Podcasts about barnav

Hör våra tips på höstens bästa historieböcker så kanske du hittar nått att lägga under granen åt historienörden! Och för brädspelsälskaren tipsar vi om två romerska guldklimpar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Kristina Ekero Eriksson, Urban Björstadius och Tobias Svanelid samlas traditionsenligt för att tipsa om sina favoriter ur höstens historiska bokskörd. Och så samlas spelpanelen för att testa två spel om Romarriket.De böcker och spel som vi tipsar om är:Den sista idealisten. Viktor Rydberg och hans tid av Anders Burman.Världens äldsta historia av Jonathan Lindström.Historien om Norrland. Dimmans land: Från istid till hungerår av Robin Olovsson.Tant Valborg bar alltid turban när hon gick bort. En berättelse om en by av Gustav Bergström.Stockholmsdrömmar. Staden som aldrig byggdes av Karl Kadhammar.Ask och Emblas barn. Vikingarnas historia av Neil Price.Hästen och människan. En fyratusenårig historia av Charlotte Borgerud.Barnavård till salu. Förlossningshem och barnpensionat 1900-1975 av Johanna Sköld och Johanna Sjöberg.Hansan. Ett handelsimperiums uppgång och fall av Dick Harrison.Fängslade öden. Tjuvar och bedragare i 1800-talets Sverige av Bonnie Clementsson.Skogen. I folktro, sägner och sagor av Tora Wall.Varje tugga är en tanke. Svensk matkultur under 800 år av Richard Tellström.Flitiga och sysslolösa. Essäer om 1700-talets Europa av Johanna Ilmakunnas.Concordia av Mac GerdtsAve Caesar av Wolfgang Riedesser

I dagens avsnitt får vi höra den hjärtevärmande sagan "Ödlans BVC-äventyr", önskad av Harry från Sollentuna. Följ med Leffe, en liten leksaksödla från BVC som ingen ville ha, när han ger sig ut på ett spännande äventyr tillsammans med den modiga flickan Jasmina. En berättelse fylld av mod, vänskap och upptäckarglädje. Som alltid bjuder vår kära Aida på intressanta fakta. Idag om Barnavårdscentralen, en plats som spelar en viktig roll i barns hälsa och utveckling. Häng med på Leffes och Jasminas resa och upptäck hur även det minsta av varelser kan göra en stor skillnad i någons liv! God natt och trevlig lyssning. Stötta podden och få tillgång till nya sagor! Gå med i Magiska Godnattsagor-klubben! Skicka in förslag på kommande sagor via www.magiskagodnattsagor.se Följ oss på Facebook & Instagram Sökord: magiska godnattsagor, godnattsaga, barn, läggdags, podcast för barn, barnlitteratur, ai, godnatt

Allt fler barn utsätts för våld hemma. Efter 30 år av positiv utveckling har trenden vänt. Det visade Barnofferundersökningen förra året och nu också enkäten Hälsa i skolan som görs av Institutet för hälsa och välfärd (THL). Där har barn själva fått svara på om de utsatts för våld av en förälder eller annan vårdande person. Totalt svarar 15,8 procent av barnen att de utsatts för fysiskt våld hemma. Undersökningen visar också att i många kommuner i Österbotten upplever barn och unga familjevåld i större utsträckning än andra finländska barn. Speciellt Larsmo och Pedersöre visar på oroande siffror, alldeles speciellt bland pojkarna. I Larsmo har 38,3 procent av pojkarna utsatts för våld och i Pedersöre är siffran 32,4 procent. Medeltalet i landet ligger på 17,5 procent. Hur gick det så här och vad ska vi göra för att stoppa den här utvecklingen? I debatten deltar Pia-Maria Sjöström, sektordirektör för barn, unga och familjer inom Österbottens välfärdsområde, Johanna Holmäng, (SFP), kommunstyrelseordförande i Pedersöre och Pia Sundell, verksamhetsledare för Barnavårdsföreningen. Mikaela Löv leder ordet. E-post: slaget@yle.fi

Antalet adhd-diagnoser har ökat kraftigt under de senaste åren. Var tionde pojke i åldern 9-13 äter adhd-medicin och trenden pekar fortsättningsvis uppåt. Experter inom psykiatri och psykologi efterlyser nu en bred och kritisk diskussion kring vad barn och ungas illamående beror på. Är det faktiskt barnen som ska medicineras för att passa in, eller ligger problemet i själva verket hos oss vuxna som kräver alldeles för mycket av dem? I Slaget efter tolv möts Hasse Karlsson, professor i psykiatri vid Åbo universitet, Nilla Henry, forskare och skolpsykolog vid Sirkkala och S:t Olofsskolan i Åbo och Pia Graniittiaho, enhetschef vid Barnavårdsföreningen. Maria Nylund leder ordet. E-post: slaget@yle.fi

Reformen av diskrimineringslagen träder i kraft den 1 juni. Enligt den ska utbildningsanordnaren och anordnaren av småbarnspedagogik ingripa i trakasserier gentemot barn och elever. Om inte gör sig utbildningsanordnaren sig skyldig till diskriminering. I programmet diskuterar ungdomsinformatör Erika Strengell vid ungdomsportalen Decibel. Pia Sundell verksamhetsledare vid Barnavårdsföreningen och Inger Damlin, ordförande för Finlands Svenska Lärarförbund, FSL. På bilden: Erika Strengell. Programledare: Kati Enkvist E-post: slaget@yle.fi

Frábæra manneskjan og frumkvöðullinn Ásta Rós Árnadóttir kom og sagði Hemmunum frá fyrstu íslensku barnavöruleigunni MiniRent.is sem hún og vinkonur hennar: Ragnhildur Inga og María Sigurborg hentu í framkvæmd á aðeins þremur mánuðum! Ásta hefur reynslu af því að ferðast erlendis með ung börn og þekkir því brasið við að ferðast með barnavörur erlendis. Hún vil gera barnafólki lífið auðveldara, hvort sem þau eru á leiðinni í ferðalag erlendis eða að heimsækja Ísland og allt þar á milli. Fjölnota fullorðinsbleyjur eru því miður ekki til á lager hjá MiniRent en Hemmarnir henda kannski bara sjálfir í fyrirtæki eftir ráðgjöf frá Ástu. Bjarni biðst innilegrar afsökunar á að hafa fokkað upp hljóðinu en þið getið lítið kvartað þar sem þið borgið ekki krónu fyrir þáttinn nirflarnir ykkar! Hljóðið verður lagfært í næsta þætti kæru hlustendur.

Politikerna lyfter fram barnavårdscentralerna som helt avgörande för att stävja gängkriminaliteten, och är viktiga för barnens fortsatta hälsa och utveckling. Ändå lägger de ner i Stockholms allra mest utsatta områden. DN:s vårdreporter Anna Gustafsson berättar vad det beror på, och om vad det får för konsekvenser.Programledare: Johan Hilton. Producent: Palmira Koukkari Mbenga. Ljudtekniker: Patrik Miesenberger. Ansvarig utgivare: Peter Wolodarski.

Með þessum þætti lokum við okkar stuttu seríu "Winter of working moms" og það með látum! Barnavöruverslunin Petit hefur verið í hröðum vexti undanfarin misseri en þrátt fyrir ungan lífaldur hefur fyrirtækið skipað sig í sessi sem ein vinsælasta barnavöruverslun landsins. Við viljum taka það fram að við förum í viku sumarfrí eftir þennan þátt og því verður enginn ársreikningaþáttur þann 9.ágúst. Góðar stundir!Þátturinn er í boði:Keldan - https://keldan.is/Payday - https://payday.is/SuitUp Reykjavík - https://suitup.is/Dominos - https://www.dominos.is/

I Åbo har dagisbarn och skolelever blivit utan varm mat eftersom anställda inom kosthållet och städningen har gått i strejk. De som strejkar är främst lågavlönade kvinnor som nu riskerar nu att få sänkt lön och mindre semester eftersom arbetsgivaren vill byta till ett billigare kollektivavtal. Vad handlar grälet om och har arbetstagaren alltid rätt att strejka? Är det för lätt att använda barnen som spelknappar då vuxna grälar? I Slaget efter tolv deltar Pia Sundell, verksamhetsledare vid Barnavårdsföreningen, Markus Blomquist från Svenska folkpartiet i Åbo, Håkan Ekström från fackförbundet JHL och akademilektor Mika Helander från Åbo Akademi. Maria Nylund leder ordet. E-post: slaget@yle.fi

Vem är det som bestämmer hemma hos er? En färsk studie visar att många män upplever att de har makt ute i samhället, men inte i sitt privatliv. Där är det kvinnorna som bestämmer. Vad får det här för konsekvenser, vad kan vi göra bättre och vem har den största orsaken att se sig själv i spegeln? I Slaget efter tolv deltar Anita Westerholm, ordförande för Svenska kvinnoförbundet, Petra Willamo från Barnavårdsföreningen i Finland och den manliga feministen och forskaren Åke Finne. Maria Nylund leder ordet. Slaget efter tolv torsdag 10.12 klockan 12:03 i Yle Vega. E-post: slaget@yle.fi

Barn är fantastiskt men får man längta efter mer? Det är kanske ohållbart att göra allt samtidigt men vad är egentligen grunden i ett hållbart familjeliv?En podd om den eviga balansen mellan jag och vi, mellan familj och jobb, mellan behov och verklighet.Expertkommentator: Pia Sundell, kandidat till ordförande för Svenska Kvinnoförbundet och verksamhetsledare för Barnavårdsföreningen.I stolt samarbete med Svenska Kvinnoförbundet, Svenska Kvinnoförbundet i Sörnäs och Svenska Bildningsförbundet. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Filantropi, förmynderi, hembesök. Barnhälsovårdspsykolog Malin Bergström samtalar om barnhälsovårdens historia - och framtid - med Ann-Marie Stenhammar, pensionerad barnsjuksköterska och Lotta Lindfors, vårdutvecklare och barnsjuksköterska. Läs mer: * Föreningen Mjölkdroppen i Stockholm: Mjölkdroppen - barnavårdscentralernas föregångare (http://www.mjolkdroppen.se/index.php/historik) * Stockholmskällan: Föreningen Mjölkdroppen – kort historik 1906 (https://stockholmskallan.stockholm.se/post/28854) * Tidskriften Sjukhuset 7-8, 1981: Mjölkdroppen - Barnhälsovårdens pionjär (PDF) (https://www.mjolkdroppenhelsingborg.se/download/historia.pdf) * Wikipedia: Barnavårdscentral (https://sv.wikipedia.org/wiki/Barnavårdscentral) Lyssna också på: * BVCpodden 34: Utökat hembesök från BVC (del 1 av 2): Varför det? (https://bvcpodden.fireside.fm/34) * BVCpodden 35: Utökat hembesök från BVC (del 2 av 2): Så går det till (https://bvcpodden.fireside.fm/35) Special Guests: Anne-Marie Stenhammar and Lotta Lindfors.

Nästa vecka firas Barnkonventionens dag. Hur bra känner vi till barnens rättigheter, frågar sig Barnavårdsföreningens verksamhetsledare Pia Sundell. Hon utmanade sig själv och oss att aktivare lyssna till barnen och ta deras åsikter i beaktande. Med och diskuterar är också Tove Lönnqvist från Rädda Barnen.

Om barnen är krävande och stökiga, och man själv har ett hetsigt temperament, kan det lätt bli en spiral av skrik och bråk därhemma. Linda Sundberg är ensamstående tvåbarnsmamma och vill få bukt med stökiga vardagskvällar. Hon får hjälp av Nicklas Kurkio vid Barnavårdsföreningen, och antar utmaningen att varje dag ägna 15 minuter av odelad uppmärksamhet åt vart och ett av barnen. Efter Nio radio, lördagen den 17.2.2018 kl. 9.03 i Yle Vega och på Arenan. Produktion: Parad Media

Osaklig bestraffning av barn, ingen utevistelse och ständigt växlande personal. Vardagen på dagis kan vara otrygg och kaotisk och i värsta fall blir daghemmet en förvaringsplats där alla vantrivs. Många dagisbarn får en förträfflig vård men de regionala skillnaderna är stora. Vad kan man som förälder kräva av ett daghem och vad ska man göra om barnet vantrivs och magkänslan säger att något är fel? I Familjeliv hör vi oroliga föräldrars berättelser om dagisar som inte håller måttet. Annika Sylvin-Reuter och Nina Sederlöf pratar också med Nina Fabricius, dagvårdschef i Helsingfors, Pia Sundell, verksamhetsledare vid Barnavårdsföreningen och Astrid Packalén som har 40 års erfarenhet av barndagvård. Hur ska en kvalitativ småbarnsfostran se ut?

Egna barn och andras ungar brukar man tala om, men hur är det att leva i en relation där man inte har egna barn? Där bara den andras ungar finns. Vilka utmaningar ställs man inför och hur skapar man trygga relationer i en familj med den konstellationen? Vi får träffa Linda Grönqvist som är bonusmamma till fyraåriga Noa sedan han var drygt ett år gammal. Och Magnus Ljungqvist som blev bonuspappa på heltid åt femtonåriga Kata när han själv var 35. Hur förhållandet mellan bonusföräldern och barnet fungerar har mycket att göra med hur de biologiska föräldrarnas separation går till, säger Anne Bjaerre, familjearbetare på Barnavårdsföreningen. Redaktörer: Nina Sederlöf och Heidi Grandell-Sonck.

Otrohet är vanligare än man tror och speciellt vanligt är det bland småbarnsföräldrar. Varför det? Vi träffar en som bedragit och en som blivit bedragen. Hur känns det när sanningen kryper fram och går det att förlåta och lappa ihop relationen igen? Anne Bjaerre på Barnavårdsföreningen tror att det handlar mindre om parförhållandet och mer om den person som är otrogen själv. Redaktörer: Annika Löfgren och Annika Sylvin-Reuter.

Många föräldrar gillar inte att leka. Man kanske upplever det svårt eller har dålig fantasi. Men i själva verket är leken inkörsporten till en god kontakt mellan barnet och föräldern. Förutom att leken är viktig för barnet, är leken och lekfullheten viktig för att hela familjen ska må bra. Dramapedagogen Ellinor Silius-Ahonen upplever leken som en frizon i tillvaron och Pia Graniittiaho vid Barnavårdsföreningen säger att det aldrig är för sent att ta igen den förlorade leken. Red. Nina Sederlöf och Annika Sylvin-Reuter.

Vad kan det betyda för ett barn att bli intervjad i radio? Att få sin röst hörd? I det sista programmet av Barnen söker Ylva Mårtens upp Sonny som hon intervjuade för 13 år sedan. Första gången Ylva Mårtens mötte Sonny var hösten 2001. Sonny var då omhändertagen av samhället för att hans föräldrar inte kunde ta hand om honom. Han bodde på ett hvb-hem, ett stort familjehem. Minns han något från mötet 2001? Betydde intervjun som Ylva Mårtens gjorde något för honom? Detta är sista programmet i serien Barnen. I nästan 15 år har programmet låtit barn och ungdomar komma till tals och försökt skildra samhället ur barnens perspektiv. Om du vill kommentera programmet eller det faktum att Barnen sänt sitt sista program – vi finns på Facebook! Du kan också maila Ylva Mårtens. ylva.martens@sverigesradio.se Redaktionen har fått många brev och synpunkter efter programmet med Sonny: Hej Ylva! Vilket fantastiskt program idag, fredagen den 17/10. Det hördes att Ditt samtal med Sonny betydde mycket för honom och säkert betyder mycket för hans självförtroende och kanske rentav för hans fortsatta liv. Hälsningar från en höstig Askersund Margaret Englund   Hej! Tack så mycket för ett mycket bra och gripande program om Sonny. Blev mycket rörd över att han tyckte det var viktigt att någon utanför alla myndigheter lyssnade på honom. Och hur viktig person du varit för honom. Tack för att jag fått lyssna på er. Hälsningar Roland Engström leg.psykoterapeut Hej Ylva! Hörde ditt samtal med "Sonny" när jag satt och körde bil. Blev så tagen att jag måste stanna. Tiden som gått och ditt förhållningssätt till "Sonny" gjorde programmet till en av årets starkaste radioupplevelser. Ser redan fram emot ditt nästa projekt. Vänligen Tom Alandh, dokumentärfilmare Hej Ylva, jag vill uttrycka ett stort TACK för "Barnen", som Du lett i så många år. Jag har lyssnat ofta och med stort intresse. Programmet har verkligen varit en barnens röst och uppfyllt artikel 12 i Barnkonventionen. Jag minns fortfarande många fantastiska och gripande intervjuer. Min tanke går också till din medarbetare Johan Torstensson, som har en fantastisk förmåga att på ett känsligt och respektfullt sätt intervjua barn i alla åldrar. Jag vet inte vad som kommer nu men jag kommer ändå att sakna "Barnen". Varma hälsningar, Gudmund Stintzing, barnläkare Varför? Vad i hela världen kan få SR att lägga ner sitt mest radikala, viktiga och allra mest unika program? Vad har ni fått för förklaring. Jag blev så oerhört ledsen när jag förstod att Barnen ska läggas ner. Vill tacka för att berikat samtalet och samhället med barnens berättelser. Som barnpsykolog har jag lärt mig så mycket av era program. Detta är idioti. Tack igen för erat enorma bidrag. Johan Melander Hagborg,leg. psykolog, doktorand, Psykologiska institutionen, Göteborgs universitet Hej! Har nyss lyssnat på ditt program: - Du hade ju inga socbeslut i fickan. Intressant, men i programmet får jag höra en berättelse som jag hört till leda i såväl massmedia som resten av samhället. En hemlös vuxen missbrukare som är kriminell och berättar om att hans liv inte gjort det möjligt att välja något bättre liv än det han fått. Ditt program får mig att tänka på hur det sociala arvet gör oss till förlorare som aldrig, aldrig kan ta oss fram i samhället utan är dömda att hamna i utanförskap och kriminalitet. När jag hört tillräckligt av Sonnys historia om "flykt hela livet" och brist på kärlek som fått honom att göra dåliga livsval börjar jag tänka. Var är berättelserna om andra unga med liknande eller ännu värre sociala problem än Sonny som gjort bättre val i sina liv? Jag känner en man som får Sonnys liv att framstå som om inte en dans på rosor så åtminstone något hanterbart. Den man jag känner föddes i ett annat land och kom till Sverige som sjuåring. Uppväxten innehöll en psykiskt sjuk mor och tre andra syskon som var och en försökte klara sig i en dysfunktionell familj i Rosengård i Malmö. Någon syskonkärlek eller nära känslor fanns inte. Livet innebar en ständig kamp för överlevnad och redan som tolvåring började den unge killen att själv tjäna ihop pengar för att klara sig, få mat i magen och kläder på kroppen. När han gick i grundskolans 8:e klass jobbade han på nätterna med att dela ut morgontidningar, vilket gjorde att han kom för sent till skolan. Denna mans liv innehåller en berättelse om hur det är att födas med en ryggsäck som följer med hela livet och kampen för att utveckla strategier som gör det möjligt att bära det man inte själv valt. Den unge killen jag kan berätta om fick tidigt upp ögonen för möjligheter där andra såg problem och hittade därmed mål att uppfylla. Han ville göra något av sitt liv och tänkte mer på detta istället för på att förstöra för sig själv och sin omgivning. Hårt arbete för att komma fram i livet har därför varit ett normaltillstånd för honom. Idag har han både en akademisk examen och en god ekonomi, samt är åter på väg mot ett nytt mål i livet. Brottslighet och missbruk har aldrig funnits i hans liv, eftersom han tidigt förstod att detta är förkastligt. Däremot hårt arbete för att ta vara på de möjligheter som livet ger. Var kan jag höra denna man och andra som liknar honom berätta om sina liv? Med vänlig hälsning, Tomasz Striner   Hej Ylva! Jag blev mycket förvånad och lite bestört när jag såg att ”Barnen” läggs ner. Kanske finns argument och tankar om annat innehåll men jag blir ändå så ledsen. Det arbete du gjort i så många år är helt i linje med allt prat om att barns röster ska höras, barns demokratiska fri- och rättigheter, barnkonventionen etc. Och alla älskar att prata om det och skriva in det i dokument. Nästan ingen Kan, Vill eller Vågar verkligen lyssna på barn. Och väldigt få kan intervjua barn. Vart tar den kunskapen vägen nu? Allt gott från Katti Hoflin, verksamhetschef, Dunkers kulturhus Hej, Din och Barnens röst var det svårt att skilja åt. Hoppas att höra dig i fortsättningen också. Barnen var ett av programmen som jag brukar njuta av när jag lyssnar. Svårt att vara utan.  Kenadid Mohamed, journalist Hej Ylva, lyssnade just på webben på ditt sista "Barnen", intervjun med Sonny. Du har verkligen gjort ett fantastiskt jobb med dessa program, som jag, i sanningens namn, inte lyssnat så mycket på, på senare år. Förr, när jag satt hemma på kammaren och jobbade, lyssnade jag hela tiden. Så bra!Elisabet Bjurner, grafisk formgivare Hej, oj vilket program det sista barnen var. Tack så mycket. Jag bär med mig ditt samtal med Sonny. Bilden av pojkarna i snön är så stark och det var så befriande att höra intervjun med den vuxne Sonny. Det var så bra att fokus inte låg på hans sociala problem idag utan på att han precis som alla andra haft en barndom. Det är så lätt att glömma och så nyttigt för empati och solidaritet att påminnas. Bra gjort. Med vänlig hälsning Erik Haag   Hej Ylva! Jag lyssnade på ditt program om Sonny. Det var verkligen ett program som berörde mig och på slutet satt även jag med tårar i ögonen. Tack för ett bra program. Jag önskar att ni kunde belysa fallet Haddile. Jag förstår verkligen inte hur socialen i lund tänker när de menar att hon bör återförenas med sina biologiska föräldrar. Ett par vänner till mig bodde granne med familjen och de såg hur barnet vanvårdades och tog upp saken med oss varpå vi sände en anonym anmälan till socialen. Mamman hade ju dumpat sin dotter hos fadern, som (ursäkta mitt språk) var helt inkompetent och inte brydde sig om barnet. Han lämnade barnet på morgonen och gick till jobbet och kom tillbaka på kvällen. Han ansåg inte att barnet behövde mat under dagen etc då ”det skäms bort”. Tack och lov så gick han ju över till mina goda vänner och frågade om de kunde kasta ett öga på barnet när han var på jobbet. Så när min goda vänner tog upp saken med mig och en annan kompis så kontaktade vi socialen omgående. Med vänlig hälsning Torbern Klason   Hej Ylva, varför ska Barnen på P1 försvinna? Det är ett mycket bra och viktigt program. Jag har tyvärr inte hunnit lyssna på sista programmet ännu så kanske meddelas det där på vilket sätt det blir en fortsättning. Men om det inte blir det så borde man göra en namninsamling eller annan aktion. Barnen behöver höras och vuxna behöver se världen från barnens perspektiv mycket mer än man gör. Tusen tack för många bra program och hoppas som skrivet att du och ni andra som arbetat med programmet på något sätt fortsätter. Hälsar Katarina Friberg   Hej, jag hörde ditt fina samtal med pojken 13 år senare. Gripande, så svårt livet är att hantera så att det vänder. Bra att du betonar att barnens röster har rätt att höras! Gunilla Lundgren, författare Hej Ylva! Lyssnade just på din intervju med 22 åringen, 11 år senare än förut. Så fint! Han var verkligen subtil och dina skratt får hjärtat att volta. Vad gör du efter Barnen? Mikael Wahlberg, fotograf Hej Ylva, sitter här med tårar i ögonen. Så himla bra program. Det här kommer jag att sprida. Prata med barnen! Se till att var och en av dem ges möjlighet att får berätta sin historia utan att bli avbruten och utan påverkan. Killen sa så mycket viktigt . Du gav honom möjlighet att visa att han “ var “äldre i huvudet”. Jag kommer att föra det här programmet vidare i mina utbildningar för socialsekreterare. Jag kommer att använda mig av pojkens ord och inleda med “Låt barnet först prata innan du viftar med dina papper”. Tack! Lycka till i fortsättningen med vad du än ska göra. Margareta Gustavsson, Barnsamtal/Norrköpingsmodellen Hej Ylva! Jag har precis torkat tårarna efter det absolut sista programmet. Djupt gripen av "Sonny" och vilken betydelse det hade för honom att du kom och gav honom möjligheten att berätta om hur han hade det, då för länge sedan, som fosterbarn. Jag förstår verkligen varför upplevelsen stannat kvar som en fin skatt. Tänker också på det han återkom till flera gånger. Att han ångrade beslut han då tog i samtalet om att inte riktigt berätta sanningen om allt. Men det är väl i stort sett en omöjlighet att berätta om det som är komplicerat och utelämnande när man är ett barn. Vilket han säkert också vet. Jag hoppas att du kan framföra en hälsning från mig. Att han berörde mig mycket djupt. Både som barn och som ung man. Och hälsa att jag håller om honom i mina tankar. Alla programmen om barn på radio behövs. Både Barnen och Barnministeriet. Jag hoppas verkligen att beslutet att lägga ner Barnen inte innebär att det blir mindre programtid i fortsättningen, där barn kan komma till tals. Allt gott, Susanna Román   Bästa Ylva! "Barnen" har precis sänts och jag har trollbunden lyssnat till Ditt sista program. Jag blev helt tagen och mina ögon tårades. Det blev så starkt med den fina relation som Du skapade. Jag har tidigare med stor behållning tagit dela av program Du sänt tidigare. Jag är numera pensionerad distriktsläkare med profilering mot just barn, dels som mångårig skolläkare men även i mitt vanliga rutinarbete på mottagningen och uppdraget som ansvarig läkare vid Barnavårdscentral. Detta sista uppdrag har jag även fortsatt med som pensionär som timanställd vikarie. Under mina många år har jag så många gånger haft anledning att just från barn få så mycket kloka och visa besked, ja jag har flera gånger häpnat över de många insiktsfulla reflexioner jag fått ta del av! Ditt sätt att presentera viktiga sociala företeelser där framför allt barn och ungdomar förekommit har varit fantastiskt givande att som lyssnare att få ta del av. För alla dessa givande tillfällen vill jag som enskild, men mycket tacksam, radiolyssnare framföra mitt varma tack. Sven Magnander, läkare Hej! Jag heter Amelie och läser grundlärarprogrammet med inriktningen förskoleklass till årskurs tre. Just nu läser jag en kurs i specialpedagogik. En del av kursen behandlar betydelsen av sk barnsamtal utifrån en bok med samma namn, skriven av Emilie Kinge. Ditt program lyfter så fint fram betydelsen av dessa samtal, som genomförs i en värderingsfri, inbjudande och lyssnande anda, för barn i allmänhet ,och för barn som av olika anledningar har det svårt i synnerhet. Varmt tack för ett program som berörde mig mycket. Vänligen Amelie Berndes   Hej Ylva! Har precis lyssnat på Barnen. Ska Barnen sluta sändas? Hälsningar! Lena Björk   Bästa Ylva. Tack för Barnen. Jag har en tår i ögonvrån. Nyss hört ditt sista program. Starkt att höra pojkens röst, nu och då. Angeläget och berörande. Hur ska radio-livet se ut utan Barnen. Jag kan bara hoppas att du kommer att fortsätta höras i etern med den här typen av viktiga ämnen. Lycka till Stort tack Lise Romare   Hej! Tårarna rinner! Ett så starkt program! Så engagerande! Jag kan inte säga hur mycket jag känner inför ert samtal,men det gör ont i hela kroppen. Varför ska en del barn aldrig få en chans?      Stort tack! Varma hälsningar  Lis Nilheim, skådespelare Hej Ylva Mårtens! Jag sitter här med gråten i halsen vid mitt arbetsbord. Jag är tecknare (jobbar mest med barnböcker och läromedel) och lyssnar på P1 hela dagarna ensam i min ateljé, P1 är min arbetskompis. Jag vill tacka dig och din redaktion för fantastiska program, det sista var så gripande och belysande. Vilken stark avslutning. Tack för alla underbara timmar jag fått, jag kommer även att sakna din mjuka, känsloladdade, glada men allvarliga, spröda men starka röst! Många gånger är de när jag har släppt pennan och antecknat något som sagts i programmet. Många ideér och insikter har de gett mig. Men framförallt detta viktiga (som nog även jag försöker göra i mitt arbete), att ge barnen röst!!! Tack och lycka-till-kram i fortsättningen! Filippa Widlund, tecknare Hej Ylva, jag har just lyssnat på ditt uppföljningsreportage om den tvångsomhändertagna pojken och precis som du själv sa, reagerade jag för hans verbala och känslomässiga förmåga trots en så uppslitande uppväxt. Det var ett fantastiskt reportage, som alltid, och jag hoppas verkligen att den unge mannen får en möjlighet till ett bättre liv. Han har så många inre egenskaper, som inte samhället får gå miste om. Vänliga hälsningar, Lisa Persson   Du ska ha kredit för att du överhuvudtaget bryr dig om en pojke. Klas   Hej! Å vad jag blir ledsen över att Barnen lagt ner! Ett av de bästa P1-programmen. Varför var det tvunget att lägga ner? Hoppas det kan återuppstå någon gång. Tack för alla fina program! Vänliga hälsningar, Irene Lundberg   Hej! Satt och sydde på min lediga dag och passade på att lyssna på sista programmet av Barnen. Hade hört det förut, men inte från början. TACK för ett jättefint program och för att ni gjort och gör angelägna program på P1 med så fin människosyn. Nåt vi alla behöver höra! Tack igen! Hälsningar Boël Olsson   Barnen i P1 tack för många spännande och viktiga program! Säsongsavslutning eller slut för gott? Kommer isf nytt koncept? Anna   Barnen i P1 Stort varmt tack för fantastisk journalistik med barnet i centrum! BRIS   Hej! jag blir alldeles bedrövad när jag hör att det sista Barnen ska sändas! Varför??? Det är ju ett av de allra finaste och bästa av P1:s program enligt min mening. Kommer redaktionen att leva vidare i ett liknande program, om och med barn?? Hoppas det!! Lena   Lyssnar på det allra sista Barnen i P1. Tack för många kloka och fina program genom åren! Fredrika Fredmark   Barnen i P1 Har det 13 år gamla rörande repet om "Sonny" sänts senare? Vill minnas att jag hörde under renov. hemma och hit flyttade vi 2001. Stefan Bergmark   Jag kan ändå inte låta bli att tycka det är tråkigt att Barnen i P1 sänds för sista gången nu idag :-( Maria von Bredow   Är egentligen på väg ut men sitter istället trollbunden vid radion. Sonnys historia i Barnen i P1 rekommenderar jag alla att lyssna på. Lisa Andersson   Hej, jag funderar på om hur det blir för de här  barnen, med andra ord vad gör ni konkret för de?  T ex för Sonny, vad fick han för hjälp? eller är det så att Ylva Mårtens gjorde programmet som fick massor av uppmärksamhet  o till vems nytta? Jag tycker att Sonny har inte fått den hjälp han behövde, varken nu o inte då heller.  Vi ni utnyttjar honom! Det smärtar i mitt hjärta hans berättelse, men det smärtar mer att veta att det inte görs någonting av det. MVH Mila   Lyssnar på fina, kloka och tyvärr sista Barnen i P1, om vikten av att få berätta sin historia. Mangsell   Fantastiskt fint möte i sista Barnen. Ylva Mårtens möter "Sonny", 11 år efter deras första intervju. Cissi Avrin   Hej Ylva, jag har just precis lyssnat på Sonny's rörande berättelse. Det som fastnat bland annat från berättelsen är det övergrepp som måste ha skett och känslan som då började om att vara på flykt hela livet blandat med sorg när det egentligen var respekt, värdighet, kärlek och samhörighet som behövdes. Det är möjligt att det är lätt för mig som inte är så insatt att säga att kärlek och respekt är svaret på det mesta och för det krävs det mod att inte döma och faktiskt se saker från ett perspektiv som speglar en varmare och mer äkta sanning. Du har på det sättet bidragit till att spegla denna varmare sanning på ett respektfullt och hjärtligt sätt. Han talade om att myndigheterna behövde se över sina metoder. Vi ser idag att det saknas personal inom socialtjänsten. Kan det ha med saken att göra att det kanske finns en hel del människor som skulle längta efter att göra en fin insats för att minska andra människors och särskilt barns lidande man att man inte vill stå för de just nu lagstadgade metoderna? Som jag ser det kränker metoderna Sonny beskriver finns inom socialtjänsten FNs barnkonvention. Jag hoppas innerligt att konventionen snart blir lag i Sverige och att metoderna därmed har förutsättningar att ändras. Möjligt att det ligger utanför ert uppdrag men ett ämne kunde kanske vara att gräva ännu djupare i de konkreta metoderna och alternativa tillvägagångssätt? Exempelvis metoder som hjälper föräldrarna och därmed indirekt och på ett långt bättre och hållbarare sätt barnen. Metoder som hindrar omgivningen från att stöta ut och skambelägga de som har det tungt? Finns det andra länder eller områden att benchmarka med som kan inspirera till bättre lösningar? Bästa hälsningar Christina   Tack Ylva, det är ett oerhört starkt program, programmet om Sonny. Sonny är mycket vältalig och det finns inget tvivel att han är smart. För mig är det nästan chockerande när det på slutet ”avslöjas” att han är hemlös missbrukare. Det är inte den känsla som byggs upp i programmet. Men lyssnar en och reflekterar så framgår det egentligen av hela programmet att det är så. Det är tragiskt hur hans barndom brast, den var inte trygg. Det blir mammans arv (av missbruk) som går i arv. Hade han och brodern fått en kärleksfull, fysisk och trygg barndom hade mammans arv säkerligen brutits. Det borde väl rimligtvis ha erbjudits i fosterfamiljen. Sonny borde fått känna sig speciell. Det finns en väldig känslighet i Sonny som lyser igenom, både ung som vuxen. Han är en tänkande människa (i motsats till de som bara hastar vidare i dagens stressiga samhälle utan att stanna upp och reflektera). Jag är en tänkande och kännande människa med en stark intuition, och min intuition säger mig just att Sonny också är det. I många hänseenden känner jag mig som ett barn. Jag har själv efter ett par månaders hemlöshet (boende i bilen under vintern) fått en lägenhet. Jag kunde inte känslomässigt ta hand om min mor så jag var helt enkelt tvungen att fly. Mamma blev helt plötsligt misshandlad av min far. Jag var där och tog hand om henne men jag slog även ner min egen far. Sonny är ett orkidébarn, det är jag också. Ett barn som skulle kunna blomma vackrare än alla andra blommor om de fostras upp i rätt miljö. Rätt miljö är ytterst viktigt för annars vissnar orkidén och dör. Jag har inte heller vuxit upp i rätt miljö men jag hamnade inte riktigt i missbruk. I mitt fall är resultatet ganska allvarlig psykisk sjukdom istället. Jag hade en oerhört lynnig far som inte överhuvudtaget kunde prata eller visa känslor. Psykisk sjukdom var bara ett påhitt och alla som gått in i väggen var bara svaga, de skulle rycka upp sig. Psykologer var onda för de manipulerade och hade dolda agendor. Allt detta är ju ironiskt med tanke på hans egen tydliga depression i och med hans diabetes-alkoholist-psykos som resulterade i misshandeln. Visserligen hade det tydligen sket en gång innan också. Det är väl ingen överraskning att han (far) är högpresterande i yrkesrollen, innehaft chefspositioner och hög lön. Det brukar vara så med psykopater. Det starka är att Sonny ställer upp på intervjun, både som ung och vuxen. Hur han själv förstår vad problemen var och är, vad som skulle kunna göra hans tillvaro bra. Men att han då saknar någon form av psykisk kraft att i hans fall bryta beroendet. Det identifierar jag mig med. Men för mig saknas den psykiska energin att bygga upp ett självförtroende, att förstå att jag är viktig och att jag har något att tillföra samhället. Jag behöver inte leva i det parallella samhället som är sjukskrivning. Det blev så här av miljön, och jag är ju genetiker och förstår dikotomin arv miljö. Vänliga hälsningar, "Mattias”   Tack snälla !!!! Jag lyssnade idag retroaktivt på programmet barnen från den 17/10. Ett stark avsnitt som fick mig att gråta ensam. Kanske vissa kommer att göra allt för att hitta syndebock att skylla på, kanske socialen eller den avlidna mamman som kan ju inte komma tilltals för att säga sitt. Men det hela är tragisk och olycklig och jag kan inte låta bli att tänka på den elva åriga pojken som du samtalade med i 2001. Hans ton i rösten, konsten att tala så tydligt med en främmande människa.  En egenskap som han fortfarande har som vuxen. Den enda gången jag log gråtande under programmet var när du (Ylva) sa till Sonny att " han uttrycker sig bra och han hade väldigt bra språk". Sonny lycka till med livet och snälla förvalta de egenskaperna som du har.  Du kan förändra världen. DU KAN NÅ MÄNNISKOR FÖR ATT DU ÄR VÄLDIGT KLOK OCH DU HAR FETT SPRÅKBRUK. MVH/ Saad 29 år i Västmanland.    Hej! Ville  bara passa på att skriva till dig nu när jag lyssnat klart på programmet med ”Sonny”. Så fint. Och en sån fin avslutning på Barnens sändningar. Med vänlig hälsning, Emma

I väldigt många släkters historia finns berättelser om barn som lämnats bort till fosterfamiljer. Skälen har varit många, men ofta har det handlat om unga ogifta mödrar som av skam inte kunde behålla barnet. Vid sekelskiftet 1900 fanns en mängd institutioner som tog hand om och placerade ut de här barnen. Och de behövdes för barnen var många och efterfrågan var stor. Huldas hemlighet Ett av alla dessa barn föddes den 5 februari 1906 på Södra barnbördshuset i Stockholm, och fick namnet Karl Uno. Hans mor Hulda var ung och ogift. Hon födde pojken långt från hemmet, hon lämnade bort honom på egen hand och hon levde med sin hemlighet hela livet. Birgitta Renström Linde i Alingsås är dotterdotter till Hulda. Det var när Huldas dotter, Birgittas mor låg för döden, som Birgitta först fick en aning om Karl Unos existens. Plötsligt så sa mamma: Du Birgitta jag vill inte dö nu, för jag har fått höra att jag skulle haft en bror. -Och det var då jag blev nyfiken och började släktforska, berättar Birgitta Renström Linde. Hon hittade till slut hela historien, men hennes mor fick inte leva så länge att hon fick veta om sin bror. -Hon fick dö nyfiken, konstaterar Birgitta, som insåg att det som hon fått reda på om sin mormor inte stämde riktigt. Birgitta Renström Lindes mormor Hulda Johansson föddes i en liten by i norra Värmland 1881. Hon blev ganska tidigt faderlös, och när hon var i 20-årsåldern gav hon sig iväg till ett samhälle i Sigtuna-trakten, där hon fick anställning på ett apotek. Men efter några år så hände det som inte fick hända ogifta kvinnor – hon blev gravid. Birgitta ser i arkiven hur mormor Hulda försöker ordna sitt liv. Den senare delen av graviditeten tillbringade hon i Stockholm, och där föddes också barnet, en liten pojke. Huldas dotterdotter följde henne i arkiven, via asylen för ensamma mödrar tio dagar efter förlossningen. Där stannade hon en månad, och efter det hade hon turen att bli amma. -Hon blev amma nummer 37 på barnhuset, säger Birgitta, som kunde se att Hulda därifrån fick hjälp att finna ett fosterhem åt sin lille pojke som betalning för att hon ställde upp som amma. Den nyfödde sonen, som i kyrkböckerna enligt tidens sed kallades oäkta, fick heta Karl Uno. Han placerades i ett fosterhem, som märkligt nog låg i samma samhälle där Hulda blivit gravid. Birgitta Renström Linde har försökt pussla ihop en bild av hur han hade det, utifrån från vad hans barn senare har berättat, men också från de anteckningar som finns bevarade. Barnhuset kontrollerade nämligen en gång om året hur han hade det i fosterhemmet, och det finns journaler från dessa besök. Då satte man noggranna betyg på barnet och hemmet han kommit till. Den första anteckningen är skriven då Karl Uno var ett och ett halvt år: 30 november 1907 Föräldrarna barnlösa. Gossen har haft lungkatarr men är nu frisk och duktig men något blek. Betyg Fosterhemmet Ba Fosterhemmet: Ba Vitsord i hemmet: A Vård: Ba Hälsotillstånd: B Åren går, och ingen har något särskilt att anmärka på. När Karl Uno är 6 och ett halvt år har hans fosterfamilj fått två biologiska barn. Gossen välvårdad och finkammad. Allt väl. Fam. nu 2 egna barn 1 och 3 år. Några år senare har något hänt. Plötsligt är Karl Uno inte alls välartad längre, utan kallas både styvsint och trotsig. När han är 11 skriver man att han snattar och är lögnaktig, och besökaren utbrister: En förskräcklig pojke att ha. Fula later. Men året därpå är allting bra igen, Karl Uno betecknad som ordentlig, han konfirmeras och börjar jobba för sin far. -Det var inte raka spåret för honom, utan han hade nog ett ganska svårt liv, vad man kan se, konstaterar Birgitta Renström Linde. -Han har berättat för sina egna barn att han var mycket strängt hållen som barn, och han fick börja tidigt att arbeta som lärling hos fadern som var murare. Hon tror inte att det fanns särskilt mycket kärlek i fosterhemmet. -När man läser journalerna så ser man ju att det aldrig var någonting som barnhusets inspektorer frågade efter. -De gjorde säkert så gott de kunde utifrån de förutsättningar de hade, fortsätter hon. Fostermamman var pingstvän och hade en mycket sträng moral. Vad jag förstår så upplevde inte Karl Uno att han fick så mycket kärlek som han behövde, säger Birgitta. Han visste om att han var fosterbarn, och han kände det också. För sina egna barn berättade han om hur olika han och de biologiska barnen behandlades av föräldrarna. -Det var ju en annan tid än vår, och många fosterbarn hade det ju mycket värre. På något sätt så tror jag att Huda ändå tyckte att det hela var väl ordnat, funderar Birgitta. Det man såg till vid den här tiden var ju att barnet fick mat, husrum och skolgång. -Men man såg ju väldigt mycket till nyttan med saker och ting. Idag ser vi ju på barn på ett annat sätt, det är ju alldeles klart. Men även om Karl Uno visste att han var fosterbarn så tyder ingenting på att han själv visste vilka hans biologiska föräldrar var. Hans fosterföräldrar kände till Hulda, hennes namn står i alla de journalanteckningar som finns bevarade, och Birgitta tror att hon och barnets fosterföräldrar i alla fall kände till varandra. Men det verkar inte som att de någonsin berättade för Karl Uno om hans biologiska mamma. Och också Hulda höll tyst om sin stora hemlighet i alla år, vem som var barnets far berättade hon aldrig för någon. Hon flyttade hem till Värmland igen, där hon med tiden gifte sig och fick en dotter, Birgittas mamma, 11 år efter Karl Unos födelse. Huldas barnbarn Birgitta, har under sitt letande, ändå insett att det nog egentligen fanns ganska många som visste om det bortlämnade barnet, inte minst Huldas man, men ingen sa något, särskilt inte till den lilla flickan som ständigt längtade efter syskon, ovetande om att hon hade en bror. -Jag tror att Huldas man, min morfar, visste om att det fanns ett barn, säger Birgitta Renström Linde, som senare förstått att det fanns släktingar i Värmland som visste om det. -Så det var inte det att man inte visste, utan att man visste men höll tyst om det. Birgittas mamma fick ju aldrig veta att Karl Uno fanns. Om hon hade fått veta så hade hon tyckt att det var helt fantastiskt att ha ett syskon, tror Birgitta. -Men jag tror också att hon hade varit väldigt besviken på sin mamma som aldrig berättade on honom. Hon hade förstått Hulda, men han hade velat ha haft sin bror. Birgitta minns när hon själv var liten och bråkade med sina syskon. Mammans argument för att få dem att sluta var ständigt detsamma: -Var glad att ni har era syskon. Jag har aldrig haft några syskon och det hade jag gärna velat haft för då hade jag lärt mig att ta för mig i livet! Fosterbarnsindustri eller människokärlek Fosterbarnsindustri eller människokärlek är namnet på ekonomhistorikern Johanna Skölds avhandling som handlar om varför så många barn fosterhemsplacerades kring sekelskiftet 1900 och vilka motiv deras fosterföräldrar hade. Idag arbetar Johanna Sköld som forskare vid Tema Barn på Linköpings universitet. - Redan 1894 tillsattes en statlig utredning med uppdrag att granska vad som hände med de små fosterbarnen. Man hade då upptäckt att många barn dog i sina fosterhem. I synnerhet var dödligheten hög för de utomäktenskapliga barnen vilket oroade läkare och andra, berättar Johanna Sköld. Utredningen ledde till den första Barnavårdslagstiftningen i Sverige varav en av de tre lagarna blev lagen om forterbarnsvård. Den kom 1902 och syftade till att skydda fosterbarnen fram till 7 års ålder. Men det var skillnad på hur det gick till när barnen skulle placeras ut, berättar Johanna Sköld. Det fanns både informella privata arrangemang och formella. - De privata arrangemangen gick ofta till så att mamman satt ut en annons i dagspressen eller så annonserade fosterföräldrar efter barn. Det kunde också vara folk i nätverket, grannar släktingar eller andra som tog emot barnen för pengar. - När det gäller den formella fosterbarnsvården som tillhandahölls av olika typer av utackorderingsinstitutioner; barnhus, barnhem fattigvården osv såg det lite annorlunda ut. - Där var det förutom annonser vanligt med lokalombud som rekryterade fosterhem. Om det ena var bättre än det andra är svårt att säga, berättar Johanna Sköld. Men när barnen hamnade under en formell utackordering fanns ändå tillsyn. Å andra sidan är det oklar om barnen blev besökta i sina fosterhem. Det fanns många motiv att ta emot fosterbarn. Men efterfrågan av fosterbarn kring sekelskiftet 1900 var betydligt större än tillgången på fosterbarn. Johanna Sköld har framförallt studerat Fattigvårdsnämndens Utackorderingsbyrå i Stockholm och i deras handlingar syns att det kom förfrågningar från många fler än det placerades ut. -Det är en kombination av orsaker till varför folk ville ha fosterbarn. Dels kunde det handla om att de ville etablera en familj, att de inte hade egna barn. En annan anledning var att familjer behövde arbetskraft. - Jag kunde se att många som hade egna småbarn efterfrågade flickor från sex sju års ålder till tolv år. De ansökningarna avslogs ofta eftersom de menade att flickorna troligtvs skulle användas som barnpigor. Dessutom var efterfrågan hög på flickor och tillgången låg. -Pengarna var också ett viktigt inslag eftersom de fick betalt att ta emot fosterbarn. De fick mer för små och mindre för äldre vilket byggde på en förståelse att de ju äldre barnen blev desto mer arbete skulle de kunna utföra i fosterhemmen och därmed betala av en del av kostnaderna för sitt eget uppehälle. De som tog hand om pojkar fick mer betalt vilket hade att göra med hur efterfrågan såg ut, berättar Johanna Sköld. Hur vanligt var det då att de biologiska föräldrarna ville hämta tillbaks sina barn? Johanna berättar att hon sett några sådana fall. I sitt material från tidigt 1900- tal rör det sig om ca 20 fall av runt 130 utplacerade barn. - Men det var inte självklart att föräldrarna skulle få tillbaka sina barn. Det bedömdes av utackorderingsbyråns inspektörer om föräldrarna levde upp till de förhållanden som skulle gälla för att barnen skulle få komma tillbaks. Handlingarna som Johanna Sköld tittat i är framförallt skrivna av barnavårdsinspektörer och fosterhemsinspektörer, dvs vuxna människor med myndighetsperspektiv och gör att det är svårt att höra barnens röster. Handlingarna ger lite utrymme för de egna barnens reflektioner, men ibland finns brev bevarade som gör att man kan få syn på dilemman som var aktuella. -Det finns däremot en indirekt ingång till att förstå hur barnen hade det genom att se hur de handlade. Till exempel om barnen rymt eller protesterat på ett visst sätt. Det är svårt att säga hur vanligt det var att barn flyttade från fosterhem till fosterhem. Men det finns sådana fall. - Men det behöver inte betydda att barnen varit bråkiga. Barn som var sängvätare till exempel, lämnades gärna tillbaka eftersom det blev mycket arbetssamt. De barnen blev oönskade. Men även fosterlegan, dvs det de fick i ersättning för barnet, kunde vara anledning att lämna tillbaka barn.  Lyssna till Johanna Sköld Allt ryms inte i ett program. Därför finns här mer att lyssna till. Klicka på länkarna:  Handlingar i Stockholms Stadsarkiv Lars Asklund är första arkivarie på Stockholms Stadsarkiv. Han berättar att det kommer många frågor från allmänheten som rör fosterhemsplaceringar och biologiska föräldrar. - Det är ju sekretess på det här materialet, men den enskilde får ju se uppgifter som gäller en själv. Men om materialet är yngre än 70 år måste vi underöka om det finns uppgifter om andra i materialet som måste tas bort om vi inte får tillstånd från vederbörande, berättar Lars Asklund. - Vi har mycket rikt material här i Stadsarkivets filial i Frihamnen. - Framförallt är sociala akter och sjukhushandlingar vi har här, och mycket är bevarat från 1900- talet. När vi kommer längre tillbaka i tiden är det lite glesare med det som dokumenterades och bevarades. Först från 1800- talet och framåt blir materialet rikare. I ett register letar Lars Asklund fram ett fall han haft som ärende tidigare. Det gäller en person som söker uppgifter om sin mor och mormor. Modern är född på Allmäna barnbördshuset i Stockholm i början av 1900- talet, och när vi tittar i förlossningsjournalen ser vi att kvinnan som får barnet är 26 år. Hon var sömmerska. - Modern och barnet kommer till Barnasylen, en institution som fanns för att modern skulle kunna hämta igen sig lite, berättar Lars Asklund. Kanske fanns det ingen som kunde hjälpa den här kvinnan. Lars Asklund tar fram förlossningsjournalen, - Det kan vara intressant för släktforskare att veta att det vid den här tiden aldrig stod namnet på fadern i förlossningsjournalerna. Det är först senare som de dyker upp, och då nämns mannen med sitt yrke och inte namn. - Här står det till exempel att pappan till barnet är mejerielev. Det här barnet utackorderas och hamnar på ett barnhem på söder som bibelkvinnan Elsa Borg stod för. Tyvärr finns inga arkiv från dessa hem bevarade berättar Lars Asklund. Senare ser vi att ärendet tas till en byrå i Stockholm som heter Barn och Hem. En syster till modern har hört av sig dit. Och här står faderns namn, vilket visar att det finns många vägar att söka efter fadern, berättar Lars Asklund. Anteckning från organisationen Barn och Hem rörande modern:  Anmälande sjukbiträde undrar om hennes systers barn skulle få kunna komma till Örby spädbarnshem som hon hört talas om. Barnet är en månad för tidigt född och modern ammar det. Modern kom till Stockholm i september i år för att ingen i hennes hemtrakt skulle få veta att hon väntade ett barn och har under tiden bott hos anmälaren. Moderns far är förrådsman och hennes mor är död sedan 7 år. Fadern är mycket sträng i moraliskt avseende och därför vågar hon inte berätta om barnet för honom. Sedan hon blev i grosess har barnets fadern skadat huvudet, spräckt det och är ej tillräknelig. Därför vågar hon inte ställa något krav mot honom emedan han då endast skulle gå och tala om saken för vem som ville höra på. Anmälaren lämnar mycket goda vitsord om systern och vore glad om byrån på något sätt skulle hjäla dem. Lars Asklund bläddrar vidare och ser att mamman senare blev ett fattivårdsärende. Hon har fått en hel del understöd.  Hur det gick för kvinnan senare får vi inte veta i de här handlingarna. Då utan måste gå vidare och forska i andra handlingar. Allmänna barnhuset arkiv på nätet Allmänna barnhusets arkiv, vid Stockholms Stadsarkiv, är ett viktigt arkiv när man söker efter personer. Det är inte ovanligt att finna barn som är inskrivna där. Allmänna barnhusets rullor 1798-1907 har digitaliserats och indexerats. Genom att klicka på länken kan du söka i registret som har mer än 66 000 bilder. I rutan för barnets namn kan man exempelvis skriva in ett årtal för att på så sätt se alla barn som skrevs in det året.   Det är inte alltför ovanligt att barnet noteras som död en tid efter att de varit hos fosterföräldrarna. Se bild nedan. Lilla Hemmet Lilla Hemmets arkivhandlingar är en mycket liten del av alla handlingar som finns på Stockholms Stadsarkiv. Lars Asklund berättar att han ömmar för detta lilla arkiv och har sett till att det fyllts på med handlingar allteftersom. Lilla Hemmet på Kungsholmen tog emot barn som föddes med syfilis. På bilden nedan syns några av barnen uppställda i maskeradkläder.  

Vad är normalt? Det är en fråga som förföljer oss genom livet. Redan på Barnavårdcentralen får alla nyblivna föräldrar veta hur spädbarnet ligger till i förhållande till normalkurvan vad gäller vikt, längd och huvudmått. Senare i livet när vi går till Vårdcentralen gäller det att mätvärdena håller sig inom det normala, annars är vi sjuka och behöver vård. I dagens program diskuterar vi var gränsen går för vad som är normalt. Gäster i studion är barnpsykiater Marcus Westin och religionspsykologen Maria Liljas Ståhlhandske. I jakten på vem som bestämmer vad som är normalt pratar vi också med: Birger Forsberg, överläkare och utredare, Elisabeth Årdahl-Eriksson, specialistläkare i klinisk kemi, casting director Tusse Lande, psykiatriker Alexander Wilczek, Anna Maria af Sandeberg och Claes Norring vid Stockholms centrum för ätstörningar, idéhistoriker Karin Johannisson och professor Stephan Rössner.