Podcasts about likv

Den grova brottsligheten får en mycket stor påverkan på hela samhället. Likväl på livet för de som både är inne i den och för alla brottsoffer. Många unga söker sig numera aktivt till den för att utföra mycket grova brott som mord, bombdåd och skjutningar. Samtidigt som andra lockas eller dras in i det. Utöver det finns det många andra unga som mår dåligt av press från både samhälle, omgivning och sociala medier. Gemensamt för de här unga är att de ofta saknar en vuxen att prata och ha kontakt med. Det här vill Nattvandrarna ändra på. Genom att vara ute och möta barn och ungdomar vill man både finnas där för dem och kunna hjälpa till när det behövs. Hela det här avsnittet är sponsrat av organisationen Nattvandrarna Sverige.Hör det här och alla andra avsnitt, samt se videor och bilder: https://trygghetspodden.se

Veckans avsnitt är ett djupyk i veckans allra största skolnyhet: Den statliga utredningen som föreslår förändringar i betygsystemet. Jacob har läst massor av artiklar, intervjuer, debattartiklar och kommenterande texter för att sätta ihop ett sorts...

Performancekonstnären Bogdan Szyber blev konstvärldens enfant terrible, eller rent av en odödlig rebell, när han för fem år sedan la fram sin avhandling i konstnärlig forskning som handlade om att kritisera just konstnärlig forskning. Avhandlingen blev den första att underkännas i den ifrågasatta genren där konst, film, (o)ljud mm enligt Bogdan underkastar sig teorin. Likväl är den antagligen den mest nedladdade avhandlingen i Sverige och definitivt inom konstnärlig forskning. Till tåga på allt brände Bogdan upp avhandlingen för att sedan äta upp den något som skildras i den aktuella dokumentären Fallet Bogdan som finns på svt play och som under hösten varit föremål för livlig debatt. Många som Cyril och Stig tog förgivet att han misslyckats med sin disputation med flit. Men så var inte fallet berättar Bogdan när han gästar podcasten i ett levande samtal om konst och konstnären och akademins uppgift i samhället. I detta avsnitt avslöjar även Bogdan Szyber sensationella uppgifter kring den omtalade disputationen som tidigare varit okända.P.s Cyril Hellman är aktuell i dokumentärpodden "Ta psykedelika med en porrstjärna" där han åker till Jamaica tillsammans med porrstjärnan Puma Swede på ett svampretreat för personlig utveckling - en utlämnande och oväntad podd ni inte får missa, den hittar ni HÄR Stötta gärna podden på swish nr 123 535 48 57 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Renässansen är ett av de mest positivt värdeladdade epokbegreppen i Europas historia. Det står för nytänkande och kreativitet, för universalgenier, upptäckare och uppfinnare. Det leder tankarna till Leonardo da Vinci, Michelangelo och Rafael, liksom till Peterskyrkan i Rom, palatsen och konstmuseerna i Florens och till våra egna Vasaborgar i Kalmar och Vadstena. Men vad var egentligen renässansen? Hur revolutionerande var utvecklingen, om vi jämför den med medeltiden?För att komma renässansen in på livet måste vi styra kosan söderut, mot Italien. I 1400- och 1500-talens italienska kulturmiljöer väcktes intresset för antiken, både det klassiska latinska språket och den klassiska konsten och arkitekturen. Man uppfattade den tusenårsperiod som gått sedan romarrikets fall som en trist ”mellantid” (varvid termen ”medeltid” föddes) och föraktade dess ”gotiska” stil. Vägen framåt gick, menade man, via en återfödelse av antiken och dess syn på människa och samhälle. Genom att efterlikna de romerska och grekiska förebilderna skulle människan växa och bli större i kropp och ande. Likväl fanns det en gräns för hur långt man kunde sträcka sig. Till en början var det högt i tak och en renässansmålare kunde lägga in nästan vilka element som helst på sina dukar, men under 1500-talets andra hälft började inkvisitionen lägga sig i. Mästare som Veronese kunde få stora bekymmer – vilket vi kommer att få höra exempel på i podden.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om renässansen – dess konst, litteratur och bildningsideal.Bild: Gud skapar Adam av Michelangelo, 1508–1512, takfresk i Sixtinska kapellet, Vatikanen. Wikipedia, Public DomainMusik: A Mighty Fortress is Our God av Martin Luther framförd av Calvary Choir 1917, Internet Archive, Public Domain.Klippare: Emanuel LehtonenProducent: Urban Lindstedt Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den omåttligt långe Jocke och så han med skägget är tillbaka med nya livsviktiga iakttagelser. Det blir ost, schnitzel, böjt ljus och bikarbonat för hela slanten. Ett recept för poddframgång, sa ingen. Någonsin. Likväl står vi här och larmar och går på. Häng med oss på fredagståget och ha en vansinnigt galant helg på er! […]

Andakterna den här veckan tar avstamp i de fem världsreligionerna och har jord som tema. Idag hör du Sema Ekinci från Malmö som utgår från sin muslimska tro. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Budskapet i versen gör mig påmind om mitt ödmjuka ursprung. Vi är skapta av inget mer än jorden vi trampar på. Och även om en människa har uppnått mer status än den andra i livet är vi egentligen inte mycket mer olika än färgskiftningarna i jorden - något olika i det yttre men fortfarande jord i slutändan. Likväl berättar Gud om att vi ska föras tillbaka till vårt ursprung när vår kropp lämnar världen för att en dag åter föras till liv.Ur andaktenText:Koranen [20:55][Sahih Bukhari]Musik:Hüseyni Ilahi / Derman Arardim Derdime - Erdinc SenyaylarProducent Marianne Greipliv@sverigesradio.se

Leonardo da Vinci är en av de människor som är mer än namn och gestalter – som har transformerats till begrepp och symboler, som alla tror sig känna till och ha en åsikt om. Hit hör den italienske renässansmästaren Leonardo da Vinci. Även vissa av hans konstverk har lämnat den historiska sfären och inträtt i den självklara allmänbildningen. Säg ”Mona Lisa” och samtliga – även folk som inte vet någonting om renässansen – ser Leonardos tavla framför sig.Men vem var Leonardo da Vinci? Han var inte bara konstnären bakom Mona Lisa och Nattvarden. Han var också mannen som ritade modeller till bilar, helikoptrar, tanks och fallskärmar flera sekler innan mänskligheten var redo att producera dem. Han var dessutom en kolossalt nyfiken och noggrann naturvetenskapsman, vars anatomiska skisser och analyser av fåglars flykt känns lika färska och moderna idag som när de präntades ned.Som ingenjör och tekniker var han långt före sin tid, detta inom så skilda fält som friktionslära och robotteknik. Leonardos tankar om kullager skulle inte förverkligas förrän på 1800-talet. När han levde i Rom experimenterade han med utvinning av solenergi… Till saken hör också att Leonardo hade alla odds emot sig. Han var född utom äktenskapet och förvägrades en god skolgång. Inom familjekretsen fanns det varken uppfinnare eller konstnärer utan idel jurister och notarier. Likväl satte han sig över alla hinder och blev så berömd att kungar och furstar tävlade om att locka honom till sig.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Leonardo da Vinci, en av de märkligaste och mest beundransvärda människor som någonsin levt.Bild: Förmodat självporträtt av Leonardo (c. 1510) vid Kungliga biblioteket i Turin, Italien Web Gallery of Art: Wikipedia, Public Domain.Klippare: Emanuel LehtonenProducent: Urban Lindstedt Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det finns historiska namn som alla reagerar på, även om det är få som kan säga när personen levde och exakt vad han eller hon gjorde sig känd för. Flera av dessa världshistoriens kändisar är människor som vi påfallande helst hade varit utan – blodbesudlade krigsledare och hänsynslösa diktatorer som Caesar, Attila, Napoleon, Hitler och Stalin. Men ingen är lika mytomspunnen och fruktad som Djingis khan, den mongoliska nationens fader.Egentligen hette han Temüdjin. Fadern var härskare över en av de många smärre nomadiska grupperingarna på stäppen i dagens Mongoliet, men i Temüdjins barn- och ungdom fanns det inget som varslade om att han som vuxen skulle förena alla stammarna till ett enda folk, och ingen förväntade sig att han skulle bygga upp ett av de största imperier som jorden skådat. Likväl var detta vad som skedde. Genom en kombination av politisk och diplomatisk skicklighet och militär genialitet skapade Djingis khan i början av 1200-talet en centralasiatisk stormakt som slukade alla grannriken som vågade trotsa honom, från Iran i väster till Kina i öster. Historierna om hans grymhet och oövervinnerlighet spreds över hela kontinenten, men Djingis khan var betydligt mer än en durkdriven och skoningslös erövrare. Han var också en kulturfurste av rang som gav sitt mongoliska folk både skriftspråk och lagstiftning.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Djingis khan, en av de största och mest skräckinjagande härskarna i världshistorien.Klippare: Aron SchuurmanProducent: Urban LindstedtBild: Djingis khan, National Palace Museum; Taizu, mer känd som Genghis Khan. Porträtt beskuren från en sida från ett album som föreställer flera Yuan-kejsare (Yuandjai di banshenxiang), som nu finns i National Palace Museum i Taipei. Wikipedia, Public Domain Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Nästan alla medeltida svenskar bodde på landsbygden, antingen i byar eller i ensamliggande gårdar. Tanken att lämna denna tillvaro för att flytta in till städer torde ha framstått som bisarr för folkmajoriteten. Likväl fanns det män och kvinnor som trotsade sedvanan och bosatte sig på platser med tusentals invånare. Till skillnad från järnåldersstäder som Birka och Uppåkra, vilka krossades av föränderliga politiska och ekonomiska konjunkturer, har medeltidsstäderna överlevt in i nutiden.Medeltidens svenska städer var små men dynamiska, i regel bestående av mängder av låga trähus, vilka förenades av trägator som krävde ständigt underhåll. De var ohälsosamma, stinkande och obekväma, men folk uppskattade dem ändå. Städerna växte fram, utvecklades och överlevde eftersom de behövdes. Skara formades som en liten tätort kring den västgötske biskopens kyrka och gård, medan Lödöse etablerades som bästa möjliga hamn- och marknadsplats för skeppare och handelsmän som band ihop Sverige med länderna på andra sidan Kattegatt och Skagerrak. I östra Sverige grundades Kalmar, Söderköping och Stockholm som kungliga projekt på platser som ansågs optimala för att både behärska omgivningen och profitera på handeln. Visby stod i en klass för sig – här samarbetade gutar och tyskar för att skapa en av Nordeuropas stora kommersiella metropoler. Berättelsen om dessa äldsta svenska städer är både dramatisk och spännande: för varje ny utgrävning i de gamla stadsområdena måste vi skriva om historien.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om de första bestående svenska städerna – hur de såg ut, hur stora de var och varför de överhuvudtaget grundades.Bild: I början av 1940-talet bedrevs icke-förstörande arkeologiska utgrävningar i kv Valnötsträdet i Kalmar. Det innebär att man lämnade kvar alla fasta konstruktioner som murar och trappor, något som varit till hjälp under de utgrävningar som bedrivits under 2000-talet. Digitalmuseum, Kalmar läns museum, Fritt från kända upphovsrättsliga restriktioner – Public Domain Mark (PDM)Klippare: Aron SchuurmanProducent: Urban Lindstedt Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Predikanten Thomas Müntzers öde kan lära oss förstå varför blasfemi upprör så mycket också idag. Elisabeth Hjorth reflekterar över hur tron kan föda flammande uppror. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.”Så liten en människa är, så bräcklig och våldsam, obeständig och sträng.” Orden är den franske författaren Èric Vuillard, och den lilla människa han ser framför sig när han skriver är predikanten Thomas Müntzer. Tvåbarnspappan ska halshuggas, eftersom han uppviglat fattigbönderna mot furstarna och kyrkan. Han har predikat uppror i stället för underdånighet, rättvisa i stället för lydnad. Infångad och torterad står Müntzer inför sitt öde. Det är 1525, maj månad i Thüringen, grönskan surrealistisk.Thomas Müntzer föddes i slutet av 1400-talet. Fattig men beläst, bibelsprängd tack vare boktryckarkonsten som spred ordet utanför klostren. Som en av ledarna för det tyska bondekriget har han gått till historien som en kontroversiell figur i det moderna Europas framväxt. Lingvist och apokalyptisk förkunnare, mystiker och revolutionär. I jämförelse med reformatorn Martin Luther är Thomas Müntzer förloraren, eftermälet solkigt. Så dog han också en ömklig död.Om Müntzer vet vi att han prästvigdes men umgicks med vederdöparna, som menade att det inte är dopet som ger frälsning utan tron. Den övriga kristenheten var överens om att det var en kättersk lära. Müntzer hade å sin sida inte mycket till övers för den pacifism som vederdöparna stod för, även om han lät sig fyllas av Anden hos dem. Möjligen, skriver Èric Vuillard. Historien är alltid full av luckor, och det är sådana som Vuillard har gjort till sin specialitet. Oavsett om han berättar om stormningen av Bastiljen, Inkarikets fall eller som här, i boken De fattigas krig, om reformationens turbulenta begynnelse. Det är en säregen historieskrivning, laddad av författarens fascination och fantasi. Boken har sina likheter med en predikan, om det hade varit en predikant som skrivit den.Men predikanten är alltså Thomas Müntzer, som verkar i det furstestyrda Europa. Gång på gång flammar folkliga protester upp, understödda av radikala pastorer som John Ball och Jan Hus. Det är i kyrkor och andliga gemenskaper som gnistan tänds. Müntzer har dock den största elden av dem alla. Hans församling består av vävare och gruvarbetare, Müntzer är deras lärjunge, i någon mening. Han skickar till en början uppmuntrande brev till Luther, kallar honom senare för en fet gris. Besvikelsen brinner i hans bröst som ursinnet brinner.Èric Vuillard tecknar ett solidariskt porträtt av reformationens bad boy. Ironiskt beskriver han Müntzers fiender, medger att predikanten är galen, samtidigt som han avgjort är på upprorsmakarnas sida. Kanske ser författaren rentav på sig själv som en uppviglare, föreslår Kristoffer Leandoer i sitt efterord.Den som menar att litterära och politiska intressen bör hållas isär är inte särskilt förtjust i en sådan tanke. Litteraturen ska stå fri från predikanter, framför allt för att de producerar dålig och tråkig konst. Men Vuillards sensibla estetik visar snarast att det inte går att upprätthålla några rena gränser mellan politik och litteratur, språk och liv.Inte heller vetenskapen är ren. Också den består av grenar som förr eller senare löper samman. Till sist blir allt humaniora, var det någon som sa. För att en viss innovation eller teknik eller medicinsk behandling behöver begripliggöras av dem som ska leva med den.Och från början var vetenskapen teologi. Försöken att utforska världen skedde inom ramen för gudarnas, eller Gudens, uppsåt med tillvaron. Sekulariseringen befriade Gud från vetenskapen. Men filosoferna kom att återbesöka religionen, ibland för att förstå sitt eget tänkandes sammanhang. Max Weber tog den protestantiska arbetsmoralen och läran om kallelsen till stöd för sin berättelse om kapitalismens framväxt. Friedrich Engels sökte i samma religiösa tradition och upptäckte en proto-kommunist; Thomas Müntzer. Långt senare söker en författare sitt ämne och finner föga förvånande också Müntzer.Det vill säga, han söker en revolutionär och finner en troende. Det finns det som tyder på att Èric Vuillard är besviken.Kanske tillhör han de författare som menar att religiösa och politiska intressen bör hållas isär. ”Striderna om det hinsides gäller i själva verket tingen i denna värld”, skriver Vuillard. ”Bara därför förstår vi denna aggressiva teologis språk fortfarande.” Författaren vill så gärna göra sin predikant respektabel för en samtida publik att han stryker Müntzers tro ur ekvationen.Men hur skulle de världsliga och andliga tingen kunna skiljas åt?De fattigas krig var de troende fattigas krig. Upproren föddes inte ur gudsförnekelse utan ur tro. Gud skulle rövas tillbaka från kyrkans sammetsklädda tjuvar. Kampen drevs av förvissningen om att det var kyrkan som hade fel, som svikit sin hemlösa upphovsman. Till sist var det tron som överskred skräcken för döden och för de mäktigas hämnd, som måste komma.Müntzer citerar de våldsammaste raderna ur Nya testamentet. I Vuillards bok är han blodtörstig och desperat, avlägsen senare tiders religiösa rättviserörelser och förgrundsfigurer. Likväl är han aktuell på ett sätt som Vuillard inte riktigt hanterar. Müntzer kanaliserade folkets avsky för blasfemi; den upprörda omsorg om det heliga som är så svår för samtiden att förstå. Ändå räcker det med att se banderollerna där det står ”inte i mitt namn” under protester mot krig och ockupation för att få en aning om vad saken gäller. Att Gud släpas i smutsen genom ovärdiga handlingar gör den troende förbannad. Inte i min Guds namn, säger den som demonstrerar och tar avstånd både från handlingarna och religionens berättigande av dem.Blasfemi har alltså en innebörd utöver de stormande affekterna. De som kritiserar sina religioner inifrån, som Müntzer och andra gjorde på sin tid, pekar på sveket mot samhällets förlorare som inte enbart hyckleri utan också hädelse. Sådan hädelse går inte att komma åt med blasfemilagar. Det handlar snarast om att varje trossystem behöver de interna upprorsmakare som är en nagel i ögat på makten.Allt kan bli teologi, till sist. De religiösa traditionerna är spretiga historier som rymmer offer och förövare, förtryckare och förtryckta, appeller för fred och för våld. För att bättre förstå dåtiden och samtiden gäller det att se hur religion både kan befästa maktens ordningar och protestera mot desamma.Vad som drev Müntzer går naturligtvis inte helt att veta, han var trots allt en bräcklig liten människa. Upprorisk och desperat, förtvivlad och vilsen. Men oavsett vad vi tror om Müntzer, och vad vi tror om det hinsides, finns en rad i De fattigas krig som lyser genom tidens fasor: ”Hemligheten med vår jämlikhet är odödlig.”Elisabeth Hjorthförfattare och professor i litterär gestaltningLitteratur:Èric Vuillard: De fattigas krig. Översättning: Jan Stolpe. Lind & Co, 2021.

Skövlingen av Amazonas regnskog påverkar hela världen. Men där pågår även andra konflikter som visar varför vi kan betrakta periferin i Amazonas som världens centrum. Patricia Lorenzoni förklarar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vid Xingufloden i brasilianska Amazonas ligger Belo Monte, en av världens största kraftverksdammar. Dessa dammar har ända sedan industrialismens barndom utövat en sällsam attraktionskraft. De står som monument över människans förmåga att tämja floderna och ställa dem i produktionens tjänst. Dammbyggen är på sätt och vis en bild av moderniteten själv. Men också av dess baksidor. Från senare hälften av 1900-talet har protesterna mot de djupgående ingrepp i landskapet som vattenkraften medför tilltagit. Likväl har dammprojekten idag växt sig större än någonsin – Kinesiska Tre raviners damm vid Yangzefloden, etiopiska Stora renässansdammen vid Blå Nilen. Och så Belo Monte, som invigdes 2019.Vattenkraften lyser upp världen med en energi som kallas ren. Men elektriciteten har ändå sitt pris. Människors hemman förvandlas till sjöbotten, känsliga arter slås ut när ekosystem raseras. Varje projekt stöder sig på kalkyler av pro et contra, vinster och förluster. Det som i kalkylerna är siffror, kan emellertid för andra vara omistliga värden. Belo Monte betyder ”det vackra berget”, men lokalbefolkningen har döpt om den till Belo Monstro, det vackra monstret.Hur är det att leva vid monstrets mun? Journalisten och författaren Eliane Brum säger att det är som att bo i en krigszon. Hon skriver från Altamira, den stad vid Xinguflodens strand som tack vare dammbygget vuxit explosionsartat. På några få år har Altamira gått från att vara en sömning småstad, till att ha den högsta mordfrekvensen i hela Brasilien. Del av våldet är kopplat till gänguppgörelser, annat är direkt riktat mot människorätts- och miljöaktivister. I boken Banzeiro Òtòkó: The Amazon as the Centre of the World vill Brum skildra världen med Altamira som centrum. Det innebär: inte bara skildra Altamira eller Amazonas. Snarare: tolka världen med Altamira och Amazonas som utgångspunkt.Poeten Eliakin Rufino sa en gång om den del av Amazonas han själv är född och uppvuxen i, att den är ”platsen där Brasilien finner sig självt”. Eliane Brum går ytterligare ett steg och talar om Amazonas som inte bara Brasiliens mittpunkt, utan hela världens. Både Brum och Rufino bebor platser som i Brasilien, såväl som i världen utanför, betraktas som periferier. Men i deras skrivande blir periferi till centrum och centrum till periferi.För i Amazonas löper modernitetens trådar samman: kapitalets expansion i form av både storskaliga utvecklingsprojekt och illegal droghandel, raserandet av livsvärldar som inte låter sig kommersialiseras, det envetna motståndet och försvaret av samma livsvärldar. Och våldet, alltid våldet. Vad Brum i Banzeiro Òtòkó ger oss, är en blick på den moderna världen från dess bortträngda sidor.När Belo Monte invigdes 2019 blev det vackra monstret världens femte största kraftverksdamm. Dammens historia sträcker sig tillbaka ända till 1960- och 70-talen, och den dåvarande militärregimens utvecklingsprojekt för Amazonas. Flera storskaliga satsningar gav bränsle åt den ekonomiska tillväxt som även internationellt kom att bli känd som ”det brasilianska undret”. Motorvägar, gruvor och vattenkraftverk anlades. Urfolk stod inte sällan i vägen, och möttes med automatkarbiner och kemisk krigföring.Belo Monte ingick i detta utvecklingsprojekt, men blev fysisk verklighet först under 2000-talets vänsterregeringar. När dammen sedan invigdes hade Brasilien kommit att styras av Jair Bolsonaros högernationalistiska regering. Projektet har, oavsett regeringens politiska färg, varit kontroversiellt och kantats av rapporter om miljö- och folkrättsbrott.Om detta skriver Brum med en penna som varken skonar den höger eller den vänster som bägge är beredda att offra Amazonas på utvecklingens altare. Men vad som egentligen intresserar henne mest, är människors motstånd och kamp för värdiga liv. Här sker också möten mellan de olika urfolk som under dryga fem sekler gjort motstånd mot kolonisering, och de småbrukare som varit del av koloniseringen men likväl kommit att utgöra ett motstånd mot den.Dessa senare tillhör det som i Brasilien kallas ”traditionella folk”. De är ättlingar till slavar som lyckats fly sina herrar, men också barn och barnbarn till senare tiders fattiga migranter från nordöstra Brasilien. För deras far- och morföräldrar var Amazonas det statligt sanktionerade löftet om land. För staten var det en säkerhetsventil; migration västerut snarare än jordreform blev svaret på konflikter i det mer tättbefolkade nordöst. Brasiliens eget go west.De traditionella folken har utvecklat ett säreget liv i samklang med skogen, och på tvärs med den intensifierade exploateringen av Amazonas naturresurser. De har, som Brum säger, likt urfolken i Amazonas blivit skog, blivit povo-floresta.För att översätta Brums povo-floresta till svenska, måste vi skriva skogfolk, utan något foge-s i mitten. Vad hon betonar är att här blir människorna och skogen ett. Tvärt emot nötta klichéer om orörd natur, rör sig hennes skildring över ett vindlande och omstritt kulturskogslandskap. Amazonas är både skapat av och skapare av människor. Hos skogfolken vill Brum, som själv ursprungligen kommer från det urbana södra Brasilien, gå i lära; finna sätt att själv bli mer skog.Det vackra monstret, kraftverksdammen, är en smärtpunkt i hennes sökande efter ett annat och hållbarare sätt att vara i världen än det moderniteten erbjudit oss. För vad Belo Monte också är, och som inte kan ges rättvisa i kalkylerna över pro et contra, är raserandet av världar som lyckats organisera värdiga liv med sin omgivning istället för mot den. Under konstruktionsfasen kämpade urfolken, de traditionella folken, miljörörelsen, och människorättsorganisationer alla mot realiserandet av Belo Monte. Men dammen byggdes, floden tämjdes och stora arealer lades permanent under vatten. Tusentals människor tvingades flytta. De förvandlades över en natt från självförsörjande skogmänniskor till fattiga och arma stadsbor. Och Altamira, staden som tog emot de tvångsförflyttade, blev Brasiliens mest morddrabbade stad. Allt i den hållbara utvecklingens namn.Kampen om Belo Monte förlorades, men kampen om Amazonas är långt ifrån avgjord. Tvärtom pågår den hela tiden, i skogfolkens själva liv, i deras vägran att dö. Amazonas, ofta beskriven som orörd natur, är i verkligheten ett rikt myller av kultur; i hela regionen talas över trehundra språk. Vad som gör Amazonas till världens centrum är inte bara att exploateringen här vecklar ut sig fullt synlig på ytan. Såväl urfolken som de traditionella folken är levande bevis på att en annan värld inte bara är möjlig, utan att andra världar, andra sätt att vara att människa på, faktiskt existerar här och nu. I klimatkrisens och massutrotningens tid handlar dessa världars överlevnad därför om allas vår överlevnad.Patricia Lorenzoni, författare och idéhistoriker

Under våren 2020 publicerade vi en förklaring på Vad Vi Vet där vi konstaterade att rekordet för att utveckla ett nytt vaccin var fyra år, och det hade satts på 1960-talet. Att vi skulle ha något vaccin innan årets slut var, utifrån tillgänglig fakta, fullständigt orealistiskt.Likväl rullade lastbilar lastade med covid-vaccin mot vaccinationscenter över hela landet i mellandagarna 2020. Och inte bara i Sverige utan i hela Europa.Att åstadkomma det kräver inte bara en vetenskaplig ansträngning som vi inte sett maken till innan, det krävde också en uppskalning av vaccinproduktion till nivåer som låg tio gånger över normalläget, och en logistik som är nästan oöverskådligt komplicerad, där doser av vaccinet måste transporteras vid en temperatur på minus sjuttograder i obrutna kylkedjor och dessutom synkroniserat över en hel kontinent för att alla medlemsländer skulle kunna börja vaccinationen samtidigt.Ju mer man läser om hela händelsen ju osannolikare verkar det. Ändå lyckades man. Men hur? Och hur upplevdes det inifrån, från de som följde utvecklingen av vaccinet på nära håll? För att ge oss perspektiv på det bjöd vi in Malin Parkler som är vd för Pfizer i Sverige.Bokrekommendationer:Ett jävla solsken- Fatima BrännerIf disney ran your hospital - Fred LeeThe fearless organization - Amy EdmonsonMove fast and fix things - Francis Frey & Anne Morriss“Perspektiv” är en podd från Vad Vi Vet, tjänsten som snabbt gör dig mer allmänbildad i aktuella ämnen. Skaffa ett gratiskonto på vadvivet.seProgramledare: Per Grankvist @pergrankvist Redaktör: Sarah Berg. Klippning: Jens Back. Publicering: Sara Lundgren. Mixning: Stray Dog Studios. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Får alla elever en likvärdig utbildning? Eller är några skolor sämre än andra? Medverkande: Helén Ängmo, Skolinspektionens generaldirektör, Lilian Helgason, ordförande för Sveriges Elevråd, Agnes Gidlund, Skolinspektionens pressekreterare

I Oringenpodden #189 pratar vi Tiomila 2024. En tävling som snart har 80 år på nacken ska nu förändras för att bli likvärdigt. Hur kommer det att bli? Hur har Tiomilaföreningen tänkt? Detta är några av frågorna som får sitt svar i Oringenpodden #189. Per Forsberg träffade Tiomilaföreningens nya ordförande Michael Thulin i Stockholm en kväll i oktober för att reda ut begreppen och titta framåt mot Tiomila 2024 i Nynäshamn. Lyssna gärna till Oringenpodden #189 med Michael Thulin.   Hör av er till radio@oringen.se.

Profeten Muhammeds budskap kom till synes från ingenstans – från den arabiska öknen och dess oaser, från karavanleder som romare och perser tagit för givna, från ett område som ingen kejsare eller storkonung uppfattat som hotfulla. Likväl överflyglade islams krigare inom loppet av några få decennier hela Främre Orienten. På 600-talet skapades ett muslimskt kalifat från Marocko till Pakistan, och i början av 700-talet erövrades även Pyreneiska halvön.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om islams uppkomst i allmänhet och utvecklingen i Spanien i synnerhet.I Spanien härskade muslimska emirer och kalifer från 700-talet till 1400-talet och har efterlämnat storartade kulturella monument, som i fallet med den gamla moskén i Córdoba, men hur hanterade den underkuvade befolkningen och dess stormän trycket från nykomlingarna och deras regim? Till saken hör också att vår allmänkulturella uppfattning av medeltidens islamiska värld är starkt präglad av Tusen och natt och dess sagor. Hur mycket av den bild som framtonar i dessa är sann? Hur många av sagorna är ens arabiska? Hur kunde det ske? Varför lyckades inte de gamla stormakterna, det östromerska imperiet och det sasanidiska Iran, stå emot trycket från öknarnas och stäppens folk? Vad var hemligheten bakom arabernas hastiga maktutveckling och islams utbredning? Och hur gestaltade sig det muslimska herraväldet efter att erövringarna var avklarade?Bild: Abd ar-Rahman III, umayyadisk kalif 929-961, tar emot tysk-romersk ambassadör i Córdoba. Oljemålning av Dionisio Baixeras Verdaguer (1885), Wikipedia, Public Domain.Lyssna också på Reconquistan – Granadas fall 1492.Klippare: Aron SchuurmanProducent: Urban Lindstedt Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Han gillar inte ordet entreprenör. Ordet startup är ännu värre. Likväl kan båda orden tillskrivas Sami Osman, VD och medgrundare av fintechbolaget Quartr. Det snabbt växande bolaget har identifierat en lucka i den finansiella kommunikationen mellan världens börsbolag och investerare. Genom en app kan allt som sägs bli sökbart och tillgängligt för alla. Men hur ska de tjäna pengar? Vad är målet? Och hur bråttom är det? Programledare Helene Rothstein besöker ett av Quartrs kontor på Drottninggatan i Stockholm och möttes av ett ungt, hungrigt gäng.

Nyheterna Radio 09:00

Är Annie Ernaux nous-stalgisk? Maja Andreasson reflekterar över minnet och dess kollektiva ramar i 2022 års Nobelpristagares böcker. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Simone Signorets ansikte på filmaffischen för Brottslig bekännelse. Mannen i en bioreklam för diskmedlet Paic. Toaletterna som låg ovanför floden, bakom huset i Lillebonne. Det är exempel på bilder som en dag plötsligt kommer att försvinna, på samma sätt som andra bilder försvunnit före dem, gått upp i rök tillsammans med mor- och farföräldrar. Så resonerar Annie Ernaux i boken Åren, en memoar som brukar beskrivas som kronan på verket i hennes omfattande författarskap. I denna collageartade text blandas personliga minnen med opersonliga: barnramsor, filmscener, reklam, och andra kulturella markörer från efterkrigstidens Frankrike. Fram växer en självbiografi som också är en generationsbiografi. Berättaren skiftar mellan att betrakta sig själv på avstånd, en knubbig flicka på sepiafärgade fotografier, och att referera till sig själv i generella ordalag, som ett man, eller ett vi. Ordet jag, uttalas egentligen aldrig, även om vi som läsare förstår att flickan på bilderna är hon: Annie Ernaux. Numera en uppburen författare. Men en gång i tiden en enkel flicka från Yvetot i Normandie, dotter till två arbetare som tagit sig loss från fabriksgolvet och startat en speceributik ihop. Barndomen präglas av knapphet, utedass, och gränser: inte vilja plocka ner månen, ha saker som kostar skjortan, vara glad för det man har. Men också, framöver, av spirande framtidstro och konsumtionssamhällets lockelser. Citat: Medan man satt och gjorde läxorna vid köksbordet bidrog reklamen på Radio Luxembourg, liksom låtarna, med förvissningen om framtidens lycka och man kände sig omgiven av saker man inte hade men skulle få köpa längre fram.Lyssnaren frågar sig kanske om man:et i denna passage verkligen är ett man i största allmänhet, eller om det är en bestämd erfarenhet som återges. Frågas förtjänar att dryftas. Dels för att spänningen mellan det individuella och det kollektiva utgör memoarens nerv, dels för att kollektivt minne har blivit något av ett modeord, ett begrepp som upprepas tillsammans med vissa konstnärskap och författare tills de till slut blir synonyma. I forskningen om Annie Ernaux är detta slående. Hennes verk ackompanjeras ständigt av termer som autosociobiografi eller transpersonell biografi. Anledningen återfinns i valet av pronomen, men också i den distanserade och icke-dömande blicken på det förflutna. I intervjuer återkommer Ernaux ofta till den betydelse sociologen Pierre Bourdieu haft för hennes skrivande. Inte minst insikten att känslan av skam kan vara situerad i klass och utgöra en delad erfarenhet, snarare än bara ett privat bekymmer. Med en sociologisk blick på världen, skildras människorna i Ernauxs böcker genom det de gör, omger sig med och talar om, snarare än vad de känner. Eller som hon själv formulerar det i boken Min far: Jag ska samla ihop min fars ord, gester, vad han tyckte om, de viktiga händelserna i hans liv, alla de objektiva tecknen på ett liv jag också delat. Ingen minnets poesi, inget lustigt förlöjligande.Men Ernaux är ingen sociolog. Hon är en författare, och därför blir böckerna aldrig några vetenskapliga studier. De blir heller aldrig opersonliga, även när ambitionen är att tala för flera. Men det är förstås inte varenda fyrtiotalist i hela Frankrike som sitter där vid köksbordet och lyssnar på Radio Luxembourg, eller längtar efter pennskrin i plast och skor med rågummisulor. Man kan fråga sig vad pojkarna ur samma generation drömde om, eller flickorna ur de övre samhällsskikten, de som inte bevärdigar berättaren med en blick när de möts på stan. Vad skulle algerierna i den franska kolonin ha lagt till för referenser till denna hågkomsternas mosaik? Eller barnen till de familjer som överlevt fånglägren? Och så vidare i all oändlighet. Frågan om vilka som egentligen inkluderas i detta man eller vi, kan besvaras på många sätt. Ett svar är att det inte är ett vi, utan en vit fransyska, med bakgrund i den provinsiella arbetarklassen. Ett annat svar är att det är både och. Ett jag, men också något annat, något utsträckt.Den franske filosofen och sociologen Maurice Halbwachs menade att det mänskliga minnet alltid fungerar inom en kollektiv kontext. Även i minnet av vår egen ensamhet är vi egentligen inte ensamma. Dessa minnen är befolkade av dem som inte var där, de som vi tänkte på, behövde. Barnet som gick vilse var förvisso ensamt, men föräldrarna minns kanske förändringen i barnets ansikte när han kom tillbaka, sorglösheten som försvann. Så vävs våra liv alltid ihop med andras, och som Halbwachs skriver: Hur många är så pass kritiskt lagda att de bland sina tankar kan urskilja vad som kommer ifrån andra, och att inför sig själva tillstå att de själva knappast haft någonting att komma med?I Åren omfamnas det kollektiva med en till synes lätt rörelse. Berättaren stannar aldrig upp och frågar sig vad det egentligen innebär att generalisera. Hon kör på. Man hit och man dit, i en text som blir rolig i sitt utpekande av gruppens likriktade vanor, men stundtals också lite genant i all storslagenhet. Ernaux skriver att 1968 var det första året i världen, ett år då man såg och hörde sådant man aldrig tidigare i livet sett och hört, lärare och elever som talade med varandra utan avstånd, institutionella rum som upphörde att vara heliga. Även om hon gör några försök att nyansera den här tidsperioden, tar nostalgin ofta över. Eller kanske snarare, med en fransk ordvits, nous-stalgin: vi-nostalgin, längtan efter en gemenskap som gått förlorad genom senare decenniers självupptagna fokus. Men om historieskrivningen hos Ernaux ibland framstår som väl enkel när det kommer till gruppen, infinner sig desto mer tvekan kring den egna biografin. När allt kommer omkring är kanske det egna jaget ett minst lika svårgripbart fenomen som gruppen. Berättaren tar fram ett foto på sig själv som nioåring och funderar: Svårt att veta vad hon tänker på eller drömmer om, hur hon ser på åren som skiljer henne från Befrielsen, vad hon minns utan ansträngning.Om berättaren i Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt kan komma i kontakt med minnets själva essens, en ren, rå form som överrumplar honom genom sinnliga erfarenheter, så är berättaren i Åren både mer aktiv och tveksam i sitt sökande. Hon letar efter sig själv med arkeologens noggrannhet. Men dröjer vid själva bevisen. Vad var det här? Vem var det här? I en föreläsning på Collège De France säger Ernaux att hon inte kan minnas på samma sätt som Proust eftersom det inte finns någon kontinuitet i hennes person på det sättet. Kontrasten mellan uppväxtåren i Yvetot och inträdet i den borgerliga, intellektuella miljön är helt enkelt för stor. Likväl fortsätter minnesarbetet i bok efter bok. För vad som hotar om man inte minns, inte skriver för att minnas, är glömska. Att allt plötsligt ska försvinna. Man måste, som Ernaux formulerar det i bokens sista, vackra, rader: rädda någonting från tiden där man aldrig mer kommer att vara.Maja Andreasson, litteraturvetare och skribent 

Psykiskt lidande har länge kopplats samman med konstnärlig kreativitet. Svensk statistik bidrar med lite välkommen torr fakta till debatten, konstaterar Ulf Karl Olov Nilsson. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vad är förhållandet mellan politik och kärlek? Vad är sambandet mellan fantasi och döden? Vad har sömn att göra med universums uppkomst? Tycker du att frågorna är stora, att företeelserna är svåravgränsade? Jovars, men håll med om att denna typ av enorma spörsmål kan hjälpa oss att se nya ting.En sådan rymlig fråga som sysselsatt oss sedan antiken är den om galenskapens förhållande till kreativitet. Jag säger galenskap och inte psykisk sjukdom eftersom frågan om det galna geniet historiskt benämnts med just det ordet. Platon skriver exempelvis i dialogen Faidros att den besinningsfulla diktningen kommer att överskuggas av de vansinnigas. Och sedan dess har författare skrivit både trots galenskap och tack vare den. Konst har drivit människor till vansinne och ut ur det. Konstnärer har simulerat vansinne eller ansträngt sig för att bli galna för att utnyttja det konstnärligt. Litteraturen har visat att det aldrig gar att veta sakert om det ar forfattaren, romanfiguren eller lasaren sjalv som ar galen. Forfattare har skrivit jag som skriver detta ar galen som en avsiktlig paradox, ty om forfattaren verkligen var galen vore ett sadant uttalande inte palitligt. Forfattare har skrivit alla andra ar galna, men inte jag for att lasaren ska forsta att ett övertydligt fornekande av en egen galenskap indirekt bekraftar den. Konst och litteratur har brukat, missbrukat, men ocksa berikat galenskapens satt att tala från första början.Dessa kopplingar låter kanske som någonting fullkomligt hopplöst att försöka kvantifiera och studera vetenskapligt. Men i det arkiviska mästarlandet Sverige är ingenting omöjligt och under arbetet med sin doktorsavhandling fick psykiatern Simon Kyaga tillgång till en unik statistisk källa, Sveriges nationella hälsoregister med fakta om samtliga folkbokförda. I registret finns uppgifter om medborgares yrken, släktskap, men också upplysningar ur sjukvårdsregister om slutenvårdsinläggningar och diagnoser. Kyaga kunde alltså forska på personer med kreativa yrken hans exempel är i första hand just konstnär och författare och leta samband med psykiska sjukdomar och funktionsvariationer som schizofreni, bipolaritet, autism och depression. Men inte bara det; det gick också att se vad patienternas släktingar arbetat med.Tillsammans med journalisten Jonas Mattson presenterade Kyaga resultaten i boken Ekvilibrium, om sambandet mellan kreativitet och galenskap. Där lär vi oss att för bipolär sjukdom är kreativa yrken generellt vanligare än för kontrollgruppen, att bildkonstnärer och författare oftare ges diagnoserna schizofreni och bipolaritet och att självmord är 50 procent vanligare bland författare än befolkningen i stort. Men ännu viktigare, som jag uppfattar det, är det faktum Kyaga och Mattson signalerar redan med titeln Ekvilibrium, nämligen att den kreativitet som tycks kunna följa med ett psykiskt lidande bör vara i jämnvikt. Syskon och föräldrar till patienter med bipolaritet och schizofreni ligger nämligen ännu mer över snittet för kreativa yrken. Författarna menar att detta tyder på att många patienter har en stor kreativ potential som de på grund av sitt psykiska lidande inte kan leva ut. För skaparkraft gäller alltså följande: det är bra att vara lite galen, men inte för mycket; idealet skulle vara ett ekvilibrium mellan associativ-intuitiv fallenhet och förmågan att planera och genomföra.Autismspektrumdiagnoserna då? Jo, också här bekräftar statistiken vad vi kanske kunde ana: en överrepresentation i yrken med en mer vetenskaplig kreativitet. Personer med, observera ordet, lagom mycket autism eller ADHD blir inte sällan lyckade matematiker, ingenjörer eller digitala-innovatörer. Det tycks med andra ord finnas speciella uttryckssätt för olika psykologiska tillstånd och därmed också utpräglade stildrag för, exempelvis, ett psykotiskt eller depressivt sätt att tala och föra sig eller för den delen ett autistisk skrivande. Men samtidigt: beträffande Nelly Sachs som är ett av bokens förslag på en författare som tidvis led av psykotiska symtom så var det givetvis inte hennes psykos som gav henne Nobelpriset i litteratur. Däremot kan ett studium av det psykotiska talets egenheter förmodligen lära oss något om hennes sätt att uttrycka sig i dikt.Är dessa forskningsresultat ett efterlängtat svar på en tusenårig gåta eller något vi redan visste? Jag svarar försiktigt ja på båda frågorna, för nog får vi här siffror på det som intuitivt känns rimligt. Likväl är den här typen av samband per definition svårgripbara, bland annat för att utgångspunkterna diagnoser och yrken är så konkreta att de blir osäkra. Diagnoser är knappast en nöjsam tillförlitlig källa; det märks bara alltmer i en tid av diagnostisk inflation där liknande tillstånd historiskt givits ytterst olika såväl namn som förklaringar. Dessutom måste de psykiatriska diagnosmanualernas akilleshäl framhållas, nämligen att de bortser från orsakerna till lidandet och endast vill beskriva det. För nog är själva orsaken till exempelvis en depression inte oavhängig om den lidande kan göra någonting kreativt med den. Kunskap om vägen in i en sorg hjälper oss högst sannolikt med vägen ut ur den.Och mer allmänt är det verkligen säkert att författare eller konstnär är mer kreativa yrken än Kyagas och Mattsons förslag på ett icke-kreativt: revisor. Det finns väl mycket konst som inte är speciellt kreativ. Liksom det knappast finns några garantier för att man skriver bra bara för att man kallar sig själv för författare. Själva definitionen av kreativitet genom yrket är begränsande.Men ändå är de statistiska kopplingarna mellan yrke och diagnos fascinerande. Statistik är inte en exakt vetenskap som en politiker artikulerade saken apropå osäkra opinionsundersökningar. Men statistik kan hjälpa oss att tänka.Det yttersta syftet med Kyagas forskning är också tilltalande: att visa på hur exakt samma mänskliga kvaliteter den blixtsnabba associationsförmågan, det stegrade drivet, den monomana blicken för detaljer just det som ibland leder människor vilse, andra gånger i sin bästa och lagom förhöjda bemärkelse lett till verkligt nya och viktiga skapelser.Ulf Karl Olov Nilsson, författare, psykolog och psykoanalytikerLitteraturSimon Kyaga och Jonas Mattsson: Ekvilibrium Om sambandet mellan kreativitet och galenskap. Natur & kultur, 2022.

Hur man skapar en bra och likvärdig utbildning för barn och elever med synnedsättning? Vilket förhållningssätt krävs och vilka verktyg är viktigast? Medverkar gör Louise Jannering, universitetsstudent som har en synnedsättning och Lise-lott Ljunggren, rådgivare på resurscenter syn på SPSM. Samtalsledare är Erika Bergman, pressekreterare på SPSM.

Likvärdiga hälsokontroller för barn oavsett var man bor eller vilken skola man går i – det är målet för nytänkande samverkan mellan vårdgivaren Västra Götalandsregionen och den kommunala elevhälsans medicinska insats. Arbetet är gjort inom ramen för option 2 i programmet FVM, Framtidens vårdinformationsmiljö. Medverkande: Anna Lindelöf, processledare för option 2, och Lars Gelander, barnhälsovårdsöverläkare i Regionhälsan.   Transkriberad version av avsnitt 43

Vi vet väldigt väl hur det känns när vi fått ett gott avslut, oavsett avslut. Likväl vet vi egentligen när det är något som hänger kvar och som inte är avslutat? Kan en avslutsmanifestation frigöra utrymme på skrivbordet  för vila, återhämtning och för nytt?   Säsongens sista fredagsreflektion handlar helt enkelt om:  Vad är vitsen, vinsten och värdet med medvetna avslut?   Go' lyssning och glad fredag, Anette & Ulrika

Hur gick det till? Hur blev svenska skolan så radikalt annorlunda jämfört med liknande länder? Den frågan ställde sig dagens poddgäst Karin Grundberg Wolodarski, till vardags reporter på Dagens industri, för ett antal år sedan. Hon började intervjua nyckelpersonerna bakom kommunaliseringen, friskolereformen och flera stora aktörer bland skolkoncernerna. Sex år av gediget journalistjobb har nu blivit boken Experimentet – Hur den svenska skolan blev en av världens mest avreglerade. Hon tar inte själv ställning i frågan, utan tar läsaren med sig genom de viktiga besluten och händelserna. Man ges inblick i hur de som fattade besluten tänkte, och hur de ser tillbaka med facit i hand. Särskilt i Socialdemokraterna tycks man gräma sig, vilket är lite paradoxalt med tanke på att man varit i regeringsställning under majoriteten av tiden det handlar om. Kan man både vara för och emot vinster i skolsektorn på en och samma gång? Kan man gå i opposition mot den politik man själv drivit igenom? Men även inom borgerligheten saknade man fantasin att föreställa sig hur det skulle bli. Man såg framför sig småskalighet, lärarkooperationer och stiftelser som skulle driva skolor, inte dagens gigantiska aktiebolag. Men de som var förutseende blev ofta också rika på utvecklingen. Som Peje Emilsson, som är en av centralgestalterna i Experimentet, som både grundat Kreab och Kunskapsskolan, och har ett snart sex decennier långt engagemang i Moderaterna. "Det går inte att belägga att likvärdigheten i skolan har försämrats," säger hon i podden, "däremot att segregationen har ökat."Experimentet är en skildring, inte en debattbok. Därför kan den med fördel läsas av alla sidor i skoldebatten. Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit ivararpi.substack.com/subscribe

Liknelsen om publikanen och farisén (Luk 18:10-14) lär oss inget nytt, egentligen, sett till Bibelns vittnesbörd. Likväl är det en läxa som vi gång på gång behöver höra: ödmjukheten är en gudomlig frälsande dygd. Högmodet är en djävulsk förbannad last. När vi nu närmar oss stora fastan inför påsk måste vi lyssna och lära: må vi sträva efter ödmjukheten som kommer av omvändelse till Gud.

Aktieentreprenören är en känd profil på finanstwitter. När han släppte låten "Ingen hejd på Plejd" på Twitter blev det en viral succé. Men hur kom han på den? Och vilka andra låtar har han i rockärmen? Aktieentreprenören är vad han heter: en aktieintresserad entreprenör som har grundat två bolag. Hans aktieportfölj är koncentrerad till fyra bolag. Fler vill han inte följa. Han hinner inte. Jobbet – och livets goda – tar upp merparten av hans tid. Likväl pratar vi case, investeringsfilosofi och avslutar med en helt ny låt. I tider av inställda fester så bjuder vi på lyssningsfest. Gott nytt år!

Hur ska vi leva efter den stora klimatomställningen - och varför? Den sortens existentiella frågor är märkligt frånvarande i klimatdebatten. Lena Andersson prövar ut en sådan framtidsvision. Världen är enig om att vi måste ställa om, och det skyndsamt. Världen är också full av förslag på hur det ska gå till. Man byter ut energislag och blir vegetarian, upphör att konsumera allt onödigt, slutar flyga och köra fossilbil. Det låter sig sägas, och sägs hela tiden, men det är svårt att se hur det ska gå till, eller nå behövlig effekt, utan att vi först inrättar ett styrelseskick där det inte längre är tillåtet att påverka utomhustemperaturen. Så låt oss prova det här i Obs, och se vart det bär hän. I vårt hittillsvarande styrelseskick utgör lagarna spelregler för samhällslivet, men inte mål för det. Ett samhälle byggt på mål är väsensskilt från ett byggt på spelregler. De planekonomiska folkdemokratierna satte upp mål, samt femårsplaner för deras förverkligande. Liberala demokratier har principer, samt spelregler för marknaden. Mål hör ihop med planer, principer med spelregler. Är då ambitionerna gällande den globala uppvärmningen ett mål eller en princip? Med tanke på att det allt överskuggande målet redan är satt, nollutsläpp, behövs planekonomisk klimatdemokrati bara fram till dess att det är uppfyllt. För att komma dit måste alla utsläppare ställa sig i detta statliga måls tjänst, och produktion och konsumtion styras av målet. Men därefter kan vi åter komma till vila under principer och spelregler. Kan klimatet vara rättighetsinnehavare? Så måste vi förstå det. Ty när målet är nått övergår det i en princip, som blir ett fundament för styrelseskicket. Man får i vårt styrelseskick till exempel inte ha ihjäl varandra. Det är en princip som inte tillåter graderingar. Så när nollutsläpp blivit ett fundament för stat och samhällsliv är det också att betrakta som rättighet. Men vems rätt? Kan klimatet vara rättighetsinnehavare? Så måste vi förstå det. Och klimatet bör vi förstå som Parisavtalets temperaturmål, satt av politiker utifrån deras värdering av vetenskapliga prognoser. Vi kan således formulera saken som att det är den globala utomhustemperaturen som ges rätten att förbli där den är, en rätt gentemot vilken människorna samtidigt får en plikt. Något som sällan diskuteras är vilka avvägningar mellan olika värden som behöver göras. Avvägningarna presenteras som om vi valde mellan att skräpa ner på gatorna eller att stoppa skräpet i en papperskorg. Det är oerhört fräckt, för valet har ingen likhet med något så trivialt och självklart, ingen likhet alls med att sluta vara slapp och slarvig. Världens välstånd har inte skapats genom slapphet och slarv. En som funderat mycket på frågan är idéhistorikern Klas Grinell. I sin bok "Eudaimonia om det goda livet i klimatomställningens tid" talar han klarspråk om vad den kommer att innebära. Det är fasaväckande läsning, även om klarspråket hedrar honom. Eudaimonia är grekiska och brukar översättas med lycka. Grinell vidgar betydelsen till "ett gott liv", eller ännu hellre "mänsklig blomstring". Han menar att den klimatvänliga tillvaron inledningsvis kommer att präglas av sorg över det som går förlorat, ungefär som när en alkoholist i ett tolvstegsprogram måste acceptera sorgen i att inte få dricka. Ständigt dessa verkliga behov! Men när vi övergett vårt nuvarande överflöd för en mer autentisk livsföring kommer vi så småningom märka att det inte bara är ett gott utan ett blomstrande liv. Vägen dit ska gå genom Aristoteles tänkande och blomstringen ska inträffa genom att vi avskaffar tillväxten men inte dynamiken, individualismen men inte rätten till åsiktsmotsättningar, kapitalismen men inte marknaden (kanske är det bondens marknad författaren tänker på). Någon stagnation ska inte bli fallet, men väl ett andligt välstånd där "människors och hushålls verkliga behov" är i centrum. Ständigt dessa verkliga behov! Verkliga behov betyder basbehov och de är inte verkligare än andra mänskliga behov, utan är de behov som äger rum på överlevnadsnivån. Människan kan och vill dock mer än ren överlevnad. I den stund hon fått basbehoven tillfredsställda sätter hon ofelbart siktet mot högre behov, som är lika naturliga för henne men på en mer sammansatt och avancerad nivå. Vi påminns i boken om att Aristoteles ansåg att människans natur är vad den är, och om att besinning och måtta är aristoteliska dygder. Likväl manas vi till "omstörtande förändringar", eftersom läget är akut. Hela vårt samhälle som vi känner det måste förändras i grunden, allt behöver störtas i gruset. Inför denna olustiga revolution ansluter sig författaren till den anmärkningsvärda uppfattningen att skillnaden i livslängd mellan olika människor ska ses som "strukturellt våld". Han fäller det uppseendeväckande omdömet att den liberala rättsstatens verksamhet är att betrakta som våldshandlingar syftande till att upprätthålla "våra privilegier". Vidare undrar han om inte alla på jorden borde vara med och fatta beslut i de globala företagen, eftersom alla påverkas av dem. Det ger en icke obetydlig försmak av diktatur, även om det här kallas folkstyre, förnuft och klokhet. Ty när naturen fått veto kan inga produktiva tankar tänkas. Sedan omvälvningen genomförts ska vi inte köpa utan göra själva. Tillsammans ska vi tillverka våra egna möbler, odla vår potatis och sticka våra egna sockar. Vi ska ha gemensam odling och livsmedelproduktion i bostadsområdena, gemensamma kök, gemensamma ateljéer och verkstäder. Vi ska filosofera och kontemplera. Livsmeningen ska komma ur denna gemenskap, med matlag, vandringar och yoga. Det låter faktiskt som att död genom uppvärmning vore att föredra. En sak står klar, livet i det nya samhället blir inte bara materiellt stagnerat, utan också själsligt utarmat. Ty när naturen fått veto kan inga produktiva tankar tänkas. När utvecklingen bort från basbehovsnivån förbjudits är människan tvingad till passivitet, för så fort hon strävar mot sin fulla potential kommer naturens rättigheter att kränkas. Så här står vi nu igen, med samma gamla totalitära dröm om kontroll som alltid gör sig påmind när mänskligheten ska möta en förmodad kris. Varje gång drömmen har prövats har den krävt förtryck och ett fullkomligt undertryckande av vår egen natur, den som våra nuvarande rättigheter är grundade i, och som Aristoteles ständigt utgick från. Ett vanligt argument i klimatdebatten är att vårt liberala och kapitalistiska system har gjort bankrutt. Det visar sig inte bara i den engradiga temperaturökningen sedan 1860-talet, utan också i att vi lever i en värld där, som Klas Grinell skriver, "en handfull vita män äger mer än vad hälften av alla människor på jorden sammantaget har". Det hör kanske till en annan essä, men nog är det märkligt att det på detta sätt går bra att i förbifarten peka ut en ansvarig grupp genom dess utseendemässiga kännetecken, när samma sak skulle innebära social död och evigt stigma om det yttrades om andra grupper. Att skylla allt på judarna är en sport för kretiner, som faktiskt har fått hård konkurrens av sporten att skylla allt, inklusive utomhustemperaturen, på "de vita männen". Lena Andersson

I det här avsnittet vår vi igenom ett grandiost misslyckande, kanske den vackraste genomklappningen någonsin. Kristoffer Olsson på Söder Runt var drömloppet som blev en mardröm. Likväl en imponerande insats, det kan ingen ta ifrån honom. Kristoffer bjuder på den osminkade storyn om målet som som inte infriades. Men givetvis ser vi ljuset i sikte i form av ett virtuellt stafettlopp, ASICS World Ekiden.

Så gör vi skolmaten bättre för oss med celiaki! Vi pratar med Ulrika Hagebö som arbetar som restaurangbiträde på en mellan - och högstadieskola norr om Stockholm. Vi pratar bl.a om placering av maten, dels utifrån ett kontamineringsperspektiv men också för att elever med allergier eller sjukdomar inte ska känna sig annorlunda. Vad kan man egentligen kräva som celiakist i en skolrestaurang?

I detta avsnitt pratar Ingela och Per om läromedel och hur synen på läromedel har förändrats i Sverige. Vilken funktion fyller läromedel för lärare, elever och vårdnadshavare? Hur ser tillgängligheten ut i skolor runt om i Sverige? Hur har synen på läromedel påverkats av den ökade målstyrningen och avregleringen? Programledare: Ingela Netz och Per Kornhall.  Om du vill kommentera, ställa frågor eller föreslå ämnen och intervjupersoner är du välkommen att mejla per(a)kornhall.se eller ingela.netz(a)gmail.com.  Läs mer om podden Kornhall & Netz och programledarna på Arena Idés webbsajt, https://arenaide.se/kornhall-netz/  Arena Idé är en progressiv, partipolitiskt obunden tankesmedja med fokus på arbetsmarknad, ekonomisk politik, välfärd och demokrati. Vi är en ideell förening och finansieras av fackföreningsrörelsen. En del av Arenagruppen. Citat från Per ”Kvalitet är inte det stora problemet, det är tillgången. Vi saknar läromedel.” ”De ungdomar som upplever sig själv som fattigare oftare upplever att de inte har tillgång till läromedel.” ”90 procent av de svenska lärarna vill köpa in böcker, med får inte.” ”Det finns en mer positivt syn på läromedel, det finns ett annat sorts intresse från akademin” “Ropen skalla, läromedel till alla!” 

Hur ska skolan ge alla elever likvärdiga möjligheter för att skapa sig en framtid oavsett socioekonomisk bakgrund? Hör Åsa Fahlén, ordförande för Lärarnas Riksförbund och Magnus Henrekson, professor i nationalekonomi och forskare vid IFN samtala om frågan. Podden följer upp webbinariet Den likvärdiga skolan – framtidens skola som arrangerades av Lärarnas Riksförbund och IFN nyligen. På grund av pandemiskäl gjordes inspelningen via Zoom, vilket påverkar ljudkvalitén.

Har vi gått ifrån grundidén om den sammanhållna skolan? Hur kan vi förstå friskolereformerna och avregleringarna i skolsystemet? Vilka effekter hade marknadsutsättningen och kommunaliseringen av den svenska skolan?  Sten Svensson är fristående skoldebattör och tidigare chefredaktör för Lärarnas tidning. Han har jobbat som lärare och haft fackliga uppdrag för Lärarförbundet. För Arena Idé har han skrivit rapporterna Systemskiftet – när skolan gick från gemensam till privat och Från likvärdighet till lönsamhet – så blev skolan en marknad. Idag engagerar sig Sten i nätverket för likvärdig skola.  Programledare: Ingela Netz och Per Kornhall.  Om du vill kommentera, ställa frågor eller föreslå ämnen och intervjupersoner är du välkommen att mejla per(a)kornhall.se eller ingela.netz(a)gmail.com.  Läs mer om podden Kornhall & Netz och programledarna på Arena Idés webbsajt, https://arenaide.se/kornhall-netz/  Arena Idé är en progressiv, partipolitiskt obunden tankesmedja med fokus på arbetsmarknad, ekonomisk politik, välfärd och demokrati. Vi är en ideell förening och finansieras av fackföreningsrörelsen. En del av Arenagruppen. Citat från Sten ”Sambandet var oerhört tydligt. Aktiebolagsskolorna hade låg lärartäthet, ideellt driva skolor hade hög lärartäthet, kommunala skolor låg mitt emellan … Pengarna gick bort till annat, till vinst, till chefsorganisationer och så vidare. Och användes inte till lärareundervisningen som tanken var.” ”Lärartätheten är mycket viktig. Ju fler elever en lärare har desto svårare blir jobbet, desto tyngre blir det. Och har man för många så kan undervisningen falla ihop.”  ”Privatiseringen den innebär att man flyttar besluten från den demokratiska nivån till enskilda personer genom skolvalet och till företagen som bestämmer när skolorna ska etableras, var dom ska ligga, hur dom ska rekrytera elever och så vidare.” ”Nu har man gått tillbaka till en uppdelad skola igen som är skräddarsydd för dom välutbildades barn. Dom har alla fördelar, får dom högsta betygen, kommer in på dom attraktiva utbildningarna och får toppjobben. Dom andra slås ut i hög utsträckning. Tyvärr är vi där. Detta är den största olyckan som har hänt svensk skolpolitik.”

Vi träffar Malin Ring, förskolefantast och affärsområdeschef på Gothia fortbildning. Även redaktör till våra böcker! Malin hjälper oss i reda kring begreppet LIKVÄRDIGHET. Vad betyder det? Och vad innebär det i praktiken? Hur skapar vi likvärdighet både i hela utbildningsväsendet men även på den enskilda förskolan? Vad behöver vi utveckla för att ge varje barn vad hen har rätt till?   Följ oss på Facebook och Instagram @forskolepodden www.forskolepodden.se

I många decennier har kvinnor haft möjlighet och tillgång att använda hormonella preventivmedel i Sverige. P-pillret gav kvinnor chansen till den sexuella frigörelse som vi idag anser vara självklar. Men de hormonella preventivmedlen är inte bara hyllade. Många kvinnor hyser rädsla för att använda hormonella metoder. Det finns oro för att skada kroppen, att “stoppa in något som inte är naturligt”. Löpsedlar basunerar emellanåt ut skräckrapporter om bröstcancerfall och kvinnor som dött efter att ha använt p-piller. Samtidigt är det många som uppskattar möjligheten att ta kontroll över kroppen, att inte ta risken att bli oönskat gravid och dessutom styra mensen! Med vissa hormonella preventivmetoder kanske kvinnan rent av blir av med sin mens helt och hållet, någon som endel anser vara det bästa medan andra kvinnor ser sina regelbundna blödningar som ett tecken på friskhet. Lära känna sin kropp och upplevelserna av att det tar åratal för kroppen att bli sig själv efter några års användning av p-piller. Det är vanliga uttryck från tjejer när de refererar till sin egen kropp. Likväl  berättar många om att de fick p-pillerreceptet rakt i handen när de kom till ungdomsmottagningen för första gången. En reflektion är så klart att kvinnor kanske är intresserade för olika saker med sin kropp vid olika åldrar. När vi bjöd in 5 glada tjejer i studion för att prata om deras tankar kring hormonella preventivmedel var vi så peppade på att få ta del av deras tankar! Vi var nyfikna på hur de tänker, vad de vet och vad de ser för för och nackdelar, faror och vinster med hormonella metoder. Så klart försöker vi täcka de kunskapsluckor som lyfts! I det här avsnittet kan ni höra deras kloka tankar och lära er mer om just hormoner!

Blaise Pascal (1623-1662) utmärkte sig i mycket unga år inom matematiken och kom snart att göra betydelsefulla insatser inte bara som matematiker utan också som fysiker. Likväl vände han nu huvudsakligen sin uppmärksamhet mot religionen och slöt sig i en tid av tolkningskonflikter till klostret Port-Royal och den där förhärskande jansenismen, en riktning inom katolicismen som starkt betonade syndens oundviklighet och nådens ofrånkomlighet för den som ville vinna frälsning men också förnuftets gåva och möjligheten för människan att genom förnuftet erövra värdighet. I Provinsialbreven går Pascal till attack mot de konkurrerande och mäktiga jesuiterna, medan han i Tankar är ute efter att ge argument mot ateism. Vad kan en man som Blaise Pascal ha att säga vår tid? Stig Strömholm, emeriterad juridikprofessor och tidigare rektor för Uppsala universitet, samtalar med Peter Luthersson.

1 december. Går det att att få en likvärdig skola? Är det önskvärt, och varför i sådana fall? Med Ivar Arpi. Gäster är Linnea Lindquist, författare i skolfrågor och rektor på Hammarkulleskolan i Göteborg, och PM Nilsson, politisk chefredaktör på Dagens industri.

Innan corona var det självklart att alla skulle få en likvärdig och jämlik utbildning. Men distansundervisning fungerar inte på samma sätt för alla. Karin Munters Jameson är lektor i modern och nutida dans och upplever att distansundervisningen skapar stora orättvisor. Medverkande: Sara Mörk, Christine Fullman och Karin Munters Jameson See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Veckans avsnitt handlar om hur det kan bli lite längre fram och den statliga utredningen ”En mer likvärdig skola” som presenterades i veckan som gick. Skolan på bilden är Tomtebodaskolan i Solna. Musik:Svante Berg. Licensierad under CC BY-SA...

Den här veckan träffar vi Peter Brager, Grundskolechef i Stockholm stad som har en gedigen erfarenhet med över 30 år som lärare och skolledare. Hör om hur Peter bygger relationer och ser skolledarna i staden, om hur han resonerar kring mentala tatueringar och givetvis om hur vi bygger en likvärdig skola!

Med Ulrica Schenström, Jenny Wennberg, Anna Andersson och Anders Lindberg.

Vi har i detta avsnitt intervjuat fyra kollegor om vilka rutiner de tycker är viktiga och på vilket sätt dessa rutiner kan skapa förutsättningar för att lärande ska ske. Kollegorna är verksamma i olika enheter och verksamheter inom skolan, och har således olika grupper och fokus att förhålla sig till. Likväl sysslar de alla med lärande på flera sätt. Vi samtalar kring vilka rutiner de har i sin verksamhet, varför dessa är viktiga och vad som kan hända när rutinerna frångås av olika anledningar. Hela tiden med lärande i fokus. Mot slutet av avsnittet reflekterar vi över det vi hört från våra kloka kollegor. En stund av lärande för oss som gör podden, och förhoppningsvis även för lyssnaren.

Idag avhandlar vi ansvar. Låter tungt och tråkigt och det kan det faktiskt vara ibland, att ta ansvar alltså. Likväl är det något du faktisk bara måste göra ibland, både för ditt eget och andras välmåendes skull. Tyvärr finns det ju vissa som mer än gärna skyfflar över ansvar på kollegor, chefer, HR eller vänner och hur förhåller man sig egentligen till dom? Och när riskerar man att ta för mycket ansvar?

Det pratas mycket om skolan och hur undervisningen egentligen borde se ut. För att frågan ska bli meningsfull måste man dock börja från början: Vad är egentligen syftet med skolan överhuvudtaget? ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I den svenska skoldebatten framförs inte sällan åsikten att skolan inte ska fostra eleverna utan att det är ett jobb för föräldrarna. Det är en underlig idé eftersom det faktiskt inte går att interagera med andra människor utan att överföra normer och förmedla idéer om önskvärda beteenden. Att skolan också ska fostra och inte bara förmedla faktakunskaper har dessutom en lång tradition. Karaktärsdaning har varit ett viktigt inslag i både teori och praktik inom undervisning sedan det antika Grekland. Ofta har det handlat om att fostra till disciplin och underkastelse under auktoritet men tankarna om att genom utbildningen ge människor förmåga att leva i frihet och samförstånd med andra och känna ansvarskänsla är minst lika gamla. I Sverige kom kristen fostran att få en framträdande roll i den svenska folkskola som växte fram under 1800-talet. Barn skulle läras vad som ur kristen synvinkel var rätt och fel, eller gott och ont, men också vad som var svenskt och osvenskt. Skolan fostrade enligt Herbert Tingsten under denna tid för Gud och fosterlandet. Det var inte kunskap för frigörelse eller ens för yrkeslivet utan kontroll över de lägre samhällsskikten som var det främsta målet med denna tids utbildning, skriver idéhistorikern Anders Burman i boken Pedagogikens idéhistoria. Dessutom fick skolan en viktig betydelse som praktisk barnförvaring när föräldrar fick arbete i den framväxande industrin. Kring sekelskiftet 1900 började mycket hända i synen på skolans mening och form. Svenska Ellen Key var en av föregångarna med sin bok Barnets århundrade där hon förespråkade att skolan skulle fostra barn till upplysta, omdömesgilla och demokratiska medborgare. Kadaverdisciplin och passiv indoktrinering måste därför bort ur undervisningen. Två andra personer med inflytande över den svenska skolans utveckling var Alva och Gunnar Myrdal som i sin bok Kris i befolkningsfrågan, från 1934, menade att dåtidens skola genom sitt arbetssätt fostrade människor till att bli lydiga, själviska och tävlingsinriktade och istället behövde börja ta större ansvar för barnets sociala karaktärsdaning i skolan: grupparbeten och ömsesidigt hjälpande skulle förändra det. Också de framhöll att skolans uppgift borde vara att forma barnen till demokratiska människor. Så vad anser vi vara skolans övergripande mål idag? Det pratar vi väldigt lite om. Man kan nästan få intrycket att det är att prestera bra på PISA och andra tester. Medlen har blivit målet ett minst sagt torftigt sådant. Men, som den nederländske utbildningsfilosofen Gert Biesta konstaterar i boken God utbildning i mätningens tidevarv: föreställningen om god utbildning är en normativ fråga som kräver värdeomdömen och därför kan den aldrig besvaras av mätningsresultat eller forskningsevidens. För att det ska vara möjligt för skolans praktiker att luta sig mot vetenskap och evidens måste någon först avgöra vilken vetenskap som är relevant, och det beror på vilka avsikter vi har med skolan. Så vad har en av dagens främsta moderna utbildningsfilosofer att säga om meningen med att gå i skolan? Gert Biesta konstaterar att vissa menar att skolor bara ska ägna sig åt kvalificering, det vill säga förberedelse för yrkeslivet. Andra vill till det också lägga socialisering som innebär att bli en del av en samhällsgemenskap och lära sig fungera tillsammans med andra. Han själv slår även ett slag för subjektifiering, att utbildning alltid ska ha människans frihet i fokus. Utbildning är ju alltid ett ingrepp i någons liv och det bör därför motiveras med att det på något sätt gör detta liv bättre: mer komplett, mer avrundat, mer perfekt och kanske även mer mänskligt. Den tid vi lever i kräver också att skolan gör stora insatser för att göra oss kapabla att leva i samförstånd, med respekt för andra människor och vår miljö, menar Biesta. I boken Bortom lärandet skriver han Vår viktigaste fråga är idag inte längre hur vi rationellt ska kunna bemästra naturens och samhällets värld utan hur vi lyhört ska kunna reagera på och fredligt leva tillsammans med det och den som är annorlunda. Slut citat. En annan av nutidens främsta utbildningsfilosofer är Nel Noddings från USA.  Hon menar att skolans uppgift är att förbereda elever att leva tillfredsställande liv både i sina hem, på sina arbeten och i samhället. Samarbete, kritiskt tänkande, problemlösande och kreativitet är viktiga mål för det tjugoförsta århundradets utbildning och hon nämner också syften som till exempel hälsa, medborgarskap och lycka. Nel Noddings anser att vi måste utbilda för ekologisk kosmopolitism, alltså en känsla av omsorg för hur våra samhällen påverkar jordens hälsa. Utbildning bör få oss att återknyta till den plats där vi lever och dess förutsättningar, och undervisningen behöver erbjuda möjligheter till engagemang i att bevara floder, dammar, djurliv och växter. Hon vill se fördjupade kursplaner i naturhistoria och mindre i nationers historia och betonar vikten av att lära ut samband; samband mellan de ämnen som lärs ut och mellan dem och det verkliga livet. Skolan ska också uppmuntra elever att lyssna och presentera sina argument både logiskt och hänsynsfullt. Vi vill inte skicka hem vildögda revolutionärer utan eftertänksamma, effektiva förändringsagenter, slår hon fast i sin bok Education and democracy. I dagens skola anses likvärdighet i undervisningen viktigt men är skolans uppgift då att få alla barn att kunna exakt samma saker? Eller är det snarare att hjälpa alla barn att komma underfund med hur de själva kan och vill leva sina liv och bidra till omvärlden på ett hänsynsfullt och konstruktivt sätt? Likvärdig betyder inte likadan. Det finns helt klart sådant som alla som vill klara sig på egen hand i vårt samhälle bör lära sig. Att kunna läsa och skriva är minst lika viktigt idag som för hundra år sedan och grundläggande kunskaper i matematik och samhällskunskap behöver vi också. Goda engelskkunskaper blir allt svårare att klara sig utan. Det finns också sådant som vi ur samhällssynvinkel kanske vill se till att alla får med sig från sin tid i vårt utbildningssystem, som har med vår kultur och historia att göra. Men motsvaras det verkligen av allt det som ingår i utbildningen idag? Den som dristar sig till att ställa sådana frågor anklagas lätt för att vara kunskapsfientlig men jag vill i så fall gärna vända på det och säga att de som tycker att frågorna om skolans mål, mening och relevans är oviktiga kan vara reflektions- och värdefientliga. Nel Noddings uppmanar oss att när vi möter idéer om hur skolan ska arbeta, eller med vad, alltid ställa några frågor: Kan det finnas moraliska invändningar mot det? Om inte, hur kan det vara till användning? För vem? Under vilka omständigheter? Gert Biesta skriver i sin tur om vår stora förtjusning i effektivitet och menar att vi, ställda inför påståenden om att en viss undervisning är effektiv, bör fråga: Effektiv för vad? och Effektiv för vem? För att kunna svara på dessa frågor behöver vi ha en bärande idé om vad det är vi vill att skolan ska göra med de barn och unga som går i den, men också vad vi inte vill att den ska göra.  Så vad vill vi egentligen åstadkomma med vårt utbildningssystem, och varför? Skulle vi kanske kunna börja samtalet om skolan där? Eva-Lotta Hultén, journalist och författare

David Didau, aka The Learning Spy, brittisk författare och bloggare, i ett samtal om likvärdig utbildning och motivation med Natur & Kulturs Niklas Gårdfeldt Leavy. Samtalet förs på engelska.

I det här avsnittet diskuterar Jonas Vlachos & Anders Jönsson likvärdiga betyg eller närmare bestämt: kan vi uppnå likvärdiga betyg? Det här är det andra avsnittet i en serie om tre poddar om betyg. Jonas är nationalekonom och debattör. Anders är professor i didaktik. När man pratar om likvärdighet är det vanligt att man syftar på lite olika saker. Vad menar vi egentligen med likvärdiga betyg? Och vilka förväntningar har lärare, studerande och samhället på betygen när det gäller just likvärdighet? Är likvärdiga betyg detsamma som rättvisa betyg? Det pratar vi om i det här avsnittet.

Aordet navelskådar lite och pratar om vår egna dokumentär ”Likvärdig vård på liv och död”  om Sjukhusstriden i Sollefteå. Vi pratar om hur läget utvecklat sig i Sollefteå sedan dokumentären spelades in, och eftersnackar sen om New Public Management, Ny-liberalism, sen-kapitalism och andra fruktansvärda tendenser i samhället och den offentliga sektorn. Alice håller låda om… Fortsätt läsa 26 New Public Management, Urbanitet & Korruption

 Nedläggningen av BB och akutsjukvård i Sollefteå och hotet mot Örnsköldsviks sjukhus är en av vår samtids mest intressanta folkrörelser. I alla fall i närområdet. Ockupationen, den nu nedlagda föreningsdrivna vårdcentralen VOON och andra folkrörelse-initiativ har fått uppmärksamhet i hela landet och internationellt. Samtidigt är konflikten mångbottnad med historiska rötter och kopplingar till konflikten mellan… Fortsätt läsa 25 Likvärdig vård på Liv och död [dokumentär]

Årets andra podd tog tre försök att spela in vilket förklarar den lite sena ankomsten. Men den som väntar på något gott får nöja sig med ett nytt poddavsnitt, som det gamla internet-ordspråket säger. I veckans avsnitt pratar vi...

Årets sista Interpodd är här! Vi vill passa på att tacka alla våra lyssnare. Idag pratar vi om matchen mot Napoli och kommande möte med Empoli. Likväl massor om de tragiska händelserna i samband med Napoli-matchen. Medverkande: Hampus Kärki, Sendrak Prieto Jacob Planell

Ulf Boström, landets sista integrationspolis, finns inte ens i polisens organisation. Likväl fortsätter han med sitt kontaktskapande arbete i förorten – bergfast övertygad om att det är så integration främjas på marken. Nu är han också kommunpolitiker. Hur ska han använda sitt inflytande? See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Ulf Boström, landets sista integrationspolis, finns inte ens i polisens organisation. Likväl fortsätter han med sitt kontaktskapande arbete i förorten – bergfast övertygad om att det är så integration främjas på marken. Nu är han också kommunpolitiker. Hur ska han använda sitt inflytande? See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Svensk skola ska ge alla elever en utbildning av hög kvalitet. Så står det i skollagen. Skolan ska dessutom utjämna livschanser och kompensera för elevers olika bakgrund och förutsättningar. Men enligt färska siffror från OECD går utvecklingen åt fel håll, likvärdigheten minskar.  Skolverket ska genom sin verksamhet främja likvärdigheten. Vad kan dom göra för att minska klyftorna mellan skolor och elever? Och vad beror den minskade likvärdigheten på?  Skolverkets chef Peter Fredriksson är gäst i Ekots Lördagsintervju. Analys: Emma Leijnse, skolreporter på Sydsvenska Dagbladet. Sedan om budgetprocessen. Hur gick det till när Sverige gick från att ha en av Europas sämsta budgetprocesser till en av de striktaste? Och hur står sig budgeten och budgetprocessen när den blir ett slagträ i den politiska debatten. Med Per Molander, arkitekten bakom den moderna budgetprocessen. Programledare: Monica Saarinen Producent: My Rohwedder

Ikväll pratar grabbarna om matchen mot Juventus och analyserar lagets insats. Likväl pratas det också om nästa match mot PSV och helgens Serie A omgång mot Udinese. Medverkande: Jacob Planell, Hampus Kärki och Sendrak Prieto

Vad kan få socialsekreterare som funderar på att sluta att arbeta kvar på sin tjänst? Svaret är högre lön. Det måste löna sig att vara kvar hos samma arbetsgivare för att stoppa personalkarusellen. Likväl som kommuner har en lön som de flesta nyexaminerade får, måste man som arbetsgivare fundera över vad den som har mest arbetslivserfarenhet ska kunna tjäna. Idag är skillnaden mellan lägsta lön och högsta lön allt för liten. Kommunerna måste också jobba med kompetensutvecklingsplaner så att det blir tydligt för medarbetare vilka utvecklingsmöjligheter som finns. Finns det specialisttjänster för erfarna som specialistsocionom? Finns det möjlighet att gå ledarskapsprogram om man är intresserad av att bli chef? Markus uppmanar anställda i socialtjänsten att prata med sin lönesättande chef om hur hen ser på lönestrukturen, vilka möjligheter som finns om man väljer att vara kvar, både lönemässigt och yrkesmässigt? Det finns stora behov av att arbetsgivare och lokala SSR-föreningar arbetar med lönefrågor på längre sikt än den årliga lönerevisionen. Lönesättande chefer måste få förutsättningar att kunna sätta löner som gör att de kan rekrytera kompetent personal och behålla den. Programledare: Josefine Johansson. Producent: Ylva Mossing.

Per Kornhall, debattör, skolstrateg och författare, i ett samtal med Natur & Kulturs Niklas Gårdfeldt Leavy om likvärdighet och utmaningar i svensk skola.

Fait divers är ett franskt begrepp för spridda smånyheter som inte har en större, politisk dimension. Kristian Fredén undersöker dessa notiser och deras relation till litteraturen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I januari 1994 stod det att läsa om en i USA bosatt svensk medborgare som efter att ha varit försvunnen i omkring en månad hittats mördad i en skogsglänta trettio mil från sitt hem i Salisbury, North Carolina. Han hade skjutits två gånger i huvudet från nära håll varefter mördaren gett sig på att pressa in liket under en trädrot. Oavsett brutaliteten ifråga hade nyheten troligen inte renderat så mycket mer än en notis om det inte vore för en viss omständighet. Offret ifråga visade sig nämligen vara en tidigare huvudmisstänkt i Palmeutredningen, den så kallade trettiotreåringen. Denna omständighet förändrade förstås nyhetens natur, från en otäck men disparat händelse till något som knöt an till ett större och mycket välkänt sammanhang. Detta kan sägas vara i linje med vad litteraturteoretikern Roland Barthes skriver i essän Tidningsnotisens struktur från 1962 om att nyheten om ett mord faller inom en av två huvudkategorier: går det att se en politisk dimension blir epitetet information och om inte blir det fait divers. paddinvasioner, skeppsvrak, hydrofobi, kannibalism, somnambulism, kalvar födda med två huvuden Det senare är ett uttryck som togs i bruk i fransk press under artonhundratalet och som rent bokstavligt kan översättas till skilda saker men vars essens fångas bättre (om än inte helt tillfredsställande) av något i stil med blandade smånyheter. Med små tänker jag inte främst på begränsad textlängd utan på själva autonomin i innehållet. Det kan sedan röra sig om rapporter gällande en outsinlig massa saker. Slår man upp fait divers i Pierre Larousses uppslagsverk Grand dictionnaire du XIXe siècle nämns alltifrån kärleksmord, bedrägerier och fall från hög höjd till paddinvasioner, skeppsvrak, hydrofobi, kannibalism, somnambulism, kalvar födda med två huvuden, barn med tre ögon, extraordinära dvärgar etcetera. En huvudregel är dock att det ska vara ett enkelt redovisande utan analyser eller slutsatser. Det som berättas sätts inte i någon större kontext och har så att säga ingen bäring utanför sig självt. Efter avsedd ögonbrynshöjande effekt har det gjort sitt.   Under ett handgemäng i Grenoble arresterades   tre demonstranter av en armétrupp som för övrigt    blev utbuad. Under senare halvan av artonhundratalet hade fait divers hunnit etablera sig som ett självklart begrepp inom fransk nyhetspress. Det tjänade tidningsredaktörerna perfekt som utfyllnadsmaterial mellan större artiklar. Om inte annat kunde läsaren, på tryggt avstånd från de bisarrerier som redovisades, få avnjuta lättnaden över att själv ha sluppit vara inblandad. För att liknande händelser idag ska få ett nyhetsvärde måste det fångas på film och når genom spridningen på sociala medier ofta långt fler mediekonsumenter än många tyngre nyheter om världens skeenden. Periferin har blivit alltmer central, skulle man kunna säga. I sin bok Les Ecrivains et les fait divers ger författaren och journalisten Minh Tran Huy en bred presentation av såväl begreppet fait divers i sig som dess roll i fransk litteraturhistoria. Utifrån en djupt personlig fascination inför ämnet analyserar hon den pardans som kom att utveckla sig mellan journalistik och skönlitteratur före, under och efter den litterära modernismens genombrott. Till de många författarskap som tas upp hör Stendhal, Flaubert, Camus, Duras, Le Clezio, Carrère, Modiano och många fler. Minh Tran Huy beskriver träffande en fait divers som en historia som stängt om sig. Och ju mer stängd och mysteriös en nyhetshändelse ter sig, visar hon, desto mer gynnas de litterära tolkningsmöjligheterna. Självfallet har såväl författare som läsare alltid intresserat sig för intressanta historier från verkliga livet. Verkligheten överträffar dikten heter det ju. Men under nyhetstidningarnas och den litterära modernismens genombrott inträffade likväl något nytt. Tillvaron blev genomsyrad av upplysningar av de mest skilda slag. Avgörande var förstås den tekniska utvecklingen, såväl inom tryckteknik som inom kommunikationsmedel. Telegrafinätets världsutbredning hade en nyckelroll vad gäller att snabbt kunna leverera korta nyheter och influerade i sin tur själva nyhetsspråket. Såhär kunde det låta:                          Under ett handgemäng i Grenoble arresterades                          tre demonstranter av en armétrupp som för övrigt                          blev utbuad. Denna nyhet är blott en av över tusen dito som författades av journalisten, översättaren och förläggaren Félix Fénéon (18611944). Han gjorde till sin specialitet att författa förtätade treradingar av detta slag för tidningen Le Matin. De kom senare att samlas och ges ut i bokform under titeln Nouvelles en trois lignes, vilken senare översatts till svenska av Magnus Hedlund under titeln Nyheter på tre rader. Ja, hade Fénéon levt idag hade han med all sannolikhet varit en mästare på twitter. I ljus av att det franska ordet nouvelle även är synonymt med vårt "novell" är det hursomhelst lätt att komma att tänka på en annan mästare på lakonismer, Ernest Hemingway, och den sexordsnovell som om än på något osäker grund brukar knytas till honom: For sale: baby shoes, never worn. Det intressanta är upptäckten av vilken konstnärlig kraft som kan ligga i själva återhållsamheten i det utelämnade och frånvarande. I romaner som Marguerite Duras Den engelska älskaren och Albert Camus Främlingen kan man säga att det är just själva frånvaron av rimliga förklaringar till morden som utgör berättelsernas nav. De blir en sorts antideckare som istället för att lägga pussel låter pusselbitarna bli liggande på bordet som ett erkännande åt slumpens och meningslöshetens roll i tillvaron. Ett tydligt underliggande behov tycks ha varit att mordet måste ha varit politiskt motiverat och inte på något vis Drygt trettio år har förflutit sedan skotten på Sveavägen, skott som med all sannolikhet inte avfyrades av den så kallade trettiotreåringen. Likväl var det nyheten om dennes öde som tjänade som katalysator för författaren Stefan Lindberg i skapandet av den märkliga romanen Nätterna på Mon cheri (från 2016). Med sin nyfunna huvudperson kunde han plötsligt, som genom en sidodörr, närma sig sitt sedan länge ouppklarade förhållande till Palmemordet ett mord som i boken beskrivs ha satt punkt för Lindbergs egen barndom. Detta trots att den mystifika nyheten ifrån USA inte kastade något som helst förklarande ljus. Tvärtom. Läsaren förs i Lindbergs roman in i en klärobskyr någonstans mellan fiktion och verklighet. Det blir en kriminalroman utan upplösning och med frågor istället för svar. Processen påminner om när ett sandkorn retar musslan till att skapa en pärla. Och kanske är det därmed också logiskt av Lindberg att i romanen låta kalla Palmeutredningen för tidernas främsta diktverk. Lager på lager av nya vittnesmål, indicier och fantasifulla konspirationsteorier har under åren vuxit ovanpå de få påvisbara omständigheterna natten ifråga liksom på huvudvittnets bestämda utpekande. Ett tydligt underliggande behov tycks ha varit att mordet måste ha varit politiskt motiverat och inte på något vis, för att nu följa Roland Barthes modell, kunna ses som något som under anonyma omständigheter kunnat falla under genren fait divers. Det är förstås en naturlig instinkt. Ondskans banalitet må ha litterär bäring men ter sig desto mer frustrerande i verkligheten. Kristian Fredén, författare och bibliotekarie Litteratur Minh Tran Huy: Les écrivains et le faits divers Une autre histoire de la littérature. Flammarion, 2017. Félix Fénéon: Nyheter på tre rader. Översättning: Magnus Hedlund. Ersatz, 2015. Stefan Lindberg: Nätterna på Mon Chéri. Albert Bonniers förslag, 2016.

Det talas mycket om artificiell intelligens och hur den ska göra vårt arbete övrflödigt. Likväl talas det mycket mer om basinkomst än om den arbetsförkortning som behövs innan dess. Att tekniken gör oss mer effektiva är ingen nyhet men var ska vi ta vägen när företagen inte behöver oss längre? Det är snart 100-års jubileum för 8-timmars arbetsdag så, vad gör vi nu?

"Att inte lyssna på de äldres berättelser är att kapa rottrådarna under ens egna fötter." Stina Wollter Kurt Dahlberg föddes i slutet av 1920-talet och växte upp i ett Västernorrland hårt präglat av orättvisor. Och ändå var han inte ett av de fattigaste och smutsigaste barnen. Likväl blev det bara sex år i skolan, sen var det bara att börja arbeta. Då var inte drömmarna mer omfattande än den att få ett bra jobb som springpojke. Kurt är mannen som har jobbat sig upp, från kontrollant med hembesök (var dom sjuka som sjukskrev sig?) till länsdirektör på Försäkringskassan. Han minns tiden före den allmänna sjukförsäkringen och vad den betydde för att skipa någon slags rättvisa, oavsett inkomstnivå. Två av hans barnbarn nådde aldrig vuxen ålder och dom händelserna gjorde Kurt lamslagen till en början. Efter det tar han inte saker för givna och tänker att svårigheter är inte till för att undvikas, utan för att övervinnas. Kurt ser tillbaka på ett rikt liv, ett långt äktenskap, att ha fått vara med där det händer när det händer och håller sig igång genom att umgås med såna som är yngre än han själv. För inspirationens skull. Hör Stina och Kurts möte på söndag kl 23.05-00.00. Du kan inte längre ringa till programmet, men kommentera det gärna i sociala medier eller maila sondagsstina@sverigesradio.se för att dela med dig och kanske föreslå gäster. Eller ställ en fråga till kvällens gäst!

Möt Marie Mårtensson, förskolechef, i ett samtal om vad förskoleverksamheten handlar om. Avsnittet präglas av såväl glädje som engagemang. Humor och seriositet - i perfekt mix. Här börjar det livslånga lärandet och förskolan är central för likvärdigheten och målet att ge framtidens medborgare en rik inre värld. Missa inte!

Utbildning är något som berör alla. Det kommer oftast högst upp på listor över vad väljare bryr sig om inför val, och alla har en åsikt om hur skolan ska bedrivas. Detta är i första hand en podcast om globala frågor, men just utbildningsmålet är någonting som vi även kan ta in i en svensk kontext. Det handlar om att göra utbildningen jämlik och göra det möjligt för människor att fortsätta lära hela livet. En tid av snabba förändringar ställer allt högre krav på utbildningen, och allt fler makthavare lyfter upp utbildningens roll för att fortsätta utvecklas och nå de globala målen. Skolorna ska vara av god kvalité, gratis grundläggande utbildning och högre utbildning till ett överkomligt pris. Det fjärde avsnittet av Global Agenda handlar om utbildning, och jag pratar med Ihsan Kellecioglu från Rädda Barnen, som fokuserar sin tid på att stärka utbildningar i socioekonomiskt utsatta områden runt om i Sverige.

Alla elever ska ha tillgång till ett skolbibliotek enligt skollagen. Men en kartläggning som Kungliga biblioteket har gjort tillsammans med andra myndigheter visar att 86 av Sveriges 290 kommuner saknar bemannade skolbibliotek. Enligt samma rapport saknas ofta intresse för skolbibliotek hos både skolhuvudmän och rektorer. Hur kan det få se ut så här? Vi besöker Bokmässan och pratar skolbibliotek och likvärdighet med bland andra representanter från Kungliga biblioteket, Skolinspektionen och utbildningsminister Gustav Fridolin.

Stefan Salmonsson Nytt Hopp För Sverige

Stefan Salmonsson Nytt Hopp För Sverige

Blaise Pascal (1623-1662) utmärkte sig i mycket unga år inom matematiken och kom snart att göra betydelsefulla insatser inte bara som matematiker utan också som fysiker. Likväl vände han nu huvudsakligen sin uppmärksamhet mot religionen och slöt sig i en tid av tolkningskonflikter till klostret Port-Royal och den där förhärskande jansenismen, en riktning inom katolicismen som starkt betonade syndens oundviklighet och nådens ofrånkomlighet för den som ville vinna frälsning men också förnuftets gåva och möjligheten för människan att genom förnuftet erövra värdighet. I Provinsialbreven går Pascal till attack mot de konkurrerande och mäktiga jesuiterna, medan han i Tankar är ute efter att ge argument mot ateism. Vad kan en man som Blaise Pascal ha att säga vår tid? Stig Strömholm, emeriterad juridikprofessor och tidigare rektor för Uppsala universitet, samtalar med Peter Luthersson.

Varje dag ställs vi inför otaliga val, små och stora, viktiga såväl som triviala. Likväl behöver vi ta ställning om och om igen under dagen. Varför inte göra detta snäppet enklare? Klart! handlar idag om hur du minskar antalet val i vardagen.

Roliga, sorgliga, upprörande och riktigt bra berättelser av och om den växande grupp som kallas blandbarn. Så uttryckte sig Daniel Sjölin i litteraturprogrammet Babel, om berättelserna på sajten mellanförskapet.se. Ett stort antal svenskar upplever ”mellanförskapet” - erfarenheten att betraktas som invandrare i Sverige men som svensk utomlands. Många som räknas som svenskar i vissa sammanhang känner sig främmandegjorda i andra, på grund av hudfärg eller namn; invandrare, barn till invandrare, och adopterade. Över två miljoner svenskar passar in på den beskrivningen, varav ungefär 1,2 miljoner är födda utomlands. Alla har varsin berättelse och nu har några av dem publicerats på mellanförskapet.se. I Nya Vågen tar vi avstamp i dessa, i jakten på en ny svenskhet. I studion: Lawen Mohtadi, chefredaktör för tidskriften Bang, Nathan Hamelberg, initiativtagare till Mellanförskapet, och Tobias Hübinette, forskare på Mångkulturellt centrum. Serieromanen Watchmen anses ibland vara en av 1900-talets stora berättelser - Time Magazine listar den som en av de 100 viktigaste. Författaren Alan Moore, som ligger bakom klassiker som Swamp Thing, V for Vendetta och From Hell, försökte med Watchmen göra ett serieäventyr som aldrig skulle kunna översättas till film. Likväl har den nu premiär på svenska biografer. I studion: Roger Wilson, programledare för filmprogrammet Kino, och Johanna Koljonen, skribent på Weird Science, programledare och kritiker. Programledare: Kim Nordberg