Historia.nu

Kungamakten har organiserat samhällen sedan det forntida Egypten för 5000 år sedan till modern tid. Trots industrialisering, förödande världskrig och demokratisering är en betydande andel av de mest demokratiska samhällena på jorden konstitutionella monarkier.Att vara kung har varit ett av de farligaste yrkena på jorden. Kungamakten har ofta utmanats av äregiriga adelsmän, generaler, andra kungar eller folkliga uppror. Därför har det varit livsviktigt för kungamakten att skaffa sig legitimitet – ofta från gud – men också från traditionen, ritualer och symboler.I avsnitt 106 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikerna Erik Petersson som bland annat skrivit biografier om Karl IX och Kristian II. Han aktuell med boken Kungar – En världshistoria - som tar in hela världshistorien med fokus på kungamakten.Länge var historia kungarnas historia, ett perspektiv som fått ge vika för en bättre genomlysning av hela samhället. Samtidigt går det inte att blunda för hur central kungamakten varit för världshistorien i tusentals år.När hövdingar utvecklades till kungar vilade fortfarande kungamakten på relationer mellan kungen och underlydande män och länsherrar. Senare i historien utvecklades en byråkrati och stående armé som blev stommen till en enväldig kungamakt i Europa och kejsardömet Kina.Kungamakten har regelbundet utmanats från alla håll i samhällena, men den största utmaningen har visat sig vara stålet som i grunden förändrade krigsföringen i världen. De mest livskraftiga monarkierna var de som under 1900-talet hade förmågan att anpassa sig till ett mer demokratiskt samhälle.Foto: Gabriella ErikssonBild: Nio kungar på Edward den VII:s begravning. Stående, från vänster till höger: kung Haakon VII av Norge, tsaren Ferdinand av Bulgarien, kung Manuel II av Portugal, Kaiser Wilhelm II av det tyska riket, kung George I av Grekland och kung Albert I av Belgien. Sittande, från vänster till höger: kung Alfonso XIII av Spanien, kung-kejsaren George V av Storbritannien och kung Frederick VIII av Danmark. Bilden är tagen 20 maj 1910 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det medeltida slottet Colditz utanför Leipzig blev under andra världskriget ett krigsfångeläger för allierade officerare som var flyktbenägna eller ”tyskfientliga”. På Colditz blev flyktförsök en avancerad sport där de olika nationerna tävlade mot varandra. Flykt och flyktplaner upprätthöll moralen hos de uttråkade officerarna. Fångarna gjorde allt för att driva med sina tyska fångvaktare, men med tiden växte en ömsesidig respekt fram mellan dem.Läger Oflag IV-C, ett mikrokosmos av samhällena som officerarna kom ifrån. Det brittiska klassystemet präglade tillvaron hos de brittiska officerarna och fransmännen var uttalat antisemitiska.I detta avsnitta av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med författaren Ben Macintyre om krigsfångelägret Colditz. Han är aktuell med boken Colditz - Flykten från nazisternas fängelse. Samtalet är på engelska.I Colditz hamnade allierade officerare som försökt fly från vanliga krigsfångeläger eller som uppfattades som ”tyskfientlige”. Eftersom fångarna var officerare hade de särskilda privilegier i enlighet med Genevekonventionen. De kunde skriva hem och mottaga paket hemifrån – något som utnyttjades för att skicka hem kodade meddelanden och motta dold flyktutrustning. Om det var svårt att fly, var det nästan omöjligt att ta sig hela vägen till det neutrala Schweitz.Flyktförsöken var många men bara ett mindre antal officerare lyckades ta sig hela vägen hem. Åren i Colditz upplevde allt från ganska spontana flyktförsök till mycket avancerade tunnelbyggen lyckades eller avslöjades. Den tyska säkerhetschefen Eggers, en skollärare som hade bott i Storbritannien före kriget, var en respektingivande motståndare, men också en motståndare som respekterade de allierade officerarna.För de brittiska officerarna från överklassen blev Colditz som en förlängning av deras internatskoletid. Här förekom också rasistisk färgad mobbing mot den indiske läkaren Birendranath Mazumdar. Andra i persongalleriet var USA:s äldste fallskärmsjägare och minst framgångsrike agent Florimond Duke. Pat Reid kom att skriva mycket populära memoarer om sin tid i lägret och han utvecklade till och med ett brädspel om Colditz. Han satte bilden av ett hurtiga gentlemen som gjorde allt för att fly. Men många mådde psykiskt dåligt i lägret och några återhämtade sig aldrig från sina erfarenheter.Även särskilt prominenta krigsfångar som tillhörde brittiska kungafamiljen, högadeln eller var avlägsna släktningar till den brittiske premiärministern Winston Churchill fick en särskild avdelning. De behandlades bättre, men var i någon mån en gisslan utifall tredje riket skulle falla.Bild: Colditz slott i april 1945; foto taget av en soldat från den amerikanska armén.Omslagsbild: Fångade franska officerare på gården till Oflag IV. Den ursprungliga uppladdningsanvändaren var Alkivar på engelska WikipediaMusik: Minneapolis Bump av Humans Win, Storyblock AudioLyssna också på Främmande soldater i Sverige under andra världskriget. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Historiska recept från herrskapshemmens receptsamlingar från början av 1800-talet ger inblickar i vad människorna åt, vilka smaker de uppskattade, hur de konserverade maten, men också hur de försökte boka sjukdomar och krämpor själva i brist på läkarvård. Många av huskurerna är direkt skadliga och andra ren vidskepelse.Trots att recepten är över 200 år gamla är det lätt att känna igen klassiker som äpplekaka och rynka på näsan åt råvaror som braxen eller kalvlunga. De kortfattande recepten var helt utan bilder och ålderdomliga måttenheterna kan vara utmanande för en modern matlagare.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Maren Jonasson är och redaktör för utgivningsprojektet Historiska recept vid Svenska litteratursällskapet i Finland och aktuell med boken Historiska recept i urval där recept bland annat valts från Carl Olof Cronstedts dotters receptsamling – hjälten från Svensksund och förrädaren från Sveaborg. Detta är ett betalt samarbete med Svenska Litteratursällskapet i Finland. Detta är ett betalt samarbete med Svenska Litteratursällskapet i Finland.Svenska litteratursällskapet i Finland har samlat receptsamlingar från den senare delen av 1700- och början av 1800-talen, som användes flitigt av adelsfamiljer och överklassen i Sverige och Finland på webbplatsen Historiska recept. Utvecklingen gick från barocka maträtter med teatraliska presentationer, till mer återhållsamma rätter med syrliga smaker och enklare ingredienser.Recepten är mycket kortfattade och inte alltid så exakta vad det gäller mängderna av ingredienserna. Att äggen var betydligt mindre i historisk tid och att det är oklart vilken styrka ättikan hade är andra utmaningar får moderna kockar.På herrgårdarna skulle både herrskap och tjänstefolk leva av det som gården producerade. Det handlade också där om mat för dagen och förråd för vintern. Att bevara maten för att kunna njuta av den även under vintermånaderna var avgörande. Det finns många recept på att sylta bär och frukt. Det är också stor skillnad på herrskapens måltider och vad deras personal åt. För allmogen var det viktigaste att äta sig mätt, ofta på samma mat – gröt, bröd, rovor, ibland strömming, men kött mera sällan.Herrskapen åt gärna kötträtter som ragu, frikassé, sur stek och mycket mer. Dessa rätter visar på olika sätt att tillaga och smaksätta kött. Dessutom finns det recept på att göra egna korvar, vilket var vanligt under denna tid. Även fisk var populärt Man åt gädda, kräftor, karpar och mer. Det fanns en stor mångfald av smaker och tillagningssätt som användes för att tillaga fisk och skaldjur. Man kunde tillaga fisk på ett sätt så det skulle smaka hummer.När det gäller drycker hittar vi recept på mjöd, brännvin, vin och mycket mer. Dessa drycker användes vid festliga tillfällen, eller som en uppfriskande dryck i vardagen.Den stora mängden av ibland märkliga huskurer för att behandla olika åkommor och besvär visar på visar problemen människorna hade att vårda sin hälsa före den moderna medicinen. Det finns recept på huskurer för bröstvärk, hosta, frossa och mycket mer.Bild: Stilleben (1863) av August Jernberg, Nationalmuseum, Digitaltmuseum, Erkännande-DelaLika (CC BY-SA)Musik: Schubert Moment Musical Op 94 No 3 D 780 med Michele Nobler, Storyblock Audio.Lyssna också på Ståndssamhällets rest i det moderna Finland Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Alexander den store (356 f.v.t.- 323 f.v.t.), som var kung i Makedonien, skrev in sig i världshistorien genom att på några år erövra stormakten Persien. Med en blandning av hänsynslöshet och taktiskt geni nådde han ända fram till Indien, där hans män vägrade fortsätta.Alexander III utplånade städer som Thebe för att statuera ett exempel på vad som hände dem som inte underkastades sig honom utan motstånd. När han började anamma persiska seder blev hans män allt mer skeptisk. Hans död i Babylon är fortfarande höljd i mystik, men troligtvis söp han ihjäl sig bara 33 år gammal märkt av år i strid. Eller så kanske någon förgiftade honom eftersom de inte var sugna på ett planerat fälttåg till Arabien.I denna repris av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Daniel Hermansson, historiepoddare och historielärare aktuell med boken De kom, de såg, de segrade : vad antikens fältherrar lär oss om makten och människan.Alexander den Store var son till kung Filip II av Makedonien och drottning Olympias från Epirus. Han växte upp i en tid när Makedonien lade sig under de grekiska stadsstaterna i en kultur av våld och machokultur. Han fick en omfattande utbildning med bland annat den berömda filosofen Aristoteles som lärare. Alexander blev en analytisk och strategisk tänkare, vilket senare skulle bli avgörande för hans militära framgångar.Alexander visade tidigt tecken på militär skicklighet genom att delta i sin fars krigståg. När Filip mördades 336 f.Kr., blev Alexander efter en kort maktkamp hans efterträdare. Han inledde sin regering med att föra krig mot thrakiska stammar söder om Donau. Upproret i Grekland, som utgick från Thebe, tvingade honom att avbryta fälttåget. När han hade besegrat upproret, jämnades Thebe med marken i avskräckande syfte.Efter att ha säkrat sin ställning i Grekland, vände Alexander sin uppmärksamhet österut mot det persiska riket. Han korsade Hellesponten med en armé på cirka 40 000 män i maj 334 f.Kr. Den första drabbningen ägde rum vid Granikos, där det persiska försvaret besegrades. Alexander erövrade sedan de grekiska städerna vid mindre asiatiska kusten och förde sin armé till Anatoliens högland.Slutstriden mellan Alexander och den persiske kungen Dareios III ägde rum vid Gaugamela på ett slätområde vid Tigris övre lopp under hösten 331 f.Kr. Trots att den persiska armén var mångdubbelt större, kunde Alexander, genom sin strategi, totalt utmanövrera den persiska armén. Dareios drog sig tillbaka till det iranska höglandet, där han senare mördades av sina egna. Förstörelsen av palatset i Persepolis markerade slutpunkten på denna del av Alexanders fälttåg.Senare vände Alexander sin uppmärksamhet österut mot Indusdalen, som bara formellt hade stått under persisk överhöghet. Han besegrade den indiska kungen Poros vid Hydaspes 326 f.Kr. men lät sedan denne fortsätta sin regering som lydkung.Alexander dog plötsligt 323 f.Kr. i Babylon efter en kort sjukdom – det finns också omständigheter som tyder på att han förgiftades.Alexanders erövringar resulterade inte bara i territoriella vinster, utan också i ett omfattande kulturellt utbyte. Genom Alexanders erövringar smälte grekisk och orientalisk kultur samman i vad som har kommit att kallas hellenismen. Denna blandning av kulturer ledde till framväxten av nya former av konst, filosofi och vetenskap som kom att påverka världen långt efter Alexanders död.Omslag: Alexander den store. Bär inskriptionen: "Alexander [den store], son till Filip, [kung av] Makedonien." Kopia av den kejserliga romerska eran (1:a eller 2:a århundradet e.Kr.) av en bronsskulptur gjord av Lysippos. Finns i Tivoli, öster om Rom, Italien. Wikipedia, public DomainMusik: Ancient Empires And Civilizations av MEDIA MUSIC GROUP, Storyblocks audioLyssna också på Pyrrhos – på fel sida i historien i kampen om världsherraväldet. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I november 1653 lägger sex engelska fartyg i Göteborgs hamn. Ombord finns ambassadör Bulstrode Whitelocke och ett rullande skådespel av vagnar, hästar, tjänare och ceremoniell prakt. Hans uppdrag var att få drottning Kristina att sluta avtal med en regim som just har avrättat sin egen kung och styrdes av Oliver Cromwell.Mötet med drottning Kristina blir en krock mellan två politiska världar. I Stockholm och Uppsala väntar en monark som både fascinerar och förbryllar sin samtid – lärd, teatralisk och redan på väg mot sin mest dramatiska handling: abdikationen 1654. Mitt i detta försöker Whitelocke säkra handel, sjöfart och vänskapspolitik i Östersjön, där Danmark och Nederländerna skuggar varje steg. Att han kunde dansa skulle visa sig avgörande.I detta avsnitt av podden Historia Nu Premium samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern Erik Petersson som bland annat skrivit Maktspelerskan: drottning Kristinas revolt. Detta är början på ett Historia Nu Premium-avsnitt. Vill du lyssna på hela avsnittet blir du medlem på www.historia.nu/premium. Det kostar 75 kr/mån och då får du två extra avsnitt samt alla vanliga avsnitt reklamfria.När Karl I halshöggs 1649 blev England ett diplomatiskt problem för Europas furstehus. Oliver Cromwells regim behövde visa att samväldet var en legitim stat, inte en tillfällig revolt. Historikern Edward Turnbull beskriver hur acceptans utomlands blev en del av överlevnadsprogrammet i London – och att Sverige, som protestantisk stormakt, framstod som en nyckelpartner.Samtidigt hade Sverige egna strategiska skäl att lyssna. Östersjön var 1600-talets ekonomiska pulsåder: där fanns hampa, tjära och timmer – material som Europas flottor bokstavligen byggdes av. Ett engelsk-svenskt närmande kunde också balansera rivaler i regionen. I efterhand brukar alliansens syfte sammanfattas som att väga upp Danmarks och Nederländernas ställning.Ambassadör Bulstrode Whitelocke (1605–1675) var ingen vanlig sändebudstyp. När England ville öppna en formell kanal till Sverige var han därför ett logiskt val. Han var jurist, politiker och van vid maktens innersta rum. I Turnbulls framställning framstår han dessutom som relativt motvillig: uppdraget var prestigefullt men också ett riskfyllt avståndstagande från Londons intriger under Protektoratets första år.Sverige var vid mitten av 1600-talet en stormakt i Östersjöområdet. För England handlade diplomatin inte bara om artighet, utan om strategi: sjöfart, tullar, tillgång till marina råvaror och ett maktbalansspel där allianser snabbt kunde skifta. Whitelockes mission siktade på ett avtal som knöt Sverige närmare England – och samtidigt visade att republiken i London var en aktör att räkna med även vid kungliga hov.Whitelockes dagbok – som publicerades i tryck långt senare – understryker hur själva resan och följet var en del av diplomatins språk. När han anländer till Göteborg i november 1653 har han ett stort sällskap med sig, “ståtliga vagnar och hästar”, och begär fler fordon för färden mot hovet. Det är inte bara bekvämlighet, utan ett sätt att signalera att England, trots sin republikanska form, fortfarande kan uppträda med statlig värdighet.Bild: Montage av drottning Kristina av Sverige (regerade 1632–1654), dotter till kung Gustav II Adolf. Porträtt av Sébastien Bourdon, Nationalmuseum. Källa: Nationalmuseum, Wikipedia, Public Domain. Samt Bulstrode Whitelocke (engelsk jurist, diplomat och politiker). Porträtt, oidentifierad målare, National Portrait Gallery, Wikipedia, Public Domain.Musik: Claudio Monteverdi-Quel Augelin Che Cantaav, The Tudor Consort, CC BY 3.0, via Wikimedia CommonsKällor: Fitzgibbons, J. (2022) ‘“To settle a governement without somthing of Monarchy in it”: Bulstrode Whitelocke's Memoirs and the Reinvention of the Interregnum', The English Historical Review, 137(586), s. 655–691. doi:10.1093/ehr/ceac126Petersson, Erik (2011). Maktspelerskan: drottning Kristinas revolt. Stockholm: Natur & kulturKlippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I Ukraina sommaren 1943 plundrar ett SS-kommando på uppdrag av Heinrich Himmler 18 odlingsanläggningar på jakt efter fröer i världens första genbank. Fröerna skulle bli grunden till det tusenåriga rikets superfröer för att föda det onda imperiet.Fröerna hade samlats in av den berömde växtförädlaren Nikolaj Vavilov på expeditioner runt om i världen. Men Vavilov hade dött i Stalins fängelser i början av året, eftersom han inte ville underordna vetenskapen den sovjetiska ideologin.I avsnitt 124 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med journalisten och författaren Jens Nordqvist som är aktuell med boken Den stora fröstölden - Svält, plundring och mord i växtförädlingens århundrade.Den moderna växtförädlingen tog fart i början av 1900-talet med återupptäckten av den österrikiske munken Gregor Mendels teorier kring korsning av växter från 1860-talet. Världens växande befolkning behövde efter mer tåliga och högavkastande spannmål och grönsaker.Tyskland, Sovjetunionen, USA och Sverige var de länder som i början av 1930-talet kommit längs i arbetet med växtförädling. En gemensam nämnare var det statliga stödet, och inblandningen, i växtförädlingen.Nikolaj Vavilov såg den ständigt föränderliga biologiska mångfalden som resultatet av ett samspel mellan människan och naturen. Trots att blomkål, grönkål, brysselkål, vitkål, rödkål och broccoli ser helt olika ut stammar de alla från samma art, vildkål (Brassica oleracea). I människans tjänst har den vilda arten utvecklats till vitt skilda grönsaker. Växtförädlingens historia var full av storartade bedrifter.Nikolaj Vavilov stötte på många hinder i sin kamp mot svälten. Han och de andra växtförädlarna kämpade mot torka och väta, skadedjur och virussjukdomar. I hans väg stod även Lysenkos pseudovetenskap, brutala partibossar och politiska tjallare. Ändå var han en obotlig optimist. Han trodde verkligen att förnuftet till slut skulle segra och han trodde på växtförädlingens förmåga. Naturen var rik nog att föda människan, och den vetenskap han älskade mer än livet gav honom de redskap som behövdes för att resurserna skulle kunna nyttjas.Nazityskland har slängt avundsjuka blickar på Sovjetunionens växtförädlingsprogram. Utan en livsmedelssektor som kunde försörja det tyska riket och dess militärapparat skulle expansionen österut aldrig gå att genomföra.Ledare för SS:s frökommando är den unge växtförädlaren och SS-officeren Heinz Brücher, som med hjälp av de ryska fröerna ska ta fram nya supergrödor. Nazisterna bedriver redan en omfattande växtförädling i flera koncentrationsläger, bland annat Auschwitz.I krigets slutskede gömmer Brücher de värdefulla fröerna för att senare kunna användas. Med hjälp av just frösamlingen vill han köpa sig fri lejd till tryggheten i Sverige.Musik: Po dolinam i po vzgoriam av S. Alimov och T. AturovBild: NKDV:s fotografi av genetikern Nikolaj Vavilov ur NKVD:s utredningsakt. Vavilov greps 1940 under Stalins utrensningar och avled i fängelse i Saratov 1943. Foto: NKVD, Centrala arkivet vid Ryska federationens FSB, public domain, via Wikimedia Commons. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

De svenska böndernas långa representation i riksdagen är helt unik i ett internationellt perspektiv. Den svenska riksdagen kan räkna sin historia från medeltida herredagar då rikets förnämsta män möttes. Under unionsstriderna på 1400-talet blev det nödvändigt att brädda mötena till lågfrälse, borgare och bönder.Att bönderna deltog i rikets beslutsfattande gjorde det möjligt att flerdubbla skatterna och öka utskrivningen av bondpojkar till stormaktens alla krig. Den långa traditionen av inflytande för ofrälse har också bidragit till samhällets stabilitet.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Joakim Scherp historiker vid Stockholms universitet som bland annat skrivit artikeln The Peasant Estate of Sweden – Its Rise and Early Modern EvolutionBöndernas representation har sitt ursprung i lokala och regionala som ockås hade makt över skatterna och lagstiftningen. Herredagarna rörde mer konstitutionella och storpolitiska frågor. Bland de ofrälse var det ekonomiskt starka grupper som Stockholms borgare och Dalarnas bönder och bergsmän som blev först blev kallade till de nationella mötena.Riksmötena på 1400-talet var ännu så oorganiserade att de inte var en självständig maktfaktor, men det fanns en stark potential för de ofrälse eftersom de redan möttes vid lokala möten. Under Gustav Vasas regentskap utvecklas riksdagen till rikets centrala politiska arena, där de allra viktigaste besluten fattas. Kungamakten kom ofta att spela ut de olika stånden mot varandra, men med tiden blev bönderna politiska aktörer med en egen agenda.Bild: Tre skattebönder i Sverige tecknade år 1674 av den italienska diplomaten Lorenzo Magalotti i skriften Notizie di Svezia.Musik: Gildentaverne (Hurdy Gurdy, Nyckelharpa, Guitar Music. CC BY 4.0, Soundcloud.Lyssna också på När bångstyriga bybor störde kyrkofriden under stormaktstiden Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den svenska kyrkan har ända sedan reformationen haft en viktig roll som kungamaktens verktyg för att sprida information och propaganda. Under stormaktstiden blev propagandan ännu viktigare för att stödja krigsansträngningarna.Kyrkan skulle med krigspropaganda hålla befolkningen på gott humör trots alla umbäranden. Knepet blev att skylla krigen på befolkningens syndighet.Sverige lyckades trots en liten befolkning och knappa resurser bli en stormakt under 1600-talet. Detta medförde stora umbäranden för allmogen i form av höga skatter och utskrivningar till krigsmakten. En halv miljon svenska män förlorade sina liv i krigen mellan 1620 och 1720.I detta avsnitt samtalar programledaren Urban Lindstedt med Anna Maria Forssberg som är historiker som arbetar på Vasamuseet. Hennes doktorsavhandling Att hålla folket på gott humör – Informationsspridning, krigspropaganda och mobiliering i Sverige 1655-1680 handlar just om kyrkans roll i krigspropagandan under Stormaktstiden. Hon har senare jämfört kyrklig krigspropaganda i Frankrike och Sverige i boken The Story of War – Church and Propaganda in France och Sweden 1610-1710.Krigspropaganda spreds både i krigs- och fredstid. Statsmakten huvudbudskap var att krigen var ett gudomligt straff på grund av den syndiga befolkningen. Och världen var befolkad av onda fiender vars mål var att förstöra Sverige. Regenten var det bästa skyddet mot fienderna och alla måste bidra i krigsansträngningen.Prästerna motsatte sig aldrig rollen som propagandister för kungamakten. Och anfallskrigen beskrevs som försvarskrig. Enligt prästerna var kungen utsedd av Gud och undersåtarna hade absolut trohets­ plikt mot överheten. I predikningar lade prästerna alltid skulden för kriget på undersåtarna.Familjescen med Jonas Olofsson i Vallsta och hustrun Kerstin Jonsdotter med barn, troligen målad omkring 1680 och länge uppsatt i Arbrå kyrka i Hälsingland. Motivets släkttavla och kyrkliga kontext knyter an till avsnittets tema om präster, familj och lokalsamhälle. Foto: Nordiska museet, CC BY-NC-ND, via Nordiska museet.Lyssna också på Gustav Vasas känsla för propaganda.Musik: Nearer My God To Thee Church Organ av Bobby Cole, Soundblock Audio. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det fransk-indianska kriget inleddes med en rad brittiska motgångar. Den 9 juli 1755 marscherade general Edward Braddock med kolonner genom Pennsylvanias skogar mot Fort Duquesne. Men europeisk ordning, artilleri och drill var självmord i kriget där motståndarna gömde sig bakom träd.Men nederlaget vid Monongahela blev en vändpunkt. Under de följande åren tvingades britterna lära om, tänka större och samordna sin krigföring med flottan och sin ekonomiska uthållighet. När kriget var över hade Frankrike i praktiken förlorat sin ställning som kolonial stormakt på Nordamerikas fastland.Detta är det andra av två avsnitt av podden Historia Nu om det fransk-indianska kriget i Nordamerika, en konflikt som globalt blev känd som sjuårskriget. Här samtalar programledaren Urban Lindstedt med Fredrik Charpentier Ljungqvist, professor i historia med särskild inriktning på historisk geografi vid Stockholms universitet.Krigets djupaste drivkraft låg i kolonisternas territoriella expansion. Under 1700-talet växte befolkningen snabbt och marktrycket ökade längs Atlantkusten. När jorden utarmades och framtidshoppet riktades västerut framstod Ohiolandet som en bördig ”vildmark” att ta i bruk, även om området redan var befolkat och politiskt organiserat av flera urfolksnationer. Den koloniala hungern krockade med Frankrikes defensiva strategi.De tretton brittiska kolonierna var demografiskt starka men politiskt splittrade och utan enhetlig militär organisation. För London var kolonierna framför allt merkantila tillgångar som skulle leverera råvaror och konsumera brittiska industriprodukter, och när hotet från Frankrike växte tvingades Storbritannien för första gången i större skala skicka betydande reguljära styrkor till kontinenten.Nya Frankrike hade en annan karaktär: demografiskt svagare men mer centraliserat och militariserat. Fransmännen byggde ett nätverk av fort och handelsstationer som band samman Kanada med Louisiana längs flodsystemen, och för att kompensera sin numerära underlägsenhet knöt den franska kolonialledningen djupa diplomatiska och kommersiella relationer med regionens urfolksnationer.År 1758 vände krigslyckan när britterna erövrade Louisbourg, följt av Québec 1759 och Montréal 1760. Parisfreden 1763 bekräftade den nya ordningen, där Frankrike avstod Kanada till Storbritannien, vilket i sin tur bidrog till de långsiktiga förutsättningarna för Kanadas tvåspråkiga och tvåkulturella utvecklingslinjer.Kriget förändrade också kolonisternas självbild. De hade sett att brittiska reguljära styrkor kunde besegras, och de hade själva fått erfarenhet av samordning, mobilisering och krigsekonomi. När London efteråt försökte hantera krigets kostnader genom skatter och hårdare imperiekontroll, och samtidigt försökte begränsa expansionen västerut, reagerade allt fler kolonister inte som tacksamma undersåtar utan som medborgare vars rättigheter kränktes. Kriget som utkämpades för att säkra imperiet bidrog därmed till att skapa en ny nation.Bildtext: George Washington till häst under slaget vid Monongahela (1755), där han som ung officer i Braddocks expedition blev känd för sitt mod och sin kyla i strid—en erfarenhet som bidrog till hans senare militära och politiska auktoritet. Målning av Jacques Auguste Regnier, 1834. Public domain, via Library of Congress / Wikimedia Commons.Musik: ”Three Little Drummers” ur ”George Washington Show”, framfört av The United States Army Old Guard Fife and Drum Corps (inspelat 19 april 2011). Stycket anknyter till amerikansk militärmusikalisk tradition från 1700-talet. Foto/ljud: The United States Army Old Guard Fife and Drum Corps, public domain.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det fransk-indianska kriget i Nordamerika (1754–1763), mellan de två kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike, startade med en lokal gränskonflikt i Ohiodalen i Nordamerika och växte till ett imperiekrig som i praktiken raderade ut Nya Frankrike från kartan.Storbritanniens framgångar blev samtidigt fröet till koloniernas frigörelse från den brittiska kronan. Snart skulle kolonisterna vänd vapnen mot moderlandets trupper. Kriget hade svetsat samman de brittiska kolonierna och gav dem ett ökat självförtroende.Detta är det första av två avsnitt av podden Historia Nu om det fransk-indianska kriget i Nordamerika – en konflikt som globalt blev känd som Sjuårskriget. Här samtalar programledaren Urban Lindstedt med Fredrik Charpentier Ljungqvist, professor i historia med särskild inriktning på historisk geografi vid Stockholms universitet.Sjuårskriget (1756–1763) var ett globalt krig som utkämpades i Europa, Indien, Amerika och till sjöss. I Nordamerika stred Storbritannien och Frankrike – tillsammans med olika urfolksnationer som allierade – om överhöghet i det som i efterhand ofta kallas det fransk-indianska kriget (1754–1763).Det brittiska Nordamerika bestod i mitten av 1700-talet av tretton kolonier med skilda ursprung, styrelseformer och ekonomiska profiler under den brittiska kronan. För de tretton kolonierna innebar konflikten en förskjutning: från ett djupt beroende av moderlandets militära beskydd till en växande insikt om den egna styrkan – och om gemensamma koloniala intressen. För fransmännen betydde krigets utgång slutet för Nya Frankrike, och för urfolken försvann i stor utsträckning möjligheten att spela ut kolonialmakterna mot varandra.I början av kriget besegrade fransmännen, med stöd av kanadensisk milis och urfolksallierade, flera brittiska attacker och erövrade ett antal brittiska fort. Urfolken var starka regionala maktaktörer – inte passiva offer eller enkla bundsförvanter. Samtidigt var de splittrade av egna konflikter och ställdes mot kolonialmakter vars befolkning, ekonomi och territoriella expansion till slut blev övermäktiga.Bild: Handkolorerat träsnitt som visar det franska lägret vid Great Meadows som anfölls av George Washingtons styrkor från Fort Necessity under inledningen av det fransk-indiska kriget 1754. Bild: Raymond K. Bluhm. Public Domain.Musik: ”Three Little Drummers” ur ”George Washington Show”, framfört av The United States Army Old Guard Fife and Drum Corps (inspelat 19 april 2011). Stycket anknyter till amerikansk militärmusikalisk tradition från 1700-talet. Foto/ljud: The United States Army Old Guard Fife and Drum Corps, public domain.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

När Danmark 1675–1676 försökte ta tillbaka landskapen Skåne, Halland och Blekinge blev det snabbt ett krig som utkämpades både på stigar, gårdsplaner och i skogsbryn mellan skånska friskyttar och svenska trupper som i stora fältslag mellan reguljära danska och svenska trupper.Snapphanarna, eller friskyttarna, bedrev en effektiv gerillakrigföring under skånska kriget med bakhåll, sabotage och stöld av den svenska krigskassan. Men utan kvinnorna hade det varit svårt att hålla igång det skånska motståndet. Gårdarna måste skötas och hemliga budskap transporteras. Och kvinnor kom att författa många protestskrivelser.I detta avsnitt av podden Historia Nu Premium samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern Jojan Vadenbring, som skrivit ett stort antal vetenskapliga artiklar om Snapphanarna. Detta är början på ett Historia Nu Premium-avsnitt. Vill du lyssna på hela avsnittet blir du medlem på www.historia.nu/premium. Det kostar 75 kr/mån och då får du två extra avsnitt samt alla vanliga avsnitt reklamfria.Genom freden i Roskilde 1658 blev Skåne, Halland och Blekinge svenska. Danmark tvingades avträda en tredjedel av sitt territorium till den svenska stormakten.För många skånska bönder handlade konflikten mindre om stormaktspolitik och mer om vardagens villkor: skatter, inkvarteringar och övergrepp från soldater som såg bygden som fientlig. När danskarna landsteg 1676 öppnades en möjlighet att återvända till ”den gamla ordningen” – och det gav näring åt ett motstånd som kunde slå till och försvinna.”Snapphane” var i grunden ett svenskt skällsord, använt för att göra motståndet kriminellt och opolitiskt: rövare snarare än kombattanter. Samtidigt fanns mer organiserade förband – friskyttar – som stod på dansk sida och kunde vara formellt knutna till Danmarks krigföring, medan andra grupper bestod av lokala bondeuppbåd eller rena stråtrövare som levde på plundring.Den distinktionen spelar roll när vi ska förstå kvinnornas insats. Kvinnor var sällan formellt inskrivna som soldater – men de var ofta helt avgörande för att gerillakriget skulle fungera i praktiken.Gerillakrig i skog kräver mat, kläder, krut och gömställen. Friskyttarna kunde inte bära allt själva. Kvinnor drev gårdar vidare under extrem press, gömde proviant och såg till att män som levde ”på skogen” kunde komma tillbaka, få mat och utrustning och sedan försvinna igen.Ett konkret exempel finns i material kring ”Sven i Boarp”, där hans hustru enligt domboksuppgifter under en månads tid mältade, gjorde ost och smör och höll gårdens produktion igång – samtidigt som hon bidrog till att förse männen med livsmedel. Det är vardagsarbete som samtidigt blir krigföring: den som kontrollerar maten kontrollerar möjligheten att slå till.I andra fall tycks kvinnor ha agerat som spårare, budbärare och lokala ”nätverk”. Och i den svenska föreställningsvärlden kunde kvinnors rörlighet och kontaktytor vändas mot dem: de kunde misstänkliggöras som spioner – eller till och med som ”spionhäxor”, ett begrepp som lyfts i modern historieskildring om perioden.Kriget skapade en pappersflod. Kvinnor skrev – eller lät skriva – suppliker och brev till myndigheter: om skattelättnader när män dött eller dragit i fält, om nåd för fängslade anhöriga eller om tillstånd att driva verksamhet vidare. Här framträder kvinnor som administrativa aktörer i krigets skuggsamhälle, där familjens överlevnad kunde avgöras av rätt formulering och rätt mottagare.Bild: Snapphanen Svend Poulsen Gønge (t.h.), känd som Göingehövdingen, lockar den svenske översten Sparre i ett bakhåll genom att uppträda förklädd till svensk. Illustration ur Carit Etlars roman Gjøngehøvdingen, 1903. Illustration: Poul Steffensen (1866–1923). Public domain, via Wikimedia Commons. FärglagdMusik: Hybrid March av Boris Skalsky, Storyblock AudioKlippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Kalmarunionen var ett grunden omöjligt politiskt projekt att genomföra. Utan den danska drottning Margaretas (1353-1412) långa erfarenhet i skuggan av män och hennes politiska geni hade sannolikt kaoset i Norden fortsatt.Efter digerdödens härjningar i mitten på 1300-talet kom årtionden av kaos och maktvakuum i Norden. Utifrån denna anarki lyckades drottning Margareta skapa ordning genom personalunionen Kalmarunionen. På pappret var styvsonen Erik unionskung, men det var Margareta som styrde.I avsnitt 144 samtalar programledaren Urban Lindstedt med Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, som skrivit böckerna Kalmarunionen och Sveriges medeltid.Drottningen Margareta var dotter till Valdemar Atterdag och bortgift som tioåring till den norska kungen Håkan Magnusson. Hon blev en av de mäktigaste personerna som funnits i Norden som styrde över Sverige, Norge samt Danmark.Kalmarunionen etablerades år 1389 och bestod av Norge, Danmark och Sverige med Finland. Formellt etablerades trestatsunionen först vid unionsmötet i Kalmar 1397 och levde vidare med vissa avbrott till Gustav Vasas val till svensk kung år 1523.Före Kalmarunionen fanns en personalunion från år 1319 mellan Norge och Sverige, 1332–60 även omfattande de östdanska landskapen, och mera direkt den union mellan Danmark och Norge som etablerades 1375, när Olof, son till Håkon VI Magnusson i Norge och drottning Margareta, valdes till dansk kung.Trots att Olof dog redan 1387 resulterade Margaretas målmedvetna dynastiska politik i en samlad nordisk union, sedan en svensk adelsfraktion i opposition mot kung Albrekt genom Dalaborgstraktaten 1388 erkänt henne som rikets ”fullmäktiga fru och rätta husbonde”. Maktkampen avgjordes genom slaget vid Falköping (Åsle) 1389, även om det dröjde innan Sverige i sin helhet kom i Margaretas händer.Lyssna också på avsnitt 83 Kalmars historia från skyltfönster till provinsstad och avsnitt 47 När digerdöden hotade att utplåna Europa.Bild: Margareta, 1353-1412, drottning av Danmark Norge och Sverige – Nationalmuseum, public domain.Musik: Medieval World Video Game av Marius Serdan, Soundblock Audio Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Lunds universitet var det svenska lärosäte som utåt var mest präglat av nazistiska influenser under mellankrigstiden. Redan 1930 bildades en nationalsocialistisk studentklubb. När Sveriges förste nazistledare Birger Furugård återvände till sin gamla studentstad Lund i februari 1931 fick han ett varmt mottagande och talade i en fullsatt AF-borg, prydd med stora hakkors.I Lund fanns två profilerade nazistiska studentorganisationer, flera ledande akademiker var nazister och när Lunds studentkår den 6 mars 1939 röstade om ett uttalande kring asyl till tio judiska specialistläkare ställde sig två tredjedelar av medlemmarna bakom ett skarpt uttalande mot asyl. Studentkårens rasbiologiskt motiverande uttalandet refererades i rikspress och väckte frågor om hur demokratisk den framtida svenska eliten var.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med journalisten och lundabon Eskil Fagerström, aktuell med boken Historien om Lund (Historiska Media).Medicinalstyrelsens förslag att låta tio judiska läkare fly till Sverige ledde ett skarpt uttalande från Lunds studentkår den 6 mars 1939 till efter en omröstning bland medlemmarna. Med en explicit rasbiologisk formulering hävdades att det var skadligt och oförsvarbart inför framtiden att ”främmande element upptagas i vårt folk”.Lund var en småstad där universitetet dominerade det sociala livet. År 1930 hade Lund cirka 24 520 invånare, och studenternas andel av stadsbilden växte snabbt under decenniet; vårterminen 1939 fanns omkring 2 200 inskrivna studenter. Studentkåren var i praktiken en elitmiljö, rekryterad från välbärgade hem, med traditioner som stärkte sammanhållningen – och en känsla av att vara samhällets blivande ledarskikt.Den kombinationen – liten stad, stor social prestige och starka traditioner – gjorde politiken till mer än debatt. Den blev identitet. När Europas kriser fördjupades och nazismens propaganda presenterade sig som ett ”modernt” svar på arbetslöshet, kommunistskräck och ”nationell förnedring” fanns det redan en publik som var mottaglig.Redan 1930 bildades en nationalsocialistisk studentklubb i Lund. Efter krigsutbrottet bytte den namn till Lunds svensk-socialistiska studentförening (LSSS). Den tidiga etableringen fick draghjälp av kopplingar mellan svensk nazism och Lund: när nazistledaren Birger Furugård kom till staden i februari 1931 talade han i en fullsatt AF-borgen som prytts med stora hakkors.Under mitten av 1930-talet kunde två konkurrerande nazistiska studentorganisationer verka parallellt vid universitetet. Samtidigt odlade man en aktivistkultur: läger med ”kamratskap”, militär drill och nattmarscher – samt regelbundna samlingar i partilokaler. Det här var inte enbart skrivbordsradikalism. De lundensiska nazisterna sökte offentligheten: möten på Mårtenstorget, propaganda, uppvisningar och försök att vinna tolkningsföreträde över det ”nationella” studentlivet.I samtiden noterades också hur sympatier kunde sträcka sig in i etablerade kretsar av lärare och intellektuella, vilket gav rörelsen status och nätverk. I en miljö där studenterna såg sig som framtidens domare, ämbetsmän och opinionsbildare blev frågan brännande: Om eliten vacklar – vad händer då med demokratin?Om du vill lyssna reklamfritt och dessutom få två extra avsnitt i månaden ska du bli medlem i Historia Nu Premium för 75 kr/mån – du kan testa gratis i sju dagar.Lyssna också på Fascismens födelse.Bildtext: Nazistledaren Birger Furugård talar i Akademiska Föreningens stora sal vid Lunds studentkår 1931. Bild:Per Bagges Arkiv, Public Domain.Musik: 78-varvsskivan ”Sjung om studentens lyckliga da'r” med O.D.-kören, inspelad i Stockholms Konserthus och utgiven 1927 (His Master's Voice, X2508). En tidig ljudkälla till svensk studentkultur och körtradition, relevant för avsnittet om studentliv och ritualer. Källa: Internet Archive; Public Domain.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Mao Zedong var en populär ledaren när kommunisterna tog makten i Kina 1949. Direkt inleddes en brutalt effektiv jordreform där många jordägare dödades. Kina under Mao Zedongs ledning kom att präglas av stark tro på viljans makt och olika kampanjer.Mao Zedongs olika kampanjer som Låt hundra blommor blomma, Det stora språnget och Kulturrevolutionen kom att kosta mellan 40 och 70 miljoner människor livet. Bara under det stora språnget ska 45 miljoner människor har dött, enligt historikern Frank Dikötter.Detta är den andra delen av två om Mao Zedong, den kommunistiske diktatorn som fortfarande inspirerar revolutionära grilla rörelser runt om i världen.I avsnitt 140 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Hans Hägerdal, professor i historia med inriktning på Öst och Sydostasien vid Linnéuniversitetet. Han har bland annat skrivit boken Kinas ledare – 1912-2012.Mao Zedong var obestridlig ledare i Kina under nästan tre decennier. Han kom att ställa den marxismen, som utgick från industriarbetarna, på huvudet genom att grunda sin revolution på bönderna.Mao Zedong föddes i ett välbärgat bondehem och var en av grundarna av det kinesiska kommunistpartiet 1921. Han kom att inleda sin väpnade kamp 1927 i sin egen hemprovins Henan. Hans gerillakamp kom att inspirera revolutionärer i hela världen ända fram till våra dagar.Efter att kommunisterna besegrat Nationalisterna grundandes Folkrepubliken Kinas 1949 och Mao Zedong blev Kinas ledare ända fram till sin död 1976.Musik: Celebrating Chinese New Year av Volodymyr Piddubnyk, Soundblock AudioBild: Mao inledde Kulturrevolutionen 1966 för att sprida revolutionen till hela samhället och återta makten från andra ledande kommunister. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Mao Zedong föddes i ett välbärgat bondehem och var en av grundarna av det kinesiska kommunistpartiet 1921. Han kom att inleda sin väpnade kamp 1927 i sin egen hemprovins Henan. Hans gerillakamp kom att inspirera revolutionärer i hela världen ända fram till våra dagar.Mao Zedong var obestridlig ledare i Kina under nästan tre decennier. Han kom att ställa den marxismen, som utgick från industriarbetarna, på huvudet genom att grunda sin revolution på bönderna.Detta är den första delen av två om Mao Zedong, den kommunistiske diktatorn som fortfarande inspirerar revolutionära grilla rörelser runt om i världen.I avsnitt 139 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Hans Hägerdal, professor i historia med inriktning på Öst och Sydostasien vid Linnéuniversitetet. Han har bland annat skrivit boken Kinas ledare – 1912-2012.Mao Zedongs olika kampanjer som Det stora språnget och Kulturrevolutionen kom att kosta mellan 40 och 70 miljoner människor livet. Bara under det stora språnget ska 45 miljoner människor har dött, enligt historikern Frank Dikötter.Efter att kommunisterna besegrat Nationalisterna grundandes Folkrepubliken Kinas 1949 och Mao Zedong blev Kinas ledare ända fram till sin död 1976.Musik: Celebrating Chinese New Year av Volodymyr Piddubnyk, Soundblock AudioBild: Mao håller tal 1939. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Göta älv var ett politiskt laddat område under medeltiden. Älvdalen var en smal korridor där kungar kunde vinna tullinkomster, städer kunde bli rika och borgar kunde stänga ett helt rike ute från havet. Mellan Hisingen, Lödöse och Kungahälla, möttes tre kungamakter som konkurrerade om kontroll över människor, varor och våldskapital.Den som kunde beskatta och befästa älven kunde också vrida om nyckeln till Vänerns inland – och i förlängningen till Nordens politiska framtid.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med arkeologen och historikern Tomas Andersson om Bohuslän som gränsland – och om hur västsvenska knutpunkter som Kungahälla och älvmynningen blev strategiska i kampen mellan riken.I sagovärlden kan Göta älv helt enkelt kallas Älven. Det säger något om självklarheten. Där vattenleden möter havet blir varje strand en politisk möjlighet – och ett hot. I perioder drogs området in i dansk intressesfär, i andra perioder stärkte norska kungar sin närvaro, samtidigt som svenska makthavare sökte en väg mot väster.Kristnandet under 900- och 1000-talen förstärkte spelet. Kungar behövde inte bara svärdsmakt utan också legitimitet – och kyrkans infrastruktur följde ofta samma huvudleder som handeln. Älven blev därför både transportled för varor och en motorväg för inflytande: biskopssäten, kungsgårdar och handelsplatser växte fram där flödet kunde kontrolleras.Kungahälla markerade norsk kungamakt. En kungligt grundad – eller kungligt gynnad – stad fungerade som en flagga i sten och trä: här finns ordning, här finns rätt, här finns en hamn som kan skyddas. Stadens prestige växte också av religiösa skäl. Berättelsen om reliken – en träbit ur Kristi kors – knyter samman politik, tro och status på ett sätt som i medeltiden var lika praktiskt som symboliskt.Lödöse blev i sin tur Sveriges västliga port. Det var ingen storstad, men en nyckel: tullar, hantverk och internationella kontakter samlades där älven var som mest användbar för inlandet. Och staden var inte bara en marknadsplats. Dominikanerna etablerade sig i Lödöse 1243, och deras tegelbyggande och nätverk visar hur en handelsplats också kunde bli ett centrum för idéer, utbildning och kyrklig organisering.Att Sverige behövde en väg till Västerhavet är lätt att förstå militärt. Men det blev också ett kyrkopolitiskt och ekonomiskt projekt. Lödöse kunde fungera som en ventil: om Danmark eller Norge ensamt dominerade mynningen riskerade handeln att strypas och kyrkliga kommunikationer att försvåras.Mot slutet av 1200-talet och in i 1300-talet skiftar dramat. Hotet kommer inte bara från grannriken, utan från dynastiernas egna sprickor. I Sverige exploderar konflikten mellan kung Birger och hans bröder, hertigarna Erik och Valdemar. Nyköpings gästabud 1317 – där bröderna fängslas och senare dör – blir en chock som raserar kungens legitimitet och öppnar för en ny maktordning.Ur krisen stiger Magnus Eriksson fram som kung i både Sverige och Norge (1319). Men i kulisserna finns en av periodens mest intressanta aktörer: hertiginnan Ingeborg, som under sonens minderårighet försöker driva storpolitik där slott, län och personliga nätverk blir maktens verkliga valuta.När konflikterna hårdnar blir det tydligt hur man faktiskt kontrollerar ett gränsland: genom borgar. Bohus fästning, grundlagd 1308 av den norske kungen Håkon V Magnusson, placerades vid en knutpunkt där militär kontroll, administration och symbolik smälte samman.Bild: En detaljbild av Carta Marina som visar Göta älv. Olaus Magnus Carta Marina (1539), ett träsnitt i storformat över Skandinavien och “Nordens underverk”, utgiven i Venedig med stöd av Hieronymo Quirino. Kartan färglades senare och speglar 1500-talets syn på Norden och tidigmodern kartografi. Olaus Magnus, Public domain, via Wikimedia Commons.Musik: Medieval World Video Game av Aparat Blue, Storyblock AudioKlippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Redan stenåldersmänniskorna trodde att himlafenomenen påverkade tillvaron på jorden. Solens betydelse är ju självklar och månen gav människorna en tydlig rytm som med tiden gav oss kalendrar. Det är först i Mesopotamien som planeterna drogs in när astrologin utvecklas.Idag tror inga vetenskapsmän på astrologi – trots att de borde skicka de tidiga astrologernas sin tacksamhet för utvecklandet av den vetenskapliga metoden och för naturvetenskapens framgångar.I detta avsnitt av podden Historia Nu Premium samtalar programledaren Urban Lindstedt med Jonathan Lindström om astrologins uppkomst och dess märkliga dubbelroll i historien: som både omstridd trosföreställning och som drivkraft för observationer, tabeller och den sorts systematik som så småningom bidrog till vetenskaplig metod. Detta är början på ett Historia Nu Premium-avsnitt. Vill du lyssna på hela avsnittet blir du medlem på www.historia.nu/premium. Det kostar 75 kr/mån och då får du två extra avsnitt samt alla vanliga avsnitt reklamfria. Föreställningen att himlafenomen påverkar livet på jorden är äldre än de första städerna. Solens makt över värme, växtlighet och dygn är fysisk och självklar. Men månen – den närmaste himlakroppen – gav något minst lika viktigt: en tydlig rytm. Den blev en naturlig klocka för jakt, vandringar, tidräkning och riter. Där, i månens återkomst, föddes tanken att himlen inte bara lyser – den talar.Månmånaden återkommer med sådan regelbundenhet att den tidigt blev grund för kalendrar. Och där det finns mönster uppstår frågor. När kommer nästa fullmåne? När är det bäst att så? Varför försvinner månen i en förmörkelse? Sådana frågor gör människan till observatör – och observationen är första steget mot systematik.Det avgörande språnget kom när samhällen blev mer komplexa: jordbruk, städer, skatter, administration – och kungar som ville veta om framtiden bar goda eller dåliga tecken. Då räckte inte minnet eller muntlig tradition. Man behövde register. I Mesopotamien – området mellan Eufrat och Tigris – utvecklades en kultur där skrivkonst, tempeladministration och kungamakt knöts samman. Och där himlen blev ett arkiv av tecken som kunde samlas, jämföras och läras ut.Den tidiga mesopotamiska astrologin var i grunden omenbaserad: himlafenomen tolkades som gudomliga varningar eller löften, framför allt om kollektiva frågor – kungens hälsa, krig, skördar och väder. Under andra årtusendet f.Kr. kodifierades detta i enorma samlingar. Den mest berömda är Enūma Anu Enlil, en serie på cirka 68–70 lertavlor med uppskattningsvis 6 500–7 000 omen kopplade till himmelska och atmosfäriska fenomen.Omenläran var inte vetenskap – men den krävde noggrann observation, klassificering och återanvändbara referenser. Prästlärda blev specialister som skrev ned, jämförde och försökte hitta återkomster. Det liknar, på ett avlägset men verkligt sätt, embryot till en metod: samla data, se mönster, dra slutsatser.I Babylonien utvecklades så småningom en mer beräkningsbar himmel. Den uniforma zodiaken – indelningen av ekliptikan i tolv lika stora delar om 30 grader – växte fram i slutet av 400-talet f.Kr.. Det blev ett avgörande steg mot ett koordinatsystem som gjorde tabeller och prognoser möjliga. Ungefär samtidigt skiftar fokus från statens öde till individens: det äldsta bevarade horoskopet för en enskild person dateras till 410 f.Kr.När babylonisk kunskap rörde sig västerut – via erövringar, handel och översättningar – mötte den grekisk filosofi och matematik. I den hellenistiska världen blev astrologi inte bara en konst att tyda tecken, utan något man försökte motivera som en ordnad lära om hur kosmos hänger ihop.Bild: Titelbladet till den tyska utgåvan av De scientia motus orbis (1504), en astronomisk skrift tillskriven Māshā'allāh (ca 730–815). Illustration av Albrecht Dürer, Wikimedia Common. Public domain.Musik: And Spring Awakes av Yagull Music, Storyblock AudioKlippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Stalins svenska bensinbolag AB Nafta Syndikat var verksamt under åren 1928 till 1937 med flera hundra bensinmackar runt om i Sverige. Nafta Syndikat hade svensk ledning som var knutna till den kommunistiska tredje internationalen Komintern.Nafta Syndikat bröt bolsjevikernas ekonomiska isolering vilket gav intäkter i hårdvaluta, men var samtidigt inblandad i spionage och underjordisk kommunistisk verksamhet. Flera svenska anställda hörde av sig till polisen om de sovjetiska medarbetarna som reste mycket, men visste väldigt lite om att sälja bensin.I avsnitt 142 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Fredrik Malm, riksdagsledamot för Liberalerna och barnbarnsbarn till Einar Kruse som ledde Nafta Syndikat och var en grå eminens i det stalinistiska Sveriges Kommunistiska Parti.Han är aktuell med boken Naftasyndikat - Berättelsen om direktör Kruse och Stalins oljebolag i Sverige.Efter flera partisprängningar var Sveriges kommunistiska parti ett litet disciplinerat parti som tog emot direkta order och pengar från Moskva. En av de ledande personerna i SKP, men relativt okänd för allmänheten, var Einar Kruse som varit med sedan grundandet av partiet 1917.Einar Kruse som hade arbetat på bank blev med tiden inblandad i flera företag som hade nära kopplingar med det nyfödda kommunistiska staten Sovjetunionen. Med svenska bulvanföretag hjälpte han bolsjevikerna att sälja av sin guldreserv på den internationella marknaden. Och senare att starta och driva AB Nafta Syndikat.Lyssna också på Svenska kryptokupper och gestapovänner och Sovjetunionens sammanbrott.Bild: Nafta-Syndikatets mack på Järnvägsgatan 3 1932. FOTOGRAF Gunner, Dan (1890 - 1980), Värmlands Museum Bildarkiv, Public DomainBild omslag. Bensinstation Aktiebolag Nafta Syndikat med buss Gnesta-Malmköping tidigt 1900-tal. Bild avfotad oktober 1989 SLM SB13-590 - Fordon,” Sörmlands museum, hämtad 14 februari 2021, https://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/419227Musik. Sovjetiska nationalsången spelad av Presidentorkestren led av Pavel Ovsyannikov och Moscow Kremlin Choir diregerad av Gennady Dmitryak, inspelad 2001, Creative Commons. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Stormaktskungen Karl X Gustavs (1622-60) militära framgångar formade mycket av dagens svenska gränser i kamp mot arvfienden Danmark. Han tog risker som gav utdelning i form av den mest fördelaktiga freden i Sveriges historia freden i Roskilde 1658. Trots detta har han en undanskymd plats i historieskrivning.Redan som ung visade Karl Gustav prov på en administrativ och militär kapacitet, vilket skulle komma att bli avgörande för hans framtida styre. Överviktig och slutkörd dog han i lunginflammation bara 37 år gammal.I denna repris av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Björn Asker är docent i historia och före detta arkivråd vid Riksarkivet. Han har bland annat skrivit boken Karl X Gustav - En biografi.Karl X Gustav föddes den 8:e november 1622 på Nyköpingshus som son till pfalzgreven Johan Kasimir och prinsessan Katarina av Sverige. Han växte upp i Sverige, och hans uppfostran präglades av en gedigen utbildning där språk, historia, politik och krigiska färdigheter var centrala inslag. Han studerade en kort tid vid universitetet i Uppsala och företog en studieresa i Europa mellan 1638 och 1640. Under sin tid i Paris fick han utbildning vid den ledande riddarakademin.Vid tjugo års ålder reste han till den svenska armén i Tyskland, tjänstgjorde under Lennart Torstensson, befordrades till överste och deltog i flera sammandrabbningar, samt i krigståget mot Danmark 1643–1644. Karl X Gustav blev utnämnd till generalissimus för den svenska armén i Tyskland 1648–1650.Karl Gustav stod nära den svenska tronen som kusin till drottning Kristina, men som son till en tysk greve betraktades han i vissa kretsar som en utländsk inkräktare. Karl Gustavs föräldrar kämpade dock hårt för att ge honom en plats i tronföljden, helst genom äktenskap med drottning Kristina. Karl Gustav hoppades länge på detta giftermål, men till sist avvisade Kristina hans frieri. Trots detta utnämnde hon honom till sin efterträdare, och när hon abdikerade 1654 hyllades och kröntes Karl Gustav till kung samma dag.Karl X Gustavs regeringstid präglades av krig. Ett år efter tronbestigningen, sommaren 1655, ledde han Sverige i krig mot Polen. Karl Gustavs huvudmål med detta krig var att förvärva tullintäkter från Polens hamnar och förhindra Ryssland från att få tillgång till Östersjön. Men kriget gick inte som planerat, och när Sverige attackerades av Danmark vände han sina vapen mot det landet istället.Efter attacken mot Danmark 1657 ledde Karl X Gustav den svenska armén i ett av de mest framgångsrika fälttågen i Sveriges historia. Han tågade över Stora Bält på isen och besegrade den danska armén. Resultatet var Roskildefreden 1658, där Danmark tvingades avträda Skåne, Halland, Blekinge, Bornholm, Bohuslän och Trondheims län. Därmed regerade Karl X Gustav över ett större rike än någon annan svensk kung, före eller efter honom.Efter Roskildefreden gick Karl X Gustav åter i krig, denna gång med målet att fullständigt eliminera det danska hotet. Om han hade lyckats, skulle Norden ha varit förenat under en enda krona, som under medeltiden. Men Karl X Gustav dog plötsligt 1660, bara 37 år gammal. Hans död kan delvis tillskrivas hans ohälsosamma livsstil, men också den enorma arbetsbörda som hans ambitioner medfört.Bild: Porträtt från 1600-talet på Karl X Gustav i hjälmkrona med plym, blå mantel och kommandostav målad av David Klöcker Ehrenstrahl, Skoklosters slott, Wikipedia, Public Domain.Musik: Claudio Monteverdi-Quel Augelin Che Cantaav, The Tudor Consort, CC BY 3.0, via Wikimedia CommonsLyssna också på Hedvig Eleonora blev rikets första dam under 55 år. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vikingarna på Grönland levde på randen till den kända världen. Där var jordbruket en balansakt och järn, timmer och måste komma utifrån. Handeln blev den livlina som band grönlänningarna till Skandinavien och vidare till Europa.Därför reste vikingarna hundra tals mil norrut på somrarna i öppna små båtar för att få tillgång till en eftertraktad handelsvara – valrossbetar. Betar som kunde förvandlas till romanska krucifix, exklusiva skrin och andra statusföremål i Europas kyrkor och furstehov.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Fredrik Charpentier Ljungqvist, professor i historia, med särskild inriktning på historiska geografi vid Stockholms universitet, om hur modern arkeogenetik och nya tolkningar av handel och resurser kastar nytt ljus över nordbornas valrossjakt – och varför den blev så central för koloniernas liv på Grönland.När Erik den röde och andra islänningar grundade de grönländska bygderna omkring år 985 etablerade de sig som boskapsskötande bönder i fjordlandskapet i sydväst: Österbygden i söder och Västerbygden längre norrut. Traditionellt skandinaviskt jordbruk var svårt att bedriva i en arktisk miljö och jakt blev en överlevnadsfråga.Valrossbetar var en högvärdig, tät och transportvänlig exportvara, och nordbornas läge gav dem tillgång till stora bestånd norr om bygderna. I skriftliga källor beskrivs sommarens jaktexpeditioner till Norðrsetur (”de norra jaktmarkerna”). De kunde pågå nästan hela sommaren och tömde därmed bygderna på arbetskraft – just när den korta jordbrukssäsongen var som mest intensiv.Den stora nyheten är den högupplösta kartläggningen i en Science Advances-studie (27 september 2024), där ett urval kulturföremål av valrosselfenben genetiskt källbestäms till konkreta jaktområden och delas in i två perioder: en tidig (före cirka 1120) och en sen (efter cirka 1120).Här blir DNA-resultaten historiskt explosiva: de antyder en systematisk förskjutning från lokala till allt mer avlägsna jaktmarker. Forskarna tolkar det som en ekologisk dominoeffekt – där trycket på mer lättåtkomliga bestånd ökar och driver expansionen norrut.Att flytta jakten norrut var inte bara en fråga om vilja, utan om kapacitet. Studien diskuterar att nordborna kan ha haft ett mycket begränsat tidsfönster – omkring tio veckor – för sommarens jakt, och att olika fartygstyper kan ha använts: från mindre, roddbaserade båtar till större expeditionsfartyg med betydligt större besättning.När jaktens tyngdpunkt förskjuts mot North Water Polynya hamnar den dessutom i ett område där andra arktiska grupper rört sig. Studien väger tre scenarier: att nordborna jagade själva, att de fick elfenben via utbyte med arktiska jägare, eller en kombination. För den tidiga perioden bedöms direkt nordisk jakt som mest sannolik. För den senare perioden öppnas tydligare möjligheter för interaktion i högarktis, inte minst eftersom Tuniit (sen Dorset) och senare Thule-inuiter fanns i och kring dessa områden.Samtidigt är själva byteshandeln svår att bevisa i detalj. Ändå finns indikationer på kontakter: nordiskt material dyker upp på Thule-platser under 1200–1300-talen, och forskarna pekar på möjliga möteszoner i nordliga farvatten.Om valrossbetarna var koloniernas styrka kunde det också bli deras svaghet. Forskningen om nordbornas ekonomi beskriver ofta perioden fram till mitten av 1200-talet som relativt blomstrande, medan senare tid påverkas av förändrade handelsvillkor, politisk kontroll och andra påfrestningar.Bild: Valrossjakt skildrad i Olaus Magnus' verk Historia om de nordiska folken (1555), där djuret beskrivs som ”en kolossal fisk av en elefants storlek”. Bilden illustrerar hur nordbor jagade valrossar för deras värdefulla skinn och elfenbensliknande betar. Bildkälla: Olaus Magnus, 1555. Public domain. I montage med Bärsärken av de berömda Lewis schackpjäserna.Musik: Electra To The Baltic Sea av Giuseppe Rizzo. Storyblock Audio.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den osmanske diplomaten Mehmed Sadi Efendi genomför år 1732-33 den långa och strapatsrika resan från Istanbul till Stockholm. Uppdraget är att driva in de enorma skulder som Karl XII och hans män drog på sig till det Osmanska riket under vistelsen i Bender år 1709-13. Samtidigt har Sverige och det Osmanska riket gemensamma intressen i kampen mot Ryssland.Sändebudet Mehmed Sadi Efendi, som är en ledande intellektuell i det Osmanska riket, skriver en rapport om resan till Sverige, som kanske säger mer om honom, hans ambitioner och hans världsbild än om de faktiska förhållandena i Sverige år 1733.I reprisen av avsnitt 139 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Joachim Östlund, historiker vid Lunds universitet. Aktuell med boken Vid världens ände – Sultanens sändebud och hans berättelse om 1700-talets Sverige. Lyssna reklamfritt på Historia Nu.Beskickningen som skickats ut av sultanen Mahmud I består av 44 personer och de påbörjar sin resa i november år 1732 genom ett vintrigt Europa. Hela resan kommer att ta 329 dagar.Sannolikt är Mehmed Sadi Efendi inspirerad av romerska författare när han påstår att det snöar i juni i Sverige. Kylan är något som präglar hans diplomatiska rapport som tar sig en del friheter. En hel del litterära knep av Mehmed Sadi Efendi, som också skrev poesi, får oss att fundera på syftet med rapporten.Han beskriver Sverige och svenskarna i betydligt mer positiv dager än vad som var brukligt vid denna tid då Sverige fortfarande är sargat av det stora nordiska kriget. Saids syfte är att Osmanska riket ska närma sig ett Europa där osmanerna med tiden förlorar allt större territorier.Bild: Mehmed Sadi Efendi som ambassadör i Paris 1742, av Joseph Aved, Musée de Versailles, public domain.Musik: World Beat With Middle Eastern Vocals (Instrumental) av Velimir Andreev, Soundblock Audio Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Joseph Goebbels stack ut bland de ledande nazisterna genom att vara disputerad och framstå som intellektuell. Han var en övertygad antisemit som avhumaniserade judar och initierade den första stora pogromen i Tredje riket 1938.Som propagandaminister tog Goebbels ett hårt grepp om kulturen i Tredje riket. Samtidigt var majoriteten av de filmer som producerades under hans ledning breda underhållningsfilmer – ett medvetet sätt att normalisera regimen och styra publikens uppmärksamhet. Han var också tidigt skicklig på att utnyttja ett nytt massmedium: radion.I detta andra av två avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Ulf Zander, professor i historia vid Lunds universitet, om Tredje rikets propagandaminister Joseph Goebbels.I oktober 1926 utnämnde Hitler Goebbels till partichef i Berlin. Som gauleiter fick han ett uppdrag som passade hans temperament: storstadens politiska gatukamp. Här finslipade han en metod som känns igen i modern demagogi:Provokation som strategi: skapa konflikter som genererar rubriker.Personfixerad agitation: peka ut syndabockar och “förrädare”.Möten som teater: ljus, symboler, marscher – en känsla av att historien rör sig nu. Nazismens budskap blev inte bara något man hörde; det blev något man upplevde.En central del i Goebbels framgång i Berlin var hans förmåga att förvandla nederlag till heroiska berättelser. När nazisten Horst Wessel, en ung SA-ledare, sköts i januari 1930 och senare avled i februari, insåg Goebbels omedelbart propagandavärdet och gjorde Wessel till martyr. Texten som Wessel skrivit till en äldre melodi blev “Horst-Wessel-Lied”, som därefter blev NSDAP:s partihymn och – efter 1933 – en av Tysklands nationalsånger i praktiken, sida vid sida med “Deutschlandlied”.Genom massmöten i Sportpalast och andra stora arenor utvecklade Goebbels en ny politisk estetik. Han använde dramatiska ljuseffekter, uniformerade vakter, standar och en noggrant planerad koreografi för att skapa en känsla av oövervinnerlig kraft. Under presidentvalskampanjen 1932 organiserade han kampanjen “Hitler över Tyskland”, där Hitler flögs mellan städer för att tala inför enorma publiker på kort tid. Vid maktövertagandet 1933 hade Goebbels gjort Berlin till en scen för nazistiska triumfer.Efter maktövertagandet inrättades 1933 Rikets ministerium för folkupplysning och propaganda, lett av Goebbels. Ministeriet fick ett ovanligt brett grepp om press, radio, film, teater, litteratur, musik och bildkonst – och blev centralt i regimens kulturella likriktning. Goebbels verkliga makt låg inte i att övertyga varje individ, utan i att göra avvikelse dyr och samstämmighet lätt. När alla kanaler låter likadant blir tystnaden det enda motståndet.Goebbels förstod radion som en politisk genväg in i hemmen. Satsningen på billiga massproducerade mottagare – Volksempfänger – gjorde det enklare att samla nationen kring ledarens röst och regimens nyheter. Här finns en mediehistorisk lärdom som återkommer: teknikens räckvidd är politiskt neutral – men användningen är det inte.När diplomaten Ernst vom Rath sköts i Paris den 7 november 1938 och avled den 9 november utnyttjade regimen händelsen propagandistiskt; den upphetsade rapporteringen bidrog till att bana väg för pogromen Kristallnatten (9–10 november).Under kriget fortsatte Goebbels att driva en retorik som band samman “folkets överlevnad” med fiendens eliminering. Propagandan bidrog därmed till den mentala terräng där massmord kunde framstå som “nödvändigt”.Bild: Propagandaminister Joseph Goebbels talar vid ett offentligt framträdande i Nazityskland, Foto: Georg Pahl, CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons (Bundesarchiv, Bild 102-17049).Musik:‘Horst-Wessel-Lied' (‘Die Fahne hoch'), en nazistisk kampsång använd i NSDAP:s propaganda under 1930–40-talen. dirigenten Carl Woitschach. Källa: Internet Archive. Public Domain.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Propagandaminister Joseph Goebbels (1897-1945) var en av de mest destruktiva gestalterna i Tredje riket. Goebbels gjorde hatet begripligt, lockande och vardagligt. Den fysiskt veke Goebbels utnyttjade medvetet gatuvåld för att uppnå uppmärksamhet.Goebbels dyrkade Adolf Hitler och kom att göra en ideologisk helomvändning från en positiv syn på Sovjetunionen till att följa Adolf Hitlers vilja att förgöra Sovjet. Goebbels blev en av de tydligaste arkitekterna bakom den så kallade “Führermyten” – föreställningen att Hitler var nationens ofelbara förkroppsligande. Ett bärande element i nationalsocialismen.I detta första av två avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Ulf Zander, professor i historia vid Lunds universitet om tredje rikets propagandaminister Joseph Goebbels.Paul Joseph Goebbels föddes den 29 oktober 1897 i Rheydt i Rhenprovinsen. Han växte upp i en katolsk, småborgerlig miljö och var studiebegåvad. Barndomen präglades av sjukdom och en bestående missbildning i foten som gav honom en tydlig hälta – en detalj som i tidens manlighetsideal kunde bli en livslång social börda. Han blev dessutom avvisad från militärtjänst under första världskriget, vilket förstärkte känslan av att stå utanför “nationens prövning”.För en ung man i det kejserliga Tyskland, där fysisk styrka och militära ideal var fundamentala komponenter i den manliga identiteten, skapade detta handikapp en djup känsla av alienation och utanförskap. Denna känsla av isolering förstärktes dramatiskt vid utbrottet av första världskriget i augusti 1914. Medan hans jämnåriga kamrater anmälde sig som frivilliga och drog ut i fält, nekades Goebbels militärtjänst på grund av sin fot.Denna erfarenhet av att stå utanför nationens stora "hjältesaga" blev ett livslångt trauma som han senare försökte kompensera genom en aggressiv nationalism och ett radikalt politiskt patos. I kombinationen av intellektuell ambition och personlig bräcklighet ser många biografer grogrunden till Goebbels ständiga behov av upprättelse: att bli sedd, beundrad och behövd.Goebbels studerade humaniora vid flera universitet och tog doktorsexamen i Heidelberg. Han drömde om ett liv som författare och dramatiker, men mötte i stället refuseringar, osäkra jobb och en gnagande upplevelse av att vara förbigången. I senare framställningar har denna bitterhet ofta kopplats till hans politiska radikalisering: om det “etablerade” samhället inte gav honom en scen, skulle han bygga en egen.Goebbels kom i kontakt med NSDAP 1924, efter att ha hört Adolf Hitler tala och blivit fascinerad av dennes oratoriella kraft. Hitler satt vid denna tid i fängelse efter den misslyckade ölkällarkuppen, och partiet var splittrat. Goebbels anslöt sig till den norra flygeln av rörelsen, ledd av bröderna Gregor och Otto Strasser. Denna fraktion betonade de socialistiska aspekterna av partiprogrammet och förespråkade en mer proletär och antikapitalistisk linje än den bayerska ledningen runt Hitler.Goebbels gjorde snabb karriär som agitator och skribent. Han imponerade med sin förmåga att förena ideologi med dramaturgi: att göra politik till berättelse, fiender till karikatyrer och den egna rörelsen till ett ödesdrama.Bildtext: Joseph Goebbels talar vid en nazistisk protestmanifestation i Berlin-Lustgarten i juli 1932, riktad mot resultatet av Lausannekonferensen under mellankrigstidens ekonomiska och politiska kris. Foto: Bundesarchiv, Bild 119-2406-01, CC BY-SA 3.0 de, via Wikimedia Commons.Musik:‘Horst-Wessel-Lied' (‘Die Fahne hoch'), en nazistisk kampsång använd i NSDAP:s propaganda under 1930–40-talen. dirigenten Carl Woitschach. Källa: Internet Archive. Public DomainKlippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Medeltiden är ständigt närvarande i vår fantasi – men ofta på helt fel premisser. Vi ser en en munk med rakad hjässa och känner lukten av smutsiga människor. Italienska renässansmänniskor påstod att medeltiden varit mörk – men medeltiden av en period av banbrytande uppfinningar som exempelvis glasögonen och boktryckarkonsten.Professor Dick Harrison svarar på våra premium-lyssnares frågor och broderar ut om helgonhundar, städer som fastnat i tiden och människor som försöker få vardagen att fungera i en värld utan avlopp och utan modern stat – men med gott om konflikter, kreativitet och överraskande lösningar.I det här avsnittet av podden Historia Nu Premium svarar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet på premiumlyssnares frågor. För att kunna lyssna på hela avsnittet måste du vara medlem i Historia Nu Premium som ger dig två extra avsnitt i månaden och alla vanliga avsnitt reklamfria. Läs mer och beställ här.När vi föreställer oss medeltida munkar ser vi ofta munkar i kåpa, sandaler – och en prydligt rakad ring på hjässan. Men tonsuren var långt ifrån enhetlig. Harrison påminner om att frisyren kunde se olika ut beroende på tid och plats. I den grekisk-ortodoxa världen förekom till exempel varianter där man rakade främre delen av huvudet, medan andra områden utvecklade egna former.”Den ovanligt ohygieniska medeltiden” är en av populärkulturens segaste myter. Harrison vänder på perspektivet: nästan allt var ohygieniskt före de moderna badrummen, men medeltiden sticker inte ut som särskilt mycket värre än några andra perioder.Tvärtom kan renligheten i vissa miljöer ha varit bättre under medeltiden än under 1500- och 1600-talen, när en puritansk rekyl slog mot badstugor – som ofta också fungerade som bordeller och därför hamnade i moralisk skottlinje. När badstugor förbjöds eller lades ned kunde människor bli mindre rena, inte mer.Ett av Harrisons kärnbudskap är att medeltiden var kreativ. Glasögon och energilösningar som vatten- och väderkvarnar är exempel på innovationer som förändrade Europa och lade grund för senare utveckling.Men kanske ännu mer konkret: titta ut genom fönstret. Många av våra städer, byar, kyrkor och kulturlandskap har medeltida rötter. Även när husen är ombyggda och gatorna asfalterade går vi ofta bokstavligen ovanpå medeltidens struktur.Det är därför Harrison gillar städer som ”stannat i växten” – där senare seklers rivningar och moderniseringar inte suddat ut allt. Han nämner Visby och – i Nordeuropa – särskilt Brygge, vars ekonomiska nedgång paradoxalt nog blev en historisk vinstlott för framtiden.Bildtext: En munk med tydlig tonsur i en senmedeltida altartavlescen av Carlo Crivelli (ca 1430–1495). Den rakade hjässan markerar hans klostertillhörighet. Public domain via Wikimedia CommonsMusik: Medieval World Video Game av Aparat Blue, Storyblock Audio. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sannolikt spikade Martin Luther (1483–1546) aldrig upp 95 teser på en kyrkdörr i Wittenberg den 31 oktober år 1517 – men teserna kom att skaka det religiösa Europa i grunderna med eller utan kyrkdörr. Reformationen blev den största samhällsomvälvningen sedan antiken som också bidrog till att den svenska allmogen blev läskunnig långt innan allmän folkskola infördes.Martin Luther var professorn i bibelvetenskap som kritiserade den katolska kyrkans handel med avlatsbrev som gav människorna möjlighet att köpa sig fria från skärselden, bannlystes av påven och förklarades fredlös av den tysk-romerska kejsaren Karl V genom föredraget i Worms den 25 maj 1521.I reprisen av avsnitt 135 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Sören Dalevi, forskare och biskop vid Karlstad stift om Martin Luthers stora påverkan på Sverige och Norra Europa. Lyssna på detta avsnitt utan reklam - gå med i Historia Nu Premium.Martin Luther kom också att översätta bibeln till tyska för att vanliga människor skulle kunna förstå det kristna budskapet. Den ständigt skrivande Luther fick hjälp av den nyligen uppfunna tryckpressen att snabbt sprida sina idéer. Bibelöversättningen blev grunden till det tyska skriftspråket på samma sätt som den svenska översättningen några år senare blev grunden för det svenska skriftspråket.Frågan är hur mycket Luthers syn att bara gud kan förlåta människor påverkat de protestantiska samhällena i norra Europa? Redan 1526 fanns det nya testamentet översatt till svenska. Martin Luthers lära i kombination med tryckeritekniken gav skrivspråket till stora delar av den svenska allmogen långt före allmän folkskola. En läskunnighet som blev grunden till att Sverige trots sin fattigdom kunde minska barnadödlighet till bland den lägsta i Europa redan på 1700-talet.Luther hävdade att vara soldat, domare och kung var lika gudfruktigt som att vara präst, påve och munk. Människan blev nämligen rättfärdiggjord genom tro och inte genom gärningar. Denna idé gjorde arbetsmoral och laglydnad till viktiga inslag i den svensk mentaliteten under flera sekler. Den protestantiska statskyrkan blev också statsmaktens informationskanal till folket, med möjlighet att både instruera och tukta den svenska allmogen.Bild: Martin Luther som junker Jörg av Lucas Cranach d.ä. , Wikipedia.Musik: Ein feste Burg ist unser Gott Gareth Hughes, CC BY-SA 3.0 via Wikimesdia Commons Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det fanns en oro i riket när de församlade ständerna den 16 juni 1527 steg in i dominikanernas kloster i Västerås för att samlas till Sveriges första riktiga riksdag med representation av alla fyra stånden.Gustav Vasa var pressad av upprorsrykten från Dalarna och stora skulder till Lübeck, men han hade en lösning – kyrkan skulle betala. Med mycken politisk teater, åtminstone enligt Peder Svarts krönika, lyckades Gustav vingklippa den mäktiga kyrkan och ta en stor del av deras rikedomar. Riksdagen blev också ett godkännande för en försiktig reformation.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern Olle Larsson som skrivit boken Gustav Vasa – Furstar bland furstar. Detta är ett betalt samarbete med Västersås stad i inför 500 års-jubileet av Västerås riksdag år 1527.Västerås år 1527 räknas ofta som den första riksdagen i modern mening därför att ständerna här framträder tydligare som politiska aktörer i en förhandlingsprocess. Omkring 200 ledamöter nämns, och kungen lade fram sin proposition medan ständerna gav egna svar – ett mönster som gör det möjligt att tala om en riksdag som institution snarare än ett utvidgat rådsmöte.Att riksdagen hamnade i Västerås var inte självklart. Den var ursprungligen tänkt att hållas i Söderköping, men de oroliga förhållandena, särskilt i Dalarna, gjorde platsvalet osäkert. Västerås låg strategiskt så att kungens militära uppbåd snabbt kunde sättas in om läget försämrades norrut.Själva mötet kunde inte hållas på slottet eftersom det var härjat av unionsstriderna, och därför samlades man i dominikanernas kloster. Att just klostret blev riksdagens arena är talande: kort efteråt revs byggnaden och teglet användes för att renovera slottet – ett konkret eko av hur kyrkans resurser skulle komma att styras om till kronans behov.Det är också viktigt att notera att representationen inte var fullständig; den östra rikshalvan, Finland, var inte representerad. Ändå var uppslutningen och dokumentationen tillräckligt stark för att ge besluten särskild tyngd och för att Västerås 1527 i efterhand ska uppfattas som en milstolpe i riksdagens framväxt.I svensk tradition berättas också hur Gustav Vasa under förhandlingarna spelade högt – bland annat genom att antyda att han kunde avsäga sig ansvaret att styra om han inte fick stöd. Själva förloppet är källkritiskt svårt att följa i detalj; en central berättande källa är Peder Svarts krönika, som är omdiskuterad. Utfallet är däremot entydigt: ständerna accepterade en kursändring som gjorde kyrkans rikedomar åtkomliga för kronan.Bildtext: Västerås riksdag. Illustration av Elias Martin till Peder Svarts krönika, sent 1700-tal. På bilden skildras hur de fyra stånden håller enskilda överläggningar under riksdagen i Västerås 1527: adeln längst till vänster, därefter prästerna samlade kring biskop Brask (med biskopsmitra), följda av borgare och bönder. Bakom dem står kanslern Laurentius Andreæ, igenkännbar med långt skägg och kalott. Bilden ingår i samlingarna vid Uppsala universitetsbibliotek.Musik: Aria för sopran med obligat oboe ur Johann Sebastian Bachs kantat BWV 80, Ein' feste Burg ist unser Gott, komponerad och framförd i kyrklig kontext i Leipzig 1723. Musikexemplet belyser hur luthersk koraltradition blev konstmusik under reformationstidens efterklang. Johann Sebastian Bach. Wikimedia Commons. Public domain,Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Västra Aros – dagens Västerås – växte fram vid Svartåns mynning i Mälaren under sent 900-tal. Västra Aros blev en del av ett långväga handelsnätverk och staden skulle med tiden bli ett viktigt administrativt och kyrkligt centrum.Anundshög kom att förstöras – oklart om det handlar om en maktkamp med Gamla Uppsala eller en kristen vrede. Den äldsta skriftliga hänvisningen till Västerås som biskopsstad sker någon gång mellan cirka 1103 och 1120. Detta är ett betalt samarbete med Västerås stad inför 500-års jubileet av Västerås riksdag 1527.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med arkeologen Andreas Hennius, forskningssamordnare vid Västerås museer. Detta är ett betalt samarbete med Västerås stad inför 500-års jubileet av Västerås riksdag 1527.Relationen mellan Anundshög och det medeltida Västerås är ett tydligt exempel på hur politisk och ekonomisk makt kan flytta och omformas i ett föränderligt landskap. Under järnålderns kulmen var Anundshög ett centralt nav i trakten, men kring 1000-talets slut och 1100-talets början började tyngdpunkten förskjutas mot Svartåns mynning och Västra Aros.Landhöjningen gynnade Västerås mer lättillgängliga hamnläge vid Svartån. Kristnandet skapade samtidigt ett behov av nya administrativa och religiösa strukturer. Västerås blev biskopssäte och domkyrkostad, och därmed etablerades en ny typ av urban auktoritet – annorlunda än den äldre, ättbaserade monumentaliteten vid Anundshög.Anundshög tycks dessutom ha utsatts för omtolkningar i brytningen med kristen medeltid. Trots denna förskjutning tycks Anundshög ha behållit sin roll som tingsplats under lång tid. Medeltida dokument belägger ting på platsen under 1300-talet, vilket antyder att den gamla maktplatsen bevarade en juridisk och symbolisk legitimitet som inte omedelbart kunde ersättas av den framväxande staden.Vid Anundshög reser sig också ett av Västmanlands mest imponerande runstensmonument: Anundshögsstenen, över tre meter hög och rest på 1000-talet. Inskriften lyder: ”Folkvid reste alla dessa stenar efter sin son Heden, Anunds broder. Vred högg runorna.” Stenen fungerar som både vägmarkering och minnesmärke – ett budskap riktat till resenären: se, förstå och minns.Namnet ”Anund” kan ha burit särskild prestige i bygden. Om det syftar på en samtida storman eller lokal makthavare blir runstenen mer än ett gravminne: den blir också en markering av rang, nätverk och tillhörighet. Ändå är Anundshögs kanske mest avslöjande drag dess seglivade funktion som tingsplats. Västerås kunde ta över handel, biskop och administration – men rättens ritualer och landskapets symboliska centrum var trögflyttade. Ting hölls där man ansåg att ting ”alltid” hållits: vid storhögarna, där minnet av ordning och förfäder satt i marken.Samtidigt tog Västerås steg mot att bli tydlig stiftsstad under 1100-talet. Makt började kanaliseras genom kyrkliga och urbana strukturer snarare än genom ätter, gravmonument och processionslandskap – men i skuggan av Anundshög levde den äldre platsens auktoritet vidare.De klassiska årtalen – Lindisfarne 793 och Stamford Bridge 1066 – riskerar att dölja de långsamma processerna bakom det som ofta kallas ”vikingafenomenet”. Forskning betonar i dag brytningen mellan vendeltid och vikingatid och hur mycket av det som syns tydligt under 800-talet byggs upp tidigare, i organisation, kontakter och krigarkultur. Uppsala universitets långsiktiga forskningsprojekt Vikingafenomenet är ett tydligt exempel på hur fokus allt oftare flyttas mot förhistoria och framväxt.Bild: Västerås stads sigill (belagt 1307) med Mariamonogram, troligen ”AM” för Ave Maria, som senare blev kärnan i stadens vapen. Foto: Okänd. Bild ur Bo Annuswer (red.), Västerås: 1000 år i centrum (1990). Licens: ej angiven, via Kulturarv Västmanland.Musik: Medieval World Video Game av Aparat Blue, Storyblock AudioKlippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vid Anundshög, utanför Västerås, ligger en av de största gravhögarna i Sverige bredvid fem stora skeppssättningar och en vacker runsten. Denna imponerande fornplats signalerade makt och var en knutpunkt för resande och utbyte – kanske i konkurrens med Gamla Uppsala.Anundshög var ett regionalt maktcentrum under järnåldern, men helt frånvarande i sagor och andra skriftliga källor. Men i någon mening talar högarna ännu till oss och platsen går att ta som underlag för att ifrågasätta att vikingatiden skulle ha startat först år 793. Detta är ett betalt samarbete med Västerås stad inför 500-års jubileet av Västerås riksdag 1527.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med arkeologen Andreas Hennius, forskningssamordnare vid Västerås museer. Detta är ett betalt samarbete med Västerås stad inför 500-års jubileet av Västerås riksdag 1527.Samhället var hierarkiskt under järnåldern. Resurserna var ojämnt fördelade, och vissa grupper hade kapacitet att organisera stora arbetsinsatser och uppföra monument som signalerade makt och kontinuitet. Gravhögar, stenskepp och runstenar var inte bara minnesmärken över döda; de var också uttryck för levandes anspråk på status, tradition och legitimitet.Att sagor och andra skriftliga källor inte tydligare nämner Anundshög betyder inte att platsen var oviktig. Snarare visar den hur fragmentariskt det skriftliga källmaterialet är och hur selektivt minnet av det förflutna blev när det senare skrevs ned. Många betydande platser har helt enkelt inte lämnat tydliga spår i texttraditionen.Anundshögen är en av Sveriges största gravhögar. Uppgifterna varierar något mellan källor, men storleksordningen ligger kring 68 meter i diameter och ungefär 9 meter i höjd. I direkt anslutning finns fem skeppssättningar. De två största är omkring 53 respektive 51 meter långa, och ingen annan svensk fornlämningsmiljö har lika många stora skeppssättningar samlade på ett ställe.Gravhögar och skeppssättningar fyllde flera funktioner. De kunde markera gravar, men de var också offentliga monument som manifesterade släktens eller elitens rang, historia och anspråk på platsen. De knöt de döda till landskapet och gav därmed de levande en möjlighet att framträda som arvtagare till en mäktig förflutenhet.Skeppssättningar förknippas ofta med symbolik kring resa, övergång och status. I ett samhälle där sjöfart, resande och vattenvägar hade stor betydelse blev skeppet också en stark kulturell symbol. När sådana monument placeras bredvid en enorm gravhög förstärks intrycket av att platsen hade funktioner långt utöver det rent begravningsmässiga. De kan ha fungerat i ritualer, offentliga samlingar, minnespraktiker och maktdemonstrationer.Människorna som levde runt Mälaren under denna period tillhörde jordbrukande och boskapshållande samhällen, men deras liv präglades också av handel, hantverk, långväga kontakter och regional maktkamp. Det var inte isolerade bygder, utan socialt och ekonomiskt sammanlänkade miljöer där lokala eliter kunde bygga upp inflytande genom kontroll över jord, människor, kommunikationsleder och religiösa praktiker.Anudshög ligger vid Badelundaåsen som var en naturlig ”landsväg” längs åsens rygg och en viktig färdväg mellan Mälarkusten och skogsbygderna i norr. Här möttes land- och vattenleder, och en hålväg i anslutning till området anses ingå i den medeltida Eriksgatan som passerade platsen.Omslag: Anundshög i Badelunda utanför Västerås, Sveriges största gravhög från järnåldern, med två av de fem skeppssättningarna synliga i förgrunden. Platsen är ett centralt fornlämningsområde som speglar makt och kult under yngre järnålder. Foto: Christer Johansson, CC BY-SA 2.5, via Wikimedia Commons.Musik: Electra To The Baltic Sea Full av Giuseppe Rizzo, Storyblock AudioKlippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Dubbelmonarkin Österrike-Ungern hade sina rötter i medeltiden. Denna mulitetniska stadsbildning – med nära femtio miljoner invånare och ett lapptäcke av språk, religioner och lojaliteter – slets sönder efter att Österrike-Ungern hamnade på förlorarsidan i första världskriget. Men idag har statsbildningen omprövats av historiker och ses som en föregångare till EU.Den habsburgska ätten hade sedan medeltiden styrt ett allt större rike. Dubbelmonarkin Österrike-Ungern som upprättades 1867 var ett kompromissbygge för att hålla ihop ett mångnationellt område i nationalismens tidevarv. Men när nationalism och industriellt storkrig pressade systemet till bristningsgränsen blev kompromissen både dess styrka – och dess dödsdom.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Leos Müller, professor i historia vid Stockholms universitet om Österrike-Ungerns sammanbrott. Han är aktuell med boken Europas vändpunkter – 1492, 1914, 1989.Huset Habsburg regerade Centraleuropa under 650 år – från Rudolf I som kröntes 1273 till Karl I som avsattes 1918. Genom giftermål lyckades de bygga upp ett rike som sträckte över kontinenter. Det var ett stort och skiftande välde, sammanhållet av dynastin snarare än av språk och nation.Josef II:s (1741-90) reformiver omfattade religionspolitik, utbildning och rättsväsende. Under 1780-talet ökade religionsfriheten för protestanter och grekisk-ortodoxa, och judarnas ställning förbättrades genom särskilda toleransedikt. Han var ingen 1800-talsliberal, men en statsbyggare som menade att staten blev starkare om människor fick större utrymme att verka – inom statens ramar.Nationalismens idéer växte under 1800-talet och fick explosiv kraft revolutionsåret 1848. Upproret slogs ned – med rysk hjälp – men visade att imperiet måste förändras. Kejsare Franz Josef (1830-1916), som tillträdde 1848, drev på modernisering: likhet inför lagen, avskaffande av livegenskapens sista rester, järnvägar och lärosäten. Gründerzeit-epoken gav många av rikets städer en gemensam, igenkännbar stadsbild.Nationalitetskriserna fortsatte, och nederlagen 1859 och 1866 försvagade monarkin. För att behålla Ungern blev kompromissen 1867 nödvändig. Österrike-Ungern skapades då som två rikshalvor i personalunion. De delade utrikespolitik och krigsmakt och hade gemensamma ministerier för detta, liksom ett gemensamt finansministerium för de gemensamma utgifterna – men saknade ett gemensamt parlament och en gemensam regering i modern mening. Eftersom centrala uppgörelser dessutom behövde omförhandlas återkom kriserna med jämna mellanrum.Kompromissen gav ungrarna en särställning utan att ge motsvarande inflytande till rikets övriga folk. I Ungern drevs dessutom en magyariseringspolitik som ökade bitterheten bland minoriteter. I den österrikiska rikshalvan blev politiken mer pluralistisk, men parlamentet tyngdes ofta av blockeringar.När skotten i Sarajevo 1914 tände stormaktskriget ställdes dubbelmonarkin inför industriellt totalkrig. Kriget mot Serbien och hotet från Ryssland blottade svagheter i ledning och resurser, och beroendet av Tyskland växte.Bild: Militärparad genom Prag omkring år 1900, när staden var en del av Kungariket Böhmen inom Österrike-Ungern. Bilden fångar den kejserliga arméns närvaro i det offentliga rummet – en bakgrund till avsnitt om Centraleuropas politik och nationalism vid sekelskiftet. Målning: Emanuel Salomon Friedberg-Mírohorský. Public domain, via Wikimedia Commons.Musik: 1910-talsinspelning av “Gott erhalte, Gott beschütze” (Kaiserhymne), den österrikiska kejsarhymnen som förknippas med Habsburgmonarkin och Österrike-Ungern. Den skrevs 1797 med musik av Joseph Haydn och text av Lorenz Leopold Haschka som en lojalitets- och patriotisk sång till kejsar Frans II. Public domain, via Wikimedia Commons.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sommaren 1943 stod östfronten i ett kritiskt läge. Efter Stalingrad var det tyska fälttåget i Sovjetunionen hårt prövat, men ännu inte krossat. Adolf Hitler ville återta initiativet i ett avgörande slag vid Kursk i södra Ryssland som omfattade två miljoner man och nästan 6000 stridsvagnar.Operation Zitadelle blev historiens största planerade pansaroffensiv, där tiotusentals stridsvagnar, tusentals flygplan och miljoner soldater ställdes mot varandra i en strid som skulle avgöra kriget på östfronten. Trots tysk teknisk förmåga och initial framgång stelnade offensiven mot de sovjetiska försvarslinjerna. När dammet lagt sig hade Nazityskland förlorat sin sista realistiska chans till offensiv seger i öst.I denna teaser av avsnitt av Historia Nu Premium samtalar programledaren Urban Lindstedt med militärhistorikern Anders Frankson. Anders Frankson har bland annat skrivit standardverket Slaget om Kursk : historiens största pansarslag (2002) tillsammans med Niklas Zetterling. Frankson är aktuell med Achtung panzer! Stalingrad och Charkov – två slag som förändrade andra världskriget. Vill du höra hela avsnittet blir du medlem på https://historianu.supercast.com/Slaget vid Kursk var inte bara ett nederlag i markstrid för Nazityskland – det var en strategisk kollaps. Efter juli 1943 skulle Tyskland aldrig mer kunna genomföra en större offensiv på östfronten. Initiativet låg nu hos Röda armén, som metodiskt började pressa tyskarna västerut – hela vägen till Berlin.Den 22 juni 1941 inledde Nazityskland invasionen av Sovjetunionen under kodnamnet Operation Barbarossa. Offensiven förde Wehrmacht djupt in på sovjetiskt territorium, men logistiska problem, det ryska vintervädret och hårt motstånd bromsade framryckningen. Slaget vid Stalingrad (augusti 1942–februari 1943) blev en katastrof för tyskarna och visade att kriget i öst inte längre kunde vinnas snabbt.Trots detta planerade Hitler en ny sommarsatsning år 1943. Målet var att slå ut den utbuktning i frontlinjen runt Kursk och därmed omringa stora delar av Röda armén. Operation Zitadelle var resultatet av en kompromiss mellan fältmarskalk Erich von Mansteins mer försiktiga strategi och Hitlers krav på ett kraftfullt offensivt genombrott. Idén var enkel: Armégrupp Nord skulle anfalla söderifrån och Armégrupp Syd norrifrån och därefter mötas öster om Kursk för att sluta en kniptång runt de sovjetiska styrkorna.Men beslutet att fördröja anfallet för att invänta leveranser av nya tyska vapen som Tiger- och Panther-stridsvagnar gav sovjeterna tid att bygga upp ett omfattande försvar i djupet med lager av minor, skyttegravar, flera motståndslinjer och stora reserver.Bildtext: Sovjetiska soldater från Voronezjfronten genomför en motoffensiv bakom T-34-stridsvagnar vid Prochorovka den 12 juli 1943, under slaget vid Kursk. Slaget vid Kursk är känt som ett av historiens största pansarslag och markerade en vändpunkt på östfronten under andra världskriget. Prochorovka blev särskilt beryktat för de intensiva striderna mellan sovjetiska och tyska pansarförband. Bild: Mil.ru Wikipedia / CC BY 4.0Musik: Red Army 25th Anniversary Song framförs av Röda arméns kör under ledning av A. V. Alexandrov. Sången är ett exempel på patriotisk sovjetisk musik under andra världskriget, där Röda arméns kör spelade en viktig roll i att höja moralen. Kompositören Alexandrov är även känd för att ha skrivit Sovjetunionens nationalsång. Skivan (katalognummer 3005-B, matrisnummer ST-103) spelades in i Sovjetunionen 1943 och digitaliserades av George Blood, L.P. Källhänvisning: Internet Archive, public domain – ingen känd upphovsrätt gäller. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Världen var bara minuter från utplåning i november 1983. De sovjetiska ledarna fruktade att Natoövningen Able Archer 83 var förspelet till en kärnvapenattack mot Sovjetunionen. Många historiker ser händelsen som en av de farligaste kärnvapenkriserna under kalla kriget – i en tid då misstänksamheten mellan blocken var närmast total.Efter ett årtionde av avspänning blev det kalla kriget allt hetare när Sovjetunionen invaderade Afghanistan 1979. Temperaturen steg ytterligare när Ronald Reagan blev president i USA och 1983 beskrev Sovjetunionen som ”ondskans imperium”.I avsnitt 127 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern Olle Larsson, som har skrivit en rad historieböcker och nu arbetar på en bok om 1980-talet.Redan under andra världskriget var slitningarna mellan västmakterna och Sovjetunionen stora – trots alliansen mot Nazityskland. Efter krigsslutet blev brytningen total och det stod klart att världen delats in i ett västligt kapitalistiskt block och ett östligt kommunistiskt block. Kalla kriget var ett faktum.Kapprustningen med kärnvapen mellan väst och öst gjorde det möjligt att utplåna jorden flera gånger om. När den amerikanske presidenten Ronald Reagan dessutom lanserade tanken att det skulle kunna gå att skydda sig mot kärnvapen, skakade det den ömtåliga balansen i avskräckningen. Det blev inte bättre av att det åldrande sovjetiska ledarskapet bar på egna erfarenheter av Nazitysklands utrotningskrig i Sovjetunionen. De väntade sig ständigt det värsta från väst.Bild: Amerikanska M113-bandvagnar rullar genom Stockhausen i Hessen under Natoövningen REFORGER 1983, en del av USA:s snabba förstärkningsplaner för Västtyskland under kalla kriget. Foto: SSGT Jim Pearson. Public domain, via Wikimedia Commons.Musik: Darkness closing av Jon Purdey, Storyblocks Audio. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

År 1975 lade invandrarministern Anna-Greta Leijon (S) fram regeringens linje för en ny invandrar- och minoritetspolitik. I stället för en politik där invandrarna skulle bli svenskar formulerades en vision där de nya svenskarna skulle få möjlighet utveckla sin egen kultur vid sidan om den svenska, som fick brett stöd i riksdagen.Femtio år senare är islam Sveriges näst största religion, och Sverigedemokraterna ett av landets största partier. Samtidigt har politiken rört sig mot en betydligt mer restriktiv migrations- och asyllinje, inte minst efter flyktingvågen 2015.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med professor Simon Sorgenfrei – religionsvetare och föreståndare för IMS, Institutet för forskning om mångreligiositet och sekularitet vid Södertörns högskola Han är aktuell med boken Öppna era hjärtan.Under flyktingkrisen 2015 tog Sverige emot många fler asylsökande än jämförbara europeiska länder; kommuner och myndigheter pressades hårt, och ord som ”systemkollaps” blev frekvanta. Året därpå infördes den tillfälliga lagen (2016:752) som begränsade möjligheten att få uppehållstillstånd och påverkade bland annat permanenta tillstånd och familjeåterförening; lagen förlängdes senare.I riksdagsvalet 2022 blev Sverigedemokraterna Sveriges näst största parti. Kort därefter tecknades Tidöavtalet mellan M, KD, L och SD, där migrations- och integrationspolitiken lyfts som centrala samarbetsområden och där man talar om ett ”paradigmskifte” – bland annat att Sverige ska lägga sig på EU-rättens miniminivå i asylpolitiken och minska det som kallas ”tilldragningsfaktorer”.Redan i mitten av 1960-talet fattades beslut om att frikyrkor och minoritetssamfund skulle kunna få statligt stöd för sin verksamhet. Under 1970-talet breddades stödtänkandet också till invandrarföreningar – exempelvis satsningar på hemspråk och hemlandskultur. Grundidén var jämlikhet i rättigheter: invandrade skulle ha samma möjligheter som etniska svenskar och själva kunna välja graden av kulturell anpassning.När arbetskraftsinvandringens epok klingade av fortsatte migrationen i nya former: anhöriginvandring och flyktingmottagande från bland annat Chile, Uganda, Iran/Irak och Libanon. Det förändrade både demografin och konfliktlinjerna i debatten.I slutet av 1970-talet växte också den organiserade invandringskritiken. Bevara Sverige Svenskt (BSS) spred flygblad om ”invasion” och nationell undergång. Det viktiga är att islam länge inte var huvudmålet: ”invandrare” klumpades ofta ihop i grova kategorier, och tidiga utpekanden gällde ofta andra grupper än muslimer. Men år 1989 blev en vändpunkt. Dels bidrog Rushdie-affären, där den brittiska författaren Salman Rushdie dömdes till döden av mullorna i Iran, till att polarisera synen på yttrandefrihet och religion i Europa. Dels fattade Sverige det restriktiva Luciabeslutet den 13 december 1989, där regeringen slog fast att mottagningssystemet nått ”gränsen för vad vi klarar av” och begränsade asylmöjligheterna till flyktingkonventionen och särskilt starka skyddsbehov.Efter kalla krigets slut bytte hotbilder ofta färg i västliga debatter: från ”den röda faran” till en föreställd ”grön fara”, där islam kopplades till geopolitik, migration och identitet. I Sverige tog Ny Demokrati plats i riksdagen 1991 med en hårdare, mer mediedriven invandringsretorik.Samtidigt kom tiotusentals bosnier – många muslimer – som flyktingar undan Balkankrigen. Här syns också en annan svensk reaktion: lokal solidaritet, föreningsliv och institutionsbygge. Sverige blev ett land där islam inte bara ”finns”, utan organiserar moskéer, studieförbund, begravningsplatser och vardagsreligion.Bild: Första morgonen efter ramadan samlas män i Botkyrkas turkiska islamiska kulturförenings moské i Fittja (Botkyrka) för storbön, fotograferat tidigt på morgonen den 14 november 2004. Foto: Anna Ulfstrand, CC BY, via Stockholms läns museum.Musik: Islamisk kallelse till bön, Pixabay, Creative Commons.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Nazistledaren Heinrich Himmlers (1900–1945) intresse för germansk rasmystik gav honom ett särskilt engagemang för Sverige, där han trodde sig kunna finna ariernas ursprung. Inom SS finansierades arkeologiskt färgade expeditioner till Bohuslän – bland annat kring Tanums hällristningar – i syfte att “bevisa” en uråldrig germansk kulturgrund.Himmler var Reichsführer-SS och blev 1936 även chef för den tyska polisen (Chef der Deutschen Polizei). Säkerhetstjänsten SD (Sicherheitsdienst) leddes däremot operativt av Reinhard Heydrich, men Himmler stod över organisationen genom SS-maktapparaten och den samlade polis- och säkerhetsstrukturen.I denan repris av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med författaren Lennart Westberg, aktuell med boken Himmlers Sverige – Visioner och verklighet (Historiska Media).Som SS-chef var Himmler en av huvudarkitekterna bakom Förintelsen och den nazistiska terrorstaten. Under hans ledning växte SS explosionsartat och blev en politisk maktfaktor som gav honom stort handlingsutrymme. År 1933 var han med och etablerade koncentrationslägret Dachau, som kom att fungera som ett slags modell för lägersystemet.Redan 1935 initierade Himmler organisationen Ahnenerbe, vars uppgift var att med skenbart “vetenskapliga” metoder ta fram belägg för germanernas påstått ärofyllda förflutna och rasmässiga överlägsenhet. Forskning och propaganda flätades samman för att legitimera erövringskrig och avhumanisering av judar och andra grupper som nazisterna stämplade som mindervärdiga.I Himmlers föreställningsvärld utgjorde Sverige ett kärnland för den “germanska rasen”. Därför fick landet en roll i hans visioner om ett framtida storgermanskt maktblock i Nord- och Västeuropa. För att omsätta idéerna i praktik försökte SS bygga nätverk i Sverige. Enligt Westberg handlade det om påverkan, värvning och kontakter i miljöer som polis, läkarkår, jordbrukets intresseorganisationer och bland svenska frivilliga till Waffen-SS. Tanken var att krigsvana frivilliga skulle kunna bli lokala maktbärare i ett framtida “Storgermanien”.Himmler beordrade 1940 uppbyggnaden av ett nätverk av underrättelse- och säkerhetsfunktioner kopplade till Sipo/SD med syfte att samla information och påverka utvecklingen i Sverige – bland annat för att bevaka att landet inte närmade sig de allierade.Bild: Riksfürern för SS, Heinrich Himmler, besöker koncentrationslägret Dachhaus 1936, Bundesarchiv, Bild 152-11-12 / CC-BY-SA 3.0, Wikipedia, Public Domain.Musik: SS Machiert in Feindesland, SS kampsång under andra världskriget,Lyssna också på Sveriges balansakt mellan Sovjet och Nazityskland. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Ellen Key (1849–1926) var en av sekelskiftets mest inflytelserika opinionsbildare, vars röst hördes långt utanför Sveriges gränser. När hon gav ut Barnets århundrade (1900) angrep hon den ”själamördande” skolan, den hårda disciplinen och krävde en uppfostran som tog barnets egenart på allvar. Tankar som idag präglar svensk skola och barnuppfostran.Men samma framtidstro som gjorde Key till en pedagogisk profet rymde också en mörkare baksida. I hennes vision om ”det nya seklet” fanns inte bara ett friare barn, utan också en idé om att mänskligheten kunde – och borde – förbättras biologiskt. Pedagogik och eugenik (rashygien/rasbiologi, som det ofta kallades i Sverige) kom hos Key att fungera som två sidor av samma modernitetsprojekt.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med professor emerita Ebba Witt-Brattström i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet om Ellen Key och hennes banbrytande syn på utbildning och barnuppfostran. Podden spelades in inför publik under Ellen Key-veckan i Ödeshögs kommun.Ellen Key växte upp i en miljö präglad av både privilegier och intellektuell frihet. Hon föddes på Sundsholms gård utanför Västervik och växte upp i en familj där politik och litteratur stod i centrum. Redan vid fyra års ålder lärde hon sig läsa, och herrgårdens omfattande bibliotek blev hennes främsta lärosäte. Där tillägnade hon sig kunskaper i flera språk och kom i kontakt med Europas stora tänkare.När familjen drabbades av ekonomiska bakslag omkring 1880 tvingades Key att söka sin egen försörjning. År 1878 startade hon och Anna Whitlock tillsammans Whitlockska samskolan, en progressiv institution där hon fick möjlighet att pröva och utveckla sina idéer om mer barncentrerad undervisning. Under dessa år i huvudstaden etablerade hon sig som en av de starkaste rösterna i tidens radikala kretsar, med särskilt engagemang i frågor om yttrandefrihet, kvinnors rättigheter och social rättvisa.Ellen Key var tidigt ute med att formulera en rättighetsliknande barnsyn. I en idealskola skulle barnaga och kroppsstraff höra till det förgångna: katekesläsning och aga skulle ”bannlysas” och ersättas av en konfessionslös och radikalt individualiserad undervisning – för både flickor och pojkar.Målet var större än att bara byta metod. Skolan skulle sluta producera en ”välartad, lydig massa” och i stället utveckla barns och ungdomars personligheter. Den tanken återkommer i Keys kritik av utbildningsinstitutionerna – från folkskola till universitet – som, enligt henne, riskerade att kväva individualitet, självverksamhet och lust att lära.Nyckeln var ofta hemmet. Key föreslog att små barn (cirka 5–7 år) i högre grad skulle fostras i hemmen, i små ”hemkurser” med 8–10 barn. Uppfostrarens främsta roll var att lämna barnet i fred så att intressen och drivkrafter kunde växa fram naturligt. Samtidigt var hon skeptisk mot vissa samtida barnomsorgsformer – som kindergarten – som hon menade riskerade att forma ”hjordmänniskor”. När den offentliga skolan väl tog vid skulle den vara en verklig samskola, med flickor och pojkar från alla samhällsklasser och med studieplaner som i stor utsträckning individualiserades.Ett typiskt drag hos Key är hur estetiken kopplas till moral och mognad. Skönhet – i hem, skola och vardag – var inte prydnad, utan ett medel för att utveckla människan. I hennes bildningsprojekt skulle människor ”föras till konsten” och konsten ”till folket”, eftersom skönheten ansågs kunna göra livet mer människovärdigt och samtidigt bidra till att bygga ett bättre samhälle.Bild: Författaren och pedagogen Ellen Key (1849–1926), taget 1910. Key var en inflytelserik debattör i samtidens frågor om bildning, kvinnors rättigheter och barnets ställning. Foto: Becker & Maass. Public Domain Mark (PDM), via Nordiska museet.Musik: Piano Outro med Humans Win, Storyblock AudioKlippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under kalla kriget bedrev Sovjetunionen ett systematiskt kulturellt påverkansarbete i Sverige via så kallade vänskapssällskap. Det kalla kriget handlade i grunden om en konflikt mellan två samhällssystem – kapitalism och kommunism. Men striden stod inte bara på den militära arenan.Förbundet Sverige–Sovjetunionen och dess lokala sällskap arbetade med en klassisk repertoar av folkbildning, idrott och kulturarrangemang: i konserthus och föreningslokaler, genom tidskrifter, utställningar och delegationsresor. Samtidigt var det en ojämn kamp: Sovjetunionen hade svårt att matcha västs populärkulturella dragningskraft.I detta avsnitt av Historia Nu Premium samtalar programledaren Urban Lindstedt med Olov Wenell, forskningsrådgivare vid Försvarshögskolan, som disputerade på avhandlingen Sovjetunionen och svenska vänsällskap 1945–1958: Sällskapen Sverige–Sovjetunionen som medel i sovjetisk strategi (Umeå universitet, 2015).Sovjetunionen spelade gärna sina starka kulturkort: klassisk musik, litteratur, konst och idrott. Konserter, filmvisningar och idrottsutbyten gav möjligheter att presentera en attraktiv motbild till den Sovjetbild som dominerade i svensk press. För att lyssna på hela avsnittet behöver du en prenumeration på https://historianu.supercast.com/Ett särskilt format blev “vänskapsveckor” – intensiva perioder med många evenemang, ofta med sovjetiska artister och kulturpersoner. Den första kulturveckan som senare kom att kallas ”Vänskapsvecka med Sovjetunionen” genomfördes i slutet av september 1951: omkring 120 evenemang i 30 svenska städer.Sällskapen arrangerade också resor till Sovjetunionen. Programmen var ofta noggrant koreograferade: delegater skulle se framsteg, ordning och framtidstro. Men allt gick inte alltid enligt plan – och just den typen av friktion (fel besök, fel samtal, fel intryck) blev i sig en risk för ett propagandaprojekt som levde på kontroll.En viktig strategi var att hålla verksamheten på armlängds avstånd från Sveriges kommunister som kunde skrämma bort den politiska och kulturella elit man ville locka. Därför syntes ofta mer “respektabla” namn i styrelser och på ordförandeposter, medan det praktiska arbetet kunde drivas av andra.Tanken på svensk-sovjetiska vänskapsorganisationer fanns redan under mellankrigstiden. Själva Förbundet Sverige–Sovjetunionen har rötter i 1930-talet, men efter andra världskriget och in i 1950-talet intensifierades arbetet och organiserades om i nära samspel med sovjetiska aktörer.Sovjetunionen satsade mer målmedvetet på att bygga upp liknande nätverk runt om i världen. En central aktör var VOKS (Allunionella sällskapet för kulturella förbindelser med utlandet), grundat 1925 för att samordna kulturella kontakter med omvärlden.I Sverige samlades de lokala sällskapen i en riksorganisation. Vid en kongress i november 1950 bildades (i praktiken) Förbundet Sverige–Sovjetunionen med 19 anslutna sällskap. Stockholmssällskapet blev ofta navet och uppges ha varit drivande i att organisera mottaganden av sovjetiska kulturdelegationer och att formera svenska delegationer till Sovjetunionen. Material till föreläsningar och diskussioner kom i hög grad från sovjetiskt håll.Bild: Affisch för frågeaftonen ”Vad såg Docent Silverskiöld i Sovjetunionen?” i Konserthuset Örebro den 22 februari 1952, arrangerad av Sällskapet Sverige–Sovjetunionen. Medverkar: docent Nils Silverskiöld, redaktör Sven Storck och fru Agnes Karlsson. Konserthuset Örebro, CC BY.Kremls befästa murar och torn i Moskva, fotograferade 1967 under sovjettiden – en symboltyngd makt- och regeringsmiljö som ofta står i centrum när 1900-talets ryska och sovjetiska historia diskuteras. Foto: K W Gullers, CC BY-SA, via Nordiska museet (NMAx.0031302).Musik: Vladimir Troshin framför ”Podmoskovnye vechera” (”Moscow Nights”), en sovjetisk sång inspelad 1956 Källa: Internet Archive Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Poeten Lucidor den olycklige (1638-74), eller Lasse Johansson, blev tidigt föräldralös. Han figurerade i rättsprotokoll som en ledare av studentoroligheter i Greifswald och i Leipzig. Trots en stor lärdom och språkbegåvning lyckades han inte vinna någon tjänst i stormaktens växande förvaltning.En tillfällighetsdikt, som tog ut svängarna för mycket, till ett högadligt bröllop 1669 resulterade i en lång häktningstid för ärekränkning för Lasse. Det var också en kränkt adelsman som blev slutet för Lasse Johansson efter en natt på krogen Fimmelstången i Gamla Stan i Stockholm.I denna repris av podden Historia.nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Annika Sandén är docent i historia och har skrivit ett flertal uppmärksammade böcker om svensk stormaktstid, senast Fröjdelekar. Hon är aktuell med boken Jag en olycklig spåman – Poeten Lasse Johansson Lucidors liv och tid.Lucidor den olycklige, vars verkliga namn var Lars Johansson, föddes den 6 oktober 1638 i Stockholm. Lars Johansson tillbringade sina tidiga år i Svenska Pommern. Efter föräldrarnas tidiga död blev han omhändertagen av sin morfar, Lars Mattson Strusshielm, som var en framstående amirallöjtnant och adlad.Lasse Johansson skrev in sig vid universitetet i Greifswald 1655 och blev snabbt känd som en ledande bråkstake i studentuppror. Efter att ha blivit relegerad från universitetet i Leipzig fortsatte han sina resor genom Europa, bland annat till Holland, England och Frankrike. Under sina resor fördjupade han sina språkkunskaper och fick möjlighet att studera olika litterära traditioner och stilar.Efter att ha återvänt till Sverige bosatte sig Lasse Johansson i Stockholm. Han försörjde sig genom att ge språklektioner och skriva beställningsdikter för olika tillfällen, som bröllop och begravningar. Hans språkkunskaper och skicklighet som poet gjorde honom eftertraktad som författare av tillfällesdikter. Hans dikter spreds i tryckt form och blev mycket populära hos allmänheten.Han hamnade i häktet anklagad för ärekränkning 1669 efter att ha skrivit en bröllopsdikt på spekulation till Conrad Gyllenstierna och Märta Ulfsparres bröllop. Dikten tog ut svängarna ordentligt och Gyllenstierna tog mycket illa vid sig.Lasse Johansson liv kom till en tragisk ände den 13 augusti 1674. Under ett bråk på krogen Fimmelstången i Gamla stan blev han nedstucken av en löjtnant vid namn Arvid Storm. Hans ovanliga liv och tragiska öde har gjort honom till en mytisk figur inom den svenska litteraturen. Hans dikter och sånger, med sin vassa humor, sorgliga ton och djupa innehåll, har fortsatt att fascinera och beröra människor i århundraden.Idag betraktas Lucidor som en viktig föregångare till Bellman och en av de mest betydelsefulla poeterna under 1600-talet. Lasse Lucidor var en banbrytande poet och vissångare som hade en stor inverkan på den svenska poesin och musiken under 1600-talet. Lasse Johanssons dikter var av olika slag, både världsliga och andliga. Hans erotiska dikter följde den tidens konventioner. Hans dryckessånger återspeglade den bullrande och festliga atmosfären på 1600-talets krogar. Lasse Johansson skrev också andliga visor och psalmer som behandlade teman som synd, död och botgöring.Bild: Konserten av Gerrit van Honthorst (1592–1656), National Gallery of Art, Washington, Public Domain.Musik: BWV 2020 av bzur, Storyblocks AudioLyssna också på Glädje, kärlek och fest under den mörka stormaktstiden. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

När Gustav II Adolf (1594-1632) landsteg i Pommern i juni 1630 är det med en av Europas bästa arméer. Kungen har reformerat den svenska armén genom lärdomar från faderns nederlag i Kirkholm 1605. Och Trettioåriga kriget (1618–1648) blev scenen där den reformerade armén prövades i slag som Breitenfelt, Lech och LützenSverige gick in i kriget med en berättelse om att försvara den protestantiska saken och stoppa den katolska offensiven i det Tysk-romerska riket. Budskapet förstärks av statlig propaganda med återkommande böndagar och texter som läses upp i kyrkorna där kriget framställs som nödvändigt.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikerna Göran Larsson och Marco Smedberg om trettioåriga kriget, Sveriges inträde 1630, propagandaapparaten – och varför Gustav II Adolfs krigsmaskin fortsatte att fungera även efter kungens död.Gustav II Adolf driver på förändringar i hur krig förs: större rörlighet, tätare samverkan mellan infanteri, kavalleri och artilleri – och en mer offensiv kavalleritaktik än den äldre karakollen. Resultatet syns i slaget vid Breitenfeld den 17 september 1631, där en svensk-sachsisk armé besegrar Tilly och bryter den kejserliga framryckningen. Segern blir en tydlig demonstration av den svenska arméns eldkraft, rörlighet och ledning – och öppnar vägen för ett snabbt avancemang in i Tyskland.Slaget vid Lech vid Rain am Lech den 14–15 april 1632 blev ett av Gustav II Adolfs viktigaste genombrott under trettioåriga kriget. För att ta sig förbi den starka kejserliga spärren lät svenskarna bygga broar över den svullna floden under hård beskjutning. När övergången väl lyckades pressades Tillys trupper tillbaka och den berömde fältherren sårades svårt; han avled kort därefter. Segern öppnade vägen in i Bayern och skakade kejsarsidan.Den 6 november 1632 rider Gustav II Adolf rakt in i ett kaos av krutrök, brinnande hus och dimma vid slaget vid Lützen. Svenskarna kan efteråt hävda seger, men priset blir högt: kungen stupar och de svenska förlusterna uppgår till omkring 6 000 döda och sårade. Kungen krigsmaskin och hans statsbygge överlever honom. Han blir en martyrgestalt – samtidigt som stormaktens verkliga motor i längden visar sig vara diplomati, pengar och administration.Trettioåriga kriget börjar som en konflikt i det Tysk-romerska riket, där reformationens olösta motsättningar skapat ett lapptäcke av furstendömen med olika bekännelser och intressen. När spänningarna briserar 1618 – efter den berömda defenestrationen i Prag – dras snabbt fler makter in. Det som först handlar om religion utvecklas snart till en kamp om Europas maktbalans, där Habsburgarnas ställning utmanas av olika motkoalitioner.Allt detta kräver pengar. En mycket stor del av statens inkomster går till försvaret, och här blir Axel Oxenstiernas roll avgörande. Bättre förvaltning och ordning i finanserna gör det möjligt att planera, försörja och hålla arméer i fält. Samtidigt finns en gräns: en skattestat kan inte pressa sönder sin egen bas. Driver man bönderna för hårt riskerar man ödegårdar – och då försvinner också skatteunderlaget.Efter Gustav II Adolfs död vid Lützen fortsätter kriget ändå. Generalerna i fält och statsförvaltningen hemma gör att systemet fungerar även utan kungens personliga ledning. Stormaktstidens logik blir tydlig: projektet är större än personen.Bild: Sveriges kung Gustav II Adolf (1594–1632) skildras i slaget vid Breitenfeld 1631, en vändpunkt i Trettioåriga kriget som ofta lyfts i poddens avsnitt om Sveriges stormaktstid. Målning av Johann Jakob Walther (ca 1650). Foto: Rama, 2010. Public domain, via Wikimedia Commons.Musik: Aria för sopran med obligat oboe ur Johann Sebastian Bachs kantat BWV 80, Ein' feste Burg ist unser Gott, komponerad och framförd i kyrklig kontext i Leipzig 1723. Johann Sebastian Bach. Wikimedia Commons. Public domain.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 23 oktober 1956 utbröt ett uppror mot den av Sovjet insatta kommunistregimen i Ungern. Liberaliseringarna efter Stalins död hade öppnat för revolter både i Östtyskland och Polen, som kom att inspirerar studenter och arbetare i Ungern att protestera mot regimen.Upproret hade inledningsvis vissa framgångar innan det krossades brutalt av sovjetiska trupper när det sovjetiska ledarskapet bestämde sig för att agera. Paradoxalt kom upproret att leda till att Ungern blev det land i Östeuropa med störst ekonomisk frihet – den sk gulaschkommunismen.I denna repris av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Artur Szulc, författare aktuell med boken Ungernrevolten.Upproret inleddes den 23 oktober, då studenter och intellektuella demonstrerade i Budapest för att kräva en mer demokratisk och fri politisk och ekonomisk miljö. Protesterna spred sig snabbt över hela landet och började utvecklas till en allmän strejk. Till slut gick hela landet ut i strejk, och regeringen tvingades avgå.Den nya regeringen som tog över efter att den gamla hade avgått, under ledning av Imre Nagy, utropade Ungern som en fri och självständig stat. Denna utveckling var emellertid inte populär hos Sovjetunionen, som ockuperade landet den 4 november 1956. Under de följande veckorna utkämpades hårda strider mellan de sovjetiska styrkorna och de ungerska rebellerna.Upproret varade i 13 dagar och ledde till att tusentals människor dödades och ännu fler skadades. Det var en blodig tid i Ungerns historia, men det ledde också till att landet förändrades på många sätt. Upproret var en signal om att det fanns en stor längtan efter frihet och demokrati bland det ungerska folket, och det inspirerade senare generationer av ungerska reformister och politiker.Efter ockupationen av Sovjetunionen följde en period av återuppbyggnad och återhämtning för Ungern. Landet förblev dock under sovjetiskt inflytande fram till 1989, då det kommunistiska styret slutligen föll.Lyssna också på Warszawaupproret 1944 – önsketänkande och hjältemod.Bild: Ungerska civila vid en förstörd sovjetisk stridsvagn i Budapest. Fotograf: okänd, Wikipedia, Public Domain,Musik: Beethoven no 3, Egmont overturen. The Silverstar Band, Internet Archive, Public Domain. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Tillfället gjorde tjuven när drängen Carl Grandell (1793-1848) begick sitt första brott. Hans framtida kumpan Lovisa Herlin (1798-1869) hamnade på brottets bana efter att hon kommit i svårigheter i spåren av Åbo brand 1827. Vägen till arbetsläger i Sibiren och spinnhus blev krogigCarl Grandell var en begåvad ung man som lärde sig både att läsa och skriva i början på 1800-talet när få av den finska allmogen behärskade skrivkonsten. Men ett stelt och hierarkiskt samhälle gav litet utrymme åt människor som Carl Grandell och Lovisa Herlin. Båda var uppenbart begåvade, men de valde bort den smala vägen, efter att deras familjer förlorat sin ställning.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikerna Kirsi Vainio-Korhonen och Mikael Korhonen om boken Förfalskaren Grandells liv och lögner (Appell Förlag). Detta är ett betalt samarbete med Svenska Litteratursällskapet i Finland.Den 14 mars 1837 påbörjar 43-årige Carl Grandell i järnbojor den långa marschen från Viborg till Nertjinsk i sydöstra Sibirien, ett område känt för sina arbetsläger och gruvdrift. Han var en tidigare dräng från Bjärnå i Finland som hade fått sin dödsdom för förfalskning omvandlad till ett liv i arbetsläger.Grandell var inte ensam. I bakgrunden finns kontakter och medhjälpare, och framför allt Lovisa Herlin – piga och gårdfarihandlare – som rörde sig på vägarna och marknaderna, idealiskt för att sprida sedlar och skaffa material som papper och bläck.Ett av de listigaste dragen var deras sociala maskering. På en marknad i Åbo presenterar Herlin Grandell som sin fästman. Ett ”förlovat par” kunde få en sorts avskildhet som en ogift man och kvinna annars inte beviljades. Den privata zonen blev ett skydd – inte för kärlek, utan för förfalskning.De hade växt upp i ett bondesamhälle där människor var hårt bundna till jord, husbonde och socken. Det var en värld av tjänstehjon som levde på årskontrakt, små löner och andras nåd. Att hamna snett var lätt; att ta sig tillbaka var svårt. Men de kunde läsa och skriva. I ett tidigt 1800-tal där skrivkunnigheten långsamt ökade blev texten ett nytt slags maktmedel – och ett nytt brottsverktyg.När Carl Grandell närmast av en slump väl hamnar i rättsmaskineriet blir fängelset inte bara en plats för straff, utan också en skola. Häktet och fängelsemiljön framträder som en grogrund där skrivkunniga fångar kunde agera skrivare och där material, verktyg och kunskap cirkulerade.När de väl står inför rätta framträder Lovisa Herlin heller inte som ett bihang. Hon agerar, ljuger, skyller ifrån sig när det behövs – och blir i berättelsen en aktör som försöker överleva på egna villkor i ett mansdominerat samhälle. Herlin lyckas också genom list svära sig fri från själva förfalskningsbrottet som skulle resulterat i dödsdom som senare förvandlats till straffarbetet i Sibirien.Förfalskning av pengar och dokument sågs som ett angrepp på staten. Därför hamnade fallen högt upp i rättssystemet. I december 1835, hade Åbo hovrätt dömt honom till hängning för sedelförfalskning. Grandell avrättades dock inte. Domen omvandlades till tvångsarbete och deportation österut. Slutpunkten blev ändå brutal: deportation och tvångsarbete i Sibirien. I mars 1837 lämnar han Viborg med konvoj mot Nertjinskområdet, en plats som under 1800-talet var förknippad med katorga och gruvor.Bild: Hästmarknad i Borgå (1845) skildrar den livliga hästhandeln i stadsmiljö och belyser 1800-talets marknadskultur samt samspelet mellan landsbygd och stad. Målning: Johan Knutson (1816–1899). Public domain, via Wikimedia Commons.Musik: Schubert Moment Musical Op 94 No 3 D780 med Michele Nobler, Storyblock Audio Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 30 september 1938 skrev Europas ledare under Münchenöverenskommelsen som gav Hitler Sudetlandet, Tjeckoslovakiens gränsfästen och industribälte, i utbyte mot löftet att detta skulle vara hans ”sista territoriella krav”. Den berörda demokratiska staten som styckades fick inte ens sitta med vid förhandlingsbordet.I efterhand har München blivit en symbol för eftergiftspolitikens risker: att en välmenande vilja att undvika krig kan ge en aggressiv stat både tid, prestige och materiella vinster – och därmed göra det kommande kriget större och svårare att stoppa.I detta avsnitt av podden Historia Nu Premium samtalar programledaren Urban Lindstedt med Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet, om Münchenöverenskommelsen 1938. Vill du lyssna på hela avsnittet blir du medlem på https://historianu.supercast.com/München kan bara förstås mot bakgrund av 1930-talets utdragna sammanbrott för den ordning som skulle säkra freden efter första världskriget. När Hitler tog makten i Tyskland 1933 drevs utrikespolitiken av två mål: att riva upp Versaillesfredens begränsningar och att expandera österut. Västmakterna svarade ofta med diplomati, protestnoter och kompromisser – delvis av krigströtthet, delvis av rädsla för ett nytt storkrig.I den logik som präglar denna genomgång blir München därför mindre en “enskild katastrof” och mer en slutpunkt i en kedja: varje eftergift lärde Berlin att risker lönade sig – och att gränser kunde flyttas utan att mötas av militärt motstånd.Sudetkrisen handlade inte bara om “tyskar utanför rikets gränser”. Sudetlandet var också Tjeckoslovakiens naturliga skyddsvall: berg, vägar, järnvägsknutar – och en utbyggd gränsförsvarszon. När Sudetlandet överlämnades tappade Prag inte bara territorium, utan själva möjligheten att försvara landet på rimliga villkor.Överenskommelsen slöts dessutom utan Tjeckoslovakien i rummet. Konferensen i München (29–30 september) samlade Hitler, Chamberlain, Daladier och Mussolini – men inte den stat vars gränser skulle ritas om.Münchenöverenskommelsen gav Tyskland rätt att annektera Sudetlandet, och tjeckoslovakerna ställdes i praktiken inför valet att acceptera eller stå ensamma. Signalen till omvärlden var minst lika viktig som kartlinjerna:Stormakter kunde förhandla bort småstaters suveränitet.Hot om våld fungerade.Ett löfte från Hitler kunde räcka som “garanti”.När Chamberlain kom hem och talade om “fred i vår tid” blev det för många en bild av lättnad. Men i Berlin blev München också ett kvitto: det gick att vinna utan krig – och därmed förbereda nästa steg. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Trots att kung Pyrrhos (319–272 f.Kr) betraktades som den största generalen någonsin under sin levnad har han gått till världshistorien som den främsta förloraren eftersom det var romarna som skrev historien - men hur blir bilden av Pyrrhos om man kritiskt granskar de källor som finns?Historien skrivs av segrarna och Pyrrhos eftermäle har präglats av att han levde i en tid när romarriket formerades. Idag minns vi bara Pyrrhos för citatet ”En sådan seger till och jag är förlorad” som ska ha yttrats efter en blodig seger mot romarna. Men Pyrrhos vann under sin långa regenttid mer segrar genom diplomati än krig.I reprisen av avsnitt 116 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med antikvetaren Allan Klynne som bland annat skrivit boken Pyrrhos – Segraren som förlorade.Pyrrhos namn bar med sig mytisk kraft eftersom han var släkt med Alexander den store, som dött som 33-åring efter att ha erövrat områden ända till Indien.Pyrrhos liv började dramatiskt när han som tvååring tvingades fly från faderns kungadöme Epyros till Illyrien. Men vid tolv år ålder återfick Pyrrhos den mördade faderns kungarike bara för att förlora det några år senare igen.Pyrrhos var en skicklig fältherre som tillfogade romarna allvarliga nederlag och de romerska förlusterna var större än Pyrrhos förluster, men romarna kunde hela tiden få förstärkningar som gjorde det möjligt för dem att sätta upp nya arméer. Därför kunde inte Pyrrhos vinna kriget trots att han vann de flesta slagen. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Oden, Tor, Frej och Freja är färdiga gestalter i de isländska sagorna – med hemvister, släktband och ett kosmos där allt tycks ha sin givna plats. Men den nordiska gudavärlden var inget färdigt ”system” som någon en gång uppfann. Den är ett lager på lager av berättelser, kultbruk och politiska behov som formades under årtusenden.Asarna gudavärld byggde på muntliga traditioner där variation var normen. Därför hade en bonde i de norska fjällen, en krigare i en dansk kungshall eller en nybyggare på Island inte nödvändigtvis samma bild av kosmos eller samma prioriteringar i sin kultutövning.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med arkeologen och författaren Jonathan Lindström om den förkristna nordiska kosmologin.Den vetenskapliga förståelsen av fornnordisk religion har under de senaste decennierna genomgått ett grundläggande paradigmskifte, där Terry Gunnell, professor i folkloristik vid Islands universitet, har omdefiniera religionen som en levande, muntlig tradition snarare än en fixerad textbaserad dogm.Om vi backar till stenåldern som i Norden sträcker sig från istidens slut till bronsålderns början möter vi inte “Oden och Tor”, utan något äldre och mer lokalt: en platsreligion. Människor band sin trygghet till jaktens djur, fiskevattnens rytm, gravarnas närvaro och landskapets farliga gränser. Religion var inte främst tro på berättelser, utan handlingar som gjorde världen hanterlig: gåvor, förbud och ritualer kring död och övergångar.I bronsåldern blir Norden tätare kopplat till långväga utbyten och en mer hierarkisk social värld. Det syns i praktfulla gravar och i bildvärldar där skepp, solen och rituella färder återkommer. Oavsett om vi tolkar allt som “solkult” eller inte pekar materialet mot en religion som i högre grad iscensätter ordning i stor skala: årstider, resor, fruktbarhet och social rang.Kring 500-talet växer en krigararistokrati fram i södra Skandinavien. Den behöver lojalitet som sträcker sig bortom klangränser och blodsband. Hallen blir centrum: där knyts följen, där delas gåvor, där formas minnet av vilka som hör till “vi”.Samtidigt inträffar den kraftiga klimatstörningen 536/540 e.Kr., kopplad till stora vulkanutbrott, med nedkylning och samhälleliga omvälvningar som diskuteras i både naturvetenskapliga och arkeologiska studier.I en sådan tid blir det begripligt att religionen skiftar från fruktbarhetsorienterad trygghet (få året att bära) till ödesmättad krigarideologi (få döden att bära mening).I eddadiktningen ser vi Oden som strateg, poet, magiker och dödsgud, men Gunnells poäng är att vi inte ska ta Snorres system (Allfader, ordnat panteon) som en neutral spegling av äldre tro. Snorre skriver i en kristen lärdomsmiljö och fogar samman fragment till en helhet som lätt kan uppfattas som en “nordisk bibel”.Arkeologin visar att religion inte bara bodde i ord och minnen, utan också i rum som byggdes, byggdes om och laddades över generationer. Vid centralplatsen Uppåkra i Skåne har en ceremoniell byggnad tolkats som ett kulthus med lång kontinuitet, och arkeologen Lars Larsson har argumenterat för att Uppåkra är en av de tydligaste kandidaterna i Skandinavien för en byggnad som faktiskt kan kallas “tempel”.Bild: Titelsida ur det isländska 1700-talsmanuskriptet ÍB 299 4to (1750) av Snorres Edda/Prosa-Eddan, med Oden, Heimdall och Sleipner samt andra gestalter ur nordisk mytologi. Public domain via Wikimedia Commons. I montage med illustration av världsträdet Yggdrasil ur det isländska 1600-talsmanuskriptet AM 738 4to (ca 1680), med örnen Viðofnir och höken Veðrfölnir överst, hjortarna Dåin, Dvalin, Dunöyr och Duratro i kronan, ekorren Ratatosk samt ormen Nidhogg nederst.Musik: Electra To The Baltic Sea Full av Giuseppe Rizzo, Storyblock Audio Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I finska kriget 1808–1809 förlorade Sverige sin östra rikshalva Finland till arvfienden Ryssland. Därmed gick landet miste om ungefär en tredjedel av sitt territorium och omkring en fjärdedel av sin befolkning. Kriget var en del av Napoleontidens maktspel: genom freden i Tilsit 1807 pressades Ryssland att tvinga Sverige att bryta med Storbritannien och ansluta sig till kontinentalblockaden. Förlusten av Finland, som varit en integrerad del av det svenska riket sedan medeltiden, blev ett nationellt trauma. Kriget var också den sista gången större strider utkämpades inom dagens svenska gränser, när ryssarna 1809 förde kriget in i Västerbotten och stred vid Sävar och Ratan. I avsnitt 59 av podcasten Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historieprofessor Martin Hårdstedt vid Umeå universitet, författare till Finska kriget 1808–1809. Utan att först ha förklarat krig anföll ryska styrkor Finland den 21 februari 1808 med omkring 24 000 man. Sverige hade visserligen påbörjat mobilisering i Finland, men årstid och isläge försvårade snabba förstärkningar och försörjning över Östersjön. Kriget var en direkt följd av överenskommelsen i Tilsit året innan mellan Napoleon och tsar Alexander I. Den svenska försvarsplanen var i hög grad defensiv. Ryssarna bestod av erfarna förband, medan den svenska armén till stor del byggde på indelningsverkets soldater och fältförband som slets av brist på utrustning och underhåll. Svenskarna kunde slåss hårt och vinna enskilda framgångar, men i längden hade Sverige svårt att stå emot stormakten Ryssland. En av de mest omstridda händelserna under kriget var Sveaborgs kapitulation våren 1808, som blev ett svårt slag mot Sveriges möjligheter att hålla stånd i Finland. Samtidigt pekar många framställningar på att den avgörande svagheten låg i logistiken: underhållet brast i ett fattigt och glest befolkat land, med dåliga vägar, långa avstånd och sjukdomar som drabbade både soldater och civila. Gustav IV Adolfs militära misstag och bristande utrikespolitiska omdöme bidrog också till nederlaget. Förlusten av Finland fick stora politiska konsekvenser och blev en del av bakgrunden till att kungen avsattes i statskuppen 1809. Musik: ”Björneborgarnas marsch”, text av Johan Ludvig Runeberg. Inspelning med Muntra Musikanter (Bengt Carlsson, dir.), 1928. Public domain (Public Domain Mark 1.0). Bild: Björneborgarnas marsch (”March of the Pori Regiment”), Albert Edelfelt, 1892 (vanligt årtal för originalet; Edelfelt gjorde även en senare version). Public domain. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det finns inga belägg för att Gustav Vasa eller hertig Karl hade läst Niccolò Machiavellis politiska handbok Fursten - där cynisk hänsynslöshet gjorts till nödvändig dygd. Men deras politiska gärning bär Furstens avtryck. Däremot vet vi att den bildade rikskanslern Axel Oxenstierna (1583-1654) läste Machiavellis fursten och kommenterade verket.I Fursten beskrev Machiavelli hur makt fungerade praktiken – inte hur den borde fungera i en ideal värld. Machiavelli var ingen nordisk rådgivare – hans verklighet var ett Italien präglat av småstater, men hans analys av makt fungerar även i Sverige under tidig modern tid.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historiken Erik Petersson om hur Niccolò Machiavelli kan få oss att förstå svenska kungar. Han är aktuell med boken Machiavelli – Frihet i furstarnas tid.Niccolò Machiavelli, den florentinske diplomaten och tänkaren som levde mellan 1469 och 1527, utgör en brytpunkt i den politiska filosofins historia. Genom sitt mest kända verk, Fursten, bröt han med den medeltida traditionen av "furstespeglar" som betonade härskarens moraliska och kristna dygder som grund för ett gott styre. Istället introducerade han en verklighetsbaserad analys av makten där politikens primära syfte är statens bevarande och furstens maktinnehav, snarare än uppnåendet av ett moraliskt ideal.För Machiavelli handlade politiskt styre inte om vad man vill uppnå i en utopisk mening, utan om hur man får genomslag för sina idéer, utformar genomförbar sakpolitik och säkerställer att beslut faktiskt efterlev. I Fursten säger Machiavelli att han vill hålla sig till ”tingens verksamma sanning” – inte till ”inbillade republiker” som aldrig funnits i verkligheten. Det innebär inte att han älskar grymhet för grymhetens skull. Snarare beskriver han de mekanismer som gör att vissa härskare lyckas och andra går under.Sveriges väg från Kalmarunionens upplösning till stark centralstat och stormaktstid rymmer precis de situationer Machiavelli skriver för: nya regimer, splittrade eliter, ekonomiska flaskhalsar, religiösa konflikter och existentiella hot. Här blir Machiavelli ett analytiskt raster snarare än en ”inspirationskälla”. Frågan blir inte bara om kungen var god, utan: hur säkrade han sin makt – och till vilket pris?Gustav Vasa beskrivs i traditionell svensk historieskrivning ofta som en befriare och landsfader, men moderna historiker som Lars-Olof Larsson har tecknat en bild av en regent som i hög grad agerade i enlighet med Machiavellis principer för hur en furste befäster sin makt. Tveksamt dock om Gustav, som inte behärskade latin, hade läst Fursten.Gustav Vasa bygger en ny ordning efter ett våldsamt uppbrott och tvingas både vinna legitimitet och krossa motstånd. Västerås riksdag 1527 blir en avgörande maktförskjutning från kyrka till krona. I praktiken handlar det också om statsbyggets ekonomi: kyrkans resurser ska in i staten och göra kungamakten mer självständig.Gustav Vasa visar också något Machiavelli indirekt lär ut: makt är handling + föreställning. Det räcker inte att besegra fiender; man måste forma berättelsen om varför man gjorde det. Här passar bilden av Gustav som propagandist väl ihop med ”räven”: den som ser fällorna – och bygger dem.Bilder: Montage, Wikimedia Common.Musik: Verket Monteverdi –Combattimento –Battle music.oggär tillgängligt under licensen Creative Commons Attribution 2.5 Generic (CC BY 2.5). Källa:Wikimedia Commons.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Andra världskriget lämnade Europa i ruiner och socialt lamslagen. Städerna var grushögar, infrastrukturen var sönderslagen och de finansiella systemen fungerade inte. När järnvägarna stod stilla, kol saknades och valutor tappade värde blev det rationellt för bönder att hålla inne mat och för fabriker att dra ned eller stänga.Det är här den amerikanska Marshallplanen – officiellt European Recovery Program (ERP) – blir ett av 1900-talets mest avgörande politiska projekt. Den presenterades som hjälp mot hunger och desperation, men var samtidigt en strategisk investering: utan fungerande ekonomier skulle demokratierna vackla och kommunistpartier vinna mark i ett Europa där Sovjetunionens inflytande redan växte.I detta avsnitt av podden Historia Nu Premium samtalar programledaren Urban Lindstedt med Ulf Zander, professor i historia vid Lund universitet. Vill du höra hela avsnittet blir du premium-prenumerant på www.historia.nu/premium.Efter kriget var Europas problem större än de bombade kvarteren. Regeringar tvingades att använda hårdvalutareserver för att överleva, i stället för att investera i återuppbyggnad. Vintern 1946–1947 blev krisen akut. Extrem kyla och energibrist stoppade transporter och produktion. I Washington växte oron för att misären skulle bli politiskt explosiv – särskilt i länder som Frankrike och Italien, där starka kommunistpartier kunde vinna inflytande via val eller gatupolitik. I skärningspunkten mellan ekonomisk kollaps och geopolitisk rädsla fick Marshallplanen sin form.Den 5 juni 1947 höll USA:s utrikesminister George C. Marshall sitt berömda tal vid Harvard. Retoriken var avsiktligt bred: USA:s politik var inte riktad mot ”något land eller någon doktrin” utan mot ”hunger, fattigdom, desperation och kaos”. Marshall krävde klokt nog ett europeiskt initiativ. USA skulle inte rita upp Europas räddningsplan – ”initiativet … måste komma från Europa” – och programmet behövde vara gemensamt, samordnat mellan flera länder. Här fanns ett frö till framtidens Europa: samarbete som förutsättning för hjälp.Den amerikanska kongressen godkände planen genom Economic Cooperation Act (1948 års Foreign Assistance Act), som president Harry S. Truman undertecknade den 3 april 1948. Därmed startade ERP i praktiken, med målet att återställa produktion, handel och stabilitet i Västeuropa – och att skapa politiska villkor där demokratiska institutioner kunde överleva.Totalt förde USA över omkring 13,3 miljarder dollar (i dåtidens värde) i bidrag, lån, varor och tekniskt stöd till västeuropeiska mottagarländer. Det var mycket pengar – men ännu viktigare var hur stödet organiserades och vilka regler som följde med.USA gav ofta inte kontanter rakt in i statsbudgetar. I stället levererades varor (bränsle, spannmål, industrimaskiner) som betalades i lokal valuta av importörer. Den lokala valutan placerades i särskilda fonder som sedan användes – ofta med amerikanskt inflytande – till investeringar, stabiliseringsåtgärder och modernisering.Effekten blev dubbel:Akuta flaskhalsar löstes (kol, transporter, reservdelar).Reformer blev politiskt möjliga, eftersom länder kunde undvika tvärbromsningar och sociala sammanbrott när valutor stabiliserades och produktionen kom i gång.Musik: Scherzot (II. Molto vivace) ur Ludwig van Beethovens Symfoni nr 9, inspelat 1956 med Pro Musica Symphony Orchestra och Pro Musica-Choir under Jascha Horenstein. Inspelning: Jascha Horenstein m.fl. Public domain via Wikimedia Commons.Bild: Byggarbete i Västberlin efter 1948, där en skylt anger: ”Emergency Program Berlin – with the help of the Marshall Plan”, som vittnar om USA:s ekonomiska stöd till återuppbyggnaden i det kalla krigets inledning. Foto: St.Krekeler. Public domain via Wikimedia Commons. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sverige införde en av Europas mest restriktiva alkoholpolitiker under första hälften av 1900-talet. Så sent som 1955 kunde svenskar förvägras rätten att handla alkohol på Systembolaget efter anonyma tips – utan möjlighet att överklaga beslutet till en högre instans. Samma regelverk gav arbetare med motbok en snålare tilldelning än direktörer. Och kvinnor fick ofta mindre tilldelning än män, medan arbetslösa, unga män, gifta kvinnor och hushållerskor helt kunde förvägras motbok.På de statliga monopolens tredjeklassrestauranger var den tillåtna mängden ”två vita och en brun”, med krav på att äta – två snapsar brännvin och en konjak. Uppfinningsrikedomen var stor för att komma runt begränsningarna, men samtidigt utarmades krogsverige till en plats för superi och dålig mat. I det här avsnittet av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Mattias Svensson, författare och ledarskribent på SvD, som skrivit boken Så roligt ska vi inte ha det – en historia om svensk alkoholpolitik. År 1917 infördes ransonering av sprit under första världskriget. Läkaren och politikern Ivan (Iwan) Bratt byggde stegvis upp ett system där det offentliga kontrollerade spritförsäljningen – från import och tillverkning till restauranger och detaljhandel. Efter att förbudsvännerna knappt förlorat folkomröstningen om rusdrycksförbud 1922 infördes det så kallade brattsystemet i hela landet. En omfattande kontrollbyråkrati växte fram. En begränsad mängd sprit gick bara att köpa med motbok, och tilldelningen skilde sig åt efter kön och samhällsposition – om man ens fick någon. En indragen motbok, exempelvis efter anonyma tips, gick inte att överklaga i högre instans. Systemet kom att gälla fram till att motboken avskaffades 1955. Under 1960- och 1970-talen intensifierades debatten om svensk alkoholpolitik. Kritiker menade att restriktionerna var alltför hårda och att de inte längre gav önskad effekt. Samtidigt ökade den illegala alkoholförsäljningen och smugglingen. Men det är egentligen först med EU-medlemskapet 1995 som svenska alkoholrestriktioner tydligare börjar närma sig övriga Europa. Lyssna också på: Sveriges bryggeriers historia – utan konkurrensen mot Prippsmonopolet.Bild: Kvinnlig expedit vid ett Stockholmssystem (nuvarande Systembolaget) stämplar och kontrollerar en motbok, Stockholms stadsmuseum. Fotograf: Karl Ransell (SvD). Mellan 1928 och 1934. Public domain (Internet Archive). Musik: ”Fest hos Gustafssons” av Kalle Namdeman, Odeon (19094-A), 1924. Public domain (Internet Archive). Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Migration mellan Finland och Sverige har pågått ända sedan medeltiden. Andra världskriget drabbade Finland hårt med höga krigsskadestånd och förlorat territorium, medan Sverige efter kriget upplevde en snabb ekonomisk utveckling och utbyggd välfärd. En gemensam nordisk arbetsmarknad 1954 gjorde det ännu enklare att flytta över Bottenviken.Under 1960- och 1970-talet accelererade migrationen från Finland. Sverige lockade med arbete, högre löner och en mer utvecklad välfärd än i Finland. Och migrationen skulle toppa 1969-70 när tiotusentals finnar gör flytten på bara några månader. I dag bor cirka 733 000 personer med finländsk bakgrund i Sverige.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Jarmo Lainio, professor emeritus i finska vid Stockholms universitet, om finländarnas historia i Sverige. Han är redaktör för antologin Finländarnas historia i Sverige – I en ny tid 1995-2025 (2026).I dag flyttar relativt få från Finland till Sverige. Men under rekordåren såg det annorlunda ut. Hösten 1969 lämnar tiotusentals finländare sina hem på bara några månader och kliver rakt in i Sveriges industrisamhälle: löpande band, skiftjobb och en välfärdsstat som redan hunnit bli vardag. För många blir flytten en biljett ut ur trångboddhet och osäkerhet – men också in i ett nytt språk, ett nytt tempo och en ny arbetskultur.Mellan 1945 och 1990 kom omkring en halv miljon finländare till Sverige. Samtidigt har migrationen länge varit delvis cirkulär: många stannade några år och återvände. I dag bor cirka 733 000 personer med finländsk bakgrund i Sverige (ofta definierat som första till tredje generation).Redan under medeltid och tidigmodern tid etablerades finskspråkiga grupper i det som i dag är Sverige, tydligast i Tornedalen. I slutet på 1500-talet bjöd Karl IX in svedjebrukande skogsfinnarna till skogsbygder i bland annat Bergslagen och Värmland. Migrationen mellan Finland och Sverige har återkommande följt några huvudmönster: arbetskraftsrörlighet, handel i båda riktningar, flykt under krigstider och kolonisation.Under andra världskriget tog Sverige emot flyktingar – och inte minst finska krigsbarn. Det var en humanitär insats, men också en migrationsform som bar på trauma och som kom att påverka familjer i generationer.Efter 1945 gick Sverige in i en period av snabb tillväxt och arbetskraftsbrist, medan Finland brottades med återuppbyggnad och en hård strukturomvandling. När den nordiska arbetsmarknaden etablerades 1954 blev det dessutom betydligt enklare att flytta för arbete. I Finland minskade behovet av arbetskraft i skogs- och jordbruk, samtidigt som svensk industri skrek efter folk.Sverige lockade även med en mer utbyggd välfärdsstat. Folkpensionsreformen beslutades 1946 och trädde i kraft 1948, och ATP-systemet trädde i kraft 1960. I Finland reformerades folkpensionen 1956, och lagen om inkomstrelaterad pension för anställda trädde i kraft den 1 juli 1962.Under 1950-talet ökade invandringen gradvis. Men i slutet av 1960-talet växlar migrationen upp till historiskt höga nivåer. Samtidigt förändras geografin: en större andel kommer från norra Finland, och i Sverige går flytten i ökande grad till industriorter i mellersta Sverige och storstadsregionerna.Företag rekryterade aktivt – ibland utan tolk och med begränsad introduktion. Med tiden utvecklades mer organiserad inskolning och, på vissa arbetsplatser, material på finska.Bild: Många finska kvinnor kom till Borås under efterkrigstiden för att arbeta i stadens textil- och konfektionsindustri som Algots. Invandrade arbetare blev en viktig del av produktionen och av Borås utveckling som industristad. För många kvinnor innebar arbetet i fabrikerna både en försörjning och början på ett nytt liv i Sverige. Källa: Algots publicity dept. som vykort, skapad 1955. Upphovsrätt: Public Domain.Musik: “Saatuma” med Ari Roikola, SoundCloud, https://soundcloud.com/ari-roikola, Creative Commons.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Dagens Finland har uppstått i spänningen mellan två expansiva makter Sverige och Ryssland. Den östra riksdelen var en integrerad del av Sverige under en längre period än områden som Skåne och Blekinge.Integreringen av Finland i Sverige var en lång process som sträckte sig från vikingatiden till Nöteborgsfreden år 1323. Det var först när de svenskspråkiga befolkningsgrupperna fick stöd från den svenska statsmakten som de på allvar etablerades sig i Finland. Men rikssprängningen år 1808-09 innebar att vi skrev ut Finland från den svenska historien och glömde bort den svenskspråkiga i Finland. Detta är ett betalt samarbete med Svenska litteratursällskapet i Finland.I denna repris av podden Historia Nu samtalar programledaren med Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet och aktuell med boken Finlands svenska historia.Finland var aldrig en koloni till Sverige utan en integrerad del av landet precis som Södermanland eller Småland. Den finska allmogen och ståndspersoner var tidigt representerade på riksdagar och Finland beskattades inte hårdare är det som blev dagens Sverige. Viktigare var att både Sverige och Finland kom att inlämmas i den västliga kultursfären i och med den katolska kyrkans utbredning i både Sverige och Finland.Språket som identitetsmarkör blev viktig först under den ryska perioden när den finska nationalismen utvecklades. Svenska vs finska var ingen viktig fråga förrän självständigheten från Ryssland 1917. Identiteten var snarare knuten till den lokala platsen, religionen och den sociala positionen.Bild: Svecia, Dania et Norvegia, Regna Europæ Septentrionalia. Kopparsnitt publicerat i Amsterdam 1635. 1:4 400 000Musik: Finlandia av Sibelius, 1922, franförd av VESSELLA'S ITALIAN BAND, Internet Archive, Public Domain.Lyssna också på De mytiska finska korstågen eller hur Finland blev Sverige. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

När Röda armén gick till motoffensiv 1943 var det inte längre samma armé som fallit sönder under krigets första år. Den hade reformerats, industrialiserats – och hårdnat. Segern över Nazityskland var ingen plötslig triumf, utan resultatet av enorma materiella resurser, organisatorisk anpassning och ett system där människoliv ofta behandlades som förbrukningsvaror.Röda arméns seger har ofta framställts som en triumf för det sovjetiska systemet och Josef Stalins strategiska snille. Men segern byggde på offer i en nästan ofattbar skala – och på ett statssystem där individen ofta underordnades målet. Bakom propagandans fasad döljer sig en verklighet av enorma förluster, brutala ledningsmetoder och en avgörande – men länge nedtonad – hjälp från väst via Lend-Lease.I detta andra av två avsnitt om Röda armén i podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med militärhistorikern och författaren Anders Frankson om Röda arméns väg från nederlag till seger – och vad den kostade. Frankson är aktuell med boken Myten om den oövervinnliga Röda armén (Stevali Fakta, 2025).Kulmen kom i Berlin våren 1945. Striderna i och kring staden blev intensiva och kostsamma, och när en sovjetisk fana hissades över riksdagshuset blev bilden en symbol för segern – och för den enorma mänskliga kostnaden.Röda arméns strategi vilade i hög grad på numerär och uthållighet. Sovjetunionen kunde mobilisera enormt, och förluster accepterades i en skala som saknade motstycke i europeisk krigföring. De sammanlagda sovjetiska krigsförlusterna (militära och civila) anges ofta till omkring 26–27 miljoner döda, även om exakta tal är omstridda.Den materiella styrkan byggdes inte minst genom industrins omställning. När Tyskland anföll 1941 evakuerades människor och fabriker österut i en logistisk jätteoperation. Produktionen fortsatte därefter i nya industriområden i inlandet, vilket lade grunden för en växande sovjetisk överlägsenhet i stridsvagnar, artilleri och ammunition från 1943 och framåt.Efter katastroferna 1941–1942 började den sovjetiska krigföringen gradvis anta en mer operativt mogen form. Röda armén planerade i större skala, kombinerade truppslag bättre och utvecklade offensiver som syftade till att bryta igenom, rulla upp och slå mot djupet i den tyska fronten.Till detta kom Lend-Lease – hjälpen som länge tonades ned i sovjetisk historieskrivning. Via USA:s stödprogram fick Sovjetunionen bland annat över 400 000 jeepar och lastbilar, tusentals pansarfordon (inklusive stridsvagnar) samt stora mängder flygplan, livsmedel och bränsleprodukter. Särskilt lastbilarna var avgörande för logistiken: de gjorde det lättare att hålla tempot i offensiver, flytta artilleri och försörja förband långt fram.Den militära effektiviteten hade ett högt pris. Utbildningen av värnpliktiga kunde vara kort, och disciplinen upprätthölls delvis genom terror. Stalins order nr 227 (”Inte ett steg tillbaka!”) från den 28 juli 1942 formaliserade spärrförband bakom linjerna och strafförband som skickades till särskilt farliga uppdrag. Systemet bidrog till att minska reträtter – men gjorde också kriget ännu brutalare för de egna soldaterna.Krigets brutalitet fortsatte efter frontens tystnad. Sovjetiska soldater som överlevt tysk fångenskap möttes ofta av misstänksamhet vid hemkomsten. Att ha blivit tillfångatagen kunde betraktas som skam – i värsta fall som potentiellt förräderi – och många hamnade i filtreringsläger och senare i arbetsläger.Bildtext: Sovjetiska soldater hissar den röda fanan över riksdagshuset i Berlin den 2 maj 1945. Fotografiet, känt som Raising a Flag over the Reichstag, togs av Jevgenij Chaldej och publicerades den 13 maj 1945 i tidskriften Ogoniok (nr 19), på titelsidan (inte omslaget). Wikipdia. Public Domain.Musik: Red Army 25th Anniversary Song, framförd av Röda arméns kör under ledning av A. V. Alexandrov.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Röda armén grundades i januari 1918, mitt under revolutionens efterdyningar och det ryska inbördeskriget. Syftet var att försvara bolsjevikernas maktövertagande och slå ner såväl interna som externa fiender. För att hantera misstron mot gamla officerare infördes systemet med politiska kommissarier – politruker.Det innebar att militära befälhavare övervakades politiskt och i praktiken kunde få beslut ifrågasatta eller stoppade om de ansågs ideologiskt felaktiga. Det bidrog till en kultur där lojalitet ofta vägde tyngre än kompetens – och där rädslan för att fatta egna beslut kunde bli förlamande när krisen kom.I detta första av två avsnitt om Röda armén i podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med militärhistorikern och författaren Anders Frankson om Röda arméns väg från nederlag till seger – och vad det kostade. Frankson är aktuell med boken Myten om den oövervinnliga Röda armén (Stevali, 2025).Röda armén formades tidigt som ett politiskt projekt. Under inbördeskriget och de första åren därefter kombinerades revolutionär övertygelse med hård pragmatism: tsararméns officerare rekryterades i stor skala som ”militära specialister”, samtidigt som partiet säkrade kontrollen genom kommissariesystemet. Det skapade i praktiken ett dubbelkommando – ett militärt och ett politiskt.När Josef Stalin genomförde de stora utrensningarna under 1930-talet drabbades officerarkåren hårt. Tusentals arresterades, avrättades eller försvann in i lägersystemet. Följden blev en självstympning: erfaren ledning försvann, misstänksamheten blev norm och befordringar kunde avgöras mer av politisk pålitlighet än av militär skicklighet. När Tyskland anföll 1941 stod Röda armén därför svagare i sin ledningsstruktur än siffrorna på pappret antydde.Vinterkriget mot Finland 1939–1940 blev en varningsklocka. Trots att Sovjetunionen till slut tvingade fram eftergifter visade striderna tydligt brister i samordning, en farlig underskattning av motståndaren och en taktisk stelhet som kostade dyrt. Det var ett test som Röda armén till sist ”vann” – men knappt, och till ett mycket högt pris.Bildtext: Röda armén paraderar i Moskva, 1922. Bilden visar en infanteriparad ur Röda armén i Moskva framför Lev Trotskij, under de första åren efter den ryska revolutionen. Parader som denna användes för att demonstrera den nya sovjetstatens militära styrka och politiska sammanhållning. Källa: Agence de presse Meurisse, Bibliothèque nationale de France. Wikipedia, Public domain.Musik: Red Army 25th Anniversary Song, framförd av Röda arméns kör under ledning av A. V. Alexandrov – kompositören bakom melodin till Sovjetunionens nationalsång (antagen 1944).Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 20 mars 1600 föll fem av rikets främsta adelsmän för bödelns svärd på Stora torget i Linköping. Händelsen har gått till historien som Linköpings blodbad och utgör kulmen på den maktkamp som under 1590-talet slet sönder den svenska Vasastaten.I centrum stod motsättningen mellan hertig Karl (den blivande Karl IX) och hans brorson Sigismund, kung av både Polen och Sverige. Blodbadet var inte en isolerad våldshandling utan resultatet av en långvarig konflikt där religion, lagtolkning och dynastisk rivalitet vävdes samman. Samtidigt markerade avrättningarna ett avgörande steg mot en mer centraliserad stat, där kungamakten i praktiken stärktes på högadelns bekostnad.I detta avsnitt av podden Historia Nu Premium samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern och författaren Erik Petersson om hertig Karl: uppror, blodbad och den politik som formade Sverige efter Sigismundkriget. Petersson har bland annat skrivit boken Karl IX – kampen om kronan. För att lyssna på hela avsnittet måste du bli medlem i Historia Nu Premium.När Gustav Vasa säkrade arvriket genom Västerås arvförening 1544 var det tänkt att bli grunden för en stabil tronföljd – men istället följde brodermord och senare inbördeskrig mellan kung Sigismund och Hertig Karl. Efter Johan III:s död 1592 ärvde sonen Sigismund den svenska kronan. Därmed uppstod en personalunion mellan det katolska Polen och det lutherska Sverige. Sigismunds frånvaro och katolska tro väckte oro hos stora delar av prästerskapet, allmogen – och hos hertig Karl, som framställde sig som försvarare av reformationens verk.Vid Uppsala möte 1593 fastslogs den augsburgska bekännelsen som rikets enda tillåtna lära. Beslutet innebar i praktiken att katolsk gudstjänst förbjöds och att kungen förväntades regera i enlighet med luthersk ortodoxi. Detta var mer än en trosfråga. Genom kyrkomötets beslut skapades en religiös legitimitet för hertig Karls maktanspråk. Han kunde hävda att hans agerande syftade till att skydda den “rena läran” mot återkatolisering.Motsättningarna övergick gradvis i öppet krig. Vid riksdagen i Söderköping 1595 bekräftade ständerna Karl som riksföreståndare mot Sigismunds vilja. Konflikten kulminerade i slaget vid Stångebro den 25 september 1598, strax utanför Linköping. Sigismunds styrkor besegrades och kungen tvingades lämna Sverige. De rådsherrar som stött honom – däribland rikskanslern Erik Sparre och medlemmar av ätterna Banér och Bielke – utlämnades till hertigen mot löfte om rättslig prövning. De fängslades på Linköpings slott i väntan på rättegång.Rättegången inleddes den 3 mars 1600, när hertig Karl tillsatte en domstol med 153 personer från adel, krigsbefäl, borgerskap, allmoge samt fogdar och lagläsare. Konstruktionen gav sken av bred nationell förankring, men hertigen dominerade processen.Bildtext: Gustav Banér skildras natten före sin avrättning den 19 mars 1600 av PA Huldberg i anslutning till Linköpings blodbad. Källa: Nordiska museet, Reprofotograf/skanning: Bertil Höglund. licens: CC BY-NC-NDMusik: Explosion av Efliz, Storyblock AudioHuvudanklagelsen var landsförräderi. De åtalade hävdade att deras lojalitet mot Sigismund vilade på laglig arvsrätt och tidigare edsavläggelser. Försvaret betonade kontinuitet och plikt; hertig Karl tolkade hållningen som uppror. Efter veckor av förhör och påtryckningar föll domen. Flera adelsmän bad om nåd och skonades. Fem vägrade erkänna skuld. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.