Podcasts about ledde

En häftig mekanism i ett litet underligt djur skulle bli viktig också för oss människor och belönas med Nobelpris. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Programmet sändes första gången 3/12. ”I love that animal”. Nobelpristagaren Victor Ambros har mycket att tacka en millimeterlång mask för. Det lilla genomskinliga djuret har nämligen inte bara haft en central plats i hans karriär, den har också lett till att han i år tilldelas årets Nobelpris i medicin. Hör om upptäckten av en viktig genetisk funktion som ärvts genom årmiljonerna och om varför så kallade ” worm people” är lite speciella inom forskarvärlden.Reporter Lena Nordlund lena.nordlund@sr.se Producent Lars Broström lars.brostrom@sr.se

En häftig mekanism i ett litet underligt djur skulle bli viktig också för oss människor och belönas med Nobelpris. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ”I love that animal”. Nobelpristagaren Victor Ambros har mycket att tacka en millimeterlång mask för. Det lilla genomskinliga djuret har nämligen inte bara haft en central plats i hans karriär, den har också lett till att han i år tilldelas årets Nobelpris i medicin. Hör om upptäckten av en viktig genetisk funktion som ärvts genom årmiljonerna och om varför så kallade ” worm people” är lite speciella inom forskarvärlden.Reporter Lena Nordlund lena.nordlund@sr.se Producent Lars Broström lars.brostrom@sr.se

I måndags kom A-kursen i jämställdhet på arbetsmarknaden och nu har det blivit dags för överkursen, det vill säga hela Emmas intervju med Anne Boschini som är professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet på Institutet för social forskning. Anne berättar bland annat om varför det hade kunnat vara bra att förkorta föräldraledigheten, om lyckade könskvoteringar och vilka andra länder vi kan inspireras av för att uppnå en jämställd arbetsmarknad.Följ oss på instagram @akursen_poddmail: akursenpodd@gmail.com Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Levande möss och fiskar, talgbollar för fåglar och sprit – dessa var några av de ingredienser som användes i en brutal nollning år 2016 i Belgien. Men denna nollning var inte bara en vanlig insparks ritual för studenter. Det var en ritual som skulle komma att sluta i tragedi och leda till att en student miste sitt liv. Vad var det som gick så fruktansvärt fel den där ödesdigra dagen? Källor: theguardiannytimesbbc The Bryssel times

Nyheter och fördjupning från Sverige och världen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Den här veckan är temat Friheten i Kristus och bibeltexten är hämtad från Markusevangeliet 7:31-37. “5 minuter med Gud” med Sebastian Stakset och Hanna Simonsson är en lättillgänglig andaktpodd med bön och bibel som grund.

Lojsan och Buster gästas av deras kanske närmsta vänner som skall gifta sig. Hur ser killar på frierier och hur går tankarna? Gifter man sig på grund av ringen eller upplevelse och hur lever man upp till alla förhållandets förväntningar?Följ oss på instagram @lojsanbuster för att ta del av allt vi pratar om i podden och mer därtill! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Mitt i högsommaren dök den klassiska blåskärmen upp på 8,5 miljoner Windows-datorer. Hur det här kunde hända, och om framtida it krascher vi bör se upp för pratar vi om i Eftermiddag i P3. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Det här avsnittet är med en superhärlig kvinna som heter Emilie Eriksson. Hon levde en stressfull vardag som ledde till en utmattning. I avsnittet delar hon sin erfarenhet kring utmattning. Utmattningen ledde till att hon började med Human Design. Human design är den individuella karta som finns över ens genetiska kod. Det är ett slags system som är en kombination av bland annat astrologi, kvantfysik och österländsk lära. Med hjälp av human design kan du få en större förståelse för vem du är och varför du fungerar som du gör. Emilie gjorde en läsning på mig och det var faktiskt på pricken. Vill du komma i kontakt med Emilie @emeliehumandesign.sehttps://www.emelieshumandesign.no/Vill du komma i kontakt med mig, Caroline, besök carolinenorbelie.com. Följ mig också på Instagram: carolinenorbeliecoaching och på LinkedIn som CAROLINE NORBELIE.Om du letar efter en klippare, kontakta Daniel på daniel@lejon.se.Jag driver retreat i Deia, Mallorca den 2-5 oktoberhttps://carolinenorbelie.com/yogaresa Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Musikern Iiris Viljanen nya album har den fantasieggande titeln Själsligt uppvaknande vid Slussen. Möt henne i P1 Kultur. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Programledare: Saman BakhtiariProducent: Eskil Krogh Larsson

Imorgon släpper Iiris Viljanen nytt album med den fantasieggande titeln Själsligt uppvaknande vid Slussen idag är hon gäst i P1 Kultur för att prata om hur uppvaknandet ur livskrisen nu blivit ny musik. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. TV-SERIEN FALLOUT: VAD SÄGER DYSTOPIERNA OM VÅR TID? Härom veckan var det premiär för tv-serien Fallout – ännu en berättelse om livet efter Den Stora Katastrofen. Vad berättar serien apokalyptiska framtidsberättelse om oss själva och vår tid? Och vilken roll har dystopiska bilder spelat i vår kultur historiskt? Samtal med kritiker Jenny Teleman och Niklas Alicki samt idéhistoriker Henrik Brissman.NYCKELHARPAN ÄR HET I HOLLYWOODSvenska folkmusiker har nya framgångar i både spel- och filmmusik med sina nordiska folktoner. Varför just nu? Samtal med Frida Granström, Folkmusiken i P2. ESSÄ: ETT SISTA BREV TILL LORD BYRON Det har firats stort i England den senaste tiden då man tagit 200-årsminnet av Lord Byrons bortgång som orsak att hylla den älskade skalden. Byron var en romantisk poet i ordets alla bemärkelser. Hans liv ledde till stormar och uppbrott både under och efter hans levnad. Men frihetstörsten i hans poesi består och får folk att följa i hans litterära och biografiska fotspår. En av dem är förläggaren Per Bergström som i dagens essä läser sitt brev till en saknad hjälte.Programledare: Saman BakhtiariProducent: Eskil Krogh Larsson

Johanna Sandgren har skrivit sedan barnsben. Men när hon drabbades av en depression tappade hon lusten fullständigt. I ett försök att hitta tillbaka till skrivandet anmälde hon sig till Hannas kurs ”Hitta din bokidé och börja skriv”. Nu debuterar hon inom kort som barnboksförfattare, med mysrysaren ”Felicias försvunna katter”. Lyssna på avsnittet och låt dig inspireras av denna solskenshistoria! Följ Johanna på Instagram: https://www.instagram.com/idinbokhylla/ Följ Hanna på Instagram: https://www.instagram.com/hannalandahlauthor Vill du, precis som Johanna, gå Hannas kurs ”Hitta din bokidé och börja skriv”? Titta på detta gratiswebinar, så får du veta mer om kursen: https://skrivringen.se/f/komigangmeddindebut

Veckopanelen med Lisa Pelling, Ashkan Fardost och Katarina O'Nils Franke under ledning av Staffan Dopping. Ett iranskt par utgjorde en sovande terrorcell i Sverige efter att ha beviljats asyl av Migrationsverket, som trodde att de var afghaner. Miljöpartiets språkrör Märta Stenevi lämnar sin post. Tidöpartiernas lagförslag om säkerhetszoner är klart och triggade i gång en hätsk debatt om kepsar och märkeskläder. Regeringen avskaffar Sis-hemmen, och kung Charles har berättat att han har cancer.

Veckopanelen med Lisa Pelling, Ashkan Fardost och Katarina O'Nils Franke under ledning av Staffan Dopping. Ett iranskt par utgjorde en sovande terrorcell i Sverige efter att ha beviljats asyl av Migrationsverket, som trodde att de var afghaner. Miljöpartiets språkrör Märta Stenevi lämnar sin post. Tidöpartiernas lagförslag om säkerhetszoner är klart och triggade i gång en hätsk debatt om kepsar och märkeskläder. Regeringen avskaffar Sis-hemmen, och kung Charles har berättat att han har cancer.

Katarina Kruger driver idag eget inom coaching där hon hjälper andra att slippa gå igenom det hon gick igenom. Hon berättar om det stadiga greppet bantningen hade om henne och hur hon tog sig ur. 00:11:22 – Katarina in 00:54:19 – Katarina ut En Tyngre Podd! handlar om övervikt. Ett växande problem i vårt samhälle som vi vill förstå bättre och även inspirera andra. Mange och Pischa är två populära coacher med helt olika bakgrunder men som sammanstrålar i en DUO som vill hjälpa människor mot en bättre hälsa och relation till sig själva. Podden kommer även gästas av personer som på ett eller annat sätt berörs av ämnet övervikt. Du som lyssnar på vår podd får gärna betygsätta den på den plattform du lyssnar på – lämna gärna en recension. Då blir podden mer synlig för andra plus att vi värdar blir glada.

Katten Luffar-Lasse skramlade mest pengar av alla i Musikhjälpen. Vitt snus blir mer och mer populärt bland unga, och ledde till kräkkaos bland elever på Tundalsskolan i Robertsfors. Stora Hammars skola i Vellinge har bästa skolmaten i Sverige. Och så om en oväntat gäst i julgranen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Udda experiment med att bygga igloos varje dag ledde till nyckelhålsmärkningen av nyttig mat i butiker. Kurt Boman är hjärtläkaren i Skellefteå som också haft en ovanlig uppväxt med två döva föräldrar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Kurt Boman tyckte aldrig att det var något problem att förstå sina döva föräldrar, trots att han aldrig fick någon utbildning i teckenspråk. De förstod också honom väl. Bra att kunna kroppsspråk som läkareKroppsspråket utvecklades mycket, vilket Kurt Boman sedan fick stor nytta av som läkare. Han menar att det är grundläggande att kunna läsa av en patients kroppsspråk, eftersom man sällan säger allt med ord.Vände hög dödlighet i hjärtinfarktHan var en av de som fick i uppdrag att utreda varför så många dog av hjärtinfarkt i Norsjö i Västerbotten. Det var på 80-talet. Då hade Västerbotten som helhet 20 procents högre dödlighet i hjärtkärlsjukdomar än övriga landet, och Norsjö hade 20 procent högre än övriga Västerbotten. Forskarna startade hälsoundersökningar där befolkningen slöt upp, och på så vis minskade de höga blodfetterna.Igloo-studie gav nyckelhålsmärkning av matMen för att förklara vad som hade orsakat den höga dödligheten drog de igång igloo-projektet. Tanken var att deltagarna skulle förbränna lika mycket kalorier som skogsarbetarna gjort på 30- och 40-talet. Med igloo-projektet lyckades de förklara kostens betydelse. Det ledde senare fram till nyckelhålsmärkningen i svenska butiker.Reporter: Annika Östmanannika.ostman@sverigesradio.seProducent: Cecilia Ohléncecilia.ohlen@sverigesradio.se

På en arbetsinriktad daglig verksamhet erbjuds personer med funktionsnedsättning sysselsättning på en arbetsplats. Tanken är att skapa en meningsfull sysselsättning, och ibland leder det även till anställning. Så blev det för Markus Törnfeldt. Han har autism och jobbar i dag på ett äldreboende. Catrin Ovebring, arbetskonsulent på Misa, har hjälpt honom på vägen.

Karin blir till efter en tillfällig natt på en jobbresa. Hon adopteras bort men börjar som vuxen att söka sina rötter. Först hittar hon sin mamma. Men vem var han, mannen hennes mor mötte för en natt? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Karin får hjälp i sin DNA-jakt efter sin biologiska far och till slut kommer den att leda henne till en ovetande pappa. Och ännu en hemlighet. Har du avslöjat en familjehemlighet som förändrat ditt liv? Hör då av dig till programmet och Gunilla Nordlund så kan din berättelse bli ett nytt avsnitt av serien. Maila till familjehemligheten@sverigesradio.seProducent för serien är Ola Hemström. Programmet är gjort 2023.

Efter första världskriget tryckte Tyskland pengar, fick hyperinflation, och sen blev det nazism. Det är ungefär den historia som brukar berättas när Hitlers resa till makten ska beskrivas. Men däremellan skedde också en stor finanskris, som inte bara påverkade Tyskland, utan också var på väg att dra med sig hela världen i sitt fall. Vi blickar tillbaka till 1931, ett av det senaste seklets mest betydelsefulla år.

Ghanas frihetshjälte som ledde landet till självständighet. Hans kamp för ett enat och fritt Afrika inspirerade människor världen över, men han styrde också den nybildade nationen från demokrati till despoti. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Uppläsare: Emma PetersScenuppläsare: Zardasht RadRedaktionen för detta avsnitt består av:Emilia Mellberg – manus och researchErik Laquist – producentElias Klenell – ljuddesign och slutmixMedverkar gör också Lennart Wohlgemuth, tidigare chef för Nordiska Afrikainstitutet.Vill du veta mer om Kwame Nkrumah? Här är några av de böcker som ligger till grund för avsnittet:Kwame Nkrumah – The father of African Nationalism av David BirminghamKwame Nkrumah av Jeffrey S AhlmanBlack Star – A View of the Life and Times of Kwame Nkrumah av Basil Davidson

En stor drivkraft bakom Matildas beslut att bli mer hälsosam var att hon tröttnat på att känna sig begränsad. Det fanns saker hon ville göra men upplevde svåra eller rent av omöjliga. Detta fick henne att fatta beslutet att ta tag i sina vanor. Hon gillar struktur, något WW-appen hjälpte henne med. Hon är en flitig användare av recepten, hon anpassar dem så att de passar hennes önskemål, hon reggar sin vikt, har koll på sin träning och inte minst är hon en flitig användare av Communityn, ViktVäktarnas sociala nätverk. Hon känner sig inte längre begränsad, nu vandrar hon med lätthet i berg under semestern, kör olika pass på gym och hon fortsätter utmanar sig själv genom att sätta upp nya mål. Lyssna och låt dig inspireras av Matildas fantastiska resa!

Fanny Wijk pratar om en tysk entreprenör i Varberg som haft stora brister i skyltning ock omledning under ett vägarbete. Bland annat så har cyklister kunnat cykla ner i ett schakt samt skyltats ut på motorvägen.Hon pratar också om att den ungerska regeringen har surnat till efter ett avsnitt av Utbildningsradions serie “EU i fokus”, där Ungern beskrivs som ett land med bristande demokrati.Kalle Berg tar oss igenom tidslinjen för den senaste veckans våldsspiral där det kriminella nätverket Foxtrot står i fokus.Sedan blir det ett rafflande fredagsquiz med legenden från Västnytt Kristina Petersen. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Världens oljerikaste land ligger i ruiner efter ett kvarts sekel av chavism. Kvartal ser tillbaka på hur den auktoritära vänsterpopulismen slungade Venezuela in i en av världens djupaste ekonomiska kriser, som drivit över sju miljoner människor på flykt.Skriven av Johannes Stenlund Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Knarket var helt enkelt för dåligt, därför fick cannabisodlarna i Mellerud ett lindrigare straff. Pojken trodde han skulle få köpa alkohol men rånades med en pistol mot halsen. Ett tillslag mot narkotikahandel i Malmö gjorde att polisen kunde spränga ett narkotikanätverk i Vänersborg. TTELA krim är podden som tar upp lokala och aktuella brott. Ansvarig utgivare: Fredrik Hofflander    

Hör om ståuppkomikern som riskerar fängelse efter ett skämt om armén. Fallet visar hur censuren hårdnar i Kina. Så hur är det att vara komiker i diktaturen och finns det en framtid för humorscenen? Även om humorbranschen i Kina länge kämpat mot en strikt censur så har storstädernas ståuppklubbar trots allt varit en sällsynt oas där man kunnat tänja på gränserna lite mer. Men ett aktuellt fall sätter skräck i branschen. Komikern Li Haoshi drog nyligen ett skämt på en klubb i Peking. Skämtet filmades och spreds och agenturen som representerar komikern får nu böta över 20 miljoner kronor. Li Haoshi själv riskerar fängelse och har tvingats till avbön för sina ord.Komikern Danay om sin tid i Kina: ”Du har inte en chans”Kinapodden gästas av ståuppkomikern Danay Kidane som innan pandemin var med och drev en ståuppklubb i Shanghai. Där fick han snabbt lära sig hur censuren fungerar i praktiken och vilka ämnen som är strängt förbjudna att skämta om i Kina. Hans klubb var framgångsrik, men en dag dök myndigheterna upp och stängde ner hela stället. Samtidigt har ståupp på några år exploderat som bred TV-underhållning i Kina och det finns mycket pengar i branschen. Nu frågar sig många om det skojats färdigt eller på vilka sätt humorscenen kan överleva.Medverkande: Danay Kidane, komiker. Hanna Sahlberg, Kinakommentator. Björn Djurberg, Kinakorrespondent. Programledare: Axel Kronholm Producent: Therese RosenvingeTekniker: Behzad Mehroosh

Februari 2011. En kille hittas skjuten med flera skott i benen i ett trapphus i Vårby gård. Det här blir starten på en blodig konflikt mellan Vårbynätverket och deras ärkefiende. Förra veckan dömdes tre män till livstids fängelse för mordet på 12-åriga Adriana i Botkyrka 2020.En av dem är en man som beskrivs som Vårbynätverkets ärkefiende, och som själv är från Vårby. Och det är hans konflikt med Vårbynätverket som ledde fram till mordet på Adriana.Den numera pensionerade fritidsgårdschefen Evy Wallin som haft kontakt med många av de killar som mördats - och dömts för att ha mördat - i konflikten som pågått i över 10 år ger sin bild, liksom polisen som såg grupperingarna i Vårby växa fram.Medverkande:Evy Wallin, tidigare fritidsgårdschef VårbyPer Ekholm, polis, tidigare chef poliskontoret i VårbyMartin Östholm, operativ samordnare i polisområde VästmanlandProgramledare: Linus Lindahl och Mariela Quintana MelinReporter: Johanna LadbornProducent: Kina PohjanenLjudtekniker: Fredrik NilssonKontakt: p3krim@sverigesradio.seTipstelefon: 0734-61 29 15 (samma på Signal)

Daniel har ett otroligt djup, ett djup som han varit tvungen att söka för att få frid i vardagen. Daniel var en superlirare i ishockey och NHL. En hemskt tackling var slutet för hans karriär. Där felmedicinering, hat och stress ledde till ett hjärtstopp. Nu är han på den nya resan där han utforskar värdens hemligheter med naturmedicin och andningen som grund.Häng med på resan och känn in lugnet och livet ✨Ni hittar Daniel här:@fernholmdanielDetta avsnitt sponsras av www.Siffror.se-----#tommyochfreddan #passionmeddimension #podcasttommyochfreddan Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Enligt biografägarna är de för tidigt att säga om pandemin ändrat filmvanor och det var en ren slump som ledde fram till David Bowies ikoniska skivomslag till "Heroes". Producent: Minna GrönforsProgramledare: Maria Askerfjord Sundeby

Dan Jönsson reflekterar över framtiden i ljuset av samtidens dystopier och utopier i denna fyrtio minuter långa specialessä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen den 20 maj 2019.Jag ska berätta om framtiden. Vi lever i en storslagen epok, när mänskligheten står på tröskeln till att, en gång för alla, göra sig fri från sina fysiska begränsningar. Om bara några årtionden kommer robotar att kunna utföra de flesta betungande och monotona arbeten. Med självkörande bilar blir trafiken säker och effektiv. Kompressionsteknik och superbatterier gör gamla orena bränslen föråldrade och förpassar energiproblemen till historien. Digitala kommunikationer skapar en global enhetscivilisation, där kulturella motsättningar blir alltmer sällsynta. Avancerad bioteknik lär kunna spåra och förebygga inte bara de flesta allvarliga sjukdomar, utan också helt normala åldersförändringar. Den första människan som kommer att leva i tusen år kan kanske redan vara född.frågan är om inte framtiden just nu är mer polariserad än någonsin.Men vi lever som vi vet också i en epok när mänskligheten står på tröskeln till att, en gång för alla, förstöra förutsättningarna inte bara för sin egen fortlevnad utan också för mycket av det övriga livet på jorden. När hälften av alla vilda djur har försvunnit på bara några decennier. När halten av koldioxid i atmosfären ligger på en nivå som är högre än på flera miljoner år. När det tycks alltmer säkert att de skenande växthuseffekterna inte längre går att hejda på en rimlig nivå utan kommer att göra allt större delar av planeten obeboelig, med krig och flyktingströmmar som följd. Vad hjälper oss då våra robotar och superbatterier? Vad spelar det för roll om en människa kan leva i tusen år när mänskligheten ändå kommer att gå under? Den första människan som får uppleva slutet för vår civilisation kan möjligen redan vara född.Jag är väl knappast ensam om att ha svårt att få det här att gå ihop. Självklart är det så att varje tid i någon mening slits mellan hopp och förtvivlan, mellan utopi och dystopi men frågan är om inte framtiden just nu är mer polariserad än någonsin. Som jag minns den, framtiden, från min egen uppväxt var avståndet mellan paradis och domedag visserligen betydande även då, men inte alldeles oöverstigligt. Å ena sidan visionerna om en bättre renare, fredligare, mer rättvis värld, å andra sidan hoten från miljöförstöring och kärnvapenkapprustning. Men både visionerna och hoten var mänskliga i omfattning. Den ekonomiska och tekniska utvecklingen gick att styra, kärnvapnen gick trots allt att plocka bort och destruera. Den framtid vi står inför idag är däremot vad gäller både hoten och visionerna övermänsklig till sina dimensioner. Åt ena hållet klimatförändringar som det redan verkar vara försent att bringa under kontroll, åt det andra en teknisk utveckling som mer eller mindre ser ut att driva sig själv mot något som ingen riktigt vet vad det är.Man kan tänka sig att det är denna väldighet i perspektiven som får vår tids politik att verka så handlingsförlamad, så viljelös och kortsynt. Medan glaciärerna smälter pågår ilskna debatter om flygskatter och elcykelsubventioner; medan de digitala algoritmerna rusar vidare mot singulariteten diskuteras hotet från de fientliga trollfabrikerna. Som den tyske filosofen Richard David Precht formulerar saken förhåller sig politikerna till framtiden ungefär som till vädret, som om valet stod mellan att fälla upp ett paraply eller hålla sig inomhus. Just i en tid alltså, när den mänskliga civilisationen står inför det största hotet, men också de största möjligheterna någonsin i sin historia.alla politiska visioner från och med nu, och faktiskt sedan några decennier tillbaka, måste ses i ljuset av den ekologiska krisen.Hur hotet ser ut vet vi, men vilka är då möjligheterna, helt konkret? Ja för Precht handlar de i alla fall inte om evigt liv, om en digital världsgemenskap, eller om superdatorer inopererade i pannloben. Allt som är tekniskt möjligt är, för det första, inte nödvändigtvis eftersträvansvärt. Vad skulle vi använda den jordiska evigheten till? Skulle vi verkligen bli klokare om vi fick all världens kunskaper och färdigheter på ett chip i hjärnan? Redan med dagens sökmotorer och gps-system har basala förmågor, som att läsa en karta eller memorera vissa basfakta, börjat framstå som nästan omoderna: är det ett framsteg? För det andra, konstaterar Precht, är den ekologiska krisen och den digitala revolutionen inte två skilda ting, utan i mångt och mycket två sidor av samma mynt. Var ska, till exempel, all den energi som framtidens digitala superservrar kommer att behöva, egentligen tas? Enbart de dataservrar som producerar nya bitcoin kräver idag lika mycket elektricitet som hela Danmark.Prechts bok har titeln Jäger, Hirten, Kritiker jägare, herdar, kritiker: en blinkning åt Karl Marx gamla idé om människans roll i det kommunistiska samhället, och även för Precht ett sätt att ringa in något slags politisk vision. Den digitala utopin kan handla om helt alldagliga ting, sådana som faktiskt gör världen bättre, rent konkret. Självkörande bilar är ett exempel, ett annat medicinsk diagnostik. Men det som verkligen kommer att betyda något i vår framtida vardag är enligt Precht automatiseringen av arbetslivet. Här finns en enorm, frigörande potential, när slitsamma och monotona arbeten försvinner och gör det möjligt att ägna tiden åt sådant som faktiskt betyder något. Förutsatt förstås att försörjningen garanteras med en ordentlig basinkomst.Kanske kan det vara utopi nog. Vad det handlar om är att alla politiska visioner från och med nu, och faktiskt sedan några decennier tillbaka, måste ses i ljuset av den ekologiska krisen. Den franske antropologen Bruno Latour har uttryckt det som att vi står inför en ny klimatregim som i grunden ruckar inte bara ramarna för politiken utan hela vårt sätt att se på världen. Naturen är inte vad den var: ett objekt för mänsklig kartläggning och kolonisering. Jordens organiska processer, inser vi nu, hänger samman, reagerar på varandra. I och med det är inte heller historien längre vad den var: en berättelse som med alla sina tragedier ändå leder stadigt framåt. Den moderna utveckling som har orsakat den kris vi nu står mitt i, var kanske i bästa fall bara ett sidospår.Och därför är förstås inte heller politiken vad den var. I en essä från 2018 med den franska titeln Où atterir? Var ska vi landa? eller som den heter i engelsk översättning: Down to Earth, Ner på jorden, skissar Latour politikens ramar under den nya klimatregimen. Med ett enkelt schema visar han hur den moderna politikens klassiska kraftfält, mellan polerna det lokala och det globala, satts ur balans av en tredje pol, som han benämner det jordiska men som väl också skulle kunna kallas ekologin. Den etablerade politiken stöts bort av denna tredje pol, i panik eller förnekelse, tydligast hos demagogerna på högerkanten men också i de liberala dagdrömmarna om att fixa klimatet med grön teknologi och hållbar tillväxt. Av den allians mellan gröna och sociala krafter som för Latour är det enda tänkbara politiska svaret på utmaningen från det jordiska, syns än så länge inte mycket till.Så var landar vi? Är framtiden ett hot eller ett löfte? Kanske både-och? Det enda som verkar säkert är att vi lever i en tid när mycket vi nyss tog för givet inte gäller längre; en tid som tvingar oss att tänka om, tänka nytt. Se på vår värld med en förändrad blick. Ja, faktiskt en storslagen epok, på sätt och vis. Vår planet sedd utifrånDet var på julaftonskvällen 1968 som astronauterna på Apollo 8 Frank Borman, James Lovell och William Anders kanske för gott förändrade jordinvånarnas bild av sin planet. Inför uppskattningsvis en miljard tevetittare i sextiofyra länder sände de i ungefär en halvtimme live från rymdfarkosten, som befann sig i omloppsbana runt månen; visade bilder på månytan och den omgivande rymden, där jorden framträdde som en ljusblå halvsfär, och avslutade seansen med att i tur och ordning läsa högt ut Bibelns Första Mosebok. Jag var själv för liten för att komma ihåg något av detta rymdhistoriens mest patetiska ögonblick, och eftersom det måste varit mitt i natten i Sverige är det kanske inte många andra här som gör det heller men bilderna som William Anders tog av jorduppgången över månen har jag sett så många gånger att de har bränt sig fast i hjärnbarken. Vår sköra blå planet, svävande som en bräcklig julgranskula i fritt fall genom den kosmiska natten.Om termodynamiken haft sin gång borde nämligen Jordens atmosfär se ut som på Mars eller Venus;Sedan dess har vi börjat vänja oss. Ändå var det så man fick en klump i magen när rymdsonden Osiris-Rex nästan exakt femtio år senare, i december 2018, på väg genom asteroidbältet vände sin kamera hemåt och knäppte en bild där jorden framträder som en bara knappnålsstor lysande stjärna i den svarta tomheten, med månen som en ännu mindre liten prick precis intill. De här bilderna skapar en svindel som rycker tankarna ur deras invanda omloppsbanor som den engelske geofysikern James Lovelock skriver i sin banbrytande bok Gaia från 1979 är det kanske det här som är rymdforskningens verkligt avgörande landvinning: att den har fått oss människor att se på vår planet utifrån, från rymden. Se den, alltså, som något mer än bara summan av sina organiska och fysiska processer. Som något sammanhängande och helt.Lovelock fick impulsen till sin Gaiahypotes när han arbetade som gästforskare hos den amerikanska rymdfartsstyrelsen NASA i Kalifornien i mitten på sextiotalet. Han ingick i ett forskarlag som just då var mitt uppe i ett projekt som handlade om att försöka hitta tecken på liv på Mars. Metoden var att genom att analysera teleskopfotografiernas färgspektra försöka identifiera atmosfärens sammansättning, och Lovelock och hans team kom till stort förtret för sina uppdragsgivare rätt snart fram till att Mars måste vara en död planet. Dess atmosfär befann sig i ett kemiskt jämviktstillstånd, det vill säga den motsvarade precis det man kunde förvänta sig enligt termodynamikens andra lag, som slår fast att alla kemiska och fysikaliska processer förr eller senare planar ut mot det man kallar värmedöden, eller med ett annat uttryck maximal entropi.Det var när Lovelock sedan betraktade Jorden med samma blick som polletten trillade ner. Om termodynamiken haft sin gång borde nämligen Jordens atmosfär se ut som på Mars eller Venus; framför allt syret skulle ha varit i det närmaste försvunnet och ersatt av koldioxid. Planeten borde då ha varit antingen djupfryst eller kokhet. Kunde det vara så, frågade sig Lovelock nu, att ett definierande kännetecken på liv var just att dess processer motverkade entropi? Idén var inte helt ny, men för Lovelock krokade den i en annan tankegång som gjorde den smått visionär: för kunde det då också vara så att livet på jorden var systemiskt sammantvinnat i något som liknade en enda gigantisk organism? Vars gemensamma syfte i så fall var att förhindra ökningen av entropin, det vill säga se till så atmosfärens temperatur och andra livsnödvändiga förutsättningar var i balans?När Lovelock publicerade sin hypotes som förresten fick namnet Gaia av hans granne, författaren William Golding möttes den av hån och förakt från ett i stort sett enigt vetenskapssamhälle. Lovelock anklagades för kvasivetenskaplig romantik och nyandlig spekulation. Och det är sant, Gaia är inget vetenskapligt verk. Den är en populärvetenskaplig idéskrift, ett trots allt rätt väl vetenskapligt underbyggt försök att formulera hur hypotesen skulle kunna se ut, mer i detalj: hur det kan komma sig att syre och metan kan existera samtidigt i atmosfären, hur världshaven fungerar som kemiska reningsverk och hur överflödigt salt tas om hand och deponeras. Till exempel.det som verkligen bekräftas av de senaste decenniernas klimatdebatt är förståelsen av Jorden som ett sammanhängande ekosystem där allt står i relation till vartannatSom Lovelock försiktigt antyder i förorden till senare utgåvor av boken, publicerades Gaia möjligen några decennier för tidigt. Lovelock skrev i en tid när de största miljöhoten stavades luftföroreningar, ozonhål och radioaktivitet, och när en samlad expertis ansåg att vi var på väg mot en ny istid. Lovelocks inställning var att visst, det är nog bra att vara på sin vakt mot allt det där, men Gaia har under årmiljarderna visat en enorm förmåga att anpassa sig. Den ekologiska balansen är känslig, men i positiv mening: när systemet känner av en störning reagerar det och hittar en ny balans. Den största miljökatastrofen, enligt Lovelock, inträffade för två tre miljarder år sedan, när syret släpptes fritt i atmosfären. Men till och med det lyckades Gaia reda ut. Det enda som skulle kunna bli värre är om vi med våra utsläpp av växthusgaser får koldioxidnivån att öka till en punkt där balansen inte går att återställa. Då, säger Lovelock, träder termodynamikens andra lag i funktion.Skrivet, alltså, 1979. Det är svårt att läsa Gaia idag utan att få känslan av att lyssna till en profetisk röst. Den samtida dövheten står i exakt proportion till Lovelocks klarsyn. Inte för att jag vet om hans hypotes är riktig i alla detaljer, men det som verkligen bekräftas av de senaste decenniernas klimatdebatt är förståelsen av Jorden som ett sammanhängande ekosystem där allt står i relation till vartannat och därmed det akuta behovet av en vetenskap som också den kan korsa gränserna mellan disciplinerna. När Bruno Latour plockar upp Lovelocks hypotes i sin stora bok Face à Gaia från 2015, är det just för att förklara hur den ekologiska krisen har tvingat oss att se på världen på ett nytt sätt. Insikten att naturen inte längre är en fond som vi människor avtecknar oss mot, utan ett komplicerat sammanhang vi ingår i, har under det han kallar den nya klimatregimen spritt sig långt utanför ekologernas led. Inför Gaias ansikte står vi vid en punkt där naturen inte längre är ett användbart begrepp. Vi befinner oss, kan man säga, vid naturens slut.Och vad betyder det i så fall för vår syn på oss själva som art? Begreppet antropocen kan ju på sätt och vis ses som ett försök att hantera insikten om naturens slut som alltså övergår i människans epok, logiskt nog men lika logiskt vore ju att inse vår litenhet, att vi på det stora hela mest är en mikroorganism bland andra som i det riktigt långa loppet inte lär ha någon större påverkan på Gaias ämnesomsättning överhuvudtaget. Och kanske är motsättningen mellan de här båda synsätten faktiskt skenbar. Det de i grunden har gemensamt är det som gått förlorat: idén om människan som naturens herre, skapelsens krona som kan forma världen efter sin vilja och föreställning. Han som plötsligt tappade fotfästet framför de stämningsfulla bilderna av jorduppgången den där julaftonskvällen 1968.Tiden rinner utMan brukar ibland åskådliggöra Jordens historia som en urtavla med tjugofyra timmar. På en sådan dygnsklocka uppstår de tidigaste primitiva livsformerna redan någon gång vid fyratiden på morgonen; men det dröjer ända till framåt tio på kvällen innan växterna etablerar sig på land. Dinosaurernas storhetstid infaller några minuter i elva. De allra första människoliknande varelserna lämnar trädtopparna på Östafrikas savanner bara en dryg minut före tolv. Och de tidigaste civilisationernas, arkitekturens och skrivkonstens födelse för sådär sex tusen år sedan, med andra ord början på det vi brukar kalla för historien, inträffar på en sådan här tidslinje ungefär en tiondels sekund före midnatt.Vad som ser ut som ett tekniskt eller vetenskapligt framsteg kan i själva verket visa sig vara ett hot mot vår egen livsmiljö.Att människan, och den mänskliga historien, skulle ha någon speciell betydelse är i det perspektivet en löjlig tanke. Sex tusen år, det är en fis i vinden. Ändå är det precis den tanken som bär upp hela vår moderna, västerländska civilisation. Fram till helt nyligen var det en allmän sanning att människan som den enda intelligenta livsformen besitter en unik förmåga att förstå och därmed behärska naturen. Just med hjälp av sin intelligens, sitt förnuft, har människan lyckats upprätta ett kunskapssystem, kallat vetenskapen, som låter henne betrakta naturen med objektiv blick, dra allmänna slutsatser och på så vis ingripa i naturprocesserna på ett sätt som gagnar hennes syften. Genombrottet för detta tankesystem brukar kallas för den vetenskapliga revolutionen och anses ha ägt rum på 1600-talet när några orädda forskare Galileo inom astronomin, Descartes inom filosofin och Newton inom fysiken bröt med det vidskepliga vaneseendet och lade grunden till en världsbild baserad på noggranna observationer och stringent logik.Att en stor förändring verkligen inträffade på 1600-talet går inte att förneka. Men frågan är vad den handlade om, egentligen. I ett drygt halvsekel nu har den moderna världsbilden varit utsatt för kritik och tvivel. Först atombomben, och vad den förde med sig av kapprustning och domedagsvisioner; därefter miljöförstöringen och vad den förde med sig av larmrapporter och just det domedagsvisioner, har lett till insikt om att vår förmåga att ingripa i naturens processer också för med sig en risk att förändra dem i grunden. Rentav slå ut dem fullständigt. Vad som ser ut som ett tekniskt eller vetenskapligt framsteg kan i själva verket visa sig vara ett hot mot vår egen livsmiljö.Det här borde förstås påverka hur vi ser på arvet från 1600-talets vetenskapliga revolution. Hur rationellt är det mänskliga förnuftet? Ledde detta idéhistoriska genombrott bara in i en fantastisk återvändsgränd? De skeptiska, civilisationskritiska strömningar som kommit att samlas under begreppet postmodernism har visserligen långtifrån alla någon bakgrund i ekologin ändå kan man säga att de förenas av ett ekologiskt förhållningssätt, eftersom ett ledmotiv i kritiken av den moderna världsbilden handlar just om dess benägenhet att isolera fenomenen från varandra, vägra se dem i ett sammanhang. Fysik, filosofi, historia är skilda saker, och får på inga villkor blandas ihop.I den engelske idéhistorikern Stephen Toulmins klarsynta bok Cosmopolis från 1990 är det just den här uppstyckade världsbilden som står i centrum för kritiken. Enligt den moderna självförståelsen nådde Galileo, Descartes och Newton sina upptäckter genom självständiga observationer och resonemang, utan påverkan av historiska eller andra tillfälliga omständigheter. Den bilden har varit viktig, eftersom den förstärker upptäckternas karaktär av tidlösa och universella sanningar. Den moderna vetenskapen har ju nämligen haft sin grund i just detta, i att formulera allmänna lagar för hur materien beter sig, oavsett förutsättningar. Att säga att dessa lagar skulle ha påverkats av den historiska och politiska situation där de formulerades skulle vara detsamma som att medge att deras giltighet också kunde vara av tillfällig, historisk natur.Men även om vetenskapshistorien har fått oss att tro det, så gjordes 1600-talets upptäckter inte i ett historiskt tomrum. Tvärtom deras bakgrund är, som Toulmin konstaterar, både tragisk och dramatisk. Trettioåriga krigets religiösa fundamentalism gjorde slut på renässansens eklekticism och tolerans och utmynnade, när det hade rasat färdigt, i ett helt nytt politiskt landskap där medeltidens myller av feodala imperier och små stadsstater lämnade plats för ett system av centraliserade nationalstater. Och de intellektuella, visar Toulmin, var långtifrån oberörda: redan innan kriget bröt ut såg Descartes och Galileo den nya tiden växa fram och oroade sig för vad den innebar. Deras ambition, att söka säker kunskap och formulera allmänna principer, var ett svar på osäkerheten och oförsonligheten.Så övergick, genom en lång och smärtsam process, renässansens intellektuellt flexibla helhetssyn i en långt mer rigid världsbild där gränserna mellan själ och materia, människa och natur var skarpa och stabila. Ett sådant synsätt harmonierade också bättre med den nya tidens ändrade politiska förhållanden. Det är denna överensstämmelse Toulmin lägger in i begreppet cosmopolis. Under antiken och medeltiden var det en självklarhet att se ett samband just mellan natur och samhälle, kosmos och polis man tänkte sig med andra ord att det fanns en naturlig samhällsordning som bättre än andra reflekterade den kosmiska ordningen.Människans tid på jorden kan visserligen verka futtigt kort, men man kan också vända perspektivet.Det moderna, vetenskapliga tankesystemet kastade med sitt eget sätt att se den sortens vidskepelser åt sidan. I verkligheten, säger Toulmin, bytte den alltså bara en version av kosmopolis mot en annan. 1600-talets motrenässans satte fysikens och matematikens universella principer i centrum för en politisk världsbild där kungamakten var den sol som resten av det samhällslivet kretsade kring, i alltmer perifera cirklar. Mellan det mänskligt besjälade och den själlösa materien fanns en skiljelinje lika djup och avgörande som mellan de styrande klasserna och deras underlydande, massan. Följaktligen fanns heller ingen vetenskap vad gällde mänskliga ting, som historia och psykologi. Den som ifrågasatte dessa dogmer på 1700-talet gjorde det inte utan risk. Kätterska åsikter levde vidare i de undre befolkningslagren eller förvisades till kolonierna i Nordamerika och Australien. Först med romantiken i början på 1800-talet började denna strikta världsbild kritiseras och så sakteliga luckras upp.Så kanske kan man fråga sig hur det kosmopolis ser ut som idag, efter postmodernismens attacker och ekologins väckarklockor, kan fungera som tankemodell för det välfungerande samhället. Frågan är väl också i hur hög grad vi egentligen har brutit med den moderna världsbilden. För även om den rent mekanistiska samhällssynen kanske inte har så många anhängare längre, så är matematikens principer än idag helt grundläggande för hur samhällsdebatten förs. Den klassiska nationalekonomins ekvationer och modeller sätter fortfarande ramarna för vad som ses som politiskt möjligt att diskutera, och begränsar därmed horisonten även för det teoretiskt tänkbara. Människans tid på jorden kan visserligen verka futtigt kort, men man kan också vända perspektivet. Om vi på en tiondels sekund har lyckats aktivera jordklockans alarmfunktion vad kan vi då inte hinna uträtta på nästa tiondel?Demokrati på paus?Det går faktiskt att bestämma en exakt tidpunkt för när den moderna västerländska civilisationen på allvar började tvivla på sig själv. Klockan kvart över åtta på morgonen den 6 augusti 1945 fällde USA den första atombomben över den japanska staden Hiroshima. Albert Einstein, som med sin forskning var med och utvecklade principerna för bomben, lär visserligen ha sagt att han inte ansåg att atomenergin hade skapat något nytt problem utan bara gjort det mer trängande att lösa ett problem som redan existerade. Det kan hända. Men i ögonen på miljoner människor efter kriget blev atombomben själva symbolen för mänskligt övermod. För en teknisk och vetenskaplig utveckling som löpt amok och hotade själva grunden för vår existens.Frågorna som bomben utlöste går att sammanfatta ungefär: kan en utveckling som leder mot förintelse verkligen kallas utveckling? Om detta är ett vetenskapligt framsteg, måste då inte vetenskapen vara på väg åt helt fel håll? Borde vi kanske helt och hållet sluta tala i de här termerna? Och, om man förlänger resonemanget: hur skulle ett politiskt samtal låta som satte de här begreppen, utveckling och framsteg, i någon sorts ideologisk karantän? Som istället lät sig styras av andra värden, andra, mer sammanhängande, perspektiv?Argumenten för en global, upplyst despoti, som vräker den tröga folkviljan åt sidan har vuxit i styrka.Det har tagit sin tid, men med de senaste decenniernas långsamma ekologiska uppvaknande har de här frågorna börjat hitta in i världspolitikens sammanträdesrum. Ofta maskerade till frågor om just utveckling och framsteg, men i alla fall. Kontrasten mellan teknikoptimism och miljöpessimism, mellan de båda framtidsperspektiv som å ena sidan utlovar det digitala paradiset och å andra sidan profeterar mänsklighetens undergång, har blivit så akut att den är omöjlig att blunda för. Måste man inte tänka sig en tredje väg? Eller mer konkret: om vi nu vet ganska precis vad som krävs för att uppnå enochenhalvgradsmålet måste vi inte alla samarbeta och göra det nödvändiga? Har vi egentligen något val?Den här slutsatsen, att det finns en nödvändig politik som bara väntar på att sättas i verket, har blivit klimatlarmens logiska konsekvens för många engagerade som otåligt ser klockorna ticka på mot den kritiska vändpunkten när allt vi gör kommer att vara förgäves. Det är bråttom, det har varit bråttom länge, och de demokratiska systemen jobbar alldeles för långsamt. Argumenten för en global, upplyst despoti, som vräker den tröga folkviljan åt sidan och kör över oss, som det hette i ett nätupprop för ett tag sedan, har vuxit i styrka. Om det gick under finanskrisen, varför inte nu? James Lovelock, mannen bakom den så kallade Gaiahypotesen, sade redan 2010, när världen i övrigt var upptagen med just finanskrisen, att klimatförändringarna kanske borde få oss att, som han formulerade det, sätta demokratin på paus ett tag, som man annars gör i krigstid.En sådan slutsats förutsätter förstås ett grundläggande antagande, och Lovelock uttryckte även det med ovanlig tydlighet: Människor i allmänhet är helt enkelt inte kapabla att hantera så komplexa frågor. Så kan det förstås vara. Demokratins historia är också historien om dess begränsningar, alla de tillfällen när idealen har fått vika för den ekonomiska eller ideologiska nödvändigheten. Från Lenins krigskommunism till nyliberalernas enda väg löper en tradition av demokrati med förbehåll: lätt att bekänna sig till i teorin, men just i den konkreta situationen nödvändig att, med Lovelocks ord, sätta på paus. Dagens ekopessimism följer samma logik men efter trettio år när det var tillväxten och den ekonomiska konkurrenskraften som inte gav politikerna något val, är det alltså nu själva naturkrafterna som gör oss maktlösa.Och detta alltså just i en epok som fått namnet antropocen. Människans tidsålder. Låter det paradoxalt? Men att makten begränsar även den som äger den är ingen nyhet. Det verkligt paradoxala är snarare att det problem jag tror att Einstein ansåg att atombomben hade gjort så akut att besvara alltså frågan om vetenskapens moraliska ansvar på det här sättet besvaras med att man försöker komma undan just detta ansvar. Ansvar har nämligen makten som sin förutsättning. Den som vill axla det måste vara beredd att välja mellan skilda alternativ. Att inte anse sig ha något val är därför detsamma som att avsäga sig ansvar. Det är, politiskt sett, att istället lägga makten i händerna på ett prästerskap av experter som faktiskt inte nödvändigtvis vet så mycket så säkert som de tror sig veta, som inte heller nödvändigtvis står fria från ekonomiska och andra egenintressen och som, framför allt, är väldigt svåra för allmänheten att kontrollera och därmed utkräva ansvar av.Kina och EU skulle alltså på lika juridiska villkor tvingas förhandla med skogen och Antarktis glaciärerDet var precis detta som skedde under nyliberalismens högkonjunktur. Vi överlämnade all makt till ekonomerna, och vad hände? Vi fick finanskrisen. Den politiska nödvändighet som avtecknar sig vid klimatdebattens horisont är knappast så entydig som den ser ut på håll. Närmare betraktad visar den sig full av moraliska avvägningar, motstridiga konsekvenser och inte minst ideologiska konfliktlinjer av samma slag som skapade atombomben. De gula västarnas uppror i Frankrike är bara ett exempel det började som bekant i en protest mot en orättvis bensinskatt. Klimatfrågorna är politiska frågor, och de kan bara få politiska svar. Jag tror därför att det olyckligaste som kan hända vore om klimatkrisen ledde till en förlängning och fördjupning av den postpolitiska epok som krymper all politisk diskussion till frågor om individuella konsumtionsval. Åka flyg eller tåg? Äta kött eller bönor? Medan subventionerna till bil- och flygtransporterna rullar vidare.Så hur vore det om vi istället försökte tänka större? Om vi istället för att ge upp makten tog den? Istället för att sätta demokratin på paus skruvade upp effekten? Antropologen Bruno Latour skriver att i det han kallar för den nya klimatregimen gäller det att ge politiken tillbaka de materiella, territoriella fundament den har förlorat under den moderna epoken något som, om man vänder på det, är samma sak som att återpolitisera ekologin. Konkret tänker han sig en global församling av vad han kallar territorier, som kan bestå såväl av traditionella nationalstater som av ekologiska enheter av typen hav eller utrotningshotade arter. Kina och EU skulle alltså på lika juridiska villkor tvingas förhandla med skogen och Antarktis glaciärer om de begränsade resurserna.Jag vet inte om det är en fungerande idé. Eller ens en bra idé. Men det är åtminstone en idé och en idé som handlar om att utveckla och utvidga demokratin, inte avveckla eller pausa den. Som Latour skriver: betänk all den tid och intellektuella möda som krävdes för att en gång mejsla fram politiska begrepp som folket eller senare, den sociala frågan. Varför skulle vår tids stora utmaning inte kräva samma ansträngning? Faktum är att det redan finns ansatser till en ordning av det här slaget, i Ecuadors beslut redan 2008 att ge regnskogen i Amazonas vissa juridiska rättigheter. Om politiken är det möjligas konst, skriver Latour, så lär vi behöva mycket konst för att utöka våra möjligheter. Och på allvar rikta politiken mot det enda mål den någonsin kan ha. Framtiden, kära lyssnare.Dan Jönsson, författare och essäist

Ulrika söker efter sin biologiska mamma. Via barnhemmet får hon kontakt. Men mamman vill vara anonym. Ulrika är en hemlighet. Till slut vill Ulrika ändå möta henne. Nyckeln blir ett par örhängen. Ulrika får som barn veta att hon är adopterad. Men det är först som vuxen hon börjar söka efter sin biologiska mor via det barnhem dit hon lämnades efter födseln. Det grekiska barnhemmet förmedlar en kontakt men Ulrika får inte tillgång till moderns namn. Ulrika är fortfarande en hemlighet för moderns nya familj. Men till slut känner hon att hon måste få möta henne för att få svar på sina frågor. Men ska hon våga söka upp henne? Har du avslöjat en familjehemlighet som förändrat ditt liv? Hör då av dig till programmet och Gunilla Nordlund så kan din berättelse bli ett nytt avsnitt av serien. Maila till familjehemligheten@sverigesradio.seProducent för serien är Ola Hemström. 

Så långt Ludvig kan minnas har han haft bekymmer med och ont i sin rygg. Efter två operationer är ryggen i bättre skick, och att cykla har nu blivit Ludvigs stora hobby. Inte bara för att ryggen mår bättre av att cykla utan också för att det är ett bra sätt att hålla igång och utforska sin nya hemstad. Ludvig gjorde några halvhjärtade försök att gå ner i vikt, bland annat räknade han kalorier under en period. Detta tröttnade han dock på då allt skulle letas upp och registreras. Med progrmmet från WW ViktVäktarna uppskattade han den fria frukten och annat som fanns på hans unika NollPointslista. Ett bättre självförtroende var en annan sidoeffekt av viktnedgången och även om han nu börjar förstå storheten i det han gjort, får han ständigt påminna sig själv om att det är en bedrift. Lyssna och låt dig inspireras av Ludvig och hur han blott 21 år ung gjort en resa för sin hälsa som kommer att gagna honom för resten av livet!

Sillen är liten till storleken men har en gigantisk betydelse för havens ekosystem. Felberäkningar av bestånden har lett till överfiske och sillen är inte lika vanlig längre. Men nu skärps räknemetoderna. Programmet är en repris från 19 april 2022. Det finns ungefär tusen miljarder sillar. Den imponerande mängden betyder inte att det går att fiska upp hur många ton som helst, utan att bestånden minskar. Att korrekt uppskatta hur många sillar det finns i olika områden är en förutsättning för att kunna sätta upp lagom stora fiskekvoter som inte leder till överfiske. Där har forskarna bland annat tagit genetiken till hjälp.I programmet hörs: Henrik Svedäng, fiskforskare vid Stockholms universitet; Mikaela Bergenius Nord, forskare på Institutionen för akvatiska resurser, SLU Aqua vid Sveriges lantbruksuniversitet; Leif Andersson, professor i funktionsgenomik vid Uppsala universitet. Reporter Sara Sällström Producent Peter Normark peter.normark@sverigesradio.se

"Blessing in disguise" är ett engelskt uttryck som i direkt översättning till svenska betyder välsignelse i förklädnad. Ikväll vill vi höra om din motgång som i slutändan ledde till något bra. Anna Bergendahl gör debut som programledare i Karlavagnen och hon är nyfiken på när du varit med om en händelse som i stunden var tuff och jobbig men som du i efterhand vet ledde till att livet blev bättre. Har du stött på hinder i livet som gjort att du stannat upp och valt en annan, bättre riktning? Har du varit med om en kris som du gått starkare ur? Eller har du gått igenom något som du i efterhand kan se gjort ditt liv lite bättre?Ring till oss och dela med dig på 020-22 10 30 eller maila till karlavagnen@sverigesradio.se

Sofia var sjukskriven för utmattning i 9 månader efter att ha arbetat en stor av sitt liv i krigszoner och utan att hon visste det så hade hon drabbats av en svår PTSD. Hon hade dessutom ett arbete med ett högt tempo och hon jobbade dag och natt. Utöver detta så levde hon utanför sig själv. Hon ville bli uppskattad för allt jag gjorde och tog inte hand om sig själv. Utmattning ledde som för så många andra till en stor förändring. Lyssna till en härlig person med ett stort hjärta och erfarenheter att dela med sig av.Sofia berättar om ett konstprojekt och om att hon börjat arbeta med Reiki. Kolla in hennes projekt här: See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Socialdemokraterna säger nu ja till en svensk ansökan till försvarsalliansen Nato. Detta ett halvår efter att försvarsminister Peter Hultqvist lovat att aldrig medverka till en sådan process. Hör om stegen som ledde Sverige hit. På kort tid har frågan om svenskt Natomedlemskap blivit glödhet. Men svängen bort från alliansfrihet vid krig är inte särskilt plötslig, enligt Tomas Ramberg, Sveriges Radios inrikespolitiska kommentator. Det är de små stegen de sista två decennierna som man ska se i en helhet, säger Tomas Ramberg.Hör om de historiska ögonblicken som lett Sverige närmare försvarsalliansen Nato.Medverkande: Tomas Ramberg, politikkommentator på EkotReporter: Marina Nilsson MalmströmProgramledare: Marcus NilssonProducent: Julia Juhlin Karlsson

Denna vecka avgörs om Sverige ska ta ett historiskt steg in i Nato efter Rysslands invasion av Ukraina. Men Vänsterpartiet tror att vår säkerhet skadas av ett Nato-medlemskap. Hur ser partiets säkerhetspolitiska alternativ till Nato ut? Samma dag som Nooshi Dadgostar intervjuas i Ekots lördagsintervju, den 13 maj, har regering och riksdagspartiernas representanter presenterat den säkerhetspolitiska analysen som ska ligga till grund för beslutet om Sverige ska gå med i Nato. Nooshi Dadgostar tycker att analysen är för tunn och saknar konsekvensanalyser om risker för Sverige med ett svenskt Nato-medlemskap."Vi kommer att riskera en eskalering i vårt närområde och i Östersjön som höjer motsättningarna och konflikterna. De finns risker för kärnvapeneskalering"Men vilka alternativ till Nato ser Nooshi Dadgostar? Och på vilka sätt begränsas Sveriges handlingsutrymme om vi går med i försvarsalliansen? Om Nooshi Dadgostar:Namn: Nooshi Dadgostar, partiledare Vänsterpartiet Ålder: 36 år Bakgrund: Aktiv inom Ung vänster, kommunpolitiker i Botkyrka och var med och startade proteströrelsen Alby är inte till salu. Invald i riksdagen 2014. Ledde den statliga utredningen "Ett snabbare bostadsbyggande" 2017. Blev vice partiledare för Vänsterpartiet 2018 och partiledare 2020.Gäst: Nooshi Dadgostar, partiledare Vänsterpartiet Kommentar: Mats Eriksson, politik- och försvarsreporter på Ekot Programledare: Henrik Torehammar Producent: Katarina von Arndt och Maja Lagercrantz Tekniker: Hanna Melander

Idag gästas podden av Talang-finalisten och artisten Tomas Kaya som sitter på en otroligt stark historia om en uppväxt fylld av missbruk, medberoende och våld i hemmet. Hur gör man för att våga bryta med familjen? Och hur tar man sig vidare på egna ben?

Sillen är liten till storleken men har en gigantisk betydelse för havens ekosystem. Felberäkningar av bestånden har lett till överfiske och sillen är inte lika vanlig längre. Men nu skärps räknemetoderna. Det finns ungefär tusen miljarder sillar. Den imponerande mängden betyder inte att det går att fiska upp hur många ton som helst, utan att bestånden minskar. Att korrekt uppskatta hur många sillar det finns i olika områden är en förutsättning för att kunna sätta upp lagom stora fiskekvoter som inte leder till överfiske. Där har forskarna bland annat tagit genetiken till hjälp.I programmet hörs: Henrik Svedäng, fiskforskare vid Stockholms universitet, Mikaela Bergenius Nord, forskare på Institutionen för akvatiska resurser, SLU Aqua, vid Sveriges lantbruksuniversitet, Leif Andersson, professor i funktionsgenomik vid Uppsala universitet. Reporter Sara Sällström Producent Peter Normark peter.normark@sverigesradio.se

Patrick Siegbahn är den oberoende riskanalytikern som började titta närmare på bolaget Allra 2016. När härvan började rullas upp följdes tiden efteråt av bedragare, avlyssning och dataintrång.

I veckans avsnitt av ”Så in i Själen” så har jag bjudit in författaren och företagsägaren Karoline Lindboe Englund, vars liv förändrades dramatiskt 2018. En händelse, en livskris, som skulle komma att bli hennes största framgång – Hon bestämde sig för att bryta upp och lämna Jehovas vittnen. Plötsligt stod hon ensam utan sitt tidigare sociala nätverk, utfryst och bortstött för att hon valt att lämna. Församlingsmedlemmar beordrades att klippa kontakten och hon blev isolerad. Men mitt i den sorgen och förtvivlan så fann Karoline sin väg. Fann det som kändes sant för henne i hennes själ. Och allt det här pratar vi mer om i vårt samtal i ”Så in i Själen”.Skicka in din hälsning om vad kärlek är för dig, antingen som röstmemo eller i text till marcus@silverdrakeforlag.se och var med i "Så in i Själens Alla Hjärtans special" den 14 februari ❤️Under hela kärleksmånaden februari så sänker Bokus min bok ”Så in i Själen" med 20 kr . Koden och rabatten gäller mellan 1- 28 feb. Här är länken https://www.bokus.com/agneta-sjodin Och Koden är alltså SJÄLEN, med stora bokstäver. Producerat av Silverdrake Förlag.Redaktör: Marcus Blomgrenmarcus@silverdrakeforlag.sewww.silverdrakeförlag.se See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Karl-Bertil Jonsson har en enda hjälte, nämligen Robin Hood. Kring jul är Tage Danielssons unge brevbärare mer aktuell än nånsin. Legenden om Robin Hood har sina rötter i 1300-talet och de egenskaper han tillskrivits är allt annat än bara vackra. Henrik Arnstad, historiker och journalist, kan allt om Robin Hood och tävlar själv i den anrika sporten långbåge-skytte, ett vapen som revolutionerade både synen på krig och demokrati. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Det här med att växla upp i karriären när du precis blivit mamma är tufft. För Rebecca var det så. Hon fick en chef roll samtidigt som hon har tre barn och det yngsta barnet var ett år. Det kändes inte rätt inombords. Det var precis som om hon fick gå emot hela sitt hjärta när hon gick till jobbet. Detta ledde tillslut en utmattning. Att gå emot vad som är sant för sig själv leder ofta till utmattning. En utmattning som fick henne att börja tänka på nya sätt. Rebecca separerad, skaffade eget boende och fann sig själv. Detta ledde även till en ny karriär. Och idag lever hon tillsammans med sin man igen. Men på nya premisser. Lyssna till en modig kvinna. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I detta avsnitt intervjuas Mattias Feldt. Mattias driver bland annat Nya Inrednings Montage AB, ett företag som erbjuder tjänster inom Montage, Inredning, Bygg & Design. Dessutom är Mattias delägare i Fraternal Invest, ett företag som bygger, äger och förvaltar kontors- och lagerlokaler i Malmö med omnejd.

Mariam berättar om sin uppväxt. Om hennes sökande som ledde till studier i kristen tro. Det var först när hon hamnade i Frankrike som hon kom i kontakt med muslimer och islam. En kontakt som senare ledde till att hon konverterade till islam.Besök gärna vår hemsida: www.koranpodden.se.Följ vårt arbetefacebook.com/koranpoddeninstagram.com/koranpodden/Stöd KoranpoddenOm du finner någon glädje eller värde i vad jag gör, snälla överväg att donera ett valfritt belopp. Alla donationer går till att utveckla och marknadsföra Koranpodden. Swisha ett frivilligt belopp till swish 123 669 10 18 (Support Koranpodden) eller via bankgiro 5271-8053.Bli månadsgivare! Klicka här.

Del fyra av sommarpoddserien och det diskuteras roadtrips, barnuppfostran och inredning.Malin delar med sig av sitt kvinnligaste ögonblick och Linda berättar varför det inte är värt att ta med barn på semesterresor. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I detta avsnitt intervjuas Hampus Jakobsson som är en av grundarna bakom TAT, ett företag som bland annat sysslade med användargränssnitt. TAT arbetade med några av de absolut största mobila varumärkena som Samsung och Sony Ericsson. År 2010 såldes bolaget till Blackberrytillverkaren RIM för 150 miljoner dollar.

- Jag vill bli en normalviktig 85-åring så nu är tiden då jag körde på olika quick-fix för alltid förbi. Orden är Martinas som efter många snabba och kortsiktiga bantningsförsök kom till insikt om att tiden inte spelade någon roll. En viktig förändring för henne har varit att börja äta regelbundet, mellanmål är hennes bästa vän. Hon har gått från att vara en person som ätit samma mat hela tiden till en som älskar att experimentera med nya smaker och nya recept. Och sin rädsla för att misslyckas ännu en gång, gav henne motivation att hitta drivet som tagit henne dit hon är idag!

I detta avsnitt intervjuas civilekonomen Peter Johansson som är en av grundarna bakom Additude. Additude är ett bolag som inte bara sysslar med att leverera innovationsstöd, strategisk rådgivning och tillväxt utan också IOT lösningar vilket innefattar både konstruktion, elektronik och mjukvara. Bolaget omsatte år 2019 cirka 180 mkr.

Hans föräldrar var så lyckliga för att han slutat att spela, hans kompanjoner på marknadsföringsbyrån han varit med och startat trodde att allt gick fint. Men i själva verket hade han lurat dem alla. Många förstår sig på problem med alkohol eller droger men när det kommer till spelmissbruk är kunskapen mycket mindre. Det försöker vi ändra på i veckans avsnitt. Adam Kirstein Reuterswärd, som idag jobbar på ett behandlingshem för spelberoende, kommer till studion för att dela med sig av sin historia och belysa det osynliga beroendet. Har du som lyssnar en hemlighet du vill dela med dig av? Ring vår telefonsvarare och berätta efter pipet. Telefonnummer: 08-7843300 Du kan också skicka vykort till: P3 Hemligheter, Box 98, 651 03 Karlstad Det går även bra att maila till p3hemligheter@sr.se.

Det var mer eller mindre en slump att Ulrika kom igång med sin hälsoresa. Men när väl första steget var taget fanns det ingen återvändo, i synnerhet inte som läget visade sig vara värre än hon trott. Många kilo senare är hon tacksam att det blev som det blev.  Och det som fick henne att vakna till, håller henne fortfarande på tårna. För tillbaka till där hon var tidigare, det vill hon inte!

Efter sju års kamp fick invånarna i Kallinge i Blekinge rätt. De boende ska få skadestånd för att dricksvatten från det kommunala vattenbolaget var förorenat av PFAS-kemikalier. Men den som släppte ut kemikalierna går fri. För några veckor sedan kom domen i PFAS-målet. De drabbade i Kallinge segrade mot kommunen i tingsrätten. PFAS hamnade i blekingebornas vattenkranar efter att Försvarsmakten använt brandskum som innehöll kemikalierna, vid sin flygflottilj i området. Men det var det kommunala vattenbolaget som blev skadeståndsskyldigt. Och en av konsekvenserna kan bli ökade kostnader för landets vattenkonsumenter. Programledare: Niklas Zachrisson Reporter: Daniel Värjö Producent: Mona Hambraeus

En keps med texten "Skrota skolplattformen" blev startskottet för ett gäng utvecklare som tröttnat på Stockholm stads skolplattform, en plattform som har kostat cirka en miljard i utveckling och drift sedan 2012. Christian Landgren är en av de mest aktiva i projektet och en av många frustrerade föräldrar som har tvingats in i Stockholms skolplattform. I det här avsnittet pratar vi om.-Varför har han tillsammans med ett tiotal utvecklare skapat den Öppna skolplattformen?-Hur Stockholm stad ständigt försöker stänga ner Öppna skolplattformen.-Hur dagens upphandlingshandlingsregler inte är anpassade för modern systemutveckling.-Om relationen till Stockholms stads it-experter och beslutsfattare.-Om anstormningen av förfrågningar om att använda Öppna skolplattformen i andra kommuner.-Om den heta debatten på Twitter mellan parterna.-Hur hanteringen av personuppgifter går till. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Efter att Tobias bil *host* såg till att vårat planerade Serbien-avsnitt inte blev verklighet så ställde vi svårtflirtat om till ett annorlunda spontant avsnitt. Vi dricker vin, pratar guldklimpar på senaste och kommande släpp på Systembolaget. Som även de får sig en släng av Tobias slev. Välkomna.

Att vi alla har vårt eget varför blir väldigt tydligt under samtalet med Jenny. Hon och hennes man har vid flera tillfällen gått ner i vikt på diverse olika sätt, dock utan större framgång, åtminstone vad det gällde hållbarheten. De drevs också av en stor längtan efter barn, men det ville sig tyvärr inte varför de sökte hjälp. Det blev startskottet på en resa med WW ViktVäktarna som öppnade en helt ny värld och som inte minst gav dem det de så innerligt längtat efter, en liten kille. 

Nyheterna Radio 12.00

Max Wiman, Fredrik Hedenskog och Fredrik Lindstrand pratar igenom Malmö FF:s 4–0-seger mot Sirius (och det guldfirande som följde) och imponeras av MFF:s styrka och stabilitet i lägen när serien ska avgöras. Anders Christiansens positiva covid-19-besked berörs såklart också, men framför allt handlar det här avsnittet om detaljerna, händelserna och besluten som bidrog till att göra Malmö FF till svenska mästare 2020.

I Karlavagnen söndag är det du som väljer ämnet. Vill du berätta om något som hände i somras, något du hoppas ska hända eller bara om något som engagerar dig? Programmet börjar när finalen i Champions League är avgjord, vilket blir efter kl. 23. Men underbart är kort! Och kanske är det precis det du vill prata om, något som var underbart men kort? Ordet är fritt! Lärde du dig något nytt under sommaren som gått? Var du med om någon händelse som du inte kan släppa? Ledde semestern till ett nytt intresse eller en ny insikt? Eller vill du berätta om något som du väntar på ska hända? Något du hoppas på eller är orolig inför? Har du ett nytt jobb, men ännu inte träffat dina kollegor eftersom ni jobbar på distans? Jobbar du inom vården och funderar över hur hösten ska bli? Är du en av många som blivit av med jobbet, hur tacklar du det? Hoppas du snart få träffa din förälder, utan att ha ett plexiglas emellan? Eller ska vi prata om något helt annat? Blommor, bilar, båtar, hästar, hundar, hus, fåglar, familjen, frimärken - allt får plats! Karlavagnen söndag leds av Mona Wahlund, med start efter kl 23. Telefonslussen öppnar 22:00 och nås på 020-22 10 30. Men redan nu kan du mejla till p4karlavagnen@sverigesradio.se eller kommentera i sociala medier där vi heter Karlavagnen i P4.

I veckans avsnitt så berättar Amanda och Celine om några historier från förr där tinderdejterna inte ledde till ligg men var fruktansvärt hemska ändå och deras åsikter om vad killar borde skicka istället för oönskade dick pics. Ni kan kontakta oss via vår instagram: Vararlignupodcast där kan ni även hitta bilder och kommentarer relaterande till avsnitten.

Fysik, matte och ett telefonsamtal ledde Krister till Jesus [Intervju] by Insidan

Sommaren 1908 kokar det i Malmö. I ett land fyllt av strejker är det kanske som mest spänt här, bland stadens hamnarbetare. Skott från de brittiska strejkbrytarna leder till en motattack som kommer bli en av det svenska 1900-talets mest kända händelser. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Inspelad undervisning från höstlägret 2013 med temat: "Lärjunge 2013 - att våga lyda, lida och leda".

Inspelad undervisning från höstlägret 2013 med temat: "Lärjunge 2013 - att våga lyda, lida och leda".

Möt Magnus Fridh, Ashtangayogi, Meditationslärare, Musiker och författare. När Magnus växte upp i lilla Karlshamn så skulle världen komma att öppna sig genom en rad engelska punkband, men kanske ännu mer genom familjens tibetanska fosterbarn Karma. Lite hoppiga och splittrade Magnus började tidigt meditera och Buddhism och Nepal skulle bli ett avgörande nav kring Magnus framtida livsval. Här berättar Magnus om hur nära han var att gå i kloster, hur de akademiska studierna la ett krokben för hans förståelse för meditation och hur 80-tals punken och den rebelliska poeten Bruno K Öijer faktiskt bidragit till hans andra bok ”Att vara stilla när allt skyndar”. Vi säger välkommen till Magnus och välkommen till DIG som lyssnar.

Efter 30 år som anställd på förskola gick Birgitte Holmqvist in i den berömda väggen. Men det som inleddes som en mörk period vändes till något gott när hon började använda tiden till att få utlopp för sin passion.

Han är en av våra största Tv-profiler, en legendar inom sportjournalistiken och var verksam som sportkommentator i 43 år. Utöver sina många sportuppdrag så gjorde han gjorde stor succé tillsammans med Björn Skifs i Kryzz. Ledde familjeunderhållningsprogrammet Det kommer mera och vann 1992 det stora journalistpriset. Här i Elfving möter blir det ett samtal om Arnes tid i skolan och om hur gympaläraren räddade Arne från att bli underkänd. Arne berättar också om hur han upplever att livet rättat sig efter hans takt, att han har haft turen att det dykt upp saker vid rätt tillfälle genom livet. Vidare berättar Arne om tillfälligheterna hur han kom in på TV och att han har mycket att tacka Lars-Gunnar Björklund för. Det underliga att det alltid gått bra för Sverige när Arne refererat och hur förbundet krävde att Arne Hegerfors skulle kommentera när Sverige spelade. Att han haft lätt för sig när det kommer till att arbeta med sport. -Det som man är intresserad av behöver man inte plugga, det åker bara rakt in, berättar han för Ulf Elfving. Han berättar även om sitt stora intresse för musik och hur han tidigare inte kunde passera en skivbutik utan att köpa något, -Jag är våldsamt musikintresserad. Arne säger att han idag mår bra och känner att han haft en stor tur trots stroke, hjärtinfarkt och hjärntumör på kort tid. -Jag har en fantastisk fru som tagit hand om mig och tre fantastiska barn och vi har det hur bra som helst, berättar Arne Hegerfors för Ulf Elfving.

För tre år sedan flydde Kadir Çolakoğlu med sin hustru och två barn från Erdoğans Turkiet. De förföljdes genom Malaysia innan ett nytt liv i Sverige blev deras räddning.Det var en tid då Kadir såg golf som en otillgängligt snobbsport som bara turister i Antalya och Belek höll på med.I dag träffas vi på Malmö Burlöv Golfklubb där Kadir berättar om hur han blev golfare – och om en resa som tar kol på många fördomar.Three years ago Kadi Çolakoğlu together with his wife and two kids fled Erdoğan's Turkey. They were followed through Malaysia before Sweden provided them with a chance for a new life.It was a time when Kadir saw golf as a upper class sport only played by turists in Antalya and Belek.Today we meet att Malmö Burlöv Golf Club where Kadir explains how he became a golfer – about a journey that crashes prejudice.This episode is in Swedish.

Ann Engström har typ 2-diabetes och har även drabbats av hjärtinfarkt. Det är hon tyvärr inte ensam om. Hör Anns berättelse och expertens svar på hur och varför diabetes är en hjärtfråga och vad som kan göras för att minska risken att drabbas av problem med hjärtat och blodkärlen.

I avsnitt 100 av Hillman Podden tar vi ut svängarna lite och berättar om vår entreprenörsresa. Du får veta lite mer om vår bakgrund och hur det gick till när vi öppnade Hillman Academy för knappt 2 år sedan. Vad vill du att vi tar upp i podden framöver? Skicka ett meddelande till oss och berätta via sociala medier eller här: https://hillmanpodden.se/100   Hillman Podden produceras av HillmanAcademy.se - utbildningsportalen för dig som vill jobba smart digitalt.

– Vi vill ha den grymmaste fonden, men vi vill också driva förändring och förändra affärsmodellerna, synsättet och vi vill ha den typen av personer som ser framåt och är visionära som investerare. Och vi är jättestolta och glada över vilka de är, säger Susanne Najafi. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Dan Jönsson reflekterar över framtiden i ljuset av samtidens dystopier och utopier i denna fyrtio minuter långa specialessä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag ska berätta om framtiden. Vi lever i en storslagen epok, när mänskligheten står på tröskeln till att, en gång för alla, göra sig fri från sina fysiska begränsningar. Om bara några årtionden kommer robotar att kunna utföra de flesta betungande och monotona arbeten. Med självkörande bilar blir trafiken säker och effektiv. Kompressionsteknik och superbatterier gör gamla orena bränslen föråldrade och förpassar energiproblemen till historien. Digitala kommunikationer skapar en global enhetscivilisation, där kulturella motsättningar blir alltmer sällsynta. Avancerad bioteknik lär kunna spåra och förebygga inte bara de flesta allvarliga sjukdomar, utan också helt normala åldersförändringar. Den första människan som kommer att leva i tusen år kan kanske redan vara född. frågan är om inte framtiden just nu är mer polariserad än någonsin. Men vi lever som vi vet också i en epok när mänskligheten står på tröskeln till att, en gång för alla, förstöra förutsättningarna inte bara för sin egen fortlevnad utan också för mycket av det övriga livet på jorden. När hälften av alla vilda djur har försvunnit på bara några decennier. När halten av koldioxid i atmosfären ligger på en nivå som är högre än på flera miljoner år. När det tycks alltmer säkert att de skenande växthuseffekterna inte längre går att hejda på en rimlig nivå utan kommer att göra allt större delar av planeten obeboelig, med krig och flyktingströmmar som följd. Vad hjälper oss då våra robotar och superbatterier? Vad spelar det för roll om en människa kan leva i tusen år när mänskligheten ändå kommer att gå under? Den första människan som får uppleva slutet för vår civilisation kan möjligen redan vara född. Jag är väl knappast ensam om att ha svårt att få det här att gå ihop. Självklart är det så att varje tid i någon mening slits mellan hopp och förtvivlan, mellan utopi och dystopi men frågan är om inte framtiden just nu är mer polariserad än någonsin. Som jag minns den, framtiden, från min egen uppväxt var avståndet mellan paradis och domedag visserligen betydande även då, men inte alldeles oöverstigligt. Å ena sidan visionerna om en bättre renare, fredligare, mer rättvis värld, å andra sidan hoten från miljöförstöring och kärnvapenkapprustning. Men både visionerna och hoten var mänskliga i omfattning. Den ekonomiska och tekniska utvecklingen gick att styra, kärnvapnen gick trots allt att plocka bort och destruera. Den framtid vi står inför idag är däremot vad gäller både hoten och visionerna övermänsklig till sina dimensioner. Åt ena hållet klimatförändringar som det redan verkar vara försent att bringa under kontroll, åt det andra en teknisk utveckling som mer eller mindre ser ut att driva sig själv mot något som ingen riktigt vet vad det är. Man kan tänka sig att det är denna väldighet i perspektiven som får vår tids politik att verka så handlingsförlamad, så viljelös och kortsynt. Medan glaciärerna smälter pågår ilskna debatter om flygskatter och elcykelsubventioner; medan de digitala algoritmerna rusar vidare mot singulariteten diskuteras hotet från de fientliga trollfabrikerna. Som den tyske filosofen Richard David Precht formulerar saken förhåller sig politikerna till framtiden ungefär som till vädret, som om valet stod mellan att fälla upp ett paraply eller hålla sig inomhus. Just i en tid alltså, när den mänskliga civilisationen står inför det största hotet, men också de största möjligheterna någonsin i sin historia. alla politiska visioner från och med nu, och faktiskt sedan några decennier tillbaka, måste ses i ljuset av den ekologiska krisen. Hur hotet ser ut vet vi, men vilka är då möjligheterna, helt konkret? Ja för Precht handlar de i alla fall inte om evigt liv, om en digital världsgemenskap, eller om superdatorer inopererade i pannloben. Allt som är tekniskt möjligt är, för det första, inte nödvändigtvis eftersträvansvärt. Vad skulle vi använda den jordiska evigheten till? Skulle vi verkligen bli klokare om vi fick all världens kunskaper och färdigheter på ett chip i hjärnan? Redan med dagens sökmotorer och gps-system har basala förmågor, som att läsa en karta eller memorera vissa basfakta, börjat framstå som nästan omoderna: är det ett framsteg? För det andra, konstaterar Precht, är den ekologiska krisen och den digitala revolutionen inte två skilda ting, utan i mångt och mycket två sidor av samma mynt. Var ska, till exempel, all den energi som framtidens digitala superservrar kommer att behöva, egentligen tas? Enbart de dataservrar som producerar nya bitcoin kräver idag lika mycket elektricitet som hela Danmark. Prechts bok har titeln Jäger, Hirten, Kritiker jägare, herdar, kritiker: en blinkning åt Karl Marx gamla idé om människans roll i det kommunistiska samhället, och även för Precht ett sätt att ringa in något slags politisk vision. Den digitala utopin kan handla om helt alldagliga ting, sådana som faktiskt gör världen bättre, rent konkret. Självkörande bilar är ett exempel, ett annat medicinsk diagnostik. Men det som verkligen kommer att betyda något i vår framtida vardag är enligt Precht automatiseringen av arbetslivet. Här finns en enorm, frigörande potential, när slitsamma och monotona arbeten försvinner och gör det möjligt att ägna tiden åt sådant som faktiskt betyder något. Förutsatt förstås att försörjningen garanteras med en ordentlig basinkomst. Kanske kan det vara utopi nog. Vad det handlar om är att alla politiska visioner från och med nu, och faktiskt sedan några decennier tillbaka, måste ses i ljuset av den ekologiska krisen. Den franske antropologen Bruno Latour har uttryckt det som att vi står inför en ny klimatregim som i grunden ruckar inte bara ramarna för politiken utan hela vårt sätt att se på världen. Naturen är inte vad den var: ett objekt för mänsklig kartläggning och kolonisering. Jordens organiska processer, inser vi nu, hänger samman, reagerar på varandra. I och med det är inte heller historien längre vad den var: en berättelse som med alla sina tragedier ändå leder stadigt framåt. Den moderna utveckling som har orsakat den kris vi nu står mitt i, var kanske i bästa fall bara ett sidospår. Och därför är förstås inte heller politiken vad den var. I en essä från 2018 med den franska titeln Où atterir? Var ska vi landa? eller som den heter i engelsk översättning: Down to Earth, Ner på jorden, skissar Latour politikens ramar under den nya klimatregimen. Med ett enkelt schema visar han hur den moderna politikens klassiska kraftfält, mellan polerna det lokala och det globala, satts ur balans av en tredje pol, som han benämner det jordiska men som väl också skulle kunna kallas ekologin. Den etablerade politiken stöts bort av denna tredje pol, i panik eller förnekelse, tydligast hos demagogerna på högerkanten men också i de liberala dagdrömmarna om att fixa klimatet med grön teknologi och hållbar tillväxt. Av den allians mellan gröna och sociala krafter som för Latour är det enda tänkbara politiska svaret på utmaningen från det jordiska, syns än så länge inte mycket till. Så var landar vi? Är framtiden ett hot eller ett löfte? Kanske både-och? Det enda som verkar säkert är att vi lever i en tid när mycket vi nyss tog för givet inte gäller längre; en tid som tvingar oss att tänka om, tänka nytt. Se på vår värld med en förändrad blick. Ja, faktiskt en storslagen epok, på sätt och vis.   Vår planet sedd utifrån Det var på julaftonskvällen 1968 som astronauterna på Apollo 8 Frank Borman, James Lovell och William Anders kanske för gott förändrade jordinvånarnas bild av sin planet. Inför uppskattningsvis en miljard tevetittare i sextiofyra länder sände de i ungefär en halvtimme live från rymdfarkosten, som befann sig i omloppsbana runt månen; visade bilder på månytan och den omgivande rymden, där jorden framträdde som en ljusblå halvsfär, och avslutade seansen med att i tur och ordning läsa högt ut Bibelns Första Mosebok. Jag var själv för liten för att komma ihåg något av detta rymdhistoriens mest patetiska ögonblick, och eftersom det måste varit mitt i natten i Sverige är det kanske inte många andra här som gör det heller men bilderna som William Anders tog av jorduppgången över månen har jag sett så många gånger att de har bränt sig fast i hjärnbarken. Vår sköra blå planet, svävande som en bräcklig julgranskula i fritt fall genom den kosmiska natten. Om termodynamiken haft sin gång borde nämligen Jordens atmosfär se ut som på Mars eller Venus; Sedan dess har vi börjat vänja oss. Ändå var det så man fick en klump i magen när rymdsonden Osiris-Rex nästan exakt femtio år senare, i december 2018, på väg genom asteroidbältet vände sin kamera hemåt och knäppte en bild där jorden framträder som en bara knappnålsstor lysande stjärna i den svarta tomheten, med månen som en ännu mindre liten prick precis intill. De här bilderna skapar en svindel som rycker tankarna ur deras invanda omloppsbanor som den engelske geofysikern James Lovelock skriver i sin banbrytande bok Gaia från 1979 är det kanske det här som är rymdforskningens verkligt avgörande landvinning: att den har fått oss människor att se på vår planet utifrån, från rymden. Se den, alltså, som något mer än bara summan av sina organiska och fysiska processer. Som något sammanhängande och helt. Lovelock fick impulsen till sin Gaiahypotes när han arbetade som gästforskare hos den amerikanska rymdfartsstyrelsen NASA i Kalifornien i mitten på sextiotalet. Han ingick i ett forskarlag som just då var mitt uppe i ett projekt som handlade om att försöka hitta tecken på liv på Mars. Metoden var att genom att analysera teleskopfotografiernas färgspektra försöka identifiera atmosfärens sammansättning, och Lovelock och hans team kom till stort förtret för sina uppdragsgivare rätt snart fram till att Mars måste vara en död planet. Dess atmosfär befann sig i ett kemiskt jämviktstillstånd, det vill säga den motsvarade precis det man kunde förvänta sig enligt termodynamikens andra lag, som slår fast att alla kemiska och fysikaliska processer förr eller senare planar ut mot det man kallar värmedöden, eller med ett annat uttryck maximal entropi. Det var när Lovelock sedan betraktade Jorden med samma blick som polletten trillade ner. Om termodynamiken haft sin gång borde nämligen Jordens atmosfär se ut som på Mars eller Venus; framför allt syret skulle ha varit i det närmaste försvunnet och ersatt av koldioxid. Planeten borde då ha varit antingen djupfryst eller kokhet. Kunde det vara så, frågade sig Lovelock nu, att ett definierande kännetecken på liv var just att dess processer motverkade entropi? Idén var inte helt ny, men för Lovelock krokade den i en annan tankegång som gjorde den smått visionär: för kunde det då också vara så att livet på jorden var systemiskt sammantvinnat i något som liknade en enda gigantisk organism? Vars gemensamma syfte i så fall var att förhindra ökningen av entropin, det vill säga se till så atmosfärens temperatur och andra livsnödvändiga förutsättningar var i balans? När Lovelock publicerade sin hypotes som förresten fick namnet Gaia av hans granne, författaren William Golding möttes den av hån och förakt från ett i stort sett enigt vetenskapssamhälle. Lovelock anklagades för kvasivetenskaplig romantik och nyandlig spekulation. Och det är sant, Gaia är inget vetenskapligt verk. Den är en populärvetenskaplig idéskrift, ett trots allt rätt väl vetenskapligt underbyggt försök att formulera hur hypotesen skulle kunna se ut, mer i detalj: hur det kan komma sig att syre och metan kan existera samtidigt i atmosfären, hur världshaven fungerar som kemiska reningsverk och hur överflödigt salt tas om hand och deponeras. Till exempel. det som verkligen bekräftas av de senaste decenniernas klimatdebatt är förståelsen av Jorden som ett sammanhängande ekosystem där allt står i relation till vartannat Som Lovelock försiktigt antyder i förorden till senare utgåvor av boken, publicerades Gaia möjligen några decennier för tidigt. Lovelock skrev i en tid när de största miljöhoten stavades luftföroreningar, ozonhål och radioaktivitet, och när en samlad expertis ansåg att vi var på väg mot en ny istid. Lovelocks inställning var att visst, det är nog bra att vara på sin vakt mot allt det där, men Gaia har under årmiljarderna visat en enorm förmåga att anpassa sig. Den ekologiska balansen är känslig, men i positiv mening: när systemet känner av en störning reagerar det och hittar en ny balans. Den största miljökatastrofen, enligt Lovelock, inträffade för två tre miljarder år sedan, när syret släpptes fritt i atmosfären. Men till och med det lyckades Gaia reda ut. Det enda som skulle kunna bli värre är om vi med våra utsläpp av växthusgaser får koldioxidnivån att öka till en punkt där balansen inte går att återställa. Då, säger Lovelock, träder termodynamikens andra lag i funktion. Skrivet, alltså, 1979. Det är svårt att läsa Gaia idag utan att få känslan av att lyssna till en profetisk röst. Den samtida dövheten står i exakt proportion till Lovelocks klarsyn. Inte för att jag vet om hans hypotes är riktig i alla detaljer, men det som verkligen bekräftas av de senaste decenniernas klimatdebatt är förståelsen av Jorden som ett sammanhängande ekosystem där allt står i relation till vartannat och därmed det akuta behovet av en vetenskap som också den kan korsa gränserna mellan disciplinerna. När Bruno Latour plockar upp Lovelocks hypotes i sin stora bok Face à Gaia från 2015, är det just för att förklara hur den ekologiska krisen har tvingat oss att se på världen på ett nytt sätt. Insikten att naturen inte längre är en fond som vi människor avtecknar oss mot, utan ett komplicerat sammanhang vi ingår i, har under det han kallar den nya klimatregimen spritt sig långt utanför ekologernas led. Inför Gaias ansikte står vi vid en punkt där naturen inte längre är ett användbart begrepp. Vi befinner oss, kan man säga, vid naturens slut. Och vad betyder det i så fall för vår syn på oss själva som art? Begreppet antropocen kan ju på sätt och vis ses som ett försök att hantera insikten om naturens slut som alltså övergår i människans epok, logiskt nog men lika logiskt vore ju att inse vår litenhet, att vi på det stora hela mest är en mikroorganism bland andra som i det riktigt långa loppet inte lär ha någon större påverkan på Gaias ämnesomsättning överhuvudtaget. Och kanske är motsättningen mellan de här båda synsätten faktiskt skenbar. Det de i grunden har gemensamt är det som gått förlorat: idén om människan som naturens herre, skapelsens krona som kan forma världen efter sin vilja och föreställning. Han som plötsligt tappade fotfästet framför de stämningsfulla bilderna av jorduppgången den där julaftonskvällen 1968. Tiden rinner ut Man brukar ibland åskådliggöra Jordens historia som en urtavla med tjugofyra timmar. På en sådan dygnsklocka uppstår de tidigaste primitiva livsformerna redan någon gång vid fyratiden på morgonen; men det dröjer ända till framåt tio på kvällen innan växterna etablerar sig på land. Dinosaurernas storhetstid infaller några minuter i elva. De allra första människoliknande varelserna lämnar trädtopparna på Östafrikas savanner bara en dryg minut före tolv. Och de tidigaste civilisationernas, arkitekturens och skrivkonstens födelse för sådär sex tusen år sedan, med andra ord början på det vi brukar kalla för historien, inträffar på en sådan här tidslinje ungefär en tiondels sekund före midnatt. Vad som ser ut som ett tekniskt eller vetenskapligt framsteg kan i själva verket visa sig vara ett hot mot vår egen livsmiljö. Att människan, och den mänskliga historien, skulle ha någon speciell betydelse är i det perspektivet en löjlig tanke. Sex tusen år, det är en fis i vinden. Ändå är det precis den tanken som bär upp hela vår moderna, västerländska civilisation. Fram till helt nyligen var det en allmän sanning att människan som den enda intelligenta livsformen besitter en unik förmåga att förstå och därmed behärska naturen. Just med hjälp av sin intelligens, sitt förnuft, har människan lyckats upprätta ett kunskapssystem, kallat vetenskapen, som låter henne betrakta naturen med objektiv blick, dra allmänna slutsatser och på så vis ingripa i naturprocesserna på ett sätt som gagnar hennes syften. Genombrottet för detta tankesystem brukar kallas för den vetenskapliga revolutionen och anses ha ägt rum på 1600-talet när några orädda forskare Galileo inom astronomin, Descartes inom filosofin och Newton inom fysiken bröt med det vidskepliga vaneseendet och lade grunden till en världsbild baserad på noggranna observationer och stringent logik. Att en stor förändring verkligen inträffade på 1600-talet går inte att förneka. Men frågan är vad den handlade om, egentligen. I ett drygt halvsekel nu har den moderna världsbilden varit utsatt för kritik och tvivel. Först atombomben, och vad den förde med sig av kapprustning och domedagsvisioner; därefter miljöförstöringen och vad den förde med sig av larmrapporter och just det domedagsvisioner, har lett till insikt om att vår förmåga att ingripa i naturens processer också för med sig en risk att förändra dem i grunden. Rentav slå ut dem fullständigt. Vad som ser ut som ett tekniskt eller vetenskapligt framsteg kan i själva verket visa sig vara ett hot mot vår egen livsmiljö. Det här borde förstås påverka hur vi ser på arvet från 1600-talets vetenskapliga revolution. Hur rationellt är det mänskliga förnuftet? Ledde detta idéhistoriska genombrott bara in i en fantastisk återvändsgränd? De skeptiska, civilisationskritiska strömningar som kommit att samlas under begreppet postmodernism har visserligen långtifrån alla någon bakgrund i ekologin ändå kan man säga att de förenas av ett ekologiskt förhållningssätt, eftersom ett ledmotiv i kritiken av den moderna världsbilden handlar just om dess benägenhet att isolera fenomenen från varandra, vägra se dem i ett sammanhang. Fysik, filosofi, historia är skilda saker, och får på inga villkor blandas ihop. I den engelske idéhistorikern Stephen Toulmins klarsynta bok Cosmopolis från 1990 är det just den här uppstyckade världsbilden som står i centrum för kritiken. Enligt den moderna självförståelsen nådde Galileo, Descartes och Newton sina upptäckter genom självständiga observationer och resonemang, utan påverkan av historiska eller andra tillfälliga omständigheter. Den bilden har varit viktig, eftersom den förstärker upptäckternas karaktär av tidlösa och universella sanningar. Den moderna vetenskapen har ju nämligen haft sin grund i just detta, i att formulera allmänna lagar för hur materien beter sig, oavsett förutsättningar. Att säga att dessa lagar skulle ha påverkats av den historiska och politiska situation där de formulerades skulle vara detsamma som att medge att deras giltighet också kunde vara av tillfällig, historisk natur. Men även om vetenskapshistorien har fått oss att tro det, så gjordes 1600-talets upptäckter inte i ett historiskt tomrum. Tvärtom deras bakgrund är, som Toulmin konstaterar, både tragisk och dramatisk. Trettioåriga krigets religiösa fundamentalism gjorde slut på renässansens eklekticism och tolerans och utmynnade, när det hade rasat färdigt, i ett helt nytt politiskt landskap där medeltidens myller av feodala imperier och små stadsstater lämnade plats för ett system av centraliserade nationalstater. Och de intellektuella, visar Toulmin, var långtifrån oberörda: redan innan kriget bröt ut såg Descartes och Galileo den nya tiden växa fram och oroade sig för vad den innebar. Deras ambition, att söka säker kunskap och formulera allmänna principer, var ett svar på osäkerheten och oförsonligheten. Så övergick, genom en lång och smärtsam process, renässansens intellektuellt flexibla helhetssyn i en långt mer rigid världsbild där gränserna mellan själ och materia, människa och natur var skarpa och stabila. Ett sådant synsätt harmonierade också bättre med den nya tidens ändrade politiska förhållanden. Det är denna överensstämmelse Toulmin lägger in i begreppet cosmopolis. Under antiken och medeltiden var det en självklarhet att se ett samband just mellan natur och samhälle, kosmos och polis man tänkte sig med andra ord att det fanns en naturlig samhällsordning som bättre än andra reflekterade den kosmiska ordningen. Människans tid på jorden kan visserligen verka futtigt kort, men man kan också vända perspektivet. Det moderna, vetenskapliga tankesystemet kastade med sitt eget sätt att se den sortens vidskepelser åt sidan. I verkligheten, säger Toulmin, bytte den alltså bara en version av kosmopolis mot en annan. 1600-talets motrenässans satte fysikens och matematikens universella principer i centrum för en politisk världsbild där kungamakten var den sol som resten av det samhällslivet kretsade kring, i alltmer perifera cirklar. Mellan det mänskligt besjälade och den själlösa materien fanns en skiljelinje lika djup och avgörande som mellan de styrande klasserna och deras underlydande, massan. Följaktligen fanns heller ingen vetenskap vad gällde mänskliga ting, som historia och psykologi. Den som ifrågasatte dessa dogmer på 1700-talet gjorde det inte utan risk. Kätterska åsikter levde vidare i de undre befolkningslagren eller förvisades till kolonierna i Nordamerika och Australien. Först med romantiken i början på 1800-talet började denna strikta världsbild kritiseras och så sakteliga luckras upp. Så kanske kan man fråga sig hur det kosmopolis ser ut som idag, efter postmodernismens attacker och ekologins väckarklockor, kan fungera som tankemodell för det välfungerande samhället. Frågan är väl också i hur hög grad vi egentligen har brutit med den moderna världsbilden. För även om den rent mekanistiska samhällssynen kanske inte har så många anhängare längre, så är matematikens principer än idag helt grundläggande för hur samhällsdebatten förs. Den klassiska nationalekonomins ekvationer och modeller sätter fortfarande ramarna för vad som ses som politiskt möjligt att diskutera, och begränsar därmed horisonten även för det teoretiskt tänkbara. Människans tid på jorden kan visserligen verka futtigt kort, men man kan också vända perspektivet. Om vi på en tiondels sekund har lyckats aktivera jordklockans alarmfunktion vad kan vi då inte hinna uträtta på nästa tiondel? Demokrati på paus? Det går faktiskt att bestämma en exakt tidpunkt för när den moderna västerländska civilisationen på allvar började tvivla på sig själv. Klockan kvart över åtta på morgonen den 6 augusti 1945 fällde USA den första atombomben över den japanska staden Hiroshima. Albert Einstein, som med sin forskning var med och utvecklade principerna för bomben, lär visserligen ha sagt att han inte ansåg att atomenergin hade skapat något nytt problem utan bara gjort det mer trängande att lösa ett problem som redan existerade. Det kan hända. Men i ögonen på miljoner människor efter kriget blev atombomben själva symbolen för mänskligt övermod. För en teknisk och vetenskaplig utveckling som löpt amok och hotade själva grunden för vår existens. Frågorna som bomben utlöste går att sammanfatta ungefär: kan en utveckling som leder mot förintelse verkligen kallas utveckling? Om detta är ett vetenskapligt framsteg, måste då inte vetenskapen vara på väg åt helt fel håll? Borde vi kanske helt och hållet sluta tala i de här termerna? Och, om man förlänger resonemanget: hur skulle ett politiskt samtal låta som satte de här begreppen, utveckling och framsteg, i någon sorts ideologisk karantän? Som istället lät sig styras av andra värden, andra, mer sammanhängande, perspektiv? Argumenten för en global, upplyst despoti, som vräker den tröga folkviljan åt sidan har vuxit i styrka. Det har tagit sin tid, men med de senaste decenniernas långsamma ekologiska uppvaknande har de här frågorna börjat hitta in i världspolitikens sammanträdesrum. Ofta maskerade till frågor om just utveckling och framsteg, men i alla fall. Kontrasten mellan teknikoptimism och miljöpessimism, mellan de båda framtidsperspektiv som å ena sidan utlovar det digitala paradiset och å andra sidan profeterar mänsklighetens undergång, har blivit så akut att den är omöjlig att blunda för. Måste man inte tänka sig en tredje väg? Eller mer konkret: om vi nu vet ganska precis vad som krävs för att uppnå enochenhalvgradsmålet måste vi inte alla samarbeta och göra det nödvändiga? Har vi egentligen något val? Den här slutsatsen, att det finns en nödvändig politik som bara väntar på att sättas i verket, har blivit klimatlarmens logiska konsekvens för många engagerade som otåligt ser klockorna ticka på mot den kritiska vändpunkten när allt vi gör kommer att vara förgäves. Det är bråttom, det har varit bråttom länge, och de demokratiska systemen jobbar alldeles för långsamt. Argumenten för en global, upplyst despoti, som vräker den tröga folkviljan åt sidan och kör över oss, som det hette i ett nätupprop för ett tag sedan, har vuxit i styrka. Om det gick under finanskrisen, varför inte nu? James Lovelock, mannen bakom den så kallade Gaiahypotesen, sade redan 2010, när världen i övrigt var upptagen med just finanskrisen, att klimatförändringarna kanske borde få oss att, som han formulerade det, sätta demokratin på paus ett tag, som man annars gör i krigstid. En sådan slutsats förutsätter förstås ett grundläggande antagande, och Lovelock uttryckte även det med ovanlig tydlighet: Människor i allmänhet är helt enkelt inte kapabla att hantera så komplexa frågor. Så kan det förstås vara. Demokratins historia är också historien om dess begränsningar, alla de tillfällen när idealen har fått vika för den ekonomiska eller ideologiska nödvändigheten. Från Lenins krigskommunism till nyliberalernas enda väg löper en tradition av demokrati med förbehåll: lätt att bekänna sig till i teorin, men just i den konkreta situationen nödvändig att, med Lovelocks ord, sätta på paus. Dagens ekopessimism följer samma logik men efter trettio år när det var tillväxten och den ekonomiska konkurrenskraften som inte gav politikerna något val, är det alltså nu själva naturkrafterna som gör oss maktlösa. Och detta alltså just i en epok som fått namnet antropocen. Människans tidsålder. Låter det paradoxalt? Men att makten begränsar även den som äger den är ingen nyhet. Det verkligt paradoxala är snarare att det problem jag tror att Einstein ansåg att atombomben hade gjort så akut att besvara alltså frågan om vetenskapens moraliska ansvar på det här sättet besvaras med att man försöker komma undan just detta ansvar. Ansvar har nämligen makten som sin förutsättning. Den som vill axla det måste vara beredd att välja mellan skilda alternativ. Att inte anse sig ha något val är därför detsamma som att avsäga sig ansvar. Det är, politiskt sett, att istället lägga makten i händerna på ett prästerskap av experter som faktiskt inte nödvändigtvis vet så mycket så säkert som de tror sig veta, som inte heller nödvändigtvis står fria från ekonomiska och andra egenintressen och som, framför allt, är väldigt svåra för allmänheten att kontrollera och därmed utkräva ansvar av. Kina och EU skulle alltså på lika juridiska villkor tvingas förhandla med skogen och Antarktis glaciärer Det var precis detta som skedde under nyliberalismens högkonjunktur. Vi överlämnade all makt till ekonomerna, och vad hände? Vi fick finanskrisen. Den politiska nödvändighet som avtecknar sig vid klimatdebattens horisont är knappast så entydig som den ser ut på håll. Närmare betraktad visar den sig full av moraliska avvägningar, motstridiga konsekvenser och inte minst ideologiska konfliktlinjer av samma slag som skapade atombomben. De gula västarnas uppror i Frankrike är bara ett exempel det började som bekant i en protest mot en orättvis bensinskatt. Klimatfrågorna är politiska frågor, och de kan bara få politiska svar. Jag tror därför att det olyckligaste som kan hända vore om klimatkrisen ledde till en förlängning och fördjupning av den postpolitiska epok som krymper all politisk diskussion till frågor om individuella konsumtionsval. Åka flyg eller tåg? Äta kött eller bönor? Medan subventionerna till bil- och flygtransporterna rullar vidare. Så hur vore det om vi istället försökte tänka större? Om vi istället för att ge upp makten tog den? Istället för att sätta demokratin på paus skruvade upp effekten? Antropologen Bruno Latour skriver att i det han kallar för den nya klimatregimen gäller det att ge politiken tillbaka de materiella, territoriella fundament den har förlorat under den moderna epoken något som, om man vänder på det, är samma sak som att återpolitisera ekologin. Konkret tänker han sig en global församling av vad han kallar territorier, som kan bestå såväl av traditionella nationalstater som av ekologiska enheter av typen hav eller utrotningshotade arter. Kina och EU skulle alltså på lika juridiska villkor tvingas förhandla med skogen och Antarktis glaciärer om de begränsade resurserna. Jag vet inte om det är en fungerande idé. Eller ens en bra idé. Men det är åtminstone en idé och en idé som handlar om att utveckla och utvidga demokratin, inte avveckla eller pausa den. Som Latour skriver: betänk all den tid och intellektuella möda som krävdes för att en gång mejsla fram politiska begrepp som folket eller senare, den sociala frågan. Varför skulle vår tids stora utmaning inte kräva samma ansträngning? Faktum är att det redan finns ansatser till en ordning av det här slaget, i Ecuadors beslut redan 2008 att ge regnskogen i Amazonas vissa juridiska rättigheter. Om politiken är det möjligas konst, skriver Latour, så lär vi behöva mycket konst för att utöka våra möjligheter. Och på allvar rikta politiken mot det enda mål den någonsin kan ha. Framtiden, kära lyssnare. Dan Jönsson, författare och essäist

Veckans gäst - Elin Sundin! Under två år ledde den här mäktiga kvinnan den främsta opinionsbildande medlemsförening och rörelse- Fatta. Det var två intensiva år fyllda av kamp för samtyckeslagen, men också fyllda av glädje och ett enormt engagemang. Det är en månad sen Elin avgick som ordförande och just nu är hon i en mellanperiod där hon planerar nya, storartade projekt där hon kan få användning för sina erfarenheter av ledarskap, kultur och opinionsbildning.   Vi diskuterade bland annat om - Ledarskap; vad innebär det att vara en bra ledare? - Sociala medier, höga krav och systerskap - Vikten av samtycke - Framgångsrikt mentorskap

I dagens Aftonbladet Daily pratar vi om Donald Trump och Mueller-utredningen, och försöker reda ut hur den påverkar hans chanser i valet 2020. Reporter: Marcus Ulvsand See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Det var Christians fru som inspirerade honom att ta tag i sin hälsa och vikt, något de båda är mycket glada över. Christian beskriver med glöd och passion hur kul han tycker det är att fylla i appen och ännu roligare blev det när han insåg att den delade ut en massa belöningar i takt med att kilona rasade. Han hittade också en massa lösningar i vardagen, han är ett levande bevis på att det alltid finns ett alternativ! Han är klar med sin resa men kommer fortsätta hålla koll och stötta frun, Elinor som också hon är en bra bit på väg. Att göra det tillsammans har gjort det så mycket roligare och varje kväll avslutas numera med en långpromenad tillsmans med familjens hund.

När Camilla blev en “utomkroppare”. En tragisk familjehändelse ändrade riktningen. När hon såg auror. När hennes fysiska mediumskap visade sig. Vivi berättar: En utanför-kroppen-upplevelse. Såg spöken. Började med astrologi. Förstod att hon var ett medium. Kontakten med en andlig guide. Om sin medverkan i tv-serien “livet på andra sidan”. Varma kramar Vivi & Camilla HärContinue Reading See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Många av de vi haft som gäster i podden har börjat sin meditationsresa pga ångest, depression eller utmattning. Dagens gäst Sofie är inget undantag. Detta är ett spännande samtal som kretsar mycket kring Sofies egna personliga utveckling och berör ämnen som healing, hypnos, meditation, andlighet och mycket annat. Samtalet innehåller mycket och det blev långt. Längre än jag insåg när vi spelade in. Därmed det något abrupta avslutet när jag insåg vad klockan var och jag hade en tandläkartid att passa. Efter vi stängt av sa jag ”det känns som tiden försvann”, Sofie svarade enkelt ”ja, du tog ju ner klockan innan vi började”. Ja, innan vi började tog ner klockan från väggen för att tickandet inte skulle störa och gömde den under en filt i rummet bredvid. Inom några dagar kommer vi att lägga ut en guidad meditation med Sofie för dig som vill prova att komma djupare in i ditt undermedvetna. Mer om Sofie och hennes tjänster kan du hitta på www.sofievisdom.se

Generationens spel är här! Eller är det? Vi spenderar majoriteten av detta mastodonta avsnitt till att diskutera Rockstars första spel...

Nicole har lämnat den destruktiva tiden bakom sig och lever nu för att må bra inifrån och ut. Efter en jobbig tid hittade hon motivation och styrka för att bryta upp och göra val som fick henne på rätt spår. Hon gör mycket för att peppa andra till att tänka gott om sig själv och hon uppmanar oss alla till att inte döma varken oss själva eller andra så hårt. Vi är bara människor och vi gör alla så gott vi kan. Nicole lever nu i ett kärleksfullt förhållande och får full stöttning av sin partner, något hon inte varit bortskämd med tidigare, vilket också betyder att hon uppskattar det otroligt mycket. Lyssna och låt dig inspireras av Nicoles ärliga berättelse, hon säger många saker som vi alla kan ta till oss och vara lyhörda för.

Hon var bondflickan som blev ett nationalhelgon för sitt land Frankrike. Jeanne dArc var bara 16 år när hon drog ut i krig - och till slut fick hon betala det högsta priset. I Historierummet i Barnradion hör du dramatiserade berättelser om kända historiska personer. Programmen passa för barn mellan 9-13 år. MEDVERKANDE Skådespelare: Martin Engborg, Jonas Jonnerby, Segal Mohamed Berättare: Love Kahnlund Manus och ljud: Martin Engborg Producent och regi: Tove Palén Exekutiv producent: Linda Belanner, Barnradion Illustrationer: Charlotte Heyman

Simone Granberg tycker att civil olydnad är det enda sättet för människor att göra sig hörda när politikerna inte lyssnar. Ockupationen i Dorotea var slitsam men kampviljan gav energi.

Omvägarna ledde Hamza till tro [Min väg till tro] by Insidan

Det är inte så svårt att bli utbränd, det är bara att bita ihop och köra på. Faktum är att det ofta är så det går till. Så även för unga entreprenören Emanuel Nilsson. Direkt efter gymnasiet startade han eget, och det gick i full fart, raka vägen in i väggen. Plötsligt kunde han inte ens göra sin egen frukost. Idag odlar han vattenmeloner i Tanzania, föreläser om utbrändhet och berättar om vägen tillbaka. #stress #prestation #entrepreneur

MÅLSÄGARBITRÄDE, EXPERT NÄT-GROOMING. Ulrika Rogland berättar om åtalet mot Alexandramannen, om grooming på nätet och hur det känns att arbeta med brott mot de allra mest utsatta; barnen. Ulrika Rogland har i många år varit åklagare, och arbetar numera som företrädare för de som utsatts för brott. Just barn har svårt att göra sin röst hörd och barnets bästa döljs alltför ofta i vad som är bäst för de vuxna, berättar hon i sitt Sommar. Vi får höra om hur hon som åklagare kom i kontakt med nätgrooming för första gången genom åtalat mot den så kallade Alexandramannen, vid en tid då få förstod vad grooming på nätet var. Hon skildrar hur han gick till väga för att få kontakt med unga flickor och ger också konkreta råd till föräldrar som vill få inblick i sina barns internet-liv. Varför berättar inte barn för sina föräldrar om de tvingats utföra sexuella handlingar via nätet?Om Ulrika RoglandÅklagare i flera uppmärksammade fall med fokus på brott mot kvinnor och barn. Ledde åtalet mot den så kallade Alexandramannen som dömdes till tio års fängelse för sexbrott mot flickor han kontaktat via internet.Medförfattare till boken Jag kände mig speciell grooming på internet.Efter femton år hos åklagarmyndigheten sadlade hon om och arbetar nu som målsägarbiträde, opinionsbildare och föreläsare.Tränar varje dag, gärna crossfit.Producent: Henrik Johnsson

När Marianne Millstein var i tioårsåldern på 1980-talet blev hon väldigt tagen av nyheterna från Sydafrika, om protesterna innan Nelson Mandela frigivits. Hon skaffade en brevvän, en vit jämnårig sydafrikan som kallade Mandela för terrorist. Det väckte ett engagemang som gjorde att hon nu är forskare inom kulturgeografi, med specialitet på demokratisering i Sydafrika Nu har Marianne Millstein forskat om Sydafrika i över 20 år och tillbringat mycket tid i en förstad till Kapstaden – Delft – ett township som byggdes samtidigt som Sydafrika blev demokrati. Där studerar hon hur vanliga människor försöker påverka politiken, bland annat genom att bilda föreningar för bättre och fler bostäder. Delft är en ganska fattig och kriminell del av Kapstaden och ibland önskar Marianne Millstein att hon valt en lugnare plats att studera. Lena Nordlund lena.nordlund@sr.se

Andreas predikar från Lukas 15 om hur Faderns öppna hjärta ledde till ett öppet hem. Församlings ledord är Öppna hjärtan - Öppna hem - Öppen Himmelwww.bottnarydpingst.se