Podcast appearances and mentions of Lars Vilks

En lång man med tjockbottnade glasögon sätter sig ned en dag och drar snabba linjer i tusch på ett vitt papper. Motivet är en rondell med en hund i mitten. Hunden har ett människohuvud och verket får titeln “Profeten M som rondellhund”. Konstnären Lars Vilks som tidigare mest retat upp tjänstemän på Länsstyrelsen i Skåne kommer i och med teckningen få en helt annan sorts fiender och han själv kommer bli en “skyddsperson” med livvakter dygnet runt. Ett program av Arvid Hallberg Producent: David Mehr Ljudläggning och mix: Gustav Sondén Orginalmusiken är skriven av Joel Lyssarides. Ansvarig utgivare på Third ear studio är Martin Johnson. En produktion av Third ear studio.

Nio personer synskadade av ögonläkarbrist i Västernorrland. Dans, musik och teater bland det syntolkade på Malmöfestivalen. Motorsport, memoarer och märklig katt väntar i talbokstipsen. Sommarserie: veckans skånska personlighet är Lars Vilks.

Två skånska bröder vill lära Lars Vilks en läxa. De åker hem till konstnären och tänder på huset - och sig själva. Dessutom slår gärningsmännen svenskt rekord i att lämna spår efter sig.

Konceptkonsten kom till Sverige från söder. Det var i hög grad i Skåne som idén att man kunde göra konst av idéer utforskades på 1970-talet, och inte minst av parhästarna Lars Vilks (1946-2021) och Leif Eriksson (1939-2019). Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Nu är det fem år sedan Leif Eriksson gick ur tiden och på Ystads konstmuseum visas nu retrospektiven ”Jag ångrar allt!”, med både Erikssons egen konst och den stora samling så kallade ”artist's books” som han byggde upp.Kulturredaktionens Mårten Arndtzén besöker utställningen tillsammans med curatorn Thomas Millroth.Producent: Eskil Krogh Larsson

Det finns de som hävdar att Odysséen är ursprungsberättelsen. Den enda, som ständigt återuppfinns. Är vi mitt i en Homerisk renässans? Vad är det med de gamla grekerna som ständigt lockar unga? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ODYSSÉEN PÅ BACKA TEATER I GÖTEBORGDans, elrullstolar och en rackarns fart. Vår scenkritiker Jenny Teleman har sett en föreställning för unga och är förtjust.EN ”HOMERISK RENÄSSANS”Lina Kalmteg har träffat Ida Östenberg, professor i Antikens kultur och samhällsliv. Hon ser unga använda Odysséen för att hävda sig.Vi har också sett serien Percy Jackson och Olympierna och läst Sången om Akilles, två sätt för de yngre att närma sig denna ”ursprungsberättelse”.GREKERNA OCH ÅRETS BOKREA Dessutom har vi tittat djupt i boklådorna inför året bokrea - finns där något om Antiken for kids? REPORTAGE: DEN SVENSKA KONCEPTKONSTEN FÖDDES I SKÅNEI Ystad besöker Mårten Arndtzén en retrospektiv utställning med undergroundkonstnären Leif Eriksson – först i Sverige med konceptkonsten – som han utvecklade tillsammans med parhästen Lars Vilks.ESSÄ: HUR FICK VI VÅR MORAL?OBS Essä inleder en serie om moralens grunder – kan vi tacka evolutionen för vår moral? Det säger författaren och mikrobiologen Farshid Jalalvand. Programledare: Saman BakhtiariProducent: Lisa Wall

Veckans podd är ett livesamtal från den 23 januari, inspelad vid lanseringen av boken “Med skuldkänslan som drivkraft” av David Andersson. Efter Hamas terrorattack 2023 hade en del debattörer svårt att entydigt fördöma antisemitism, liksom mord och kidnappningar av civila. Debatten om Israel, liksom om till exempel Lars Vilks och Ukrainakriget, har färgats av en uppfattning om västvärldens skuld. I denna bok tecknas en historisk bakgrund till dessa ställningstaganden. Medverkar gör David Andersson, författare och redaktör på Axess, Erik Helmerson, ledarskribent Dagens Nyheter, Nina Solomin, kulturredaktör Fokus samt moderator Svend Dahl från Timbro. Detta avsnitt av Smedjanpodden är lånat från Ideologipodden.

Veckans podd är ett livesamtal från den 23 januari, inspelad vid lanseringen av boken “Med skuldkänslan som drivkraft” av David Andersson. Efter Hamas terrorattack 2023 hade en del debattörer svårt att entydigt fördöma antisemitism, liksom mord och kidnappningar av civila. Debatten om Israel, liksom om till exempel Lars Vilks och Ukrainakriget, har färgats av en uppfattning om västvärldens skuld. I denna bok tecknas en historisk bakgrund till dessa ställningstaganden. Medverkar gör David Andersson, författare och redaktör på Axess, Erik Helmerson, ledarskribent Dagens Nyheter, Nina Solomin, kulturredaktör Fokus samt moderator Svend Dahl från Timbro

Det här ett återpublicerat och reklamfritt samtal som spelades in 2020.Långt före pandemier och karantänrekommendationer sattes konstnären Lars Vilks i ett slags ofrivillig karantän för att skyddas från de dödshot han emottog (som konsekvens av framför allt hans omtalade karikatyrer av profeten Muhammed). Här får du ta del av Lars tips om hur man kan skapa en meningsfull tillvaro i karantän.Här hittar du alla samtal från Hur kan vi?Utforska Hurkanvipedia för att lära dig mer Stötta Hur kan vi? 3.0 genom att bli månadsgivare härBoka oss till ditt team, ledningsgrupp eller företag Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Konstkritikerna Birgitta Rubin från Dagens Nyheter och Mårten Arndtzén och Cecilia Blomberg på radions Kulturredaktion sammanfattar året när Nationalmuseum hotades av stängning och Rembrandt var på väg ur landet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Birgitta Rubin, konstkritiker Dagens Nyheter:Årets genre: Dialogutställningar (t.ex. Tal R och Mamma Andersson ”Runtom Hill” på Malmö Konstmuseum, avslutad)Årets upptäckt: Anna Cassels betydelse för Hilma af Klint (t.ex. i sista delen av Catalogue raissoné)Årets återupptäckt: Lotte Laserstein på Moderna Museet i Malmö och nu i Stockholm (pågår till 14/4 - 2024)Årets utställning i Sverige: Ingela Ihrman, ”Frutti di Mare” på Malmö konsthall (pågår till 14/1 - 2024)Årets utställning utomlands: Vermeer, Rijksmuseum i Amsterdam (avslutad)Mårten Arndtzén, konstkritiker Kulturredaktionen i P1:Årets performanceverk: ”Kvinde, Liv, Frihed” av och med Firooze Bazrafkan utanför Irans ambassad i Köpenhamn.Årets återkomst: ”Dö för dig/Slå rot” av Charlotte Gyllenhammar (upp- och nedvända eken på Drottninggatan i Stockholm)Årets återblick: Lars Vilks-retrospektiven på Blå Hallen i HöganäsÅrets utställning i Sverige: Jockum Nordström ”Inget papper, inga mynt” på Liljevalchs (avslutad) och Leif Engströms ”Fönsterband” på ValstaKonst (avslutad)Cecilia Blomberg, konstkritiker Kulturredaktionen i P1:Årets utställning i Sverige: Ernst Josephson på Waldemarsudde (pågår till 11/2 - 2024) och Laurie Anderson på Moderna Museet (avslutad)Årets utställning utomlands: Ragnar Kjartansson på Louisiana (avslutad)Årets konstböcker:”Ögonblicket mellan före och efter” av Carl-Johan Malmberg”Zorn. Ett liv, en tid” av Per Svensson”Samtalen. En bok om och med Mamma Andersson” av Cilla Naumann”Carl-Fredrik Hill - Jag följer dina spår” av Maria Hall”Ulf Linde. Essays from a Lifetime in the Arts” av Ulf Linde (essäer i engelsk översättning av Kerstin Lind Bonnier och Peter Galassi.)KLASSIKERN OM SARA LIDMANS ”TJÄRDALEN”:Veckans klassiker uppmärksammar Sara Lidmans 100-årsdag, som infaller den 30 december, genom att minnas den bok som kallas ”1900-talets viktigaste debutroman: ”Tjärdalen”. Ett inslag av P1 Kulturs reporter Joakim Silverdal.Programledare: Cecilia BlombergProducent: Nina Asarnoj

Lars Vilks (1946-2021) var en svensk konstnär, författare och fil. dr. i konstvetenskap, för den breda allmänheten kanske mest känd för sina kontroversiella konstverk Nimis, Arx och en karikatyrteckning av islams profet Muhammed.Här hittar du alla samtal från Hur kan vi?Utforska Hurkanvipedia för att lära dig mer Stötta Hur kan vi? 3.0 genom att bli månadsgivare härBoka oss till ditt team, ledningsgrupp eller företag Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Nya attacker mot Odessa, Nya koleravaccin tas fram, Lars Vilks utställning, Valet i Guatemala, Bankernas storvinster, Klimatallians USA-Kina, om kors ansiktsmimik och till sist om tyst nedtrappning.

Nyheterna Radio 15:00

Den 28:e januari bjuder vi in till det sista Hur kan vi LIVE någonsin på Intiman i Stockholm med gäster som Richard Jomshof, Aron Flam, Makode Linde, Bilan Osman, Paolo Roberto, Hanif Bali, Ivar Arpi, Jens Liljestrand, Lars Trägårdh, Janne Josefsson, Mona Sahlin, Henrik Jönsson, Fredrik Lindström, David Eberhard, Leonidas Aretakis, Myra Åhbeck Öhrman, Soran Ismail med flera. Mer info och biljetter på www.hurkanvi.se Veckans avsnitt är ett bonusavsnitt där vi publicerar hela ”Hur kan vi: LIVE - Digital samtalsfestival” från den 27:e maj 2020 i både video och som podd. Samtalen spelades in innan vår vän och kollega Lars Vilks tragiskt omkom och vi har valt att behålla intervjun med Lars för att hedra honom och hans viktiga konstnärliga arbete och kamp för konstnärlig frihet och yttrandefrihet. Hur pratar vi om Döden i Sverige? Varför är svärmorsporr så stort på Internet? Vad har Chang Frick och Janne Josefsson gemensamt? Vilka är Lars Vilks bästa karantäntips till svenska folket? Varför vill Hanif Bali & Per Lindgren gömma en kamera i green room på Hur kan vi : LIVE? Vilka är Dr Johan Grants bästa tips för att hantera kränkthet? Och vad tycker Aron Flam egentligen om det svenska samtalsklimatet? Under tre timmar får du svar på dessa frågor från gäster som Hanif Bali, Per Lindgren, Henrik Jönsson, Chang Frick, Janne Josefsson, Ann Heberlein, Aron Flam, Lars Vilks, Åsa Nilssonne, Staffan Dopping, Stig-Björn Ljunggren, Johan Grant, Ninja Thyberg, Myra Åhbeck Öhrman, Sanna Rough och musik med den fantastiska Felicia Falck.

Lars Vilks rondellhund är kanske det tydligaste exemplet de senaste åren på konst som skapat upprördhet. Men den ifrågasättande och utmanande konsten har en lång historia, något som Fritte talar om med veckans gäst, konstkritikern och experten Mårten Arndtzén. Han är aktuell med boken "Konsten är vi" som bland annat diskuterar hur institutioner och museer tagit emot rondellhunden. Eller kanske snarare inte tagit emot.Programledare: Fritte FritzsonProducent: Ida WahlströmKlippning: Marcus TigerdraakeSignaturmelodi: Vacaciones - av Svantana i arrangemang av Daniel AldermarkGrafik: Jonas PikeFacebook: https://www.facebook.com/alltduvelatveta/Instagram: @alltduvelatveta / @frittefritzsonTwitter: @frittefritzsonHar du förslag på avsnitt eller experter: Gå in på www.fritte.se och leta dig fram till kontakt!Podden produceras av Blandade Budskap AB och presenteras i samarbete med AcastFoto Mårten Arndtzén: Mikael LundbladOrganisationer som hjälper Ukrainahttps://blagulabilen.se/http://www.humanbridge.se/https://www.rodakorset.se/https://lakareutangranser.se/nyheter/oro-over-situationen-i-ukrainaUkrainska statens egen lista (militär och civil hjälp)https://www.defendukraine.org/donate Become a member at https://plus.acast.com/s/alltduvelatveta. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Konstbråk i God Ton. Mårten Arndtzén är konstkritiker och kulturjournalist. Han arbetar på Sveriges Radios kulturredaktion sen 1995 och var under 00-talet konstredaktör på Expressen. Nu är han aktuell med boken Konsten är vi där Lars Vilks rondellhund stöps och blöts.

Gäst i veckan podd är konstkritikern och författaren Mårten Arndtzén som nu är aktuell med Konsten är vi. I boken diskuterar han Lars Vilks och den tradition han verkade i, liksom Moderna museets relation till den öppna, processinriktade konsten – som på 1960-talet gav museet dess internationella renommé. Med avvisandet av rondellhunden menar han att museet har valt en ny väg. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Konstkritikern Mårten Arndtzén har skrivit en bok om Lars Vilks, Moderna museet och Rondellhunden: "Kombinationen av rädsla och politisk motvilja höll Vilks effektivt ute från konstvärlden i 14 år", säger han i detta poddsamtal. "Vi ska inte glömma att motståndet mot Vilks också handlat om pur rädsla", säger Karin Olsson, bitr chefredaktör på Expressen. "Ärligt talat räcker det med att vara vit medelålders man för att att vara körd i konstvärlden - du behöver inte ens rita rondellhundar", konstaterar Johan Hakelius. Dessutom gör han en politisk spaning om hur det är med partierna på vänsterkanten - kommer C att fortsätta köra huvudet i väggen? Sitter Nooshi Dadgostar löst eller ej? Varför gillade ingen Mp i valrörelsen? Programledare: Nina Solomin

2015 skakas Köpenhamn av ett terrordåd som kräver två dödsoffer. Gärningsmannens mål var att döda den svenska konstnären Lars Vilks. Händelsen får journalisten och författaren Niklas Orrenius att fundera över yttrandefrihetens gränser. Under året som följer tar han rygg på den hotade konstnären. Skotten i Köpenhamn är en dokumentär om var gränsen går för det fria ordet och den fria konsten i dagens Sverige, men det är också ett porträtt av konstnären Lars Vilks, som gick bort i en bilolycka 2021.Dokumentären är baserad på boken "Skotten i Köpenhamn: Ett reportage om Lars Vilks, extremism och yttrandefrihetens gränser" av Niklas Orrenius. För att lyssna på den här serien och alla andra avsnitt i Naudio Dox - prenumerera på ThirdEar+. Gå in på www.thirdear.studio för att teckna din prenumeration. Som betalande prenumerant får du då även exklusiv tillgång till Spår, En mörk Historia och Skuggland. I programmet hörs: Niklas Orrenius, Lars Vilks, Inna Sjevtjenko, George W Bush, Anders Fogh Rasmussen, Ulf Johansson, Fredrik Reinfeldt, Taimour Abdulwahab, Kurdo Baksi, Belinda Olsson, Frances Marie med flera. Producent: Frida AnundMix: Gustav SondénExekutiv producent: Tove Friman LefflerProducerat av Soundtelling

Om kärnvapenhotet och det höjda tonläget mellan Ryssland och USA, den ryske soldaten, konkurrensen om personalen i norr. Veckans Panel, krönika av Nina Solomin och kåseri av Helena von Zweigbergk. Varför hotar Putin med kärnvapen? Den senaste veckan har Rysslands president Putin varnar för att man kan komma att använda kärnvapen om landets "territoriella integritet" hotas. Här om dagen höjde USA:s president Joe Biden tonläget och varnade för att världen kan stå inför Armageddon - alltså den sista striden mellan Det Onda och Det Goda. Har vi närmat oss gränsen för en konfrontation mellan stormakterna? Samtal med överstelöjtnant Joakim Paasikivi och Anna Wieslander från den amerikanska tankesmedjan Atlantic Council. Därför behöver Ryssland mobiliseraDrygt 200 000 ryssar har mobiliserats de senaste två veckorna, enligt bedömningar. Samtidigt uppskattas lika många valt att lämna landet, för att undvika att skickas till fronten i Rysslands anfallskrig i Ukraina.Förmågan att mobilisera en stor armé har genom historien varit en av Rysslands styrkor när landet befunnit sig i krig. Så vilken betydelse har det idag, och hur väl kommer den ryska statsledningen att lyckas? Reportage av Nina Benner. Skolan och vården utarmas när nya industrier växer framDet har varit stort fokus på att locka personal till de stora industrisatsningarna i norra Sverige. I Norrbotten och Västerbotten ska det bland annat byggas stålverk i Boden, järnsvampsfabrik i Gällivare och i Skellefteå - batterifabriken Northvolt, som har anställt 1300 personer hittills. Vid årsskiftet vill de vara 1500. Men suget efter personal till industrin, riskerar att hota samhällsviktiga funktioner, som vården och skolan. Även vårdbiträden går till bättre betalda jobb i industrin. Reportage av Erica Sundén. Timme 1:Kärnvapenhot från Ryssland USA talar om Armageddon. Samtal med Joakim Paasikivi överstelöjtnant på Försvarshögskolan, Anna Wieslander från amerikanska tankesmedjan Atlantic Council.Den ryske soldaten och landets mobilisering genom tiderna. Reportage av Nina Benner.Nobelpriset i medicin till Svante Pääbo inspirerar barn och forskare. Reportage av Martin Hult.Storbritanniens nya premiärminister Liz Truss har haft en tuff start och fick ros och ris på Tories partikonferens. Reportage av Stephanie Zakrisson.Krönika om Lars Vilks, ett år sen han dog i en trafikolycka. Vilks gestaltar en av vår tids stora konflikter, menar krönikören Nina Solomin.Veckans panel: Kajsa Kettil Borås Tidning Daniel Swedin, Arbetet Martin Thunberg, Barometern Timme 2:Kampen om personalen i norra Sverige. Även vårdbiträden går till bättre betalda jobb i industrin. Reportage av Erica Sundén. Satir med Public Service med Mattias Konnebäck och Erik Blix och imitatörerna Rakel Mohlin och Göran Gabrielsson. I dagarna har det gått ett år sedan artisten Einár mördades i Hammarby sjöstad i Stockholm. Det ledde till att engagemanget för att nattvandra ökade bland föräldrar. Reportage av Lotta Myhrén.Ekots politiska kommentator Fredrik Furtenbach om varför det kärvar mellan SD och L i regeringsförhandlingarna.På Museum of Arts and Design i New York pågår utställningen Queer Maximalism, med kostymer skapade av designern, performanceartisten och musikern Machine Dazzle, eller Matthew Flowers. Reportage av Roger Wilson.Kåseri om minnet av barndomens somrar i Benidorm av Helena von Zweigbergk. Programledare Sara Stenholm Producent Margareta Svensson Tekniker Tim Kellerman

För ett år sedan dog Lars Vilks. Kända människor dör hela tiden och jag hade till skillnad mot flera kollegor ingen personlig relation till Vilks. Ändå påverkade det mig djupt. Det är något med hur lite hjälp han fick av polisen att träffa sin kvinna, hur kringskuret hans liv var – som ett rörligt fängelse – och att han samtidigt var persona non grata i de fina salonger där man dunkar sig själv i ryggen för att stå upp för yttrandefrihet och andra honnörsord. Att han aldrig fick upprättelse i livet är en skam för hela Sverige, men i synnerhet institutioner som Moderna Museet. Och jag skäms för att offentliga människor så insiktslöst raljerade över hans situation, uttalade sig så tvärsäkert pratade om hans avsikter och stängde alla dörrar i hans ansikte. Hur kunde Lars Vilks framställas som en farlig, mäktig makthavare som sparkade nedåt, när det var han som föll offer för en mordisk islamism? När han blev lämnad ensam inför mordhoten, och hela det offentliga Sverige med alla sina vackra ord, vände honom ryggen? Det är en skandal som jag inte kan släppa. Därför fortsätter jag att sörja Lars Vilks. Sveket mot honom var så totalt. Han förtjänade bättre från oss. Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.I dagens podd pratar jag med den kanske viktigaste rösten angående Lars Vilks. Mårten Arndtzén är mångårig kulturjournalist och konstkritiker på Sveriges Radio. Han var med i podden för ett år sedan, när Vilks just dött. Nu har han skrivit en bok – Konsten är vi (Fri tanke) – där han sätter Vilks konstnärskap i sitt rätta sammanhang i konstvärlden. Han tillhörde den konsttradition som involverade omvärlden i konstverket – rondellhunden var en “social skulptur” som inbegrep alla reaktioner på det. Det var just den här sortens öppna konstverk, där slutresultatet inte var känt, där tolkningarna inte var stängda, som öppnade sig mot det okända, som Moderna Museet en gång gick i bräschen för. Varför har man då stängt dörren för Vilks? Det pratar vi om i dagens podd. Men en spoiler redan nu: Moderna Museets argumentation är inte särskilt trovärdig, enligt Mårten Arndtzén. Nedanstående skrev jag som dödsruna, för ett år sedan. Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit ivararpi.substack.com/subscribe

Nobelveckan inleds. Lars Vilks dödsdag. Abortfrågan i USA. Franska parlamentet öppnar igen. Läget i Ukraina. Tories håller kongress. Allt fler stater rycker in och räddar hushållen. Nobelstiftelsens vd Vidar Helgesen. Läget i Iran. Hylands hörna fyller 60 år.

Den 26e frukosten Become a member at https://plus.acast.com/s/hakeliuspopova. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 3 oktober är det på dagen ett år sedan en av Sveriges mest kontroversiella konstnärer, Lars Vilks, dog i en trafikolycka. Efter sig lämnar han ett omdebatterad konstarv. Som konstnär arbetade Lars Vilks med vad han kallade processverk konstverk som inte hade en given väg eller slutpunkt och där både publiken och kritikerna oundvikligen blev en del av verket. Efter sig har han lämnat ett omdebatterat konstarv som plötsligt saknar sin konstnär - för vad händer nu med de processer som han satt igång?I en serie i två delar undersöker frilansreportern Hedvig Weibull arvet efter Vilks. Idag handlar det om hans mest omdebatterade verk, "Profeten M. som rondellhund" från 2007.

Vilken plats får kulturpolitiken under de kommande fyra åren? Hur viktig är ordförandeposten i kulturutskottet, och var blir det svårast att enas? P1 Kultur är på plats vid riksmötets öppnande. På tisdagen inleds den nya riksdagens arbetsår, då kungen förklarar riksmötet öppnat. Vår reporter Emma Engström rapporterar från riksdagshuset om vilken plats kulturpolitiken kan tänkas spela under mandatperioden som väntar.VAD HÄNDER NU MED VILKS RONDELLHUND?Det har snart gått ett år sedan konstnären Lars Vilks omkom i en bilolycka. Efter sig lämnar han ett omdebatterat konstarv. Vad händer nu med de processer hans konstnärskap kretsade kring? Hör Hedvig Weibulls reportage.WITCH CLUB SATAN GESTALTAR ILSKA ÖVER VÄRLDENS TILLSTÅNDI Norge var musikgenren Black metal länge förknippad med politisk extremism, kyrkbränningar och våldsbrott. Nu har genren breddats och lyfts fram av kulturinstitutioner som en del av landets kulturarv. P1 Kulturs reporter Anton Bennebrandt möter ett av de nya banden i genren: Witch Club Satan.ESSÄ: KAN VI LEVA I EN VÄRLD UTAN KAUSALITET?Orsak och verkan är ett grundläggande begreppspar i vår förståelse av världen, men det betyder inte att de har en plats i verkligheten. Helena Granström funderar på hur vi ska se på det.Programledare: Eskil Krogh Larsson Producent: Karin Arbsjö

Allt fler kulturarbetare protesterar mot regimen i Iran, jazzsaxofonisten Pharoah Sanders är död, och Darth Vaders röst ska bevaras med hjälp av AI-teknik.

När konstnären Lars Vilks omkom i en bilolycka hösten 2021 lämnade han några av Sveriges mest hyllade och hatade konstverk efter sig. Vilks konstnärliga process har nått sitt slut men vad händer med konstverken nu? Ett av Lars Vilks mest kända verk är Nimis, ett olovligt bygge av drivved på en strand i ett naturreservat på Kullaberg. Ursprungligen bygd i trots mot havet, just på den plats där Vilks en stormig dag för många decennier sedan höll på att drunkna. Kommer träskulpturen med sina torn och vindlande gångar kunna fortsätta stå upp mot naturens krafter? Ska det bevaras eller har kampen mellan konstnären och havet redan avgjorts?Ett reportage av Hedvig Weibull.

När konstnären Lars Vilks omkom i en bilolycka för ett år sedan lämnade han några av 2000-talets mest omstridda konstverk bakom sig. I två reportage undersöker P1 Kultur vad som händer med arvet efter Vilks. I första delen av två handlar det om Lars Vilks verk Nimis, ett olovligt bygge av drivved på en strand i ett naturreservat på Kullaberg i Skåne. Ursprungligen bygd i trots mot havet, just på den plats där Vilks själv en stormig dag för många decennier sedan höll på att drunkna. Kommer träskulpturen med sina torn och vindlande gångar kunna fortsätta stå upp mot naturens krafter? Ska det bevaras eller har kampen mellan konstnären och havet redan avgjorts?KJELL ESPMARKS AVTRYCKI söndags kom beskedet att poeten, författaren, litteraturforskaren och Svenska Akdemieledamoten Kjell Espmark gått ur tiden, 92 år gammal. Vad utmärkte Espmark som författare och vad har han satt för avtryck? Samtal med Daniel Sjölin, författare och producent för Lundströms Bokradio.SANDVARGEN GER SVAR PÅ LIVETS STORA FRÅGOR NU ÄVEN PÅ OPERASCENENHur kan rymden vara oändlig? Var fanns jag innan jag fanns? Det är centrala frågor i en nyskriven opera för den yngre publiken baserad på Åsa Linds populära böcker om den allvetande Sandvargen. Vi har träffat Göteborgsoperans ensemble.ESSÄ: DÄRFÖR FÖREDROG HANNAH ARENDT DEN AMERIKANSKA REVOLUTIONENDen politiska filosofen Hannah Arendt gick ur tiden redan på 1970-talet men hennes idéarbete och teorier lever kvar. Bland annat skrev hon att "En revolutionär måste tro att det är möjligt att kliva ut ur historien". I den här essän minns tidigare diplomaten Ulla Gudmundson sin tid i den revolutionära vänsterrörelsen och hur den tog slut.Programledare: Lisa Wall Producent: Eskil Krogh Larsson

Detta temaavsnittet handlar om farlig konst. Du hör konstnären Elisabeth Ohlson berätta om när hon porträtterar Jesus i HBTQ-miljö, provokatören Dan Park som skapar gatukonst för att kritisera vänstern, konsttrixtern Makode Linde som gjorde det världskända performancet “Painful Cake” och ständigt kontroversiella Lars Vilks med sin världskända Muhammedkarikatyr. Lyssna på samtalet och om du anser att vi har sagt något felaktigt eller saknar information så välkomnar vi konstruktiv kritik och kompletteringar. Om du vill framföra ditt perspektiv på samtalet kan du spela in en reaktionsvideo på några minuter. Maila feedback, kritik och videor på hej@hurkanvi.se Boka Navid som föreläsare, samtalsledare eller moderator på hej@hurkanvi.se Alla avsnitt av podden och kontaktuppgifter till oss hittar du på www.hurkanvi.se

Failed assassination attempt (1989) On 3 August 1989, while Mustafa Mahmoud Mazeh was priming a book bomb loaded with RDX explosive in a hotel in Paddington, Central London, the bomb exploded prematurely, destroying two floors of the hotel and killing Mazeh. A previously unknown Lebanese group, the Organization of the Mujahidin of Islam, said he died preparing an attack "on the apostate Rushdie". There is a shrine in Tehran's Behesht-e Zahra cemetery for Mustafa Mahmoud Mazeh that says he was "Martyred in London, 3 August 1989. The first martyr to die on a mission to kill Salman Rushdie." Mazeh's mother was invited to relocate to Iran, and the Islamic World Movement of Martyrs' Commemoration built his shrine in the cemetery that holds thousands of Iranian soldiers slain in the Iran–Iraq War. Hezbollah's comments (2006) During the 2006 Jyllands-Posten Muhammad cartoons controversy, Hezbollah leader Hassan Nasrallah declared that "If there had been a Muslim to carry out Imam Khomeini's fatwā against the renegade Salman Rushdie, this rabble who insult our Prophet Mohammed in Denmark, Norway and France would not have dared to do so. I am sure there are millions of Muslims who are ready to give their lives to defend our prophet's honour and we have to be ready to do anything for that." International Guerillas (1990) In 1990, soon after the publication of The Satanic Verses, a Pakistani film entitled International Gorillay (International Guerillas) was released that depicted Rushdie as a "James Bond-style villain" plotting to cause the downfall of Pakistan by opening a chain of casinos and discos in the country; he is ultimately killed at the end of the movie. The film was popular with Pakistani audiences, and it "presents Rushdie as a Rambo-like figure pursued by four Pakistani guerrillas". The British Board of Film Classification refused to allow it a certificate, as "it was felt that the portrayal of Rushdie might qualify as criminal libel, causing a breach of the peace as opposed to merely tarnishing his reputation." This effectively prevented the release of the film in the UK. Two months later, however, Rushdie himself wrote to the board, saying that while he thought the film "a distorted, incompetent piece of trash", he would not sue if it were released. He later said, "If that film had been banned, it would have become the hottest video in town: everyone would have seen it". While the film was a great hit in Pakistan, it went virtually unnoticed elsewhere. Al-Qaeda hit list (2010) In 2010, Anwar al-Awlaki published an Al-Qaeda hit list in Inspire magazine, including Rushdie along with other figures claimed to have insulted Islam, including Ayaan Hirsi Ali, cartoonist Lars Vilks, and three Jyllands-Posten staff members: Kurt Westergaard, Carsten Juste, and Flemming Rose. The list was later expanded to include Stéphane "Charb" Charbonnier, who was murdered in a terror attack on Charlie Hebdo in Paris, along with 11 other people. After the attack, Al-Qaeda called for more killings. Rushdie expressed his support for Charlie Hebdo. He said, "I stand with Charlie Hebdo, as we all must, to defend the art of satire, which has always been a force for liberty and against tyranny, dishonesty and stupidity ... religious totalitarianism has caused a deadly mutation in the heart of Islam and we see the tragic consequences in Paris today." In response to the attack, Rushdie commented on what he perceived as victim-blaming in the media, stating "You can dislike Charlie Hebdo.... But the fact that you dislike them has nothing to do with their right to speak. The fact you dislike them certainly doesn't in any way excuse their murder." https://en.wikipedia.org/wiki/Salman_Rushdie

Slaget vid Poltava, mystiska smällar vid Lars Vilks krasch, abortpanik i Sverige och dessutom: Att vägra växa upp eller helt naturligt? Vi kollar in fenomenet "Kidults". Inlägget Ett folk som vägrar växa upp dök först upp på Radio Svegot.

I det här avsnittet pratar vi om omständigheterna kring Lars Vilks död och juristen (f.d advokat) Mattias Skarelius besöker oss och berättar sin teori om vad som kan ha hänt.Fyll gärna i vårt formulär: https://forms.gle/pr4QbH5GeZSJ85w86https://www.nongrata.se Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

A round-up of the main headlines in Sweden on June 15th, 2022. You can hear more reports on our homepage www.radiosweden.se, or in our app Sveriges Radio Play. Presenter: Dave RussellProducer: Kris Boswell

Förundersökningen om Lars Vilks läggs ner. Budgetomröstningen. Kina investerar för fullt i Afghanistan. Folk positiva till vindkraft men inte där dom bor. Vem ska betala när priserna stiger? Melenchon är Macrons största utmanare. Zelenskys rådgivare i exklusiv intervju. Must missbedömde ryska krigshotet.

Mattias Svensson samtalar med Sakine Madon om hennes bok ”Inget är heligt” och en svensk yttrandefrihetsdebatt som rör Lars Vilks, Rasmus Paludan, lättkränkta studenter, gangsterrap och Torgny Segerstedt.

Pastor Terry Jones inledde år 2010 en kampanj för att bränna Koranen. Nu provocerar högerextreme Rasmus Paludan på samma vis. Hör varför det väcker så starka känslor att skada islams heligaste skrift. Den amerikanske pastorn Terry Jones twittrade år 2010 att han tänkte göra en manifestation med titeln "burn a Koran day" nio år efter terrordåden den elfte september. I sista stund ställdes den aktionen in men senare brände pastorn en kopia av Koranen vilket ledde till protester i Afghanistan. Den dåvarande amerikanske presidenten Barack Obama varnade för att pastorns agerande kunde utsätta amerikanska soldater i Irak och Afghanistan för fara och leda till självmordsbombningar. 2013 greps pastorn med 2998 koraner dränkta i fotogen och en stor grill. Upplopp efter att Paludan bränt KoranenEfter att den danske högerextreme politikern Rasmus Paludan bränt Koranen eller i andra fall hotat med att bränna den har det under våren 2022 blivit våldsamma upplopp i flera svenska städer. Hör varför det har sådan sprängkraft att förstöra Koranen som enligt muslimer ses som Guds ord till människorna.Salman Rushdies SatansversernaÅr 1988 publicerade författaren Salman Rushdie boken Satansverserna", titeln syftar på några verser i Koranen. Irans högste andlige ledare ayatollah Khomeini utfärdade en dödsdom i en fatwa mot Rushdie, som fick leva gömd under en lång period. Boken ledde också till våldsamma protester i en rad länder och Satansverserna brändes vid demonstrationer.Mohammedkarikatyrerna och Lars VilksÅr 2005 publicerade den danska tidningen Jyllandsposten karikatyrer av profeten Mohammed, till exempel tecknade Kurt Westergård profeten med en bomb i turbanen. Det ledde till en våg av protester och beskrevs av den dåvarande danske premiärministern som den allvarligaste krisen i Danmarks internationella relationer efter andra världskriget. År 2007 tecknade den svenske konstnären Lars Vilks profeten Mohammeds ansikte på en rondellhund, bilden publicerades i Nerikes Allehanda. Mohammedkarikatyren bidrog till att Vilks dödshotades och utsattes för attentat. År 2021 omkom Lars Vilks i en bilolycka när han färdades tillsammans med sina livvakter.P1:s Mellanösternpodd analyserar varför det är så känsligt att bära hand på Koranen, häda och smäda profeten Mohammed.Medverkande: Cecilia Uddén, Mellanösternkorrespondent, Nishtman Irandoust, kurdiska gruppen på Ekot, Samar Hadrous, reporter EkotProgramledare: Olle WibergIntroduktion: Johar BendjelloulProducent: Katja MagnussonTekniker: Brady Juvier

Önkényes Mérvadó 2021#142 Karikó Katalain és a Nobel díj; meghalt Lars Vilks; Mások megbámulása

Under Bordssamtal XXX talar Andrés och Karl Oskar om Andrés lyckade besök på Littfest i Umeå. De dyker även ner i Lars Vilks och hans livvakters interaktioner.

Johan Westerholm driver ledarsidorna.se och beskriver sig som i ständig opposition. Han kallar sig socialdemokrat men tycker inte att socialdemokratiska arbetarpartiet är särskilt socialdemokratiska längre. Om detta, över ett decennium som underrättelseofficer i flottan och mycket mer pratar vi om i detta avsnitt. Dessutom är det första gången en gäst bjuder på ett porträtt målat av Lars Vilks som omslagsbild till avsnittet. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Stig följer upp föregående årskrönika med att berätta hur det slutligen gick för hans vid förra årssammanfattningen sjuka katt. Cyril och Stig resonerar kring Lars Noréns och Lars Vilks död och reaktionerna efter det. Den under året ofta oinitierade svenska debatten kring gangsterrappens varande och icke varande. Hur fel de kan bli när finkulturella skribenter går in på populärkulrens område och till en början försvara gangsterrap, även när är som mest omoralisk, till att efter Einars död fördöma den och slutligen låta den hamna på riksdagsnivå. Samma skribenter fortsätta efter gangsterrappdebatten att efterlysa moral i svenska litteraturen. Cyril föreslår att Stig ska gå in som konflikthanterare då hans uppdragsgivare Expressen under året hamnat i alltför mycket publicistiska såväl som arbetsrättsliga problem under 2021. De talar om årets två regeringskriser, landets första kvinnliga statsminister och Cyril ställer sig frågande till varför inte svenska kvinnliga partiledare vårdar sitt hår bättre. De diskuterar och listar så klart årets bästa kulturupplevelser alltifrån skönlitteratur, facklitteratur, filmare till musik, teater, utställningar och filmer. Slutligen svarar de på lyssnarfrågor som inkommit under året. En lyssnarfråga medför att de för ett långt samtal om den 91-årige franske regissören Jean-Luc Godard samt de svenska regissörerna Lukas Moodysson och Ruben Östlund. Glöm inte att stötta podden genom at sprida den, ni kan också swisha ett bidrag till nr 123 535 48 57 See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Bland annat om vad en människa lämnar efter sig, om saknad efter de som gått bort och om personer som Lars Vilks och Gunilla Bergström som Martin intervjuat. Om eftermälen och konsten att förlåta. Ärkebiskopen Antje Jackelén och mästerkocken Markus Aujalay och youtubern Mauri Hermundsson gästar Martin Wicklin i studion. Dessutom spelas julmusik av mer tveksam art. Mångmiljonären Lasse Diding pratar om Jan Myrdal och om att få en andra chans. Andra gäster är författaren Barbro Lindgren som inte bryr sig särskilt om julen, astronomen Susanne Aalto om betydelsen av teleskopet som äntligen nu skickas upp , förläggaren Christoffer Holst om explosionen av julromantik inom litteraturen och så möter Martin Wicklin Raymond Björling som är barnbarn till Jussi och som sjunger O, Helga Natt för lyssnarna. Och hur ska det gå kommer Martin att hitta Mohammed, pojken från Irak han intervjuade för 18 år sedan på flyktingförläggningen i Lilla Edet och som helst av allt ville bli polis. Vad hände sedan? Är han kvar i Sverige? 00.00 Martin hälsar god morgon och God jul med ett ljudminne och talar om sina möten med Lars Vilks och Gunilla Bergström06.55 Martin Wicklin letar efter Mohammed från Irak som han intervjuade för 18 år sedan12.29 astronomen Susanne Aalto om det teleskop som sänds upp denna jul16.45 författaren Barbro Lindgren om att fira jul, utan att egentligen fira, om mörkret, döden och ljuset21.50 fortsättning: Mohammeds historia blev han polis, det som han ville?24.35 Martins julhälsning26.08 mästerkocken Markus Aujalay och youtubern Mauri Hermundsson gästar Martin Wicklin i studion. Om bristen på ansjovis och en oväntad vänskap.42.05 ärkebiskopen Antje Jackelén och Martin Wicklin om konsten att förlåta57.11 Sunkjulmusik med konnässörerna Fredrik af Trampe och Anna-Lena Lodenius01.07.25 Martin om Lars Vilks, Gunilla Bergström och Jan Myrdal och (01.10.23) intervju med multimiljonären och Myrdal-vännen Lasse Diding  01.20.05 om explosionen av romantiska julromaner, med förläggaren Christoffer Holst01.26.17 Martin Wicklin om Mohammed vad har hänt de senaste 18 åren?01.31.48 Martin möter Raymond Björling, Jussis barnbarn01.35.02 Raymond Björling sjunger O Helga Natt01.36.34 Martin hälsar God natt och God Jul

Kulturredaktionens konstkritiker Cecilia Blomberg och Mårten Arndtzén sammanfattar konståret 2021. Ännu ett år av restriktioner som drabbat konstvärlden hårt. KONSTÅRET 2021Konståret 2021 har i likhet med scenkonsten och filmvärlden präglats av de publikbegränsningar som rått. Våra konstkritiker Mårten Arndtzén och Cecilia Blomberg har ändå lyckats ta del av en hel del konst. De rapporterar bland annat om det interaktiva konstverket Involution av konstnärsduon Lundahl och Seitl på Uppsala konstmuseum och från en utställning med den tyska konstnären Anne Imhof på Palais du Tokyo i Paris.Årets konsthändelser inkluderar utbyggnaden Liljevalchs+ i Stockholm av arkitekten Gert Wingårdh, debatten om "Vita havet" på Konstfack och kryptokonstens uppgång och fall. Dessutom minns vi två personer i konstvärlden som gått bort under året: konstnären Lars Vilks och konstkritikern Ingela Lind.Vi tipsar också om tre av årets konstböcker:"Hilma af Klint. En biografi. Mänskligheten kommer att förundras" av Julia Voss. Översatt till svenska av Aimée Delblanc."Brännpunkt Europa. Nysakligheter 1919-1939" av Kristoffer Arvidsson, Michael Azar, Lena Johannesson, Sacha Llewellyn, Mieke Rijnders (utgiven av Göteborgs Konstmuseum i samband med utställningen "Brännpunkt Europa" som pågick 12 juni19 september 2021)"Axel Törneman 1880-1925. Pionjär i brytningstid" av Anita Theorell och Bengt WanseliusRysk samtidslitteratur: "Debutant" av Sergej LebedevFredrik Wadström har läst en ny rysk roman som på kort tid fått stor uppmärksamhet runt om i världen och som nu kommer på svenska. Boken heter "Debutant" men den är författaren Sergej Lebedevs femte roman.OBS-essän om det barriga livet som granVem älskar granen när det inte är jul? Barnen tindrar framför den en kväll, sedan åter ut i kylan, barrlös blir den ett avskräde som ingen orkar köra till tippen. I den här essän står Katarina Wikars upp för en flockvarelse.Programledare: Gunnar Bolin Producent: Nina Asarnoj

Kulturredaktionens konstkritiker Cecilia Blomberg och Mårten Arndtzén sammanfattar konståret 2021. Ännu ett år av restriktioner som drabbat konstvärlden hårt. Konståret 2021 har i likhet med scenkonsten och filmvärlden präglats av de publikbegränsningar som rått.Våra konstkritiker Mårten Arndtzén och Cecilia Blomberg har ändå lyckats ta del av en hel del konst. De rapporterar bland annat om det interaktiva konstverket Involution av konstnärsduon Lundahl och Seitl på Uppsala konstmuseum och från en utställning med den tyska konstnären Anne Imhof på Palais du Tokyo i Paris.Årets konsthändelser inkluderar utbyggnaden Liljevalchs+ i Stockholm av arkitekten Gert Wingårdh, debatten om "Vita havet" på Konstfack och kryptokonstens uppgång och fall. Dessutom minns vi två personer i konstvärlden som gått bort under året: konstnären Lars Vilks och konstkritikern Ingela Lind.Vi tipsar också om tre av årets konstböcker:"Hilma af Klint. En bioografi. Mänskligheten kommer att förundras" av Julia Voss."Brännpunkt Europa. Nysakligheter 1919-1939" av Kristoffer Arvidsson, Michael Azar, Lena Johannesson, Sacha Llewellyn, Mieke Rijnders (utgiven av Göteborgs Konstmuseum i samband med utställningen "Brännpunkt Europa" som pågick 12 juni19 september 2021)"Axel Törneman 1880-1925. Pionjär i brytningstid" av Anita Theorell och Bengt WanseliusProgramledare: Gunnar Bolin Producent: Nina Asarnoj

Frågan om Lars Vilks rondellhundsteckning har fått en ny vändning efter en konstprotest i helgen. Producent: Måns HirschfeldtProgramledare: Yael Seligsohn

For ganske kort tiden kjørte to settlere seg vill på Vestbredden og havnet i Ramallah. Der ble de omringet av palestinere og hvis det ikke var for en palestinsk sikkerhetsavdeling, hadde det gått med dem som med to israelske soldater som gjorde samme bommert for tyve år siden. De ble bokstavelig talt slaktet for øynene på en folkemasse i blodrus. Denne gang slapp israelerne med skrekken og tapet av en brent bil. Men historien er ikke enestående. I Pakistan ble en srilankesisk fabrikkeier utsatt for den samme selvjustis av en mobb som gikk amok. Denne gang var NTB og byråene ærlige nok til å nevne at det var bare en i en rekke lignende lemlestelser og bestialske drap. Mobben tok selfies med det brennende liket i bakgrunnen. Vi husker Asia Bibi som nesten led samme skjebne, men ble reddet av internasjonal opinion. Men guvernøren av Punjab, Salman Taseer, var ikke like heldig. Han hadde besøkt Bibi i fengsel og tatt til orde for en revisjon av blasfemiloven. For det ble han drept av en av sine livvakter. Drapsmannen ble hyllet av den pakistanske Advokatforeningen og det ble bygget et museum til hans ære. Også på Frogner i Oslo demonstrerte salafister utenfor den pakistanske ambassade da han skulle henrettes. Men hva har dette med Europa å gjøre? Ja, hva har Samuel Paty, Theo van Gogh, Pim Fortuyn, Charlie Hebdo, Bataclan, Brussel med dette å gjøre? Ett oppegående menneske merker at det treffer en i mellomgulvet, for det er vondt å erkjenne at barbariet har kommet til Europa og det vokser. På bare 15 år må Lars Vilks og Kurt Westergaard begraves på ukjente steder og muslimer triumferer på Facebook over deres død. Eller hva med Kongsberg? Norsk politi vifter med tryllestaven og håper drapene forsvinner fra hukommelsen. De gjør ikke det. Steve Bannon intervjuet forleden to filmmakere som har laget filmen exiles om yesidier og kristne i Syria og Irak. Dette er kristendommens urområde. I 2002-2003 var det 4 millioner kristne i området. Nå er en tidel – 400.000 tilbake. Men det er da ingen fare for at noe lignende skal vederfares oss, kan du spørre. Mon det. Her er en historie fra Danmark. “‘Forbereder du dig på at dø?,' lød den SMS som sognepræst Louise Britze Kijne modtog. … Beskeden rummede flere koran-citater: ‘Hvis nogen ønsker sig en anden religion end islam, så vil den ikke blive godtaget fra ham (Allah, red), og i det hinsidige vil han være blandt de fortabte.' Og det lyder også: ‘Sandelig, Allah har forbandet dem, der fornægter troen og beredt dem en flammende ild.'” Kim Møller kommenterer: Mindst tolv præster i Københavns Stift, Helsingør Stift, Roskilde Stift, Aarhus Stift mv. har modtaget truende sms'er med Koran-citater, beretter Kristeligt Dagblad. Flere har formentligt modtaget lignende beskeder, men har valgt ikke at anmelde sagen. Selvom vendingen ‘Forbereder du dig på at dø?' i konteksten kun kan opfattes som en trussel, så betragter professor Jakob Skovgaard-Petersen det som ‘en mini-prædiken'. Et ‘usmageligt' budskab, der kendes fra puritanske salafafister, men ikke noget han personligt ville forstå som truende. Hvis det budskab Koran-tro prædiker til forveksling ligner dødstrusler, så er narrativet om ‘fredens religion' et stykke fra skiven. Skovgaard-Petersen ignorerer de historiske erfaringer, og her skulle man måske høre mere på Jonas Adelin Jørgensen fra Folkekirkens Mellemkirkelige Råd, der sammenligner med trusler mod kristne i muslimske lande såsom Pakistan, Bangladesh og Indonesien. I've seen the future, brother. It is murder. Fra Kristeligt Dagblad – Præster har modtaget truende sms'er: ‘Forbereder du dig på at dø?' Er det mulig å tenke seg at imamer var utsatt for lignende trusler og at det ble forbigått i stillhet? Vi hører ramaskriket liksom vi hører tausheten, og den er blitt så overdøvende at medienes sensur bare hamrer inn hva som venter oss. Hvis man ser på relieffene i det gamle Assyria og Babylon ser man at de ble styrt av konger som fremstår som Saddam Hussein for tre tusen år siden.  Det er kongen og kongens makt alene som gjelder. Fra Nebukaneser og Sargon til Saddam. Det skjedde ikke så mye hva sivilisasjon angår. Vi har levd tusen år med kristendom. Nå venter barbariet. Ikke si at du ikke forstå hva som ventet. Vi skal fortelle deg det slik Primo Levi lover etter å ha overlevd Auschwitz. Lag en konto på Odysee her! – Odysee vil da gi oss poeng som hjelper oss å klatre i algoritmene! Følg oss på Rumble. Følg oss også på PodBean, iTunes og alle steder der podcasts finnes. Husk å rate oss med 5 stjerner, så flere likesinnede sannhetssøkere finner oss der! Kjøp Alf R. Jacobsens politiske bombe «Stalins svøpe: KGB, AP og kommunismens medløpere» her!

När Lars Vilks konst ställdes ut under 2013 och 2014 väckte det internationell uppmärksamhet. Utställningarna omgärdades av ett stort säkerhetspådrag och Lars Vilks konstnärskap kritiserades från flera håll, inte minst från konstvärlden. I veckans Hotspot berättar galleristen Henrik Rönnquist om varför han ville visa konstverken och priset han fick betala för att han gjorde det.

Det är inte alla som har kapaciteten att ändra sig och dessutom erkänna det. I synnerhet är offentliga personer usla på att erkänna när de har haft fel, och kanske ännu sämre på att förklara varför de ändrat sig när de väl gör det. Mårten Arndtzén är ett undantag. När Lars Vilks ritade sin rondellhund tyckte han att det var en platt provokation. Med tiden har han ändrat sig, och hans intellektuella resa i frågan är intressant att ta del av. Till skillnad från de som hyllat Lars Vilks efter hans död skrev Arndtzén dessutom en tvättäkta konstrecension av rondellhunden 2017 – tio år efter verkets tillkomst. När Vilks skulle nämna samtida konstrecensenter han respekterade var Arndtzén en av två. Vårt samtal kretsar som sagt kring Lars Vilks, konstvärldens reaktion på hans verk, Moderna museets återkommande svek, om konstnärens roll och varför en staty av rondellhunden gjord av Chang Frick och Hanif Bali förmodligen inte skulle räknas som konst. Ett par kommentarer…Framöver kommer inte lika många poddavsnitt transkriberas. Det var ett försök att föra ut samtalens innehåll till fler, men är inte säker på att det har lyckats. Vad det verkar är inte intervjuer och samtal det ni främst vill läsa, men däremot något ni gärna lyssnar på. Ibland kommer det transkriberas, men främst när jag bedömer att innehållet har en sådan sprängkraft att det är angeläget att det även går att läsa. Om ni inte håller med om denna förändring får ni gärna höra av er. Jag har också fått en del respons angående innehållet och ska framöver försöka lägga mer tid på granskningar/analyser, som den jag skrev om rapporten om diskriminering på arbetsmarknaden. Hör gärna av mer tips, kritik och respons. Det är med er hjälp den här publikationen kan bli bättre.Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit ivararpi.substack.com/subscribe

Dag jabber om Per-Willy Amundsen (mental RIP), Lars Vilks (ekte RIP) og den katolske kirke (kommende RIP). SHOW! dagsoras.com/hvor BONUSEPISODER! patreon.com/dagsoras **************** Midnight Mass (SERIE) Shane Gillis- Live in Austin (STAND-UP)

I dag är det premiär för Daniel Alling som ordinarie programledare i Talkshow! I dagens program: Apropå Lars Vilks död - vilket ansvar har publicister för att på riktigt stå bakom yttrandefriheten, när det blir lite snårigt? Och varför gläds svenskarna när Storbritannien har det kämpigt med bensinbrist? Det handlar mycket om om konstnären Lars Vilks död och debatten om hans konst. Har medierna tagit sitt ansvar? Är yttrandefriheten alltid värd priset? Vann islamisterna? Och hur kommer debatten att se ut nu? Daniel och Louise resonerar med Karin Olsson, kulturchef och biträdande chefredaktör på Expressen och SR kulturs Mårten Arndtzén.Daniel Alling behöver bearbeta tiden i Storbritannien och prata lite om hur svårt det är att flytta hem till Sverige. Dessutom undrar han varför svenskarna är så skadeglada när det går dåligt för Storbritannien efter Brexit? Hur ser den svenska EU-opinionen ut nu, och vad krävs för att ett svenskt utträde ens ska börja diskuteras? James Savage, chefredaktör The Local och statsvetaren Markus Johansson reder ut.Zlatan fyllde 40 år igår. Radiosportens Richard Henriksson berättade hur genomsnittsåldern på toppspelare har gått uppåt och att han faktiskt tror att Zlatan fortfarande kan vara en otrolig tillgång i landslaget.Programledare: Daniel AllingBisittare: Louise Epstein Producent: Olle Björkman

Nedlagte sengepladser: Sygeplejersker kræver mere i løn. Bilforhandlere kan ikke følge med efterspørgslen af grønne biler. Militæret kører benzin ud til Storbritanniens tørlagte tankstationer. Lang ventetid på elbiler får konsekvenser for både klima og forbrugernes tillid. En af de sidste årtiers mest omtalt skandinaviske kunstnere, svenskeren Lars Vilks, blev søndag dræbt i trafikulykke. Værter: Dagmar Eben Østergaard & Astrid Date See omnystudio.com/listener for privacy information.

Varför framstår man som mer progressiv och upplyst om man är avfärdande och hånfull mot den egna kulturen? Och hur kommer det sig att samma person å ena sidan kan varna för nationalism när den uppträder i västvärlden, men stötta nationalism när den kommer till uttryck i andra delar av världen. I en ny bok, med titeln Masohistic nationalism – Multicultural Self-Hatred and the Infatuation with the Exotic (Routledge 2021) beskriver sociologen Göran Adamson detta. Han visar även hur överdriven nationalism och självhatande nationalism delar vissa drag. Gemensamt för båda är tanken om den egna överlägsenheten gentemot andra kulturer. Nedan kan du läsa samtalet i en något nedkortad version.Välkommen Göran Adamsson till Rak höger!– Tack så mycket Ivar, det är mycket trevligt att vara här!Du har skrivit en ny bok som heter Masochistic Nationalism – Multicultural Self-hatred and the Infatuation with the Exotic. Den är alltså skriven på engelska och utgiven på Routledge. Vad är masochistisk nationalism? För det låter för många som en självmotsägelse?– Det var så här att för många år sen så funderade jag på begreppet nationalism och jag tänkte att det finns den här klassiska nationalismen, alltså människor som hela tiden vill göra fördelaktiga jämförelser mellan sitt eget land och andra länder. Alltså de vi kanske normalt kallar högerpopulister eller ännu värre fascister, rasister, nationalsocialister. Men det finns ett slags svensk åkomma, kanske inte bara i Sverige men framför allt i Sverige, där man i stället är pigg på att ägna sig åt att jämföra sitt eget land ofördelaktigt med andra länder. Man kan ta namn som Mona Sahlin, Gudrun Schyman och Morgan Johansson. De har som ett tics och säger ”Se hur kvinnor har det i Sverige”, ”Se hur homosexuella har det i Sverige”. Och så har man Pride-festivaler och så vidare för att hävda deras rättigheter. Men jag tror att mycket av det här är ganska överdrivet. Så jag googlade helt enkelt på begreppet ”negativ nationalism” på engelska och det dök upp i en underrubrik i en essä och den var skriven av ingen mindre än George Orwell. Nu tänker jag inte ägna mig åt paralleller mellan honom och mig själv, det vore patetiskt, men i den här essän som heter ”Notes On Nationalism” så lägger Orwell ut texten om exakt det som jag med min synnerligen begränsade hjärna hade funderat kring. Nämligen den västerländska traditionen inom det som Orwell kallar överklass, eller övre medelklass-vänstern i London och så vidare. Där de inte kan låta bli att jämföra sin egen kultur och tradition ofördelaktigt med andra länder. Han har ett begrepp som är ännu intressantare, nämligen ”transferred nationalism”, alltså ”överförd nationalism” eller ”exporterad nationalism”. Med överförd nationalism menar han människor som beter sig exakt som klassiska nationalister, det är bara det att föremålet för deras idealisering och romantisering och politiska ömhet inte är här utan over-seas, som Orwell säger. Till exempel människor som tycker att Turkiet är fantastiskt och som kan gå loss om deras historia och identitet utan att någon säger ”Hallå, är inte det här samma sak som det högerextremister gör?” Det är ingen som ser likheten. Orwell säger att de kan vara hur aggressiva, hur naiva, hur hämndlystna de vill å andra kulturers vägnar, ”because it is not seen as such”. Alltså samma typ av politiska romantik fast någon annanstans.– Vad jag gör är att jag försöker föra ihop de här begreppen. Jag försöker kombinera ”negativ nationalism” med ”transferred nationalism” och då hittade jag på begreppet ”masochistisk nationalism” på svenska. Alltså en lust eller politisk attityd där man inte kan få nog av andra kulturer och man drar sin egen kultur i smutsen samtidigt som man idealiserar andra. För det är chict och trevligt. Man kan föreställa sig middagar på Söder i Stockholm, och inget ont om Söder, det är en fin stadsdel, där folk sitter och skålar och uttrycker sig överlägset förklenande om Sverige på tusen och ett sätt och alla sitter och nickar, fast alla vet att det bara är påhittat. Det är en viktig aspekt i begreppet masochistisk nationalism. Det är inte av sexuell natur men det har ändå parallellen att det är människor som frivilligt ingår i en självspäkarattityd, vare sig det handlar om den egna kroppen eller om den egna kulturen och nationen. Det är en kollektiv förödmjukelse där man domineras antingen av andra personer eller som jag pratar om, andra kulturer. Och man får en kick av leken som är fiktiv. Det är det som gör det så spännande, att man bara håller på med detta på samma sätt som att se en skräckfilm och äta popcorn. Det är samma grundattityd hos en fullständigt förvirrad vänster som har gjort det här till en aktivitet.Det finns en intressant ådra här som har kommit till uttryck den senaste tiden. Det är det här du kan ta personer som Özz Nûjen eller andra kurdisk-svenska debattörer. Han är komiker men eftersom han inte är rolig så kan man kalla honom för debattör. De är väldigt kritiska mot svensk nationalism, till exempel Sverigedemokraterna. Och invandringsmotstånd är hemskt. Mycket av det som Özz Nûjen har gjort handlar om att dekonstruera svenskhet, samtidigt som han ger uttryck för en otroligt stark kurdisk nationalism. Det här är något jag har reflekterar själv över tidigare. Jag kan en del IRA-låtar utantill och jag har vänner som också kan det. Och det är lite kittlande för det är irländsk nationalism. Man anser att det är ett förtryckt folk och irländare finns längst bort och det är engelsmännen som har förtryckt dem så du kan använda den postkoloniala linsen på Irland. Det är inte okej om det är engelsk nationalism, svensk, amerikansk, eller tysk. Men det är okej om det är kurdisk, palestinsk eller irländsk nationalism.– Precis. Den här typen av exotism, det föresätter att den här kulturen är tillräckligt avlägsen och England funkar inte men Irland kan jag tänka mig funkar. För vi kan mindre om det helt enkelt. Orwell har en bok som heter The Road to Wigan Pier, en fantastisk bok, som handlar om hur de intellektuella romantiserar arbetarklassen och gruvarbetarna i mellersta England. Han skriver ”I know enough of the working class not to idealize it”. Han menar att vad som förutsätts för att hålla på med den här typen av fjantig idealisering är att man har en kollektivistisk syn, vare sig det handlar om arbetarklassen eller gruvarbetare. Eller människor från avlägsna avlägsnar kulturer – för vet man tillräckligt om dem fungerar inte den här typen av idealisering. Jag har en formulering i min förra bok som heter Svensk mångfaldspolitik. En kritik från vänster som handlar om att ingen skulle säga att belgare är fascinerande. Ingen skulle få för sig att säga det för vi ser belgare som distinkta individer och om någon skulle säga det så skulle man fråga ”Men har du träffat alla belgare då?” För det kan finnas belgare som inte är fascinerande. Men gäller det en avlägsen kultur, som Jemen eller till och med Syrien så kan vi gå loss i enorma stereotyper och tro att vi kommer undan för att de är positiva, men de är stereotyper lik förbannat. Det är som att säga att man tycker mer om hundar än om katter. Det är en extremt kränkande, överklassig, nedlåtande attityd.Vi har varit inne på att man kan få en väldigt förminskande attityd så att man ser den andre som autentisk och exotisk, den ädle vilden och så vidare. Men man ser också det egna som någonting dåligt och man vill ta avstånd på olika sätt. Du tar upp några exempel, som när Mona Sahlin höll ett tal i början av 2000-talet om att ”Vad har vi svenskar egentligen, vi har bara midsommar och sådant töntigt men ni har historia och kultur”. Och Fredrik Reinfeldt som sa 2006 när han precis hade blivit statsminister tror jag, att ”Det ursvenska är barbariet, all utveckling har kommit utifrån”. När du står och håller ett tal kanske det inte får några stora konsekvenser. Men du tar upp det här fallet när en asylsökande som hade fått avslag mördade en mamma och hennes son och du jämför med Anton Lundin Pettersson som mördade flera på en skola i Trollhättan, och han hade han främlingsfientliga motiv. Det blev en stor grej, statsministern åkte till Trollhättan och det mobiliserade människor mot rasism. Faktum är att det ledde till att jag fick hot från AFA och fick sätta larm på min lägenhet, för de gick ut och sa att det var mitt fel att Anton Lundin Pettersson gjorde det här. Men där fick det konsekvenser i hur vi pratade om det. När någon i majoritetsbefolkningen blir attackerad av rasistiska motiv så är majoritetsbefolkningen fortfarande den starka parten även när man är ett offer. Den masochistiska nationalismen ger logiken att ”Det där är inte något vi ska hänga upp oss vid och bli kränkta av kollektiv”. Men om någon som tillhör majoritetsbefolkningen gör någonting liknande av främlingsfientliga motiv mot medlemmar i en minoritet, då är det någonting som vi inom majoritetsbefolkningen måste hantera. Då påbörjar vi processen och terapin och ska be om förlåtelse.– Ja. De här de här två människorna som blev dödade i Västerås, de hette Carola och Emil Herlin. Hon var läkare och de var inne på Ikea för att plocka några köksgrejer. Han var läkarstudent och hade precis påbörjat sina studier. De är i princip okända. Jag skriver att man betraktar nästan det här dådet som något genant som man bara ska glömma, det störde bilden på något vis. Men när det gäller det som hände i Trollhättan, som naturligtvis var lika fruktansvärt, blev det manifestationer med levande ljus och Facebookgruppen med hundratusentals som skrev under.– Om man ser det från ett liberalt perspektiv så handlar båda fallen om två eller flera oskyldiga individer som blir mördade på ett brutalt vis. I båda fallen, och det menar jag är lätt att bevisa, kan man bevisa att det handlade om hatbrott. Mannen som mördade Carola och Emil Herlin på Ikea i Västerås hade tydligt sagt att han ville ge sig på några svenskar och det var för att han har fått avslag på sin ansökan. I det fallet var det tydligen inte att hatbrott. Men när det handlar om svenskar som gör något mot andra så är det ett hatbrott. Till saken hör också att i den här definitionen av hatbrott så var svenskar exkluderade. Vi var inte med ens i den juridiska definitionen fram till om det var 2006, jag minns inte exakt. Det gör saken ännu mer häpnadsväckande om man ska prata om människors lika värde.– Sverige utmärker sig på det märkliga viset att vi tycks anse att svenska liv av någon anledning är mycket mindre värda än migranters liv och det finns en massa fall som är av liknande art. Man kan vidga detta också, det verkar som att liv som spills av människors från västvärlden är mindre värda än liv som spills av människors från främmande kontinenter. Det är en aspekt av det Orwell kallar för ”transferred nationalism”. Hjärtat börjar bara att slå riktigt ordentligt när det handlar om kulturer vi inte vet något om.Varför får vi den här masochistiska nationalismen?– Du ger min möjlighet att ta upp den kille som jag alltid tar upp när jag ger intervjuer. Det är en bekant som heter Rumy Hasan. Han har skrivit en bok som heter Multiculturalism: Some Inconvenient Truths. Det är en fantastisk bok och han ställer precis den här frågan du är inne på. Han menar att det kan delvis bero på, det som han kallar ”the western liberal postcolonial sense of guilt”. Alltså den västerländska postkoloniala skuldkänslan. Man tycker att nu har vi varit så jävla taskiga så länge och det spelar ingen roll att vi som lever nu inte har gjort någonting dumt och det spelar heller ingen roll att Sverige i princip aldrig har ägnat sig åt kolonialism, vi kan ha postkoloniala studier vid Malmö universitet ändå för det är så bra. Självhatet, självföraktet gör att det nästan blir sant. Skammen gör att det nästan blir sant.Jag upplever att du sätter fingret på något i boken, att det är en ideologi som finns på alla olika nivåer. Du kan gå till de rikaste, till de fattigaste, till en etnisk svensk och till en med utländsk bakgrund, och folk är medvetna om att det är så här vi tänker på svensk identitet och svenskhet, delvis i alla fall. Det finns även i många andra västerländska kulturer men med lite olika förtecken. Det gör att man kan komma undan med vissa saker om du tillhör en minoritet. Något du också tar upp är den här njutningen. Man ser sig själv som överlägsen den man behandlar som bättre?– Just det, det är det diaboliska. Jag har hållit på med den här boken i många år och hade inte förstod att det finns en bockfot eller örnklo mitt bland allt den här tårögda humanismen. Men det finns ett slags överlägsenhet i det här. En typ av överlägsenhet är att man ger sig själv skulden för allt som pågår. Då betraktar man människor från andra kulturer, det kan handla om ett terrorbrott till exempel, som automater. De har ingen autonomi, de kör en truck genom Drottninggatan i Stockholm för att de inte hade något val. De var frustrerade helt enkelt. Och så menar vi att skulden ligger hos oss i väst. Där finns bockfoten, nämligen att vi är de som är autonoma medan människor från andra kulturer inte har något självbestämmande. De är i princip inte människor, om man med människa menar en varelse som kan fatta egna beslut, så kan ju Akilov låta bli att köra den där trucken och döda människor. Det finns något storslaget i den där underkastelsen, och i det vi tillmäter dem när vi menar att de saknar valmöjligheter. För fyrtio år sedan pratade om att man ägnade sig åt Saken med stort S. Där finns samma osjälvständighet som vi idealiserar och som får oss att bli tårögda och det är obehagligt. Precis som du säger innebär det att vi fråntar de här människorna autonomin vilket är en fruktansvärd förolämpning men det är förklätt till tolerans. Det är en bluff och bedrägeri av kolossala proportioner.– Det finns en annan aspekt som också är obehaglig. När vi slår vår egen rygg och attackerar oss själva, hela tiden är missnöjda och kritiska mot vår egen kultur, får man ställa sig frågan: Vad är drivkraften bakom samhällelig, politisk och social utveckling? Det är inte att man alltid är stolt och slår sig till ro, sitter och petar sig i naveln. Nej, drivkraften är att man ständigt utsätter sin egen kultur för en falkblick och alltid är missnöjd och att det bör bli bättre, att vi måste utvecklas. Vi måste ha bättre källsortering, kvinnors rättigheter måste bli bättre, kommunikationen, infrastrukturen och demokratin måste bli mer transparent. I missnöjet och självhatet ligger den här örnklon: Det är drivkraften för samhällelig utveckling.– Självkritiken kan vara en drivkraft och det finns något lömskt i självhatet. Om vi vänder på detta och kollar på hur många västerlänningar betraktar främmande kulturer. Man säger ”People from Syria, people from South Africa, they are so proud”. Vad blir konsekvensen av den här romantiseringen? Kanske att vi någonstans tycker att vi låter dem vara stolta för det gör dem passiva. Kulturer som hela tiden talar om att de är så stolta, det kanske är så att de har inte så mycket att vara stolta över. Det enda de har är sin tunna, desperata självgodhet men under den finns ingenting. Den här stoltheten kan vi inte visa för oss själva för det skulle kanske vara förödande för hela den framtidsorienterade kultur vi lever i. Vi låtsas vara toleranta och ödmjuka men i grund och botten är vi utvecklingsmonster och lämnar alla de här stolta kulturerna bakom oss där de hör hemma, så blir vi inte utsatta för deras konkurrens heller.Det finns en norsk sketch, Team Antonsen hette komikergruppen, det var Atle Antonsen, Bård Tofte Johansen, Harald Eia, och någon till. Man kan söka på “Et spørsmål om respekt” på Youtube. Den handlar om en pakistansk invandrare till Norge, som sitter i en fiktiv talkshow. Han kräver respekt från omgivningen. Då säger programledaren på det norska försynta sättet att ”Det känns som att det är viktigt för dig att få respekt och så där?” Då svarar Harald Eia som den pakistanske invandraren att ”Jo, men alla länder med lågt BNP måste få respekt, annars kan det sjunka under en nivå och då dör man”. Det är lite det du är inne på. Länderna som har den masochistiska nationalismen och samtidigt en överlägsen känsla, ofta har det funnits en koppling till imperialismen också. Alla vet att engelsmännen är överlägsna så då kan de vara självironiska, för de har världens största flotta. I Sverige har vi inte varit utsatta för någon invasion, vi har inte haft en extern chock mot vår nationella identitet. Det finns en konstig blandning där av imperialismen där man är trygg i sin överlägsenhet så man behöver inte visa upp den på samma sätt. ”Absolut, ni skottar kan ha lite självständighet, vi engelsmän har hela världen”.– Det du säger är intressant och viktigt. Om man är oerhört trygg som du säger och tvärsäker och fullständigt övertygad om sin förkrossande överlägsenhet gentemot andra kulturer, då blir man kanske lugn och lågmäld. Man kan uttrycka det som att man är så arrogant att man inte ens behöver höja rösten. Jag skriver någonstans att det som för 99 % av jordens befolkning är själva grundvalen för ens existens, nämligen huset man bor i och omgivningen och den egna kulturen, det betraktar den här överklass- eller medelklassvänstern som rasism. Man har blivit så förandligad att man har lyft ifrån det som för normala människor det liv man lever. Man ser ner på sin egen kultur med ett överlägset leende och betraktar allt det som är viktigt för nästan alla som någon typ av främlingsfientlighet. I den här självkritiken finns också en oerhörd arrogans menar jag. Jag har som exempel de här jetsettande expatrioterna, de som jobbar för FN eller EU och flyger runt och som tittar ner på 99 % av jordens befolkning som inte måste förnya sitt pass var sjätte månad. Man tittar ner på dem med ett överseende leende och det är en elitism för de flesta människor lever inte så. För de flesta människor är begreppet rasism ganska konstigt, även om det pådyvlas arbetarklassen nuförtiden.Du var inne på det med Rumy Hasans tanke, att vi har en postkolonial skuldkänsla. Direkt efter andra världskriget skrev Herbert Tingsten och många om att nationalism var anledningen till andra världskriget, så nationalism skulle vi motverka. Till exempel Sven Lindqvist med Utrota varenda jävel, han menade att vi hade en generalrepetition i kolonierna för vad vi som den västerländska civilisationen utförde med Förintelsen. Så i den västerländska civilisationen och det som ledde fram till andra världskriget, det fröet finns i allting som föregick det. Därför måste vi hela tiden vara vaksamma på Hitler inom oss själva och på fascismen om man tänker sig den som en evig kraft, som på något sätt kan dyka upp när som helst. Då blir den masochistiska nationalismen att det är vi som kan vara farliga. Om någon ur majoriteten blir hatmördad är det inte ett problem för det kan inte släppa loss Hitler i oss. Men som Trollhättan-mördaren eller Breivik – det kan återigen släppa loss demonen. Vi har hela tiden den här rädslan för det vi ser som oss själva och det västerländska, medan andra kulturer är fria från den här förbannelsen så då kan man nästan känna avundsjuka. Där kan man föra över de nationella känslorna som Orwell och du tar upp i din bok. För det känns säkert, då kommer du inte framkalla 1933 genom det.– Det är ungefär som att man skulle säga att turkisk nationalism är ofarlig för att det inte framkallar 1933, men den kan kanske framkalla något annat som är nästan lika illa som 1933. Men det här är inget jag berör i min bok, det borde jag kanske ha gjort. En aspekt i den masochistiska nationalismen är en hårresande kritik mot nationalism som sådan. Om man är nationalist så ser man hur nationalism sömlöst övergår i rasism, fascism, nationalsocialism, islamofobi och så vidare. Parallellerna går på en bråkdels sekund. Habermas, den tyske sociologen, skriver väldigt upplysande om det här. Han säger att det som för somliga är en oundviklig inom nationalismen – nämligen nationalsocialism – det ser han bara som en potentiell risk. Det är definitivt inte en sömlös övergång. Det är ungefär som att säga att socialdemokratin lätt kan glida över i stalinism, det är ingen som skulle påstå något sådant. Men när det gäller nationalism och problem på högerkanten är vänstern så villig att begå den här typen av hårresande politiska krumbukter och vägrar se de enorma politiska hindren som finns på vägen. Vad Habermas säger och vad jag också säger är att nationalismen som sådan, om vi tänker oss en svensk mild nationalism, inte är allierad på något sätt med fascism. Den är egentligen fascismens motsats på så sätt att nationalismen är grundvalen för ett modernt samhälle och för demokratier. Nationen som ram möjliggör allt, hela den modernitet som vi enas kring, som är bra. Alltså kvinnlig rösträtt och byråkratier. Max Weber pratar om det här också, att han ser nationalismen som ramen för ett modernt och civiliserat samhälle. Man kan lätt göra övergången till globalismen hos en del av vänstern. Man vill riva nationsgränserna för vi är alla människor, och allt är fritt och äkta och autentiskt. Min fråga till dessa utopister som jag kallar dem är: Vad bygger vi samhället på? Förutom transnationella företag, förutom nyliberalism, förutom avreglering? Om man tar en sak som feminism eller kvinnors rättigheter, hur ska vi kunna hävda dem om vi inte har nationalstater att göra det inom?Med din bok och en diskussion som har kommit på senare år skulle jag ändå säga att sådana där uttalanden som Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin gjorde, den typen av reflexiv självkritik och absurda uttalanden om den egna kulturen, är något vi har rört oss från. Människor idag känner sig kanske inte lika självsäkra på svenskars position i Sverige, det svenska språkets position i olika delar av landet. Om vi tänker oss nationalism som en grund för en väldfärdstat och att vi känner samhörighet så kan man säga att idag är Sverige ett otroligt heterogent samhälle. Många delar på territorium men det är inte självklart att alla skulle vara svenskar i någon egentlig mening eller att alla skulle känna samhörighet med varandra. Om du frågade någon 1980 och de gav uttryck för de här reflexiva tankarna, ”Men vadå, Sverige är väl ingenting att stå efter. Det är mycket bättre i andra länder”. Det var ett uttalande som kanske inte hade så stora konsekvenser. Men idag kan det ha det för människor för vi befinner oss i ett land som präglas av mycket mångfald. Det finns många skolor där nästan ingen pratar svenska hemma. Så vi har en ny situation och jag ser den här diskussionen du tar upp i boken som ett slags uppgörelse med den här överlägsenhetskänslan som tar sig uttryck i självspäkning.– Jag kom att tänka på när du pratade att jag tycker om att gå unt på kyrkogårdar. Jag gör det ofta och läser namnen, framför allt deras yrken. Alla de här människorna som kom före oss, som har gjort Sverige så bra. Jag kan ibland känna mig lite moloken för jag undrar vad är det vi sysslar med just nu? En del hade yrken som inte finns längre. Allasammans drog försiktigt, sakta men envetet och jävligt tålmodigt åt samma håll. Det var det de gjorde och det var lite det som var poängen. Det säger Tage Erlander i ett tal som sossarna inte vill veta av. Han säger att det som gör Sverige så unikt och framgångsrikt är att vi alla är så lika och arbetar för samma mål. Där var vi helt enkelt. Det fanns ingen mångfald på den tiden utan alla strävade efter samma mål. Det skulle bli renare, friskare, snabbare, mer jämlikt, mer demokratiskt och det blev det faktiskt också under 1900-talet. Här kanske jag poppar upp som en gammal gråsosse men jag tycker att det finns många fantastiska aspekter i den gamla klassiska socialdemokratin och vänstern. Men nu har vi ett samhälle, som du helt korrekt påpekar, där människor kommer från Sverige och lever i Sverige från alla möjliga olika länder och kulturer. Jag klandrar dem inte, man lever i sin egen kulturs vägnar. Men det innebär att alla de här människorna drar åt olika håll. Den svenska staten, det svenska samhället, där finns det människor som drar åt alla väderstreck samtidigt. Det finns ingen samlad riktning. Det är nästan som en dragkamp. Om man med samhälle menar någon form av sammanhållning där man litar på varandra och har solidaritet, som inte sossarna använder längre, så är frågan vad Sverige är och vad Sverige kommer att bli.Jag är lite yngre än vad du är men vi är uppvuxna i ett land med en tillit till statens institutioner. Men många av de här löftena om att vi lever i en gemenskap, gör din plikt, kräv din rätt och så vidare, men så läser man i tidningen om en Ica-butik som blivit rånad 40 gånger. Eller våldtäktsmannen som får 840 000 från staten i skadestånd för att det visade sig att han kanske var yngre än 18 år. Man har en känsla av att man inte längre har den här samhörigheten eller tilliten till de statliga institutionerna. Jag hade Andreas Johansson Heinö här som gäst och för tio år sen eller så pratade han om att vi kanske behöver mer nationalism för att överbrygga skillnader, och nu vill han inte längre säga det för han tycker att ordet är för belastat.Vi försökte reda ut det där, var vår meningsskiljaktighet fanns. Om man kollar på historien så har nationalism fått ett väldigt dåligt rykte, skulle jag hävda. Jag vet att George Orwell kallade sig själv patriot snarare. Jag menar att mycket av det som vad 1800- och 1900-talets stora konvulsioner och katastrofer berodde inte på nationalism utan på imperialism. Tysklands nationalsocialism och Hitler, det de gjorde var att expandera och utrota andra folk. Om man tittar på dansk nationalism så har de inte behövt expandera, i alla fall inte sen de fick spö vid Stora Bält. De har inte behövt invadera Sverige eller Norge för att vara nationalister. Redan på 1940- och 50-talet började man säga att den här känslan av att tycka att det egna landet var bra, att känna stolthet och sånt som var självklart för många, var något diaboliskt. Men snarare är det kanske att åka till Afghanistan och försöka bygga upp ett land enligt västerländsk modell, den sortens imperialism som är ett problem och har varit ett problem länge.– Det du säger faller väl in i ett klassiskt konservativt tankemönster. Jag är nog inte helt enig med dig.Jag tänkte att du inte skulle vara det.– Nej, inte riktigt. Jag tror att du och jag är eniga i nästan allt men jag tror däremot inte att man kan säga att nationalsocialismen till sin grund skulle vara imperialistisk. Jag tror att det är något så enkelt som en perversion, eller egentligen en återvändsgränd för nationalism. Alltså när nationalismen löper amok. I den nationalistiska ideologin som kan övergå i nationalsocialism ryms också den imperialistiska tanken, men jag tror att grundtemat för Hitler eller Mussolini och andra är en nationalistisk ideologi. Men jag menar ändå det finns en avgrund mellan en modern, återhållsam, balanserad, inkluderande, som man ska säga hela tiden, nationalism…Det säger till och med talibanerna nu, att de har en inkluderande islamism. Det sa en av deras talespersoner. Då kände jag att det har gått för långt. Talibanerna hänger med i hur du låter på Twitter.– Det visste jag inte, jag har blivit anklagad för mycket men nu kan jag också bli anklagad för att vara taliban!Varsågod!– Bara slafsa i er! En sak som jag tycker är lite märklig är att man vill hela tiden välkomna människor från andra kulturer in i det svenska. Då frågar sig jag, vän av ordning, vad är då det svenska? Vi måste välkomna dem, men i vad? För det svenska finns ju inte? Ska vi välkomna dem i något som inte existerar? För vi har gjort det till en blodssport att förringa och ignorera allt svenskt. Vi kan ingen historia, vi blickar tomt in i framtiden. I min förra bok försökte jag vara lite rolig och skrev ”Ska de läsa Fröding när vi tror att det är en ostkaka?” Hur ska de kunna känna en tillhörighet till något vi själva struntar i, eller inte bara struntar i utan som vi i princip uppmanar alla att ignorera? Jag har undervisat i SFI för länge sen och då pratade jag med elever, framför allt muslimer men även en del från forna Jugoslavien. De sa att det är märkligt att ni inte bryr er om era egna rötter. Vi springer omkring och ignorerar den svenska flaggan och kulturen av något slags total missriktad hänsyn mot människor från andra kulturer, som tycker att det är naturligt att vifta med den svenska flaggan och hylla den egna kulturen. Det innebär att den masochistiska retoriken inom det multikulturella entouraget, det är som ett slags autistisk pingpong inom medelklassakademin där man är hänsynsfull och tolerant och finkänslig mot varandra. Men det är som ett slags påhittad finkänslighet för människorna man tror är i behov av denna finkänslighet och som skulle bli förtvivlade om man inte höll på med den, de struntar fullständigt i den. Och det är värre än så, de tycker att det är konstigt att vi inte kan gå på som danskarna och norrmännen med sina flaggor. Jag tycker att det är teman som går igen om och om igen i hela den här debatten. Lik förbannat kan man ha projekt och konferenser kring det, men vad det har med verkligheten att göra står skrivet i stjärnorna.Jag tänkte att vi inte skulle hålla med varandra, för jag tror att jag har mer positiva tankar om nationalism än vad du har. Rudyard Kipling hade ett känt citat ”What do they know of England, who only England know”. Det skrev Orwell om också, att om du bara känner till England så vet du inte att du är beroende av hela det brittiska imperiet. För att känna England och förstå England måste du förstå imperiet och vara en del av den stora världen. Så om du blir för nöjd med din lilla plätt på jorden vet du inte heller vad den här värd. Jag älskar Sagan om Ringen och det är som med de små hobbitarna i Fylke. De vet inte ens om att det finns utbygdsjägare som vaktar deras gränser. De känner inte till det, de föraktar utbölingar och är rädda för dem, de vet inte att utbygdsjägarna skyggar dem. Den där t-shirten du köper produceras av fattiga människor som jobbar för en spottstyver under hemska förhållanden i Bangladesh och att tro att du är frikopplad från det systemet stämmer inte. Poängen är att du måste känna världen för att förstå ditt eget. Men där finns ingen masochism utan en nyfikenhet. Om man tar den postkoloniala litteraturen, till exempel Edward Said, så var han inte intresserad av de orientaliska kulturerna som hade skildrats utan av att kritisera dem som hade åkt dit och lärt sig språket, bott där och ”gone native” så att säga, och säga ”Titta, de hade koloniala attityder”. Det var givetvis sant men de var också genuint intresserade och en del av kulturerna, på ett sätt som postkoloniala aldrig har varit för de har varit intresserade av att göra upp med väst. Det finns en provinsiell attityd för å ena sidan är man för intresserad av allt det främmande men å den andra är du inte tillräckligt intresserad, utan du vill ha Disney-versionen av den andra kulturen, en tillrättalagd version av den.– Menar du vänstern?Ja, eller alla som har den här masochistiska attityden till det egna samtidigt som de höjer upp till exempel de äkta kulturerna som befinner sig långt borta. Det är så häftigt med en maorier som gör sin haka-dans till exempel. Men du är inte intresserad av problemen med alkoholism hos maorierna. Du tycker att det är fantastiskt att inuiterna har så många ord för snö men du är inte intresserad av hur många mord som begås på Grönland. Du har inget genuint intresse utan du använder de andra för att slå på dig själv.– Du sätter fingret på något oerhört känsligt och det är ett klockrent exempel på romantiseringen som den här medelklassvänstern inom akademin och journalistiken ägnar sig åt. Det som kallas ”boutique multiculturalism”, jag tror att det var Rumy Hasan som använde det också. Alltså när det handlar om kryddor, det indiska är så kryddstarkt och färgrikt, men då säger jag som den festförstörare jag är att det färgsprakande kanske är ett inbördeskrig. Det färglösa som vi ser i väst, det är så tråkigt och händelsefattigt, det kanske bara är ett annat ord för att vi har väloljade, tysta, supersnabba och korrekta byråkratier som spinner som en katt dag och natt. Det kanske inte är färgsprakande men det är bättre.Jag tänkte att vi kan avsluta med vad du ser som en väg framåt. För att inte fastna i en narcissistisk nationalism men inte heller en masochistisk – hur ska vi ta oss vidare?– Min bok är uppbyggd kring 23 teman där jag visar att de jag kallar klassiska nationalister och de masochistiska nationalisterna, de är dödsfiender och skulle inte stå ut med att dricka kaffe tillsammans i mer än en minut. Men jag menar att under ytan så säger de i princip samma sak. Det är bara att den enes ömhet gäller det egna landet och den andres gäller en annan kultur. Men vad de delar, menar jag, är en fullständig likgiltighet för det man kallar politiska principer. En multikulturalist kan älska konst när den riktar sig mot väst och försvarar konstnären med full kraft. Men om vi tar Mohammed-karikatyren och Lars Vilks så gör multikulturalisten en helomvändning och tycker att konstnären ska fängslas. Det finns motsvarande exempel på högersidan. Det fanns en kvinnlig SD-ledamot som gick igång på någon muralmålning som innehöll ett kvinnligt underliv och när det är en muralmålning är det kanske inte jätteerotiskt. Men hon sa i riksdagen att den här kvinnliga konstnären borde hamna bakom lås och bom. Men hade det handlat om Mohammed-karikatyrerna eller Dan Park skulle hon vara passiv eller försvara dem med full kraft. Men jag menar att båda attityderna är spegelbilder av varandra. Ingen av de båda extremisterna är intresserade av principen när det gäller konstens frihet, nämligen att man ska också hävda konstnärlig frihet när det gäller konst man inte tycker om, och kanske framför allt då. Rosa Luxemburg säger att ”Freedom is only freedom for those who say things other people do not wish to hear”. Det handlar om att man hävdar friheten för dem man inte uppskattar, som är ens motståndare. Det är det som definierar ens inställning. Här tycker jag att både högern, och då går vi långt utanför dina domäner, och vänstern begår samma fel. Man bör hävda liberala politiska principer – konstens frihet som princip. En princip innebär då att man hävdar det oberoende av vem som säger det och oberoende av social, politisk eller religiös kontext. Den klassiskt liberala ideologin innehåller svaret på hur vi ska ta oss ut ur den självbelåtna politiska förvirring som jag menar både högern och multikulturalisterna ägnar sig åt. En återgång till klassisk liberalism, John Stewart Mill skulle man kunna säga. Jag är ingen politiker men om man skulle ha en väg ut så menar jag att den finns i den klassisk liberalism där man till varje pris hävdar politiska principer. Det som jag hävdar för mina åsiktsfränder gäller också dig och alla andra. Det handlar om principer och inget annat.Stort tack Göran Adamson för att du var med i Rak höger!– Tack så mycket, det var mycket trevligt att prata med dig!Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit ivararpi.substack.com/subscribe