter och tips och trix. Lyssna och låt dig inspireras av Fannys resa och viktiga tips om hur hon lyckades återfå sin energi!

Han slog igenom med debuten "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann", nu kommer författarens sjätte bok som ändrades i sista stund. Jonas Jonasson är P4 Extra Gästen med Erik Blix. Ansvarig utgivare: Sabina Schatzl.

Duran Duran har sålt över 100 miljoner skivor och var ikoner på 80-talet. Nu har de släppt ny musik efter över 40 aktiva år. Basisten John Taylor samtalar med Titti Schultz om de vilda åren med missbruk, om svenska samarbeten och banden till Sverige.

Nyhetssändning från kulturredaktionen P1, med reportage, nyheter och recensioner.

Gjest i andre episode på rad? F*ck the system, men ikkje f*ck the police. Dagens gjest er nemleg ingen ringare enn andregenerasjons politimann, Markus Hauge.I dagens episode, setter Tempopodden verdensrekord i antall anekdoter i ein og samme Florøbaserte podcast. Det blir rippa opp i det intense rivaleriet mellom Florøbrølet og Benchwarmers, Markus sin plettfrie vandel på fotballbana, Benjamin sitt syn på kvinnefotball, og kvifor Kristian er traumatisert etter at førstnemnte dro på utenlandsferie med søstera hans.I tillegg til dette, får ein svar på korleis ein skal gå fram for å bestikke ein fotballdommer, kva som krevdes for å få plass på FSK sitt a-lag, og kvifor speedo kan være meir effektivt enn piggsko for å klare kravet til idrettsmerket på 60-meteren. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Gjest i andre episode på rad? F*ck the system, men ikkje f*ck the police. Dagens gjest er nemleg ingen ringare enn andregenerasjons politimann, Markus Hauge.I dagens episode, setter Tempopodden verdensrekord i antall anekdoter i ein og samme Florøbaserte podcast. Det blir rippa opp i det intense rivaleriet mellom Florøbrølet og Benchwarmers, Markus sin plettfrie vandel på fotballbana, Benjamin sitt syn på kvinnefotball, og kvifor Kristian er traumatisert etter at førstnemnte dro på utenlandsferie med søstera hans.I tillegg til dette, får ein svar på korleis ein skal gå fram for å bestikke ein fotballdommer, kva som krevdes for å få plass på FSK sitt a-lag, og kvifor speedo kan være meir effektivt enn piggsko for å klare kravet til idrettsmerket på 60-meteren. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I dag er det 50 år siden Vildanden av Henrik Ibsen ble fremført i Fjernsynsteatret. Oppsetningen er blitt stående som et mesterverk. Ikke minst takket være Anne Marit Jacobsen som spilte Hedvig.

Likheter och skillnader mellan Malmö FF:s två bortamatcher mot IFK Göteborg – 1–2-förlusten i cupfinalen och 3–0-segern i allsvenskan – diskuteras i det 218:e avsnittet av MFF-podden. Var det rentav så att MFF egentligen gjorde en bättre insats i cupfinalen? Betydde förlusten nånting mer än en missad titel? Jon Dahl Tomassons rotation i startelvan gav utdelning i andra matchen och podden diskuterar med tonvikt på Amin Sarr och Franz Brorsson. Med fem raka segrar och matcher mot bottenlagen Helsingborg och Falkenberg närmast har MFF möjlighet att koppla grepp om allsvenskan. Vad är det som laget gör bättre än andra – och var finns det utvecklingspotential? Till sist blir det diskussion om eventuell mittbacksförstärkning. Hur stort är behovet?

Markus är en sådan pojke som kanske skulle blivit bortsorterad redan i moderlivet på grund av alla sina handikapp. Trots detta kom han att bli mycket betydelsefull för Camilla.

Tid är en sak, tideräkning något helt annat. Dan Jönsson reflekterar över tiden och det samtida, krafter som kan få både börser, människor och politiska system att krascha. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2017. Vissa böcker ska man inte sätta i händerna på barn. Som Jules Vernes Jorden runt på åttio dagar till exempel. Jag tror jag var tio år när jag läste den och det var alldeles för tidigt. Jag minns fortfarande den fullständigt vimmelkantiga känslan efter slutscenen, där Phileas Fogg kliver in på Reformklubben exakt ett dygn försenad tror han: vad han inte inser är att han genom att ha färdats österut har tjänat ett dygn och i och med det helt oväntat har lyckats vinna vadet om de tjugotusen punden. Jag kunde inte sova på en vecka. Hur kunde Fogg ha tjänat ett dygn när han i verkligheten måste ha förlorat ett? I hans verklighet hade det ju gått åttioett dygn medan det för dem som höll sig hemma bara hade gått åttio? Betydde det i så fall inte också att han hade blivit ett dygn äldre än alla andra?  Sedan dess har jag förstått att Jules Vernes poäng var att visa att tid är en sak, tideräkning däremot något annat. Och att den skillnaden i en värld av moderna kommunikationer faktiskt får en praktisk betydelse. Det känns förstås bra att förstå det, även om jag också tror det kan vara bra att ha med sig den där barnsliga svindelkänslan i en värld som tycks ha tappat känslan för tid, där bara tideräkningen gäller. Den globala samtidighet som Jules Vernes roman anade födelsen av hanterar vi idag som en självklarhet. När vi landar någonstans efter en långflygning sätter vi oss och äter frukost även om det för oss egentligen är mitt i natten. När vi skypar med Australien stör vi oss på tidsfördröjningen i satellituppkopplingen. Allt sker på en gång överallt, samtidigt. I vår smartphone. Denna samtidighet är något vi aldrig kommer undan, och ständigt bär med oss. Filosofen Hannah Arendt föreslår i inledningen till sin bok Människans villkor att vår civilisation trädde in i en ny epok 1945, med den första atombomben. Hotet om total förintelse markerar den nya tidens slut och början på något annat, ett slags akut modernitet som vi så här ett drygt halvsekel senare kanske skulle kunna kalla det samtida. Detta samtida är förstås inget som uppstår över en natt. Det föds ur moderniteten när dess idéer om en värld i ständig framåtskridande förändring av olika skäl vittrar sönder eller får en otäck bismak av förödelse och död. Kommunismens fall och den kapitalistiska globaliseringen leder till föreställningar om ett historiens slut, där den moderna framstegstanken drivits till sin logiska slutpunkt, en nutopi. Denna självtillräckliga samtidsvärld saknar förmågan att föreställa sig någonting bortom sin egen horisont, all förändring uppfattas därför som skrämmande. Det samtida tillståndet är inte samma sak som samtidighet, men samtidigheten är en förutsättning för det. Det kräver därför något som den tyske författaren Rüdiger Safranski i sin fängslande lilla bok Tid beskriver som ett församhälleligande av tiden. Numera tänker vi knappt på det längre, men till och med inom ett land som Sverige skiljer sig den naturliga soltiden faktiskt ganska mycket mellan till exempel Bohuslän och Gotland. Det var en självklarhet förr, när varje ort hade sin lokala tid och tidshorisonten så att säga sammanföll med den geografiska. Men när järnvägarna började anläggas på artonhundratalet blev det ohållbart. En synkroniserad svensk normaltid infördes 1879, ungefär samtidigt som i de flesta europeiska länder. Med ens blev nationalstaten en gemenskap som gick att uppfatta inte bara i rummet, utan också i tiden. Nationen hölls ihop av sin samtidighet. Safranski ser två konkreta förutsättningar för denna samhälleliga tid klockan och pengarna. Medan klockan anger takten i det offentliga livet så blir pengarna ett sätt att ta kontroll över tidens flyktighet. Pengar är nämligen bland mycket annat ett medel för att skjuta upp konsumtion: en sorts tidskapsel med andra ord som gör det möjligt att välja mellan olika alternativ. Istället för att få lönen in natura kan jag med pengarna jag får kanske lägga undan lite och så småningom ta körkort eller köpa hus. Pengarna vidgar tidshorisonten, och alla penningtransaktioner innebär därför också en spekulation i framtiden, en handel med tid. Men framtidsmöjligheterna existerar förstås bara där pengarna är giltiga. Som Safranski konstaterar bygger hela den samhälleliga tidsregimen på en fiktion där minsta tvivel kan räcka för allt ska falla ihop. Och det tycks som om ju större det samtidiga rummet blir, och ju mer friktionsfritt penningtransaktionerna kan utföras, desto bräckligare blir den här fiktionen. Finanskrisen 2008, skriver Safranski, måste ses som en kris för den ekonomiserade tiden det visade sig kort sagt att den framtid som kreditsystemen hade spekulerat i redan var konsumerad. Globaliseringen och digitaliseringen har alltså paradoxalt nog krympt perspektiven på nytt, och ingenstans blir det så tydligt som i den samtida finansindustrin där transaktionernas tidshorisonter numera begränsas till mikrosekunder. Hur extremt sårbara systemen är visade sig under den så kallade Flash Crash i maj 2010, när den amerikanska aktiemarknaden totalkollapsade på ett par minuter och sedan återhämtade sig, efter att en automatiserad algoritm hade börjat löpa amok. Finanskrisen blev på så vis också en kris för det samtida som idé. Krisen avslöjade helt enkelt det illusoriska i samtidigheten: hur den ekonomiska och förstås mänskliga verkligheten alltid utspelar sig i olika tider. Spekulantens hypersnabba vinster betecknar i systemets andra ände pensioner och bostäder som ska försäkra lån- och löntagare om en trygg framtid. Det är alltså tal om en skalförskjutning som märks inte bara i finansvärlden. Safranski beskriver till exempel hur vår tids alltmer intensiva transporter gör att tid och rum rent fysiskt kommer i konflikt med varandra: som om den förjagade tiden hämnas på rummet när landskapet fylls med motorvägar, järnvägar och flygplatser. Och på ett rent vardagspsykologiskt plan märks det förstås i hur våra hjärnor får allt svårare att reagera på all information när det en gång så vidsträckta jordklotet har krympt ihop till en smartphones storlek. Förr eller senare får det konsekvenser. Dessa konsekvenser kan alltså vara ekonomiska, i form av krascher och kriser. De kan vara mentala, i form av utbrändhet. Men de kan också vara politiska något som blir uppenbart just nu, när det samtida tillståndets grundläggande konservatism tycks vara på väg att slå över i den reaktionära nostalgi som Zygmunt Bauman i sin sista bok har gett namnet retrotopi. Kanske är det så enkelt att framtidstro kräver viss besinning? Lite perspektiv? Poeten och gör-det-själv-filosofen Ladislaus Horatius brukade ha för vana att med jämna mellanrum dra i snabbtågens nödbromsar i protest mot accelerationen. De australiska aboriginerna brukade efter en lång vandring sätta sig ner i några timmar för att själarna skulle hinna ifatt. Själva kan vi kanske då och då kasta en blick mot stjärnorna och ägna en flyktig tanke åt att det vi ser egentligen är en sedan flera miljoner år förgången värld. Bara så vi inte skrattar om vår tioåring har lite svårt att sova efter att ha läst Jules Verne. Dan Jönsson, författare och kritiker Litteratur Rüdiger Safranski: Tid - Vad den gör med oss och vi med den, översättning Joachim Retzlaff, Bokförlaget Daidalos 2016.

Sisuradios sommargäster 2019 Jojo Tuulikki Oinonen arbetar som terapeut med skam som specialområde. Att vara sverigefinne var länge skamfyllt för Jojo, hon försökte att inte vara alltför finsk inför sina kompisar, men lyckades inte alltid. "Jag skulle vilja hylla alla sverigefinnar, allra mest de finska mammorna som inte velat stå i förgrunden, men aldrig heller vikit undan", säger Jojo Tuulikki Oinonen. Soili Huokuna soili.huokuna@sverigesradio.se

Nyhetssändning från kulturredaktionen P1, med reportage, nyheter och recensioner.

Katarina Wikars vänder och vrider på sorl, brus och kallprat och försöker få fatt i tystnaden. Måste man betala för den? Är det ultimata inför ålderdomen att hitta någon att våga vara tyst med?  ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Är tystnaden något eftersträvansvärt eller är det döden? Tyst som i graven, heter det ju. När barnen har flyttat ut lägrar den sig, tystnaden. Jag minns när de var små och larmade runt hur irriterad jag kunde bli på stojandet. Ibland var det föräldrajour på förskolan och jag var alltid helt förundrad över att fröknarna, som det hette på den tiden, inte fick psykbryt redan på förmiddagen av ljudnivån. Det sägs att de ljud man inte själv kan kontrollera är de mest stressframkallande. Grannarnas fest är alltid mer störande än ens egen. Det lågfrekventa brusandet i rören. En köksfläkt som inte går att stänga av kan få en tidigare relativt stabil väninna att gå i taket, balansera på stegar, skruva på baksidan av något bara för att få det tyst, ringa jourreparatören mitt i natten. Om man är radioreporter och kommer in i ett rum där man inte har varit tidigare ska man vända öronen utåt och lyssna hur rummet låter. Är där en fläkt? Ett kylskåp som surrar? Vägarbete på gatan utanför? Ibland måste man flytta runt både människor och möbler. Ett konstant irriterande bakgrundsljud är värre än tillfälliga hammarslag. Ett rum mot gården brukar betyda lugn och ro. Det man förlorar i gatans eventuella puls och utsikt vinner man i en sövande tystnad men de gamla gårdshusen och det inte bara i Berlin brukar ha enbart sand i mellanväggarna. Otaliga är de som från början ofrivilligt men sedan allt mer kontrollerat lärt sig att lyssna efter de där ljuden från andra sidan väggen som man vet ska komma. Grannarnas gräl och samlag. En ensam telefon som ringer i en tom lägenhet. Det är som att bo i ett dockskåp, ett hus i genomskärning där själva fasaden är nerplockad. Jag har haft en återkommande dröm om nätterna om ett flerfamiljshus där väggarna mellan lägenheterna är borta. Man måste gå genom andra människors bostäder för att komma hem. Ett  sovrum är nästan inne i grannens vardagsrum. Så måste det vara i ett temporärt boende för många nyanlända, som i en gymnastiksal med lösa skärmar, där privatliv en lyx man inte ens vågar drömma om. En tvåa på trettiotalet ansågs lagom till en barnfamilj. Man fällde samman sängarna om dagarna, drog ihop utdragssofforna. Min pappa hade nio syskon och från april till oktober fick han och två av bröderna sätta på sig toppluvorna och vantarna och gå ut och sova i vedboden. Det är väl med tystnaden som med resten av klassamhället. Det är något som det går att köpa. Slippa belamrade badstränder. Trånga trappuppgångar. Lövtunna väggar. Ha möjlighet att sätta mobilen på ljudlös. Förr i världen hade man telefon för att någon skulle ringa på den, för att komma i kontakt, höra en annan människas röst på linjen. Nu vill man inte bli nådd. Det är den ultimata friheten. Tala är silver, tiga är guld, det är ett typiskt svenskt ordspråk från förr. Man skulle inte gå runt och sladdra. Låt maten tysta mun är ett annat. Betydde det att all konversation vid middagsbordet var förbjuden? Här koncentrerar vi oss på att äta. Man kan se sådana par på restaurang ibland, de säger inte ett ord till varandra under en hel måltid. Har de inget att prata om eller har de levt så länge med varandra att de vågar vara tysta? För det finns också något som heter kallprat, det som bara pågår och som ingen lyssnar till, det ligger som en matta över den där tystnaden man både längtar till och räds. Vad skulle hända om vi bara satt här alldeles tysta? Skulle det bli farligt då? Vad var det för tystnad som Doktor Murke i Heinrich Bölls roman samlade på och beslöt sig för att klippa ihop? Hur låter tystnaden mellan orden? Ibland har den fått status av ett musikstycke. Ibland är den instängd i ett dödsdämpat rum helt utan akustik.  Den brasilianska författaren Clarice Lispector skrev i sin allra sista roman den här bruksanvisningen: : Jag vet hur man skapar tystnad. Det går till så här: jag sätter på radion riktigt högt så stänger jag plötsligt av den och så får jag in tystnaden. I Maria Stepanovas Minnet av minnen skriver hon om avfärderna förr. Hur man tillsammans teg ett par minuter så att uppbrottet kunde samla på sig sitt slutgiltiga allvar. Och det där väl därför som det finns kollektiva obligatoriska tysta minuter. Vi är tysta nu, många tillsammans. Där att sörja, för att hedra minnet. För att finna ron. Alltfler åker också på retreat, betalar för att vara tysta, för att slippa mobilerna, kallpratet, för att slippa konversera, bli nådda. Vad finns det då i tystnaden? Ligger det en liten insikt och halvslumrar bakom allt fladder, eller ett lugn till förväxling lika döden? När man säger att man måste prata om det kan det vara en tystnad över flera generationer som måste brytas. Något man har sopat under mattan i familj ett helt liv eller i ett samhälle i tusentals år: Vi har inte pratat om alkoholismen, övergreppen, otroheterna, den psykiska ohälsan enligt modellen om vi tittar åt andra hållet och inte låtsas om så finns det inte. Och när någon tar tag i den kvava tystnaden och liksom vädrar ut den kan det orsaka sår och splittringar och livslång osämja. Min luft mot dina igenklistrade fönster. Det är livslögnen som dramatiken lever av. En poet sa till mig att det var överskattat att tala. Att han alltmer som vuxen hade börjat respektera föräldrarnas tystnad. Det går inte att tala om precis allt. Visst kanske måste sjunka mot botten, bäddas in i glömskan. Min egen mamma låtsades att hon inte hörde när jag i tjugoårsåldern ville få svar på vissa besvärliga frågor, som om simulerad dövhet kunde vara lösningen. Och jag har faktiskt en större förståelse nu än förr för det tilltaget. Jag minns när mamma låg på sjukhus den sista hösten och jag kom hem till det gamla huset på kullen, hur tomt det var. Hon hade alltid varit den som varit hemma, som jag hade kunnat mäta min rörelse bort utifrån, nu var det nedsläckt och när jag kom in märkte jag att där var stora, loja vindsflugor överallt på övervåningen, de hade krupit in i värmen för att övervintra, och jag tog en flugsmälla, klättrade på stolarna, dräpte den ena efter den andra, säkert femtio stycken. Till slut var det bara en kvar, som surrade runt mitt huvud, liksom retfullt, inte lät sig nås. Jag stod på en målarpall och försökte skaka den ut ur taklampan. Så äntligen fick jag den. Smack. Och då blev det fullständigt tyst. Inte en enda vinterfluga kvar. Nu var jag alldeles ensam. Det var så här den lät. Tystnaden. Det kan vara så att man har fått en ranson ord utmätt åt sig och förr eller senare tar det stopp. Att inte orka berätta om sitt liv, sina semestrar och tillkortakommanden för ännu en människa. Visserligen förvandlas det mesta med åren till färdigförpackade anekdoter enligt modellen jag minns bara orden jag använder när jag berättar men tänk så skönt att ha en livsmänniska att tiga sig genom en måltid med, lugnet i att veta vad vederbörande skulle säga om munnen öppnades, att kunna avge det slutgiltiga omdömet om en kärlek eller stark vänskap: vi teg bra ihop. Katarina Wikars katarina.wikars@sverigesradio.se

Er klimaforskerne vår tids Newton og Copernicus? Nylig kom FNs klimapanels sjokkerende rapport om hvor mye en halv grads global oppvarming har å si for livet på jorda. Dagbladets Geir Ramnefjell og WWFs Bård Vegar Solhjell undersøker forskernes rolle i å løse klimakrisa. Med: Maria Sand, CICERO Alberte Ruud Vegdirektoratet Karen O'Brien, UiO For information regarding your data privacy, visit acast.com/privacy See omnystudio.com/listener for privacy information.

Det snackas Taube med Fredrik via dålig länk belägen på sitt älskade Gåsö, och Filip fast i acast-studion i stan. Vem var Evert och hur avnjuter man hans alster på bästa sätt? See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Öl, öl, öl - dess historia och betydelse. Nyfiken finns också på Youtube - NYFIKEN SHOW. Klicka in och ta dig en kik :). Följ mig? Jaaaa! Instagram @nyfikenpodd eller @j.fastborg Twitter @fastborg Lust att slänga iväg ett mail? jonathan_fastborg@hotmail.com Hej hej! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Sven-Erik Magnusson var aktiv som musiker i sex decennier. Få svenska artister har varit lika rotade i en geografisk miljö som han, Värmland var hans landskap och det hördes i hans musik. I denna podd talar vi om artisten Sven-Erik Magnusson från Sven-Ingvars och hans betydelse för svensk musik. Medverkar gör bland andra den värmländska poeten Bengt Berg, vår musikreporter Mia Gerdin och Sveriges Radios kulturchef Mattias Hermansson. Han var den som fyllde mitt sinne med längtan och drömmar mellan moped och körkort. Värmland blev som en enda stor dansbana när man lyssnade på Sven-Ingvars, berättar Bengt Berg. Vi låter även våra gäster önska sina favoritlåtar med Sven-Erik. Programledare: Roger Wilson Producent: Gunnar Bolin

Vad kan det betyda för ett barn att bli intervjad i radio? Att få sin röst hörd? I det sista programmet av Barnen söker Ylva Mårtens upp Sonny som hon intervjuade för 13 år sedan. Första gången Ylva Mårtens mötte Sonny var hösten 2001. Sonny var då omhändertagen av samhället för att hans föräldrar inte kunde ta hand om honom. Han bodde på ett hvb-hem, ett stort familjehem. Minns han något från mötet 2001? Betydde intervjun som Ylva Mårtens gjorde något för honom? Detta är sista programmet i serien Barnen. I nästan 15 år har programmet låtit barn och ungdomar komma till tals och försökt skildra samhället ur barnens perspektiv. Om du vill kommentera programmet eller det faktum att Barnen sänt sitt sista program – vi finns på Facebook! Du kan också maila Ylva Mårtens. ylva.martens@sverigesradio.se Redaktionen har fått många brev och synpunkter efter programmet med Sonny: Hej Ylva! Vilket fantastiskt program idag, fredagen den 17/10. Det hördes att Ditt samtal med Sonny betydde mycket för honom och säkert betyder mycket för hans självförtroende och kanske rentav för hans fortsatta liv. Hälsningar från en höstig Askersund Margaret Englund   Hej! Tack så mycket för ett mycket bra och gripande program om Sonny. Blev mycket rörd över att han tyckte det var viktigt att någon utanför alla myndigheter lyssnade på honom. Och hur viktig person du varit för honom. Tack för att jag fått lyssna på er. Hälsningar Roland Engström leg.psykoterapeut Hej Ylva! Hörde ditt samtal med "Sonny" när jag satt och körde bil. Blev så tagen att jag måste stanna. Tiden som gått och ditt förhållningssätt till "Sonny" gjorde programmet till en av årets starkaste radioupplevelser. Ser redan fram emot ditt nästa projekt. Vänligen Tom Alandh, dokumentärfilmare Hej Ylva, jag vill uttrycka ett stort TACK för "Barnen", som Du lett i så många år. Jag har lyssnat ofta och med stort intresse. Programmet har verkligen varit en barnens röst och uppfyllt artikel 12 i Barnkonventionen. Jag minns fortfarande många fantastiska och gripande intervjuer. Min tanke går också till din medarbetare Johan Torstensson, som har en fantastisk förmåga att på ett känsligt och respektfullt sätt intervjua barn i alla åldrar. Jag vet inte vad som kommer nu men jag kommer ändå att sakna "Barnen". Varma hälsningar, Gudmund Stintzing, barnläkare Varför? Vad i hela världen kan få SR att lägga ner sitt mest radikala, viktiga och allra mest unika program? Vad har ni fått för förklaring. Jag blev så oerhört ledsen när jag förstod att Barnen ska läggas ner. Vill tacka för att berikat samtalet och samhället med barnens berättelser. Som barnpsykolog har jag lärt mig så mycket av era program. Detta är idioti. Tack igen för erat enorma bidrag. Johan Melander Hagborg,leg. psykolog, doktorand, Psykologiska institutionen, Göteborgs universitet Hej! Har nyss lyssnat på ditt program: - Du hade ju inga socbeslut i fickan. Intressant, men i programmet får jag höra en berättelse som jag hört till leda i såväl massmedia som resten av samhället. En hemlös vuxen missbrukare som är kriminell och berättar om att hans liv inte gjort det möjligt att välja något bättre liv än det han fått. Ditt program får mig att tänka på hur det sociala arvet gör oss till förlorare som aldrig, aldrig kan ta oss fram i samhället utan är dömda att hamna i utanförskap och kriminalitet. När jag hört tillräckligt av Sonnys historia om "flykt hela livet" och brist på kärlek som fått honom att göra dåliga livsval börjar jag tänka. Var är berättelserna om andra unga med liknande eller ännu värre sociala problem än Sonny som gjort bättre val i sina liv? Jag känner en man som får Sonnys liv att framstå som om inte en dans på rosor så åtminstone något hanterbart. Den man jag känner föddes i ett annat land och kom till Sverige som sjuåring. Uppväxten innehöll en psykiskt sjuk mor och tre andra syskon som var och en försökte klara sig i en dysfunktionell familj i Rosengård i Malmö. Någon syskonkärlek eller nära känslor fanns inte. Livet innebar en ständig kamp för överlevnad och redan som tolvåring började den unge killen att själv tjäna ihop pengar för att klara sig, få mat i magen och kläder på kroppen. När han gick i grundskolans 8:e klass jobbade han på nätterna med att dela ut morgontidningar, vilket gjorde att han kom för sent till skolan. Denna mans liv innehåller en berättelse om hur det är att födas med en ryggsäck som följer med hela livet och kampen för att utveckla strategier som gör det möjligt att bära det man inte själv valt. Den unge killen jag kan berätta om fick tidigt upp ögonen för möjligheter där andra såg problem och hittade därmed mål att uppfylla. Han ville göra något av sitt liv och tänkte mer på detta istället för på att förstöra för sig själv och sin omgivning. Hårt arbete för att komma fram i livet har därför varit ett normaltillstånd för honom. Idag har han både en akademisk examen och en god ekonomi, samt är åter på väg mot ett nytt mål i livet. Brottslighet och missbruk har aldrig funnits i hans liv, eftersom han tidigt förstod att detta är förkastligt. Däremot hårt arbete för att ta vara på de möjligheter som livet ger. Var kan jag höra denna man och andra som liknar honom berätta om sina liv? Med vänlig hälsning, Tomasz Striner   Hej Ylva! Jag blev mycket förvånad och lite bestört när jag såg att ”Barnen” läggs ner. Kanske finns argument och tankar om annat innehåll men jag blir ändå så ledsen. Det arbete du gjort i så många år är helt i linje med allt prat om att barns röster ska höras, barns demokratiska fri- och rättigheter, barnkonventionen etc. Och alla älskar att prata om det och skriva in det i dokument. Nästan ingen Kan, Vill eller Vågar verkligen lyssna på barn. Och väldigt få kan intervjua barn. Vart tar den kunskapen vägen nu? Allt gott från Katti Hoflin, verksamhetschef, Dunkers kulturhus Hej, Din och Barnens röst var det svårt att skilja åt. Hoppas att höra dig i fortsättningen också. Barnen var ett av programmen som jag brukar njuta av när jag lyssnar. Svårt att vara utan.  Kenadid Mohamed, journalist Hej Ylva, lyssnade just på webben på ditt sista "Barnen", intervjun med Sonny. Du har verkligen gjort ett fantastiskt jobb med dessa program, som jag, i sanningens namn, inte lyssnat så mycket på, på senare år. Förr, när jag satt hemma på kammaren och jobbade, lyssnade jag hela tiden. Så bra!Elisabet Bjurner, grafisk formgivare Hej, oj vilket program det sista barnen var. Tack så mycket. Jag bär med mig ditt samtal med Sonny. Bilden av pojkarna i snön är så stark och det var så befriande att höra intervjun med den vuxne Sonny. Det var så bra att fokus inte låg på hans sociala problem idag utan på att han precis som alla andra haft en barndom. Det är så lätt att glömma och så nyttigt för empati och solidaritet att påminnas. Bra gjort. Med vänlig hälsning Erik Haag   Hej Ylva! Jag lyssnade på ditt program om Sonny. Det var verkligen ett program som berörde mig och på slutet satt även jag med tårar i ögonen. Tack för ett bra program. Jag önskar att ni kunde belysa fallet Haddile. Jag förstår verkligen inte hur socialen i lund tänker när de menar att hon bör återförenas med sina biologiska föräldrar. Ett par vänner till mig bodde granne med familjen och de såg hur barnet vanvårdades och tog upp saken med oss varpå vi sände en anonym anmälan till socialen. Mamman hade ju dumpat sin dotter hos fadern, som (ursäkta mitt språk) var helt inkompetent och inte brydde sig om barnet. Han lämnade barnet på morgonen och gick till jobbet och kom tillbaka på kvällen. Han ansåg inte att barnet behövde mat under dagen etc då ”det skäms bort”. Tack och lov så gick han ju över till mina goda vänner och frågade om de kunde kasta ett öga på barnet när han var på jobbet. Så när min goda vänner tog upp saken med mig och en annan kompis så kontaktade vi socialen omgående. Med vänlig hälsning Torbern Klason   Hej Ylva, varför ska Barnen på P1 försvinna? Det är ett mycket bra och viktigt program. Jag har tyvärr inte hunnit lyssna på sista programmet ännu så kanske meddelas det där på vilket sätt det blir en fortsättning. Men om det inte blir det så borde man göra en namninsamling eller annan aktion. Barnen behöver höras och vuxna behöver se världen från barnens perspektiv mycket mer än man gör. Tusen tack för många bra program och hoppas som skrivet att du och ni andra som arbetat med programmet på något sätt fortsätter. Hälsar Katarina Friberg   Hej, jag hörde ditt fina samtal med pojken 13 år senare. Gripande, så svårt livet är att hantera så att det vänder. Bra att du betonar att barnens röster har rätt att höras! Gunilla Lundgren, författare Hej Ylva! Lyssnade just på din intervju med 22 åringen, 11 år senare än förut. Så fint! Han var verkligen subtil och dina skratt får hjärtat att volta. Vad gör du efter Barnen? Mikael Wahlberg, fotograf Hej Ylva, sitter här med tårar i ögonen. Så himla bra program. Det här kommer jag att sprida. Prata med barnen! Se till att var och en av dem ges möjlighet att får berätta sin historia utan att bli avbruten och utan påverkan. Killen sa så mycket viktigt . Du gav honom möjlighet att visa att han “ var “äldre i huvudet”. Jag kommer att föra det här programmet vidare i mina utbildningar för socialsekreterare. Jag kommer att använda mig av pojkens ord och inleda med “Låt barnet först prata innan du viftar med dina papper”. Tack! Lycka till i fortsättningen med vad du än ska göra. Margareta Gustavsson, Barnsamtal/Norrköpingsmodellen Hej Ylva! Jag har precis torkat tårarna efter det absolut sista programmet. Djupt gripen av "Sonny" och vilken betydelse det hade för honom att du kom och gav honom möjligheten att berätta om hur han hade det, då för länge sedan, som fosterbarn. Jag förstår verkligen varför upplevelsen stannat kvar som en fin skatt. Tänker också på det han återkom till flera gånger. Att han ångrade beslut han då tog i samtalet om att inte riktigt berätta sanningen om allt. Men det är väl i stort sett en omöjlighet att berätta om det som är komplicerat och utelämnande när man är ett barn. Vilket han säkert också vet. Jag hoppas att du kan framföra en hälsning från mig. Att han berörde mig mycket djupt. Både som barn och som ung man. Och hälsa att jag håller om honom i mina tankar. Alla programmen om barn på radio behövs. Både Barnen och Barnministeriet. Jag hoppas verkligen att beslutet att lägga ner Barnen inte innebär att det blir mindre programtid i fortsättningen, där barn kan komma till tals. Allt gott, Susanna Román   Bästa Ylva! "Barnen" har precis sänts och jag har trollbunden lyssnat till Ditt sista program. Jag blev helt tagen och mina ögon tårades. Det blev så starkt med den fina relation som Du skapade. Jag har tidigare med stor behållning tagit dela av program Du sänt tidigare. Jag är numera pensionerad distriktsläkare med profilering mot just barn, dels som mångårig skolläkare men även i mitt vanliga rutinarbete på mottagningen och uppdraget som ansvarig läkare vid Barnavårdscentral. Detta sista uppdrag har jag även fortsatt med som pensionär som timanställd vikarie. Under mina många år har jag så många gånger haft anledning att just från barn få så mycket kloka och visa besked, ja jag har flera gånger häpnat över de många insiktsfulla reflexioner jag fått ta del av! Ditt sätt att presentera viktiga sociala företeelser där framför allt barn och ungdomar förekommit har varit fantastiskt givande att som lyssnare att få ta del av. För alla dessa givande tillfällen vill jag som enskild, men mycket tacksam, radiolyssnare framföra mitt varma tack. Sven Magnander, läkare Hej! Jag heter Amelie och läser grundlärarprogrammet med inriktningen förskoleklass till årskurs tre. Just nu läser jag en kurs i specialpedagogik. En del av kursen behandlar betydelsen av sk barnsamtal utifrån en bok med samma namn, skriven av Emilie Kinge. Ditt program lyfter så fint fram betydelsen av dessa samtal, som genomförs i en värderingsfri, inbjudande och lyssnande anda, för barn i allmänhet ,och för barn som av olika anledningar har det svårt i synnerhet. Varmt tack för ett program som berörde mig mycket. Vänligen Amelie Berndes   Hej Ylva! Har precis lyssnat på Barnen. Ska Barnen sluta sändas? Hälsningar! Lena Björk   Bästa Ylva. Tack för Barnen. Jag har en tår i ögonvrån. Nyss hört ditt sista program. Starkt att höra pojkens röst, nu och då. Angeläget och berörande. Hur ska radio-livet se ut utan Barnen. Jag kan bara hoppas att du kommer att fortsätta höras i etern med den här typen av viktiga ämnen. Lycka till Stort tack Lise Romare   Hej! Tårarna rinner! Ett så starkt program! Så engagerande! Jag kan inte säga hur mycket jag känner inför ert samtal,men det gör ont i hela kroppen. Varför ska en del barn aldrig få en chans?      Stort tack! Varma hälsningar  Lis Nilheim, skådespelare Hej Ylva Mårtens! Jag sitter här med gråten i halsen vid mitt arbetsbord. Jag är tecknare (jobbar mest med barnböcker och läromedel) och lyssnar på P1 hela dagarna ensam i min ateljé, P1 är min arbetskompis. Jag vill tacka dig och din redaktion för fantastiska program, det sista var så gripande och belysande. Vilken stark avslutning. Tack för alla underbara timmar jag fått, jag kommer även att sakna din mjuka, känsloladdade, glada men allvarliga, spröda men starka röst! Många gånger är de när jag har släppt pennan och antecknat något som sagts i programmet. Många ideér och insikter har de gett mig. Men framförallt detta viktiga (som nog även jag försöker göra i mitt arbete), att ge barnen röst!!! Tack och lycka-till-kram i fortsättningen! Filippa Widlund, tecknare Hej Ylva, jag har just lyssnat på ditt uppföljningsreportage om den tvångsomhändertagna pojken och precis som du själv sa, reagerade jag för hans verbala och känslomässiga förmåga trots en så uppslitande uppväxt. Det var ett fantastiskt reportage, som alltid, och jag hoppas verkligen att den unge mannen får en möjlighet till ett bättre liv. Han har så många inre egenskaper, som inte samhället får gå miste om. Vänliga hälsningar, Lisa Persson   Du ska ha kredit för att du överhuvudtaget bryr dig om en pojke. Klas   Hej! Å vad jag blir ledsen över att Barnen lagt ner! Ett av de bästa P1-programmen. Varför var det tvunget att lägga ner? Hoppas det kan återuppstå någon gång. Tack för alla fina program! Vänliga hälsningar, Irene Lundberg   Hej! Satt och sydde på min lediga dag och passade på att lyssna på sista programmet av Barnen. Hade hört det förut, men inte från början. TACK för ett jättefint program och för att ni gjort och gör angelägna program på P1 med så fin människosyn. Nåt vi alla behöver höra! Tack igen! Hälsningar Boël Olsson   Barnen i P1 tack för många spännande och viktiga program! Säsongsavslutning eller slut för gott? Kommer isf nytt koncept? Anna   Barnen i P1 Stort varmt tack för fantastisk journalistik med barnet i centrum! BRIS   Hej! jag blir alldeles bedrövad när jag hör att det sista Barnen ska sändas! Varför??? Det är ju ett av de allra finaste och bästa av P1:s program enligt min mening. Kommer redaktionen att leva vidare i ett liknande program, om och med barn?? Hoppas det!! Lena   Lyssnar på det allra sista Barnen i P1. Tack för många kloka och fina program genom åren! Fredrika Fredmark   Barnen i P1 Har det 13 år gamla rörande repet om "Sonny" sänts senare? Vill minnas att jag hörde under renov. hemma och hit flyttade vi 2001. Stefan Bergmark   Jag kan ändå inte låta bli att tycka det är tråkigt att Barnen i P1 sänds för sista gången nu idag :-( Maria von Bredow   Är egentligen på väg ut men sitter istället trollbunden vid radion. Sonnys historia i Barnen i P1 rekommenderar jag alla att lyssna på. Lisa Andersson   Hej, jag funderar på om hur det blir för de här  barnen, med andra ord vad gör ni konkret för de?  T ex för Sonny, vad fick han för hjälp? eller är det så att Ylva Mårtens gjorde programmet som fick massor av uppmärksamhet  o till vems nytta? Jag tycker att Sonny har inte fått den hjälp han behövde, varken nu o inte då heller.  Vi ni utnyttjar honom! Det smärtar i mitt hjärta hans berättelse, men det smärtar mer att veta att det inte görs någonting av det. MVH Mila   Lyssnar på fina, kloka och tyvärr sista Barnen i P1, om vikten av att få berätta sin historia. Mangsell   Fantastiskt fint möte i sista Barnen. Ylva Mårtens möter "Sonny", 11 år efter deras första intervju. Cissi Avrin   Hej Ylva, jag har just precis lyssnat på Sonny's rörande berättelse. Det som fastnat bland annat från berättelsen är det övergrepp som måste ha skett och känslan som då började om att vara på flykt hela livet blandat med sorg när det egentligen var respekt, värdighet, kärlek och samhörighet som behövdes. Det är möjligt att det är lätt för mig som inte är så insatt att säga att kärlek och respekt är svaret på det mesta och för det krävs det mod att inte döma och faktiskt se saker från ett perspektiv som speglar en varmare och mer äkta sanning. Du har på det sättet bidragit till att spegla denna varmare sanning på ett respektfullt och hjärtligt sätt. Han talade om att myndigheterna behövde se över sina metoder. Vi ser idag att det saknas personal inom socialtjänsten. Kan det ha med saken att göra att det kanske finns en hel del människor som skulle längta efter att göra en fin insats för att minska andra människors och särskilt barns lidande man att man inte vill stå för de just nu lagstadgade metoderna? Som jag ser det kränker metoderna Sonny beskriver finns inom socialtjänsten FNs barnkonvention. Jag hoppas innerligt att konventionen snart blir lag i Sverige och att metoderna därmed har förutsättningar att ändras. Möjligt att det ligger utanför ert uppdrag men ett ämne kunde kanske vara att gräva ännu djupare i de konkreta metoderna och alternativa tillvägagångssätt? Exempelvis metoder som hjälper föräldrarna och därmed indirekt och på ett långt bättre och hållbarare sätt barnen. Metoder som hindrar omgivningen från att stöta ut och skambelägga de som har det tungt? Finns det andra länder eller områden att benchmarka med som kan inspirera till bättre lösningar? Bästa hälsningar Christina   Tack Ylva, det är ett oerhört starkt program, programmet om Sonny. Sonny är mycket vältalig och det finns inget tvivel att han är smart. För mig är det nästan chockerande när det på slutet ”avslöjas” att han är hemlös missbrukare. Det är inte den känsla som byggs upp i programmet. Men lyssnar en och reflekterar så framgår det egentligen av hela programmet att det är så. Det är tragiskt hur hans barndom brast, den var inte trygg. Det blir mammans arv (av missbruk) som går i arv. Hade han och brodern fått en kärleksfull, fysisk och trygg barndom hade mammans arv säkerligen brutits. Det borde väl rimligtvis ha erbjudits i fosterfamiljen. Sonny borde fått känna sig speciell. Det finns en väldig känslighet i Sonny som lyser igenom, både ung som vuxen. Han är en tänkande människa (i motsats till de som bara hastar vidare i dagens stressiga samhälle utan att stanna upp och reflektera). Jag är en tänkande och kännande människa med en stark intuition, och min intuition säger mig just att Sonny också är det. I många hänseenden känner jag mig som ett barn. Jag har själv efter ett par månaders hemlöshet (boende i bilen under vintern) fått en lägenhet. Jag kunde inte känslomässigt ta hand om min mor så jag var helt enkelt tvungen att fly. Mamma blev helt plötsligt misshandlad av min far. Jag var där och tog hand om henne men jag slog även ner min egen far. Sonny är ett orkidébarn, det är jag också. Ett barn som skulle kunna blomma vackrare än alla andra blommor om de fostras upp i rätt miljö. Rätt miljö är ytterst viktigt för annars vissnar orkidén och dör. Jag har inte heller vuxit upp i rätt miljö men jag hamnade inte riktigt i missbruk. I mitt fall är resultatet ganska allvarlig psykisk sjukdom istället. Jag hade en oerhört lynnig far som inte överhuvudtaget kunde prata eller visa känslor. Psykisk sjukdom var bara ett påhitt och alla som gått in i väggen var bara svaga, de skulle rycka upp sig. Psykologer var onda för de manipulerade och hade dolda agendor. Allt detta är ju ironiskt med tanke på hans egen tydliga depression i och med hans diabetes-alkoholist-psykos som resulterade i misshandeln. Visserligen hade det tydligen sket en gång innan också. Det är väl ingen överraskning att han (far) är högpresterande i yrkesrollen, innehaft chefspositioner och hög lön. Det brukar vara så med psykopater. Det starka är att Sonny ställer upp på intervjun, både som ung och vuxen. Hur han själv förstår vad problemen var och är, vad som skulle kunna göra hans tillvaro bra. Men att han då saknar någon form av psykisk kraft att i hans fall bryta beroendet. Det identifierar jag mig med. Men för mig saknas den psykiska energin att bygga upp ett självförtroende, att förstå att jag är viktig och att jag har något att tillföra samhället. Jag behöver inte leva i det parallella samhället som är sjukskrivning. Det blev så här av miljön, och jag är ju genetiker och förstår dikotomin arv miljö. Vänliga hälsningar, "Mattias”   Tack snälla !!!! Jag lyssnade idag retroaktivt på programmet barnen från den 17/10. Ett stark avsnitt som fick mig att gråta ensam. Kanske vissa kommer att göra allt för att hitta syndebock att skylla på, kanske socialen eller den avlidna mamman som kan ju inte komma tilltals för att säga sitt. Men det hela är tragisk och olycklig och jag kan inte låta bli att tänka på den elva åriga pojken som du samtalade med i 2001. Hans ton i rösten, konsten att tala så tydligt med en främmande människa.  En egenskap som han fortfarande har som vuxen. Den enda gången jag log gråtande under programmet var när du (Ylva) sa till Sonny att " han uttrycker sig bra och han hade väldigt bra språk". Sonny lycka till med livet och snälla förvalta de egenskaperna som du har.  Du kan förändra världen. DU KAN NÅ MÄNNISKOR FÖR ATT DU ÄR VÄLDIGT KLOK OCH DU HAR FETT SPRÅKBRUK. MVH/ Saad 29 år i Västmanland.    Hej! Ville  bara passa på att skriva till dig nu när jag lyssnat klart på programmet med ”Sonny”. Så fint. Och en sån fin avslutning på Barnens sändningar. Med vänlig hälsning, Emma

Vi har kommit till den sjunde delen av Bästa minnet och vi tävlar vidare - denna gång med Kristofer Ahlström, John Guthed och Karin Strand. Idag dyker vi ner i tre händelser: Göteborgskravallerna, Lewinskyaffären och när AIDS kom till Sverige. John berättade bland annat att Sighsten Herrgård fick honom att förstå vad sjukdomen handlade om. Tävlande: Kristofer Ahlström, 33 år, journalist och författare John Guthed, 39 år, kreativ chef på mobilbyrå Karin Strand, 43 år, visforskare