Podcasts about jugoslaviens

Slobodan Milosevic og Ivan Stambolic er bedste venner, og igennem mange år hjælper Ivan Stambolic Milosevic med at skabe sig en politisk karriere i Jugoslaviens kommunistparti. Men da magten så pludselig kommer indenfor rækkevidde, så viser Milosevic sig at være fuldstændig ligeglad med alt, hvad der hedder venskab og loyalitet - hvis han skal vælte Stambolic for selv at få succes - så gør han gerne det. Research: Oskar Bundgaard. Tilrettelæggelse: Nicholas Durup Thomsen og Oskar Bundgaard. Fortæller: Nicholas Durup Thomsen. Soundtrack & lyddesign: Anton Færch. DR Redaktør: Anders Stegger. Produceret for P3 af MonoMono. Litteraturliste: Branson, Louise og Dusko doder(1999): Milosevic : portrait of a tyrant Cohen, Lenard J.(2000)Serpent in the bosom : the rise and fall of Slobodan Milosevic Donia, Robert J.(2015): Radovan Karadzic: Architect of the bosnian genocide Independent International Commission on Kosovo(2000): The Kosovo report : conflict, international response, lessons learned Lebor, Adam(2004): Milosevic: a biography Sell, Louis(2003): Slobodan Milosevic and the destruction of Yugoslavia

I dette afsnit tager Mila og Alexander dig med på en rejse i gennem Balkans farverige og dynamiske Eurovision historie. Vi starter ved Jugoslaviens gennembrud i 1960´erne helt frem til nutidens højaktuelle bidrag.

En av Europas starkaste litterära röster tystnade 2023. Anneli Dufva tecknar i denna essä från 2015 ett porträtt av Dubravka Ugrei. Hon som lämnade sitt land för att värna sin egen yttrandefrihet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 27/2 2015 som en del i en serie om yttrandefrihet efter terrordåden i Paris och Köpenhamn.I sin senaste bok, en essäsamling, betitlad Europe in Sepia skriver Dubravka Ugrešić i essän Manifesto."En gång två zoner åtskilda av en rätt stadig mur så har Europa under loppet av 20 år blivit en kaotisk mega-marknad. Nu finns inga murar och inga koordinater heller; ingen vet var väst är, och inte öst heller".Hon, som själv beskriver sig som "en produkt av en socialistisk barndom, Jugoslaviens sönderfall, inbördeskrig, nya pass och brustna identiteter, exil och ett nytt liv i ett västeuropeiskt land".”Dessa små på pålitliga fakta. Stämplarna i passet läggs på hög och förvandlas vid något tillfälle till otydbara linjer. Först då börjar de plötsligt rita upp en inre karta. En karta över det imaginära. Och först då beskriver de i detalj den där omätbara upplevelsen av exilen. Ja, exilen är som en mardröm.”Jag har, i min tur, beskrivit henne som att allt hon skriver är färgat av hennes fria hjärnas tolkning av ett Europa format både av krig och sina filosofer.För i Dubravka Ugrešić böcker, både romaner och essäer, rör man sig nämligen i Europa, mellan platser. Hon iakttar detaljer på dessa platser- små händelser eller fenomen som tillsammans skapar en lika galghumoristisk som vemodig ton. Hon är pessimist. Kanske bliven med tiden, men hon är det.I en annan essä i samma bok står hon och röker på en balkong i Bulgariens huvudstad Sofia, i vad hon beskriver som ett typiskt öst-europeiskt hyreshusområde, där hon är på besök hos en bekant. På balkongen intill får hon syn på en märklig ståltråds-grunka. Hon frågar vad det är och vännen svarar att "Det är min påhittige granne, han jagar duvor med den". Hon frågar vad han ska med duvor till, varpå vännen lakoniskt säger: "Du vet, det är många människor som kämpar här..."Hon skriver sedan att hon själv under de år som gått sedan den händelsen blivit betydligt mer pris- och krismedveten, att hon till och med köpt ett antal burkar med kondenserad mjölk. Holländsk kondenserad mjölk. Burkarna är på alla sätt utom ett identiska med dem som i Sovjet kallades zguschenska.Skillnaden är att de holländska har ett bäst före-datumOch jag kan se henne framför mig, där hon bär hem matkassarna till sin lägenhet i Amsterdam. Jag har nämligen varit där två gånger, för att intervjua henne. Hon bor i ett stort vitt 60-talshus med långa, långa loftgångar, på en gata där det finns både en polisstation och en moské.När inbördeskriget i det forna Jugoslavien bröt ut 1991 tog Dubravka Ugrešić stark ställning emot kriget och emot nationalismen. Hon blev då kallad både för förrädare och häxa. Efter en rad offentliga påhopp lämnade hon Kroatien 1993, eftersom hon inte kunde "anpassa sig till den ständiga terrorn och lögnaktigheten i såväl offentligheten, som politiken, kulturen och vardagslivet".Livet blev motbjudande när allt var så nedsmutsat av hat och nationalism och sen blev jag utsedd till en allmänhetens fiende, jag blev utfryst av både mina grannar, vänner och kolleger, sade hon när jag träffade henne år 2004.Dubravka Ugrešić hamnade först, sedan hon lämnat sitt hemland, i Berlin, vilket också är den stad som spelar en sorts huvudroll i hennes roman Den ovillkorliga kapitulationens museum. I den är det är 90-tal, det är exil, det är fragment av liv och närbilder på ting som bärare av både minne och tid.Något som återkommer även i nästa roman Smärtans ministerium, som däremot utspelar sig i den stad där hon kom att bli kvar, Amsterdam.Ett Amsterdam dit bokens huvudperson Tanja kommer för att undervisa i serbokroatiska på universitetet.Serbokroatiska, som sen Jugoslaviens upplösning inte längre finns som ett officiellt språk, eleverna också de en grupp forna jugoslaver som nu ska definiera sig både i förhållande till det gamla landets nya länder och förhålla sig till det för dem främmande land där de råkat hamna.Och staden Amsterdam, som en plats för glömskan, som Dubravka Ugrešićsäger, där minnena skingras. En skör, drunknande miniatyrstad, byggd på sand - som gjord för att se igenom och för att försvinna i, tänker jag.Och när jag besöker henne nästa gång, år 2010, då är det vi istället talar mest om hennes nya hemland Nederländerna och den politiska förändring landet befinner sig i. Då har både filmaren Theo van Gogh och professorn Pim Fourteyn mördats och parlamentsledamoten Ayaan Hirsi Ali lämnat landet. De var alla tre islamkritiska, offentliga personer som genom sina öden kom att bli symbolgestalter, vilka i någon mening legitimerade den islamkritiska hållning som vuxit sig allt starkare i det tidigare så öppna Nederländerna.2010 hade Nederländerna därför istället fått en invandringspolitik som var en av de hårdaste i Europa. Bland annat med svåra både språk- och kulturtester för de invandrade. Och Geert Wilders främlingsfientliga Frihetsparti hade blivit tredje största parti i parlamentet.Hans teser är enkla, säger hon. Holland ska belöna hårt arbetande människor, stoppa immigrationen, stoppa islam som till skillnad från kristendom är en farlig religion enligt honom. Allt framfört med billig känslomässig retorik, menar Dubravka Ugrešić.”Jag jämrade mig över något lösryckt fragment, en tillfällig melodi som klingade i mitt öra. Ett ansikte som plötsligt visade sig i mörkret. Ett ljud, en ton, en vers, en slogan, en doft en scen.”Dubravka Ugrešić talade vidare om den polarisering, den uppdelning i "vi" och "dem", som alltid funnits, som handlade om judarna på 30-talet och som handlade om muslimerna, då 2010. Behovet dock detsamma - att peka ut den andre.Nu, år 2015, vet vi att läget hårdnat ytterligare. Att muslimerna fortsatt är utsatta som grupp, men att nu även de judiska grupperna står inför en ny våg av antisemitism.Och i yttrandefrihetens namn - det här är Dubravka Ugrešić - hon som själv flytt sitt land för att värna sin egen yttrandefrihet, hon fortsätter också att tycka att man inte behöver vara politiskt korrekt.I essän "Code" i Europe in sepia skriver hon "om den politiska korrekthetens regler hindrar oss från att använda etnicitet, nationalitet, ras, kön eller andra typer av skillnader - alla lika opålitliga i vilket fall som helst - men vi ändå vill ha något att falla tillbaka på, så finns alltid koden." Koden, som hon menar är de skrivna eller oskrivna regler som styr vårt beteende inom olika grupper.Hon tror helt enkelt inte på en uppdelning av människor, på en indelning i grupper - därav hennes kritik av mångkulturtanken. Hon menar att den kan bli omvänt rasistisk genom att den förstärker idéen om "den andre" och snarare hindrar integrationen.Ja, hon sade det 2010. Hon kanske skulle säga något annat nu - antagligen skulle hon det, eftersom hon är den hon är.Jag söker på youtube och jag hittar ett föredrag hon höll i Boston hösten 2013, där hon från en person i publiken får frågan hur hon ser på demokratin Europa.Hon svarar långt och vindlande och hon säger att människor är rädda och tysta och att de inte vet hur de ska positionera sig idag, eftersom postionerna är så låsta. Om du som kroat är emot EU, då hamnar du ofrivilligt på samma sida som nationalister och fascister. Det är så lätt att bli etiketterad och så svårt att hitta alternativ.Begrepp som demokrati och stat börjar lika malätna flaggor, säger hon, men en typisk drastisk Dubravka Ugrešić-formulering.För Dubravka Ugrešić utmanar med sina tvära kast mellan högt och lågt, åsikter och fakta. Och mellan litterära och filosofiska referenser finns också läppstiften, den rumänske taxichauffören i London, gamla amerikanska filmer...Det är det som gör henne så intressant.Och jag skulle vilja sluta med ett citat. Författaren Steve-Sem Sandberg beskrev Dubravka Ugrešić så här, 2004:–Det finns ingen författare jag läst de senaste decennierna som så uppriktigt och så känsligt och smärtfyllt och så gripande tagit pulsen på vår egen samtid.Anneli Dufva

Den nye regering har præsenteret sin første store reform. Mest markant er nok at halvdelen af alle studiepladser på universiteternes kandidatuddannelser skal forkortes. I dagens Udsyn spørger vi, om Danmark stadig kan kalde sig et videnssamfund. Og i så fald - hvordan det videnssamfund ser ud i fremtiden. Kosovo og Serbien har ligget i konflikt siden Jugoslaviens sammenbrud i 1990erne, men nu ser det ud som om de to parter med hjælp fra EU, er tættere på en aftale end nogensinde før. Er vi på vej mod endelig fred i Europas sidste åbne grænsekonflikt? Tilrettelæggelse: Tine Linde og Asta Handberg. Vært: Kirstine Dons Christensen. Lyddesign: Jonas Johs Andersen og Jeppe Brix. Redaktør: Tine Møller Sørensen.

POV Internatioal lancerer hermed et nyt koncept: POVtalks, der er samtaler på circa en halv time om et aktuelt emne. I anledning af 1-års dagen for den russiske invasion af Ukraine har journalist og forlægger Bjarke Larsen en samtale med journalist Jesper Grunwald, også kendt som Taxamanden, om vores evne til – og tilsyneladende behov for – at skabe fjendebilleder og dæmonisere andre mennesker. Og hvad der kan gøres for at ændre det. I forbindelse med Ruslands angreb på Ukraine er det tydeligt, at en forudsætning for, at Putin lykkes med det, har været at dehumanisere ukrainerne. Ellers kunne den russiske præsident ikke få befolkningens opbakning eller få soldaterne til at gå til angreb. Derfor hamrede politikere og tv-kommentatorer løs i tiden op til angrebet den 24. februar – og endnu mere i de 365 dage, der nu er gået. Ukraine skulle ”afnazificeres”. Ukraine havde ikke en selvstændig kultur, men var en korrupt sump af mafiabosser, og det russiske mindretal var i akut fare for at blive udryddet eller fordrevet. Det er det samme mønster, vi har set igen og igen gennem historien. Selvfølgelig mest tydeligt og dramatisk i forbindelse med tyskernes dehumanisering af jøderne, der blev kaldt Untermenchen, undermennesker, og tillagt alle mulige negative egenskaber. Men mønstret var også tydeligt i forbindelse med krigene på Balkan i kølvandet på Jugoslaviens sammenbrud. Serbiske forfattere, journalister og politikere dehumaniserede kroater og kosovo-albanere, og fra kroatisk og kosovo-albansk side skete det samme. I Jugoslavien-tiden var 10 pct. af befolkningen gift på tværs af disse grænser, men denne form for fredelig sameksistens blev nu foragtet, og ikke mindst de blandede ægteskaber kom i klemme og måtte flygte. Folkemordet i Rwanda havde også som forudsætning at hutuerne dehumaniserede tutsierne – ikke mindst gennem radioen. Vi journalister og forfattere elsker formuleringen om, at ”pennen er stærkere end sværdet” (i hvert fald i det lange løb) og tager det som udtryk for, at dialog og demokrati er stærkere end militær magt. Men historien viser, at pennen er stærkere end sværdet på den måde, at ”pennen” skaber grundlaget for, at ”sværdet” kan dræbe. Bjarke Larsen har en gang formuleret det på den måde, at ”en pen dyppet I had er forudsætningen for, at sværdet kan dræbe.” Heldigvis er der også eksempler på, at det er lykkedes at nedbryde fjendebilleder. Det skete f.eks., da Tyskland blev afnazificeret efter anden verdenskrig – blandt andet ved hjælp af Astrid Lindgrens børnebøger. Og da man i Sydafrika efter afskaffelsen af apartheid nedsatte en freds- og forsoningskommission. Lyt til Jesper Grunwalds og Bjarke Larsens POVtalk her:

Hutlösa mängder jordgubbar, häststatyer, den pinsamma sanningen bakom Jugoslaviens fall, paprika i pizzasallad, darrål, körkorts-quiz, de bästa låtarna genom tiderna, humlor som bränns.

Resić är historiker och docent i Europastudier vid Språk- och litteraturcentrum vid Lunds universitet, där han sedan år 1998 undervisat om Balkans, särskilt forna Jugoslaviens, historia. Resić har skrivit två böcker, Balkans historia och Jugoslaviens undergång.Besök gärna vår hemsida: www.koranpodden.se.Följ vårt arbetefacebook.com/koranpoddeninstagram.com/koranpodden/Stöd KoranpoddenOm du finner någon glädje eller värde i vad jag gör, snälla överväg att donera ett valfritt belopp. Alla donationer går till att utveckla och marknadsföra Koranpodden. Swisha ett frivilligt belopp till swish 123 669 10 18 (Support Koranpodden) eller via bankgiro 5271-8053.Bli månadsgivare! Klicka här.

Vi har i tidens løb set eksempler på, at efterretningstjenester har udført angreb på egne borgere. Og i det tidligere Jugoslavien har netop det været noget af det mest afgørende for efterretningstjenestens arbejde, som i løbet af Jugoslaviens 46 års levetid udførte likvideringer på politiske modstandere af Titos kommunistiske Jugoslavien. Babylon dykker ned i den spektakulære historie i selskab med historiker Christian Axboe Nielsen, der har forsket meget i den tidligere jugoslaviske efterretningstjeneste og vidnet i retssager ved FN's tribunal for krigsforbrydelser i det tidligere Jugoslavien.Gæst:Christian Axboe Nielsen, historiker, ph.d. og lektor på Århus Universitet og forfatter til bogen 'Yugoslavia and Political Assassinations The History and Legacy of Tito's Campaign Against the Emigrés'.Vært: Frederik WestergaardTilrettelægger:Frederik WestergaardProducer:Cecilie DumanskiRedaktør:Toke With

Gæst: Henrik "Store" Larsen var en perifer landsholdsspiller med et udenlandsk fodbold-ophold bag sig, men i 1992 blev han én af de absolutte hovedpersoner bag den mest sensationelle danske idrætspræstation nogensinde. Henrik "Store" Larsen var Danmarks topscorer ved EM i 1992 og dermed med til at sikre guld til Danmark ved Europamesterskaberne i Sverige i 1992. Henrik "Store" Larsen fortæller om dengang det danske herrelandshold rejste sig fra liggestolen i sommerlandet og kom med til Europamesterskabet i fodbold i Sverige, som følge af Jugoslaviens udelukkelse på grund af krigene i det tidligere Jugoslavien. Vært: Charlotte Striib.

Radio Kamrat är Rebecca Weidmo Uvells podd för upplysning om kommunism. Den släpps varje onsdag fram till valet 2022. I avsnittet får ni veta mer om Jugoslaviens historia och den kommunistiska diktator som styrde från andra världskriget till 1980-talet - Tito. 

Kriget i Jugoslavien startade 1991 inför ett oförstående Europa med etnisk rensning, folkmord och massflykt som följd. Orsakerna är komplexa och det krävs att vi går flera hundra år tillbaka för att förstå konflikterna ursprung.Detta är en nymixad repris av det nionde avsnittet av podcasten Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern och författaren Sanimir Resic om orsakerna till kriget i Jugoslaven, där det två decennier efter krigsslutet inte går att prata om någon försoning. Sanimir Resic har bland annat skrivit böckerna Balkans historia och Jugoslaviens undergång.Vi måste gå minst 200 år tillbaka för att förstå konflikten på Balkan, men egentligen ännu längre tillbaka. För 200 år sedan skapade Napoleon ett Illyriska rike bestående av Slovenien, Kroatien och dagens Montenegro. Då skapades en tanke om att skapa ett sydslaviskt rike och från det har det funnit två linjer: att skapa ett sydslaviskt rike eller skapa egna nationalstater som övriga stater i Europa i princip var klara med på 1800-talet.På ett Balkan där folkförflyttningar, erövringar och påverkan från yttre stormakter skapat en mosaik av folk, religioner och traditioner var det svårt att skapa nationalstater utan konflikter. Många gånger har skillnader cementerats där skillnaderna egentligen varit små. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Fredrik har symtom och förbereder sig för en karriär som patient zero i Covid19:s andra våg. Att vara Sven-Bertil Taube-packad på bröllop. Vilka är egentligen forna Jugoslaviens absolut bästa mansnamn, och vilka kända personer var egentligen orsaken till redaktionsmedlemmarnas sexuella uppvaknanden? Dessutom - Drack Freddie Wadling diesel? Och vems BLOD bär TV4 på sina händer?Stötta oss på Patreon och få hela avsnitten - totalt 2h Gott snack varje vardag!https://www.patreon.com/gottsnack See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Dan Jönsson reflekterar över Nobelpristagaren Peter Handkes estetik i ljuset av debatten om hans Nobelpris, där principerna riskerar att stå i vägen för både tänkandet och läsandet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I sin roman Långsam hemkomst börjar Peter Handke med en lång panorering över ett floddelta i Alaska, sett genom huvudpersonen, geologen Valentin Sorgers ögon. Det flacka, storslagna arktiska landskapet verkar upphäva alla gränser och skillnader, det som är avlägset tycks nära, flodens vattenspeglar smälter samman med himlen och, tycks det, med betraktarens eget väsen: för ett ögonblick hade han inom sig känt kraften att skjuta ut sig själv som en helhet i den ljusa horisonten och där för alltid uppgå i omöjligheten att skilja himmel från jord. Detta uppgående i omöjligheten blir ett grundackord, en bild som får beskriva Sorgers hela livssituation där han, vilsen och tilltufsad av tillvaron, motvilligt reser hemåt mot Europa. Lite senare, i ett hus vid den amerikanska stillahavskusten, tycker han sig i en hastig bild ana en orsak till sin lamslagenhet: hur han sitter långt borta i de låga, tomma kontinentsalarna och i århundradets natt men utan moralisk rätt att sörja historiens brott han, skriver Handke, var kanske svag, men en ättling till handlingens män, och såg sig själv som handlingens man; och detta århundrades folkmördare som anherrar. Långsam hemkomst gavs ut 1979 i en annan tid, en tid när knappast någon kunde ana att nittonhundratalets folkmord fortfarande delvis låg i framtiden; en tid, också, när den tyskspråkiga litteraturen som bäst var i färd med att göra upp med det nazistiska förflutna. Handkes roman är bland annat en i denna rad av uppgörelser, om också mycket försiktig: men den existentiella hemlöshet som huvudpersonen upplever är alltså delvis en följd av den politiska historien. Som litteraturhistorikern Lothar Struck, författare till flera böcker om Handke, har skrivit är detta, alltså det postnazistiska skuldkomplexet, en betydande erfarenhet i Handkes texter, inte minst för hans sätt att hantera språket. Som många i sin generation tog han intryck av tidens diskussion om hur det tyska språket skulle överleva efter Tredje Riket, skarpt formulerad exempelvis i Victor Klemperers berömda analys av nazismens nyspråk, LTI, Lingua Tertii Imperii men Handkes slutsatser skilde sig från andras genom att han vägrade se språket som korrumperat och vissa ord som för tid och evighet besmutsade utan insisterade på att det måste vara möjligt att också i fortsättningen använda sig av ord som folk och jord. Istället skulle språket så att säga renas genom ett radikalt bejakande av dess mångtydighet, man skulle kunna säga just genom ett uppgående i omöjligheten att fastslå och förkunna. I den häftiga debatt som bröt ut efter Handkes Nobelpris var det lätt att få intrycket att hans engagemang för den serbiska, eller restjugoslaviska sidan i Balkankrigen har något reflexartat, rentav tvångsmässigt provokativt över sig. Enligt Lothar Struck är det precis tvärtom Handkes vurm för Jugoslavien är just en konsekvens av hans syn på det förflutna, på dem han beskriver som sina anherrar, detta århundrades folkmördare. I Handkes ögon stod Jugoslavien för det mångkulturella alternativet till nationalismens inskränkthet och våld, men också till efterkrigstidens polariserade världsordning, för ett annat Europa, bortom väst och öst, som han uttrycker det. Läser man den text som 1996 satte igång denna eviga debatt, och som vid tidningspubliceringen fick titeln Rättvisa för Serbien, är det också svårt tycker åtminstone jag att inte se hur det rakt igenom den drar ett förtvivlat stråk: av sorg över det som gått förlorat, av vrede mot dem som lät det ske. Det är en för Handke väldigt svajig text, i oavbruten pendling mellan polemisk skärpa och poetisk vaghet, ofta med resultatet att polemiken blir just vag och glidande men det är samtidigt i mina ögon en modig text, där författaren sätter sig själv på spel och, fullt medveten om riskerna, ändå envist hävdar vikten av att tränga bakom spegeln som han skriver: kritisera det han ser som en ensidig rapportering, söka sammanhang, se sakerna från andra sidan. Handkes syn på historien bakom Jugoslaviens sönderfall kan förstås ifrågasättas. Liksom det vettiga i att (tio år senare) diskutera huruvida massakern i Srebrenica verkligen var ett folkmord som den internationella juridiken slagit fast. Men man bör då också kunna se de nyanseringar han gett uttryck för i senare texter, som i den korta skriften om den serbiske TV-mannen Dragoljub Milanovic, från 2011, och hursomhelst: det jag tror är orsaken och grunden till hur han ändå hamnar där han hamnar handlar inte så mycket om de åsikter han egentligen ger uttryck för utan om hans sätt just att formulera sig med antydningar, frågesatser och naturbeskrivningar, något som i sin tur går tillbaka på hans insisterande om en poetisk sanning, väsensskild från och både djupare och högre än den politiska: föreställningen om att företräda det han själv kallar en ren litteratur en idé som också ekar genom hela den debatt han har gett upphov till. Denna estetiska idealism visar sig nämligen till slut även den vara en politisk hållning. Och Handke är knappast den förste att ge uttryck för den. Strax efter första världskriget utgav en annan Nobelpristagare, Thomas Mann, sitt sexhundrasidiga manifest En opolitisk mans betraktelser. Boken, som lite efterklokt har kallats en nazistisk skrift före nazismen, är en passionerad, konservativ stridsskrift mot det som Mann uppfattar som det nya århundradets ideologiska och politiserade kulturklimat. Han försvarar artonhundratalets realism mot nittonhundratalets utopism, kulturen mot civilisationen, musiken mot demokratin. I nittonhundratalets kulturradikalism ser han återkomsten för sjuttonhundratalets socialt frivola revolutionsromantik, och vill slå vakt om andens, estetikens motstånd mot det han kallar en tidsanda av tjänstvillighet inför det önskvärda. Jag påstår förstås inte att Peter Handke ansluter sig till Thomas Manns program. Men samtidigt hajar jag till när Valentin Sorger i Långsam hemkomst vid ett tillfälle utbrister: Jag tycker inte om det här århundradet. Peter Handke har ju mycket riktigt kommit att ses som en portalgestalt för ett slags andligt sekelskifte, en rörelse bort från nittonhundratalets kulturradikala samhällsklimat, mot postmodernismens nyromantiska, mer inomestetiska språkvärldar. Konsekvenserna av denna, ska vi kalla det artonhundratalsvridning syns tydligt i den här debatten, och på båda flankerna: hos dem som, å ena sidan, hävdar vikten av att skilja mellan författaren och hans verk och, å den andra, de som fördömer varje diskussion med anklagelser om relativisering. På båda sidor blir principerna en ursäkt för att slippa tänka, slippa pröva sina ställningstaganden. Slippa läsa, rentav, i värsta fall. Thomas Mann fick ju med tiden grundligt ompröva sin hållning när han tvingades att fly undan den nazistiska terrorstaten. Nu, i detta andra artonhundratal, blir Peter Handkes förment opolitiska position lite ironiskt det som avslöjar motsägelserna, själva politiken, i den antipolitiska tidsandan. Själv är jag en typisk nittonhundratalsmänniska, fast i förvissningen om konstens grundläggande orenhet och djupt främmande för de moralistiska tabuföreställningar som kännetecknar dagens politiska metafysik. Jag lägger nu reaktionerna på det här Nobelpriset till den rad av tecken klimatpanik och tiggeriförbud, gatuprotester och nynationalism som dag för dag, undan för undan vidgar sprickorna i tidens mur. Dan Jönsson, författare och essäist

Det svenska landslaget diskuteras flitigt och framförallt turbulensen som omgivit detta under de senaste dagarna. Sveriges match mot Norge snackas upp och Rickard tänder ciggen, snor på sig adidasoverallen och antar rollen som det forna Jugoslaviens förbundskapten.

Under 90-talet fördes en rad grymma krig och konflikter på Västra Balkan i samband med Jugoslaviens upplösning. Vad var det som hände och varför? Docenten och historikern Sanimir Resic hjälper oss att förstå. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I denne uge er Georg Metz, Egon Clausen og Jens Raahauge på banen med hver sin faglitterære bog. Egon Clausen fortæller om bogen: ’Vi troede ikke det kunne ske her’, der beskriver Jugoslaviens sammenbrud, skrevt af Christian Axboe Nielsen.  Jens Raahauge har læst ’Bare fordi at – sprog og forestillinger i udlændingedebatten’ af Knud Lindholm Lau. Georg Metz har læst ’Ved verdens ende’ af Michael Pye. 

I ti programmer i løbet af foråret kaster Adam Holm et blik på aktuelle faglitterære udgivelser herhjemme. Han taler med forfattere og anmeldere inden for bl.a. historie, samfund, kultur, sex og gastronomi. Programmet orienterer desuden om spændende nye internationale bøger. I dag med Christian Axboe Nielsen og bogen 'Vi troede ikke, det kunne ske her. Jugoslaviens sammenbrud 1991-1999'.

De 3 Ronkedorer, Egon Clausen, Nikolaj Ifversen og Jens Raahauge har medbragt hver sin fagbog og den ene er Steen Ramsgaards ’Krigen i Europas baggård - historien om Jugoslaviens sammenbrud’.  Den anden er Frederik Strands ’Uopklaret – Danmarkshistoriens største uopklarede kriminalsager’. Den tredje er Liv Ret af Steven Achiam og Brendan Killeen.  

Hej, nu är det dags för det område på Balkan som förut kallades Jugoslavien. Superkrångligt och känsligt, särskilt när man kommer in på 1990-talets krig, så klart. Pappa har dock lagt upp avsnittet på ett föredömligt sätt: Vi börjar med en sammanfattning och sen tar vi alla områden i tur och ordning fram till efter första världskriget. Därefter betar vi av Jugoslaviens historia och avslutar med de olika staternas nutids-dito. På vägen hinner vi med både pioner, prickiga hundar - och pizzasallad! Och som vanligt, är det något vi missat eller fått om bakfoten, hör gärna av er, antingen på vår Facebooksida eller till dbh@triumf.se. God lyssning! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Karine Mannerfelt återvänder till personer och platser hon besökte under kriget. Sarajevo var belägrat i närmare fyra år mellan 1992 och 1996. Sarajevoborna blev kända för sin värdighet mitt i detta kaos. Men vad hände sen? – Vi vann belägringen, men förlorade ändå, säger Suada Kapic som allt sedan belägringen jobbat med att skapa ett virtuellt museum över krigsåren. Bosnien är ännu inte en fungerande stat. Daytonavtalet som slöts i slutet av 1995 gjorde slut på kriget, men inte på konflikten som fortfarande är densamma. Men där finns de som känner sig kallade att försöka reparera det som skadats under kriget. En av dem är Svetlana Broz, barnbarn till det socialistiska Jugoslaviens ledare Josip Broz, kallad Tito. Efter 20 år som hjärtläkare i Serbiens huvudstad Belgrad har hon flyttat till Sarajevo där hon – som hon själv uttrycker det – nu reparerar själar i stället för hjärtan. Följ med Karine Mannerfelt när hon vandrar i sina egna fotspår genom staden hon besökte 1995, mitt under belägringen.

Det är 12 år sedan NATO bombade Serbien och Milosevic drog tillbaka de serbiska styrkorna från Kosovo, tre år sedan Kosvo utropade sig som självständig stat. -Vi måste förbereda oss på att det blir bråk efter premiären! Det säger dramatikern Minja Bogavac i Belgrad har skrivit pjäsen "Patriotiskt köpcentrum" tillsammans med Jeton Neziraj, dramatiker bosatt i Kosovo. Det är det första teatersamarbetet mellan en serb och en kosovoalban på flera decennier. Jeton Neziraj menar att teater och kultur kan fungera som brobyggare i en tid då all dialog tycks bruten. På båda sidorna av gränsen hörs för tillfället en hårt uppskruvad nationalistisk retorik eftersom Serbien inte erkänner Kosovo som nation. Frilansjournalisten Karine Mannerfelt har varit tillbaka i en region som hon har rapporterat ifrån sedan 90-talet. Hon fann en frusen konflikt, men också ett unikt teatersamarbete. Karsten Thurfjell har varit på Färgfabriken i Stockholm och sett utställningen I will never talk about the war again där konstnärer med koppling till länderna på Balkan medverkar. Stora andelar av befolkningen i forna Jugoslavien lider av traumatiska upplevelser från kriget under 90-talet. Extrem nationalism, homofobi och främlingsfientlighet är en realitet och kan ses som konsekvenser av kriget. På Färgfabriken visas verk av konstnärer som på olika sätt förhåller sig till både det individuella och kollektiva krigstraumat. 84 av FN:s 193 medlemsländer har erkänt Kosovo som självtsändig stat- Eller om man vänder på det, 109 av FN:s medlemsländer har inte erkänt Kosovo. Ett av länderna är Ryssland.  Varför är ett erkännande av Kosovo en sådan laddad fråga för Ryssland? Sveriges Radios före detta Moskvakorrespondent Fredrik Wadström kommenterar. Går det att bygga identiteter utan nationalistiska övertoner? Karine Mannerfelt har träffat serber i Belgrad och kosovoalbaner i Pristina för att samtala med dem om deras nya identiteter efter Jugoslaviens sönderfall. Varken i Belgrad eller Pristina går det att undgå den nationalistiska propagandan, men i Kosovos huvudstad Pristina är frågan om nationell identitet mest komplex - många kosovoalbaner är mer lojala mot Albanien än den nyfödda Kosovostaten. Programledare: Anneli Dufva Producent: Marie Liljedahl

Få trodde att svenska FN-soldater skulle kunna göra någon större skillnad i Bosnienkriget på 90-talet, men svenskarna skulle överraska omvärlden som ett av få FN förband som stod upp rakryggat och utmanade aktörerna i kriget. 1991 utbryter kriget på Balkan och Jugoslaviens sönderfall har därmed tagit sin början. Nu vänds folkgrupp mot folkgrupp, grannar mot grannar, och i Bosnien-Hercegovina ska konflikten bli som mest brutal på grund av de komplicerade förhållandena som råder inom delrepubliken. Det är ingen enkel uppgift som väntar de FN-svenskar som skickas ner till Bosnien på hösten 1993. På kort tid får de uppleva saker som ska etsa sig fast i medvetandet under lång tid framöver, paralleller dras till Kongokrisen på 60-talet och i media diskuteras om det över huvud taget är rätt att skicka unga soldater till kriget. Men svenskarna ska snart överraska omvärlden med sina insatser och chefen för den nordiska bataljonen, Ulf Henricsson, blir känd på Balkan som ”Sheriffen i Vares” som inte tvekar att utmana krigets olika aktörer. Svenskarna ska komma att lämna ett gott rykte efter sig men som allt annat har även denna insats sitt pris! P3 Dokumentär möter svenskarna som upplevde kriget i Bosnien-Hercegovina och konsekvenserna när de kom hem. Producent: Fredrik Johnsson