Podcasts about Handke

durée : 03:00:28 - Les Nuits de France Culture - par : Albane Penaranda - Michael Lonsdale, Catherine Mouchet, Isabelle Huppert, Nathalie Sarraute et Peter Handke, ce ne sont que quelques uns des invités du "Bon plaisir" de l'homme de théâtre et metteur en scène Claude Régy qui, dans cette émission de 1992, explique, avec ses amis, l'alchimie de ses mises en scène. - invités : Claude Régy Metteur en scène (1923-2019); Nathalie Sarraute Écrivaine (1900 - 1999); Goldschmidt Georges-Arthur Ecrivain; Peter Handke Écrivain et dramaturge autrichien, prix Nobel de littérature 2019; Isabelle Huppert Actrice française; Catherine Mouchet; Michael Lonsdale

Österreichs Eishockey-WM zusammengefasst: Genie! Wahnsinn! Doch kein Viertelfinale! Unsere launige WM-Bilanz.

durée : 00:59:44 - Tous en scène - par : Aurélie Charon - Sébastien Kheroufi met en scène "Par les villages" de Peter Handke. Il transpose le village de l'auteur autrichien dans une cité de banlieue française dans les années 90. La rappeuse Casey et le comédien Lyes Salem font partie de la distribution. - invités : Casey Rappeuse française; Lyes Salem Réalisateur et comédien; Sébastien Kheroufi comédien, metteur en scène

durée : 00:59:44 - Tous en scène - par : Aurélie Charon - Sébastien Kheroufi met en scène "Par les villages" de Peter Handke. Il transpose le village de l'auteur autrichien dans une cité de banlieue française dans les années 90. La rappeuse Casey et le comédien Lyes Salem font partie de la distribution. - invités : Casey Rappeuse française; Lyes Salem Réalisateur et comédien; Sébastien Kheroufi comédien, metteur en scène

Er gehört zu den Marksteinen des deutschsprachigen Theaters im 20. Jahrhundert: der Regisseur und Intendant Claus Peymann. Im Rückblick auf sechs Jahrzehnte Theaterpraxis lässt Peymann nichts aus: seine Akteure und Schauspielerinnen, seine Dramatiker - und seine Skandale. Von Jürgen Werth.

Peter Handke wurde in den 90er Jahren und dann noch einmal rund um den Nobelpreis heftig kritisiert. Seine uneindeutige Distanzierung von serbischen Kriegsverbrechen ließ ihn vielen verbohrt erscheinen, seine trotzige Antwort darauf wurde fast zum geflügelten Wort: „Ich bin ein Schriftsteller, ich komme von Tolstoi, ich komme von Homer, ich komme von Cervantes. Lasst mich in Frieden und stellt mir nicht solche Fragen.“ Aber das trifft den Kern. Handke ist in der „Ballade des letzten Gastes“ ganz klassisch. Immer wieder taucht sein Jähzorn auf, direkt neben dem Wunsch nach Einsamkeit. Es ist ein virtuoses Spätwerk. Rezension von Alexander Wasner. Suhrkamp Verlag, 185 Seiten, 24 Euro ISBN 978-3-518-43154-2

Peter Handke wurde in den 90er Jahren und dann noch einmal rund um den Nobelpreis heftig kritisiert. Seine uneindeutige Distanzierung von serbischen Kriegsverbrechen ließ ihn vielen verbohrt erscheinen, seine trotzige Antwort darauf wurde fast zum geflügelten Wort: „Ich bin ein Schriftsteller, ich komme von Tolstoi, ich komme von Homer, ich komme von Cervantes. Lasst mich in Frieden und stellt mir nicht solche Fragen.“ Aber das trifft den Kern. Handke ist in der „Ballade des letzten Gastes“ ganz klassisch. Immer wieder taucht sein Jähzorn auf, direkt neben dem Wunsch nach Einsamkeit. Es ist ein virtuoses Spätwerk. Rezension von Alexander Wasner. Suhrkamp Verlag, 185 Seiten, 24 Euro ISBN 978-3-518-43154-2

Genom ett antal berg berättar Dan Jönsson om människans försök att nå toppen samtidigt som vi faller nedför dess sluttning. Följeslagare blir konstnärer och författare som försökt bemästra höjderna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.1. När Rousseau fick oss att klättra i bergNär den amerikanske bergsbestigaren och författaren Mark Jenkins besteg Mount Everest våren 2012 passerade han fyra lik på vägen upp. I ett bisarrt reportage i National Geographic berättade han hur det på vissa partier var två timmars kö för att ta sig vidare, hur soporna låg i drivor längs leden upp till toppen och när han till slut nådde målet var där så trångt att han knappt hittade någon plats att stå. Inte precis vad man förväntar sig på världens tak kanske, men faktiskt en sorts vardag under det tidiga tjugohundratalet, när Mount Everest några försommarveckor varje år upplever en rusning som bara blir mer och mer intensiv, till följd av en expanderande exklusiv äventyrsturism där superrika globetrotters för enorma summor kan köpa sig plats i en toppexpedition, ofta utan att alls ha den rätta erfarenheten, träningen eller ens utrustningen.Trängseln, soporna och dödsoffren på världens högsta berg låter kanske som den perfekta kapitalistiska karikatyren av en naturlig mänsklig drift mot höga mål, förvrängd av växande ojämlikhet och statushets. Men idén att klättra upp på ett berg bara för sakens skull har en historia, och faktum är att den fram till för några hundra år sedan skulle ha verkat ganska obegriplig. För medeltidens bibelkunniga var det en känd sak att några berg inte existerade i Första Mosebokens geografi – man antog därför att de hade uppstått först efter syndafallet, när Herren i vredesmod beslöt sig för att knyckla till jordskorpan som straff för människornas olydnad. Berg var alltså till sitt ursprung och väsen av ondo, därför också fula, och att självmant ta sig upp i dem sågs som både dubiöst och dumdristigt. Synen på bergen som ett skönhetsvärde och på bergsvandringen som moraliskt stärkande är av sent datum, och kan faktiskt dateras rätt exakt – närmare bestämt till 1760, när Jean-Jacques Rousseau gav ut sin roman Julie eller Den nya Heloïse.Det är i det tjugotredje brevet i denna väldiga korrespondensroman, som nästan över en natt gjorde Rousseau till kultförfattare bland Europas kulturella aristokrati, som den förälskade informatorn Saint-Preux beger sig upp bland alptopparna kring den lilla staden Sion i den schweiziska bergskantonen Valais. Till sin elev och älskade Julie, skild från honom av klasskrankor och hedersbegrepp lika branta och oöverstigliga som Matterhorn, författar han här vad som bör vara den moderna alpinismens urmanifest. Saint-Preux beskriver hur han under en lång dags vandring mot de högsta topparna till slut når ovan molnen och där upplever hur hans oroliga sinnesstämning liksom klarnar upp och lättar. ”Det verkar”, skriver han, ”som om när man höjer sig över människornas nivåer, man där också lämnade kvar alla låga och jordiska känslor. Som om när man närmar sig mera eteriska regioner, själen fick någon del av deras oföränderliga renhet.” Han beskriver känslan av att, som han uttrycker det, ”befinna sig i en alldeles ny värld”, hur ”hela skådespelet har över sig något magiskt, övernaturligt som tjusar både förnuft och sinnen. Man glömmer allt, man glömmer sig själv, man vet inte längre var man är.”Det enorma genomslaget för Rousseaus roman blev impulsen till de första strömmarna av alpin kulturturism. Med romanen som reseguide började hans entusiastiska läsare vallfärda till trakterna kring Genèvesjön för att med egna ögon se platserna där berättelsen utspelar sig – något Rousseau själv för övrigt inte alls förstod poängen med. De himlastormande bergslandskapen i Valais blev ett självklart mål, men den plats som främst av alla lockade turisterna var en klippa ovanför Meillerie vid Genèvesjön där Saint-Preux i en laddad scen lite längre fram i berättelsen, sjuk av hopplös kärlek, står och känner suget från det oåterkalleliga: ”Klippan är brant, vattnet är djupt och jag är förtvivlad.”Idéhistorikern Björn Billing har beskrivit hur Rousseaus roman inledde vad han kallar en kulturell ”synvända”, när en ingrodd och religiöst välgrundad orofobi, eller avsky för berg, på ganska kort tid förbyttes i romantisk dyrkan. Visserligen har människor i alla tider fascinerats av bergens majestät och sett dem som hemvist för högre makter – grekerna med sitt Olympos till exempel, eller Bibelns Moses som på berget Sinai fick ta emot de tio budorden. Och visserligen gjorde diktaren Francesco Petrarca redan på 1300-talet historiens kanske första frivilliga bergsbestigning när han av ren nyfikenhet gick upp till toppen av det 1912 meter höga Mont Ventoux och stod där ”som förtrollad” som han skriver i ett brev. Det finns fler intressanta undantag, men de förblir just undantag. I det allmänna medvetandet stod bergen för den kaotiska och ofruktbara motsatsen till det goda kulturlandskapets välordnade liv. Att där bodde hemska drakar och demoner var vedertagen kunskap långt in på 1700-talet, och något som även Linné räknade med i sin naturhistoria.Björn Billing kallar med en träffande formulering Saint-Preux alpina vision i Julie för en ”profan bergspredikan” som förkunnar en ny tid, rentav en ny värld – och med den också en ny naturuppfattning där det vilda och otyglade inte längre ses som något ont och hotfullt utan istället som en öppning mot ”det sublima” - alltså den speciella svindel som för människans trubbiga sinnen framkallar en känslomässig aning om en högre, bortomliggande ordning. Men bergslandskapen blir också sinnebilden för en kulturkritik där civilisationens artificiella och tillrättalagda förljugenhet ställs i kontrast till den råa naturens kraftfulla, osentimentala sanning. Kort sagt, bergsbestigningen danar karaktären, eller som Billing sammanfattar det: ”Utsikt ger insikt, yttre höjd ger djup åt tanken.”För Rousseaus eftervärld är ju det där självklarheter. Bergsbestigningen har helt enkelt blivit en av den västerländska kulturens starkaste metaforer, lika användbar inom konst och religion, som filosofi – och politik. När Vladimir Lenin till exempel efter det sovjetiska inbördeskriget skulle förklara idéerna bakom den så kallade nya ekonomiska politiken, skrev han en av sina sista artiklar, med titeln Om att bestiga ett högt berg – där han liknar revolutionärens svåra väg mot målet vid en bergsbestigningsexpedition, som efter att ha överraskats av dåligt väder tvingas vända tillbaka ner till baslägret och samla krafter för ett nytt försök. Hundra år senare, när den sortens expeditioner som han själv ledde åtminstone för det här kapitlet i historien verkar ha packat ihop och åkt hem, och glaciärernas vita vidder är på väg att smälta bort för gott, ser vi alltså den absurda konsekvensen av samma alpina ideologi i de rika upplevelseturister som till varje pris kräver valuta för sina pengar, uppenbart okänsliga för det faktum som får sägas vara alpinismens blinda fläck: att det från toppen bara finns en väg att ta sig vidare. Nämligen utför.2. Hokusai besteg aldrig FujiPå perrongen i Kawaguchi-ko är Fuji det första man ser när man kliver av expresståget från Tokyo, överfullt av vandrare och dagsturister. Någon mil söderut, på andra sidan spåren tornar det japanska nationalberget upp sig som en väldig rispapperskuliss, den vita hättan liksom utskuren ur himlens ljusblå dis med grafisk skärpa precis som på något av Katsushika Hokusais klassiska träsnitt. Järnvägens högspänningsledningar skär upp bergets perfekta profil i tunna, horisontella skivor, det är en strålande vårdag mitt i körsbärsblomningen och den bökiga trafiken i denna medelstora landsortsstad som utgör Fujiturismens logistiska centrum bullrar på som inget hade hänt, som om den inte alls lade märke till hur berget ligger där och ruvar i sin upphöjda frid. Jag får idén att ägna dagen åt ett fotografiskt projekt i Hokusais efterföljd, en sorts uppdatering av hans berömda ”36 vyer av berget Fuji” där jag ska fånga allt det Hokusai inte såg. Fuji bakom vägarbeten, Fuji sett i gatukorsningens skvallerspegel och genom nöjesfältets bergochdalbanor, Fuji som trafikkoner, på shoppingkassar och som kylskåpsmagneter. Etcetera.Det visar sig förstås att jag har underskattat Hokusai. Mycket kan man säga om denne den japanska ukiyo-e-konstens store mästare, men hans relation till det heliga berget var verkligen allt annat än pryd. Det finns en historia om hur han en gång bjöds in till den 11:e Tokugawa-shogunens palats tillsammans med en kinesisk mästare för att de båda skulle visa härskaren sina färdigheter i landskapsmåleri. När det blev Hokusais tur drog han med bred pensel ett vindlande blått stråk över papperet och gick och hämtade en höna vars fötter han doppade i röd färg och sedan lät promenera några gånger över målningen. Så föddes mästerverket ”Höstlöv i Tatsutagawafloden”. Historien är kanske sann, kanske inte – men säger mycket om den finurliga uppfinningsrikedom som dominerar bilden av mästaren i Japan, till skillnad, skulle jag säga, från i väst. På Hokusaimuseet i Tokyo slutar utställningarna med ett lustigt diorama som ska visa hur det kan ha sett ut i konstnärens ateljé mot slutet av hans liv. I ett enkelt rum i traditionell stil med tatamimattor ser man Hokusai och hans dotter, som i många år fungerade som hans assistent; här måste hon vara i sextioårsåldern och den bortåt nittioårige Hokusai ligger på knä på golvet, hukad över pappret, fullständigt uppslukad, med ändan i vädret som ett barn.För att bestiga Fuji ska man vara där i augusti, läser jag. Säsongen öppnar någon gång i maj men vädret på tre tusen meters höjd är ombytligt och kan snabbt tvinga vandraren att vända om. Men inte heller under högsommaren kan man vara säker. På bilder som bergsbestigare själva har tagit är det ofta dimma, och ser kallt och ruggigt ut. Annars är klättringen inte särskilt krävande vad jag förstår. Den tar ungefär sex timmar, meningen är att man ska nå toppen lagom för att se solen gå upp i Stilla Havet, det vill säga vid tre-fyratiden på morgonen, vilket innebär att man får börja vandringen någon gång på kvällen. De som kommer upp i tid och har lite tur med vädret har förstås en vidunderlig utsikt. När man ser på bilderna som folk lagt ut på nätet är det lätt att bli avundsjuk. Samtidigt går det inte att blunda för att något väsentligt saknas på dem. Nämligen Fuji självt. Det är som att de kommit så nära sitt objekt att det försvunnit, gått i upplösning som en hägring. Den perfekta vulkanen visade sig bara vara en isig hög av grus och sten.Å andra sidan: ett berg är alltid något mer än så. Och särskilt när det gäller ett så ikoniskt berg som Fuji går det förstås att se bestigningen ur ett mer symboliskt perspektiv, som något slags mystiskt överskridande, ett inträngande i den perfekta silhuetten där verkligheten bakom bilden uppenbarar sig. Men Hokusai tycks inte ha varit lagd åt det hållet. Museets lekfulla och vardagliga diorama fångar lite av den nyfikna och rastlösa personlighet som annars framför allt kommer fram i de fantastiska skissböcker han förde genom hela livet, fulla med träffsäkra iakttagelser, komiska karikatyrer, perspektivstudier, erotik och mönsterskisser. Dessa så kallade manga är rörliga i tanken och tekniskt uppfinningsrika på ett sätt som får mig att tänka på Leonardo da Vinci: här finns dekorationsidéer för kammar och solfjädrar, studier av husgeråd och kanonrök, av cirkusartister i aktion och fyllbultar i slagsmål, och instruktioner för hur man avbildar fåglar med hjälp av olika kanjitecken eller tecknar vågor med hjälp av det ljudhärmande, krokiga hiraganatecknet ”tsu”. Många av mangaböckernas skisser och infall fann sedan, precis som hos Leonardo, vägen till hans mer genomarbetade ukiyo-e-snitt, som han gärna befolkade med allt från inspekterande statstjänstemän till festprissar på väg hem från glädjekvarteren i gryningen.Bilderna av det heliga Fuji är lika vanvördigt fulla av hektiska vardagsscener. I en av de berömda trettiosex vyerna kläms berget in under en ofantlig sågbock som ramar in det med sin trekantiga form, och med en man som uppflugen på stocken bearbetar den med en väldig timmersåg. I en annan ses en tunnbindare stå och hyvla insidan av ett gigantiskt fat, vars runda cirkel bildar ram åt Fuji som sticker upp vid horisonten. Rentav ännu livligare blir det i den svartvita serie om hundra bilder som var bland det sista Hokusai hann göra innan han dog nära nittio år gammal 1849. Här bildar Fuji fond åt ylande hundar och glammande festprocessioner, åt akvedukter och byggnadsställningar. Här finns en scen där en trött poet avbryter sig i sina kalligrafiska övningar och gäspande sträcker armarna i luften medan Fuji likgiltigt tornar upp sig genom fönstret. Jag hittar till och med en bild där Fuji leker kurragömma bakom en genombruten sfärisk konstruktion som direkt får mig att tänka på bilden som jag själv tog genom bergochdalbanan. Och flygdrakarnas långa linor skär upp bergets silhuett i breda klyftor.Men Fuji förblir Fuji. Ständigt reser berget sin svala, perfekta profil mot horisonten, oberört av all ruljangs som pågår vid dess fot. Ibland detaljerat återgivet, ibland som en skugga, ibland bara som en stiliserad silhuett eller ett enkelt kalligrafiskt tecken. Bergets betydelse består i kontrasten mellan dess eviga, distanserade närvaro och all den uppslukande vardagliga verksamhet som omger det. Bilderna besvärjer den döda vulkanens döda perfektion, bemänger den med mänskligt liv och stökar till dess rena horisont. Det förändrar inte berget, och ändå förändrar det allt. Katsushika Hokusai var, såvitt man vet, aldrig på Fujis topp. Han betvingade sitt berg med andra metoder, genom att så att säga ta ner det på jorden. När jag ser på dessa bilder undrar jag ibland om han var rädd för det.3. Människan kan inte förflytta bergAtt människor är rädda för berg är egentligen inte underligt. Det är det normala; att stå inför ett högt berg kan ge en känsla av omvänd svindel, som om man står på botten av en väldig grav och famlar med blicken i tomheten. Bergen är som havsdjupen, en del av världen som ligger bortom människans herravälde och som när vi kommer i närkontakt med elementen, ute på öppet vatten eller vid branta stup, ger oss en insikt om vår obetydlighet. Orofobin – som man säger med en medicinsk term – är på så vis mer besläktad med torgskräck än med vanlig höjdskräck: orofobin bottnar just i mötet med en värld som ter sig oåtkomlig, undflyende, främmande, fientlig mot allt mänskligt. Bergens ogästvänlighet, de bistra och nyckfulla förhållanden som råder på mycket hög höjd ger en aning om hur bräcklig den mänskliga civilisationen och kulturen är, hur lite skydd den faktiskt erbjuder när vi ställs öga mot öga med geologins realiteter. Sedd med bergets blick är människan och hela antropocen bara en övergående klåda i jordskorpan.Men somliga berg är också mer skrämmande än andra. En levande vulkan är till exempel något helt annat än en död. I Germaine de Staëls tragiska roman ”Corinne” finns en mäktig passage där huvudpersonerna Corinne och hennes älskare Oswald bestiger Vesuvius utanför Neapel. Vandringen mot toppen äger rum mitt under ett utbrott, dessutom på natten, med de glödande lavaströmmarna som dramatisk illuminering av det karga och svartbrända landskapet. Dumdristigt, kan man tycka, men allt för den litterära effektens skull; de Staël målar upp hur hennes romanpersoner rör sig i ett dödens landskap, bortom allt mänskligt. ”Eldströmmen”, skriver hon, ”har en luguber färg, inte desto mindre får den då den sätter eld på vinstockar och träd en klart brinnande låga som svär mot den dystra lavan, rinnande fram som en flod i helvetet, långsamt som sand, svart om dagen, röd om natten.””Corinne” gavs ut 1807, alltså vid en tidpunkt i den europeiska kulturhistorien när den nedärvda orofobin just börjat släppa sitt grepp och ge efter för en romantisk fascination inför bergslandskapens sublima övermakt – åtminstone inom den bildade aristokratin. Romanen, som till formen är en rätt besynnerlig hybrid mellan kulturhistorisk reseskildring och romantisk kärlekstragedi, anses också ha legat bakom att just Vesuvius fick sådan dragningskraft bland 1800-talets nordeuropeiska Italienfarare. De Staëls katastrofturister blev så att säga stilbildande både ifråga om målets beskaffenhet och med sin intellektuella hållning. Bara några decennier tidigare hade Pompejis ruiner börjat grävas ut och visas för publik, något som förstås ytterligare förstärker den bävan som Corinne och Oswald känner inför bergets makt. I ruinstaden fängslas de av det motsägelsefulla i förstörelsen, hur ”vulkanen som har täckt hela staden med aska har skyddat den från tidens härjningar”. Döden i Pompeji, fångad i ögonblicket som i en 3D-scanner, framstår som kusligt och paradoxalt livslevande. ”Ingen annanstans hittar man en starkare bild av livets plötsliga upphörande”, skriver de Staël. ”På väggarna i ett vakthus ser man fortfarande de valhänta bokstäverna och de grovt tecknade figurerna som soldaterna ritat för att få tiden att gå, den tid som redan var på väg att uppsluka dem.”Pompejis alla döda spökar för Corinne och Oswald där de strävar mot den brinnande vulkanens topp, i strid mot allt förnuft. Tecknen de omges av kan inte misstolkas: ”över en viss höjd slutar fåglarna att flyga”, skriver de Staël, ”ytterligare ett stycke högre upp reduceras växtligheten till ett minimum och om man fortsätter når man dit inte ens insekterna hittar något att leva på i den förbrukade, sterila jorden. Alla spår av liv upphör, ni inträder i dödens rike, och denna pulvriserade marks aska är nu det enda som rör sig under era osäkra fötter.” Ekot från Dantes helvete stegras till ett mörkt crescendo när vi når vulkanens rykande krater: ”Corinne”, säger Oswald förfärad, ”är det från dessa infernaliska gränstrakter som sorgen beger sig? Är det från denna topp som dödsängeln svingar sig?”Visst är det så. Bestigningen av Vesuvius utgör romanens dramatiska vändpunkt, Corinne och Oswald tycks ana att deras kärlekssaga nått sin kulmen och att det från och med nu bara löper utför, mot tragedins oundvikliga fullbordan. Berget besegrar dem, inte genom att visa sig obetvingligt utan med sin orubblighet, och om romanen har en moralisk kärna någonstans är det för mig just i denna blinda, förlamande ödestro, insikten om att vi alla i det långa loppet färdas mot vår undergång, den kommer, var så säker, frågan är bara hur, frågan är bara när – och jag kommer plötsligt att tänka på ett slagord från åttiotalets solidaritetsrörelse mot apartheid, att ”berg är till för att flyttas”. Dumheter. Berg är inte alls till för att flyttas, tvärtom, det är bergen som förflyttar människan.Och frågan är vart. Tänker man efter är det kanske den frågan hela den mänskliga kulturen går ut på att besvara. I den engelska renässanslegenden om Muhammed och berget gjorde Muhammed som bekant missbedömningen att han med sina gudomliga specialkontakter skulle kunna ropa till sig ett berg han ville predika från. När det inte fungerade konstaterade han ödmjukt att om nu inte berget ville komma till Muhammed, så fick Muhammed komma till berget. De berg som nu tornar upp sig för vår civilisation, de orubbliga svar naturen ger på mänsklighetens övermodiga försök att betvinga den, kommer att kräva just den sortens kreativa, ödmjuka förflyttningar.Men också något mer: en sorts, vad ska vi kalla det, pragmatism? Funktionell dumhet? Den stackars Sisyfos, som i den grekiska myten är dömd att i evighet rulla sin sten uppför berget, måste som Albert Camus skrev tänkas som en lycklig människa: han har åtminstone en uppgift. Att den är meningslös spelar ingen roll, han vet vad han ska göra och behöver inte veta varför. Därför arbetar han oförskräckt vidare; trots att han gång på gång misslyckas är han ändå inte rädd att misslyckas på nytt. I ”Corinne” pekar bestigningen av Vesuvius på ett liknande sätt fram mot romanens slutsidor, när dess kärlekstragedi redan nått sin ödesbestämda uppfyllelse och Oswald med sin nyblivna hustru en sista gång reser tillbaka mot Italien – för att på toppen till gränsberget Mont Cenis överraskas av en snöstorm. Återigen strör de Staël de orofobiska helvetesmetaforerna omkring sig: ”Allt som skapats på jorden visade nu monotont fram en och samma sida, från stupens bråddjup till de högsta bergstopparna… de vitklädda granarna speglades i vattnet likt trädspöken.” Ännu en prövning, ännu ett förebud. Sådant är livet, sådan är historien. Ständigt nya vyer, nya svårigheter, ständigt nya berg.4. Berget som etisk och estetisk fråga och svarDet finns ett känt fotografi av Paul Cézanne som visar honom i unga år, någon gång på 1870-talet, kisande under solhatten, stödd på sin vandringsstav och med sina målargrejer i en ränsel på ryggen. Det är ett av de oftast reproducerade Cézanneporträtten och bildtexten brukar bli något i stil med ”au motif!”, ”uppbrott mot motivet!” – man får föreställa sig honom stående utanför sin magnifika ateljé i norra utkanten av Aix-en-Provence, med solen i ögonen, på väg mot ännu en dags ögonbrottning med sitt favoritmotiv, berget Sainte-Victoire några timmars vandring österut. Författaren Peter Handke kommer att tänka på den när han själv hundra år senare promenerar utmed bergets nordsluttning, i lycklig, meditativ självförglömmelse. Som Cézanne tycker han sig gå upp i sitt motiv.Från 1870-talet och fram till sin död 1906 använde sig Paul Cézanne av Sainte-Victoire som motiv i ungefär fyrtio målningar, numera spridda över världen från Moskva till Baltimore. Långt ifrån alla krävde några längre strapatser; oftast räckte det för Cézanne att traska några hundra meter uppför kullen från sin ateljé, där han hade en vidsträckt vy över berget och det omgivande landskapet. Det har man fortfarande. På toppen, som man når längs en slingrande stentrappa, finns reproduktioner av målningarna uppsatta så man kan jämföra med verkligheten, och kanske fundera över vad som får en människa att ägna halva sitt liv åt ett och samma föremål. Vad var det Cézanne var ute efter i dessa ständigt nya tolkningar av det han såg? Jag tänker mig att han måste ha drömt om berget på nätterna och vaknat varje morgon med en rastlös känsla av att ha missat det väsentliga. För Peter Handke handlar det ytterst om etik. Målarens outtröttliga tvekamp med motivet besvarar konstens moraliska urfråga: varför målar eller skriver man? Med vilken rätt?Peter Handke skrev sin lilla tankebok ”Vägen till Sainte-Victoire” 1980, efter en tid i Amerika när han, tillbaka i Europa och än så länge med sin uppgift lite oklar för sig, återvänder till Cézannes bilder som några år tidigare slagit honom som en uppenbarelse. Handke beskriver att han egentligen först i mötet med Cézanne förstod att bilder kan vara något mer än illustrationer till en text. Att form och färg kan utgöra en verklighet med helt egna principer, och att det är något han som författare kan lära av. ”Vägen till Sainte-Victoire” har på svenska en titel som för tanken till pilgrimsfärder – och det är inte fel, men originaltiteln är skarpare: ”Die Lehre der Sainte-Victoire”. Sainte-Victoires lära. Som alltså börjar i en fråga: Varför skriver jag? Med vilken rätt?Jag har funderat på det där: om det kan vara så att den sortens frågor har skjutits i bakgrunden i vår tid, med den digitala skriftens utbredning. Att digitaliseringen har skapat en textinflation, där skriften har förlorat sin fysiska substans och det som skrivs skrivs mer och mer i vinden – på gott och ont, men hursomhelst med den effekten att de moraliska grundfrågorna ses som lite patetiska och överdrivna. En tidsödande överkurs: ungefär som att bestiga ett berg. Å andra sidan tror jag att alla skrivande människor, och särskilt de som har skrivandet till yrke, förr eller senare hajar till inför frågan: vad är det jag håller på med? Vad ska detta tjäna till, egentligen? ”Das Recht, zu schreiben”, Rätten att skriva, som Handke kallar det, måste då på något vis försvaras innan man kan återvända till sitt skriv- eller tangentbord. Ibland kräver det sin pilgrimsfärd.Och ibland kommer man ju inte ända fram. En eftermiddag i oktober står jag själv vid Sainte-Victoire; den långa bergskammen, som sträcker sig flera kilometer i väst-ostlig riktning, men som från Aix, och på Cézannes målningar, knappt syns mer än som ett brant fall i bergets nästan koniska profil, reser sig som en femhundra meter hög vägg mot den djupblå himlen. Jag har förstått att det från nordsidan ska vara en enkel vandring upp till toppen, men just idag blåser den hårda, kyliga nordvästvind som i Provence kallas mistral, så medan nordsluttningen ligger i skugga och snålblåst är det sol och lä på sydsidan. Härifrån är det flera timmars tuff klättring om man ska ta sig upp; det stora korset på toppen tecknar sig som ett oåtkomligt, lite förargligt kryss mot skyn. Stigen utmed den mäktiga branten går genom en låg vegetation uppför en liten kulle, mot en stuga som heter ”Refuge Cézanne”. Den byggdes 1953, och har alltså inget alls med Cézanne att göra – men känslan av att stå här i solnedgången är ändå fin, med slätten ner mot havet svept i ett gyllene dis och med dofterna av rosmarin och timjan från marken. Det är, på modern svenska, ”good enough”. Ibland kommer man, som sagt, inte närmare än så.Jag tänker mig att Cézanne kanske såg på sina tidiga målningar just så: good enough. Men hur tar man sig vidare? Det han gjorde – och som gav honom rykte som en banbrytare inom det moderna måleriet – var dels att han upptäckte hur han kunde öppna nästan omärkliga övergångar, ”passager”, mellan förgrund och bakgrund genom att med färgen lösa upp konturerna hos formerna i förgrunden. Dels att han såg hur färgens ljushetsgrad, valör, kunde binda samman förgrund och bakgrund istället för att som annars skilja dem åt. Effekten var att motivet inte längre framträdde som subjektiva ljusintryck utan i sin fulla, massiva materialitet. Handke konstaterar att Cézanne får berget att träda fram ”i sig självt”, outgrundligt för den mänskliga blicken men samtidigt djupt förbundet med allt som finns i världen – och det slår honom som i en triumferande vision att detta är svaret på frågan: hans ”rätt att skriva” handlar om att göra dessa sammanhang levande. Förbindelsen mellan jaget och tingen: kan han föra den insikten vidare, så har han nått sitt mål.På kvällen efter min misslyckade expedition till Sainte-Victoire antecknar jag i dagbokens marginal ordet: ”Billebjer”. Det kräver kanske en förklaring. Billebjer är en liten bergknalle någon mil öster om Lund, en urbergshorst som sticker upp ur lerslätten med en form som påminner om berget utanför Aix, men i miniatyr: en mjuk nordsluttning, och så en stupande stenbrant i söder – visserligen inte mer än tio meter hög, men när jag var där som liten var den hisnande och livsfarlig. Peter Handke reser efter sin uppenbarelse hem till Salzburg, där han gör en vandring till en liten kulle i en skog utanför stan, som han beskriver detaljerat i bokens slutkapitel, innan han på nytt kan vända tillbaka till sitt skrivbord. Jag har ingen vision att följa, men när jag står vid Billebjer vet jag att jag hamnat rätt. Det är ett lagom litet berg. Jag märker hur mina fötter och fingerleder minns bergets alla skrevor och små avsatser, som om kroppen fortfarande passar ihop med dem efter alla gånger jag klängt upp här. Från toppen ser jag slätten breda ut sig i ett gyllene eftermiddagsdis ner mot Öresund. Det är snart mörkt. Några djupa andetag, och så tillbaka ner. Tillbaka, det vill säga vidare.Dan Jönsson, författare och essäistDen första och sista delen är bearbetningar av tidigare sända essäer.LitteraturBjörn Billing: Utsikt från en bergstopp – Jean-Jacques Rousseau och naturen. Ellerströms förlag, 2017.Peter Handke: Die Lehre der Sainte-Victoire, på svenska som Vägen till Sainte-Victoire. Översättning av Margaretha Holmqvist. Albert Bonniers förlag, 1982.Hokusai: One Hundred Views of Mt. Fuji. George Braziller, 1999.Hokusai. Thirty-six Views of Mount Fuji. Taschen, 2021.Jean-Jacques Rousseau: Julie eller Den nya Héloïse. Översättning av Olof Nordberg. Natur och kultur, 1983.Germaine de Staël: Corinne. Översättning av Jan Henrik Swahn. Natur & Kultur, 2022.MusikL.T. Fisk: Jag står kvar. Album: Åsnemanifestet. Text och musik: Johan Andersson. Aska, 2023.

Lee Klein https://www.litfunforever.com/about/ @leeklein0 twitter @lee.klein_ Instagram Buy Chotic Good here: @saggingmeniscus https://www.saggingmeniscus.com/catalog/chaotic_good/ Gateway Books Peter Pan. Where the Wild Things Are. The Big Book of Jokes and RiddlesBlack Stallion series. D'Aulaires' Book of Greek Myths. Gary Gygax (D&D)  Judy Blume's ForeverNarnia/LOTRs (competitively read)Sherlock HolmesThe Bounty Trilogy (Mutiny on the Bounty)Count of Monte Cristo  Gatsby, Prufrock, The WastelandBorges (in Spanish)Crime and Punishment (2x)Narcissus and Goldmund   Steppenwolf, Demian, Siddhartha, Journey to the EastKafka storiesKerouac (Subterraneans, Dharma Bums, Big Sur)One Flew Over the Cuckoo's NestFear and Loathing in Las Vegas, Electric Kool Aid Acid Test, The Doors of Perception, Island Another Roadside Attraction and Still Life with Woodpecker by Tom Robbins Vonnegut (Slaughterhouse Five, Cat's Cradle, Deadeye Dick)The Crying of Lot 49Red-Dirt Marijuana and Other Stories by Terry SouthernThe Beat Reader – Burroughs, Corso, Ginsberg >> Blake  BelovedLight in AugustSee Under: Love (Grossman -> Bruno Schulz)Maus (graphic novels, Raw vols 1 and 2, Richard McGuire, Here)Portrait of the Artist as a Young Dog/Adventures in the Skin Trade (Dylan Thomas) The Tin Drum, A Personal Matter, The Box Man, Carver, Steinbeck short novels, Hamsun (Hunger), Cheever stories, Auster, Beckett, Kafka, Handke, Artaud, Barthelme, Maupassant, Chekhov, TC Boyle, Philip Roth, Sontag essays, Ulysses, Moby Dick DFW essays, Mark Leyner, DeLillo, Moody, The Recognitions, George Saunders, Pnin, The Last Samurai, Bernhard, Sebald, Gogol stories, Salinger stories, Geoff Dyer, Philip Pullman (His Dark Materials)    War and Peace, Proust, Musil, Mann, Hamsun Bolano (Between Parentheses) Knausgaard, Rachel Cusk, Houellebecq, Enard, Gracq, Perec, Zweig, Grace Paley, Hrabal, Aira, The Waves   Currently reading Ute Av Verden, Knausgaard (in Norsk)  Reader's Block, Markson Henri Cartier-Bresson interviews Ubik, Philip K. Dick Looking forward to Middlemarch, Trollope The Wolves of Eternity, KOK MJ Nicholls stories  Steinbeck (shorter novels)  The rest of Hrabal in English (four books) Cormac McCarthy (his first four books) BTZ-inspired purchases: Monument Maker (David Keenan), The Salt Line (Shimoni), The Logos (Mark de Silva), Traveler of the Century and How to Travel Without Seeing (Andreas Neuman), The Kindly Ones (Littel), Too Much Life (Lispecter), Kafka Diaries Recently read All of Us Together in the End, Matthew Vollmer Bang Bang Crash, Nic Brown All Dag Solstad in English (Novel 11, Book 18) All Tomas Espedal in English (Love, Tramp) I Served the King of England, Hrabal  The Belan Deck, Matt Bucher Annie Ernaux (Happening, A Man's Place, I Remain in Darkness) Philip Roth (Zuckerman Unbound, Patrimony, The Facts, The Counterlife) The Magus, John Fowles Desert Island Books   The Birds, Tarjei Vesaas (Archipelago)Weight of the World, Handke  A Time to Live and a Time to Die, Erich Maria Remarque Garden, Ashes, Danilo Kis A Balcony in the Forest, Julien GracqA Musical Offering, Luis Sagasti (Charco, Fionn Petch)Atomik Aztex, Sesshu Foster (Grove Press)Amazons, Cleo Birdwell (DeLillo)A Time for Everything, KOK (Archipelago)Joseph and His Brothers, Thomas Mann (John E. Woods translation; Modern Library)  

Sandra Hoffmann DRAUSSEN – jeden Montag ein Stück Leben im Literaturportal Bayern und Literatur Radio Hörbahn DRAUSSEN – “Mit Handke im Wald”, gesprochen von der Autorin In dieser wöchentlichen Kolumne schildert Sandra Hoffmann, was sie draußen, unterwegs auf dem Land und der Natur erlebt. Ob sie nun Rehe und Fasane beobachtet oder das Licht beobachtet, Kräuter sammelt, Suppen aus allem kocht, was das Hochbeet hergibt. Vor allem aber geht es um das Draußensein selbst. In einer Gegenwart, die uns die Folgen des langen menschlichen Raubbaus an der Natur immer drastischer vor Augen führt, sind darin wesentliche gesellschaftspolitische Fragen angelegt. Sandra Hoffmann geht dem in Form einer Schule der Wahrnehmung nach: Da DRAUSSEN gibt es etwas zu sehen, zu spüren, zu holen und zu schützen und nun auch zu hören! Sandra Hoffmann lebt nach einem Studium der Literaturwissenschaft, Mediävistik und Italianistik (M.A.) seit 2003 als freie Schriftstellerin. Seit Ende 2012 in München. Sie hat seither 6 Romane veröffentlicht, schreibt Radiofeature und Radioessays für den Bayerischen Rundfunk und den Südwestrundfunk, für den sie auch Sachbücher bespricht. Für DIE ZEIT schreibt sie v. a. Reisereportagen. Für das Literaturportal Bayern schrieb sie von 2020 – 2022 die Kolumne DRAUSSEN. Sie unterrichtet kreatives und literarisches Schreiben u. a. an der Universität Karlsruhe, dem Literaturhaus München und für die Bayerische Akademie des Schreibens, sowie für Goetheinstitute im Ausland. Buchveröffentlichungen:schwimmen gegen blond, eine erzählung in 52 tagen, C.H. Beck, 2002Den Himmel zu Füßen, Roman, C.H. Beck, 2004Liebesgut, Roman, 2008, C.H. Beck, 2008Was ihm fehlen wird, wenn er tot ist, Hanser Berlin, 2012Paula, Hanser Berlin, 2017Das Leben spielt hier, Roman, Hanser Jugendbuch, 2019

Alessandra Iadicicco"Dialogo"Peter HandkeGuanda Editorehttps://guanda.itDue tipi strambi, uno ossessionato dal teatro e dalle scenografie, l'altro dalla memoria degli avi, in particolare da quella del nonno, si ritrovano a parlare tra loro. Sono vecchi amici, ricordano fatti del passato e si scambiano battute, il tono è scherzoso e insieme complice, propenso alla confessione. Allo stesso modo la scrittura di Handke si fa distesa, rilassata, prossima al parlato, ma l'intimità del dialogo, le parole, le allusioni, i rimandi (ad autori esplicitamente citati, Hugo, Schiller, Rilke, ai propri testi implicitamente evocati, a personalissime esperienze di vita) aprono questo scritto a numerose risonanze e possibili interpretazioni, e lasciano con il desiderio di saperne di più e di chiedere ancora un'ultima storia, una ancora.Peter Handke, nato a Griffen (Austria), nel 1942, è romanziere, drammaturgo e poeta. La casa editrice Guanda ha pubblicato Storie del dormiveglia, Falso movimento, Il peso del mondo, La storia della matita, Pomeriggio di uno scrittore, Epopea del baleno, Saggio sul luogo tranquillo, Saggio sul cercatore di funghi, Prima del calcio di rigore, L'ambulante, I giorni e le opere e I calabroni. Nel 2009 gli è stato conferito il premio Franz Kafka e nel 2014 ­l'International Ibsen Award. Ha collaborato in varie occasioni con il regista Wim Wenders, fino a Il cielo sopra Berlino. Nel 2019 gli è stato conferito il Premio Nobel per la Letteratura per “la sua opera influente che ha esplorato con ingegnosità linguistica la periferia e la specificità dell'esperienza umana”.Alessandra Iadicicco, giornalista e traduttrice. Alessandra Iadicicco ha studiato filosofia all'Università di Pavia. Giornalista professionista dal 1997 ha collaborato tra gli altri con Il Sole 24 Ore, L'Espresso, Il Foglio, La Stampa, e dal 2015 scrive per le pagine culturali del Corriere della Sera. In qualità di traduttrice si occupa principalmente dell'opera di Ernst Jünger, Martin Heidegger e Peter Handke. Vive e lavora a Milano.IL POSTO DELLE PAROLEascoltare fa pensarehttps://ilpostodelleparole.itQuesto show fa parte del network Spreaker Prime. Se sei interessato a fare pubblicità in questo podcast, contattaci su https://www.spreaker.com/show/1487855/advertisement

Andreas Handke is head chef of Zurich based restaurant Babette. During this chat Andi takes us through his career as a chef, his work as a teacher and his passion as a food activist. Restaurant Babette is located at Bertastrasse 16, 8003, Zurich. Check it out on Apple Podcasts, Spotify or wherever you get your Pods.

durée : 00:31:00 - Les Nuits de France Culture - par : Albane Penaranda - Peter Handke est un écrivain, auteur dramatique, scénariste, réalisateur et traducteur autrichien et prône une écriture expérimentale. L'auteur du roman "L'Angoisse du gardien de but au moment du penalty" se confiait sur son oeuvre dans "A Voix nue" en 2013. Le 1er volet s'intitule "L'Autriche". Tandis que dans la Cour d'honneur du Festival d'Avignon, Stanislas Nordey met en scène Par les villages, le poème dramatique de Peter Handke, l'auteur de L'Angoisse du gardien de but au moment du pénalty, La Chevauchée sur le lac de Constance, La Femme gauchère ou La Nuit Morave est l'invité d' "A Voix nue". Né en 1942 en Autriche, dans le Land de Carinthie, Peter Handke écrit en Allemand mais vit en France depuis 23 ans dans les Hauts-de-Seine.   * Dans un exergue à ses premières pièces de théâtre, publiées alors qu'il n'a que 24 ans, Peter Handke écrit : "elles ne veulent pas constituer une révolution, mais seulement rendre attentif". Au cours de ces d'entretiens, nous pouvons entendre l'attention de Peter Handke aux lieux, aux gestes, aux enfants, au rythme des phrases et aux sentiments purs, naïfs - la joie ou le malheur - débarrassés de l'ironie.  Il faut être sensible, très attentif aux détails et avoir de l'humour pour écrire ces trois essais : Essai sur la fatigue, Essai sur le Juke-box et _Essai sur la journée réussi_e. En Allemagne, Peter Handke vient de publier un essai sur ce que l'on appelle le petit coin, qui n'est pas encore traduit en français.   Dans ce premier entretien d'une série de cinq, il évoque longuement son pays natal, l'Autriche. Alors que Stanislas Nordey met en scène Par les villages, le poème dramatique de Peter Handke, celui-ci évoque le contexte qui l'a amené à l'écrire :  Il y a toujours quelqu'un qui peste contre votre pays, il y a toujours quelque chose à raconter contre la tempête qu'il déclenche, c'est cela le drame. 'Par les villages' se situe entre les deux, la beauté, l'amour d'un pays mais aussi la déception et l'horreur de l'histoire. C'est la géographie contre l'histoire en Autriche.  Il  poursuit : Je ne me suis pas réconcilié avec l'Autriche (...). Quand quelqu'un insulte l'Autriche il a souvent raison (...), mais si quelqu'un est contre je deviens patriote. C'est bizarre je ne suis pas nationaliste du tout, jamais je n'aurais l'idée de faire l'éloge de l'Autriche mais si quelqu'un dans les journaux peste contre l'Autriche, je me révolte.  Production : Virginie Bloch-Lainé  Réalisation : Laurence Millet A voix nue - Peter Handke 1/5 - 1ère diffusion : 08/07/2013 Indexation web : Sandrine England, Documentation sonore de Radio France

durée : 03:00:28 - Les Nuits de France Culture - par : Albane Penaranda - Michael Lonsdale, Catherine Mouchet, Isabelle Huppert, Nathalie Sarraute et Peter Handke, ce ne sont que quelques uns des invités du "Bon plaisir" de l'homme de théâtre et metteur en scène Claude Régy qui, dans cette émission de 1992, explique, avec ses amis, l'alchimie de ses mises en scène. - invités : Claude Régy metteur en scène (1923-2019); Nathalie Sarraute écrivaine (1900 - 1999); Goldschmidt Georges-Arthur Ecrivain; Peter Handke; Isabelle Huppert Actrice française; Catherine Mouchet; Michael Lonsdale

Adelio Fusé"Mosaico del viandante"Book Editorehttps://bookeditore.itTerzo capitolo – dopo La veglia del sonnambulo (2016) e Tempo ventriloquo (2019) – di una trilogia dell'erranza, Mosaico del viandante mette in scena un tu – il viandante, appunto – meticolosamente seguito nei suoi continui quanto imprevedibili spostamenti e incontri dall'io del poeta.Ne deriva una sorta di diario in seconda persona, nel quale l'io è tutt'altro che assente: l'io e il tu sono ognuno l'ombra dell'altro.Il ‘tu viandante', che evita gli itinerari lineari e precostituiti a vantaggio della pluralità, procede per libere associazioni e diramazioni, sia pure con la preoccupazione di rintracciare un filo conduttore via via che gli episodi-tasselli si accumulano. La sequenza cronologica è sovvertita dalle intromissioni della memoria. Il passato, benché intermittente, una volta recuperato si reclama come presente.L'andare del viandante nello spazio (spiagge solitarie, aree extraurbane con aeroporti e scali ferroviari, città dai grattacieli spettrali, la campagna dell'infanzia, fiumi in secca e altro ancora, sino a una pianura che sconfina nel mare) coincide allora, inevitabilmente, con un nomadismo nel tempo. Passato, presente e futuro si fondono in un'unica dimensione temporale trasfigurando il reale, peraltro inscalfibile tanto nei suoi mali congeniti (il “dissesto diseguagliato del mondo”) quanto nella cronaca piú negativa – la pandemia, l'emergenza climatica, la minaccia nucleare – che si fa Storia e insieme distopia (“il pianeta azzurro a catafascio / rigattieri a raccoglierlo nessuno”).Protagonista di un viaggio in espansione costante e giocoforza incompiuto, il viandante si imbatte infine in un mosaico raffigurante un suo lontano omonimo, un “rabdomante di sentieri / nella geografia del tempo”. Lí il percorso non si conclude ma si rinnova.Adelio Fusé (1958) vive a Milano, dove ha lavorato nell'editoria. Ha pubblicato saggi su Sade, Kafka, Sartre, Handke, Eno (Materiali Sonori-Auditorium, 1999), i romanzi North Rocks (Campanotto, 2001), L'astrazione non è la mia passione principale e Le direzioni dell'attesa (Manni, 2018 e 2020). Per Book Editore, dal 2003 al 2019, sono usciti i libri di poesia Il boomerang non torna, Orizzonti della clessidra distesa, Canti dello specchio bifronte, L'obliqua scacchiera, La veglia del sonnambulo (candidato al Premio “Camaiore” e finalista al Premio “Lorenzo Montano”, 2016), Tempo ventriloquo. Collabora con artisti, fotografi e musicisti. Cura una rubrica di musica e poesia sul sito altremusiche.it e scrive per varie riviste. Ha ottenuto un riconoscimento al Premio “Riccione per il teatro” (1981). IL POSTO DELLE PAROLEascoltare fa pensarehttps://ilpostodelleparole.itQuesto show fa parte del network Spreaker Prime. Se sei interessato a fare pubblicità in questo podcast, contattaci su https://www.spreaker.com/show/1487855/advertisement

Today's guest is my first returning guest who you might remember from my fertility awareness method series, Carolyn Handke. She specializes in destigmatizing period wellness, removing the shame, and making it more accessible to people. We chat about how she has done this for herself, how she opens up the conversation for others, understanding your cycle and the different phases of the menstrual cycle. Carolyn's Instagram: Period Wellness - menstrual health (@periodwellness) • Instagram photos and videosMy Instagram: NUTRITION + WOMEN'S CYCLES (@betterbites_rdn) • Instagram photos and videos

Wo endet Meinungsfreiheit im Umgang mit Kriegsverbrechen? Darum geht es in einem Theaterstück über Peter Handkes umstrittene Äußerungen zum Jugoslawienkrieg, das am Theater Dortmund zu sehen ist. Benedikt Schulz über "The Handke Project" Von Benedikt Schulz.

Vor wenigen Tagen ist Peter Handke 80 Jahre alt geworden. Für sein literarisches Werk wird er verehrt, politisch ist der Nobelpreisträger eine höchst umstrittene Figur. In Dortmund setzt sich ein internationales Ensemble kritisch mit ihm auseinander.Von Stefan Keimwww.deutschlandfunkkultur.de, Rang 1Direkter Link zur Audiodatei

Literaturnobelpreisträger Peter Handke ist ein Augenblickssucher und Dichter der Dauer. Seine Buchtitel sind sprichwörtlich: „Publikumsbeschimpfung“, „Langsame Heimkehr“, „Wunschloses Unglück“ oder „Gewicht der Welt“. Am 6.12.2022 wird er achtzig Jahre alt. Handke ist aber auch ein schwermütiger Rebell, nimmermüder Autor, ein Wanderer im Unterholz und ein Ärgernis. Seine proserbische Haltung irritierte im Vorfeld der Nobelpreisverleihung 2019. Wie (un-) zeitgemäß ist er? Wer liest ihn? Welche kulturhistorische Bedeutung hat er? Was kommt noch, was ist unveröffentlicht? Michael Köhler diskutiert mit Dr. Ulrich von Bülow - Archivleiter DLA Marbach, Dr. Tanja Angela Kunz - Literaturwissenschaftlerin, Universität Bielfeld, Dr. Thomas E. Schmidt - Redakteur, Feuilleton, DIE ZEIT

Handke war 27 Jahre alt, als er "Die Angst des Tormanns" beim Elfmeter 1970 veröffentlichte. Nur zwei Jahre später verfilmte Wim Wenders die Erzählung. Auch Leif Randts letzter – und ebenfalls sehr wahrnehmungsgetriebener, beschreibungsintensiver – Roman Allegro Pastell wird in Kürze verfilmt.

Today we are talking about the importance of period wellness for the public, the FEMM method of fertility awareness, and breaking down barriers to understanding your menstrual cycle.2:15 What lead you to start sharing about period health and the menstrual cycle?8:52 How does having a Master's of Public Health play into the unique approach you have when sharing about menstrual health?16:00 You talk a lot on removing the stigma around having a period, why is it so important to you?21:40 Where is the line between wanting privacy and destigmatizing periods?25:30 What do you feel are the most commonly heard misconceptions about periods and the menstrual cycle?27:40 What is FEMM?35:00 On your programs you say that "charting is good for someone who is not on hormonal birth control or a copper IUD". Can you explain why this is the case?40:25 What is your favorite thing about using fertility awareness?Carolyn's book recommendation: In the Flo by Alisa VittiCarolyn - @periodwellness Instagramwebsite periodwellness.orgAdrianne - @makingbetterbitespodcast Instagramwebsite betterbitesrdn.com

SEASON: 1 EPISODE: 23 Episode Overview: Our Voice is the most important tool to live a passionate, fulfilled, and authentic life. There's a beautiful, complex, and deeply psychological connection between one's nature, one's voice, and one's community. Our words, the way we share them, and the very sound of our voice can change minds, move mountains, convey important messages, bring audiences to tears, and transform the existence of others.  The way we communicate is a direct tool for leadership and change. Once we learn how to use our voice - without fear, hesitation, or the belief that we must fit into a mold - that's when the magic happens. To help us understand the power of voice and speak authentically is author, speaker and coach Laura Handke. Guest Bio:  Laura Handke is an inspirational and energetic facilitator, writer, speaker and certified Transformational Voice® teacher, committed to helping others express themselves fully in the world. Laura helps new and experienced speakers and performers feel comfortable, confident and personally expressive speaking in front of people or on camera. It's never too late, or too early, to learn to express your inner voice in the outer world. Resource Links: Website:  https://laurahandke.com/ (https://laurahandke.com/) Product Link: https://laurahandke.com/shop/ (https://laurahandke.com/shop/) Insight Gold Timestamps: 06:33 It's a disconnection between the head and the heart 06:59 How important is confidence 09:08 The inner voice and the outer voice 16:13 Being in the moment 19:17 The more you use your authentic voice  21:14 The emotional impact 25:54 Your breath is the river that is carrying the sound of your voice 30:11 The cadence of your voice 38:48 What you should avoid Connect Socially: LinkedIn: https://www.linkedin.com/in/laura-handke-47267b8/ (https://www.linkedin.com/in/laura-handke-47267b8/) Facebook: https://www.facebook.com/laurahj YouTube: https://www.youtube.com/channel/UCFCsuEmvnslIQ4S0UAnawWw (https://www.youtube.com/channel/UCFCsuEmvnslIQ4S0UAnawWw) Email: info@laurahandke.com Link to Book: https://www.mrjamesnestor.com/ (Breath by James Nester) Sponsors:  Rainmaker Digital Solutions: https://www.rainmakerdigitalsolutions.com/ (https://www.rainmakerdigitalsolutions.com/) Resources: https://becomingpreferred-podcast.com/resources/ (https://becomingpreferred-podcast.com/resources/) Next Episode: Using Humor as a Professional Skill with Tim Gard!

Vprašanje ali lahko ločimo umetnika kot javno osebnost od njegovega umetniškega dela je aktualno v vsakem družbenem obdobju in si ga zastavljamo vedno znova. Skozi prizmo polemiziranja pomena Nobelove nagrade pisatelju Petru Handkeju se tega vprašanja loteva gledališka predstava Projekt Handke ali pravica za Petrove neumnosti, avtorja Jetona Neziraja. Predstavo si je na festivalu Mittelfest, v mesecu juliju, ogledala Aleksandra Saška Gruden in se pogovarjala z avtorjem. Vabimo vas k poslušanju! foto: https://qendra.org

Was bedeutet Spiritualität zu leben und im Business zu verkörpern? Was ist Weiblichkeit eigentlich und wie finde ich wieder in meinen Körper zurück?   Um diese und viele weitere spannende Fragen geht es in dieser Podcastfolge mit Nora Handke, in der sie ganz tiefe Einblicke in ihren eigenen Weg gibt.   Vernetze dich gerne mit ihr unter: https://www.instagram.com/norahandke108/ https://youtube.com/channel/UCZpo0lOamUHIU34cwJnkcPQ https://norahandke.de/   Weitere spannende Angebote mit ihr findest Du unter: https://www.instagram.com/lust_university/ www.lustuniversity.com Falls diese URL nicht verfügbar sein sollte, melde dich gerne unter lustuniversity33@gmail.com   Lasse uns gerne einen Kommentar unter der Folge auf Instagram da: https://www.instagram.com/transformationsreise/   Namaste, Deine Jessy

durée : 00:31:00 - Les Nuits de France Culture - Peter Handke est un écrivain, auteur dramatique, scénariste, réalisateur et traducteur autrichien et prône une écriture expérimentale. L'auteur du roman "L'Angoisse du gardien de but au moment du penalty" se confiait sur son oeuvre dans "A Voix nue" en 2013. Le 1er volet s'intitule "L'Autriche". Tandis que dans la Cour d'honneur du Festival d'Avignon, Stanislas Nordey met en scène Par les villages, le poème dramatique de Peter Handke, l'auteur de L'Angoisse du gardien de but au moment du pénalty, La Chevauchée sur le lac de Constance, La Femme gauchère ou La Nuit Morave est l'invité d' "A Voix nue". Né en 1942 en Autriche, dans le Land de Carinthie, Peter Handke écrit en Allemand mais vit en France depuis 23 ans dans les Hauts-de-Seine.   * Dans un exergue à ses premières pièces de théâtre, publiées alors qu'il n'a que 24 ans, Peter Handke écrit : "elles ne veulent pas constituer une révolution, mais seulement rendre attentif". Au cours de ces d'entretiens, nous pouvons entendre l'attention de Peter Handke aux lieux, aux gestes, aux enfants, au rythme des phrases et aux sentiments purs, naïfs - la joie ou le malheur - débarrassés de l'ironie.  Il faut être sensible, très attentif aux détails et avoir de l'humour pour écrire ces trois essais : Essai sur la fatigue, Essai sur le Juke-box et _Essai sur la journée réussi_e. En Allemagne, Peter Handke vient de publier un essai sur ce que l'on appelle le petit coin, qui n'est pas encore traduit en français.   Dans ce premier entretien d'une série de cinq, il évoque longuement son pays natal, l'Autriche. Alors que Stanislas Nordey met en scène Par les villages, le poème dramatique de Peter Handke, celui-ci évoque le contexte qui l'a amené à l'écrire :  Il y a toujours quelqu'un qui peste contre votre pays, il y a toujours quelque chose à raconter contre la tempête qu'il déclenche, c'est cela le drame. 'Par les villages' se situe entre les deux, la beauté, l'amour d'un pays mais aussi la déception et l'horreur de l'histoire. C'est la géographie contre l'histoire en Autriche.  Il  poursuit : Je ne me suis pas réconcilié avec l'Autriche (...). Quand quelqu'un insulte l'Autriche il a souvent raison (...), mais si quelqu'un est contre je deviens patriote. C'est bizarre je ne suis pas nationaliste du tout, jamais je n'aurais l'idée de faire l'éloge de l'Autriche mais si quelqu'un dans les journaux peste contre l'Autriche, je me révolte.  Production : Virginie Bloch-Lainé  Réalisation : Laurence Millet A voix nue - Peter Handke 1/5 - 1ère diffusion : 08/07/2013 Indexation web : Sandrine England, Documentation sonore de Radio France

Alessandra Iadicicco, traduttrice"La mia giornata nell'altra terra" Guanda Editore "Di notte, davanti alla parette con l'ombra degli alberi" Settecolori Edizioni Peter Handke"La mia giornata nell'altra terra"Traduzione di Alessandra IadiciccoGuanda Editorehttps://www.guanda.it/Nel villaggio è considerato un matto, «posseduto non da uno, ma da innumerevoli demoni». È un contadino, un coltivatore di frutta, vive con la sorella, unica rimasta della famiglia. Sono i suoi strani atteggiamenti ad avergli attirato la diffidenza di tutti. Si accampa in una tenda tra le lapidi del vecchio cimitero, si aggira imprecando in una lingua sconosciuta e forse inesistente ma sa cantare con voce d'angelo, sconvolge gli altri con oracoli sbalorditivi… Eppure, un giorno, sulla riva del lago che separa la sua dall'altra terra, un uomo lo guarda come nessuno aveva fatto prima. È così che questo strano frutticultore vagabondo e veggente vive una trasformazione. La traversata del lago su una barca a remi verso la sponda opposta inaugura una serie di incontri simbolici: una compagnia di pescatori, una sanguisuga che rifiuta di succhiare il suo sangue, un predicatore, una poliziotta in preghiera... Nel corso della giornata il protagonista, liberato dalle proprie ossessioni, disposto a guardare con occhi nuovi – anzi nemmeno più con gli occhi, bensì con le spalle, la pianta dei piedi, la punta delle dita – sperimenta un profondo senso di gioia. Lo stesso che prova il lettore immergendosi in questo breve romanzo perfetto.Peter Handke"Di notte, davanti alla parete con l'ombra degli alberi"Settecolori Edizionihttps://www.settecolori.it/Nel tempo prolungato e sospeso che si confà alla durata e alle ore della sera, Peter Handke raccoglie frammenti di pensieri che brillano come pagliuzze d'oro e generano la luce magica più adatta ad animare gli arabeschi delle ombre. Scrive d'amore, “in cui ci si può solo perdere”, scrive di quel sentimento che nasce dalla comunione di amore e di volontà, l'entusiasmo, “che si può solo condividere”. Scrive anche delle “nefandezze della fretta”, dell'impazienza e dell'altro tempo, il tempo della natura, quello che ha a che fare con il vorticare delle foglie, l'oscillare dell'erba, il tremolio della rugiada, soglie più precise dell'alternarsi delle stagioni… Scrive infine del ritmo dell'anima (“sta lì la durata”)…Sono note che hanno il carattere della confessione, della rivelazione e i tratti, le vibrazioni della preghiera propria di un asceta laico. Note che Handke accompagna, intervalla, incastona con disegni (qui riprodotti e che fanno del volume un piccolo libro d'arte), diorama che sono danze di luce e pittura su vetro.Diario di uno scrittore autentico, preso di sorpresa, di notte, nell'ombra, taccuino di un cronista della durata, di un uomo che abita nella durata, che ha stretto amicizia con il tempo e si dice: “Smettila di immaginarti di essere giovane – Perché?”.Proprio la semplicità, la chiarezza, il nitore costituiscono la cifra stilistica di questi appunti che fanno sussultare il cuore ad ogni passo. Un libro che andrebbe imparato a memoria riga per riga.Peter Handke, nato a Griffen (Austria), nel 1942, è romanziere, drammaturgo e poeta. La casa editrice Guanda ha pubblicato Storie del dormiveglia, Falso movimento, Il peso del mondo, La storia della matita, Pomeriggio di uno scrittore, Epopea del baleno, Saggio sul luogo tranquillo, Saggio sul cercatore di funghi, Prima del calcio di rigore, L'ambulante, I giorni e le opere e I calabroni. Nel 2009 gli è stato conferito il premio Franz Kafka e nel 2014 ­l'International Ibsen Award. Ha collaborato in varie occasioni con il regista Wim Wenders, fino a Il cielo sopra Berlino. Nel 2019 gli è stato conferito il Premio Nobel per la Letteratura per “la sua opera influente che ha esplorato con ingegnosità linguistica la periferia e la specificità dell'esperienza umana”.Alessandra Iadicicco (Milano) è laureata in filosofia, giornalista professionista dal '97, ha collaborato e collabora con le pagine culturali delle principali testate nazionali (Il Sole 24 Ore, L'Espresso, Il Giornale, Panorama, Il Foglio e Il Corriere della Sera). Dedita da vent'anni a un'intensa attività di traduzione letteraria e filosofica dal tedesco, ha tradotto, tra l'altro, una ventina di titoli di Ernst Jünger, gli ultimi scritti di Peter Handke e tutto lo Heidegger esoterico, dal capolavoro segreto e postumo Contributi alla filosofia. Dall'evento (Adelphi 2007) al controverso, lunghissimo diario filosofico in pubblicazione con il titolo Quaderni neri (Bompiani 2014-2017).IL POSTO DELLE PAROLEascoltare fa pensarehttps://ilpostodelleparole.it/

Następny odcinek podcastu #2historykow1mikrofon pt. "Zbrodnie wojenne" jest już dostępny online. Jesteśmy pod stałym wrażeniem wojny Rosji z Ukrainą, zwłaszcza bohaterstwa i poświęcenia władz i ludności cywilnej Ukrainy. Filmy i zdjęcia z miasteczka Bucza, które obiegły w tych dniach media światowe, także i nami wstrząsnęły. Stały się też pretekstem do rozmowy na temat zbrodni wojennych w przeszłości i obchodzenia się z nimi dzisiaj. Czy istniejące prawo jest wystarczające do ścigania zbrodniarzy wojennych? Jakimi narzędziami dysponujemy? Czy udawało się ich postawić przed sądem, odpowiednio ukarać ich? Czy w przypadku Rosji i popełnionych przez nią zbrodni politycy świata demokratycznego będą na tyle zdeterminowani, by pociągnąć winnych do odpowiedzialności? Jakie zadania i wyzwania stoją w tym kontekście przed historykami? Na te i inne pytania staraliśmy się odpowiedzieć w przekonaniu, że jest to sprawa zasadnicza dla istnienia tak często przywoływanych podstawowych wartości. Poza tym podzieliliśmy się porcją lektur z minionego tygodnia. Już teraz zapraszamy do słuchania i komentowania. Pełny tekst opisu zamieściliśmy na stronie internetowej naszego projektu: http://2historykow1mikrofon.pl/zbrodnie-wojenne/ Wymienione w czasie audycji publikacje i materiały: - Maciej Michalski, Tadeusz Wolański i wielkolechici. Uwagi o kolejnym wcieleniu zapomnianej idei, w: Totius mundi polihistor. Studia Georgio Strzelczyk octuagenario oblata, red. Małgorzata Delimata-Proch, Adam Krawiec, Jakub Kujawiński, Poznań 2021, s. 431-440. - Prokosz, Kronika słowiańsko-sarmacka, przedm. Janusz Bieszk, Warszawa, Bellona, 2017. - Aula Leopoldina, https://www.goodtoknow.pl/aula-leopoldina#332371 (ostatni dostęp: 3.04.2022) - Jan Kryštof Handke. Vlastni Životopis 1694/1774, opr. MlËák Leoš, Olomouc 1994 - Rewriting History in the Central Middle Ages, 900–1300, red. E. A. Winkler, C. P. Lewis, Turnhout: Brepols, 2022 (International Medieval research 26), http://www.brepols.net/Pages/ShowProduct.aspx?prod_id=IS-9782503596860-1&fbclid=IwAR2_wmzq-F7CmGqnK1a-tGpvKMCsljoVORtzMQ0-6CMKvDhQmg92P7FF-Fk (ostatni dostęp: 4.04.2022) - Memory and Identity in the Medieval and Early Modern World, red. Roman Bleier, Brian Coleman, Clare Fletcher, New York/London, Peter lang, 2022, Court Cultures of the Middle Ages and Renaissance, vol. 8 https://www.peterlang.com/document/1183628?fbclid=IwAR04BBqOv2kZ2YBGIflvqcWJSZ8qVyH0aNcXuqZzCA4O4WxIkmFroI7biOk#document-details-anchor (ostatni dostęp: 4.04.2022) - Deutsche Herrschaft. Nationalsozialistische Besatzung in Europa und die Folgen, hrsg. von Wolfgang Benz, Freiburg 2022, https://www.herder.de/geschichte-politik-shop/deutsche-herrschaft-gebundene-ausgabe/c-34/p-22255/ (ostatni dostęp: 4.04.2022) - Jarosław Mikołajewski, Mikołajewski: jak władza przestraszyła się Dantego i łódki z Lampedusy, "Gazeta Wyborcza", 29.03.2022, https://wyborcza.pl/magazyn/ 7,124059,28276538,mikolajewski-jak-wladza-przestraszyla-sie-dantego-i-lodki-z.html#S.W-K.C-B.4-L.1.maly (ostatni dostęp: 3.04.2022) #2historyków1mikrofon Krzysztof Ruchniewicz Blog: www.krzysztofruchniewicz.eu Facebook: Instagram: www.instagram.com/ruchpho/ Twitter: twitter.com/krzyruch YouTube: www.youtube.com/channel/UCT23Rwyk…iew_as=subscriber Przemysław Wiszewski Blog: www.przemysławwiszewski.pl Facebook: www.facebook.com/przemyslaw.wiszewski Instagram: www.instagram.com/przewisz/ Twitter: twitter.com/wiszewski YuoTube: www.youtube.com/channel/UCuq6q08E…iew_as=subscriber Do nagrania intro i outro wykorzystaliśmy utwór RogerThat'a pt. „Retro 70s Metal” (licencja nr JAM-WEB-2020-0010041).

Süskind, Handke, Nadolny, Kandinsky ve Benjamin çevirileriyle bilinen Tevfik Turan ile çeviri mesleği, Almanya'da çokdillilik ve edebiyat üzerine konuşuyoruz.

On this episode Skyler speaks with Zach Handke on the structure of the Pitmanm Robertson act, how money might not should be our biggest focus, the balance of the different hunting facets, and what our focus should be to safeguard our hunting way of life for future generations. Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices

Wollen wir die Klimakrise abwenden, müssen wir anders essen. Aber wie sieht ein klimafreundlicher Speiseplan aus? In einer Essens-Challenge testet «Einstein» zwölf Zuschauende und Moderator Tobias Müller, und will herausfinden, wer den Durchblick in Sachen nachhaltiger Ernährung hat. Avocado, Mango oder Bio-Beef – was darf ich eigentlich noch essen und wie oft? Was muss ich beachten, wenn ich nachhaltig essen will? Welche Lebensmittel belasten die Umwelt besonders stark? Mit der richtigen Wahl der Lebensmittel kann jede und jeder Einzelne viel für die Umwelt tun. Testessen mit 13 Freiwilligen «Einstein» bewirtet deshalb zwölf Freiwillige und Tobias Müller. Sie haben die Aufgabe, bei einem dreigängigen Nachtessen jeweils diejenige Speise auszuwählen, die den kleinsten CO2-Fussabdruck aufweist und somit am nachhaltigsten ist. Wer hat den richtigen Riecher und wird Umwelt-Champion? Und wie schlägt sich «Einstein»-Moderator Tobias Müller? Ein Koch mit einer Mission Der Profikoch Andreas Handke ist nicht irgendein Koch, sondern ein von der UNO zertifizierter «Food and Climate Shaper». «Einstein» zeigt, wie er nachhaltig kocht, und lässt ihn das Menu für das Essens-Experiment zusammenstellen. Dabei hat Handke die eine oder andere CO2-Tücke eingebaut, um es den Teilnehmenden nicht allzu einfach zu machen. Wieviel bringt Fleischersatz? Weniger Fleisch muss sein, sonst schafft es die Gesellschaft nicht, die von der IPCC geforderten Klimaziele zu erreichen. Und Fleischersatz-Produkte spielen dabei eine grosse Rolle. Sie werden aus Soja, Erbsen oder Ackerbohnen hergestellt, doch sind sie tatsächlich nachhaltiger als Fleisch?

Wollen wir die Klimakrise abwenden, müssen wir anders essen. Aber wie sieht ein klimafreundlicher Speiseplan aus? In einer Essens-Challenge testet «Einstein» zwölf Zuschauende und Moderator Tobias Müller, und will herausfinden, wer den Durchblick in Sachen nachhaltiger Ernährung hat. Avocado, Mango oder Bio-Beef – was darf ich eigentlich noch essen und wie oft? Was muss ich beachten, wenn ich nachhaltig essen will? Welche Lebensmittel belasten die Umwelt besonders stark? Mit der richtigen Wahl der Lebensmittel kann jede und jeder Einzelne viel für die Umwelt tun. Testessen mit 13 Freiwilligen «Einstein» bewirtet deshalb zwölf Freiwillige und Tobias Müller. Sie haben die Aufgabe, bei einem dreigängigen Nachtessen jeweils diejenige Speise auszuwählen, die den kleinsten CO2-Fussabdruck aufweist und somit am nachhaltigsten ist. Wer hat den richtigen Riecher und wird Umwelt-Champion? Und wie schlägt sich «Einstein»-Moderator Tobias Müller? Ein Koch mit einer Mission Der Profikoch Andreas Handke ist nicht irgendein Koch, sondern ein von der UNO zertifizierter «Food and Climate Shaper». «Einstein» zeigt, wie er nachhaltig kocht, und lässt ihn das Menu für das Essens-Experiment zusammenstellen. Dabei hat Handke die eine oder andere CO2-Tücke eingebaut, um es den Teilnehmenden nicht allzu einfach zu machen. Wieviel bringt Fleischersatz? Weniger Fleisch muss sein, sonst schafft es die Gesellschaft nicht, die von der IPCC geforderten Klimaziele zu erreichen. Und Fleischersatz-Produkte spielen dabei eine grosse Rolle. Sie werden aus Soja, Erbsen oder Ackerbohnen hergestellt, doch sind sie tatsächlich nachhaltiger als Fleisch?

Ein Drittel der Treibhausgasemissionen gehen aufs Konto der Lebensmittelproduktion. Worauf muss man achten, um das Klima zu schonen? In einer Essens-Challenge testet «Einstein» zwölf Zuschauende und Moderator Tobias Müller, und will herausfinden, wer den Durchblick bei nachhaltiger Ernährung hat. Avocado, Mango oder Bio-Beef – was darf ich eigentlich noch essen und wie oft? Was muss ich beachten, wenn ich nachhaltig essen will? Welche Lebensmittel belasten die Umwelt besonders stark? Mit der richtigen Wahl der Lebensmittel kann jede und jeder Einzelne viel für die Umwelt tun. Testessen mit 13 Freiwilligen «Einstein» bewirtet deshalb zwölf Freiwillige und Tobias Müller. Sie haben die Aufgabe, bei einem dreigängigen Nachtessen jeweils diejenige Speise auszuwählen, die den kleinsten CO2-Fussabdruck aufweist und somit am nachhaltigsten ist. Wer hat den richtigen Riecher und wird Umwelt-Champion? Und wie schlägt sich «Einstein»-Moderator Tobias Müller? Ein Koch mit einer Mission Der Profikoch Andreas Handke ist nicht irgendein Koch, sondern ein von der UNO zertifizierter «Food and Climate Shaper». «Einstein» zeigt, wie er nachhaltig kocht, und lässt ihn das Menu für das Essens-Experiment zusammenstellen. Dabei hat Handke die eine oder andere CO2-Tücke eingebaut, um es den Teilnehmenden nicht allzu einfach zu machen.

Ein Drittel der Treibhausgasemissionen gehen aufs Konto der Lebensmittelproduktion. Worauf muss man achten, um das Klima zu schonen? In einer Essens-Challenge testet «Einstein» zwölf Zuschauende und Moderator Tobias Müller, und will herausfinden, wer den Durchblick bei nachhaltiger Ernährung hat. Avocado, Mango oder Bio-Beef – was darf ich eigentlich noch essen und wie oft? Was muss ich beachten, wenn ich nachhaltig essen will? Welche Lebensmittel belasten die Umwelt besonders stark? Mit der richtigen Wahl der Lebensmittel kann jede und jeder Einzelne viel für die Umwelt tun. Testessen mit 13 Freiwilligen «Einstein» bewirtet deshalb zwölf Freiwillige und Tobias Müller. Sie haben die Aufgabe, bei einem dreigängigen Nachtessen jeweils diejenige Speise auszuwählen, die den kleinsten CO2-Fussabdruck aufweist und somit am nachhaltigsten ist. Wer hat den richtigen Riecher und wird Umwelt-Champion? Und wie schlägt sich «Einstein»-Moderator Tobias Müller? Ein Koch mit einer Mission Der Profikoch Andreas Handke ist nicht irgendein Koch, sondern ein von der UNO zertifizierter «Food and Climate Shaper». «Einstein» zeigt, wie er nachhaltig kocht, und lässt ihn das Menu für das Essens-Experiment zusammenstellen. Dabei hat Handke die eine oder andere CO2-Tücke eingebaut, um es den Teilnehmenden nicht allzu einfach zu machen.

Wir sprechen heute mit Jürgen Handke über den Versuch, künstliche Intelligenz in die schulische Bildung zu bringen, über den PowerPoint-Wahn in der klassischen Lehre und welche Rolle humanoide Roboter zukünftig in Hörsälen übernehmen können. Informationen zu Jürgen Handke https://www.3m-solutions.de Roboter im Lehrbetrieb können Sie hier kennenlernen: https://www.roboprax.de Mehr zur Schwerpunktinitiative finden Sie hier: https://www.allianzinitiative.de Das Papier der Arbeitsgruppe finden Sie hier: https://gfzpublic.gfz-potsdam.de/pubman/faces/ViewItemOverviewPage.jsp?itemId=item_5001174 Der Artikel in der DUZ Wissenschaft & Management is hier zu finden: https://www.duz.de/beitrag/!/id/1100/digital-qualifiziert

Režisér Dušan D. Pařízek se vrací do Prahy s novou inscenací o dvou částech stojících na textech dramatika Handkeho: Zdeněk Adamec + Sebeobviňování. Premiéra proběhla 2. prosince v Divadle Na zábradlí. První část, Sebeobviňování, v překladu Jitky Bodlákové, přináší konfrontační text o moci jazyka a je uváděna mimo prostor divadla – v Betlémské kapli. Druhá část inscenace, vycházející z textu s titulem Zdeněk Adamec, zazní v překladu Petra Štědroně přímo v budově divadla.

¿Que qué relación hay entre el metro público y la violencia? Si lo preguntan, ha de ser porque nunca lo han usado. Aunque, obvio, primero deben de reconocer la violencia: Ricardo, para ello, mató a algún bicho durante la grabación. ¿Han leído a Lovecraft o a Handke? Nosotros sí, según. Redes sociales: Facebook: https://www.facebook.com/nousdivaguons/ Instagram: https://instagram.com/nousdivaguons?igshid=kzccvgtwvxmp Sitio web: https://nousdivaguons.wordpress.com/

Teja Močnik: Kamni z Marsa Dejan Koban: Najbolj idiotska avtobiografija na svetu in izven Peter Handke: Moje leto v nikogaršnjem zalivu Marija Švajncer: Virus in filozofija Recenzirali jih bodo Matej Bogataj, Veronika Šoster, Ana Geršak in Nada Breznik.

Eine Amour Fou in der DDR der 1980er-Jahre endet mit einer Abtreibung. Handke erzählt diese Geschichte als einen verbotenen, immer wieder in Blut sich auflösenden Akt einer Opferung. | Von Kristina Handke | Mit: Dagmar Manzel und Sylvester Groth | Musik: Hans-Eckardt Wenzel | Regie: Laura Laabs | Produktion: SWR 2021 - Ursendung

Es war, man kann es gar nicht anders sagen, eine Demonstration. An diesem Samstag in Leipzig. Gleich die ganz große Bühne. Gleich schön Faxen in Sachsen. Denn während in der Bullen-Arena noch gespielt wurde, gingen mit uns schon die Gäule durch. In einer Kulisse wie zum Kaffeekranz, auf Sesseln wie vom Trödel, selbst das Geläuf noch aus Omas guter Stube. Darin die Hoffnung, wir würden diesmal auf dem Teppich bleiben. Aber Pustekuchen, falsch gedacht. Stattdessen gleich Flughöhe, Vollgas. Panikorchester, Gorillas im Nebel. Ein Triell, von alten Bekannten begleitet. Rechts der Uli, links Helm-Peter auch, weil nunmal jeder die Paten bekommt, die er verdient. Sie bildeten den tatsächlich passenden Rahmen für dieses Schelmenstück im Kupfersaal, diese am Ende auch konfusen Geschichten aus der Gruft. Es war ja wirklich alles dabei. Die Schelte für Werner, die Klöten von Seeler, der wirklich dümmste Hitler-Vergleich. Dazu noch eine Primataudienz bei Steffen Baumgart, eine britische Verwechslung mit Musik von Peter Maffay und natürlich die finale Verbeugung vor dem Spiel, das wir so lieben. Und weil es uns selbst so viel Spaß gemacht hat, wollten wir euch natürlich teilhaben lassen. An diesem Theater der Träumer, diesem als Dreiakter getarnten Seelenstrip, irgendwo zwischen Handke und Hanke. Dieser am Ende auch gottlosen Komödien, wieder mehr Dante als Dante. Also holt die Operngläser raus und lehnt euch zurück. Fussball MML live - alles andere ist nur Talk. Viel Spaß!

O tym jak ważna jest profilaktyka i regularne badania przekonujemy się coraz bardziej. Tylko kto z nas w ogóle myśli o profilaktyce badania stanu kości? No właśnie. Biorąc pod uwagę fakt, że do Poznania dotarła najnowocześniejsza metoda leczenia osteoporozy warto zbadać swoje kości i powalczyć o zdrowie. Ta metoda to Osteostrong a opowie o niej Maciej Handke dziś o 20.00 w programie „Podziel się sukcesem”. Zaprasza Joanna Małecka.

Der Literaturnobelpreis: Fast 120 Jahre Preisverleihungen, Gewinner*innen und Skandale. Wie funktionieren Nominierungen und Vergabe und nach welchen Kriterien beurteilt die Jury? Und wieso gibt es immer wieder Diskussionen um Preisträger*innen, wie etwa um Bob Dylan 2016 oder Peter Handke 2019? Darüber sprechen wir in dieser Folge mit Prof. Dr. Carlos Spoerhase und Dr. Jørgen Sneis von der Universität Bielefeld, die zum Literaturnobelpreis forschen.

Avstrijski pisatelj in od predlani tudi prejemnik Nobelove nagrade za književnost, Peter Handke, že dobrega četrt stoletja razburja svetovno javnost s hudo spornimi, celo sramotnimi stališči o razpadu Jugoslavije in pokolu v Srebrenici. Tako najbrž ni presenetljivo, če so številni bralke in bralci pozabili, da je Handke vendarle eden največjih sodobnih mojstrov nemškega jezika. Prav tako pa se zdi, da so pozabili, da v njegovem opusu najdemo tudi številna dela, ki nočejo biti poudarjeno družbeno-kritična ali angažirana, temveč so, ravno nasprotno, izrazito osebne, izpovedne, samo-preiskujoče, celo samo-obtožujoče narave. Med taka gotovo lahko prištejemo roman Moje leto v Nikogaršnjem zalivu, ki ga je za založbo Beletrina pred nedavnim prevedla dr. Amalija Maček. Tu namreč Handke piše o navzven sicer mirnem, malodane spokojnem, navznoter pa vendarle precej burnem letu, ki ga njegov literarni junak, Gregor Keuschnig, na moč podoben avtorju samemu, preživi v Franciji, v enem izmed predmestij Pariza. Handkejev junak tako pozorno opazuje naravo; zavzeto bere pisma, ki mu jih pošiljajo prijatelji z vsega sveta; poglobljeno razmišlja o literaturi, naravi pisanja in težavnosti naloge napisati ep; vrta vase, secira svoj značaj in išče razloge, zaradi katerih so se mu številna izmed najtesnejših razmerij, predvsem tistih družinskih, razletela na koščke. In kako se vse te teme navsezadnje povežejo v eno samo, sklenjeno, organsko celoto? – Odgovor smo v pogovoru z Amalijo Maček iskali v tokratnem Sobotnem branju, ki ga je pripravil Goran Dekleva. foto: Goran Dekleva

Eigentlich ist es allen klar: die Kirche, ihre unterschiedlichen Institutionen und ihre Mitglieder stehen und leben in der Welt. Und das nicht in kommunikativen Einbahnstraßen, sondern stets im Austausch. Kirche ist im Dialog mit ihrer Umwelt. Doch nicht immer gelingt es. Und oft liegt es an alten Bildern.

durée : 00:54:59 - Les Nuits de France Culture - par : Philippe Garbit, Albane Penaranda, Mathilde Wagman - Par Guy Dumur - Avec Claude Régy (metteur en scène), Marie-Louise Audiberti (écrivain, traductrice), Georges-Arthur Goldschmidt (écrivain, traducteur), Michael Lonsdale (comédien) et Gérard Depardieu (comédien) - réalisation : Virginie Mourthé

Die Autorin Alida Bremer kritisiert die zahlreichen Ehrungen von serbischer Seite, die Peter Handke zum Teil an symbolisch aufgeladenen Orten zuteilwurden. Sie vermutet, dass Handke instrumentalisiert wird. Moderation: Frank Meyer www.deutschlandfunkkultur.de, Lesart Hören bis: 19.01.2038 04:14 Direkter Link zur Audiodatei

Í Víðsjá í dag verður greint frá því hvaða höfundar hljóta Barnabókaverðlaun Reykjavíkurborgar, en verðlaunin voru afhent í þremur flokkum bóka fyrir börn og ungmenni í Höfða í dag. Rætt verður við höfundinn sem fékk verðlaunin fyrir bestu frumsömdu bókina á liðnu ári. Víðsjá heimsækir líka Harbinger sýningarrýmið við Freyjugötu í Reykjavík og ræðir þar við þær Bergþóru Snæbjörnsdóttur, Dögg Mósesdóttur og Rakel McMahon um sýningu þeirra Waiting Room. Og bók vikunnar hér á Rás eitt að þessu sinni er skáldsagan Hið stutta bréf og hin langa kveðja eftir austuríska Nóbelsverðlaunahöfundinn Peter Handke en bókin kom nýlega út í íslenskri þýðingu Árna Óskarssonar. Hlustendur heyra í Árna í Víðsjá í dag og þeir heyra líka stutt brot úr verkinu.

Í Víðsjá í dag verður meðal annars fjallað um grein sem rithöfundurinn Salman Rushdie birti á dögunum í tilefni af 40 ára afmæli skáldsögunnar Miðnæturbörn, sem kom út árið 1981 og gerði Rushdie heimsfrægan á einu augabragði. Í greininni fjallar Rushdie um tilurð skáldsögunnar, aðferðir og aðföng og sömuleiðis um breyttan veruleika á Indlandi. Kaffihúsið Mokka verður heimsótt og þar rætt við Þórdísi Claessen um sýningu hennar þar sem heitir Djöfulgangur og heiðríkja. Og Gauti Kristmannsson bókmenntagagnrýnandi Víðsjár fjallar í dag um skáldsöguna Hið stutta bréf og hin langa kveðja eftir austurríska Nóbelsverðlaunahöfundinn Peter Handke en bókin kom á dögunum út í íslenskri þýðingu Árna Óskarssonar.

Everyone but Jacob is joined by the fantastic David Caldwell, author of "Handke's and Wenders's Wings of Desire: Transcending Postmodernism". This is a great episode, and we were lucky to have David on the show.      Scores: Troy -- 5, David -- 5, John -- 5, Joll -- 4.7, Steven -- 4.7, Brody -- 4.5     Recorded 4/6/2020  

Í Viðsjá í dag verður meðal annars hugað að sýningunni Eilíf endurkoma sem nú stendur yfir á Kjarvalsstöðum þar sem verk samtímalistamanna eru sett í samhengi við verk Kjarvals. Einnig verður í Víðsjá í dag rætt við Árna Óskarsson um nýja þýðingu hans á skáldsögunni hið stutta bréf og hin langa kveðja eftir austuríska Nóbelsverðlaunahöfundinn Peter Handke en bókin kom á dögunum út hjá bókaforlaginu Uglu. Gauti Kristmannsson bókmenntagagnrýnandi Víðsjár fjallar í dag um skáldsöguna Ef við værum á venjulegum stað eftir mexíkóska rithöfundinn Juan Pablo Villalobos sem komin er út í íslenskri þýðingu Jóns Halls Stefánssonar. Og í tónlistarhorni Víðsjár, Heyrandi nær, fer Arnljótur Sigurðsson með hlutstendur í ferðalag til Mongólíu og Marokkó og fjallar um netforritið radio.garden.

Laura Handke, Lake Oswego's Transformational Voice® Teacher joined AnyVoices to talk about some shared loves about working with our voices, the challenges, and even some styles of voice we would love to cure the world of (vocal fry!). Find Laura's website with information, classes and other updates at https://laurahandke.com Laura can also be found on LinkedIn: https://www.linkedin.com/in/laura-handke-47267b8/ Laura recently posted a video mentioning AnyVoices and TheRealVoice on her own channel - watch at https://www.youtube.com/watch?v=x2QzTTn4FC4 Find us online... WEBSITE: https://anyvoices.com INSTAGRAM: https://Instagram.com/AnyVoices.IG FACEBOOK: https://facebook.com/AnyVoices.FB TWITTER: https://twitter.com/Any_Voices ANCHOR: https://anchor.fm/anyvoices SUPPORT US: https://anchor.fm/anyvoices/support The Real Voice - Mel Allen is your host. Find out more about me at https://therealvoice.com --- This episode is sponsored by · Anchor: The easiest way to make a podcast. https://anchor.fm/app Support this podcast: https://anchor.fm/anyvoices/support