Podcasts about arenan

Vad söker vi i konsten: en spegelbild av världen eller ett redskap att förändra den med? Kulturredaktionens Mårten Arndtzén ser hur aktivism och idealism riskerar att tränga ut leken ur kulturen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den december 2019. I filmen Shadowlands (1993) finns en scen som aldrig släppt taget om mig. Den amerikanska poeten Joy Gresham är på besök hos sin litterära idol och blivande make, C.S Lewis, i Oxford. Med sig har hon sonen Douglas, en pojke i bokslukaråldern som förtrollats av den brittiske författarens berättelser om det magiska landet Narnia. I den här scenen hittar Lewis pojken på vinden i sitt hus. Han har just sökt igenom ett gammalt klädskåp - precis ett sådant som bildar porten till Narnia i den första boken, Häxan och lejonet. Det här skåpet är förstås bara ett skåp. Och för Douglas, en besvikelse av metafysiska proportioner. Passagen mellan världar är en arketyp med djupa och vitt förgrenade, kulturella rötter. Dess förutsättning är förstås gränsen, den klara åtskillnaden mellan en ordning och en annan. Verklighetens och fantasins, det heligas och det profanas, vardagens och festens. Utan gränsen är också varje form av lek omöjlig. Det slår den nederländske kulturhistorikern Johan Huizinga (1872–1945) fast i sin klassiska essä "Homo ludens", den lekande människan, från 1938: "Arenan, spelbordet, trollkretsen, templet, scenen, filmduken" - ja, till och med domstolen pekar han ut som en lekplats, otänkbar utan sin ram, "avgränsat, inhägnat, heligt område där särskilda regler gäller". Regler som inte tål något tvivel, för då störtar lekvärlden samman. Man kan tänka sig en fotbollsmatch där någon rullar in en andra boll på planen, eller ett schackparti där oenighet uppstår kring vilken regel som helst. Ändå är leken motsatsen till byråkrati. Dess väsen ligger i förmågan att entusiasmera, det roliga är dess mening. Dess första kännetecken är att den är fri, ja t.o.m frihet, skriver Huizinga. Hur går det ihop? Huizinga återger en anekdot, där en far försöker närma sig sin fyraårige son, som sitter på den främsta av en rad stolar och leker tåg. "Pappa", säger pojken "du får inte pussa lokomotivet, för då tror vagnarna att det inte är riktigt". Här finns alltså, redan hos ett litet barn, en ganska avancerad, dubbel blick på världen: pojken vet mycket väl att stolarna inte är tågvagnar. Och samtidigt är de det, så länge lekens rum kan fredas. Gränsen upprätthållas. Jag vet inte om pojken i Shadowlands, Douglas, hade låtit sig tröstas av detta - men ur lekens perspektiv fungerar klädskåpet verkligen som en passage till andra världar, så länge man accepterar att det bara är ett vanligt skåp. Också. Leken är, menar Huizinga, äldre än kulturen. Ja än själva mänskligheten, eftersom även djur leker. Men just den där dubbla blicken tycks gå förlorad i den civilisatoriska utvecklingen, på åtminstone ett av lekens områden: kultens. Inom antropologin finner Huizinga belägg för att den är verksam inom det man på hans tid kallar primitiva kulter. Den gamla tidens tro på andeväsen tycks inte vara helt igenom bokstavlig utan mer likna just leken, med dess dubbla blick på världen. I de moderna, monoteistiska religionerna krymper det förhandlingsutrymmet. Hashem, Allah och Kristus kan inte både finnas och inte. I konsten ser Huizinga också en nedgång, även om den kommer betydligt senare: sedan 1700-talet har konsten "förlorat mer än den vunnit av lekkvalitet", skriver han. Orsaken är inte minst dess allt högre, kulturella status: "Något av dess eviga barnslighet gick förlorat i den självsäkra kännedomen om egna benådade uppgifter". Homo Ludens kommer alltså ut 1938. Året innan har Berthold Brecht för första gången prövat sin "verfremdungseffekt" på scen: det dramaturgiska greppet att slå hål på illusionen och bryta igenom den så kallade fjärde väggen, till exempel genom att skådespelarna vänder sig ut mot salongen och talar direkt till publiken. Det här är bara ett av den konstnärliga modernismens oräkneliga angrepp på gränsen mellan konst och liv. Just den gräns förutan vilken ingen lek, i Huizingas mening, är möjlig. Men så är konsten inte heller någon lek, för Brecht. Inte ens en spegelbild av världen, utan en hammare att forma den med. Så här en dryg mansålder senare tycks det inte längre vara konstnären som håller i hammaren, utan publiken. Det är i varje fall den bild som förmedlas i den tyske konstkritikern Hanno Rauterbergs uppmärksammade essä "Hur fri är konsten? Den nya kulturstriden och liberalismens kris". Som så många gånger förr står striden om konstens frihet, det nya är varifrån attackerna mot den kommer. Inte längre, i första hand, från konservativa opinioner eller klåfingriga makthavare. Utan från de delar av publiken som kan åberopa någon form av utsatthet eller underordning. Rauterbergs essä är uppbyggd kring ett pärlband av exempel på, ofta framgångsrika, censurkrav som rests av eller för ursprungsbefolkningar, afroamerikaner, känsliga studenter, kränkta kvinnor och plågade djur. Upplösningen av gränsen mellan konst och liv har, menar Rauterberg, lett till en förväntan att konsten ska representera livet - men inte som spegel, alltså som det är - utan istället som det borde vara. Konsten blir en kompensatorisk inrättning, museerna ett slags "rena" platser i en smutsig värld. En liknande förväntan kan man se på litteraturen, i debatter kring prestigefulla priser och bokmässor. Liksom på teatern och inom televisionen, när övergreppsanklagade skådespelare ersätts eller klipps bort. Konstens frihet krymper som en följd av förväntningarna på dess förmåga som hammare - utan att livet för den skull verkar låta sig formas i någon större utsträckning. När modernisterna gav sig på gränsen mellan konst och liv var syftet inte alltid så instrumentellt. Tag Marcel Duchamp och hans ready-mades; cykelhjulet, flasktorkaren och urinoaren. Föremål som leker med konstens gräns mot livet, som - snarare än att försöka forma världen i någon bestämd riktning - tycks vilja öppna den för något av konstens frihet. Först efter kriget får de sin ikonstatus som konstbegreppets nemesis - beviset för att allt kan vara konst, att gränsen bara är en konvention. Vilket inte alls verkar ha varit Duchamps avsikt: intervjuad av konstkritikern Pierre Cabanne säger Duchamp att han aldrig avsåg att upphöja cykelhjulet och flasktorkaren till konst. "Det skedde bara i distraktion", säger han, "som förströelse". Den här intervjun görs i mitten av 1960-talet, när Duchamp för länge sedan lagt konsten på hyllan och istället gjort sig en semi-professionell karriär som schackspelare - en verksamhet som till punkt och pricka stämmer in på Johan Huizingas lekbegrepp: tydligt avgränsat från livet och absolut regelstyrt. Det var vad alla trodde - fram till året efter hans död. 1969 invigs det verk Duchamp i hemlighet arbetat på i över två decennier, Étant donnés, på konstmuseet i Philadelphia, USA. För att se det måste man först passera igenom den särskilda sal museet har för Duchamps arbeten; ett slags initiation, där vi träder in i just den här konstnärens speciella värld. Längst in i hörnet öppnar sig salen mot ett litet rum. Det är tomt, men i ena änden avslutat med en kraftig port i trä. Hårt väderbiten, uppenbart uråldrig, tycks den utlova passage till någon helt annan slags plats. Vi kan se den genom två små titthål i dörren: ett märkligt landskap badande i krispigt ljus, och med detaljer som kan oroa eller attrahera eller både och - som en naken kvinnokropp på en bädd av kvistar. Men närmare än så kommer vi inte: dörren saknar handtag. Vi kan förstås slå in den, och tvinga oss in. Men då skulle illusionen brytas, och istället för en värld skulle vi få en konstruktion; istället för ett mysterium: en atrapp. Vi skulle ha brutit mot reglerna, och överskridit gränsen. Och "så snart reglerna sättas åsido", konstaterar Johan Huizinga, "störtar lekvärlden samman. Då är leken förbi". Precis intill titthålen har träet i dörren en annan nyans, kanske är det spår av besökarna? Ett halvt sekels slitage från lekande människor. Mårten Arndtzénmarten.arndtzen@sr.se

SHL är tillbaka efter uppehållet och för Malmö Redhawks väntar säsongens första hemmaderby när Rögle gästar Arenan på lördag. Kent Leijon Jönsson och Fredrik Hedenskog tar hjälp av Daniel Rooth, sportchef och Röglekrönikör på Helsingborgs Dagblad, för att prata om likheter och skillnader mellan de båda klubbarna. Borde inte Rögles ekonomiska försprång avspegla sig mer och vad kan Redhawks göra för att närma sig? Kan Malmö bryta trenden med en lång rad bleka hemmaderbyn? Och varför saknar Daniel Rooth Emil Sylvegård? Efter derbysnacket pratas det inför torsdagens match mot Skellefteå och om spelschemat som nu går in i ett intensivare skede. 9 matcher på 24 dagar lär få tabellen att sätta sig och om Malmö vill hänga på slutspelståget lär det behövas ett betydligt högre poängsnitt.

Malmö Redhawks har inlett SHL med 15 poäng på 9 matcher, en poängskörd som överraskar många. Men vad säger man inom klubben och laget om säsongsupptakten? Nedsläpp Redhawks tog sig till Malmö arena för att i tur och ordning prata med vd:n Patrik Sylvegård, tränaren Tomas Kollar och forwarden Carl (eller Calle) Persson. Kent Leijon Jönsson får också möjlighet att summera sina intryck från SHL-inledningen och blicka fram emot fortsättningen. Ljudet kan upplevas som lite ojämnt – Nedsläpp Redhawks ber ödmjukt om ursäkt och hoppas på överseende.

Christian Gustafsson och Jesper Hallberg är tillbaka i etern. I dag om: • Vi utser frågetecken, nyckelspelare och utropstecken i IKO, Kalmar och Nybro • Arenan avblåst – rapport från presskonferensen • Så kan "nya BGHC" bli • Första intrycken efter IKO-Linköping • IKO (och Jesper) åker till Gotland • En liten Filiph Engsund-nyhet • Engström och Dahlström – var hamnar dom? • Dags för årsmöte Med mera!

Christian Gustafsson och Jesper Hallberg avslutar hockeysäsongen med ett mastodontavsnitt av Ickedickedoa. Två timmar om: • Arenan – senaste nytt. Analys av utredningen, blir det för dyrt?• IK-news! Stjärnövergången spricker? Vad återstår att värva? NHL-spelarens son på väg till IK.• IKO är rikast i allsvenskan. Genomgång av alla allsvenska lags ekonomi• IKO:s nya hyra• Han blir årets IK-flopp• Vad är en chansning?• EM! Vem vinner? Vilket svenskt landslagsmål är snyggast? Vad grämer oss mest, VM 02 eller EM 04?• Hänt i HA – spelare in och ut• Frågebonanza! Vi svarar på mängder av frågor.

Christian Gustafsson och Jesper Hallberg är tillbaka i etern. Den här gången om: • Ödeskvalet! • Viktor Lodin is back. • Skadeläget i HV. • Brunflo • Linje Solbacka • Calle Karlsson och de 13 andra • Muntlig rundtur i nya arenan • Filiph Engsund. Med mera!

Finalaren atarian, azken bi finalaurrekoetako errepasoa egiteko probestuko dugu. Ordu gutxiren buruan argituko da nori jantziko dion txapela, Begoña Iturrizak. Orain 40 urte Bertsozale elkartearen sorreran ibili zen, Santutxuko bertso eskolan. Gure bederatzikoari jarraipena emateko ere probestuko dugu. ...

Finalaren atarian, azken bi finalaurrekoetako errepasoa egiteko probestuko dugu. Ordu gutxiren buruan argituko da nori jantziko dion txapela, Begoña Iturrizak. Orain 40 urte Bertsozale elkartearen sorreran ibili zen, Santutxuko bertso eskolan. Gure bederatzikoari jarraipena emateko ere probestuko dugu. ...

Christian Gustafsson och Jesper Hallberg är tillbaka i etern. I dag ett späckat avsnitt om:  • Silly: Namnet på en spelare som IKO tittar på • Analys av Modokrossen och att ladan brann igen • Arenaarkitekten ser ut som en hybrid av K Svensson och en indiebandsbasist • Vad handlade Oscar Engsund för godis? • Vilka fyra IK-spelare är mest rockstjärnekompatibla? • Krisanalys: HV, Leksand, Rögle • Åke Svanstedt är lika känd som kungen och ”Yesterday” • ”Nice langos by Nace Langus” • Kaoset i barerna under läktaren i BGHC • Filmningar – därför kommer det aldrig försvinna från idrotten • Han är tränardrömnamnet för Leksand • Arenanytt. Reaktioner på skissen på nya arenan • Frågestund • IK:s nya kedjor inför Frölunda • Detaljen som talar för IK mot Frölunda och HV • Status på Hynek och Pilö ...och mycket mera!

Ett avsnitt som inte är helt som vanligt. Carin med familj har nämligen hamnat otäckt nära terrorattentatet i Belgien och hemma sitter Vivi och försöker få besked om Carin är okej. Vi får en inblick i en kväll och natt som skulle bli en sjuårings första stora fotbollsupplevelse men som blev något hel annat. Men också en tröst i att livet går vidare med en nästan brusten antenn och tjafs vid middagsbordet.Med: Vivi Wallin & Carin da SilvaProduktionsbolag: polpo playwww.polpoplay.com Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Studio Allsvenskan finns även på Patreon, där du får ALLA våra avsnitt reklamfritt direkt efter inspelning. Dessutom får du tillgång till våra exklusiva poddserier där vi släpper avsnitt tisdag till fredag varje vecka. Bli medlem här!I dagens Studio Allsvenskan ringer vi Sportbladets Linn Nordström som var på plats i Bryssel tidigare i veckan och ger sin ögonblicksskildring av vad som hände på arenan och på natten efteråt, när alla skulle tillbaka till sina hotell och sedan hem till Sverige igen.Hur mår hon? Vad tror hon om de svenska supportrarnas framtida fotbollsresor?Birro såg Italien förlora borta mot England och så går vi igenom nyheterna som inträffat i fobolls-Sveirge vid sidan av tragedin i Bryssel.Följ Studio Allsvenskan på sociala medier: Twitter!Facebook!Instagram!Youtube!TikTok! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Ni kan det här nu, IF Elfsborg vinner och den optimistiskt pessimistiska trion poddar. Denna gång bjuds publikrekryteraren Alexander Siniorg in för intervju. Så det blir lika mycket fokus på MFF-matchen som Peking-matchen. Lyssna på avsnittet här.

Vad förenar en tysk romantisk diktare med militärt överintresserade svenska män? En evig fråga ska det visa sig. Författaren Måns Wadensjö funderar på vem som egentligen avgör vad som är märkvärdigt. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I september 1786 bröt Johann Wolfgang von Goethe i hemlighet upp från sitt eget födelsedagsfirande, och reste söderut med häst och vagn. Han hade just fyllt 37, och var trött och utschasad efter de senaste årens hårda arbete som hovman och administratör. Nu längtade han till Italien, till värmen och till skönheten – inte helt olikt alla dem som idag åker dit med tåg eller flyg för att återhämta sig och uppleva något nytt på en och samma gång; ja, det är som om värme och gamla ruiner ibland är den enda verksamma medicinen mot stress och mot en vardag som blivit alltför förutsägbar och trång.Senare skulle Goethes resa till Italien bli berömd, men nu reste författaren inkognito, och det dröjde inte länge innan han stötte på problem. På väg över Gardasjön drevs han iland i den lilla staden Malcesine, på gränsen mellan republiken Venedig och den tysk-romerske kejsarens domäner.För att göra det bästa av uppehållet bestämde sig Goethe för att teckna av stadens vackra men förfallna borg. Porten stod öppen, där fanns inga vakter och stenarna hade börjat falla isär – men medan han sitter där och skissar börjar en folkmassa att samlas runtomkring. Byborna stirrar på den tecknande främlingen, och till slut går en av dem fram till Goethe, tar ifrån honom hans papper och river itu det. För dem är borgen i Malcesine vad vi idag skulle kalla för ett skyddsobjekt, och de misstänker honom för att vara en kejserlig agent i färd med att spionera ut deras befästningar. För att reda ut saken tillkallas de lokala myndigheterna, och i en komisk och stiliserad dialog försöker Goethe först av allt peka ut borgens förfall och avsaknaden av portar – i allt detta, säger han, har han inte sett något annat än en ruin. Så lätt slipper han dock inte undan, för då undrar stadens aktuarie vad som egentligen är så märkvärdigt med borgen att den ska tecknas av, om den nu bara är en ruin.Men, invänder Goethe, hela Italien är ju fullt av ruiner som har tecknats av hundratals gånger, jag är själv på väg till Verona för att se amfiteatern där och kommer helt säkert att teckna av den också. Arenan i Verona, svarar ämbetsmannen, Det är ju en världsberömd romersk byggnad, men med dessa torn finns ingenting märkvärdigt utom att de utgör gränsen mellan Venedig och kejsardömet, och därför inte ska spioneras på. Det spelar ingen roll med vilka romantiska brösttoner Goethe hyllar platsens skönhet – för byborna är det lika svårt att se något märkvärdigt i den borg de passerar varje dag, som det är för Goethe att se ett försvarsverk i en medeltida ruin.Märkvärdigt nog är Goethe inte helt ensam om att ha hamnat i denna belägenhet. Under våren 2022 hölls här i Sverige rättegångar mot vad som i pressen beskrevs som ett nätverk av så kallade ”MÖP:ar” eller Militärt Överintresserade Personer. Männen hade gripits av Säkerhetspolisen i gryningsräder, och stod åtalade för att ha dokumenterat och delat bilder och ritningar av bunkrar och andra skyddsobjekt.Själva hävdade männen å ena sidan att de gjorde det av historiskt intresse – å den andra att anläggningarna var föråldrade och saknade militärt värde. Eller, som en av dem sade till DN: ”Jag hade uppfattningen att det inte var hemligt. Jag fick ju uppgifter från Lantmäteriet.”Goethe kan man anklaga för mycket, men knappast för att ha varit en MÖP. Ändå har han och MÖP:arna någonting gemensamt. För om man för ett ögonblick släpper den juridiska aspekten är båda dessa händelser på sätt och vis strider om vem som har tolkningsföreträdet när det kommer till de hemliga anläggningarna. Är det de myndigheter som eventuellt vill använda dem i krigiskt syfte någon gång – eller är det Goethe och MÖP:arna, som har en mer emotionell relation till dem?MÖP:arnas intresse må vara snävt militärhistoriskt – men säg vilket hobbyhistoriskt intresse som när allt kommer omkring inte är av estetisk natur. Båda dessa situationer ställer oss inför samma fråga: Är dessa byggnader märkvärdiga för att de utgör en del av rikets försvar, eller för att de äger en skönhet och säger oss någonting om tiden som har gått?För Goethes del gick det till slut bra. Det brukade göra det. Byborna trodde honom då han sade att han kom från den fria staden Frankfurt, och inte alls stod i kejsarens tjänst. Kanske lyckades han också övertyga några av dem med sitt estetiska resonemang, för det som fällde avgörandet till hans fördel var en kvinna i folksamlingen som höjde rösten och sade: ”Vi ska i all vänlighet låta den här mannen gå, så att han kan tala gott om oss bland sina landsmän och uppmuntra dem att besöka Malcesine, vars sköna läge verkligen är värt att beundras av besökare.” Det är ord som i efterhand har kommit att låta profetiska – Gardasjön är idag ett av Italiens mest exklusiva turistmål, och till Malcesine kommer många för att se just den borg som Goethe tecknade av.Som läsare är det förstås frestande att i den här lilla historien identifiera sig med Goethe, den nya tidens företrädare som förklarar för byborna att också deras gamla borg har ett historiskt värde. Så var Goethe också verksam i en tid då vad den franske historikern Francois Hartog kallar för en ”historicitetsregim” höll på att avlösa en annan, då alltmer av tänkandet på tiden inriktades emot framtiden; i det skiftet sattes även det förflutna i rörelse, så att det som för en tid sedan var ”nyss” plötsligt förvandlades till ”för längesen.” Så framställer Goethe själv det hela, och vi skulle förmodligen se på borgen med ungefär samma ögon som han.Men kanske gör vi det väl enkelt för oss själva då. För vad säger egentligen att hans sätt att se på ruinen är mer riktigt än bybornas? Det han gör är att komma dit utifrån, och lyfta ut byggnaden ur dess politiska och vardagliga kontext, för att i stället placera den i en estetisk och historisk kategori. Det är ingen liten sak – och sådana strider om vem som har tolkningsföreträdet till historien har vi gott om än idag.Det estetiska intresset är inte alltid mer självklart eller mer oskyldigt än något annat – det kan lika gärna brukas för att ta över och definiera om det som för en annan fortfarande är både problematiskt och fullt av liv. Hos vem ligger egentligen mandatet att bestämma vad som är vackert, vad som är aktuellt och vad som är förflutet redan nu?Kanske borde vi därför lyssna på båda sidorna i den här debatten, och påminna oss om att historien aldrig är neutral eller ligger i vila i väntan på att vi ska upptäcka den. På ett eller annat sätt är den alltid redan i bruk, och varje gång vi betraktar den ger vi den en ny mening, som kanske säger mer om oss, om våra behov och om vår tid än om det som en gång var.Och det är faktiskt sant även när vi bara är ute efter att koppla av i värmen för en tid, och fly en vardag som har blivit förutsägbar och trång.Måns Wadensjö, författare och kritiker

Malmö Redhawks ligger sist i tabellen och har förlorat 14 av 16 hemmamatcher i Arenan. I det senaste avsnittet av Redhawkspodden med Mattias Nilsson och Kent Leijon Jönsson gästar supportern Björn Holmgren. Bland annat diskuteras kaptensförändringen, värvningar och hur det är att vara supporter i motvind. Vad kan rädda Redhawks från ett kvalspel? Och hur går tongångarna bland supportrarna? Dessutom får vi höra tankar om vad kan lyfta stämningen på Redhawks hemmamatcher? Och vad tycker Björn egentligen om ett eventuellt kvalspel mot Rögle?

Nio raka förluster på hemmaplan. Och en plats i tabellens bottenskikt. Det går tungt för Malmö Redhawks. I det senaste avsnittet av Redhawkspodden diskuterar Mattias Nilsson och Kent Leijon Jönsson Malmö Redhawks kämpiga situation, målvakten Daniel Marmenlinds storspel och vad laget måste göra för att bryta den dystra trenden. Kanske med hjälp av en grön buss från Kirseberg? Dessutom diskuteras tränarfrågan och tisdagens Skånederby mot Rögle.

Christian Gustafsson och Jesper Hallberg är tillbaka i etern. Klart gladare än förra veckan. Ett dyngmatigt avsnitt: • Stor kartläggning av nyförvärvet Gustaf Westlund: uppväxten i Djursholm, favoritboken, prestigeuniversitetet och sommarstället i Hugh Grants Torekov • Fem poäng mot Abbott • Vi quizar med Patrik Karlkvist  • Bottenskiktet har satt sig • De två tränarna riskerar att få sparken • Karla lockar Engsund till IK • Quizsucccén i Hultsfred! • Stålbads-sparpaketet – så påverkas arenaplanerna • Åtta landslagsspelare (inklusive Bellman och Öby) • Inför Färjestad och LHC • Brax som skolmat? • Evan McGraths kusin i Västervik ...MED MERA!

Colabora Con Biblioteca Del Metal: En Twitter - https://twitter.com/Anarkometal72 Y Donanos Unas Propinas En BAT. Para Seguir Con El Proyecto De la Biblioteca Mas Grande Del Metal. Muchisimas Gracias. La Tienda De Biblioteca Del Metal: Encontraras, Ropa, Accesorios,Decoracion, Ect... Todo Relacionado Al Podcats Biblioteca Del Metal Y Al Mundo Del Heavy Metal. Descubrela!!!!!! Ideal Para Llevarte O Regalar Productos Del Podcats De Ivoox. (Por Tiempo Limitado) https://teespring.com/es/stores/biblioteca-del-metal-1 Children of Bodom fue una banda finlandesa de Death metal melódico formada en 1993 en Espoo bajo el nombre de Inearthed. Luego de que Alexi perdiera los derechos del nombre de la banda debido a que ex-miembros de la banda le ganaron la batalla legal, por ello Alexi Laiho y Daniel Freyberg deciden cambiar el nombre de la banda a Bodom After Midnight, hasta que la misma terminaría debido al fallecimiento de Laiho.La banda se formó en el año 1993 por el vocalista y guitarrista Alexi Laiho y el baterista Jaska Raatikainen bajo el nombre de Inearthed. Con Inearthed, todos los integrantes originales de Children of Bodom, excepto el teclista que entró a formar parte del grupo cuando cambió el nombre, editaron sus primeras demos antes de fichar por la discográfica Spinefarm Records. El actual nombre proviene de un célebre crimen, aún sin resolver, ocurrido en el Lago Bodom en Finlandia en los años 1960; en aquel lago un atacante desconocido asesinó a puñaladas a tres jóvenes en medio de la noche.En su día sorprendieron con su disco Something Wild (1997) por su virtuosismo. La banda se consolidó con sus dos siguientes trabajos, Hatebreeder y Follow the Reaper, los cuales les dieron a conocer en toda Europa. Siguieron con el álbum Hate Crew Deathroll, más duro y menos melódico que los anteriores. Poco después de lanzar Hate Crew Deathroll el guitarrista Alexander Kuoppala abandonó la formación siendo reemplazado por Roope Latvala. Después de una larga gira por Europa y Estados Unidos, editaron un EP y un DVD, ambos bajo el título Trashed, Lost & Strungout, en el cual se incluyen dos temas nuevos y dos versiones, "Bed of Nails" de Alice Cooper y "She's Beautiful" de Andrew W.K. El DVD incluye varios temas en directo de la que sería la última actuación de la banda con Alexander en la segunda guitarra extraídos del festival finlandés Tuska 2003, los videoclips del nuevo tema "Trashed, Lost & Strungout" y de "Sixpounder" y media hora de metraje en el que la banda recorre Helsinki, mostrando el lago Bodom, el local en el que ensayan y el club Tavastia.Después de otra minigira por los Estados Unidos el grupo volvió a sumergirse en el estudio para comenzar con la grabación de Are You Dead Yet?, el cual incluía varios elementos industriales y presenta una innovación en el estilo de la banda. El primer sencillo del álbum fue "In your Face". El sonido es potente y crudo, con un ligero toque de la nueva escuela y reduciendo la melodía de otras entregas de los jóvenes fineses. La sorpresa llega con el segundo tema del sencillo, "Oops!... I Did It Again", una versión de la cantante pop Britney Spears.El 10 de octubre de 2006 se lanzó un nuevo DVD, titulado Chaos Ridden Years - Stockholm Knockout Live, producción filmada el 5 de febrero en el Arenan de Estocolmo, Suecia. La nueva placa contiene más de 3 horas completas divididas en: el show completo en Suecia dirigido por Patric Ullaeus, videos, fotografías y un documental inédito sobre la historia de la banda. En el 2008 lanzaron Blooddrunk, con su primer sencillo llamado "Tie My Rope". Con este nuevo disco la banda cambió un poco su estilo. Al año siguiente la banda sacó Skeletons in the closet, un álbum que contiene casi todos sus covers hasta aquella fecha. El corte de difusión de este álbum fue "Lookin' at my Backdoor", tema popularizado por Creedence Clearwater Revival. El video de la versión es una parodia del video original.La banda realizó una gira por Europa promocionando su nuevo y séptimo álbum de estudio, Relentless Reckless Forever, que vio la luz el 8 de marzo de 2011 y que tuvo como singles las canciones "Was It Worth It?" y "Ugly", que dio nombre a la gira. Al año siguiente la banda lanzó a la venta su primer álbum recopilatorio, Holiday at Lake Bodom. El disco contiene los mejores éxitos de todos sus discos (desde sus inicios con Something Wild hasta el reciente Relentless Reckless Forever), con el objetivo de celebrar sus 15 años de carrera musical. Posteriormente, tras casi dos años del lanzamiento de Relentless Reckless Forever, la banda anunció el lanzamiento de su octavo álbum, llamado Halo of Blood, el cual se lanzó el 11 de junio de 2013 bajo el sello discográfico de Nuclear Blast Records.El pasado 29 de mayo Children Of Bodom comunicaba oficialmente por medio de su página oficial de Facebook, la salida de Roope Latvala, guitarrista que ha formado en la banda desde la salida de Alexander Kuoppala en 2003. Su comunicado decía lo siguiente: Queridos COB Hatecrew, tenemos algo que compartir con vosotros en este momento. Nuestro amigo, hermano y guitarrista desde hace 12 años, Roope, ya no está con la banda. La forma en que nos hemos separados hace que no haya mala sangre, no le deseamos más que lo mejor y le damos las gracias por permitirnos compartir con él los últimos 12 años de nuestras vidas. Queremos que sepan que esto no va a afectar a los próximos conciertos ni a las grabaciones del nuevo álbum que ya está mezclado, masterizado, heavy como la mierda y listo para salir!. Nos vemos pronto! . Sorpresivamente, la noche del sábado 30 de mayo, en un concierto que el grupo ofrecía en el Nosturi de Kelsinki, Finlandia, anunciaba la incorporación del guitarrista Antti Wirman, hermano del tecladista Janne Wirman quien sustituiría temporalmente a Roope Latvala para las presentaciones en vivo mientras el grupo se encontraba en búsqueda de un nuevo guitarrista. Pocos días después, Children of Bodom anunciaba todos los detalles de su nuevo álbum de estudio, noveno en la carrera de la banda: I Worship Chaos, este mismo fue lanzado el 2 de octubre bajo el sello de Nuclear Blast Records, cuyo diseño de la portada estuvo en colaboración del artista finlandés Tuomas Korpi.En una entrevista con Noizr Zine, hecha el 14 de septiembre de 2017, el teclista Janne Wirman respondió la pregunta sobre los futuros planes sobre la dirección musical de la banda, en el que se avecinaba una nueva producción de un álbum con el "mismo equipo de producción" (Mikko Karmila y Mika Jussila)El 1 de noviembre de 2019 Children Of Bodom anunciaron su último concierto con su formación original bajo ese nombre, y el 15 de diciembre del mismo año dan dicho show en el Ice Hall de Helsinki, el concierto fue denominado como "A Chapter Called Children Of Bodom" (Un capítulo llamado Children Of Bodom). Tanto Janne Wirman, Henkka Seppälä como Jaska Raatikainen dejaron la banda luego de dicho concierto. El anuncio fue el siguiente: "Tras 25 años con la banda, cientos de shows y 10 álbumes de estudio, Henkka, Jaska y Janne han decidido dar un paso al costado y cambiar la dirección de sus vidas. Alexi y Daniel dieron anuncios de sus planes sobre mantenerse creando música en el futuro". Posteriormente se da la noticia de que el vocalista Alexi Laiho (único miembro fundador restante) perdió los derechos del nombre de la agrupación tras la ruptura con los anteriores miembros banda, de esta forma ya no podría crear música bajo el nombre de Children of Bodom, tomando así la decisión de cambiarle el nombre a la banda, tras eso mismo Alexi Laiho junto al guitarrista Daniel Freyberg pasan de llamarse Children Of Bodom a Bodom After Midnight, Graban un disco en forma de EP llamado Paint The Sky With Blood y Dan algunos conciertos, pero esto no duraría mucho, ya que el 29 de diciembre de 2020, Alexi Laiho muere, poniendo fin al proyecto y dejando trunca cualquier posibilidad de reunir a la anterior formación, pero como despedida el 23 de abril del 2021 publican el disco antes mencionado de forma póstuma, así disolviéndose para siempre.

Colabora Con Biblioteca Del Metal: En Twitter - https://twitter.com/Anarkometal72 Y Donanos Unas Propinas En BAT. Para Seguir Con El Proyecto De la Biblioteca Mas Grande Del Metal. Muchisimas Gracias. La Tienda De Biblioteca Del Metal: Encontraras, Ropa, Accesorios,Decoracion, Ect... Todo Relacionado Al Podcats Biblioteca Del Metal Y Al Mundo Del Heavy Metal. Descubrela!!!!!! Ideal Para Llevarte O Regalar Productos Del Podcats De Ivoox. (Por Tiempo Limitado) https://teespring.com/es/stores/biblioteca-del-metal-1 Children of Bodom fue una banda finlandesa de Death metal melódico formada en 1993 en Espoo bajo el nombre de Inearthed. Luego de que Alexi perdiera los derechos del nombre de la banda debido a que ex-miembros de la banda le ganaron la batalla legal, por ello Alexi Laiho y Daniel Freyberg deciden cambiar el nombre de la banda a Bodom After Midnight, hasta que la misma terminaría debido al fallecimiento de Laiho.La banda se formó en el año 1993 por el vocalista y guitarrista Alexi Laiho y el baterista Jaska Raatikainen bajo el nombre de Inearthed. Con Inearthed, todos los integrantes originales de Children of Bodom, excepto el teclista que entró a formar parte del grupo cuando cambió el nombre, editaron sus primeras demos antes de fichar por la discográfica Spinefarm Records. El actual nombre proviene de un célebre crimen, aún sin resolver, ocurrido en el Lago Bodom en Finlandia en los años 1960; en aquel lago un atacante desconocido asesinó a puñaladas a tres jóvenes en medio de la noche.En su día sorprendieron con su disco Something Wild (1997) por su virtuosismo. La banda se consolidó con sus dos siguientes trabajos, Hatebreeder y Follow the Reaper, los cuales les dieron a conocer en toda Europa. Siguieron con el álbum Hate Crew Deathroll, más duro y menos melódico que los anteriores. Poco después de lanzar Hate Crew Deathroll el guitarrista Alexander Kuoppala abandonó la formación siendo reemplazado por Roope Latvala. Después de una larga gira por Europa y Estados Unidos, editaron un EP y un DVD, ambos bajo el título Trashed, Lost & Strungout, en el cual se incluyen dos temas nuevos y dos versiones, "Bed of Nails" de Alice Cooper y "She's Beautiful" de Andrew W.K. El DVD incluye varios temas en directo de la que sería la última actuación de la banda con Alexander en la segunda guitarra extraídos del festival finlandés Tuska 2003, los videoclips del nuevo tema "Trashed, Lost & Strungout" y de "Sixpounder" y media hora de metraje en el que la banda recorre Helsinki, mostrando el lago Bodom, el local en el que ensayan y el club Tavastia.Después de otra minigira por los Estados Unidos el grupo volvió a sumergirse en el estudio para comenzar con la grabación de Are You Dead Yet?, el cual incluía varios elementos industriales y presenta una innovación en el estilo de la banda. El primer sencillo del álbum fue "In your Face". El sonido es potente y crudo, con un ligero toque de la nueva escuela y reduciendo la melodía de otras entregas de los jóvenes fineses. La sorpresa llega con el segundo tema del sencillo, "Oops!... I Did It Again", una versión de la cantante pop Britney Spears.El 10 de octubre de 2006 se lanzó un nuevo DVD, titulado Chaos Ridden Years - Stockholm Knockout Live, producción filmada el 5 de febrero en el Arenan de Estocolmo, Suecia. La nueva placa contiene más de 3 horas completas divididas en: el show completo en Suecia dirigido por Patric Ullaeus, videos, fotografías y un documental inédito sobre la historia de la banda. En el 2008 lanzaron Blooddrunk, con su primer sencillo llamado "Tie My Rope". Con este nuevo disco la banda cambió un poco su estilo. Al año siguiente la banda sacó Skeletons in the closet, un álbum que contiene casi todos sus covers hasta aquella fecha. El corte de difusión de este álbum fue "Lookin' at my Backdoor", tema popularizado por Creedence Clearwater Revival. El video de la versión es una parodia del video original.La banda realizó una gira por Europa promocionando su nuevo y séptimo álbum de estudio, Relentless Reckless Forever, que vio la luz el 8 de marzo de 2011 y que tuvo como singles las canciones "Was It Worth It?" y "Ugly", que dio nombre a la gira. Al año siguiente la banda lanzó a la venta su primer álbum recopilatorio, Holiday at Lake Bodom. El disco contiene los mejores éxitos de todos sus discos (desde sus inicios con Something Wild hasta el reciente Relentless Reckless Forever), con el objetivo de celebrar sus 15 años de carrera musical. Posteriormente, tras casi dos años del lanzamiento de Relentless Reckless Forever, la banda anunció el lanzamiento de su octavo álbum, llamado Halo of Blood, el cual se lanzó el 11 de junio de 2013 bajo el sello discográfico de Nuclear Blast Records.El pasado 29 de mayo Children Of Bodom comunicaba oficialmente por medio de su página oficial de Facebook, la salida de Roope Latvala, guitarrista que ha formado en la banda desde la salida de Alexander Kuoppala en 2003. Su comunicado decía lo siguiente: Queridos COB Hatecrew, tenemos algo que compartir con vosotros en este momento. Nuestro amigo, hermano y guitarrista desde hace 12 años, Roope, ya no está con la banda. La forma en que nos hemos separados hace que no haya mala sangre, no le deseamos más que lo mejor y le damos las gracias por permitirnos compartir con él los últimos 12 años de nuestras vidas. Queremos que sepan que esto no va a afectar a los próximos conciertos ni a las grabaciones del nuevo álbum que ya está mezclado, masterizado, heavy como la mierda y listo para salir!. Nos vemos pronto! . Sorpresivamente, la noche del sábado 30 de mayo, en un concierto que el grupo ofrecía en el Nosturi de Kelsinki, Finlandia, anunciaba la incorporación del guitarrista Antti Wirman, hermano del tecladista Janne Wirman quien sustituiría temporalmente a Roope Latvala para las presentaciones en vivo mientras el grupo se encontraba en búsqueda de un nuevo guitarrista. Pocos días después, Children of Bodom anunciaba todos los detalles de su nuevo álbum de estudio, noveno en la carrera de la banda: I Worship Chaos, este mismo fue lanzado el 2 de octubre bajo el sello de Nuclear Blast Records, cuyo diseño de la portada estuvo en colaboración del artista finlandés Tuomas Korpi.En una entrevista con Noizr Zine, hecha el 14 de septiembre de 2017, el teclista Janne Wirman respondió la pregunta sobre los futuros planes sobre la dirección musical de la banda, en el que se avecinaba una nueva producción de un álbum con el "mismo equipo de producción" (Mikko Karmila y Mika Jussila)El 1 de noviembre de 2019 Children Of Bodom anunciaron su último concierto con su formación original bajo ese nombre, y el 15 de diciembre del mismo año dan dicho show en el Ice Hall de Helsinki, el concierto fue denominado como "A Chapter Called Children Of Bodom" (Un capítulo llamado Children Of Bodom). Tanto Janne Wirman, Henkka Seppälä como Jaska Raatikainen dejaron la banda luego de dicho concierto. El anuncio fue el siguiente: "Tras 25 años con la banda, cientos de shows y 10 álbumes de estudio, Henkka, Jaska y Janne han decidido dar un paso al costado y cambiar la dirección de sus vidas. Alexi y Daniel dieron anuncios de sus planes sobre mantenerse creando música en el futuro". Posteriormente se da la noticia de que el vocalista Alexi Laiho (único miembro fundador restante) perdió los derechos del nombre de la agrupación tras la ruptura con los anteriores miembros banda, de esta forma ya no podría crear música bajo el nombre de Children of Bodom, tomando así la decisión de cambiarle el nombre a la banda, tras eso mismo Alexi Laiho junto al guitarrista Daniel Freyberg pasan de llamarse Children Of Bodom a Bodom After Midnight, Graban un disco en forma de EP llamado Paint The Sky With Blood y Dan algunos conciertos, pero esto no duraría mucho, ya que el 29 de diciembre de 2020, Alexi Laiho muere, poniendo fin al proyecto y dejando trunca cualquier posibilidad de reunir a la anterior formación, pero como despedida el 23 de abril del 2021 publican el disco antes mencionado de forma póstuma, así disolviéndose para siempre.

Datorren igandean jokatuko dira Emakume Master Cup-ek antolaturiko Nafarroako Foru Komunitatea torneoko finalak. ...

Framburna av en extatisk hemmapublik kvitterade Färjestad finalserien. Följ med Slutspelspodden bakom kulisserna och lyssna till Expressens Adam Johansson, nye FBK-tränaren Niklas Fogström, C More-duon Björn Oldeen och Staffan Kronwall samt Värmlands mysigaste röst: Radiosportens Mats Fagerström.

Christian Gustafsson och Jesper Hallberg är tillbaka i poddstudion. I dag blir det snack om det givna – holmgången mot Rögle. Dessutom knackar IKO-klubbchefen Martin Åkerberg på i poddstugan och pratar om läget i stormens öga: de potentiella NHL-miljonerna, nya arenan, ekonomiska plusset, spelarbonusar och lärdomarna ett slutspel ger. Väl mött!

Christian Gustafsson och Jesper Hallberg är tillbaka i studion på Köpmangatan. Idag med följande innehåll: • Den hyperviktiga Färjestadssegern • Purfärsk intervju med Plato • Tabellanalys – alla streck dissekeras • Platos och MØB:s succéer – vad betyder det för lagbygget? • Match för match – så många poäng ska IKO ta under resten av grundserien  • Poängligan • Hyneks engelska • Truppbygget • Engström • Frågor ...med mera!

Christian Gustafsson och Jesper Hallberg är tillbaka i etern. I dag om: • Sex platser där nya arenan kan hamna. • Olofsson till OS – hur påverkas IKO • Västeråsspelaren nobbade IKO • Snittabellen • Brynäs 0491-förbannelse

Christian Gustafsson och Jesper Hallberg intar poddstudion på Köpmangatan. I dag blev det snack om: • Två spelare på väg att förlänga kontrakten • Där skulle nya arenan kunna hamna • Vilka IKO-spelare är OS-aktuella? • OS-diss • Den prekära Dale Weise-situationen ...och en massa annat

Rögles smakstart och Catena arenas utbyggnad är två av ämnena i veckans avsnitt av Röglepodden. Bortasegrar mot Örebro och Leksand – Rögle har fått bästa möjliga start på SHL-säsongen. Linus Ahlin, Mattias Hjälm och Daniel Rooth benar ut orsakerna till att Rögle stått stadigt när många av konkurrenterna blandat och gett i upptakten. Ett annat ämne som avhandlas är utbyggnaden av Catena arena. Daniel Rooth fick en visning där för en vecka sedan och berättar om sina intryck från byggröran. Dessutom diskuteras Adam Edströms månadslånga frånvaro och poddtrion bjuder på Röglerelaterade spaningar från Nordamerika och Ryssland.

Nyheterna Radio 17.00

Läget i laget och läget i arenan inför SHL-premiären – hur väl står sig Rögle och hur kommer det att bli i arenan när publiken är tillbaka? Det är två av huvudpunkterna i veckans avsnitt av Röglepodden. Den här onsdagseftermiddagen var speciell för HD-medarbetarna bakom Röglepodden. För första gången någonsin valde vi att livesända ett avsnitt, vilket finns att kolla på i efterhand på hd.se. Avsnittet finns nu också att tillgå i de sedvanliga kanalerna där ni brukar lyssna. Här tar Daniel Rooth, Linus Ahlin och Mattias Hjälm upp det senaste i laget med bara tre dygn kvar till SHL-premiären borta mot Örebro. Lagdel för lagdel gås igenom. Hur ser laget ut att formas? Vem står? Backpar? Kedjor? Hur väl rustat är Rögle jämfört med övriga lag i SHL? När Rögle efter sju raka bortamatcher (om matchkalendern inte ändras) på grund av ombyggnationen kommer hem till Catena arena har regeringen lyft bort deltagartaket i allmänna sammankomster och publik tillåts igen. Och i den första hemmamatchen 9 oktober väntar – ett derby... Arenan lär koka då. Den oväntade tajmingen pratar vi också om. Lyssnarfrågor besvaras. En av dem är vilka spelare vi tror flippar och vilka vi tror floppar? Och varför har Mattias Hjälm en sådan konstig sko? Kaptenerna i Rögle är ytterligare ett ämne. Välkommen att lyssna.

Det här är berättelsen om gatuhustlern som lyckades bli den första hiphopmiljardären. Det är den 25 november 2003 och det ökända Madison square garden är fullsatt. När konserten ska börja släcks arenan ner och en ensam strålkastare lyser upp mot taket. Publikens blickar följer efter ljuset och får se en vit basket-tröja hissas. Det är så man gör när en spelare ska gå i pension men istället för en basketspelares namn står i röd text Roc-A-Fella och nummer ett. Det här är inte bara en konsert det är Jay-Zs stora avskedsfest. Jay-Z har genom åren sett flera rappares karriärer ta slut. De som inte dött på grund av gatuvåldet har istället ansetts för gamla för att rappa. Nu har har åren börjat komma ikapp även Jay-Z och han tänker inte lämna sitt öde åt slumpen. Kungen av New York ska, 34 år gammal, gå i pension. Kvällen är stjärnspäckad med artister som Missy Elliot, R.Kelly och Beyonce. Efter tre timmar står Jay-Z ensam kvar på scen i pösiga jeans, stor vit basket-tröja och keps. Arenan fylls av hans mammas röst samtidigt som tusentals guldiga gnistor faller ner på scen. Jay-Z håller upp armen i en segergest och arenan släcks. Konserten är slut och Jay-Z ska dra sig tillbaka från rampljuset. Många fans sörjer, andra är förvirrade över att han som är på toppen plötsligt ska sluta. Jay-Z själv säger att han inte längre har nått att rappa om och att hiphopen blivit töntig. Men alla tror inte på att det här skulle vara det sista man ser av stjärnan. Kan det vara så att det här bara är ett PR-trick för att överleva längre? P3 Musikdokumentär om Jay-Z är berättelsen om en av världens mest framgångsrika rappare. Hur han med sin hustlermentalitet lyckats hålla sig relevant i över 25 år. Dokumentären är gjord av Linnéa Beijer år 2021. Producent är Hanna Frelin Exekutiv producent är Axel Winqvist Tekniker är Fredrik Nilson P3 Musikdokumentär görs av Tredje Statsmakten Media. En av de främsta källorna till programmet är Jay-Zs självbiografi och memoar Decoded. Ljudklippen i dokumentären kommer från MTV News, Fade to black, Rap city, Made in America, Hot 97, CNN, Fox News, ABC News och Good Morning America.

Vad söker vi i konsten: en spegelbild av världen eller ett redskap att förändra den med? Kulturredaktionens Mårten Arndtzén ser hur aktivism och idealism riskerar att tränga ut leken ur kulturen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den  december 2019. I filmen Shadowlands (1993) finns en scen som aldrig släppt taget om mig. Den amerikanska poeten Joy Gresham är på besök hos sin litterära idol och blivande make, C.S Lewis, i Oxford. Med sig har hon sonen Douglas, en pojke i bokslukaråldern som förtrollats av den brittiske författarens berättelser om det magiska landet Narnia. I den här scenen hittar Lewis pojken på vinden i sitt hus. Han har just sökt igenom ett gammalt klädskåp - precis ett sådant som bildar porten till Narnia i den första boken, Häxan och lejonet. Det här skåpet är förstås bara ett skåp. Och för Douglas, en besvikelse av metafysiska proportioner. Passagen mellan världar är en arketyp med djupa och vitt förgrenade, kulturella rötter. Dess förutsättning är förstås gränsen, den klara åtskillnaden mellan en ordning och en annan. Verklighetens och fantasins, det heligas och det profanas, vardagens och festens. Utan gränsen är också varje form av lek omöjlig. Det slår den nederländske kulturhistorikern Johan Huizinga (18721945) fast i sin klassiska essä "Homo ludens", den lekande människan, från 1938: "Arenan, spelbordet, trollkretsen, templet, scenen, filmduken" - ja, till och med domstolen pekar han ut som en lekplats, otänkbar utan sin ram, "avgränsat, inhägnat, heligt område där särskilda regler gäller". Regler som inte tål något tvivel, för då störtar lekvärlden samman. Man kan tänka sig en fotbollsmatch där någon rullar in en andra boll på planen, eller ett schackparti där oenighet uppstår kring vilken regel som helst. Ändå är leken motsatsen till byråkrati. Dess väsen ligger i förmågan att entusiasmera, det roliga är dess mening. Dess första kännetecken är att den är fri, ja t.o.m frihet, skriver Huizinga. Hur går det ihop? Huizinga återger en anekdot, där en far försöker närma sig sin fyraårige son, som sitter på den främsta av en rad stolar och leker tåg. "Pappa", säger pojken "du får inte pussa lokomotivet, för då tror vagnarna att det inte är riktigt". Här finns alltså, redan hos ett litet barn, en ganska avancerad, dubbel blick på världen: pojken vet mycket väl att stolarna inte är tågvagnar. Och samtidigt är de det, så länge lekens rum kan fredas. Gränsen upprätthållas. Jag vet inte om pojken i Shadowlands, Douglas, hade låtit sig tröstas av detta - men ur lekens perspektiv fungerar klädskåpet verkligen som en passage till andra världar, så länge man accepterar att det bara är ett vanligt skåp. Också. Leken är, menar Huizinga, äldre än kulturen. Ja än själva mänskligheten, eftersom även djur leker. Men just den där dubbla blicken tycks gå förlorad i den civilisatoriska utvecklingen, på åtminstone ett av lekens områden: kultens. Inom antropologin finner Huizinga belägg för att den är verksam inom det man på hans tid kallar primitiva kulter. Den gamla tidens tro på andeväsen tycks inte vara helt igenom bokstavlig utan mer likna just leken, med dess dubbla blick på världen. I de moderna, monoteistiska religionerna krymper det förhandlingsutrymmet. Hashem, Allah och Kristus kan inte både finnas och inte. I konsten ser Huizinga också en nedgång, även om den kommer betydligt senare: sedan 1700-talet har konsten "förlorat mer än den vunnit av lekkvalitet", skriver han. Orsaken är inte minst dess allt högre, kulturella status: "Något av dess eviga barnslighet gick förlorat i den självsäkra kännedomen om egna benådade uppgifter". Homo Ludens kommer alltså ut 1938. Året innan har Berthold Brecht för första gången prövat sin "verfremdungseffekt" på scen: det dramaturgiska greppet att slå hål på illusionen och bryta igenom den så kallade fjärde väggen, till exempel genom att skådespelarna vänder sig ut mot salongen och talar direkt till publiken. Det här är bara ett av den konstnärliga modernismens oräkneliga angrepp på gränsen mellan konst och liv. Just den gräns förutan vilken ingen lek, i Huizingas mening, är möjlig. Men så är konsten inte heller någon lek, för Brecht. Inte ens en spegelbild av världen, utan en hammare att forma den med. Så här en dryg mansålder senare tycks det inte längre vara konstnären som håller i hammaren, utan publiken. Det är i varje fall den bild som förmedlas i den tyske konstkritikern Hanno Rauterbergs uppmärksammade essä "Hur fri är konsten? Den nya kulturstriden och liberalismens kris". Som så många gånger förr står striden om konstens frihet, det nya är varifrån attackerna mot den kommer. Inte längre, i första hand, från konservativa opinioner eller klåfingriga makthavare. Utan från de delar av publiken som kan åberopa någon form av utsatthet eller underordning. Rauterbergs essä är uppbyggd kring ett pärlband av exempel på, ofta framgångsrika, censurkrav som rests av eller för ursprungsbefolkningar, afroamerikaner, känsliga studenter, kränkta kvinnor och plågade djur. Upplösningen av gränsen mellan konst och liv har, menar Rauterberg, lett till en förväntan att konsten ska representera livet - men inte som spegel, alltså som det är - utan istället som det borde vara. Konsten blir en kompensatorisk inrättning, museerna ett slags "rena" platser i en smutsig värld. En liknande förväntan kan man se på litteraturen, i debatter kring prestigefulla priser och bokmässor. Liksom på teatern och inom televisionen, när övergreppsanklagade skådespelare ersätts eller klipps bort. Konstens frihet krymper som en följd av förväntningarna på dess förmåga som hammare - utan att livet för den skull verkar låta sig formas i någon större utsträckning. När modernisterna gav sig på gränsen mellan konst och liv var syftet inte alltid så instrumentellt. Tag Marcel Duchamp och hans ready-mades; cykelhjulet, flasktorkaren och urinoaren. Föremål som leker med konstens gräns mot livet, som - snarare än att försöka forma världen i någon bestämd riktning - tycks vilja öppna den för något av konstens frihet. Först efter kriget får de sin ikonstatus som konstbegreppets nemesis - beviset för att allt kan vara konst, att gränsen bara är en konvention. Vilket inte alls verkar ha varit Duchamps avsikt: intervjuad av konstkritikern Pierre Cabanne säger Duchamp att han aldrig avsåg att upphöja cykelhjulet och flasktorkaren till konst. "Det skedde bara i distraktion", säger han, "som förströelse". Den här intervjun görs i mitten av 1960-talet, när Duchamp för länge sedan lagt konsten på hyllan och istället gjort sig en semi-professionell karriär som schackspelare - en verksamhet som till punkt och pricka stämmer in på Johan Huizingas lekbegrepp: tydligt avgränsat från livet och absolut regelstyrt. Det var vad alla trodde - fram till året efter hans död. 1969 invigs det verk Duchamp i hemlighet arbetat på i över två decennier, Étant donnés, på konstmuseet i Philadelphia, USA. För att se det måste man först passera igenom den särskilda sal museet har för Duchamps arbeten; ett slags initiation, där vi träder in i just den här konstnärens speciella värld. Längst in i hörnet öppnar sig salen mot ett litet rum. Det är tomt, men i ena änden avslutat med en kraftig port i trä. Hårt väderbiten, uppenbart uråldrig, tycks den utlova passage till någon helt annan slags plats. Vi kan se den genom två små titthål i dörren: ett märkligt landskap badande i krispigt ljus, och med detaljer som kan oroa eller attrahera eller både och - som en naken kvinnokropp på en bädd av kvistar. Men närmare än så kommer vi inte: dörren saknar handtag. Vi kan förstås slå in den, och tvinga oss in. Men då skulle illusionen brytas, och istället för en värld skulle vi få en konstruktion; istället för ett mysterium: en atrapp. Vi skulle ha brutit mot reglerna, och överskridit gränsen. Och "så snart reglerna sättas åsido", konstaterar Johan Huizinga, "störtar lekvärlden samman. Då är leken förbi". Precis intill titthålen har träet i dörren en annan nyans, kanske är det spår av besökarna? Ett halvt sekels slitage från lekande människor. Mårten Arndtzén marten.arndtzen@sr.se

Mats Ingels och Rasmus Näsmans gästas den här veckan av Jesper Kandergård en av lagets yngre spelare som tagit en ordinarie tröja i år. ”Det här verkar som en lämplig säsong att få sitt genombrott på”, skrattar han. Vi pratar om att han är ännu en av en lång rad hockeyspelare från Arvika som hamnat i Leksand och varför mixen gammalt och ungt funkar så bra. ”De äldre spelarna i laget har gjort det lätt för oss nykomlingar att ta sig in i gemenskapen både på planen och utanför, säger Jesper” Sen ställer vi oss frågan hur kul det är att gå på hockey idag. Det finns faktiskt folk som lyckats nypa biljetter till de stängda eventen. Ruth och Jan-Ove Fix är två av Leksands supportrar som lyckats med bedriften att få gå på matcherna. ”Vi missade de första två hemmamatcherna men efter det har vi varit på plats, vi delar bord i restaurangen med ett par från Ludvika och ett par som flyttat hit från Mariestad för att få närmare till Leksands hemmamatcher” Hur säsongen slutar är det ingen som vet men Ruth har förhoppningar om att få fira ett SM-guld igen. ”Kanske inte i år, men inom snar framtid. Jag var på plats i Göteborg 1975 när Leksand slog Brynäs på neutral plan. Roland Eriksson avgjorde. Det vill jag vara med om en gång till i livet” säger Ruth. Trevlig lyssning!

I veckans avsnitt snackar vi svartsjuka, den första kärleken och romcom-ideal. Taika har kollat på tv-serien “Normala människor”, som är baserad på Sally Rooneys bok, och inser att hon känner igen sig lite väl mycket i en av seriens mest svartsjuka karaktärer. Taika berättar för Ronja om något hon aldrig vågade berätta för sitt ex och avslöjar hur det kändes att ha rätt om det hon misstänkt. Vi snackar också om hur det är att hamna mellan två människor som hör ihop och funderar på varför vi försökt köpa mera tid i förhållanden vars bäst före-datum redan gått. Tv-serien "Normala människor" har premiär 29.5 på Arenan.

Krispigt ljud och härligt, svängigt innehåll! Som vanligt pratar vi om den senaste och den kommande veckan. Är det verkligen unikt med ett topplag som är usla i slutet av serien? Vad sades egentligen i Lövens livesändning? Vad tycker Sebbe EGENTLIGEN om WOOO-ljudet i hallen? Rafflande är bara förnamnet. På med bältet för nu åker vi! Redigering, ljudmix, jinglar och vinjetter görs av Mikael Emsing

Dagens Hintro från Sälj & Kommunikationspodden släppas tisdagar, onsdagar, torsdagar och fredagar. Vi går igenom olika ämnen som bryts ner i korta avsnitt som är runt 7-8min. Högt tempo med reflektioner och tips. Mer info om Daniel Magnusson & Michael Kröger hittar du på följande sidor.www.humanchange.sewww.coachkroger.seInstagramhttps://www.instagram.com/coachmagnusson/https://www.instagram.com/coachkroger/

Hela FotbollsArena-redaktionen samlas den här veckan för att utvärdera förra årets spaningar och lirka fram vad som ska hända nästa år. Och framför allt - tacka för den här tiden. FotbollsArenan RIP.

Den här veckan tar Arenan en närmare titt på fenomenet provspel - där en bra insats helt kan forma framtiden för en fotbollsspelare. Veckans gäst Joakim Forsell var på plats när nystartade MFF Dam bjöd in spelare till provträning för att försöka ta plats i nästa års lag. Richard berättar om provspelet då han fick gå och ställa sig i målet. Och så avrundar vi 94-spellistan med att Håkan Mild får prata om sitt låtval och lova fina priser till våra Bollkunskap-vinnare.

Förbundskapten Janne Andersson klarade inte av att förklara det röriga EM-upplägget för sina spelare. Nu ska Arenan försöka göra det begripligt för (uthängda) mittbacksklippan Pontus Jansson.

Hålet efter Alicia Nordsten på Festivalen gapar tomt och det är fler som fattas på Arenan i Växjö. Sandra Collin blir åksjuk och konstaterar att pressen hittat sin gärningsman. Alla undrar vart även Alicias manager och pappa tagit vägen. Och en mystisk man studerar sändningen på TV och svär... “sabla amatörer”!

Den här veckan släpper Arenan sargen och tar sig an den ädla sporten ishockey. Hur förhåller den sig till fotbollen, vilka fördomar finns mellan sporterna och hur kan de inspireras av varandra? Till vår hjälp har vi i studion Malmö FF:s hockeyintresserade Eric Larsson (TV-puckenmeriter!) och från SHL Djurgårdens forward Henrik Eriksson. Vi försöker ta reda på varför hockeyspelare alltid värmer upp med att spela fotboll. Materialförvaltaren "Pudding" vet förstås vilka som varit bäst genom åren. Och i #Bollkunskap ska vi hitta en förstafemma av fotbollsspelare som inte gjort bort sig på hockeyrinken.

I rådande världsläge analyserar veckans Arena fotbollsspelares politiska ställningstaganden, är världen redo för åsikter i känsliga ämnen? Efter en helg full av politiska uttryck kring den turkiska invasionen i Syrien bjuder Arenan in författaren Ekim Caglar och ledarskribenten Erik Helmersson för att diskutera fotbollsspelares ställningstaganden. Vad kan vi kräva att spelare uttalar sig om, vad har man att vinna/förlora på att uttala sig politiskt och kommer det bli mer frispråkiga spelare i framtiden? Dessutom hyllar vi det brittiska folkets känsla för komik och kreativa humor i kölvattnet av Wagatha Christie-affären. Veckans #Bollkunskap ska med er hjälp bli den perfekta guiden till museum och utställningar med fotbollstema!

Att säga att YouTube är en radikaliseringsmaskin är en slutsats lika banal som att hävda att internet är trasigt. Visst ger dig algoritmerna mer och mer extrema varianter av vad du klickar på, men det är fortfarande du som klickar. De artiklar och böcker som hävdar något annat använder sig av anekdotisk bevisning eller drar lite väl långt gångna slutsatser på lite väl skakig grund.Däremot är YouTube intressant ur ett annat politiskt perspektiv, som ett ställe där unga kan forma sitt ideologiska medvetande och där långa politiska videos från högern och vänstern bara är ett klick ifrån varandra. Henrik Jönsson är en högprofilerad och högerprofilerad politisk YouTuber som släpper nya videos varje vecka. Man kan tycka vad man vill om Jönssons åsikter, men han förstår mekanismerna och vad som driver de politiskt aktiva på plattformen, och är därför rätt person att sätta dem i perspektiv. Förutom detta pratade vi också om vikten av optimering av thumbnails för att få fler klick, hur man förhåller sig till sin egen digitala persona och varför PewDiePie är YouTubes egen Peter Pan, pojken som växte upp men aldrig mognade. Bland annat.Referenser och rekommendationerBoken som nämns några gånger är "The Righteous mind” av Jonathan Haidt https://www.adlibris.com/se/bok/the-righteous-mind-9780141039169Förslag på politiska YouTube-kanalerJoe RoganDavid DobrikFrancesca Florentini / Newsbroke Natalie Wynn / ContrapointsCenk Uygur & Ana Kasparian / The Young turksCasey NiestatHenrik Jönsson- - - "Perspektiv" är en podd från Vadvivet.se Varje dag förklarar vi aktuella ämnen ur nya perspektiv på Instagram @vadvivet och på vadvivet.se Följ Per Grankvist på @pergrankvist och läs hans texter på pergrankvist.seProgramledare: Per Grankvist. Producent: Gabriella Lahti. Podden görs av VVV Media för Vadvivet.se See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Den här veckan har Arenan bokat tid hos doktorn. Tidigare landslagsläkaren Magnus Forssblad lovar svara på en massa konstiga frågor om hur det är att vara lagläkare. Går det att ställa en diagnos från tv-soffan och varför finns egentligen kylsprej? Vi samlade ihop alla våra mest nyfikna frågor och begav oss till doktor Forssblads klinik. En som tyvärr har besökt sjukhuset många gånger de senaste åren är IFK Göteborgs Patrik Karlsson Lagemyr. Den här veckan gäst i Arenan för att prata om hur man tar sig an ännu en rehabperiod. I förra veckans #Bollkunskap frågade vi efter svenska spelare med finsk bakgrund. Oj vilken lång lista det blev!

Finska herrlandslagets succéartade EM-kval har inspirerat Arenan att ägna hela veckans avsnitt åt vårt östra grannland. Hufvudstadsbladets Jonas von Wendt bevakar finsk fotboll och berättar om att det råder fotbollsfeber i Finland, men att det är dålig tajming med en Olympiastadion vars renovering försenats. Vi kollar statusen på damlandslaget med lagkapten Linda Sällström. Och i #Bollkunskap ger vi oss tusan på att vi kan hitta 75 svenska elitfotbollsspelare med någon slags finsk bakgrund.

Den här veckan träffar Arenan landslagets och Union Berlins hete forward Sebastian Andersson. Det har blivit tid att bjuda in Bengt Skött igen - "Så ska det låta" är tillbaka med de rätta allsvenska uttalen. Landslagen har den senaste veckan tränat på Gutevallen och Djursholms IP. Vilka fler mindre anläggningar har Blågult tränat på, och har du till och med varit där och tittat? Veckans ämne i #Bollkunskap!

Veckans gäst i Arenan är Djurgårdens lagkapten Marcus Danielson som berättar om sitt halvtidsjobb som ekonom på en revisionsbyrå mitt uppe i guldjakt och (eventuellt!) landslagsuppdrag. Dessutom lanserar Richard en idé för att de båda allsvenskorna ska få en återkommande tradition likt annandagsbandyn eller Vasaloppet. Derbyhelgen! I #Bollkunskap frågar vi efter fler än Antoine Griezmann som snott, eller lånat, sin målgest av en annan idrottare. Och så behöver vi hjälp med att hitta svenskar som likt Sebastian Andersson lyckats bli sin utländska klubbs första målskytt någonsin i den högsta divisionen.

Arenan är tillbaka från sommaruppehåll och rivstartar med att svara på lyssnarnas frågor och synpunkter. Till exempel varför programmet har ett sommaruppehåll. Redaktörer Andreas Matz och Richard Henriksson.

Arenan diskuterar förutsättningarna inför VM-semifinalen mellan Sverige och Nederländerna. Vad har hänt med lagen sedan EM-kvartsfinalen för två år sedan? Hur bra är de nederländska anfallsstjärnorna? Vem ska ersätta Fridolina Rolfö i den svenska startelvan? Och Richard utser Sverige till klara favoriter!

Arenan analyserar Sveriges seger mot Kanada i åttondelen och blickar fram emot nästa motståndare, ett spöke som heter Tyskland.

Inför Sveriges gruppfinal mot USA diskuterar Arenan om det är läge för Peter Gerhardsson att byta spelsätt. Med tanke på motståndet, är det nu Sverige ska gå tillbaka till att spela med tre innerbackar? Ska Magdalena Eriksson sparas med tanke på hennes gula kort som riskerar avstängning? Vad bara måste funka för att det ska bli seger, och hur stor chans har Sverige egentligen?

I det femte avsnittet blir det snack om uppehållet, nya arenan och läktarramsor.

I det femte avsnittet blir det snack om uppehållet, nya arenan och läktarramsor.