Podcasts about parmerud

Esta semana escucharemos sonoridades muy diferentes y de lugares del planeta también muy distintos como Lituania con el tercer álbum de Merope o el Recopilatorio “New Art Music from Lithuania” o Suecia con el compositor sueco Åke Parmerud . Escuchar audio

En este tercer capítulo de la serie de programas titulada “A la escucha del virus” continuamos intentando propiciar reflexiones —o, al menos, sensaciones— que quizá puedan ayudarnos a imaginar una representación diferente de la compleja y extraña situación que todo estamos atravesando en estos días. Si en el primer capítulo de la serie enfocamos nuestra atención hacia el virus (fijándonos en su microscópico universo y en la sensación de ajenidad que ese salto de escala nos produce), y en el segundo episodio ampliamos esa escala para atender a la de nuestras habitaciones y nuestras casas (así como a las claustrofóbicas sensaciones que eventualmente puede generar en nosotros el confinamiento al que nos estamos viendo sometidos), en esta tercera entrega continuamos esa progresión y proponemos la ciudad como objeto de nuestra escucha. Ciudades costeras y de interior, ciudades alejadas de los bosques y ciudades en las que los pájaros —y la naturaleza en general— están teniendo una mayor presencia de lo habitual. Esa cartografía sonora comienza con la escucha de “Desolación de la ciudad”, obra de Francisco Felipe (nacido en Palencia en 1961). Tras esta pieza presentamos cuatro composiciones del sueco Åke Parmerud (nacido en Lidköping en 1953): “Necropolis (City of the Dead)” (2011), “Electric Birds” (2013), “Dreaming In Darkness” (2005) y “Renaissance” (1994). Acompañamos estas audiciones de una selección de poemas que escuchamos en la voz de sus propios autores —lo cual nos permite viajar a través de algunas de las infinitas declinaciones que nuestro idioma atestigua en lejanas y diversas ciudades—. Extraemos esos registros de la recomendable plataforma www.lyrikline.org, que reúne textos (escritos y sonoros) de una ingente cantidad de poetas de todo el mundo, a los que se puede acceder de manera gratuita. Nosotros presentamos algunos, siempre relacionados con la idea de ciudad, que quizá puedan interpretarse de manera diferente en (o desde) la situación actual: “Agua de puerto”, de Tálata Rodríguez (Bogotá, 1978); varios fragmentos de “Notas en torno a la catástrofe zombi”, de Luis Felipe Fabre (Ciudad de México, 1974); “Zarabanda”, de Omar Pérez, (La Habana, 1964); “De humanos”, de Fernando Rendón (Medellín, 1951); “El buen lugar”, de Martín Gubbins (Santiago de Chile, 1971); “Tiempo transfigurado”, de Eugenio Montejo (Caracas, 1938 – Valencia [Venezuela], 2008); “Aire” y “Un nido”, de Juan Carlos Friebe (Granada, 1968); “wandeo”, de Ethel Barja (Huanchar, Perú, 1988); “Algún día”, de Accidents Polipoètics (Rafael Metlikovez —Canovelles, 1964 - Granollers, 2017— y Xavier Theros —Barcelona, 1963—); “Los viejos”, de Diana Vallejo (Tegucigalpa, 1969); “La tristeza” y “El nombre de las cosas”, de José Carlos Rosales (Granada, 1952); y “La calle de las múltiples cosas”, de Amaranta Caballero Prado (Guanajuato, 1973). Escuchar audio

On a enfin décidé de se frotter à un sujet qui nous est cher, mais pour lequel on avait jamais vraiment sauté le pas. D'abord parce que la musique concrète et l'électroacoustique font probablement partie des musiques les plus intellectualisées, aussi parce qu'elles sont théorisées et produites par des brutes épaisses qui orbitent tous et toutes à mille lieues de nos concepts nourris aux glitchs, aux wobbles et aux drones. Mais il le fallait. D'abord parce qu'il aurait été dommage qu'on se coupe de tout un pan historique de la musique électronique, ensuite parce qu'elles peuvent être fascinantes. Alors oui, on a probablement dit des conneries. Mais au moins, vous avez le droit à deux heures de musiques dont on parie que vous n'en entendrez pas des comme ça de sitôt. Bérangère Maximin. © Marine Dricot. Tracklist :  Pierre Henri et Pierre Schaeffer - Clavecin sarcastique (Echo d'Orphée, 1953) Francis Dhomont - Je te salue, vieil océan ! (... et autres utopies, 1998) Bernard Parmegiani - Etude élastique (De natura sonorum, 1978) Adam Stanović - Metallurgic (Ténébrismes, 2015) Pink Floyd  - Quicksilver (More, 1969) David Berezan - Badlands (Allusions sonores, 2008) Manuella Blackburn  - Ice Breaker (Petites Etincelles, 2015) Lutto Lento - First Partition (Partition, 2013) Bérangère Maximin - Mvt III : Distance (Infinitésimal, 2013) Luc Ferrari - Les vendanges, Saint-Laurent d'Eze, France (Les anecdotiques) Åke Parmerud - Grains of Voices (Grains 1995)

Koloratursopran Margareta Hallin: Jag sjöng upp till trestrukna F, alltså fem halvtoner över höga C! Möt även pianisten Janos Solyom och numera avlidne saxofonisten och kompositören Ove Johansson. Kanske tidernas bästa svenska låt? Ja, det skrev någon om den kultförklarade sången En etta på söder med koloratursopranen och tonsättaren Margareta Hallin, nu 82 år gammal. Vad inte alla vet är att Margareta Hallin var fastanställd på Kungliga Operan i Stockholm mellan åren 1954 och 1984. Därefter tvingades hon till pension. Att vara koloratursopran betyder att du sjunger väldigt högt, att rösten är lättrörlig och har en klar klang. Margareta Hallin sjöng ända upp till trestrukna F, alltså fem halvtoner över höga C! Hon gjorde uppskattade framträdanden i Glyndebourne, Florens, Wien, Hamburg, Moskva, London och Köpenhamn. Margareta Hallin utnämndes 1966 till hovsångare, fick Jussi Björlingpriset 1970, fick professors namn 2001 och tilldelades Gunn Wållgren-stipendiet 2006 med motiveringen: Margareta Hallin är en av Kungliga Operans mest lysande artister under 1900-talet. I egenskap av operasångerska, kompositör och talskådespelare framstår hon som en av det svenska kulturlivets centralgestalter. Efter pensioneringen från Stockholmsoperan har Margareta Hallin sjungit i ytterligare 30 år. Dessutom började hon tonsätta dikter och skrev t o m opera. Senast framförde hon delar ur Strindbergs brev till Harriet Bosse i Blå Tornet. Margareta Hallin både sjöng och talade. Hon regisserade nyligen Värmlänningarna för Högalidskyrkan, en föreställning som bl a skall turnera i USA, då med engelsk text. Hon regisserar även ett kyrkospel, vilket skall turnera i USA bl a. 2012 spelade Margareta Hallin med i radiooperan Rhesus för Sveriges Radio. Hur upplevde Margareta Hallin att inte vara avställd vid operan längre? - Det var ju som ett andra hem, om inte första, skrattar Margareta. Det är annorlunda nu. I porten känner ingen igen mig längre, jag som gått fritt i huset i 30 år! Det är känsligt och jag kommer inte in utan ett passerkort och måste skriva in mig varje gång. Förr gick vi ut och in som vi ville och kunde även äta lunch i restauranten. Järngänget kallar hon kollegorna när det begav sig, Elisabeth Söderström, Kerstin Meyer, Barbro Ericson och Erik Saedén. Birgit Nilsson var mest ute och turnérade men vid ett tillfälle sjöng Margareta Hallin i Strauss opera Die Fraue ohne Schatten tillsammans med Birgit Nilsson. - Det var en upplevelse att höra Birgits fantastiska röst så nära. Jag påverkades av henne, öppnade rösten och lät bättre än vanligt den gången när jag hade henne i örat, berättar Margareta Hallin. Rösten har blivit tyngre och tyngre med åren. Men den fungerar med ordentlig uppsjungning. Sommaren 2012 sjöng hon bl a koloraturvalsen Wo die Zitronen blühen på Confidencen. -Det gick bra. Jag tar inte de höga F'en längre. Det är fånigt att utsätta sig för det. Det räcker bra med höga C, fnissar Margareta Hallin, som inte tycker att åldrandet är särskilt positivt. Margareta Hallin berättar i programmet om hur hon upplever att leva i dödens närhet. Pianisten och dirigenten Janos Solyom, 74 år, blev känd för den svenska TV-publiken då han för några decennier sedan var huvudperson i serierna Tavlor på en utställning och I huvet på en pianist. När det begav sig gav Janos Solyom konserter även i övriga delar av världen där västerländsk konstmusik spelas. - Jag är en produkt av en musikvärld från det gamla Ungern. Under mina tonår styrde Stalin. Det var diktatur och jag ansågs vara en framtida del av statsapppraten som begåvad ung pianospelande pojke. Jag fick fantastiska statsstipendier för att göra reklam, precis som idrottsmänniskor i DDR. Det fanns fortfarande elever till musiker som Béla Bartók och Ernst von Dohnányi. - Musiken var helig. Något som förädlade människan. Och för mig är musiken fortfarande nåt som förädlar människan, förklarar Janos Solyom. Bartókkonservatoriet och Lisztakademin i Budapest har lagt grunden till Janos Solyoms musikvärld. 1956 flydde han från Ungern till Sverige. Med undantag för studier i Genève, London och Paris har Janos Solyom sedan dess bott i Stockholm. Han är ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien samt är innehavare av HM Konungens förtjänstmedalj Litteris et Artibus. Debuten i Stockholm ägde rum 1958 med Sixten Ehrling och Stockholmsfilharmonikerna. 1974 chockade Janos Solyom Stockholms kulturliv genom att helt sonika hyra Dramatens stora scen för att ge en konsert i egen regi. Scenen var nämligen tom på måndagar! - Konserthus byggdes om. Så började det. Jag hade väldigt få konserter och måste leva och tänkte att jag måste lyfta mig själv i håret, berättar Janos Solyom. Han anser att det råder ålders-apartheid i Sverige, även inom musiklivet. - Jag har fyllt 65 och borde syssla med korgflätning, lära mig astrologi och astronomi för seniorer. Allt det som anstår en seniormedborgare, en gubbjävel med andra ord. Det löjliga är att nu när jag är bäst då spelar jag minst, trots att det här är min allra bästa tid. Numera inser Janos Solyom att musik alltid handlar om någonting, att den har en inneboende epik. Och människor har för honom stigit in i musiken han älskar: Bach, Mozart, Bartók, Sjostakovitj och husguden Brahms. Trots detta har han numera möjlighet att endast spela små konserter. - Jag har aldrig känt mig så trygg i mitt musicerande som idag. Det är en underbar känsla! Dock tänker organisatörer felaktigt när de envisas med att försöka locka ungdomar till sina konserter, som om det är en förtjänst att vara ung. Det är en större förtjänst att vara gammal - ung kan vem som helst vara! Publiken består ju mest av äldre människor som längtar efter att höra sina gamla favoriter. Även yngre kollegor skulle alla sitta där på en konsert om jag fick möjlighet att spela, säger Janos Solyom, som bl a tackar Sveriges amatörorkestrar för sin stora och breda repertoar, som han ständigt utvidgar tillsammans med dem. Från 2009 får Janos Solyom statens inkomstgaranti till konstnärer. 2012 tilldelades han de Frumeriestipendiet. Saxofonisten och kompositören Ove Johansson, 77 år, började spela klarinett i början av 1950-talet. Snart tog saxofonen över. Han satt i sina föräldrars café, Gustavs konditori, i Alingsås, och skötte musiken. Det strömmade mest ut Charlie Parker, Duke Ellington och Lester Young ur den lilla bandspelaren. Nu har Ove Johansson spelat professionellt i över 60 år. Många år tillsammans med hustrun, pianisten och kompositören Susanna Lindeborg som Duo, som trio med gruppen Natural Artefacts och i jazzensemblen Mwendo Dawa som bildades redan på 1970-talet. Instrumentsamlingen har utökats med EWI, electronic wind instrument. Det har ungefär samma grepp som en saxofon och Ove Johansson styr mjukvara i datorn med detta. Han ställer även in olika skalfunktioner i datorprogrammet, t.ex mikrotonalitet. Det finns åtta oktaver och han kan även programmera in ackord som förflyttas i olika skalfunktioner och styrs via midi och USB. Vad gäller ljuddesignen för övrigt, brukar Ove Johansson använda akustiskt inspelat material som han sedan bearbetar i olika ljudprogram. Ove Johansson använder även lågfrekvensoscillatorer för att kunna bearbeta vågformer och ljud på olika sätt. Jazzmusiker har en större frihet att utöva sin konst så länge de vill. De behöver inte anpassa sig till pensionsregler. - Jag har ett bra liv och hinner inte tänka på min ålder. Jag är i full gång, ger ständigt ut nya CD-skivor och spelar snabbare någonsin på saxofonen, berättar Ove Johansson fnissande. Man blir säkare och styvare i korken om man kan få litet fart på tonerna. Visst är det löjligt och barnsligt, men jag gillar starkt, fort och mycket! Nyligen gavs låten Fem upplysningar samt en övergång ut på en unik jazz-CD. Ove Johansson skrev låten och spelar sax tillsammans med flügelhornisten Enar Jonsson Quintet. Sveriges Radio i Göteborg spelade in redan 1965. Detta var frijazz med avstamp i Charlie Mingus, Ornette Coleman och Albert Ayler, flera år innan t ex tyske Peter Brötzmann började utöva den. Enar Jonsson Quintet och Sextet spelade t ex på Moderna Muséet under Pontus Hulthéns chefsskap och i Göteborgs Konsthall där Carl-Erik Hammarén var intendent. Operasångerskan, sopranen Märta Schéle, brukade medverka med röstimprovisationer till den fria jazzmusiken. Senare arbetade Ove Johansson på Musikhögskolan i Göteborg och kom i kontakt med Rune Lindblad-studion och elektronmusiktonsättaren Åke Parmerud. I december 2012 spelade Ove Johansson och Susanna Lindeborg på duo i New York. Där bevistade de en konsert där altsaxofonisten Lee Konitz, 85 år gammal, improviserade tillsammans med Harlem String Quartet. Allt var oförberett och stråkkvartetten fick noterna till varsin iPhone. Utfrån dem spelade de tillsammans. - Den nya tekniken triggar mig och detta är typisk jazzmusik, säger Ove Johansson, som också äger skivbolaget lj-records (Lindeborg-Johansson) tillsammans med pianisten och kompositören Susanna Lindeborg. Musiklista: Röstens dotter Tommie Haglund Markus Leoson slagverk. Joachim Gustafsson, dirigent Hymns to the Night Phono Suecia PSCD CD 18 Etude-tableau for piano op 33_3 c-moll RACHMANINOV, SERGEJ Janos Solyom, piano RACHMANINOV Blue Seashell Ove Johansson Ove Johansson, saxofon Coast LJ Records LJCD5251 Etta på söder Erik Bergh Margareta Hallin, sång Du meines herzens kronelein (op 21_2) Richard Strauss Margareta Hallin, sång, m fl R Strauss Mahler Mozart Lieder Il barbiere di siviglia_ nr 7 (5), akt 1, _una voce poco fa Rossini Margareta Hallin, sång, m fl Bluebell Mia speranza adorata___ah non sai qual pena (kv 416) Mozart Margareta Hallin, sång, m fl R Strauss Mahler Mozart Lieder Lucia di lammermoor_ akt 3, _il dolce suono___ardon gl'incensi___spargi d'amaro pianto Donizetti Margareta Hallin, sång, m fl Bluebell Etude-tableau for piano op 33_3 c-moll RACHMANINOV, SERGEJ Janos Solyom, piano RACHMANINOV Sonat for piano nr 23 f-moll op 57 Appasionata BEETHOVEN Janos Solyom, piano SOLYOM PLAYS BEETHOVEN IMPROVISATIONER FÖR PIANO ÖVER BEETHOVEN'S FÜR ELISE ENLIGT JOHANNES BRAHMS SOLYOM, JANOS (C)SOLYOM, JANOS /TAL SAMT/ (PI) Liveinspelning Konsert for piano & orkester nr 2 d-moll op 23 Wilhelm Stenhammar Janos Solyom, piano. WESTERBERG, STIG, dir. MÜNCHENER PHILHARMON. PIANO CONCERTO NUMBER 2 SERENADE ETC EMI CDM 5 65081 2 Allegro Piano Concerto In D Minor, KV 466 Mozart Janos Solyom, piano. Uppsala Kammarorkester Ailing Masters Liveinspelning Stockholms Konserthus 25 augusti 1997 2 Microstones 1 Ove Johansson Ove Johansson, saxofon Coast LJ Records LJCD5251 Fem upplysningar samt en övergång Ove Johansson. NCB/BIEM Enar Jonsson, flügelhorn. Ove Johansson, saxofon. M fl. Enar Jonsson quintet & sextet Gothenburg 1965-1969 Anagram CD 09 (2005) (Inspelat av Sveriges Radio) Near The Coast Mwendo Dawa Mwendo Dawa. Bl a Ove Johansson, saxofon. Susanna Lindeborg, piano. Music LJ Records LJCD 5256 Acoustic Chase Lindeborg / Johansson Duo Ove Johansson, saxofon, mm. Susanna Lindeborg, piano, mm Thoughtful World LJ Records LJCD 5253

Ljud och mat hör ihop. De ljud som maten skapar. Och de ljud som vi har runt maten när vi äter den. Man kan rentav krydda med ljud. Alla intryck på en restaurang är del i upplevelsen, säger Daniel Berlin, som driver en mycket hyllad krog i eget namn i Skåne-Tranås på Österlen. Under det här året har han gjort musik och ljud till en del av restaurangupplevelsen. Måltiden är som en föreställning. Musiken förstärker menyns olika delar. Charles Spence är professor i experimentell psykologi på Universitetet i Oxford i England. Han forskar på hur olika sinnen påverkar varandra. Och forskningen handlar mycket om mat och dryck. Han har bl a jobbat mycket tillsammans med den engelske kocken Heston Blumenthal. Spence forskning visar att ljus musik framhäver de fruktiga söta smakerna i ett vin. Spelar man istället dovare musik så framhävs de strävare kärvare smakerna. Och diskantiga fras- och krasljud från potatischips får oss att uppskatta dem mer. Detsamma gäller äpplen. Vi gillar det där ljudet när tänderna bryter igenom skalet. Musikens tonhöjd, volym och tempo påverkar vår upplevelse. Hur vi beställer, hur snabbt vi äter, vad vi tycker om maten. Hög ljudnivå gör att allt smakar mindre. Men hög volym ökar också försäljningen av läsk och får oss att äta snabbare. Högt tempo i musiken får oss också att äta snabbare. Alf Tumble är vinskribent i Dagens Nyheter och vinboksförfattare. Han är också musikläggare på företaget Soundtrack your brand. Ett företag som skapar skräddarsydda musiklistor till restauranger, hotell och butiker. De kommer till oss för att de tröttnat på att musiken kommer från nån anställds mobil. Musiken anpassas till restaurangens stil och varierar också beroende på tidpunkt på dagen eller för att kunderna ska snabba på eller stanna kvar lite längre. Leif Lundin på SP food and science som hjälper livsmedelsföretag att utveckla sina produkter. En uppgift har varit att få corn flakes att låta krispigt några sekunder längre, berättar Leif. Få dem att krasa också sedan de hamnat i mjölken eller munnen. SP har också jobbat med ljudet på chips. Camilla Ögren på SP förklarar för oss vad det är som gör att mat låter. Tonsättaren Åke Parmerud och journalisten Olle Niklasson skapar ljudlandskap för sjukhus, hotell och restauranger med ljudeffekter och elektronisk musik. Det finns färgsättning och ljussättning. Vi ljudsätter.

The Sound Projector Radio Show Friday 25th September 2015 All music published by empreintes DIGITALes in Canada Georges Forget, ‘Urban Adagio’ From Le Dernier Présent, IMED 15133 CD (2015) Åke Parmerud, ‘La Vie Mécanique’ From Growl, IMED 15132 CD (2015) Erik Nyström, ‘Catabolisms’ From Morphogenèse, IMED 14129 CD (2014) Robert Normandeau, ‘Pluies Noires’ From Dômes, […]

The Swedish Scene – 50 Jahre EMS Stockholm | Symposium 14.06.2014 Rune Lindblad (1923–1991) was a Swedish composer of musique concrète and electronic music, and a visual artist. He first began composing in 1953 and composed over 200 works. His first piece, Party, is considered the first electroacoustic work created in Sweden. For three years he experimented with optics and sound, and produced five works using over 1800 meters of film. On 14 February 1957, Lindblad, Sven-Eric Johansson, and Bruno Epstein put on the first concert of concrète and electronic music in Sweden at the Folkets Hus in Gothenburg. The audience responded poorly and demanded refunds. Critics referred to the music as ‚pure torture‘. As a visual artist, he created paintings, drawings, etchings, collages, woodcuts, etc. Some of which adorn his albums. Lindblad taught at University of Gothenburg. His students included Rolf Enström, Åke Parmerud, and Ulf Bilting. Ronnie Sundin (*1973) has been recording and producing his own music for more than 20 years covering a wide range of styles within electronic and experimental music. During the second half of the 1990s he operated under the name Bad Kharma with a string of self-produced releases on his own BonBon Records imprint which showcased an interest in noisy tape collages combining influences from The Hafler Trio, Merzbow and Illusion of Safety. During the first half of the 2000s however, he investigated a gradually more and more quiet approach utilizing plenty of field recordings from his extensive archives combined with computer processed and electronic sounds in an attempt to create dreamlike, sensitive hypnagogic states presented on releases on critically acclaimed labels such as Ground Fault, Häpna, Antifrost and Komplott but in recent years we have seen him revisit to the more loud noise oriented field he explored earlier. Ronnie is also the author and illustrator of the comic book on Rune Lindblad that was released on the occasion of this festival!

The Swedish Scene – 50 Jahre EMS Stockholm | Symposium 14.06.2014 Wiebke Spieker will give a (short) overview about Åke Parmerud‘s biography in the first part of her talk. As a composer working in the electronic and electroacoustic music scene in Sweden since the late 1970s, the developments of the three institutions Fylkingen, EMS, and Sveriges Radio have been decisive for his biography. To get a complete overview about Parmerud‘s work, she will extend her considerations to the subjects ‚installations‘ and ‚stage art‘./// For his music and media art works Parmerud won several prizes, including the Giga-Hertz- and Walter-Fink-Prize awarded by the ZKM./// At the end she will shortly present the two works that won the Giga-Hertz-Prize (2008: La Vie Mécanique) and the Walter-Fink-Prize (2011: The Seventh Sense (together with Mireille Leblanc), and the comissioned works by these prizes. Wiebke Spieker studied musicology and Scandinavien studies at University of Cologne (bachelor degree since 2012). Therefore she travelled to Sweden to study the history of electronic and electroacoustic music at the EMS Stockholm and to do an interview with Åke Parmerud in Gothenburg for her bachelor thesis. In October 2012 she proceeded with her studies in musicology for her upcoming master degree. Besides her studies, she is working in the field of concert organisation, mostly for contemporary music and (urban) sound art.

Är det en smärtsam eller kanske rent av befriande process att bli äldre som fri musiker eller att pensioneras från t ex ett operahus? I det fjärde programmet i serien Dilemma möter vi Margareta Hallin, koloratursopran och tonsättare, Janos Solyom, pianist och dirigent och Ove Johansson, saxofonist och kompositör. Manus och produktion, Birgitta Tollan. Kanske tidernas bästa svenska låt? Ja, det skrev någon om den kultförklarade sången ”En etta på söder” med koloratursopranen och tonsättaren Margareta Hallin, 82 år gammal. Vad inte alla vet är att Margareta Hallin var fastanställd på Kungliga operan i Stockholm mellan åren 1954 och 1984. Därefter tvingades hon till pension. Att vara koloratursopran betyder att du sjunger väldigt högt, att rösten är lättrörlig och har en klar klang. Margareta Hallin sjöng ända upp till trestrukna F, alltså fem halvtoner över höga C! Hon gjorde uppskattade framträdanden i Glyndebourne, Florens, Wien, Hamburg, Moskva, London och Köpenhamn. Margareta Hallin utnämndes 1966 till hovsångare, fick Jussi Björlingpriset 1970, fick professors namn 2001 och tilldelades Gunn Wållgren-stipendiet 2006 med motiveringen: ”Margareta Hallin är en av Kungliga Operans mest lysande artister under 1900-talet. I egenskap av operasångerska, kompositör och talskådespelare framstår hon som en av det svenska kulturlivets centralgestalter.” Efter pensioneringen från Stockholmsoperan har Margareta Hallin sjungit i ytterligare 30 år. Dessutom började hon tonsätta dikter och skrev t o m opera. Senast framförde hon delar ur Strindbergs brev till Harriet Bosse i Blå Tornet. Margareta Hallin både sjöng och talade. Hon regisserade nyligen Värmlänningarna för Högalidskyrkan, en föreställning som bl a skall turnera i USA, då med engelsk text . Hon regisserar även ett kyrkospel, vilket skall turnera i USA bl a. 2012 spelade Margareta Hallin med i radiooperan Rhesus för Sveriges Radio. Hur upplevde Margareta Hallin att inte vara avställd vid operan längre? - Det var ju som ett andra hem, om inte första, skrattar Margareta. Det är annorlunda nu. I porten känner ingen igen mig längre, jag som gått fritt i huset i 30 år! Det är känsligt och jag kommer inte in utan ett passerkort och måste skriva in mig varje gång. Förr gick vi ut och in som vi ville och kunde även äta lunch i restauranten. Järngänget kallar hon kollegorna när det begav sig, Elisabeth Söderström, Kerstin Meyer, Barbro Ericson och Erik Saedén. Birgit Nilsson var mest ute och turnérade men vid ett tillfälle sjöng Margareta Hallin i Strauss opera Die Fraue ohne Schatten tillsammans med Birgit Nilsson. - Det var en upplevelse att höra Birgits fantastiska röst så nära. Jag påverkades av henne, öppnade rösten och lät bättre än vanligt den gången när jag hade henne i örat, berättar Margareta Hallin. Rösten har blivit tyngre och tyngre med åren. Men den fungerar med ordentlig uppsjungning. Sommaren 2012 sjöng hon bl a koloraturvalsen Wo die Zitronen blühen på Confidencen. -Det gick bra. Jag tar inte de höga f’en längre. Det är fånigt att utsätta sig för det. Det räcker bra med höga C, fnissar Margareta Hallin, som inte tycker att åldrandet är särskilt positivt. Margareta Hallin berättar i programmet om hur hon upplever att leva i dödens närhet. Margareta Hallin, fansida på Facebook: https://www.facebook.com/pages/Margareta-Hallin/137550812991903 Margareta Hallin, Wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/Margareta_Hallin Pianisten och dirigenten Janos Solyom, 74 år, blev känd för den svenska TV-publiken då han för några decennier sedan var huvudperson i serierna Tavlor på en utställning och I huvet på en pianist. När det begav sig gav Janos Solyom konserter även i övriga delar av världen där västerländsk konstmusik spelas. - Jag är en produkt av en musikvärld från det gamla Ungern. Under mina tonår styrde Stalin. Det var diktatur och jag ansågs vara en framtida del av statsapppraten som begåvad ung pianospelande pojke. Jag fick fantastiska statsstipendier för att göra reklam, precis som idrottsmänniskor i DDR. Det fanns fortfarande elever till musiker som Béla Bartók och Ernst von Dohnányi. - Musiken var helig. Något som förädlade människan. Och för mig är musiken fortfarande nåt som förädlar människan, förklarar Janos Solyom. Bartókkonservatoriet och Lisztakademin i Budapest har lagt grunden till Janos Solyoms musikvärld. 1956 flydde han från Ungern till Sverige. Med undantag för studier i Genève, London och Paris har Janos Solyom sedan dess bott i Stockholm. Han är ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien samt är innehavare av HM Konungens förtjänstmedalj Litteris et Artibus. Debuten i Stockholm ägde rum 1958 med Sixten Ehrling och Stockholmsfilharmonikerna. 1974 chockade Janos Solyom Stockholms kulturliv genom att helt sonika hyra Dramatens stora scen för att ge en konsert i egen regi. Scenen var nämligen tom på måndagar! - Konserthus byggdes om. Så började det. Jag hade väldigt få konserter och måste leva och tänkte att jag måste lyfta mig själv i håret, berättar Janos Solyom. Han anser att det råder ålders-apartheid i Sverige, även inom musiklivet. - Jag har fyllt 65 och borde syssla med korgflätning, lära mig astrologi och astronomi för seniorer. Allt det som anstår en seniormedborgare, en gubbjävel med andra ord. Det löjliga är att nu när jag är bäst då spelar jag minst, trots att det här är min allra bästa tid. Numera inser Janos Solyom att musik alltid handlar om någonting, att den har en inneboende epik. Och människor har för honom stigit in i musiken han älskar: Bach, Mozart, Bartok, Sjostakovitj och husguden Brahms. Trots detta har han numera möjlighet att endast spela små konserter. - Jag har aldrig känt mig så trygg i mitt musicerande som idag. Det är en underbar känsla! Dock tänker organisatörer felaktigt när de envisas med att försöka locka ungdomar till sina konserter, som om det är en förtjänst att vara ung. Det är en större förtjänst att vara gammal - ung kan vem som helst vara! Publiken består ju mest av äldre människor som längtar efter att höra sina gamla favoriter. Även yngre kollegor skulle alla sitta där på en konsert om jag fick möjlighet att spela, säger Janos Solyom, som bl a tackar Sveriges amatörorkestrar för sin stora och breda repertoar, som han ständigt utvidgar tillsammans med dem. Från 2009 får Janos Solyom statens inkomstgaranti till konstnärer. 2012 tilldelades han de Frumeriestipendiet. Janos Solyom, hemsida: http://www.solyom.com Janos Solyom, Wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/Janos_Solyom Saxofonisten och kompositören Ove Johansson, 77 år, började spela klarinett i början av 1950-talet. Snart tog saxofonen över. Han satt i sina föräldrars café, Gustavs konditori, i Alingsås, och skötte musiken. Det strömmade mest ut Charlie Parker, Duke Ellington och Lester Young ur den lilla bandspelaren. Nu har Ove Johansson spelat professionellt i över 60 år. Många år tillsammans med hustrun, pianisten och kompositören Susanna Lindeborg som Duo, som trio med gruppen Natural Artefacts och i jazzensemblen Mwendo Dawa som bildades redan på 1970-talet. Instrumentsamlingen har utökats med EWI, electronic wind instrument. Det har ungefär samma grepp som en saxofon och Ove Johansson styr mjukvara i datorn med detta. Han ställer även in olika skalfunktioner i datorprogrammet, t.ex mikrotonalitet. Det finns åtta oktaver och han kan även programmera in ackord som förflyttas i olika skalfunktioner och styrs via midi och USB. Vad gäller ljuddesignen för övrigt, brukar Ove Johansson använda akustiskt inspelat material som han sedan bearbetar i olika ljudprogram. Ove Johansson använder även lågfrekvensoscillatorer för att kunna bearbeta vågformer och ljud på olika sätt. Jazzmusiker har en större frihet att utöva sin konst så länge de vill. De behöver inte anpassa sig till pensionsregler. - Jag har ett bra liv och hinner inte tänka på min ålder. Jag är i full gång, ger ständigt ut nya CD-skivor och spelar snabbare någonsin på saxofonen, berättar Ove Johansson fnissande. Man blir säkare och styvare i korken om man kan få litet fart på tonerna. Visst är det löjligt och barnsligt, men jag gillar starkt, fort och mycket! Nyligen gavs låten Fem upplysningar samt en övergång ut på en unik jazz-CD. Ove Johansson skrev låten och spelar sax tillsammans med flügelhornisten Enar Jonsson Quintet. Sveriges Radio i Göteborg spelade in redan 1965. Detta var frijazz med avstamp i Charlie Mingus, Ornette Coleman och Albert Ayler, flera år innan t ex tyske Peter Brötzmann började utöva den. Enar Jonsson Quintet och Sextet spelade t ex på Moderna Muséet under Pontus Hulthéns chefsskap och i Göteborgs Konsthall där Carl-Erik Hammarén var intendent. Operasångerskan, sopranen Märta Schéle, brukade medverka med röstimprovisationer till den fria jazzmusiken. Senare arbetade Ove Johansson på Musikhögskolan i Göteborg och kom i kontakt med Rune Lindblad-studion och elektronmusiktonsättaren Åke Parmerud. I december 2012 spelade Ove Johansson och Susanna Lindeborg på duo i New York. Där bevistade de en konsert där altsaxofonisten Lee Konitz, 85 år gammal, improviserade tillsammans med Harlem String Quartet. Allt var oförberett och stråkkvartetten fick noterna till varsin iPhone. Utfrån dem spelade de tillsammans. - Den nya tekniken triggar mig och detta är typisk jazzmusik, säger Ove Johansson, som också äger skivbolaget lj-records (Lindeborg-Johansson) tillsammans med pianisten och kompositören Susanna Lindeborg. Ove Johansson, hemsida lj-records: http://www.lj-records.se/ove.html Ove Johansson, Encyclopedia of Jazz Musicians: http://www.jazz.com/encyclopedia/johansson-ove-karl-ove-gunnar