Podcasts about schildts

Sommaren 2024 bjuder Bögbibblan på sjutton queerlitterära samtal med författare och poeter som alla är aktuella i årets utgivning.I det femte avsnittet träffar vi den finlandssvenska journalisten och författaren Catariina Salo, för ett samtal om hennes Parasit på Schildts & Söderströms. e kan beskrivas som en roman som är i uppgörelse, en text om att inte väja utan att gå rakt in i de platser inom en där värken är som störst. Välkommen till Bögbibblan Podcast – Din skeva bokhylla!________________Gäst: Catariina Salo.Producent, klippning och grafisk formgivning: Makz Bjuggfält.Musik: Anna Hed.Fotograf Catariina Salo: Hese Pölönen.Samtalet med Catariina spelades in i Köpenhamn i maj 2024._______________________Bögbibblan Podcast är en podd om queer litteratur. Du hittar Bögbibblan på bogbibblan.se och under namnet Bögbibblan på Spotify, Instagram och Facebook. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Uppläsning: Iréne Lindh Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”Barn i stjärnljus” av Elmer DiktoniusDIKTSAMLING: Mull och moln (Schildts, 1934)MUSIK: John Ireland: The holy boyEXEKUTÖR: Halléorkestern och Mark Elder, dirigent.

UPPLÄSNING: Josefin Iziamo DIKTSAMLING: Hon drar ådrorna ur sig (Schildts 2008)MUSIK: David Loeb: Winter landscapeEXEKUTÖR: Vilian Ivantjev, gitarr

UPPLÄSNING: Kristina Adolphson DIKTSAMLING: Landet som icke är (Schildts, 1925)MUSIK: Hugo Alfvén: Skogen soverEXEKUTÖR: Semmy Stalhammer, violin, Love Derwinger, piano

Antika bilder ruvar på oupptäckta hemligheter. Johan Tralau dyker ner i Homeros havsmetaforer och kommer upp till ytan i Finska viken. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 2017.Det finns en bild som fyller mig med upprymt lugn, äventyr och glädje. Det är en bild av vågor. Så sjunger den grekiske poeten Homeros för oss:aldrig det blåste en vind utåt sjön, en sådan som blivergynnande följe åt skepp över havets väldiga ryggar.Flera gånger förekommer bilden i Homeros stora dikter, mest i Odysséen, på något ställe i Iliaden. ”Havets väldiga ryggar”. Vi hör om ryggarna när det handlar om längtan efter att ge sig ut på sjön. Havets väldiga ryggar, i Erland Lagerlöfs gamla översättning, eller ordagrant ”breda ryggar”, på grekiska eurea nōta thalassēs. Och ryggarna är vågor. Man kan sluta ögonen, höra orden om havets väldiga ryggar och se vågorna framför sig. Man kan möta bilden för första gången och tänka: ”just så, just så är det”, för man upptäcker havet, dess vänligt väldiga vågor, och de ser ut som de breda ryggarna hos enorma djur. Det finns äventyr i bilden. Den är ungefär 2800 år gammal. Homeros verk är sannolikt de äldsta bevarade i den grekiska litteraturen. De har förmedlats av generationer. Och ändå känns bilden av vågorna alldeles ny och på något sätt färsk.Men den är också konstig, en metafor som tillskriver havet något som det egentligen inte har. ”Havets väldiga ryggar”. Havet har ingen rygg, inga ryggar. Levande varelser har ryggar. Filosofen Aristoteles, som verkade på 300-talet före Kristus, ger ord åt hur språkliga bilder, som metaforer, fungerar. Han säger att metaforen är ”en överflyttning av ett namn som tillhör något annat”. Aristoteles bästa exempel handlar om en krigare och ett lejon. ”Lejonet Achilles störtade fram.” Den store krigaren Achilles liknas vid ett lejon. Strängt taget så sägs Achilles vara ett lejon, ”lejonet Achilles”. Men man förstår att idén inte är att Achilles verkligen är ett lejon, utan att han är som ett lejon. Lejonet är ett kraftfullt djur, farligt, våldsamt, tappert. När vi hör om Achilles som lejon så ser vi bilden av krigaren som just kraftfull, farlig, våldsam och tapper. Och ändå är bilden på ett sätt konstig. Enligt vanligt språkbruk är ju inte människor lejon eller tvärtom. Men metaforen är, säger Aristoteles, just en avvikelse från det gängse sättet att tala. Den språkliga bilden säger något främmande eller ”konstigt”. En lyckad sådan bild ”förändrar det invanda”.Så kan vi också förstå ”havets väldiga ryggar”. Det är egentligen ett egendomligt sätt att tala, men det hjälper oss att upptäcka något, en egenskap hos havet. Havets vågor är som vänliga ryggar som bär oss. Den språkliga bilden, som gör vågorna till ryggar, får oss att upptäcka just detta. Metaforen, säger Aristoteles, ställer en likhet ”för ögonen” på oss. Vi ser genom bilden att vågorna liknar ryggar.Jag frågar mig vad urhistorien till den här bilden är. Kanske är den ett gammalt minne, så gammalt att det inte längre är ett minne, av att bäras på någons rygg, att en gång lätt ha burits av en annan och hållit sig fast. I de ögonblicken fanns trygghet och absolut lätthet, flykt och rörelse utan ansträngning. Att bäras på någons rygg är kärlek. Och kanske är det ur den erfarenheten som skönheten i orden ”havets väldiga ryggar” härrör. Den skönheten är vi i så fall förpliktade att föra vidare från dem som kom före oss till dem som kommer efter oss.Men just detta, att rida på någons rygg, pekar också vidare. Levande varelser har ryggar, föräldrar har ryggar, och djur har ryggar. ”Havets väldiga ryggar” sätter en bild i rörelse, och bilden är äventyret att rida på en rygg. Vi ser havet på nytt, och på ett nytt sätt. Vågorna är som ryggarna på djur som vi rider på. Där är äventyret, lättheten, styrkan i vågen liksom styrkan hos den varelse som bär en på ryggen. ”O”, skriver en finlandssvensk poet, attdansa i glasgröna vågorMan badar, man simmar, man seglar på vågor. Och kanske är urkällan till erfarenheten just detta: ett minne av ett hav, en varm vind och vänliga äventyrliga vågor. Just så är havets väldiga ryggar.Man skulle kunna invända att den tolkningen av havet och Homeros grundar sig i en modern badkultur, en längtan efter stranden som uppstår så mycket senare, i ett 18- och 1900-tal som börjar ta semester. ”Havet”, säger den finlandssvenska poeten igen, ”är en stor varelse som ibland är på gott humör och ibland på dåligt humör.” Vissa forskare har hävdat att grekerna från början och under många århundraden, långt förbi Homeros, betraktade havet med misstro.Jag vill ändå tro att orden om ”havets väldiga ryggar” vittnar om kärlek till havet, till simning och segling. Det finns en scen i Iliadens tionde sång, där Odysseus och Diomedes har varit ute på ett nattligt uppdrag som slutar med att de dödar ett antal fiender. Homeros bilder av överraskningsanfallet är ganska obehagliga. När de två grekerna återvänder är de nedsölade av blod och död. Och de tvättar sig.Därpå i havet de vadade ut och den ymniga svettentvättade av sig, som rann från nacke och vader och länder;och sedan havets böljande ström hade ymniga svettensköljt dem av lemmarna bort och förfriskat jämväl deras sinneEfter havsbadet sätter de sig i badkar. Men havsvågorna – ”havets böljande ström” – tvättar bort smutsen och ”förfriska[r] jämväl deras sinne”. I det grekiska originalet heter ”förfriskat sinnet” anepsychthen filon ētor. Ordet som betyder ”sinne” betecknar hjärtat, eller lite obestämt något i bålen på människokroppen som är bärare av liv. Men det allra mest spännande är verbet ”förfriskats”, anepsychthen. I ordet hör vi psychē, som betyder liv, själ och andning, samma ord som vårt ”psyke”, och ana- betecknar i regel en rörelse uppåt. Anepsychthen är därför bokstavligen ”upp-livats”, att liva upp och ge liv. Men ord som innehåller psych- kan också peka i en annan riktning. Psychros betyder kall. Så havsvattnet kyler ned. Det svalkar. Det svala är också det som upplivar. Vattnet kyler och ger liv.Det kan tyckas konstigt att de ord som uttrycker kyla också uttrycker liv och livgivande – det skulle kunna förefalla mer näraliggande att säga att värmen ger liv. Ordet anapsychein visar emellertid att också motsatsen gäller. Det som svalkar är det som upplivar. Medan ett ord som psychē mer entydigt pekar åt den ena betydelsen – liv och själ – och psychros mer entydigt anger kyla, kan vi i Odysseus och Diomedes bad och ordet anepsychthen inte säga att det är det ena eller andra, utan det tycks vara båda två. Det visar sambandet mellan upplivande och svalka. Det är, kort och gott, en underbar badscen.Jag tror att denna homeriska havsbadskultur talar till en sentida nordisk sådan, med kalla gröna vågor och blåstång och längtan till en fyr långt borta. Som den finlandssvenska poeten, Tove Jansson, säger – och man måste nästan sjunga det:O, att vara ett nyvaket mumintroll och dansa i glasgröna vågor medan solen går upp!I den främmande bilden av ”havets väldiga ryggar” finns i så fall något att komma hem till. Man bärs på vågornas ryggar, det rymmer fara, som att rida på ett vilt eller bara halvtamt djur, men det är också tryggt, som att bäras av någon som vill en väl och som skyddar en. I den bilden finns lugn, äventyr och glädje.Johan Tralau, professor i statskunskap och författare LitteraturHomeros: eposen Iliaden och Odyssén har tolkats flera gånger till svenska. Senast av Ingvar Björkeson (reviderade utgåvor 2008 samt 2009, Natur & kultur). I essän används Erland Lagerlöfs översättning av Odyssén, med stavningen Odysséen, från 1908, samt Iliaden från 1912. Dessa återutgavs senast i Svenska akademiens klassikerserie på bokförlaget Atlantis 2012 och i pocket 2014.Tove Jansson: Trollkarlens hatt. Schildts, 1948, återutgavs i Sverige av Rabén & Sjögren 2014.Aristoteles: Om diktkonsten. Översättning Jan Stolpe. Anamma, 1994.

Hugað er að handritasafnaranum Þormóði Torfasyni sem Bergsveinn Birgisson hefur nýlega sagt frá í verki sínu Mannen fra Middelalderen eða Manninum frá miðöldum og nýrri skáldsögu sem von er á úr smiðju Bergsveins seinna í haust. Umsjónarmaður ræðir við Bergsvein um bæði verkin og Bergsveinn les jafnframt upp úr skáldsögunni Kolbeinsey sem bókaútgáfan Bjartur gefur út fyrir jól. Tilnefningar Finna til Bókmenntaverðlauna Norðurlandaráðs árið 2021 verða kynntar og lesarar þau Rúnar Freyr Gíslason og Þórhildur Ólafsdóttir lesa brot úr skáldsögunni Bolla eftir Pajtim Statovci og ljóðasafninu Autofiktiv dikt av Heidi von Wright eftir Heidi von Wright í þýðingu umsjónarmanns. Heidi von Wright heyrist lesa upp úr verkinu Autofiktiv dikt av Heidi von Wright en upptakan er fengin af síðu forlagsins Schildts & Söderströms. Brot úr laginu Love again af breiðskífunni Future Nostalgia í flutningi Bresk-Albönsku tónlistarkonunnar Dua lipa er flutt í þættinum ásamt titillaginu úr leiksýningunni Vertu úlfur í flutningi Emiliönu Torrini. Þættinum lýkur á stuttri umfjöllun um þær sex skáldsögur sem dómnefnd Booker verðlaunanna tilkynnti nýlega að hefðu ratað á svokallaðan stuttlista þeirra. Umsjónarmaður þáttarins er Marta Guðrún Jóhannesdóttir og lesarar með henni þau Rúnar Freyr Gíslason og Þórhildur Ólafsdóttir. Tæknimaður er Úlfhildur Eysteinsdóttir.

Hugað er að handritasafnaranum Þormóði Torfasyni sem Bergsveinn Birgisson hefur nýlega sagt frá í verki sínu Mannen fra Middelalderen eða Manninum frá miðöldum og nýrri skáldsögu sem von er á úr smiðju Bergsveins seinna í haust. Umsjónarmaður ræðir við Bergsvein um bæði verkin og Bergsveinn les jafnframt upp úr skáldsögunni Kolbeinsey sem bókaútgáfan Bjartur gefur út fyrir jól. Tilnefningar Finna til Bókmenntaverðlauna Norðurlandaráðs árið 2021 verða kynntar og lesarar þau Rúnar Freyr Gíslason og Þórhildur Ólafsdóttir lesa brot úr skáldsögunni Bolla eftir Pajtim Statovci og ljóðasafninu Autofiktiv dikt av Heidi von Wright eftir Heidi von Wright í þýðingu umsjónarmanns. Heidi von Wright heyrist lesa upp úr verkinu Autofiktiv dikt av Heidi von Wright en upptakan er fengin af síðu forlagsins Schildts & Söderströms. Brot úr laginu Love again af breiðskífunni Future Nostalgia í flutningi Bresk-Albönsku tónlistarkonunnar Dua lipa er flutt í þættinum ásamt titillaginu úr leiksýningunni Vertu úlfur í flutningi Emiliönu Torrini. Þættinum lýkur á stuttri umfjöllun um þær sex skáldsögur sem dómnefnd Booker verðlaunanna tilkynnti nýlega að hefðu ratað á svokallaðan stuttlista þeirra. Umsjónarmaður þáttarins er Marta Guðrún Jóhannesdóttir og lesarar með henni þau Rúnar Freyr Gíslason og Þórhildur Ólafsdóttir. Tæknimaður er Úlfhildur Eysteinsdóttir.

Hugað er að handritasafnaranum Þormóði Torfasyni sem Bergsveinn Birgisson hefur nýlega sagt frá í verki sínu Mannen fra Middelalderen eða Manninum frá miðöldum og nýrri skáldsögu sem von er á úr smiðju Bergsveins seinna í haust. Umsjónarmaður ræðir við Bergsvein um bæði verkin og Bergsveinn les jafnframt upp úr skáldsögunni Kolbeinsey sem bókaútgáfan Bjartur gefur út fyrir jól. Tilnefningar Finna til Bókmenntaverðlauna Norðurlandaráðs árið 2021 verða kynntar og lesarar þau Rúnar Freyr Gíslason og Þórhildur Ólafsdóttir lesa brot úr skáldsögunni Bolla eftir Pajtim Statovci og ljóðasafninu Autofiktiv dikt av Heidi von Wright eftir Heidi von Wright í þýðingu umsjónarmanns. Heidi von Wright heyrist lesa upp úr verkinu Autofiktiv dikt av Heidi von Wright en upptakan er fengin af síðu forlagsins Schildts & Söderströms. Brot úr laginu Love again af breiðskífunni Future Nostalgia í flutningi Bresk-Albönsku tónlistarkonunnar Dua lipa er flutt í þættinum ásamt titillaginu úr leiksýningunni Vertu úlfur í flutningi Emiliönu Torrini. Þættinum lýkur á stuttri umfjöllun um þær sex skáldsögur sem dómnefnd Booker verðlaunanna tilkynnti nýlega að hefðu ratað á svokallaðan stuttlista þeirra. Umsjónarmaður þáttarins er Marta Guðrún Jóhannesdóttir og lesarar með henni þau Rúnar Freyr Gíslason og Þórhildur Ólafsdóttir. Tæknimaður er Úlfhildur Eysteinsdóttir.

Peppe möter Anna Friman, litterär chef på Schildts & Söderströms, och diskuterar manus och höstens nya böcker. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I det tolfte avsnittet av Samtal med vänner har Kaneli och Hanna läst Sally Salminens älskade klassiker Katrina från 1936, som i somras getts ut som nyupplaga av Schildts & Söderströms förlag. Hanna lider dessutom av skrivkramp och Kaneli funderar över stugböckers litterära potential. I det här avsnittet nämner vi: Katrina av Sally Salminen, Min ljusa stad - Sally Salminen, livet och litteraturen av Ulrika Gustafsson, Det fromma eländet av Frans Emil Sillanpää, Stormskärs Maja av Anni Blomqvist, Strega och Natten som föregick denna dag av Johanne Lykke Holm och Argonauterna av Maggie Nelson. Illustration och grafisk design: Linn Henrichson, jingel: Ville Kabrell och klipp: Andreas Nordell. Podcasten görs i samarbete med HBL. Tack till Svenska kulturfonden för understöd.

Kirjasammon ja Kirjastokaistan podcast-sarja Kirjan taajuudella tarttuu kirjallisuuden ilmiöihin keskusteluilla, jotka tarjoavat kuulijalle paljon lukuvinkkejä. Sarjaa toimittaa Tuomas Aitonurmi, joka keskustelee jaksojen teemoista vaihtuvien vierailijoiden kanssa. Elämä kirjassa – autofiktiojakso Kirjan taajuudella -podcastin yhdeksäs jakso pureutuu tämän hetken kirjallisuuden "kuumaan perunaan", autofiktioon ja omaelämäkerralliseen kaunokirjallisuuteen. Vieraana on kirjallisuudentutkija ja kustannustoimittaja Päivi Koivisto. Jaksossa käydään läpi autofiktion määritelmiä, pohditaan onko tämänhetkinen omaelämäkerrallisuuden suosio kytköksissä someaikaan ja "itsen esittämisen" prosesseihin, ja mietitään autofiktion, tietokirjoiksi luokiteltavien elämäkertojen sekä runouden välisiä suhteita. Mitä pitäisi ajatella autofiktion kutsumisesta "kirjallisiksi selfieiksi"? Sekä vieras että toimittaja ovat taas valinneet kirjavinkkinsä, ja keskustelun lomassa tulee mainituksi paljon muitakin teoksia. Päivi Koiviston kirjavinkit: Anja Kauranen: Kiinalainen kesä (WSOY 1989) Pirkko Saisio: Pienin yhteinen jaettava (WSOY 1998), Vastavalo (2000), Punainen erokirja (2003) Peter Sandström: Sinulle joka et ole täällä (Schildts & Söderströms 2012, suom. Katriina Huttunen) Ossi Nyman: Röyhkeys (Teos 2017) Minna Lindgren: Sivistyksen turha painolasti (Teos 2011) Martina Lowden: Allt (Modernista 2006) Tuomas Aitonurmen kirjavinkit: Marko Annala: Värityskirja (Like 2017) Lucia Berlin: Siivoojan käsikirja 1 ja 2 (Aula & Co 2017 ja 2018, suom. Kristiina Drews) Pentti Holappa: Ystävän muotokuva (WSOY 1998) Édouard Louis: En finir avec Eddy Belleguele (2014), suom. elokuussa 2019 nimellä Ei enää Eddy (Tammi, suom. Lotta Toivanen) Saara Turunen: Sivuhenkilö (Tammi 2018) Kirjan taajuudella -podcastia voi seurata sekä Kirjasampo.fi:n että Kirjastokaista.fi:n kautta. Jaksot ovat kuunneltavissa Soundcloudissa ja iTunesissa, josta niitä on mahdollisuus kuunnella myös podcast-sovellusten avulla. Lisätiedot: Jakson kirjat Kirjasammon hyllyssä: https://www.kirjasampo.fi/fi/kirjan-taajuudella-podcast-jakso-9 Kirjan taajuudella -sarja Kirjastokaista.fi:ssä, www.kirjastokaista.fi/kirjan-taajuudella-podcast Toimittaja: Tuomas Aitonurmi Vierailija: Päivi Koivisto Äänet ja editointi: Mikko Helander Tuotanto: Kirjastokaista ja Kirjasampo - Kirjastot.fi, 2019

Minkälaista on feministinen kirjan kustantaminen? Kuinka paljon kustannuspäällikkö pohtii julkaisuista päättäessään, kenelle antaa äänen? Entä kuinka hän neuvoo lähestymään kustantajaa käsikirjoituksen kanssa? Toisen tilan kevään toisessa jaksossa vierailee Kustantamo S&S:n kustannuspäällikkö Mirjam Ilvas. Hänen kanssaan keskustellaan muun muassa kustannustoimittajan eläytyvästä lukutavasta sekä realismin ja surrealismin trendeistä kirjallisuudessa. Lisäksi kuullaan joukko puolivalmiita lauseita ja pohdintoja Rachel Cuskin romaanitrilogiasta sekä Maggie Nelsonin Argonauteista, johon Ilvas aikoinaan rakastui niin, että päätti ottaa riskin. Kustantamo S&S julkaisee suomenkielistä kaunokirjallisuutta, kertovaa tietokirjallisuutta ja lastenkirjoja. S&S on osa Schildts & Söderströmsiä. Toista tilaa toimittaa tutkija-toimittaja Inna Perheentupa.

Fyra essäer om lyriska bilder som ibland kan uppfattas som klichéer men som ruvar på oupptäckta hemligheter. Johan Tralau dyker ner i Homeros havsmetaforer och kommer upp till ytan i Finska viken. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 2017. Det finns en bild som fyller mig med upprymt lugn, äventyr och glädje. Det är en bild av vågor. Så sjunger den grekiske poeten Homeros för oss: aldrig det blåste en vind utåt sjön, en sådan som bliver gynnande följe åt skepp över havets väldiga ryggar. Flera gånger förekommer bilden i Homeros stora dikter, mest i Odysséen, på något ställe i Iliaden. Havets väldiga ryggar. Vi hör om ryggarna när det handlar om längtan efter att ge sig ut på sjön. Havets väldiga ryggar, i Erland Lagerlöfs gamla översättning, eller ordagrant breda ryggar, på grekiska eurea nta thalasss. Och ryggarna är vågor. Man kan sluta ögonen, höra orden om havets väldiga ryggar och se vågorna framför sig. Man kan möta bilden för första gången och tänka: just så, just så är det, för man upptäcker havet, dess vänligt väldiga vågor, och de ser ut som de breda ryggarna hos enorma djur. Det finns äventyr i bilden. Den är ungefär 2800 år gammal. Homeros verk är sannolikt de äldsta bevarade i den grekiska litteraturen. De har förmedlats av generationer. Och ändå känns bilden av vågorna alldeles ny och på något sätt färsk. Men den är också konstig, en metafor som tillskriver havet något som det egentligen inte har. Havets väldiga ryggar. Havet har ingen rygg, inga ryggar. Levande varelser har ryggar. Filosofen Aristoteles, som verkade på 300-talet före Kristus, ger ord åt hur språkliga bilder, som metaforer, fungerar. Han säger att metaforen är en överflyttning av ett namn som tillhör något annat. Aristoteles bästa exempel handlar om en krigare och ett lejon. Lejonet Achilles störtade fram. Den store krigaren Achilles liknas vid ett lejon. Strängt taget så sägs Achilles vara ett lejon, lejonet Achilles. Men man förstår att idén inte är att Achilles verkligen är ett lejon, utan att han är som ett lejon. Lejonet är ett kraftfullt djur, farligt, våldsamt, tappert. När vi hör om Achilles som lejon så ser vi bilden av krigaren som just kraftfull, farlig, våldsam och tapper. Och ändå är bilden på ett sätt konstig. Enligt vanligt språkbruk är ju inte människor lejon eller tvärtom. Men metaforen är, säger Aristoteles, just en avvikelse från det gängse sättet att tala. Den språkliga bilden säger något främmande eller konstigt. En lyckad sådan bild förändrar det invanda. Så kan vi också förstå havets väldiga ryggar. Det är egentligen ett egendomligt sätt att tala, men det hjälper oss att upptäcka något, en egenskap hos havet. Havets vågor är som vänliga ryggar som bär oss. Den språkliga bilden, som gör vågorna till ryggar, får oss att upptäcka just detta. Metaforen, säger Aristoteles, ställer en likhet för ögonen på oss. Vi ser genom bilden att vågorna liknar ryggar. Jag frågar mig vad urhistorien till den här bilden är. Kanske är den ett gammalt minne, så gammalt att det inte längre är ett minne, av att bäras på någons rygg, att en gång lätt ha burits av en annan och hållit sig fast. I de ögonblicken fanns trygghet och absolut lätthet, flykt och rörelse utan ansträngning. Att bäras på någons rygg är kärlek. Och kanske är det ur den erfarenheten som skönheten i orden havets väldiga ryggar härrör. Den skönheten är vi i så fall förpliktade att föra vidare från dem som kom före oss till dem som kommer efter oss. Men just detta, att rida på någons rygg, pekar också vidare. Levande varelser har ryggar, föräldrar har ryggar, och djur har ryggar. Havets väldiga ryggar sätter en bild i rörelse, och bilden är äventyret att rida på en rygg. Vi ser havet på nytt, och på ett nytt sätt. Vågorna är som ryggarna på djur som vi rider på. Där är äventyret, lättheten, styrkan i vågen liksom styrkan hos den varelse som bär en på ryggen. O, skriver en finlandssvensk poet, att dansa i glasgröna vågor Man badar, man simmar, man seglar på vågor. Och kanske är urkällan till erfarenheten just detta: ett minne av ett hav, en varm vind och vänliga äventyrliga vågor. Just så är havets väldiga ryggar. Man skulle kunna invända att den tolkningen av havet och Homeros grundar sig i en modern badkultur, en längtan efter stranden som uppstår så mycket senare, i ett 18- och 1900-tal som börjar ta semester. Havet, säger den finlandssvenska poeten igen, är en stor varelse som ibland är på gott humör och ibland på dåligt humör. Vissa forskare har hävdat att grekerna från början och under många århundraden, långt förbi Homeros, betraktade havet med misstro. Jag vill ändå tro att orden om havets väldiga ryggar vittnar om kärlek till havet, till simning och segling. Det finns en scen i Iliadens tionde sång, där Odysseus och Diomedes har varit ute på ett nattligt uppdrag som slutar med att de dödar ett antal fiender. Homeros bilder av överraskningsanfallet är ganska obehagliga. När de två grekerna återvänder är de nedsölade av blod och död. Och de tvättar sig.   Därpå i havet de vadade ut och den ymniga svetten tvättade av sig, som rann från nacke och vader och länder; och sedan havets böljande ström hade ymniga svetten sköljt dem av lemmarna bort och förfriskat jämväl deras sinne Efter havsbadet sätter de sig i badkar. Men havsvågorna havets böljande ström tvättar bort smutsen och förfriska[r] jämväl deras sinne. I det grekiska originalet heter förfriskat sinnet anepsychthen filon tor. Ordet som betyder sinne betecknar hjärtat, eller lite obestämt något i bålen på människokroppen som är bärare av liv. Men det allra mest spännande är verbet förfriskats, anepsychthen. I ordet hör vi psych, som betyder liv, själ och andning, samma ord som vårt psyke, och ana- betecknar i regel en rörelse uppåt. Anepsychthen är därför bokstavligen upp-livats, att liva upp och ge liv. Men ord som innehåller psych- kan också peka i en annan riktning. Psychros betyder kall. Så havsvattnet kyler ned. Det svalkar. Det svala är också det som upplivar. Vattnet kyler och ger liv. Det kan tyckas konstigt att de ord som uttrycker kyla också uttrycker liv och livgivande det skulle kunna förefalla mer näraliggande att säga att värmen ger liv. Ordet anapsychein visar emellertid att också motsatsen gäller. Det som svalkar är det som upplivar. Medan ett ord som psych mer entydigt pekar åt den ena betydelsen liv och själ och psychros mer entydigt anger kyla, kan vi i Odysseus och Diomedes bad och ordet anepsychthen inte säga att det är det ena eller andra, utan det tycks vara båda två. Det visar sambandet mellan upplivande och svalka. Det är, kort och gott, en underbar badscen. Jag tror att denna homeriska havsbadskultur talar till en sentida nordisk sådan, med kalla gröna vågor och blåstång och längtan till en fyr långt borta. Som den finlandssvenska poeten, Tove Jansson, säger och man måste nästan sjunga det: O, att vara ett nyvaket mumintroll och dansa i glasgröna vågor medan solen går upp! I den främmande bilden av havets väldiga ryggar finns i så fall något att komma hem till. Man bärs på vågornas ryggar, det rymmer fara, som att rida på ett vilt eller bara halvtamt djur, men det är också tryggt, som att bäras av någon som vill en väl och som skyddar en. I den bilden finns lugn, äventyr och glädje. Johan Tralau, professor i statsvetenskap och författare till böcker om grekisk kultur   Litteratur Homeros: eposen Iliaden och Odyssén har tolkats flera gånger till svenska. Senast av Ingvar Björkeson (reviderade utgåvor 2008 samt 2009, Natur & kultur). I essän används Erland Lagerlöfs översättning av Odyssén, med stavningen Odysséen, från 1908, samt Iliaden från 1912. Dessa återutgavs senast i Svenska akademiens klassikerserie på bokförlaget Atlantis 2012 och i pocket 2014. Tove Jansson: Trollkarlens hatt. Schildts, 1948, återutgavs i Sverige av Rabén & Sjögren 2014. Aristoteles: Om diktkonsten. Översättning Jan Stolpe. Anamma, 1994.

I veckans avsnitt diskuterar Jihde och Öhman "Någon hatar oss igen" av Sonja Ahlfors och Joanna Wingren. Är det litteratur att copy-pasta sms-konversationer in i en bok? Och på vilket sätt skiljer sig denna från Johannes Ekholms "Kärlek liksom": Varför är Babblarna så bra? Kvinnor som skriver manus och #metoo I samarbete med Schildts och Söderströms. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Två Nollor För Mycket diskuterar Finlands hundraåriga historia med komikern och författaren Alfred Backa via hans satiriska historiebok 'Finland Hundranånting' – "Vad är brunt i bägge ändor med en Kekkonen i mitten?" Får komiker skriva historie böcker? Kunde Finlands historia ha sett annorlunda ut? Vad har Hitlers död och torkskåp gemensamt? Hur valde Backa vilka händelser som fick plats i boken? Vilka decennier var svårast att skämta om? Och är framtiden verkligen så mörk som det ofta sägs? Två Nollor För Mycket är Janne Strang och Peter Törnroth. Veckans avsnitt producerades i samarbete med förlaget Schildts & Söderströms.

Finland fyller 100 år och det skulle Göran Schildt också ha gjort. Camilla Lindberg och Thomas Lundin samtalar om sina vistelser på ön Leros i Grekland och om hur Göran Schildts kulturella arv har påverkat deras liv, både i Grekland och i Finland. Detta är en samproduktion mellan SlowCity podcast och Christine och Göran Schildts Stiftelse.

I veckans podcast diskuterar Jihde och Öhman underskattade pensionärsintressen, Ferrantes fyra, Therese Bohmans "Aftonland" där inget händer (eller gör det?) Tips om Historiepodden, Merete Mazzarellas "Om livets mening" och dito om döden. VI snackar dialekter och hur det är att leva i en kultur som talar och skriver på ett annat språk än ens modersmål. I samarbete med Schildts och Söderströms förlag. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Jihde har läst den hajpade boken "The Girls" av Emma Cline och diskuterar sekter, mäns makt över kvinnor och hur man kan vara bara 27 och skriva så bra. Öhman har tagit sig an Kate Atkinsons "Liv efter Liv" och fastnat kring sidan 150 TROTS att upplägget är mer än lovande. Också Rebecca Solnits "Män förklarar saker för mig" kommer på tal och varför vi inte läser mer tysk litteratur. Podden görs i samarbete med Schildts och Söderströms förlag. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I veckans avsnitt diskuterar Jihde och Öhman skillnaden mellan thrillers och deckare, Muminböckerna som skräcklitteratur och ett dystopiskt USA. Eller hur dystopiskt är det EGENTLIGEN? Öhman är inte så imponerad av Ferrante medan Jihde inte kan släppa Jens Lapidus. Debutanten Eva Frantz ger också sina bästa skrivtips. God stämning uppnås. I samarbete med Schildts och Söderströms förlag. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Jihde och Öhman navigerar mellan litterära världar befolkade av sexuellt utlevande hemmafruar, arga italienska stålverksarbetare och talande potatisar, med korta avbrott för att diskutera exempelvis anledningen till det våldsamt växande (miss)bruket av vuxenmålarböcker. Podden produceras i samarbete med Schildts och Söderströms förlag. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.