Podcasts about ockupationen

Warszawaupproret mot de tyska ockupanterna startade den 1 augusti år 1944 efter nästan fem år av brutal ockupation. Den illa beväpnade polska hemmaarméns uppror var baserad på önsketänkande och politiska förhoppningar om att kunna bevara sin självständighet gentemot Sovjetunionen om de själva befriade sin huvudstad.Upproret slogs ner på 63 dagar med våldsexcesser som gränsade till pervers sadism. Nazitysklands värsta förband Dirlwanger fick fritt spelrum att våldta, mörda sjukhuspersonal och andra civila samt avrätta sårade hemmaarmésoldater. Runt 200 000 människor tros ha dödats i upproret.I denna nymixade repris av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med författaren Artur Szulc som är aktuell med boken Warszawaupproret 1944.Polen delades upp mellan Nazityskland och Sovjetunionen i ett hemligt tillägg i Molotov-Ribbentrop-pakten redan före utbrottet av Andra världskriget. När Tysklands sedan anföll Polen besegrade landets ansenliga militärmakt på några veckor. Ockupationen blev mycket brutal med fördrivning av polacker och folkmord på judar.Den polska hemmaarméns ledning hade räknat med att polska styrkor kunde driva ut tyskarna och ta kontroll över Warszawa inför Röda arméns ankomst. Polackerna räknade med hjälp från de västallierade, men hjälpen i form av utrustning släppt från flygplan kom för sent och var allt för begränsad för att göra någon skillnad.Tyskarna kände dessutom till upprorsplanerna och kunde sätta in 20 000 poliser, SS-trupper och armésoldater samt en ansenlig mängd stridsvagnar, olika typer av stridsfordon, artilleripjäser och flygplan. Stalin hade kunnat ingripa på upprorsmännens sida, men ville inte ge polska nationalister någon möjlighet att självständighet efter att Tysklands besegrats.Den polska hemmaarmén slogs tappert, men de hade egentligen aldrig någon chans mot tyskarna när varken Röda armén eller Västmakterna ingrep. Den materiella förstörelsen blev enorm och 200 000 människor dig i upproret. Utöver 15 000 stupade polska hemmaarmésoldater och motståndskämpar ur andra rörelser dödades minst 180 000 civila, varav cirka 65 000 i rena massakrer utförda av tyska förband och deras hjälptrupper.Det som fanns kvar av Warszawa när upproret slagits ner jämnades, på Hitlers och SS-chefen Heinrich Himmlers order, med marken.Bild: Scout-oldater från "Radosław -regementet" efter flera timmars marschering genom avlopp från Krasińskitorget till Wareckagatan i Śródmieściedistriktet, tidig morgon den 2 september 1944. Pojken i hjälm är Tadeusz "Maszynka" Rajszczak från Miotłabataljonen. Wikipedia, Public DomainLyssna också på Myterna och sanningarna om Tysklands anfall på Polen 1939 samt Så blev vanliga medelålders män massmördare i Hitlers raskrig. Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den svenska minoriteten i Estland bestod av ca 9 000 personer. Nästan alla flydde till Sverige under andra världskriget, många med hjälp av en tysk SS-officer. Var han en hjälte eller en girig människosmugglare? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Del 2 av 2. I svenskbygderna utmed Estlands kuster bodde länge tusentals människor i egna samhällen där allt sades, skrevs och sjöngs på svenska. Men under andra världskriget när först Sovjetunionen, sedan Nazityskland och sedan åter Sovjetunionen ockuperade landet såg de inte någon säker framtid i Estland. Av de 9 000 estlandssvenskarna tog sig de allra flesta över till Sverige, och den största flyktepisoden inleddes för precis 80 år sedan. I två program möter vi ett antal av de som var med och flydde och ännu lever. I denna andra del hör vi om SS-officeren Ludwig Lienhard som många av dem såg som en hjälte, men som också beskrivs som en skrupelfri flyktingsmugglare som skodde sig på andras flykt.Medverkande: Endel Enggrön och Maria Gilbert, båda födda i svenskbygderna i Estland och sedan 1944 bosatta i Sverige; Jörgen Hedman, historiker som ägnat sig åt den estlandssvenska historien; Marcus Wallén, historisk författare vars senaste bok ”Falkens flykt” handlar om Ludwig Lienhard.Programledare: Mats Carlsson-Lénart.Producent: Björn Gunérbjorn.guner@sr.se

Den ryska ockupationen av Finland 1713-21 kallas för Stora ofreden. Namnet är passande eftersom civilbefolkningen på olika sätt fick utstå mycket stora umbäranden – särskilt under åren 1713-14.Stora delar av Österbotten föröddes som en del av en militär strategi att hindra den svenska armén från att kunna hitta förnödenheter och operera mot den ryska ockupationsmakten. I de våldsamheter som de ryska soldaterna utförde ingick våldtäkter, tortyr, kidnappning och mord. Tiotusentals människor lämnade dessutom sina hem på flykt undan ryssarna. Åland tömdes i stort sätt helt på sin befolkning.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden berättar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om en av de mer våldsamma perioderna i Finlands och Sveriges historia.Stora nordiska kriget pågick och den ryska tsaren Peter den store var efter det svenska nederlaget vid Poltava 1709 fast besluten att slutligen knäcka det svenska väldet i Östersjön. Problemet var att ett anfall för att ta Stockholm och tvinga Sverige på knä måste ske via södra Finland.I Östersjön härskade den svenska örlogsflottan. Efter ett misslyckat försök 1712 satte ryssarna in sin nybyggda och nyutbildade galärflotta längs den finska kusten. 1713-14 erövrades Finland och avgörande strider utkämpades vid Storkyro i februari 1714 och vid Hangö udde på sommaren samma år. En mångårig ockupation inleddes som fick stora konsekvenser för civilbefolkningen fram till freden 1721 i Nystad som avslutade den långa krigsperioden.Det svenska riket var i detta skede av Stora nordiska kriget oförmöget att försvara Finland med mer trupper än de som redan fanns inom riksdelen. Det föranleder frågan om det svenska riket övergav Finland. Faktum är att det aldrig kom särskilt stort stöd från de styrande i Stockholm som hade ansvaret under kungen Karl XIIs frånvaro i Turkiet.Kopplade till plundringen och skövlingen var underhållsproblemen och krigföringens villkor i fattiga och glest befolkade områdena i Finland. Vägsystemet var för dåligt för att kunna erbjuda transportleder och tillgången på mat knapp. Ryssarna tvingades att föra in stora mängder förnödenheter till Finland för att kunna hålla sin mer än 20 000 man starka ockupationsarmé vid liv. Stora delar av den spannmål som fördes till Finland kom sjövägen och transporterades längs kusten till den framryckande ryska armén.Den hittills bästa boken om Stora ofreden är skriven av den finske historikern Christer Kuvaja När Finland stod i brand. Rysshärjningarna 1713-1721 (2020). I den hittar man allt man behöver veta om denna dramatiska period. Även Göran Erikssons bok Slaget vid Rilax 1714 är lättillgänglig.Bild: En kosack i tjänst av Józef Brandt, wikipedia, public domain. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Ronie Berggren och John Enggren Dahlsten om 1-årsdagen efter ockupationen av Capitolium den 6 januari 2021. ------ STÖD AMERIKANSKA NYHETSANALYSER: http://usapol.blogspot.com/p/stod-oss-support-us.html

Warszawaupproret mot de tyska ockupanterna startade den 1 augusti år 1944 efter nästan fem år av brutal ockupation. Den illa beväpnade polska hemmaarméns uppror var baserad på önsketänkande och politiska förhoppningar om att kunna bevara sin självständighet gentemot Sovjetunionen om de själva befriade sin huvudstad.Upproret slogs ner på 63 dagar med våldsexcesser som gränsade till pervers sadism. Nazitysklands värsta förband Dirlwanger fick fritt spelrum att våldta, mörda sjukhuspersonal och andra civila samt avrätta sårade hemmaarmésoldater. Runt 200 000 människor tros ha dödats i upproret.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med författaren Artur Szulc som är aktuell med boken Warszawaupproret 1944.Polen delades upp mellan Nazityskland och Sovjetunionen i ett hemligt tillägg i Molotov-Ribbentrop-pakten redan före utbrottet av Andra världskriget. När Tysklands sedan anföll Polen besegrade landets ansenliga militärmakt på några veckor. Ockupationen blev mycket brutal med fördrivning av polacker och folkmord på judar.Den polska hemmaarméns ledning hade räknat med att polska styrkor kunde driva ut tyskarna och ta kontroll över Warszawa inför Röda arméns ankomst. Polackerna räknade med hjälp från de västallierade, men hjälpen i form av utrustning släppt från flygplan kom för sent och var allt för begränsad för att göra någon skillnad.Tyskarna kände dessutom till upprorsplanerna och kunde sätta in 20 000 poliser, SS-trupper och armésoldater samt en ansenlig mängd stridsvagnar, olika typer av stridsfordon, artilleripjäser och flygplan. Stalin hade kunnat ingripa på upprorsmännens sida, men ville inte ge polska nationalister någon möjlighet att självständighet efter att Tysklands besegrats.Den polska hemmaarmén slogs tappert, men de hade egentligen aldrig någon chans mot tyskarna när varken Röda armén eller Västmakterna ingrep. Den materiella förstörelsen blev enorm och 200 000 människor dig i upproret. Utöver 15 000 stupade polska hemmaarmésoldater och motståndskämpar ur andra rörelser dödades minst 180 000 civila, varav cirka 65 000 i rena massakrer utförda av tyska förband och deras hjälptrupper.Det som fanns kvar av Warszawa när upproret slagits ner jämnades, på Hitlers och SS-chefen Heinrich Himmlers order, med marken.Bild: Scout-oldater från "Radosław -regementet" efter flera timmars marschering genom avlopp från Krasińskitorget till Wareckagatan i Śródmieściedistriktet, tidig morgon den 2 september 1944. Pojken i hjälm är Tadeusz "Maszynka" Rajszczak från Miotłabataljonen. Wikipedia, Public DomainLyssna också på Myterna och sanningarna om Tysklands anfall på Polen 1939 samt Så blev vanliga medelålders män massmördare i Hitlers raskrig. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information. Become a member at https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.

Ockupationen av en skogsdunge försätter kvarterspolisen Roland i en svår lojalitetskonflikt. Hans försök att smita från situationen blir början på ett febrigt, blodigt mardrömsdygn i en knarkarkvart. Berättare: Lennart Jähkel I rollerna: Kjell Peder Johansson, Charlotte Lindmark, Jakob Jonsson Ollander, Anna Åsdell, Åsa Sundman, Helena Backman, samt Maja, Sigrid och Hedvig Runeberg Regi: Maja Runeberg Vinjett och stämningsmusik: Krister Linder Dramaturg: Magnus Lindman Ljuddesign: Calle Andersson   Produktionsassistent: Helene Juntti Produktion: Magnus Berg

Den ryska ockupationen av Finland 1713-21 kallas för Stora ofreden. Namnet är passande eftersom civilbefolkningen på olika sätt fick utstå mycket stora umbäranden – särskilt under åren 1713-14.Stora delar av Österbotten föröddes som en del av en militär strategi att hindra den svenska armén från att kunna hitta förnödenheter och operera mot den ryska ockupationsmakten. I de våldsamheter som de ryska soldaterna utförde ingick våldtäkter, tortyr, kidnappning och mord. Tiotusentals människor lämnade dessutom sina hem på flykt undan ryssarna. Åland tömdes i stort sätt helt på sin befolkning.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden berättar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om en av de mer våldsamma perioderna i Finlands och Sveriges historia.Stora nordiska kriget pågick och den ryska tsaren Peter den store var efter det svenska nederlaget vid Poltava 1709 fast besluten att slutligen knäcka det svenska väldet i Östersjön. Problemet var att ett anfall för att ta Stockholm och tvinga Sverige på knä måste ske via södra Finland.I Östersjön härskade den svenska örlogsflottan. Efter ett misslyckat försök 1712 satte ryssarna in sin nybyggda och nyutbildade galärflotta längs den finska kusten. 1713-14 erövrades Finland och avgörande strider utkämpades vid Storkyro i februari 1714 och vid Hangö udde på sommaren samma år. En mångårig ockupation inleddes som fick stora konsekvenser för civilbefolkningen fram till freden 1721 i Nystad som avslutade den långa krigsperioden.Det svenska riket var i detta skede av Stora nordiska kriget oförmöget att försvara Finland med mer trupper än de som redan fanns inom riksdelen. Det föranleder frågan om det svenska riket övergav Finland. Faktum är att det aldrig kom särskilt stort stöd från de styrande i Stockholm som hade ansvaret under kungen Karl XIIs frånvaro i Turkiet.Kopplade till plundringen och skövlingen var underhållsproblemen och krigföringens villkor i fattiga och glest befolkade områdena i Finland. Vägsystemet var för dåligt för att kunna erbjuda transportleder och tillgången på mat knapp. Ryssarna tvingades att föra in stora mängder förnödenheter till Finland för att kunna hålla sin mer än 20 000 man starka ockupationsarmé vid liv. Stora delar av den spannmål som fördes till Finland kom sjövägen och transporterades längs kusten till den framryckande ryska armén.Den hittills bästa boken om Stora ofreden är skriven av den finske historikern Christer Kuvaja När Finland stod i brand. Rysshärjningarna 1713-1721 (2020). I den hittar man allt man behöver veta om denna dramatiska period. Även Göran Erikssons bok Slaget vid Rilax 1714 är lättillgänglig.Bild: En kosack i tjänst av Józef Brandt, wikipedia, public domain. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I veckans avsnitt pratar vi om svensk historia. Ida är först ut och berättar om ockupationen vid tyska ambassaden i Stockholm. Lucas berättar om dramat på Kreditbanken vid Norrmalmstorg. Har ni tips på ämnen eller olika fall ni vill att vi tar upp får ni mer än gärna kontakta oss på stapalspodcast@gmail.com eller på Instagram via Stapalspodcast eller via lucasternestal och utt3rclou. Glöm inte att prenumerera på podden så ni får notiser om när nya avsnitt läggs ut och ge oss gärna betyg! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Ronie Berggren intervjuar den amerikanske journalisten Brendan Gutenschwager dennes direktbevakning av ockupationen av Capitolium i Washington D.C. den 6 januari 2021. -------- STÖD AMERIKANSKA NYHETSANALYSER: http://usapol.blogspot.com/p/stod-oss-support-us.html

Den 25 mars år 1809 invaderar ryska trupper Övre Norrland för att sätta press på Sverige att ge upp Finland. Först i november samma år lämnade de sista ryska soldaterna Sverige var på ockupationen av svenskt territorium upphörde.Under ockupationen får civilbefolkning utstå tvångsrekvirering av mat, foder och boskap. Dessutom följer dödliga sjukdomar i både den svenska och de utländska truppernas spår. Men ockupationen blev trots allt relativt mild.I avsnitt 123 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med den kända journalisten K-G Bergström som är aktuell med boken Nöd och död – Den ryska ockupationen i norr 1809. Han är själv född i en by utanför Kalix, som låg i ockupationsområdet. Ryssland hade anfallit Finland, som varit en del av Sverige sedan medeltiden, utan krigsförklaring i den 21 februari 1808 och erövrat hela Finland. Enligt stilleståndsavtalet som slöts i november samma år tvingades Sverige dra sig tillbaka bakom Kemi älv.Hela Sveriges framtid låg vågskålen år 1809 när kung Gustav IV Adolf den 13 mars avsattes i en statskupp och den ryska armén sade upp den vapenvila som rådde i kriget mot Sverige. Ryska trupper invaderade svenskt fastland och den 25 mars kapitulerade den svaga svenska armén i Kalix.Detta blev starten för den ryska ockupationen i Övre Norrbotten. För civilbefolkningen i norr blev 1809 ett nödens och dödens år. Sjukdomar, fattigdom och hunger drabbade många.Bild: Slaget vid RatanMusiken: Björneborgarnas marsch av Runeberg, Johan Ludvig (san.);Carlsson, Bengt (joht.) Framförd av Muntra Musikanter,1928, Public Domain See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

 Nedläggningen av BB och akutsjukvård i Sollefteå och hotet mot Örnsköldsviks sjukhus är en av vår samtids mest intressanta folkrörelser. I alla fall i närområdet. Ockupationen, den nu nedlagda föreningsdrivna vårdcentralen VOON och andra folkrörelse-initiativ har fått uppmärksamhet i hela landet och internationellt. Samtidigt är konflikten mångbottnad med historiska rötter och kopplingar till konflikten mellan… Fortsätt läsa 25 Likvärdig vård på Liv och död [dokumentär]

Äntligen är det dags för det andra avsnittet, idag sätter jag mig ner tillsammans med Anna-Marica och pratar om det som har hänt i Sollefteå, som bara inte får hända, att BB lägger ner. Vi pratar om hur blivande föräldrar kan ha över 3 timmars bilfärd, på dåliga vägar och utan mottagning. Att flera kvinnor och närstående hör av sig med berättelser där de varit nära på att vara med om en förlossning mitt ute i skogen, och hur politikerna fortsätter att ducka.BB-ockupationens facebooksida: https://www.facebook.com/groups/folkinitiativetAdalen2017/Kom ihåg att hänga med bakom kulisserna, ställ frågor och bjud in dina vänner till Norrlandspärons Facebook sida https://www.facebook.com/norrlandsparonNi hittar mig på https://www.instagram.com/jennielie/Eller min blogg https://jennielie.com See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Sen i januari 2017 pågår en ockupation på Sollefteå sjukhuset i protest mot nedläggningen av BB. Vilka är det som ockuperar och varför är kampen om sjukhuset så viktig för människorna i Sollefteå? - Jag gör det här för mina barns skull, för hur ska man kunna fortsätta leva här utan ett sjukhus? Det säger Malin Modin, 27 år som är en av de Sollefteåbor som engagerat sig i kampen för BB och sjukhuset i Sollefteå. Beslutet har väckt mycket känslor och i Sollefteå finns det många som känner en stark oro att hela sjukhuset kommer läggas ner. Men beslutet motiveras med att landstinget måste spara pengar och att alla kan få en god vård på BB i Sundsvall eller Örnsköldsvik. Men för Malin Modin och många andra betyder ett sjukhus med BB inom rimligt avstånd en trygghet.  Och i det en gång så röda Ådalen är besvikelsen över socialdemokraternas beslut stor. Abbe Abrahamsson är en av de kritiska rösterna. Han åker runt med en släpvagn där det står Glöm aldrig sossarnas svek mot Sollefteå sjukhus. Programmet sändes 2017. Ett program av Åsa Furuhagen asa.furuhagen@sverigesradio.se

Norge under nazityska ockupationen 1940-1945 har traditionellt framställts som en hjältesaga, om tappra norska motståndsmän. Men ny forskning och ny litteratur gör ockupationshistorien mer komplicerad. För de flesta vanliga norrmän var ockupationsåren en vardag, i gråzonen mellan motstånd och medlöperi. Motståndsrörelsen var komplex och 1942 drabbades Norges judar av Förintelsen. Hur reagerade det norska samhället på det? Ola och Henrik gästas av författaren Marte Michelet, som skrivit boken "Den största förbrytelsen". See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Simone Granberg tycker att civil olydnad är det enda sättet för människor att göra sig hörda när politikerna inte lyssnar. Ockupationen i Dorotea var slitsam men kampviljan gav energi.

Varför ockuperar man ett sjukhus? Och hur går det till rent praktiskt? Hur långt är rimligt att åka för att föda barn och hur ska man ta sig dit? Kommer det att finnas platser på den förlossningen och VAD är egentligen patientsäkerhet? Ockupationen av BB Sollefteå är en riksangelägenhet. Det handlar inte bara om hur kvinnosjukvården i Sollefteå ser ut, det handlar om att det i Sverige 2017 gick att stänga ner kvinnosjukvård helt och hållet. Tack alla eldsjälar i Sollefteå och extra tack till Annica som jag fick intervjua. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Sen i januari 2017 pågår en ockupation på Sollefteå sjukhuset i protest mot nedläggningen av BB. Vilka är det som ockuperar och varför är kampen om sjukhuset så viktig för människorna i Sollefteå? - Jag gör det här för mina barns skull, för hur ska man kunna fortsätta leva här utan ett sjukhus? Det säger Malin Modin, 27 år som är en av de Sollefteåbor som engagerat sig i kampen för BB och sjukhuset i Sollefteå. Beslutet har väckt mycket känslor och i Sollefteå finns det många som känner en stark oro att hela sjukhuset kommer läggas ner. Men beslutet motiveras med att landstinget måste spara pengar och att alla kan få en god vård på BB i Sundsvall eller Örnsköldsvik. Men för Malin Modin och många andra betyder ett sjukhus med BB inom rimligt avstånd en trygghet.  Och i det en gång så röda Ådalen är besvikelsen över socialdemokraternas beslut stor. Abbe Abrahamsson är en av de kritiska rösterna. Han åker runt med en släpvagn där det står Glöm aldrig sossarnas svek mot Sollefteå sjukhus. Ett program av Åsa Furuhagen asa.furuhagen@sverigesradio.se

Under 1600-1700 talen utkämpades många strider vid de svenska gränserna. Ärkefienderna var Danmark och Ryssland. Krigen var brutala, människor och boskap slaktades, gårdar brändes och många flydde. Olof flydde kriget och överlevdeDen här säsongen har Släktband uppbrott som tema. Det har handlat om människor som till exempel brutit upp från sina hem, sitt äktenskap eller invanda mönster.Flera av dom exempel vi haft uppe har handlat om människor som brutit upp av fri vilja, men i dagens program ska vi berätta om några familjer som drevs på flykt från sina hem och gårdar för att kriget kom.Under 1600- och 1700-talen utkämpades många strider på svensk mark. I öster mot Ryssland och i den södra landsändan och den västra mot ärkefienden Danmark.I det här programmet berättar vi om två familjer som drabbades, en av ryssen och en av dansken. Och vi börjar i Värmland där general Gyllenlöve i slutet av 1600-talet brände ner och slog sönder allt som kom i hans väg. Som i Sillbodal där hans trupper gick in för att förstöra så mycket som möjligt. Inte bara gårdarna och deras livsviktiga ugnar utan också sädesförråd, kläder och kreatur.Bergerud: Järnen af ugnarne nerertagne Boda: förlorat 3 hästar, 2oxar och 2 stutar. Ugnarne nederslagne Bön: Ugnarne nederslagne Gunnerud: all boskap rövad. Ugnarne nederslagne Hångstad: Husen ruinerade och ugnarne nederslagne, Högsäter: Förlorat 3 hästar, all annan boskap, kläder och mat, Klevan: Förlorat 1 häst. Ugnarne nederslagne Olerud: Förlorat 2 hästar och kläder Sundshagen: Ugnarne nederslagne Vikene: Förlorat en häst och en not. Det här är ett protokoll från Häradsrätten i Nordmark som berättar om plundringen av Sillbodals socken 1676. Att ta ner ugnarna, som det berättas om, är sannolikt ett sätt att se till att ingen i den trakten kan få tag i det livsnödvändiga brödet. På det sättet skulle Gyldenlöwes trupper se till att den svenska armén inte skulle kunna ta sig till Norges huvudstad. Det var ju annars Bohuslän danskarna ville ta tillbaka, Värmland var bara en bricka i spelet, där man brände gårdar, dödade människor och kreatur och där de som hade turen att överleva drevs på flykten.De danska trupperna kom till Värmland i två omgångar, 1676 och så en gång till i en överraskningsmanöver tre år senare.Den gången gick hären över Östmark, och där bodde bland andra familjen Oinonen.- De blev ihjälslagna, och hemmanet blev nedbränt, berättar släktforskaren Gunn Höij.Det är hennes man som stammar från familjen Oinonen, en familj som kom till Sverige från Finland ungefär år 1600. De var kunniga i svedjebruk och lockades till Sverige av kronan. Det var Per Pålsson, den äldste i familjen, som kom först. Till att börja med slog han sig ner i Hälsingland. Han var den förste som kom från Finland, då flyttade han till Ockelbo. När hans hustru dog så flyttade han till Östmark i Värmland när han träffade en ny kvinna som lockade honom dit, berättar Gunn Höij.Familjen hamnade precis på gränsen till Norge på en plats i Värmland som heter Mulltjärn. Per Pålssons barn från första äktenskapet var redan vuxna, en av dem, Per, hade redan själv fru och en son. De följde nu med till Värmland.Familjen försörjde sig på att bruka jorden där de slagit sig ner. Men när sonsonen till Per Pålsson Oinonen hade hunnit upp i tonåren skulle allt slås sönder.  Det var då Gyldenlöwes trupper kom till Värmland för andra gången. Kenneth Larsson är historiker vid Karlstads universitet och han menar att det andra anfallet var mycket mer förödande för värmlänningarna än det första. Första gången verkar de ha haft en viss beredskap, medan det kommer helt överraskande andra gången. Därför slog det mycket hårdare, säger han. Överraskningen fungerade. General Gyldenlöwe själv beskrev förödelsen så här:I en straekning langs grendsen af 14-15 mils laengde och 5- 6 mild bredde findes ikke 20 huse tillrest. Möjligen skryter han en smula, generalen, men han hävdar alltså att bara enstaka hus, kanske 20 stycken, fanns kvar längs den värmländska gränsen till Norge efter härjningarna. Både människor och djur hade dödats, gårdar hade bränts ner, och många värmlänningar hade drivits på flykt. Kenneth Larsson tvekar inte att kalla krigföringen den brända jordens taktik.- Det är helt klart så. Det gällde att få bort alla tänkbara försörjningsmöjligheter både för befolkningen och för den svenska armén. - Jag har inga siffror men vet att många flydde, andra blev tillfångatagna och transporterade som gisslan till Norge. Jag har ett exempel på en bonde som återkommer till tinget hösten efter kriget, och han beskrivs som alldeles utfattig och utan förmåga att försörja sig. Han och hans son har suttit i fångenskap i 7 månader och en fjärdedels månad. Man gjorde så för att se till att det inte skulle gå att skapa några uppbåd, alltså folk som kunde försvara sig.En av de många som flydde från kriget i Värmland var sonsonen i familjen Oinonen, den nu femtonårige Olof. Han lyckades ta sig över gränsen till Norge, och där höll han sig undan i fem hela år. När han kom hem var han en vuxen man och gick till tinget för att få tillbaka sin fars och farfars gård.- Han hade alltså hållit sig gömd i Norge efter faderns död och krävde nu arv till Mulltjärn, berättar Gunn Höij.  Hur det gick till när Olof kom undan, det vet inte Gunn, men gissar att han helt enkelt hade tur och inte var på plats när trupperna kom. Gränsbor brukar inte gilla krig eftersom det oftast är de som råkar mest illa ut, så Olof fick säkert hjälp av folk han kände sedan tidigare, kommenterar Kenneth  Larsson. Vid den här tiden var idén om nationalitet mest en sak för adeln och kungahus. För vanligt folk spelade de ingen roll om det var svenska eller danska trupper som härjade. - Man var först och främst sockenbo, därefter häradsbo och möjligen kände man nåt för länet och landskapet.Det mest absurda med Gyldenlöwes andra anfall på Värmland, det som bland andra drabbade familjen Oinonen och som var så förödande för vanligt folk, det var att det kom så sent att det inte spelade någon som helst roll för krigsutgången. Kriget är förlorat för danskt vidkommande, så möjligen är anfallet i Värmland ett sätt att ge sin fiende en sista knäpp på näsan, tror Kenneth Larsson. Han har undersökt vad som hände med gårdarna i Västra Värmland efter Gyldenlöwefejden. Han har framför allt tittat i mantalsboken som ju för bok över människors möjlighet att betala skatt. Som exempel tar han fram Silleruds socken, som faktiskt ligger ganska långt österut och alltså inte alls ligger direkt vid norska gränsen- Där kan man tydligt se hur antalet fattiga, vanförde och även soldater som har behov av hjälp, ökar under de här åren. Antalet fattiga ökar med fyra gånger under 1674-79.- Jag hittade en anteckning i Häradsrätten 7-8 månader efter härjningarna. Det handlar om en far och son som tagit sig tillbaka efter att ha suttit i fångenskap. Under tiden har deras gård legat Öde och osått. De beskrivs som Alldeles utfattige och saknar förmåga att försörja sig själva. Domboken är full med såna här exempel på människor som har mist stora värden, allt ifrån att gården är bränd till att man mist boskap eller skörd.Trots att Olof Oinonen alltså höll sig undan i Norge under flera år, så får man nog ändå utgå från att de flesta värmlänningar som flydde undan Gyldenlöwes trupper tog vägen österut. Det vet man därför att de kom tillbaka efter kriget och krävde att få bosätta sig på sina gamla ställen igen.När ryssarna kom flydde ålänningarna hals över huvud Händelserna i Värmland utspelade sig 1679. Om vi förflyttar oss 35 år fram i tiden, till 1714, och till Åland, som då tillhörde Sverige, bodde där vid den här tiden en 12 årig flicka som hette Anna Stephansdotter. Hon kom att hamna i den stora flykten sensommaren 1714 när i stort sett alla ålänningar som kunde flydde hals över huvud i små båtar mot Sverige. Ryssen hade kommit och ockuperade Åland.En del av flyktingarna hamnade på Lindingö och Anna var en av dom. När sen ryssarna gav sig av 1721 återvände många till sina hem och gårdar av vilka många blivit plundrade och förstörda.Men Anna Stephansdotter blev kvar på Lidingö och i dag många år senare bor hennes släkting Jan Malmstedt där. Han forskar i både öns och familjens historia och har bland annat skrivit boken "Lidingöhistorier".- Man vet ganska lite om henne, men man vet att hon var född på Åland 1702. De flesta av de åländska flyktingarna som kom hit till Lidingö var från socknen Finström och byn Grävström och andra kom från Bamböle. Så en god gissning är att det var därifrån hon kom. Hon bör ha varit 12-13 år när hon kom hit som sannolikt ett ensamkommande flyktingbarn, säger Jan Malmstedt.Det var under det stora nordiska kriget som Ryssland angrep östra Sverige, det som i dag är Finland, och bit för bit tog sig längre västerut tills de 1714 angrep Åland. Ockupationen varade i sju år, men det var under de första åren som allra flest ålänningar lämnade gårdar och hem och flydde därifrån. På den tiden bodde det omkring 250 personer på Lidingö, fördelade på ungefär 25 gårdar. En stor skillnad mot dagens över 40 000 Lidingöbor! Det hundratalet åländska flyktingar märktes alltså tydligt och bidrog till en markant befolkningsökning. Flyktingarna fördelades på de olika gårdarna och fick förmodligen hjälpa till med arbetet och livet på dem.- Jag skulle tro att de var ungefär samma sorts människor som de som bodde här, samma typ av fiskare och småbönder. Det är nog fel att säga att det var en lätt sak att inplacera dem här, men när man tittar på var de hamnade på just Lidingö, så ser man att de placerades ut på öns alla gårdar. Stora gårdar hade fler ålänningar och mindre gårdar hade färre. Man kan ju beräkna att det måste ha varit minst ett hundratal ålänningar som inkvarterades där. Men det var ju människor som kunde det här med fiske och jordbruk, så jag skulle tro att man ganska lätt klarade av att ge dem någonting att syssla med, säger han.Kanhända kände några av ålänningarna och lidingöborna varandra, eftersom ålänningarna brukade segla till Stockholm för att göra affärer och sälja varor som ved, fisk och fågel.Väl på andra sidan Ålands hav kunde de åländska flyktingarna andas ut efter en många gånger farofylld och snabb flykt. De som däremot inte lyckades komma undan den ryska framfarten kunde få möta riktigt otäcka öden, berättar Jan Malmstedt. Det var inte ens självklart att överleva själva flykten över havet. I kyrkböckerna står det att läsa om begravningar av flyktinglik, personer som omkommit under flykten. Vintertid hände det att folk förfrös både händer och fötter. Andra lyckades aldrig ta sig västerut från Åland utan tillfångatogs av ryssarna och fördes österut, antingen till Ryssland eller ända bort till mellanöstern för att bli slavar.Men i Olofsmässotiden då ingen wiste deraf förrän Fienden war infallen i landet, blef nu så hastigt flyckt, att de som hade fartyg med plats kunde få något med sig undan fienden, men den som icke hade fartyg blef en del af fienden öfwerfallen och på ett grufweligit sätt hanterade en del af dem kom omsider undan med blåtta lifwet till en fremmande ortSå skildras de svårigheter och vedermödor, som bristen på lämpliga båtar orsakade ålänningarna, i en åländsk skrivelse. - Det vet man ju att det var en flykt hals över huvud, mer eller mindre, säger Jan Malmstedt. Det är oerhört dramatiskt att tänka sig in i det.Och då är det ju inte så konstigt att väldigt få ålänningar, om några, vågade stanna kvar på sina öar under de ryska ockupationsåren. Möjligen stannade någon ålänning kvar och lyckades hålla sig undan ryssarna, men i stort sett tömdes Åland. Det är så som man beskriver det, säger Jan Malmstedt.Slutligen, sju år efter att Rysslands ockupation av Åland inleddes, slöts fred i Nystad år 1721. Det innebar att många ålänningar nu äntligen kunde återvända till sina hem. Men Anna Stephansdotter stannade alltså kvar på Lidingö även efter att freden slutits. Där gifte hon sig med lidingöbon och torparen Erik Olof. Det fanns givetvis även andra ålänningar som stannade kvar på den svenska sidan av Ålands hav, bland annat några präster som kom att betyda mycket för de åländska flyktingarna genom organiserandet av ett slags flyktingmottagning och flyktingsjukhus.- En av prästerna, Hedén, var boende på gården Ekholm. Där upptäcker man väldigt många både födda och döda, exceptionellt många för att vara en så liten gård. Jag kan inte dra någon annan slutsats än att han hade ett flyktingläger och tog hand om sjuka flyktingar och då kan man kalla det flyktingsjukhus i någon mån, fortsätter Jan Malmstedt.Det åländska flyktingbarnet, Jan Malmstedts anmoder Anna Stephansdotter, levde alltså med sin Erik Olof på Lidingö. Tillsammans fick de flera barn, men endast ett av dem, sonen Olof Erik, överlevde barndomen. Han fick en dotter som fick heta Anna Greta, som i sin tur gifte sig med en viss Petter Malmstedt. Och så kommer det sig alltså att lidingöbon Jan Malmstedt har åländskt blod i sina ådror.- Det är faktiskt Anna det börjar med, hon är den första jag vet någonting om i min släkt och som går att hitta. Det är en säregen känsla.Programmet är gjort av: Elisabeth Renström och Anna-Lotta Hirvonen Nyström Uppläsare: Lars Carlsson, Jon Agerskov och Lisa Wall slaktband@sverigesradio.se   

I lördags anhölls fyra personer i Göteborg på sannolika skäl för förberedelse till terrosristbrott. Hade Lars Vilks tänkt att närvara vid konstbiennalen på Röda Sten Konsthall i Göteborg i lördags och kan det isåfall ha varit anledningen till att konsthallen utrymdes på grund av terrorhot? Lars Vilks kommenterar. Vilken roll hade balterna själva i förföljelsen och utrotningen av judar i sina egna länder under ockupationen? Hör Ingvar Lundin som skrivit en bok i ämnet. Hur skapar man en ny framgångsrik artist? Hör Oleg från TV4-programmet "Idol" framföra sin "Electropop" i vår direktsändning. Han som annars jobbar inom vården kanske nu går en helt annan framtid till mötes, men hur spontan var egentligen hans medverka i "Idol"? Hör Oleg Neylik och skivbolagsdirektören Bert Karlsson. Bisittare: Dilsa Demirbag-Sten

Hej. Jag kan inte komma till jobbet idag, känner mig lite homosexuell och måste sjukskriva mig. Homosexualitet klassades som en mental rubbning fram till 1979 i Sverige. Om man slog upp socialstyrelsens sjukdomsklassifikation och tittade under koden 302,00 kunde man se att homosexualitet stod bredvid antisocial störning och schizofreni. Riksförbundet för sexuellt likaberättigande (RFSL) hade kämpat i åtta år med att försöka få bort klassifikationen, men bara fått svala tjänstemannaleenden till svar. Inga resultat. Men en onsdag i augusti 1979 kommer att förändra det. I Stockholm pågår frigörelseveckan, veckan som föregick Pride. Rosa ballonger släpps upp i sommarluften till minne av de homosexuella som dött i koncentrationsläger, man demonstrerar mot bögmorden i Iran, har debattkvällar och går på disco. Samtidigt blinkar försäkringskassornas telefonsvarare runt om i landet. Homosexuella har sjukskrivit sig och vill ha ersättning. På Östermalm samlas ett femtiotal aktivister med handskrivna banderoller och visselpipor runt halsen för att tåga rakt in och skandera i socialstyrelsens trapphall. Sjukdomsklassifikationen ska bort. P3 Dokumentär berättar om ockupationen av socialstyrelsen. Producerat av: Sara Lundin Sändes första gången: 22 mars 2009