Podcasts about metaforer

Vi er live inne fra Dortmund-matchen og forsøker komme helskinnet gjennom både kvelden og øvrige kamper siden sist. Metaforer, galskap og humørsvingninger i skjønn forening.Medvirkende: Magnus Ingier, Daniel Sivertsen & Marius Stenbock

Av og til har man gjerne en aldri så liten identitetskrise. Jeg (Mar Valo) hadde i hvert fall det høsten 2024 (i fjor, altså). Da prøvde jeg å finne tilbake til en tidligere versjon av meg selv, blant annet ved å etterligne frisyren jeg hadde på den tiden. Jeg fant fort ut at den versjonen av meg ikke lenger var en del av den jeg er nå, og jeg valgte å prosessere det ved å skrive om det, som jeg vanligvis gjør. Men denne gangen valgte jeg i tillegg å lese det høyt, og å bruke lyddesign for å forsterke budskapet mitt. Så det skal dere få høre nå.Velkommen til min indre verden.P.S. Hodetelefoner eller tilsvarende er sterkt anbefalt for en optimal lytteropplevelse.

Fyra essäer om lyriska bilder som kan uppfattas som klichéer men som kan ruva på oupptäckta hemligheter. Latinforskaren Anna Blennow ger sig ut på jakt efter platsen, tillståndet och utopin Arkadien. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen i maj 2018. Vi ser – på avstånd – en oljemålning med pastoralt motiv. Några herdar har samlats i skuggan av ett träd, kring ett förvittrande gravmonument. De försöker tyda den latinska inskriften: Et in Arcadia ego. Vad händer här? Vad är det här för plats? Vänta, där kommer någon vi kan fråga. – Ursäkta, var ligger Arkadien? – Det beror på vem du frågar. – Vem är du? – Jag är döden. Jag finns också i Arkadien. Landskapet Arkadien är beläget i det bergiga inlandet av den grekiska halvön Peloponnesos. Denna plats med sin vilda natur ansågs under antiken vara guden Pans hemvist. Den grekiske författaren Polybios, själv född i Arkadien, har påpekat att invånarna där hade särskild talang för musik och sång. Men ändå verkar det inte vara i Grekland som Arkadien ligger. Ty inte bara döden, utan också vitt skilda personligheter som Johann Wolfgang von Goethe och Fritiof Andersson finns i Arkadien. Så fort en lämplig glänta öppnar sig med mjukt gräs, sval skugga och en glittrande bäck, glömmer herdarna sina hjordar, sätter sig och sjunger växelsång med varandra, I Nicolas Poussins 1600-talsmålning – den som vi just nu betraktar – syns de typiska ingredienserna i ett arkadiskt landskap: herdar i antikiserande dräkt med diktens lagerkransar kring pannan. Nymfer, fauner och flockar av får och getter syns visserligen inte på bilden, men väntar runt hörnet. Livet verkar lätt i Arkadien. Det verkar inte finnas ett moln på himlen. Men var är vi? Vissa hävdar att Arkadien uppfanns på trettiotalet före vår tideräkning. Det var då den romerske poeten Vergilius författade sina tio pastorala poem, de så kallade Eklogerna. Redan i den första dikten definieras platsen: Tityrus, du ligger utsträckt i skuggan under ett bokträd, där du spelar skogens sång på ett tunt litet vasstrå – jag har lämnat mitt fädernesland och de ljuvliga fälten jag har flytt mitt land, men Tityrus, där i skuggan, lär du skogen sakta besjunga din Amaryllis. Den som talar är Meliboeus, en fattig romersk herde som förlorat sin mark. Vergilius herdar befinner sig alltså i Italien. Ändå visar det sig att deras hemvist kallas Arkadien. Och herdarnas liv är enkelt, men ändå utsökt. Kärlek och äpplen, skogsgudar och sång. Framför allt sång. Så fort en lämplig glänta öppnar sig med mjukt gräs, sval skugga och en glittrande bäck, glömmer herdarna sina hjordar, sätter sig och sjunger växelsång med varandra, och spelar på en pipa en låt av gryningsluft. Men de mörka hoten mot det enkla livet väntar strax bortom skogsbrynet. Den vackre herden Daphnis, älskad av både kvinnor och män, dör och blir besjungen. Meliboeus har blivit av med sina ägor i det romerska inbördeskrigets efterföljd, medan Tityrus besök i Rom har gett honom friheten åter genom den gudomlige kejsar Augustus. Vergilius egen samtid blandar sig in i versens skogar. Trots sin grekiska födelseattest kom Arkadien nu att få Italien som alltmer permanent adress. Men med tiden ska till och med själva döden komma att stryka på foten. Renässanspoeternas Arkadien blir till kärlekens landskap snarare än diktens. Författare som Torquato Tasso och Jacopo Sannazaro använder de antika pusselbitarna för att planlägga en utopisk, sorglös tillvaro, och den behagliga gläntan i skogen genererar erotik snarare än poesi. Landskapet är en idyllisk kuliss. Fåren har blivit lamm och går i sidenband. Arkadien blir samtidens och verklighetens antites, ett drömspel dit dåtidens bildningsaristokrati kunde ta sin tillflykt. Att vara medborgare i Arkadien innebar inte längre bara att vara diktare och herde, utan snarare att vara i exil från någonting annat. Och Arkadiens ständigt föränderliga geografi kunde nu placeras till och med mitt inne i staden. Den litterära akademin Arcadia instiftades i Rom i slutet av 1600-talet, och hade drottning Christina som sin musa. Valet av beskyddarinna var högst arkadiskt: drottningen var såväl landsflyktig som poetiskt orienterad. Verksamheten kretsade kring diktning och språkets renhet, och de som upptogs i den arkadiska kretsen fick ett eget herde- eller herdinnenamn. Ja: även kvinnor var välkomna i den arkadiska akademin, så länge de kunde dikta. Trots sin grekiska födelseattest kom Arkadien nu att få Italien som alltmer permanent adress. Auch ich in Arkadien! utropade Goethe i sin italienska resedagbok. Också jag får vara i Arkadien! Dödens hotande närvaro ersätts med individens jag, som återföds i närkontakt med den klassiska marken. Och i Italien upplever en rad författare detsamma under det reseintensiva 1800-talet, från Madame de Staël till Lord Byron. Arkadien var inte längre bara verklighetsflykt. Det var inkörsporten till ett återvunnet paradis och ett nytt liv, och dess soldränkta entré, prydd av vinrankor och flankerad av citronträd, fanns strax söder om Alperna. Och återigen måste vi fråga oss: Är Arkadien en plats eller ett tillstånd? Printz-Påhlson pekar på att Arkadien ofta är just förlorat, barndomens och ursprungets landskap: det personliga Arkadien där vi alla en gång var prinsar och prinsessor. Göran Printz-Påhlson skrev en gång att poesin är den enda litterära genre som saknar en geografisk plats. Poesins värld är den inre. Tid och rum finns inte där. Med ett undantag: den pastorala poesin och dess Arkadien. Men platsen är ändå inte plats – den är en utopi, en metafor, en förlorad värld. Printz-Påhlson pekar på att Arkadien ofta är just förlorat, barndomens och ursprungets landskap: det personliga Arkadien där vi alla en gång var prinsar och prinsessor. Dikten och berättelsen om platsen blir hemkomsten. Och ofta smälter generella bildningsideal samman med den individuella, självbiografiska upplevelsen. Författaren Vilhelm Ekelunds alldeles egna Arkadien låg i Skåne. Där var han uppvuxen, i trakten av Stehag. Det skånska landskapet var för honom vägen till tanke och dikt. I essän ”Nordiskt Arkadien” vandrar han vid Kullaberg i nordvästra Skåne, medan havet stormar nedanför i klart solsken, ”samma ljusa storm som strålar och susar i rytmerna af sången som jag läser, i Pindaros' sång”. Den eufori som den grekiska poesin väckte hos honom planterades i landskapets och havets dramatik i ett dubbelt medborgarskap mellan ordlöst ursprung och inlärd bildning. En poet som på samma sätt väver samman plats, minne och bildning är Jesper Svenbro. I sina senaste diktsamlingar har han förankrat sina arkadiska bopålar djupt i den skånska myllan. Och hela det klassiska entouraget har han med sig. Sapfo tar bussen från Landskrona i diktsamlingen ”Ekeby trafikförening”, och i ”Namnet på Sapfos dotter” från 2017 blir Svenbros egen studietid spelplats för en utopisk värld där antikens Grekland flyter samman med skånskt 1960-tal i de ”examensuppgifter” författaren uppmanas genomföra. De idealiserade studierna blir för Svenbro den arkadiska startmotor som skapar dikt och som löser de poetiska problemen. Arkadien börjar få tydligare konturer. Det är en plats och ett tillstånd. Arkadien är den plats där dikten blir till, och där vi blir till. Den magiska glänta där tiden upphör och vi plockar versrader från den blommande marken. En tillflykt, men också en flygplats för minnet och tanken, där vi kan försonas med förlusten. Men såväl frånvaron som den intensiva, behagliga närvaron är bara början på den röda matta som rullas ut framför våra ögon: Välkommen! Detta är vägen till poesin. Anna Blennow, latinforskare och skribent Musik Evert Taube: Fritiof i Arkadien. Inspelad i Milano i oktober 1937. Litteratur Vilhelm Ekelund, Antikt ideal / Båge och Lyra, Liber Förlag 1983. Jonas Ellerström, Vilhelm Ekelund: Landskap och tanke, Bokförlaget h:ström 2017. Göran Printz-Påhlson, När jag var prins utav Arkadien. Essäer och intervjuer om poesi och plats, Bonniers 1995. Stefano Fogelberg Rota, Poesins drottning. Christina av Sverige och de italienska akademierna, Nordic Academic Press 2008. Iacopo Sannazaro, Arcadia, 1504. Jesper Svenbro, Ekeby trafikförening, Albert Bonniers förlag 2015. Jesper Svenbro, Namnet på Sapfos dotter. Enskilt arbete läsåret 2015–2016, Albert Bonniers förlag 2017. Torquato Tasso, Aminta – ett herdedrama [1573], svensk översättning av Ingvar Björkeson, Natur & Kultur 2011. http://www.accademiadellarcadia.it Musik Evert Taube: Fritiof i Arkadien

Fyra essäer om lyriska bilder som kan uppfattas som klichéer men ruvar på oupptäckta hemligheter. Maria Küchen reflekterar över fjäderfän i dikten och avslöjar vilken vår allra mest poetiska fågel är. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen i oktober 2018. Vilken fågelart förekommer oftast i svensk dikt? Jag tänker inte berätta det riktigt än. Den som skriver en bok eller gör en radioessä ska inte frestas att avslöja allt genast. Och den som gestaltar en fågel i skönlitteratur kan inte bara skriva ”fågel”. Den aktuella fågeln måste artbestämmas. Är det en gråsparv eller en havsörn, en sånglärka eller en struts? Läsaren måste få veta. Läsaren behöver få rätt associationer. Det här har jag ständigt påpekat när jag har handlett människor som vill utveckla sitt litterära skrivande inom ramarna för olika utbildningar och kurser. Skriv inte bara fågel, skriv vad det är för fågel! Så det är tur för den svenska litteraturen att Nils Ferlin aldrig råkade ut för mig som skrivarskolefröken. Då hade det stått ”gråsparv” eller ”pilfink” i stället för ”grå liten fågel” i en av hans allra mest mest älskade dikter. ”Inte ens en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist det finns på den andra sidan och det tycker jag nog blir trist. ” Så börjar Nils Ferlins dikt ”Inte ens” i samlingen ”Goggles” som gavs ut 1938. Frasen ”inte ens en grå liten fågel” är språkligt sett så mycket vackrare, så mycket mer böjlig och böljande, och den faller så mycket bättre in i diktens rytm, än en artbestämning av typen ”inte ens en pilfink”. Och inte heller när det gäller diktens betydelse och innehåll, dess tema, behöver jag någon artbestämning av Ferlins fågel, den i dödsriket frånvarande. Den är liten. Den är grå. Det räcker så. Kanske tillhör den inte ens någon särskild art. Den är livets oansenliga fågel, hoppet som kvittrar i snåren, anspråkslöst och oförtröttligt. Fåglarna i svensk dikt är dock inte bara metaforer för existentiella tillstånd och skeenden. De är påtagliga varelser i egen rätt. Tillsammans med bland annat måne, stjärnor och rosor tillhör fåglarna poesins mest välanvända metaforer. Att fåglar har en central plats i poesi är inte så konstigt. De sjunger och de kan flyga, det är precis vad dikten också vill göra. Och när poeter söker bilder för existensen är fåglar metaforiskt brukbara ända till döds. När fåglar dör berövas de sin sång och sin flykt, precis som när en människa förlorar hoppet. Döda fåglar är ett omhuldat tema i svensk poesi. Svenska skalders dikter om döda fåglar är överraskande många. Det skriver Sten Hidal, professor emeritus i bibelvetenskap och ordförande i Tegnérsamfundet, i sin lekfullt spirituella och samtidigt noggrant underbyggda och strukturerande bok ”Fåglar i svensk poesi”. Harry Martinson skrev om en död sjömås, Margareta Ekström om en död entita, Niklas Törnlund om en lövsångare som spräckte skallen mot hans fönster, Göran Tunström om en blåmes som åts upp av katten, Olof Lagercranz döpte en hel bok till ”Den döda fågeln”. Även levande och döda örnar förekommer i poesin, men örnen tycks ha fallit ur modet bland diktare ungefär samtidigt som romantiken gjorde det. Jag gissar att de fascistiska ideologiernas fascination för örnar har bidragit till att skamfila örnens poetiska rykte. Som diktläsare kan jag ärligt talat bli trött på poesins fåglar överhuvudtaget, precis så som jag regelbundet tröttnar på måne, stjärnor och rosor – och sedan återupptäcker jag dem och återanvänder dem i mitt eget skrivande. Utnötta metaforer nöts ut av en anledning, de är oöverträffat brukbara. Fåglarna i svensk dikt är dock inte bara metaforer för existentiella tillstånd och skeenden. De är påtagliga varelser i egen rätt. Den svenska fågeldiktningens pionjär, Erik Axel Karlfeldt, använde dem ofta som årstidsmarkörer. Hos den samtida poeten Joar Tiberg är sångkaraktäristiken särskilt central. Men giganten i svensk fågeldiktning är Bengt Emil Johnson. ”Ingen annan poet har så många fågelarter som han” konstaterar Sten Hidal imponerat i sin bok. I Bengt Emil Johnsons verk eskalerar fågelintresset oavbrutet och han påstod själv att han tidvis ”förfåglades”. Blå kärrhökar, sädesärlor, talgoxar, koltrastar, ringduvor, oändliga mänger näktergalar, tranor, gökar, steglitsor, knipor, spovar, taltrastar, blåhakar, alla flyger de genom den svenska moderna dikten. Men vilken är diktens vanligaste? Det är inte näktergalen, inte duvan, inte svanen. Inte heller är det någon mytologisk fågel – varken artonhundratalsromantikern Atterboms fågel blå, Ferlins lilla grå fågel eller den rätt så ymnigt förekommande Fågel Fenix. Den vanligaste fågeln i svensk poesi är i god ordning artbestämd. Att skalder artbestämmer fåglar har överhuvudtaget blivit allt vanligare i Sverige det senaste seklet. Jag föreställer mig att det är en frukt av sekularismens förkärlek för det vetenskapliga, det i sak korrekta. Precis som samtidens skrivarkursfröken tycker även sekularisten att det är viktigt att vi vet exakt vilken fågel vi talar om, inte bara på biologilektionen utan även i dikter. Det är helt enkelt alltid viktigt att veta i stället för att gissa, drömma eller tro. Vetandet i sig har ett värde, alltid, överallt. Den som bara säger ”en grå liten fågel” tycks inte ha fullständigt klart för sig vad hon talar om. Den som säger ”pilfink” ”gråsparv” eller ”lövsångare” har däremot på fötterna, vetenskapligt såväl som poetiskt. Långt fler män än kvinnor tar plats bland skalderna i ”Fåglar i svensk poesi”. Och jag blir då förstås också nyfiken på om det också är vanligare att män än kvinnor artbestämmer fåglar när de diktar? Kanske, kanske inte. Finlandssvenska Solveig von Schoultz verk har en varierad fågelvärld där läsaren bland annat möter en sandbadande orrhöna. Den allra vanligaste fågeln i åtminstone rikssvensk dikt tycks dock Solveig von Schoultz aldrig ha skrivit om, KRÅKAN. Inte en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist, utan en stor grå oromantiskt intelligent fågel Kråkan är den svenska poesins favoritfågel. Nästan varje diktare som överhuvudtaget nämner någon fågelart, har med kråkan. Det skulle jag inte ha gissat. Av alla fåglar vår fauna rymmer, varför just kråkan?! Professor Sten Hidal, som ligger bakom avslöjandet, sliter med frågan och kommer fram till att kråkan just i sin alldaglighet innebär en poetisk utmaning. Kan det verkligen bli stor dikt av något sådant som en kråka? Inte en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist, utan en stor grå oromantiskt intelligent fågel som kraxande rotar i sopkorgar och stjäl andra fåglars ägg? Lennart Sjögren har i sin dikt ”Världskråkan” gjort kråkan till en symbol för hela mänskligheten. Harry Martinson har beskrivit kråkan som ”hård och grå som en dammig sko”, Staffan Söderblom har kallat henne ”landskapets gånggärn” – hon finns egentligen ingenstans, men i nära anslutning till nästan allt. Och jag tänker att precis så är det ju också med dikten. Själva poesin kan liknas både vid en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist, en skränande äggtjuv och det som fattas oss i dödsriket. Ett liv helt utan dikt, ett liv helt utan fåglar, är inget liv. Maria Küchen, författare Litteratur Sten Hidal: Fåglar i svensk poesi, Norma 2018.

Hver dag i livet vårt bruker og hører vi metaforer: enten vi beskriver dagens høydepunkt eller en vag følelse , hjelper metaforer oss å dele levende beskrivelser av hva vi går gjennom med andre.Men metafor er langt mer enn bare et språklig virkemiddel og litterært verktøy. Det hjelper oss å kommunisere komplekse ideer og beskrive nye fenomener. Metaforer brukes av politikere, økonomer, forskere og annonsører – noen ganger for tvilsomme formål.«Livet er en berg-og-dal-bane», «Amerika er en smeltedigel» og som Shakespeares kjærlighetssyke Romeo uttalte, «Juliet er solen».Alle disse setningene er metaforer : de beskriver én ting ved å hevde at det er det samme som noe annet .Selv om metaforen ofte brukes av poeter som Shakespeare, er rekkevidden langt større enn bare litteraturens verden. Metafor er en av de viktigste måtene vi har for å forstå verden rundt oss. Det forekommer i vår skrift og tale omtrent hvert 10. til 25. ord, eller i gjennomsnitt seks ganger per minutt.Aristoteles definerte en gang metafor som "å gi tingen et navn som tilhører noe annet." Det handler om å belyse en sak fra en annen vinkel ved å sammenligne den met noe som ligner, men ikke er det samme.Metaforer kan brukes på mange måter, og innenfor markedsføring tjener de ofte som verktøy for manipulasjon, men de kan også tjene oss som verktøy for å beskrive et fenomen mer treffende og presist. I terapeutisk sammenheng er metaforer veldig viktig og det brukes i hver eneste sesjon. Noen ganger kaster mennesker metaforer rundt seg for å unngå å kjenne på vanskeligheter eller smertefulle følelser, og da er metaforene brukt i et slags psykologisk fluktforsøk. Andre ganger er metaforene noe vi bruker for å nærme oss et fenomen som er vanskelig, men lar seg behandle ved hjelp av metaforer. Og i noen sammenhenger er det en god metafor som kaster helt nytt lys over en tilstand eller et symptom. I et slikt tilfelle fungerer metaforen som et verbalt verktøy som virkelig gir oss større innsikt.I dagens episode skal jeg snakke en del om metaforenes psykologi, men også en del om hvor og når de brukes. Metaforene brukes både kroppslig, verbalt, skriftlig, visuelt og stort sett på alle områder hvor mennesket uttrykker seg. Når vi skal forstå oss selv, bruker vi introspeksjon og kan kanskje belyse egne mønstre ved hjelp av treffende metaforer, men jeg skal også foreslå at man kanskje bør bruke penn og papir når man skal forstå seg selv. Mye forskning viser nemlig at det å skrive dagbok har en rekke oppsiktsvekkende positive helseeffekter. Jeg avslutter dagens episode med «dagbokens psykologi» og ser på hvordan vi kan bruke språket og metaforene som en «psykologisk lommelykt» i oss selv for å oppdage elementer som ligger i skyggen av vår oppmerksomhet. Og ikke minst hvordan denne prosessen kanskje blir mer tydelig og nyansert hvis vi noterer ned det vi oppdager på vår ferd «innover». Velkommen til en ny episode av SinnSyn.  Få tilgang til ALT ekstramateriale som medlem på SinnSyns Mentale Helsestudio via SinnSyn-appen her: https://www.webpsykologen.no/et-mentalt-helsestudio-i-lomma/ eller som Patreon-Medlem her: https://www.patreon.com/sinnsyn. For reklamefri pod og bonus-episoder kan du bli SinnSyn Pluss abonnent her https://plus.acast.com/s/sinnsyn. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Fyra essäer om lyriska bilder som ibland kan uppfattas som klichéer men som ruvar på oupptäckta hemligheter. Karin Nykvist läser en diktsamling om rosor och känner doften från årtusenden av kronblad. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 2017. Jag läser Olga Ravns diktsamling ”Den vita rosen” och befinner mig plötsligt i en mörk tungt doftande trädgård upplyst enbart av bleka blommande rosor. För boken formligen svämmar över av dem. Det är besjälade vita rosor med dödslängtan, rosor med handskar, med tårar, med tänder, rosor som gråter, lyder, blomstrar, skälver, dör. Och jag tänker att rosen, den har en alldeles egen litteraturhistoria. För de finns ju överallt, rosorna. Alldeles nyss hos Jenny Tunedal, där rosen framför allt fick stå för smärta och förlust: den demenssjukes förlust av språket, och den närståendes förlust av den sjuke. Tunedals rosor är rosa och minner därför lite paradoxalt om den ros Evert Taube liknade sin älskling vid för snart hundra år sen: en nyutsprungen skär. Taube minde i sin tur om skotten Robert Burns som hade gjort nästan detsamma mer än hundra år tidigare när han skrev att ”my Luve is like a red red rose /That's newly sprung in June”. Ytterligare ett par tusen år innan dess hade morgonrodnaden varit som en ros: varje gång solen går upp hos Homeros är det ju den rosenfingrade Eos som visar sig. Och mellan Taube och Homeros breder rosorna ut sig över århundradena: hos Shakespeare ger sig Julia ut i språkfilosofiska funderingar när hon tänker över varför Romeo så tvunget måste gå och heta Montague: namnet skymmer ju människan, menar hon, och utbrister att rosor ju doftar fantastiskt vad vi än kallar dem. Gustaf Fröding var inne på samma linje när han skrev att rosor i spruckna krus också är rosor, medan helt andra ting var på gång när älskaren kastade sin röda ros i kvinnans vita sköte i Edith Södergrans mest kända dikt ”Dagen svalnar”. Den mest slitna av metaforer kan också bli ny och dofta på nytt. För det var ju inte en vanlig ros han kastade. Rosen i litteraturen är nämligen sällan bara ros: dess metaforiska möjligheter verkar nästan gränslösa. Stjälkens falliska form och blommans alla kronblad gör att den exempelvis lämpar sig väl både som bild för mannens och kvinnans anatomier. Om rosen är manlig hos Södergran är den kvinnlig hos Taube, inte bara i tangon där älsklingen är en nyutsprungen skär, utan också i visan där den uppenbart prostituerade flickan i Havanna något desperat erbjuder sjömatrosen sin röda ros. Andra gånger, hos åter andra författare, kan rosen bli en bild för det flyktiga livets och ungdomens blomning, eller tvärtom få stå för det allra mest beständiga: det gudomliga - så är det är ju enligt 1500-talspsalmen en ros utsprungen ur Jesse rot och stam. Och det stannar inte där: rosen, har det visat sig, kan användas också inom filosofin. Både Olga Ravn och Jenny Tunedal har lånat rosor från alla poeters favoritfilosof Ludwig Wittgenstein, som på nära nog litterärt vis använde tanken på en ros med tänder för att fundera över språksystemets gränser som kunskapsverktyg. När Olga Ravn därför väljer att kalla sin rosa bok för ”Den vita rosen” är det ingen tvekan om att hon vet vad hon gör. Med sig in i samlingen drar hon fullt medvetet rosens mångtusenåriga litteraturhistoria, språkhistoria och kulturhistoria. Men vad gör hon då med alla dessa rosor: jo, hon vevar igång en klichétröska som med hjälp av de allra mest slitna av språkets och poesins alla verktyg gestaltar världen på nytt, får rosorna att dofta, metaforerna att verka. Det sätter igång redan på sida ett. Precis som när Gertrude Stein i ett försvar av rosen som just ros istället för urvattnat tecken skrev att: ”rose is a rose is a rose is a rose” där samma fras upprepas trefalt, som i en besvärjelse, inleder Ravn med att tre gånger ge oss samma korta dikt: Alltvad jaghar gjortför attbehålla digblomstrar Alltvad jaghar gjortför attbehålla digblomstrar Alltvad jaghar gjortför attbehålla digblomstrar Rosen är rosen är rosen: men där Gertude Stein ville plocka bort metaforikbagaget som skymde sikten plockar Ravn fram den igen och håller upp den för oss: allt jag har gjort blomstrar. Den mest slitna av metaforer kan också bli ny och dofta på nytt. Inledningens upprepning är den första av många i diktsamlingen Men upprepningen är inte bara ett retoriskt grepp eller uttryck för magiskt tänkande. Nej, hos Ravn blir den framför allt ett grepp som gestaltar tvångstanken och den klaustrofobiska, plågsamma upplevelsen av att sitta fast och inte komma loss – i tanken, i livet och i förtvivlan. Upprepningen och rundgången gör också något med tidsuppfattningen: här står allting stilla. Samma bilder kommer om och om igen och de hämtas alla från ett par tre bildsfärer: framförallt då trädgårdens och vattnets. Ord som ”blomstrar”, ”gräs”, ”nässlor”, och – så klart – ”ros” möter väta i flera former: det är vått gräs, svart vatten, hav, och så olja som droppar. Dessa bilder tas om så många gånger, att de liksom Steins ros till slut nästan framstår som helt nya, tömda på sitt litteraturhistoriska bagage. ”I gryningen lyfter de vita rosorna sina blad av fett”. Till skillnad från många av litteraturhistoriens rosor är Ravns blommor inte heller ljuvliga på något vis. De är snarare nästan skrämmande i sin blekhet. Istället för röda, blodfulla och passionerade är de anemiskt vita, och minner snarare om döden och sorgen. På ytan gestaltas maktlösheten när den man älskar blir svårt sjuk. Men rosendikterna handlar också om minnet av kärleken, om fruktbarhet och skapande, och om självföraktet hos den som inte älskar tillräckligt eller på rätt sätt: Alla gåvornasom jag mottogjag har varitför bortskämd och förrutten På baksidan till den svenska utgåvan kallas ”Den vita rosen” för systemdikt. Och visst: Ravns diktsamling är starkt formbunden – den består av 160 dikter som alla är fem korta rader långa. Tillsammans med upprepningarna och de återkommande tomma sidorna ger den sken av att följa ett intrikat system vars principer jag inte lyckas kartlägga. Men jag tänker att det snarare är längtan efter systematik och ordning som är själva systemet hos Ravn. Och det som skenbart framstår som tänkt och ordnat saknar en tydlig plan - liksom så ofta i livet självt, där vi människor lever som om varje verkan hade en orsak. Den stränga regelbundenheten blir något att hålla fast i: den tvingar fram ett lugn och en stadga i det förtvivlans kaos som dikterna ger uttryck för. Samtidigt blir formen en bild för det fängelse som sjukdomen är: både för den sjuke och för den som står bredvid. Och liksom sjukdomen har ett förlopp har dikten det: samlingen gestaltar en böljande rörelse där nedåtstiganden följs av uppåtstiganden. Inledningsvis dominerar rörelsen nedåt: allt dryper, droppar, faller och böjs nedåt, och den älskade vänder ansiktet bort och ner i gräset. ”Mitt hjärta faller som en fettdroppe” skriver Ravn i en dikt. Men här finns också stigandet. Bara några sidor senare skriver hon att ”I gryningen lyfter de vita rosorna sina blad av fett”. I avslutningens dikter blir fallet och uppåtgåendet ett, när solens strålar faller i den första solen – soluppgången. Och med den nya solen kommer en ny färg: rosaröd, som den friska kinden. Eller som den rosenfingrade Eos, morgonrodnaden. Så dundrar hela litteraturhistorien in igen. Och den blomstrar. Karin Nykvist, litteraturvetare LitteraturOlga Ravn: Den vita rosen. Johanne Lykke Holm. Modernista, 2017.

I det här samtalet guidar Cristian Sjövind oss kring organisationsmetaforer, hur naturen kan ta större plats i en organisation och organisationen som ett ekosystem. Varför är det bättre att utgå från ett träd än från en maskin när vi tänker kring organisation, och vilka effekter får det? Och vad betyder det om vi väljer att gå längs en skogsstig istället för att köra på en motorväg?  Det här är en repris från 2022 i samband med att vi släpper några avsnitt med tema natur och klimat.  Gillar du avsnittet så tipsa gärna om det till vänner och kollegor!

På trettondagen förmedlas julberättelsen i texter och sånger med inspiration från anglikansk tradition. Från Umeå stads kyrka med Lena Fagéus, Jonas Östlund, Umeå stads motettkör och Helena Holmlund. På julafton och juldagen berättades om Jesus födelse, men först idag firas stjärntydarna som kom på besök i stallet. I dagens gudstjänst från Umeå stads kyrka läser kyrkoherde Lena Fagéus hela den stora julberättelsen, med start hos en gammaltestamentlig profet fram till stjärntydarnas besök. Hon reflekterar också kring texterna om ljus i mörkret, sårbarhet som styrka och helighet mitt i vardagen.Vad är det som gör att ljusen, de välkända sångerna, berättelserna och bilderna berör mig? Kanske är det traditionen, resonansen som uppstår när mitt liv idag kommer i kontakt med livet jag levde igår. Varje år läser jag samma historia och ändå blir berättelserna aldrig slitna eller uttjatade. I julens berättelse finns flera djup. Metaforer och symboler som kan tala in i mitt liv i dag, säger Lena Fagéus i gudstjänsten.Gudstjänsten är inspirerad av en form av anglikansk julgudstjänst, där julberättelsen varvas med engelska carols. Mellan varje läsning och reflektion sjunger Umeå stads motettkör välkända julsånger och psalmer.TexterJesaja 9:2-7 Lukasevangeliet 1:26-38 Lukasevangeliet 2:1-7 Lukasevangeliet 2:8-20 Matteusevangeliet 2:1-12MusikOch det hände vid den tiden (Sv Ps 129) Det är en ros utsprungen (Sv Ps 113) Var hälsad, Herrens moder (Sv Ps 480) Lyss till änglasångens ord (Sv Ps 123) Ej upplysta gårdar (Sv Ps 737) Vid Betlehem en vinternatt (Sv Ps 128) Gläns över sjö och strand (Sv Ps 134) Dagen är kommen (Sv Ps 122)MedverkandeLena Fagéus textläsning, reflektioner och bön Umeå stads motettkör sång Jonas Östlund körledning och piano Helena Holmlund - orgel Producent Helena Andersson Holmqvist liv@sverigesradio.se Tekniker: Eskil Lövström och Björn Nitzler Sveriges radio Västerbotten

Om mystiska metaforer Ebba Busch hade i sitt tal i Almedalen, om Nooshi Dadgostars nya ultimatum till statsministern, om att dricka med politiker och om att David har förlorat sin Almedalen oskuld och fått nobben av f d statsminister Reinfeldt. Det här är ett extraavsnitt från Almedalen. Producent: Sukran Kavak och Ulla SvenssonPodden spelades in den 5 juli 2022.

I det här samtalet guidar Cristian Sjövind oss kring organisationsmetaforer, hur naturen kan ta större plats och organisationen som ett hållbart ekosystem. Varför är det bättre att utgå från ett träd än en maskin när vi tänker kring organisation, och vilka effekter får det? Och är det bättre om vi går längs en skogsstig istället för att köra på motorvägen? Detta och mycket mer finns i det här samtalet! Missa inte att följa oss på LinkedIn för att ta del av våra uppdateringar!

"Ondt" og "Smerte" er sprogets bidrag til at forklare alt fra det man oplever hvis man brækker et ben til smerter, der er så omfattende at alt i livet er påvirket af den. I denne episode taler jeg om hvordan metaforer kan hjælpe med at fortælle om hvordan smerter påvirker dig, og om de begrænsinger, som metaforer har.-----MUSIKComa-Media - Future Technology VlogComa-Media - This Minimal TechnologyKevin MacLeod - No Frills CumbiaKevin MacLeod - Sneaky SnitchKevin MacLeod - Scheming WeaselKevin MacLeod - Verano SensualAlexander Nakarada ft. Kevin MacLeod - Horsemen Approach

Årets första avsnitt; i vilket Erik och Jesper berör tre begrepp som kan vara värda att hålla ett extra öga på under valåret 2022. Falsk balans. Metaforer. System.

I denne episoden av Psykopoden snakker vi om bruk av metaforer i samtaleterapi. Vi har invitert overlege, Ph.D Julie Horgen Evensen og lege og stipendiat Anders Malkomsen for å fortelle mer om dette temaet.  De har den siste tiden hatt et forskningsblikk på bruken av metaforer i to terapeutiske retninger, nemlig kognitiv atferdsterapi og psykodynamisk terapi. De kan fortelle at det hyppig anvendes metaforer i begge de to terapeutiske retningene. Likevel er det slik at terapeuter i liten grad er oppmerksomme på de og har et lite bevisst forhold til hvordan de kan brukes i en terapeutisk sammenheng.  Bruken av metaforer i terapi kan aktivere oss på en helt annen måte enn hvis vi bruker vanlige ord og begreper. Denne aktiveringen er også påvist ved bruk av nyere hjerneavbildningsteknikker. Metaforer er også noe som kan brukes aktivt for å bedre alliansen mellom terapeut og pasient.   I denne episoden kan du blant annet høre mer om hvorfor er metaforer er viktige i en terapeutisk sammenheng, hvordan de brukes, hvilke metaforer pasientene bruker og hvordan terapeuter reagerer på disse metaforene.   

Floskler og døde metaforer luller medarbejderne i søvn, mens humor, sprogbilleder og klar tale vækker opmærksomhed. Sproget er et stærkt ledelsesredskab. Mød en leder, der introducerede ét nyt ord og flyttede en hel organisation. Lyt til artiklen læst højt af Natasja Isabella Andersen.

”En vild tiger ramte Danmark. Nu er den spærret inde i et bur”. Sådan beskrev Søren Brostrøm coronavirussen i april sidste år. Han brugte en metafor til at beskrive, hvordan coronaen er farlig og er i landet, men altså er under kontrol. Coronaen har også været omtalt som en usynlig fjende, en storm og en krig. Men hvilken betydning har metaforer for den måde, vi forstår verden omkring os? I dagens liveprogram bliver du klogere på, hvorfor vi bruger metaforer, hvilken effekt de kan have, og hvorfor nogle metaforer bliver en fast del af vores ordforråd. Medvirkende: Linda Greve, Phd og formidlingschef ved Science Museerne, Aarhus Universitet, og Annemette Fuglsang, direktør i Renosyd. Vært: Maja Jensen.

Sandie Westh er radiovært og aktuel med programmet "Ofrene". Programmet skal forsøge at give et indblik i, hvordan det er at være pårørende, når nogen, man er tæt på, bliver dræbt. Det er nemlig desværre noget, Sandie har oplevet helt tæt på, da hendes storesøster blev dræbt tilbage i 2007. Hvad er din drøm om pension? Forestil dig at gå rundt i din egen lille skov - og så fem meter over dig kommer en børnefamilie gående for at forsøge at få en selfie, hvor både de selv og du er på. Sådan bliver det for gamle cirkustigere fra Spanien, for i Knuthenborg Safaripark vil de lave Europas største tigeranlæg - med en 200 meter lang gangbro henover. Metaforer er noget vi alle bruger i vores hverdag. Metaforer er kort fortalt sproglige billeder, som f.eks. "Han er en snu ræv", "Hun tog benene på nakken", osv. Men hvad kan vi bruge metaforer til? Det snakker vi med en ekspert om. Medvirkende: Sandie Westh, radiovært, Christoffer Knuth, direktør for Knuthenborg Safaripark, Linda Greve, formidlingschef på Aarhus Universitet og forfatter til bogen "Metaforer".

3 principer för att öka psykologisk flexibilitet ACT och metaforer del 2   Bli en bättre behandlare med Lena Olsson-Lalor. Gäst: Niklas Törneke   Detta är ett klipp från avsnitt 147. Du kan lyssna på hela avsnittet genom att prenumerera på KBT-podden här.   I avsnittet får du svar på frågorna: Vilka är de 3 principerna för att öka psykologisk flexibilitet?  Vad gör man när klienten väl erfar psykologisk flexibilitet? Hur kan man förhålla sig till privata händelser (tankar,  känslor och kroppsförnimmelser) för att öka psykologisk flexibilitet? Vad ska motivera klienten att gå i riktning när hen väl fått distans från privata händelser och ökat sin psykologiska flexibilitet? Hur kan man med hjälp av språket och relationsinramning närma sig  långsiktiga konsekvenser istället för att hamna i de omedelbara?   Lena Olsson-Lalor hjälper dig att sortera, informerar och inspirerar dig till att bli en bättre behandlare.   Lena Olsson-Lalor Leg.psykoterapeut, handledare och lärare i psykoterapi - KBT, MI-trainer, certifierad i Prolonged Exposure samt rektor för grundläggande psykoterapiutbildning, KBT i Luleå. Niklas Törneke Leg läkare, specialist i allmän psykiatri, leg psykoterapeut, handledare/lärare i psykoterapi.   Här kan du se boktips, läsa sammanfattning mm och starta din prenumeration   KBT-podden publiceras av KBTarna - Bli en bättre behandlare BBB   Kontakt: http://www.blienbattrebehandlare.se  info@blienbattrebehandlare.se    Avsnitt 147 publicerades första gången 27 april 2020 i KBT-poddens arkiv

Vad är metaforer? ACT och metaforer del 3   Bli en bättre behandlare med Lena Olsson-Lalor. Gäst: Niklas Törneke   Detta är ett klipp från avsnitt 148. Du kan lyssna på hela avsnittet genom att prenumerera på KBT-podden här.   I avsnittet får du svar på frågorna: Kan man skilja mellan en död och en levande metafor? Går det att prata utan metaforer? Använder alla samma metafor för samma sak? Hur förklarar man metaforer utifrån RFT (relationsinramningsteorin)?   Lena Olsson-Lalor hjälper dig att sortera, informerar och inspirerar dig till att bli en bättre behandlare.   Lena Olsson-Lalor Leg.psykoterapeut, handledare och lärare i psykoterapi - KBT, MI-trainer, certifierad i Prolonged Exposure samt rektor för grundläggande psykoterapiutbildning, KBT i Luleå. Niklas Törneke Leg läkare, specialist i allmän psykiatri, leg psykoterapeut, handledare/lärare i psykoterapi.   Här kan du se boktips, läsa sammanfattning mm och starta din prenumeration   KBT-podden publiceras av KBTarna - Bli en bättre behandlare BBB   Kontakt: http://www.blienbattrebehandlare.se  info@blienbattrebehandlare.se    Avsnitt 148 publicerades första gången 4 maj 2020 i KBT-poddens arkiv

Hur använder man metaforer i psykoterapi och kliniskt arbete? ACT och metaforer del 4   Bli en bättre behandlare med Lena Olsson-Lalor. Gäst: Niklas Törneke   Detta är ett klipp från avsnitt 149. Du kan lyssna på hela avsnittet genom att prenumerera på KBT-podden här.   I avsnittet får du svar på frågorna: Varför använder man metaforer i psykoterapi?  Hur använder man metaforer för att fånga den funktionella analysen? Lär man sig självdiskriminering med hjälp av metaforer? Kan man etablera ett betraktelseavstånd  med hjälp av metaforer? Hur använder man en metafor för att gå i värderad riktning? På vilka sätt kan man koppla ihop upplevelsebaserade övningar och metaforer i terapin?   Lena Olsson-Lalor hjälper dig att sortera, informerar och inspirerar dig till att bli en bättre behandlare.   Lena Olsson-Lalor Leg.psykoterapeut, handledare och lärare i psykoterapi - KBT, MI-trainer, certifierad i Prolonged Exposure samt rektor för grundläggande psykoterapiutbildning, KBT i Luleå. Niklas Törneke Leg läkare, specialist i allmän psykiatri, leg psykoterapeut, handledare/lärare i psykoterapi.   Här kan du se boktips, läsa sammanfattning mm och starta din prenumeration   KBT-podden publiceras av KBTarna - Bli en bättre behandlare BBB   Kontakt: http://www.blienbattrebehandlare.se  info@blienbattrebehandlare.se    Avsnitt 149 publicerades första gången 11 maj 2020 i KBT-poddens arkiv

Vad är RFT (Relational Frame Theory)? Mänskligt språk och psykoterapi: ACT och metaforer del 1   Bli en bättre behandlare med Lena Olsson-Lalor. Gäst: Niklas Törneke   Detta är ett klipp från avsnitt 146. Du kan lyssna på hela avsnittet genom att prenumerera på KBT-podden här.   I avsnittet får du svar på frågorna: Vad är RFT, relationsinramning och mänskligt språk?  Varför kan vi människor fortsätta göra det som är plågsamt? På vilket sätt kan man använda  RFT och språket i psykoterapi och i förändringsarbete?   Lena Olsson-Lalor hjälper dig att sortera, informerar och inspirerar dig till att bli en bättre behandlare.   Lena Olsson-Lalor Leg.psykoterapeut, handledare och lärare i psykoterapi - KBT, MI-trainer, certifierad i Prolonged Exposure samt rektor för grundläggande psykoterapiutbildning, KBT i Luleå. Niklas Törneke Leg läkare, specialist i allmän psykiatri, leg psykoterapeut, handledare/lärare i psykoterapi.   Här kan du se boktips, läsa sammanfattning mm och starta din prenumeration   KBT-podden publiceras av KBTarna - Bli en bättre behandlare BBB   Kontakt: http://www.blienbattrebehandlare.se  info@blienbattrebehandlare.se    Avsnitt 146 publicerades första gången 20 april 2020 i KBT-poddens arkiv

20. Pratar i metaforer by Cry Me A River

Avsnitt två av serien ”Skolsverige pluggar” handlar om olika lärandeteorier och deras unika perspektiv på lärande och vilka metaforer de använder. I grunden ligger Roger Säljös bok ”Lärande – en introduktion till perspektiv och metaforer”...

Trailer avsnitt 149 om hur man använder metaforer i psykoterapi och varför det är användbart. Detta är del 4 i ACT och metaforer.   Bli en bättre behandlare med Lena Olsson-Lalor   Gäst: Niklas Törneke   Varför använder man metaforer i psykoterapi?  Hur använder man metaforer för att fånga den funktionella analysen? Lär man sig självdiskriminering med hjälp av metaforer? Kan man etablera ett betraktelseavstånd  med hjälp av metaforer? Hur använder man en metafor för att gå i värderad riktning? På vilka sätt kan man koppla ihop upplevelsebaserade övningar och metaforer i terapin?   Lena Olsson-Lalor och Niklas Törneke hjälper oss att sortera samt informerar och inspirerar dig till att bli en bättre behandlare.    För att lyssna på hela avsnitt 149 behöver du prenumerera på KBT-podden. Genom att prenumerera visar du din uppskattning och gör det möjligt för oss att fortsätta skapa innehåll. Här kan du se boktips mm och starta din prenumeration:  http://www.blienbattrebehandlare.se/149    Lena Olsson-Lalor Fil.Mag. Klin. Psyk. Leg.psykoterapeut, handledare och lärare i psykoterapi – KBT, MI-trainer, certifierad i Prolonged Exposure samt rektor för grundläggande psykoterapiutbildning, KBT i Luleå. Niklas Törneke Leg läkare, specialist i allmän psykiatri, leg psykoterapeut, handledare/lärare i psykoterapi.   KBT-podden publiceras av KBTarna - Bli en bättre behandlare BBB Kontakt: info@blienbattrebehandlare.se

Trailer avsnitt 148 om metaforer. ACT och metaforer del 3.     Bli en bättre behandlare med Lena Olsson-Lalor   Gäst: Niklas Törneke   Vad är en metafor? Kan man skilja mellan en död och en levande metafor? Går det att prata utan metaforer? Använder alla samma metafor för samma sak? Hur förklarar man metaforer utifrån RFT (relationsinramningsteorin)?   För att lyssna på hela avsnitt 148 behöver du prenumerera på KBT-podden. Genom att prenumerera visar du din uppskattning och gör det möjligt för oss att fortsätta skapa innehåll. Här kan du se boktips mm och starta din prenumeration:  http://www.blienbattrebehandlare.se/148     Lena Olsson-Lalor Fil.Mag. Klin. Psyk. Leg.psykoterapeut, handledare och lärare i psykoterapi – KBT, MI-trainer, certifierad i Prolonged Exposure samt rektor för grundläggande psykoterapiutbildning, KBT i Luleå. Niklas Törneke Leg läkare, specialist i allmän psykiatri, leg psykoterapeut, handledare/lärare i psykoterapi.   KBT-podden publiceras av KBTarna - Bli en bättre behandlare BBB Kontakt: info@blienbattrebehandlare.se  

Trailer avsnitt 147 om 3 principer för att öka psykologisk flexibilitet. ACT och metaforer del 2.   Bli en bättre behandlare med Lena Olsson-Lalor. Gäst: Niklas Törneke   Vilka är de 3 principerna för att öka psykologisk flexibilitet? Vad gör man när klienten väl erfar psykologisk flexibilitet? Hur kan man förhålla sig till privata händelser (tankar,  känslor och kroppsförnimmelser) för att öka psykologisk flexibilitet? Vad ska motivera klienten att gå i riktning när hen väl fått distans från privata händelser och ökat sin psykologiska flexibilitet? Hur kan man med hjälp av språket och relationsinramning närma sig  långsiktiga konsekvenser istället för att hamna i de omedelbara?   Lena Olsson-Lalor och Niklas Törneke hjälper oss att sortera och informerar och inspirerar dig till att bli en bättre behandlare.   För att lyssna på hela avsnitt 147 behöver du prenumerera på KBT-podden. Genom att prenumerera visar du din uppskattning och gör det möjligt för oss att fortsätta skapa innehåll. Här kan du se boktips mm och starta din prenumeration:  http://www.blienbattrebehandlare.se/147     Lena Olsson-Lalor Fil.Mag. Klin. Psyk. Leg.psykoterapeut, handledare och lärare i psykoterapi – KBT, MI-trainer, certifierad i Prolonged Exposure samt rektor för grundläggande psykoterapiutbildning, KBT i Luleå. Niklas Törneke Leg läkare, specialist i allmän psykiatri, leg psykoterapeut, handledare/lärare i psykoterapi.   KBT-podden publiceras av KBTarna - Bli en bättre behandlare BBB Kontakt: info@blienbattrebehandlare.se

Trailer avsnitt 146 om RFT (Relational Frame Theory)? Mänskligt språk och psykoterapi: ACT och metaforer del 1.   Bli en bättre behandlare med Lena Olsson-Lalor. Gäst: Niklas Törneke   Vad är RFT, relationsinramning och mänskligt språk?  Varför kan vi människor fortsätta göra det som är plågsamt? På vilket sätt kan man använda RFT och språket i psykoterapi och i förändringsarbete?   Lena Olsson-Lalor och Niklas Törneke hjälper oss att sortera och informerar och inspirerar dig till att bli en bättre behandlare.   För att lyssna på hela avsnitt 146 behöver du prenumerera på KBT-podden. Om du visar din uppskattning och prenumererar gör du det möjligt för oss att fortsätta skapa innehåll. Här kan du se boktips mm och starta din prenumeration:  http://www.blienbattrebehandlare.se/146   Lena Olsson-Lalor Fil.Mag. Klin. Psyk. Leg.psykoterapeut, handledare och lärare i psykoterapi – KBT, MI-trainer, certifierad i Prolonged Exposure samt rektor för grundläggande psykoterapiutbildning, KBT i Luleå. Niklas Törneke Leg läkare, specialist i allmän psykiatri, leg psykoterapeut, handledare/lärare i psykoterapi.   KBT-podden publiceras av KBTarna - Bli en bättre behandlare BBB Kontakt: info@blienbattrebehandlare.se

Metaforer bygger bro mellom det kjente og det ukjente. I krisetid er de derfor gode å ha, men hvilke metaforer veileder oss i denne fasen av koronakrisen? Du møter forfatter Ellen Emmerentze Jervell, som forteller om sitt forhold til språk. Og vi hilser på ordene dulldæsj, dulerutt og fjutt . Alle er lokale benevnelser for en uspesifisert dings. Har du et spesielt ord for dings?

Denne godteposen av en episode tar for seg metaforer, spesielt de hverdagslige, og hvordan metaforer er viktige verktøy i språket vårt.

Att surfa på livets vågor med solens leende är en spännande utmaning i ljuset av omvärldens villkor. De historier du berättar om dig blir ett filter. Genom att medvetet vårda dina metaforer utvecklas potentialen i din självbild automatiskt.  

Metaforer, samtaler, poesi, fiktion, fakta og anekdoter om klokker. Indsamlet af saxofonist og komponist Sonja LaBianca. KILDER‘Church Bell at Night’, Samuel Barber; ‘The Bells’, Edgar Allan Poe; ‘Bells and Bellringing’, John Harrison; ‘Design Codes’, Alice Rawsthorn; ‘Ring them bells’, Bob Dylan; ‘Klokkeren fra Notre Dame’, Victor Hugo; ‘Glasklokken’, Sylvia Path; ‘Klokken’, HC Andersen; ‘Carillion’, Wikipedia‘Casting a Bell’, The Verdin Company; ‘The Stranger’, Orson Welles; ‘Mesterjakob’, Fransk middelalder munk; ‘Vejledning om Klokkeringning’, Kirkeministeriet; ‘Klokker’. Ordsprogogtalemåder.dk; ‘De der vandrede fra Omelas’, Ursula le Guin; ‘Bells’, Sonja LaBianca‘Ring my Bell’, Anita Ward MEDVIRKENDEHildegard Westerkamp, Deirdre Humphry, Heine Thorhauge Mathiasen, Signe & Lumi Lupnov, Henning Lundkvist, Alfonso Buil, Mai Dengsø, Præst Susanne Voss Pedersen, Cheryl Studer, Joanna Solvig Jansen, Tom O’Bedlam, Cæcilie Trier og Sonja LaBianca

I det lite snuskiga avsnittet om metaforer berättar Johannes Klenell och Ylva-Maria Thompson om varför de älskar och hatar att använda liknelser i sitt jobb och hur du ska göra det för att komma undan. Men mest återkommer vi alla till de ganska mustiga sorterna.

I detta avsnitt av humpodd samtalar Bärbel Westphal och Jonas Svensson med Charlotte Hommerberg, doktor i engelska språket, framför allt om forskningsprojektet Metaforer i palliativ cancervård. Det blir ett samtal om hur vårt språk speglar vårt sätt att tänka, också på ett sätt som vi inte alltid är medvetna om, och om hur vår användning … Fortsätt läsa Vi och våra metaforer

Avsnitt #14 var ett ämne som råkade bli två. Vi snöar in på både metaforer och synonymer, undrar hur ord uppstår och om vintern betyder död. Den ena av oss försöker övertyga (med viss framgång) den andre om att Jesper Waldersten är bra, och vågade försök att tolka Tranströmer görs. Frustration kring att poesi inte har några svar uttrycks och vi tänker på skillnaden i vad som berör och vad vi lär oss bäst av.

Kristin Fridtun, filolog, forfatter og fast språkspaltist i Dag og Tid, viser oss i dette foredraget mindre kjente sider ved norsk språkdebatt. I sin nyeste bok, «Språket er ei bukse», bringer hun frem latter og setter tankene i sving – samtidig. Hun besøkte Fredagslunsj 20. september 2019.

Vi snakker om å ta rev i seilene når vi skal roe oss ned litt og vi kaller elgen for skogens konge selv om han sjelden holder statsråd. Disse språklige bildene kaller vi gjerne metaforer, men i en ny bok kommer det fram at vi som lesere kan bli totalt manipulert av nettopp metaforer.

Hvordan kan du kommunisere med bilder og ord som gjør at andre kan forstå deg bedre? Vi er innom: Hva er metaforer Eksempler på metaforer du kan bruke Påvirkningen av ord Hvit Armada av Ørjan Karlsson Radianthealth.no med mer

Jacob A.Riis var en ung mand på 23 år, da han i 1873 ankom til Chicago. Jacob havde et knust hjerte i brystlommen over sin tabte kærlighed til Elisabeth men også en stor eventyrlyst. Fjerde afsnit i serien JACOBS SLUM handler om Jacobs tidlige år i USA, hvor han rejste rundt i landet og tog jobs, først som løsarbejder, senere som strygejernssælger, før han vendte tilbage til New York, bosatte sig og gjorde karriere som reporter og slumfotograf. I perioden, hvor Jacob A. Riis begav sig ind i storbyernes slumme, havde man ikke endnu en klar idé om, hvad en storby overhovedet var. Metaforer blev derfor afgørende redskaber til at forstå storbyen. Idéer om mørke, fugtige slumområder fyldt med dårlige mennesker og lyse og rene middelklassehjem med gode borgere var normale måder at beskrive og forstå storbyen på. Tilrettelæggelse: Kasper Jacek. Klip, lyddesign og mix: Maiken Vibe Bauer.  Jacob Holdt lægger stemme til Jacob A. Riis' dagbogscitater.  Indspilning af trommer: Lasse Smidt. Emma Bess fortæller om Jacob Riis' fotografi. Manushjælp: Niels Bjørn.   Tak til Arkitektforeningen for lån af lydstudier. Jacobs slum er blevet til i et samarbejde mellem Bylyd og Netudgaven. 

Miniserien om hur du boostar din kreativitet och fyller på din kreativa källa har kommit till liknelser och att tänka i bilder: Analogier och metaforer. Ett verktyg som alltid ända sedan antikens greker varit ett mycket användbart och viktigt grepp för att både själv se och förstå, men också skapa förståelse och lättare, mer effektivt kunna förmedla och överföra budskap, meddela sig med omvärlden, förstå och bli förstådd. Då det också är ett bra verktyg för att kunna konkretisera ofta ibland svårfångade eller abstrakta förståelser som kan gynna en om en försöker tänka mer i bilder och liknelser som också kan göra att dina möjligheter att kommunicera och överbrygga svårigheter att få mottagare (eller dig själv) att kunna se samband och korspollinera en rad saker som du redan jordnära och handfast vet och kan relatera till - även kan få grepp om mer svårfattade eller svårfångade saker som i ditt kreativa arbete kan visas sig vara mycket värdefullt och användbart! En liknelse eller metafor är något som gör tidigare inte tillgänglig kunskaper, insikter och informationer begripliga och möjliga att använda i det kreativa skapande arbetet och även i de situationer där en bättre behöver förstå andras känslor och få sina egna också bättre förstådda. Vi använder liknelser och metaforer varje dag i vårt liv (men tänker inte så mycket på det) och därför ett naturligt och lätt tillgängligt verktyg, men att förstå hur viktigt det är, och att behärska det ännu lite bättre är aldrig i vägen! :) Bli Patreon och få massa extra goodies: www.patreon.com/Ziddis Titta också gärna in på www.ziddharta.se

Akademins ledamöter Anna Dreber Almenberg (nationalekonom), Martin Leijnse (teoretisk nanofysiker) och Mattias Lundberg (musikhistoriker)diskuterar bra och mindre bra metaforer för sina forskningsfält. Ibland blir det helt fel men metaforer är också ett måste för att prata om sin forskning kommer vi fram till. Moderator och producent: Annika Moberg

Fyra essäer om lyriska bilder som kan uppfattas som klichéer men som kan ruva på oupptäckta hemligheter. Latinforskaren Anna Blennow ger sig ut på jakt efter platsen, tillståndet och utopin Arkadien. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen i maj 2018. Vi ser på avstånd en oljemålning med pastoralt motiv. Några herdar har samlats i skuggan av ett träd, kring ett förvittrande gravmonument. De försöker tyda den latinska inskriften: Et in Arcadia ego. Vad händer här? Vad är det här för plats? Vänta, där kommer någon vi kan fråga.   Ursäkta, var ligger Arkadien? Det beror på vem du frågar. Vem är du? Jag är döden. Jag finns också i Arkadien. Landskapet Arkadien är beläget i det bergiga inlandet av den grekiska halvön Peloponnesos. Denna plats med sin vilda natur ansågs under antiken vara guden Pans hemvist. Den grekiske författaren Polybios, själv född i Arkadien, har påpekat att invånarna där hade särskild talang för musik och sång. Men ändå verkar det inte vara i Grekland som Arkadien ligger. Ty inte bara döden, utan också vitt skilda personligheter som Johann Wolfgang von Goethe och Fritiof Andersson finns i Arkadien. Så fort en lämplig glänta öppnar sig med mjukt gräs, sval skugga och en glittrande bäck, glömmer herdarna sina hjordar, sätter sig och sjunger växelsång med varandra, I Nicolas Poussins 1600-talsmålning den som vi just nu betraktar syns de typiska ingredienserna i ett arkadiskt landskap: herdar i antikiserande dräkt med diktens lagerkransar kring pannan. Nymfer, fauner och flockar av får och getter syns visserligen inte på bilden, men väntar runt hörnet. Livet verkar lätt i Arkadien. Det verkar inte finnas ett moln på himlen. Men var är vi? Vissa hävdar att Arkadien uppfanns på trettiotalet före vår tideräkning. Det var då den romerske poeten Vergilius författade sina tio pastorala poem, de så kallade Eklogerna. Redan i den första dikten definieras platsen: Tityrus, du ligger utsträckt i skuggan under ett bokträd, där du spelar skogens sång på ett tunt litet vasstrå jag har lämnat mitt fädernesland och de ljuvliga fälten jag har flytt mitt land, men Tityrus, där i skuggan, lär du skogen sakta besjunga din Amaryllis. Den som talar är Meliboeus, en fattig romersk herde som förlorat sin mark. Vergilius herdar befinner sig alltså i Italien. Ändå visar det sig att deras hemvist kallas Arkadien. Och herdarnas liv är enkelt, men ändå utsökt. Kärlek och äpplen, skogsgudar och sång. Framför allt sång. Så fort en lämplig glänta öppnar sig med mjukt gräs, sval skugga och en glittrande bäck, glömmer herdarna sina hjordar, sätter sig och sjunger växelsång med varandra, och spelar på en pipa en låt av gryningsluft. Men de mörka hoten mot det enkla livet väntar strax bortom skogsbrynet. Den vackre herden Daphnis, älskad av både kvinnor och män, dör och blir besjungen. Meliboeus har blivit av med sina ägor i det romerska inbördeskrigets efterföljd, medan Tityrus besök i Rom har gett honom friheten åter genom den gudomlige kejsar Augustus. Vergilius egen samtid blandar sig in i versens skogar. Trots sin grekiska födelseattest kom Arkadien nu att få Italien som alltmer permanent adress.  Men med tiden ska till och med själva döden komma att stryka på foten. Renässanspoeternas Arkadien blir till kärlekens landskap snarare än diktens. Författare som Torquato Tasso och Jacopo Sannazaro använder de antika pusselbitarna för att planlägga en utopisk, sorglös tillvaro, och den behagliga gläntan i skogen genererar erotik snarare än poesi. Landskapet är en idyllisk kuliss. Fåren har blivit lamm och går i sidenband. Arkadien blir samtidens och verklighetens antites, ett drömspel dit dåtidens bildningsaristokrati kunde ta sin tillflykt. Att vara medborgare i Arkadien innebar inte längre bara att vara diktare och herde, utan snarare att vara i exil från någonting annat. Och Arkadiens ständigt föränderliga geografi kunde nu placeras till och med mitt inne i staden. Den litterära akademin Arcadia instiftades i Rom i slutet av 1600-talet, och hade drottning Christina som sin musa. Valet av beskyddarinna var högst arkadiskt: drottningen var såväl landsflyktig som poetiskt orienterad. Verksamheten kretsade kring diktning och språkets renhet, och de som upptogs i den arkadiska kretsen fick ett eget herde- eller herdinnenamn. Ja: även kvinnor var välkomna i den arkadiska akademin, så länge de kunde dikta. Trots sin grekiska födelseattest kom Arkadien nu att få Italien som alltmer permanent adress. Auch ich in Arkadien! utropade Goethe i sin italienska resedagbok. Också jag får vara i Arkadien! Dödens hotande närvaro ersätts med individens jag, som återföds i närkontakt med den klassiska marken. Och i Italien upplever en rad författare detsamma under det reseintensiva 1800-talet, från Madame de Staël till Lord Byron. Arkadien var inte längre bara verklighetsflykt. Det var inkörsporten till ett återvunnet paradis och ett nytt liv, och dess soldränkta entré, prydd av vinrankor och flankerad av citronträd, fanns strax söder om Alperna. Och återigen måste vi fråga oss: Är Arkadien en plats eller ett tillstånd? Printz-Påhlson pekar på att Arkadien ofta är just förlorat, barndomens och ursprungets landskap: det personliga Arkadien där vi alla en gång var prinsar och prinsessor. Göran Printz-Påhlson skrev en gång att poesin är den enda litterära genre som saknar en geografisk plats. Poesins värld är den inre. Tid och rum finns inte där. Med ett undantag: den pastorala poesin och dess Arkadien. Men platsen är ändå inte plats den är en utopi, en metafor, en förlorad värld. Printz-Påhlson pekar på att Arkadien ofta är just förlorat, barndomens och ursprungets landskap: det personliga Arkadien där vi alla en gång var prinsar och prinsessor. Dikten och berättelsen om platsen blir hemkomsten. Och ofta smälter generella bildningsideal samman med den individuella, självbiografiska upplevelsen. Författaren Vilhelm Ekelunds alldeles egna Arkadien låg i Skåne. Där var han uppvuxen, i trakten av Stehag. Det skånska landskapet var för honom vägen till tanke och dikt. I essän Nordiskt Arkadien vandrar han vid Kullaberg i nordvästra Skåne, medan havet stormar nedanför i klart solsken, samma ljusa storm som strålar och susar i rytmerna af sången som jag läser, i Pindaros sång. Den eufori som den grekiska poesin väckte hos honom planterades i landskapets och havets dramatik i ett dubbelt medborgarskap mellan ordlöst ursprung och inlärd bildning. En poet som på samma sätt väver samman plats, minne och bildning är Jesper Svenbro. I sina senaste diktsamlingar har han förankrat sina arkadiska bopålar djupt i den skånska myllan. Och hela det klassiska entouraget har han med sig. Sapfo tar bussen från Landskrona i diktsamlingen Ekeby trafikförening, och i Namnet på Sapfos dotter från 2017 blir Svenbros egen studietid spelplats för en utopisk värld där antikens Grekland flyter samman med skånskt 1960-tal i de examensuppgifter författaren uppmanas genomföra. De idealiserade studierna blir för Svenbro den arkadiska startmotor som skapar dikt och som löser de poetiska problemen. Arkadien börjar få tydligare konturer. Det är en plats och ett tillstånd. Arkadien är den plats där dikten blir till, och där vi blir till. Den magiska glänta där tiden upphör och vi plockar versrader från den blommande marken. En tillflykt, men också en flygplats för minnet och tanken, där vi kan försonas med förlusten. Men såväl frånvaron som den intensiva, behagliga närvaron är bara början på den röda matta som rullas ut framför våra ögon: Välkommen! Detta är vägen till poesin.  Anna Blennow, latinforskare och skribent   Musik Evert Taube: Fritiof i Arkadien. Inspelad i Milano i oktober 1937. Litteratur Vilhelm Ekelund, Antikt ideal / Båge och Lyra, Liber Förlag 1983. Jonas Ellerström, Vilhelm Ekelund: Landskap och tanke, Bokförlaget h:ström 2017. Göran Printz-Påhlson, När jag var prins utav Arkadien. Essäer och intervjuer om poesi och plats, Bonniers 1995. Stefano Fogelberg Rota, Poesins drottning. Christina av Sverige och de italienska akademierna, Nordic Academic Press 2008. Iacopo Sannazaro, Arcadia, 1504. Jesper Svenbro, Ekeby trafikförening, Albert Bonniers förlag 2015. Jesper Svenbro, Namnet på Sapfos dotter. Enskilt arbete läsåret 20152016, Albert Bonniers förlag 2017. Torquato Tasso, Aminta ett herdedrama [1573], svensk översättning av Ingvar Björkeson, Natur & Kultur 2011. http://www.accademiadellarcadia.it Musik Evert Taube: Fritiof i Arkadien

Fyra essäer om lyriska bilder som kan uppfattas som klichéer men ruvar på oupptäckta hemligheter. Maria Küchen reflekterar över fjäderfän i dikten och avslöjar vilken vår allra mest poetiska fågel är. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen i oktober 2018. Vilken fågelart förekommer oftast i svensk dikt? Jag tänker inte berätta det riktigt än. Den som skriver en bok eller gör en radioessä ska inte frestas att avslöja allt genast. Och den som gestaltar en fågel i skönlitteratur kan inte bara skriva fågel. Den aktuella fågeln måste artbestämmas. Är det en gråsparv eller en havsörn, en sånglärka eller en struts? Läsaren måste få veta. Läsaren behöver få rätt associationer. Det här har jag ständigt påpekat när jag har handlett människor som vill utveckla sitt litterära skrivande inom ramarna för olika utbildningar och kurser. Skriv inte bara fågel, skriv vad det är för fågel! Så det är tur för den svenska litteraturen att Nils Ferlin aldrig råkade ut för mig som skrivarskolefröken. Då hade det stått gråsparv eller pilfink i stället för grå liten fågel i en av hans allra mest mest älskade dikter. Inte ens en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist det finns på den andra sidan och det tycker jag nog blir trist. Så börjar Nils Ferlins dikt Inte ens i samlingen Goggles  som gavs ut 1938. Frasen inte ens en grå liten fågel är språkligt sett så mycket vackrare, så mycket mer böjlig och böljande, och den faller så mycket bättre in i diktens rytm, än en artbestämning av typen inte ens en pilfink. Och inte heller när det gäller diktens betydelse och innehåll, dess tema, behöver jag någon artbestämning av Ferlins fågel, den i dödsriket frånvarande. Den är liten. Den är grå. Det räcker så. Kanske tillhör den inte ens någon särskild art. Den är livets oansenliga fågel, hoppet som kvittrar i snåren, anspråkslöst och oförtröttligt. Fåglarna i svensk dikt är dock inte bara metaforer för existentiella tillstånd och skeenden. De är påtagliga varelser i egen rätt. Tillsammans med bland annat måne, stjärnor och rosor tillhör fåglarna poesins mest välanvända metaforer.  Att fåglar har en central plats i poesi är inte så konstigt. De sjunger och de kan flyga, det är precis vad dikten också vill göra. Och när poeter söker bilder för existensen är fåglar metaforiskt brukbara ända till döds. När fåglar dör berövas de sin sång och sin flykt, precis som när en människa förlorar hoppet. Döda fåglar är ett omhuldat tema i svensk poesi. Svenska skalders dikter om döda fåglar är överraskande många. Det skriver Sten Hidal, professor emeritus i bibelvetenskap och ordförande i Tegnérsamfundet, i sin lekfullt spirituella och samtidigt noggrant underbyggda och strukturerande bok Fåglar i svensk poesi. Harry Martinson skrev om en död sjömås, Margareta Ekström om en död entita, Niklas Törnlund om en lövsångare som spräckte skallen mot hans fönster, Göran Tunström om en blåmes som åts upp av katten, Olof Lagercranz döpte en hel bok till Den döda fågeln. Även levande och döda örnar förekommer i poesin, men örnen tycks ha fallit ur modet bland diktare ungefär samtidigt som romantiken gjorde det. Jag gissar att de fascistiska ideologiernas fascination för örnar har bidragit till att skamfila örnens poetiska rykte. Som diktläsare kan jag ärligt talat bli trött på poesins fåglar överhuvudtaget, precis så som jag regelbundet tröttnar på måne, stjärnor och rosor och sedan återupptäcker jag dem och återanvänder dem i mitt eget skrivande. Utnötta metaforer nöts ut av en anledning, de är oöverträffat brukbara. Fåglarna i svensk dikt är dock inte bara metaforer för existentiella tillstånd och skeenden. De är påtagliga varelser i egen rätt. Den svenska fågeldiktningens pionjär, Erik Axel Karlfeldt, använde dem ofta som årstidsmarkörer. Hos den samtida poeten Joar Tiberg är sångkaraktäristiken särskilt central.  Men giganten i svensk fågeldiktning är Bengt Emil Johnson. Ingen annan poet har så många fågelarter som han konstaterar Sten Hidal imponerat i sin bok. I Bengt Emil Johnsons verk eskalerar fågelintresset oavbrutet och han påstod själv att han tidvis förfåglades. Blå kärrhökar, sädesärlor, talgoxar, koltrastar, ringduvor, oändliga mänger näktergalar, tranor, gökar, steglitsor, knipor, spovar, taltrastar, blåhakar, alla flyger de genom den svenska moderna dikten. Men vilken är diktens vanligaste? Det är inte näktergalen, inte duvan, inte svanen. Inte heller är det någon mytologisk fågel varken artonhundratalsromantikern Atterboms fågel blå, Ferlins lilla grå fågel eller den rätt så ymnigt förekommande Fågel Fenix. Den vanligaste fågeln i svensk poesi är i god ordning artbestämd. Att skalder artbestämmer fåglar har överhuvudtaget blivit allt vanligare i Sverige det senaste seklet. Jag föreställer mig att det är en frukt av sekularismens förkärlek för det vetenskapliga, det i sak korrekta. Precis som samtidens skrivarkursfröken tycker även sekularisten att det är viktigt att vi vet exakt vilken fågel vi talar om, inte bara på biologilektionen utan även i dikter. Det är helt enkelt alltid viktigt att veta i stället för att gissa, drömma eller tro. Vetandet i sig har ett värde, alltid, överallt. Den som bara säger en grå liten fågel tycks inte ha fullständigt klart för sig vad hon talar om. Den som säger pilfink gråsparv eller lövsångare har däremot på fötterna, vetenskapligt såväl som poetiskt. Långt fler män än kvinnor tar plats bland skalderna i Fåglar i svensk poesi. Och jag blir då förstås också nyfiken på om det också är vanligare att män än kvinnor artbestämmer fåglar när de diktar? Kanske, kanske inte. Finlandssvenska Solveig von Schoultz verk har en varierad fågelvärld där läsaren bland annat möter en sandbadande orrhöna. Den allra vanligaste fågeln i åtminstone rikssvensk dikt tycks dock Solveig von Schoultz aldrig ha skrivit om, KRÅKAN. Inte en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist, utan en stor grå oromantiskt intelligent fågel Kråkan är den svenska poesins favoritfågel. Nästan varje diktare som överhuvudtaget nämner någon fågelart, har med kråkan. Det skulle jag inte ha gissat. Av alla fåglar vår fauna rymmer, varför just kråkan?! Professor Sten Hidal, som ligger bakom avslöjandet, sliter med frågan och kommer fram till att kråkan just i sin alldaglighet innebär en poetisk utmaning. Kan det verkligen bli stor dikt av något sådant som en kråka? Inte en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist, utan en stor grå oromantiskt intelligent fågel som kraxande rotar i sopkorgar och stjäl andra fåglars ägg? Lennart Sjögren har i sin dikt Världskråkan gjort kråkan till en symbol för hela mänskligheten. Harry Martinson har beskrivit kråkan som hård och grå som en dammig sko, Staffan Söderblom har kallat henne landskapets gånggärn hon finns egentligen ingenstans, men i nära anslutning till nästan allt. Och jag tänker att precis så är det ju också med dikten. Själva poesin kan liknas både vid en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist, en skränande äggtjuv och det som fattas oss i dödsriket. Ett liv helt utan dikt, ett liv helt utan fåglar, är inget liv. Maria Küchen, författare   Litteratur Sten Hidal: Fåglar i svensk poesi, Norma 2018.

Fyra essäer om lyriska bilder som ibland kan uppfattas som klichéer men som ruvar på oupptäckta hemligheter. Johan Tralau dyker ner i Homeros havsmetaforer och kommer upp till ytan i Finska viken. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 2017. Det finns en bild som fyller mig med upprymt lugn, äventyr och glädje. Det är en bild av vågor. Så sjunger den grekiske poeten Homeros för oss: aldrig det blåste en vind utåt sjön, en sådan som bliver gynnande följe åt skepp över havets väldiga ryggar. Flera gånger förekommer bilden i Homeros stora dikter, mest i Odysséen, på något ställe i Iliaden. Havets väldiga ryggar. Vi hör om ryggarna när det handlar om längtan efter att ge sig ut på sjön. Havets väldiga ryggar, i Erland Lagerlöfs gamla översättning, eller ordagrant breda ryggar, på grekiska eurea nta thalasss. Och ryggarna är vågor. Man kan sluta ögonen, höra orden om havets väldiga ryggar och se vågorna framför sig. Man kan möta bilden för första gången och tänka: just så, just så är det, för man upptäcker havet, dess vänligt väldiga vågor, och de ser ut som de breda ryggarna hos enorma djur. Det finns äventyr i bilden. Den är ungefär 2800 år gammal. Homeros verk är sannolikt de äldsta bevarade i den grekiska litteraturen. De har förmedlats av generationer. Och ändå känns bilden av vågorna alldeles ny och på något sätt färsk. Men den är också konstig, en metafor som tillskriver havet något som det egentligen inte har. Havets väldiga ryggar. Havet har ingen rygg, inga ryggar. Levande varelser har ryggar. Filosofen Aristoteles, som verkade på 300-talet före Kristus, ger ord åt hur språkliga bilder, som metaforer, fungerar. Han säger att metaforen är en överflyttning av ett namn som tillhör något annat. Aristoteles bästa exempel handlar om en krigare och ett lejon. Lejonet Achilles störtade fram. Den store krigaren Achilles liknas vid ett lejon. Strängt taget så sägs Achilles vara ett lejon, lejonet Achilles. Men man förstår att idén inte är att Achilles verkligen är ett lejon, utan att han är som ett lejon. Lejonet är ett kraftfullt djur, farligt, våldsamt, tappert. När vi hör om Achilles som lejon så ser vi bilden av krigaren som just kraftfull, farlig, våldsam och tapper. Och ändå är bilden på ett sätt konstig. Enligt vanligt språkbruk är ju inte människor lejon eller tvärtom. Men metaforen är, säger Aristoteles, just en avvikelse från det gängse sättet att tala. Den språkliga bilden säger något främmande eller konstigt. En lyckad sådan bild förändrar det invanda. Så kan vi också förstå havets väldiga ryggar. Det är egentligen ett egendomligt sätt att tala, men det hjälper oss att upptäcka något, en egenskap hos havet. Havets vågor är som vänliga ryggar som bär oss. Den språkliga bilden, som gör vågorna till ryggar, får oss att upptäcka just detta. Metaforen, säger Aristoteles, ställer en likhet för ögonen på oss. Vi ser genom bilden att vågorna liknar ryggar. Jag frågar mig vad urhistorien till den här bilden är. Kanske är den ett gammalt minne, så gammalt att det inte längre är ett minne, av att bäras på någons rygg, att en gång lätt ha burits av en annan och hållit sig fast. I de ögonblicken fanns trygghet och absolut lätthet, flykt och rörelse utan ansträngning. Att bäras på någons rygg är kärlek. Och kanske är det ur den erfarenheten som skönheten i orden havets väldiga ryggar härrör. Den skönheten är vi i så fall förpliktade att föra vidare från dem som kom före oss till dem som kommer efter oss. Men just detta, att rida på någons rygg, pekar också vidare. Levande varelser har ryggar, föräldrar har ryggar, och djur har ryggar. Havets väldiga ryggar sätter en bild i rörelse, och bilden är äventyret att rida på en rygg. Vi ser havet på nytt, och på ett nytt sätt. Vågorna är som ryggarna på djur som vi rider på. Där är äventyret, lättheten, styrkan i vågen liksom styrkan hos den varelse som bär en på ryggen. O, skriver en finlandssvensk poet, att dansa i glasgröna vågor Man badar, man simmar, man seglar på vågor. Och kanske är urkällan till erfarenheten just detta: ett minne av ett hav, en varm vind och vänliga äventyrliga vågor. Just så är havets väldiga ryggar. Man skulle kunna invända att den tolkningen av havet och Homeros grundar sig i en modern badkultur, en längtan efter stranden som uppstår så mycket senare, i ett 18- och 1900-tal som börjar ta semester. Havet, säger den finlandssvenska poeten igen, är en stor varelse som ibland är på gott humör och ibland på dåligt humör. Vissa forskare har hävdat att grekerna från början och under många århundraden, långt förbi Homeros, betraktade havet med misstro. Jag vill ändå tro att orden om havets väldiga ryggar vittnar om kärlek till havet, till simning och segling. Det finns en scen i Iliadens tionde sång, där Odysseus och Diomedes har varit ute på ett nattligt uppdrag som slutar med att de dödar ett antal fiender. Homeros bilder av överraskningsanfallet är ganska obehagliga. När de två grekerna återvänder är de nedsölade av blod och död. Och de tvättar sig.   Därpå i havet de vadade ut och den ymniga svetten tvättade av sig, som rann från nacke och vader och länder; och sedan havets böljande ström hade ymniga svetten sköljt dem av lemmarna bort och förfriskat jämväl deras sinne Efter havsbadet sätter de sig i badkar. Men havsvågorna havets böljande ström tvättar bort smutsen och förfriska[r] jämväl deras sinne. I det grekiska originalet heter förfriskat sinnet anepsychthen filon tor. Ordet som betyder sinne betecknar hjärtat, eller lite obestämt något i bålen på människokroppen som är bärare av liv. Men det allra mest spännande är verbet förfriskats, anepsychthen. I ordet hör vi psych, som betyder liv, själ och andning, samma ord som vårt psyke, och ana- betecknar i regel en rörelse uppåt. Anepsychthen är därför bokstavligen upp-livats, att liva upp och ge liv. Men ord som innehåller psych- kan också peka i en annan riktning. Psychros betyder kall. Så havsvattnet kyler ned. Det svalkar. Det svala är också det som upplivar. Vattnet kyler och ger liv. Det kan tyckas konstigt att de ord som uttrycker kyla också uttrycker liv och livgivande det skulle kunna förefalla mer näraliggande att säga att värmen ger liv. Ordet anapsychein visar emellertid att också motsatsen gäller. Det som svalkar är det som upplivar. Medan ett ord som psych mer entydigt pekar åt den ena betydelsen liv och själ och psychros mer entydigt anger kyla, kan vi i Odysseus och Diomedes bad och ordet anepsychthen inte säga att det är det ena eller andra, utan det tycks vara båda två. Det visar sambandet mellan upplivande och svalka. Det är, kort och gott, en underbar badscen. Jag tror att denna homeriska havsbadskultur talar till en sentida nordisk sådan, med kalla gröna vågor och blåstång och längtan till en fyr långt borta. Som den finlandssvenska poeten, Tove Jansson, säger och man måste nästan sjunga det: O, att vara ett nyvaket mumintroll och dansa i glasgröna vågor medan solen går upp! I den främmande bilden av havets väldiga ryggar finns i så fall något att komma hem till. Man bärs på vågornas ryggar, det rymmer fara, som att rida på ett vilt eller bara halvtamt djur, men det är också tryggt, som att bäras av någon som vill en väl och som skyddar en. I den bilden finns lugn, äventyr och glädje. Johan Tralau, professor i statsvetenskap och författare till böcker om grekisk kultur   Litteratur Homeros: eposen Iliaden och Odyssén har tolkats flera gånger till svenska. Senast av Ingvar Björkeson (reviderade utgåvor 2008 samt 2009, Natur & kultur). I essän används Erland Lagerlöfs översättning av Odyssén, med stavningen Odysséen, från 1908, samt Iliaden från 1912. Dessa återutgavs senast i Svenska akademiens klassikerserie på bokförlaget Atlantis 2012 och i pocket 2014. Tove Jansson: Trollkarlens hatt. Schildts, 1948, återutgavs i Sverige av Rabén & Sjögren 2014. Aristoteles: Om diktkonsten. Översättning Jan Stolpe. Anamma, 1994.

Fyra essäer om lyriska bilder som ibland kan uppfattas som klichéer men som ruvar på oupptäckta hemligheter. Karin Nykvist läser en diktsamling om rosor och känner doften från årtusenden av kronblad. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 2017. Jag läser Olga Ravns diktsamling Den vita rosen och befinner mig plötsligt i en mörk tungt doftande trädgård upplyst enbart av bleka blommande rosor. För boken formligen svämmar över av dem. Det är besjälade vita rosor med dödslängtan, rosor med handskar, med tårar, med tänder, rosor som gråter, lyder, blomstrar, skälver, dör. Och jag tänker att rosen, den har en alldeles egen litteraturhistoria. För de finns ju överallt, rosorna. Alldeles nyss hos Jenny Tunedal, där rosen framför allt fick stå för smärta och förlust: den demenssjukes förlust av språket, och den närståendes förlust av den sjuke. Tunedals rosor är rosa och minner därför lite paradoxalt om den ros Evert Taube liknade sin älskling vid för snart hundra år sen: en nyutsprungen skär. Taube minde i sin tur om skotten Robert Burns som hade gjort nästan detsamma mer än hundra år tidigare när han skrev att my Luve is like a red red rose /Thats newly sprung in June. Ytterligare ett par tusen år innan dess hade morgonrodnaden varit som en ros: varje gång solen går upp hos Homeros är det ju den rosenfingrade Eos som visar sig. Och mellan Taube och Homeros breder rosorna ut sig över århundradena: hos Shakespeare ger sig Julia ut i språkfilosofiska funderingar när hon tänker över varför Romeo så tvunget måste gå och heta Montague: namnet skymmer ju människan, menar hon, och utbrister att rosor ju doftar fantastiskt vad vi än kallar dem. Gustaf Fröding var inne på samma linje när han skrev att rosor i spruckna krus också är rosor, medan helt andra ting var på gång när älskaren kastade sin röda ros i kvinnans vita sköte i Edith Södergrans mest kända dikt Dagen svalnar. Den mest slitna av metaforer kan också bli ny och dofta på nytt. För det var ju inte en vanlig ros han kastade. Rosen i litteraturen är nämligen sällan bara ros: dess metaforiska möjligheter verkar nästan gränslösa. Stjälkens falliska form och blommans alla kronblad gör att den exempelvis lämpar sig väl både som bild för mannens och kvinnans anatomier. Om rosen är manlig hos Södergran är den kvinnlig hos Taube, inte bara i tangon där älsklingen är en nyutsprungen skär, utan också i visan där den uppenbart prostituerade flickan i Havanna något desperat erbjuder sjömatrosen sin röda ros. Andra gånger, hos åter andra författare, kan rosen bli en bild för det flyktiga livets och ungdomens blomning, eller tvärtom få stå för det allra mest beständiga: det gudomliga - så är det är ju enligt 1500-talspsalmen en ros utsprungen ur Jesse rot och stam. Och det stannar inte där: rosen, har det visat sig, kan användas också inom filosofin. Både Olga Ravn och Jenny Tunedal har lånat rosor från alla poeters favoritfilosof Ludwig Wittgenstein, som på nära nog litterärt vis använde tanken på en ros med tänder för att fundera över språksystemets gränser som kunskapsverktyg. När Olga Ravn därför väljer att kalla sin rosa bok för Den vita rosen är det ingen tvekan om att hon vet vad hon gör. Med sig in i samlingen drar hon fullt medvetet rosens mångtusenåriga litteraturhistoria, språkhistoria och kulturhistoria. Men vad gör hon då med alla dessa rosor: jo, hon vevar igång en klichétröska som med hjälp av de allra mest slitna av språkets och poesins alla verktyg gestaltar världen på nytt, får rosorna att dofta, metaforerna att verka. Det sätter igång redan på sida ett. Precis som när Gertrude Stein i ett försvar av rosen som just ros istället för urvattnat tecken skrev att: rose is a rose is a rose is a rose där samma fras upprepas trefalt, som i en besvärjelse, inleder Ravn med att tre gånger ge oss samma korta dikt: Allt vad jag har gjort för att behålla dig blomstrar Allt vad jag har gjort för att behålla dig blomstrar Allt vad jag har gjort för att behålla dig blomstrar Rosen är rosen är rosen: men där Gertude Stein ville plocka bort metaforikbagaget som skymde sikten plockar Ravn fram den igen och håller upp den för oss: allt jag har gjort blomstrar. Den mest slitna av metaforer kan också bli ny och dofta på nytt. Inledningens upprepning är den första av många i diktsamlingen Men upprepningen är inte bara ett retoriskt grepp eller uttryck för magiskt tänkande. Nej, hos Ravn blir den framför allt ett grepp som gestaltar tvångstanken och den klaustrofobiska, plågsamma upplevelsen av att sitta fast och inte komma loss i tanken, i livet och i förtvivlan. Upprepningen och rundgången gör också något med tidsuppfattningen: här står allting stilla. Samma bilder kommer om och om igen och de hämtas alla från ett par tre bildsfärer: framförallt då trädgårdens och vattnets. Ord som blomstrar, gräs, nässlor, och så klart ros möter väta i flera former: det är vått gräs, svart vatten, hav, och så olja som droppar. Dessa bilder tas om så många gånger, att de liksom Steins ros till slut nästan framstår som helt nya, tömda på sitt litteraturhistoriska bagage. I gryningen lyfter de vita rosorna sina blad av fett. Till skillnad från många av litteraturhistoriens rosor är Ravns blommor inte heller ljuvliga på något vis. De är snarare nästan skrämmande i sin blekhet. Istället för röda, blodfulla och passionerade är de anemiskt vita, och minner snarare om döden och sorgen. På ytan gestaltas maktlösheten när den man älskar blir svårt sjuk. Men rosendikterna handlar också om minnet av kärleken, om fruktbarhet och skapande, och om självföraktet hos den som inte älskar tillräckligt eller på rätt sätt:  Alla gåvorna som jag mottog jag har varit för bortskämd och för rutten På baksidan till den svenska utgåvan kallas Den vita rosen för systemdikt. Och visst: Ravns diktsamling är starkt formbunden den består av 160 dikter som alla är fem korta rader långa. Tillsammans med upprepningarna och de återkommande tomma sidorna ger den sken av att följa ett intrikat system vars principer jag inte lyckas kartlägga. Men jag tänker att det snarare är längtan efter systematik och ordning som är själva systemet hos Ravn. Och det som skenbart framstår som tänkt och ordnat saknar en tydlig plan - liksom så ofta i livet självt, där vi människor lever som om varje verkan hade en orsak. Den stränga regelbundenheten blir något att hålla fast i: den tvingar fram ett lugn och en stadga i det förtvivlans kaos som dikterna ger uttryck för. Samtidigt blir formen en bild för det fängelse som sjukdomen är: både för den sjuke och för den som står bredvid. Och liksom sjukdomen har ett förlopp har dikten det: samlingen gestaltar en böljande rörelse där nedåtstiganden följs av uppåtstiganden. Inledningsvis dominerar rörelsen nedåt: allt dryper, droppar, faller och böjs nedåt, och den älskade vänder ansiktet bort och ner i gräset. Mitt hjärta faller som en fettdroppe skriver Ravn i en dikt. Men här finns också stigandet. Bara några sidor senare skriver hon att I gryningen lyfter de vita rosorna sina blad av fett. I avslutningens dikter blir fallet och uppåtgåendet ett, när solens strålar faller i den första solen soluppgången. Och med den nya solen kommer en ny färg: rosaröd, som den friska kinden. Eller som den rosenfingrade Eos, morgonrodnaden. Så dundrar hela litteraturhistorien in igen. Och den blomstrar. Karin Nykvist, litteraturvetare   Litteratur Olga Ravn: Den vita rosen. Johanne Lykke Holm. Modernista, 2017.

Denne uken ser vi i Skumma Kultur på forfattere som kanskje burde la verkene sine få tale for seg selv, i stedet for å finne på nye og woke egenskaper med karakterene tilsynelatende ut av løse luften. Vi sikter så klart til JK Rowling og folk som er lei av at hun sier ting på twitter. Vi skal også blant annet snakke om når symbolverdien av en handling kan virke mer vikting enn om den faktisk har effekt, og om hvorvidt disneyprinsesser kan si oss noe om feminismens utvikling. Vi skal også høre Oscar sine tanker om frykten for å være en av de voksne, som liksom skulle ha kontroll og gjøre kule ting. I studio: Randi Heggernes Eilertsen, Mathea Lægland, Åshild Enstad Inhnslag: Oscar Fugelsnes

Hvordan kan du forklare til noen hva det vil si å gjennomgå et bevissthetsskifte? Opplevelsen av å se verden på en helt annen måte enn før og at alle spillereglene er forandret når du nå har byttet til "et nytt brett" i livet.

Vi ägnar dagens avsnitt att plocka isär metaforer i politiken. Hur funkar liknelser och vilken roll har de i att få oss att tycka och tänka på "rätt" saker. Vi tar också reda på var begreppet värnskatt kommer ifrån.

Susanne Ringells färska bok Godmorgon är nominerad till Nordiska Rådets litteraturpris. Det är en bok full av insikter, livserfarenhet och humor destillerat till underfundiga meningar där författaren leker med språket på ett sätt som är få förunnat – sug bara på uttryck som ”underlivet är inte längre tyst som en mus” eller ”med min man vid min öppna sida”. Men varför kallar hon sina läsare för “duniga fågelungar”? Möt Ringell i ett poddsamtal om relationer, skrivrutiner och nyskapande metaforer.

Det vrimler av metaforer i språket. I politikken er de et kjent retorisk grep, som ikke alltid slår like godt an sier stipendiat John Magnus Ragnhildson Dahl. Bolette, Bottine, Albinus eller Oldus er eksempler på gamle navn som er i ferd med å forsvinne. Men er det så nøye da? Sylfest Lomheim svarer på lytterspørsmål og Torunn Myhre er programleder for Språkteigen.

När en meteorolog möter en astrofysiker så handlar samtalet givetvis om... metaforer. I september 2016 träffade jag Bengt Gustafsson, pensionerad professor i teoretisk astrofysik vid Uppsala Universitet. Jag gillar metaforer, dels för att de hjälper oss att förstå vår omvärld, men också för att de är fantastiska verktyg för att bygga berättelser. Och jag råkar veta att Bengt också är intresserad av metaforer. Metaforerna används frekvent inom vetenskapen. Hur skall man annars kunna vare sig utforska, resonera eller kommunicera något som annars är för abstrakt för att förstå. Vad vore väl kemi, biologi och fysik utan metaforer? Svarta hål, strängteori, magnetfält, elektronskal, upkvarkar, DNA, virus, resiliens osv. Jag tycker det är fascinerande hur vi använder simpla saker som bollar, gummisnoddar och vågor för att förklara hysteriskt svårfångade saker som elektronspinnresonans, synapser eller själva idén om hur vi bygger kunskap genom att foga samman tidigare förvärvad kunskap. Bengt menar att metaforer är en förutsättning för att lära sig något överhuvudtaget. Bengt påpekar hur vissa ”självklara” metaforer kan betyda något helt annorlunda beroende på vem man är: I en fråga jag ställer till honom så talar jag om ljus respektive mörk framtid. Jag menar, underförstått, att den ljusa är bra, medan den mörka är dålig. -Bengt påpekar lite senare att han som astronom anser att det finns mycket positivt att säga om mörkret… /Martin

Tyholt Apenes er den ukronede riksraljør fra Bodø som ringer inn til Radioresepsjonen for å raljere. Det er usikkert om Tyholt ringte inn til Radioresepsjonens telefonsvarer så tidlig som 16. oktober 2006 for å klage på utelivet i Sarpsborg. (Kilde: http://rr.eikern.net/wiki/Tyholt_Apenes)

* Vi sparer til fremtidige kriser, sier Røde Kors om sine 3 milliarder på bok. Er ikke krisen i Syria stor nok? * To demokrater må forlate Clintons valgkamp etter påstander om valgfusk og oppvigleri, mens Trump ber velgerne se opp for juks. - Det er en frykt for at folk ikke vil respekterer valgresultatet, sier USA-kjenner. * Og norske musikkanmeldere skriver for hverandre i et stadig mer pompøst og uforståelig språk, mener frilansjournalist. Metaforer har alltid vært en del av musikkanmeldelser, svarer en av anmelderne.

På trods af at terrorangreb dræbte langt flere civile i 1970'erne end i dag, er ordet terror på alles læber og i alle medier konstant. Og selvom ordet fylder så meget i samtale og bevidsthed, er det ifølge Sproglaboratoriets stikprøve de færreste danskere, der har gjort sig klart, hvad der gør en voldshandling til en terrorhandling. Ugens gæst fortæller, hvorfor det er vigtigt, at vi bliver bedre til at definere de ord, som vi hyppigt deler med hinanden, og hun efterlyser desuden flere forskellige ord for forskellige typer af vold. Skriv gerne til Sproglaboratoriet@dr.dk eller bland dig på Sproglaboratoriets fællesskabsside på facebook. Hør desuden om, hvordan du kan indstille tekster til Sprogprisen 2016. Medvirkende: Retoriker Anissi Thorndal Abu-Ghazaleh og konsulent Jørgen Christian Wind Nielsen fra forbundet Kommunikation og Sprog Tilrettelæggelse: Maja Nyvang Christensen og Helle Solvang. Vært: Helle Solvang. www.dr.dk/p1/sproglaboratoriet

Prenumerera på iTunes  / På Acast / På Soundcloud  Katedral, metaforer och lyssnardikt från Alvesta avsnitt 003. Jag läser min dikt Katedral och berättar varför Tomas Tranströmer är orsaken till att jag skrev den. Du får veta skillnaden mellan strof och vers. Ja, jag utlovade det redan i avsnitt 002 men av någon anledning pratade jag istället om rytm i dikten. Metaforer eller inte? frågar en lyssnare. Och vad är egentligen en metaforer? Salvador alias Tomas Karlsson Lyssnardikten står poeten Salvador för. Han heter egentligen Tomas Karlsson och kommer från Alvesta. Finns det regler för konstiga ord i dikter? frågar en lyssnare och jag svarar fast jag inte är säker på att jag förstår frågan. Länkar till innehåll i det här avsnittet Lyssnarpoeten Tomas Karlssons blogg: http://poetensalvador.se/ Här kan du köpa 181 dikter till Tomas Tranströmer: http://www.bokus.com/bok/9789197898515/181-dikter-till-transtromer/ Stöd poetpodden Swisha 20 kr eller valfritt till 123 540 62 85. PayPal skicka 20 kr eller valfritt till irene@poeten.se. Bankgironr 743-0804 om du hellre själv vill sätta in 20 kr eller valfritt. ******************************** Skicka in frågor och dina egna inspelade dikter Facebooksida: https://www.facebook.com/poetpodden Kontakt via e-post: podden@poeten.se Twitter: https://twitter.com/poetenirene © Iréne Svensson Räisänen Mer om Poetpodden

Prenumerera på iTunes  / På Acast / På Soundcloud  Katedral, metaforer och lyssnardikt från Alvesta avsnitt 003. Jag läser min dikt Katedral och berättar varför Tomas Tranströmer är orsaken till att jag skrev den. Du får veta skillnaden mellan strof och vers. Ja, jag utlovade det redan i avsnitt 002 men av någon anledning pratade jag istället om rytm i dikten. [...]

Når journalister skriver om økonomi, henter de metaforer fra områder som for eksempel helse, krig og meteorologi, forteller Christian Langerfeld ved Norges Handelshøyskole i Bergen. Metaforer for bevegelse egner seg godt til å beskrive aksjekurser: De kan stupe, knele eller fyke til himmels. I en doktoravhandling har Langerfeld sammenlignet metaforbruk i avisartikler om økonomi og næringsliv, med vitenskapelige tekster om samme tema. I over tjue år arbeidet døve i Norden for å bli enige om et felles nordisk tegnspråk. På 60-tallet begynte man å forske på tegnspråk, og innså at tegnspråkene i de ulike landene var fullverdige språk. Dermed ble hele prosjektet lagt dødt, forteller Asger Bergmann, tidligere leder for Danske Døves Landsforbund. Han blir tolket av Jane Søvsø. Hvorfor sier vi "å legge inn årene"? Tor Erik Jenstad svarer på dette og andre lytterspørsmål. Programleder er Ann Jones.

Varifrån kommer uttrycket "Livet på en pinne" undrar lyssnaren Elsa. - Vi ska till hönshuset, säger Henrik Rosenkvist docent i nordiska språk, förr i tiden hade många människor höns och därför var det lätt att använda liknelser och metaforer från hönshuset. Fler hönsmetaforer Trilla av pinn - dö Hackkyckling - person som ständigt utsätts för omgivningens klander Hackordning - informell ordning som ofta liknar officiella maktstrukturer Som en tupp i hönsgården - ensam man bland flera kvinnor Vara uppe med tuppen - vakna och stiga upp tidigt på morgonen Högsta hönset - person med mest makt Fara runt som en yr höna - en vimsig person Gå omkring som en äggsjuk höna - vara orolig Hönsmamma - beskyddande mamma. Har du fler exempel metaforer eller uttryck från hönshuset? Skriv en kommentar! Alla veckans språkfrågor Varför uttalas ebola olika på engelska och svenska? Orden egendom och egendomlig - betyder helt olika saker men låter lika, varför? Varifrån kommer uttrycket Livet på en pinne? Varför har folk börjat säga forska på istället för forska om? På svenska stavas det jota men iota på engelska, vilken stavning är den ursprungliga? Kommer ordet drottning från ordet drott?

När det blev känt att Tomas Tranströmer är årets Nobelpristagare i litteratur, gick det ett sus genom Sverige. På arbetsplatser och i bussar och på torg brast folk ut i ett kollektivt äntligen. Tranströmers dikter hör till de mest älskade och översatta. Och några av hans allra mest kända dikter som "Romanska bågar" är andliga. Utan att för den sakens skull nödvändigtvis vara religiösa, eller bundna till en särskild tro. Snart är det dags för den stora Nobelbanketten i Stockholms stadshus då Tomas Tranströmer ska tilldelas 2011 års Nobelpris i litteratur. Det är ett pris som många svenskar hoppats på, men kanske aldrig riktigt vågat tro på. Under sitt långa diktarliv har Tranströmer ändå inte publicerat fler texter än att de ryms i en eller ett par samlingsvolymer. Men det han har skrivit har spridits och älskats världen över och hans texter har översatts till 60-talet språk. Kanske är det hans sätt att använda metaforer som fängslat så många läsare, och hans sätt att fånga andligheten både i människa och natur. I veckans P4 Kultur träffar vår reporter Hedvig Weibull poeten Ylva Eggehorn, journalisten och litteraturvetaren Eva Ekselius och kyrkoherden Anders Ekhem i Farsta församling, och samtalar om vad Tomas Tranströmers dikter betyder för dem.