Podcasts about riksarkivets

I detta avsnitt av Arkivpodden från Riksarkivet diskuterar Erik Lenas och Andrëa Grängsjö användningen av artificiell intelligens inom arkivverksamhet. Erik förklarar att Riksarkivet fungerar som en data-hub med enorma mängder data som är avgörande för AI-tillämpningar. Myndigheten har omkring 270 miljoner skannade bilder, vilket utgör fem procent av Riksarkivets totala arkiv. Det finns två huvudsakliga användningsområden för AI på Riksarkivet: effektivisering av interna processer och tillgängliggörande av material för forskning. Ett exempel som Erik berättar om är ett stort indexeringsprojekt, där AI används för att tolka och organisera fastighetsdokument. Vilket kraftigt förkortar söktiden och minskar slitage på originalhandlingarna. I avsnittet får du också höra om framtida möjligheter med AI, som att utveckla chatbotar för att göra arkivinnehåll mer tillgängligt och sökbart på naturligt språk. Att prioritera vilka material som ska digitaliseras och indexeras är viktigt, en process som kräver samarbete med forskarsamhället. Samtalet avslutas med reflektioner över AI:s nuvarande begränsningar och vikten av att tekniken redan nu kommer till nytta för både Riksarkivet och allmänheten. Avsnittet ger en inblick i hur AI kan revolutionera hanteringen och tillgängliggörandet av historiska arkiv.

I det här avsnittet av Avkodat samtalar Peter Örneholm, Jakob Ehn och Robert Folkesson med Erik Lenas, Lead Data Scientist på Riksarkivet, om det fantastiskt spännande arbete de gör för att skapa AI-modeller som tolkar handskriven text från 1500-talet till slutet 1800-talet - och de framtida språkmodeller som kommer göra det möjligt att kommunicera med detta data. Här hittar du HTRFLOW: https://huggingface.co/spaces/Riksarkivet/htr_demo Läs om Riksarkivets projekt med HTR+AI+Medborgarforskning: https://riksarkivet.se?item=117216 HTRFLOW på Github: https://github.com/Swedish-National-Archives-AI-lab/htrflow_app

Huset är nedbrunnet, blöta och smutsiga dokument ligger i stora högar ute på marken. Visst var det här den värsta dagen i Riksarkivets historia! På slottet Tre kronor låg de flesta av den tidens myndigheter, med sina respektive arkiv. Efter den stora slottsbranden 1697 stod de där allihopa utan kontor där tjänstemännen kunde arbeta och med arkiven nödtorftigt inhysta i diverse tillfälliga lokaler. Katastrofen drabbade inte bara Riksarkivet, utan lamslog hela statsförvaltningen. Det är över trehundra år sedan slottet brann, men det som hände väcker tankar även i nutid. Hur fungerar krisberedskapen när något riktigt allvarlig inträffar? Inte de där incidenterna som man kan förbereda sig på, utan en kris som rent bokstavligt slår allting i spillror. Hur får man verksamheten att fungera igen när allt måste byggas upp på nytt? Och vad händer på längre sikt? Stora kriser hanteras inte bara i det akuta skedet, utan det kan ta månader och år att komma tillbaka till ett normalläge. För arkiv kan det vara särskilt allvarligt – om information gått förlorad, vad får det för följder?

Hustru Karin i Arboga försörjde sig som hushållerska och verkar sedan ha avancerat till borgerskapet. Karin är bara en av de kvinnor som kulturgeografen och medeltidsforskaren Annika Björklund berättar om i samtal med Claes Gejrot på Riksarkivet. För många kvinnor var livet på olika sätt hårt, men det finns exempel på yrken och karriärvägar som förvånar. Och vilka var de högättade damer som satt i fångenskap i Danmark 1523? Självständiga kvinnor 1523? är det andra poddavsnittet med innehåll ur den nya antologin “Sverige 1523” som är Riksarkivets årsbok 2023. Produktion: Stefansson kommunikation AB Musiken är specialskriven av Aron Stefansson.

Ville riksföreståndaren Gustav Eriksson verkligen bli vald till kung i Strängnäs den 6 juni 1523? Olle Ferm, historiker från Stockholms universitet, samtalar med Claes Gejrot, Riksarkivet, om hur det politiska Sverige såg ut 1523. Vad var egentligen planerat att behandlas vid mötet i Strängnäs i början av juni och hur genomfördes kungavalet? Kungavalet är den första av två poddavsnitt med innehåll ur den nya antologin “Sverige 1523” som är Riksarkivets årsbok 2023. Produktion: Stefansson kommunikation AB Musik: Aron Stefansson.

Det tallrike pressekorpset blitset løs da Sigurd Hoel entret byretten i Oslo i 1957. Dette var den legendariske rettssaken mot Agnar Mykle og romanen «Sangen om den røde rubin». Forfatteren Agnar Mykle og forlaget Gyldendal var saksøkt for romanen «Sangen om den røde rubin». Nå gikk den gamle kulturradikaleren Sigurd Hoel fra Odalen inn i sitt siste slag mot puritanismen. Han visste hva han gikk til. 30 år tidligere hadde han utgitt romanen «Syndere i sommersol». Den ble angrepet fra seks prekestoler i Norge.Kilder:Anita Krok: «Kjærligheten er en ensom ting», Glåmdalen, 18. juli 2015Arkivene forteller: «Sangen om den røde rubin», Riksarkivets blogg, 1. desember 2013Kari Gjerstadberget (tekst), Ingun Aastebøl (redaktør/prosjektleder): «Sigurd Hoel. Fra Odalen til verdens ende», Museene i Solør-Odal, 2004Thor Martinsen: «Vardehytta og Sigurd Hoel», Glåmdalen, 26. mars 2002Anders Heger: «Agnar Mykle og Norge: Historien om en litterær rettergang», 1994Øystein Rottem: «Sigurd Hoel: Et nærbilde», Gyldendal, 1991Lokalhistoriewiki.no: Sigurd Hoel

Följ med till medeltiden och besök de fem kolonnernas palats i Rom! Det är ett fascinerande hus där den heliga Birgitta bodde på 1300-talet och som fungerade som ”turistbyrå” och gästhus för skandinaviska pilgrimer. Huset hade en stark dragningskraft och blev föremål för både intriger och handgripligheter i kampen om ägarskapet. Sara Risberg på Riksarkivets sektion för Medeltida källutgivning berättar i samtal med Jim Hedlund, Riksarkivet i Östersund. Musik: Ensemble Gemma - Responsorium Solem justicie Latinsk uppläsning: Peter Ståhl.

Det finns många källor i svenska arkiv som belyser judisk historia. Forskaren Carl Henrik Carlsson guidar oss genom källmaterialet, från 1700-talet och fram till i idag, och berättar hur vi kan hitta fakta om relationer med majoritetssamhället, personöden, invandring, flyktingmottagning och organisationsliv. Han har skrivit Riksarkivets nya arkivguide som heter Källor till judarnas historia i Sverige. I podden samtalar han med Jim Hedlund, Riksarkivet i Östersund. Musik: Ya salio de la mar la galana (trad.) Från CD:n Vayter. Sång: Anne Kalmering Josephson Violin: Semmy Stahlhammer Dragspel: Miriam Oldenburg Cello: Isabel Blommé

Fanns det varulvar i Trelleborg i början av 1970-talet? I alla fall gjorde vittnesuppgifter det gällande. Var SVT, och deras satsning på skräckfilmer sommaren 1972, ansvarig? I det fjärde och sista avsnittet gästats vi av skribenten Martin Kristensson som berättar om monsterfilmerna och den efterföljande hysterin. Vad gör en ung människa dagen efter Studio S program om videovåld 1980? (Spoiler: köper video). Vad var det som hände egentligen där på 1980-talet, hur kunde debatten bli som den blev? Även i detta avsnitt får vi besök av Gunnel Arrbäck som berättar om sina, och Biografbyråns, upplevelser av videovåldsdebatten och om censurens sedermera avskaffande. Missa inte det sista rafflande avsnittet av Riksarkivets serie om svensk filmcensur!

Programmet som öppnar arkiven och journalerna och hittar släkten. När vi idag ser gamla torparstugor från 1800-talet kan vi förledas och tro att livet i dem var pittoreskt och vackert. Men de som levde där i gamla tider slet med dragiga väggar och stampade jordgolv, trängsel och svårigheter att hålla rent. Torparna låg långt ner på samhällets klasstrappa och det var ingen lätt sak att ta sig upp därifrån. Men de som gjorde det var framförallt pojkar som hade lätt för sig i skolan och som fick hjälp att studera vidare, till präst. En av dom var Kristian Torin från Snöstorp utanför Halmstad. På äldre dar skrev han ner sina barndomsminnen, dels i dagböcker och dels i en bok som han skrev för sin enda dotter. Kritians anteckningar utgör unika dokument över det livet fattiga människor levde i mitten av 1800-talet- om hur husen såg ut, vilken mat som ställdes på bordet och hur det var med kläderna på kroppen. Kristians sonson son Göran Torin som bor i Skattungbyn i Dalarna tillsammans med sina labradorer och har samlat ihop alla anteckningar från sin farfars-fars i en bok. Kristian Torins barndom   - Han föddes i en ryggåsstuga utanför Halmstad på ett litet torp som löd under ett större gods som hette Arlösa, berättar Göran Torin. En ryggåsstuga, det är beteckningen på de väldigt enkla torpstugor som inte hade några innertak. Oftast bestod stugan av ett enda rum och i riktigt gamla tider hade den sällan några ljusinsläpp i form av fönster. - Den som Kristian föddes i hade bara ett fönster på taket, så det måste ha varit väldigt mörkt därinne. Det enda ljus de hade det var elden och en stickekäring, en ställning som man satte en trästicka i som man antände när man behövde lite extraljus om man till exempel skulle sy nåt. Golvet var bara ett stampat jordgolv. Kristian föddes 1837 och var den yngste sonen till torparen Johannes Torin och hans andra fru Anna.  Johannes hade två flickor från sitt första äktenskap, och med Anna fick han ytterligare fem barn. Två av dem dog i späd ålder.  Torparfamiljen skulle leva av vad den lilla jordlotten gav och det var inte mycket. Kristian berättar själv så här: Det var fattigt för mina föräldrar. Torpet var nämligen stort, men det bestod af oländig mark med tufvor, kärr och enebuskar. Grässlåttern var mycket fattig, så att på somliga ställen blef ej ett lass hö efter en flitig slåtterkarls dags arbete, fast det började klockan 3 eller 3.30 på morgonen. Under torra somrar förtorkades grödan, så att icke en enda kärfve kunde bindas av vårsäden, utan den måste räfsas ihop som gräs. Då blef det magert för både folk och kreatur. - Men de åt ju sovel också, mest fisk, säger Göran Torin. Kristian har berättat hur han och bröderna gick till en bäck och fångade laxöring, hur de satte ner fötterna för att hålla fast fisken och ibland var tvungna att dyka på huvudet för att hålla fast den. - Det kunde vara november och svinkallt och man kom hem dyblöt, men vad gjorde det när man kom hem med fisk! Då och då fick familjen också rester från herrgården, det kunde vara köttben eller fiskhuvuden. I sina nedtecknade minnen berättar Kristian Torin om livet som torparunge under tidigt artonhundratal, och mycket handlar om maten inte så konstigt i en familj där varje dag innebar en kamp för överlevnad: Det var smått om matbitarna. Lite hafrebröd och potatis doppad i salt eller saltadt vatten utgjorde den vanliga frukosten. Bröd vankades dock icke alltid. Soppa af en näfve gryn, vatten, salt. Potatis och därtill ibland ett köttben eller ett sillhufvud  - sådana finge vi stundom på Herrgården -  detta var ofta middagsmålet, väl ofta med en bit hafrebröd. På sommaren kokades stundom kål af potatisblad, vatten, några gryn och salt. Och detta fick utgöra middag. Gröt af hafremjöl med litet mjölk utspädd med svag, svag, oftast sur dricka eller vatten utgjorde den vanliga kvällsmaten. Det var icke alltid som vi fingo alldeles så mycket av denna kost, som vi ville ha. En gång då jag bad mor om en bit bröd och fick till svar att jag icke kunde få, pekade jag på lillfingern och sade: Bara så pass som min lilla nagel. Då vände mor bort ansiktet. Hon ville nog icke att jag skulle se tårana i hennes ögon. I den halländska karga jorden var havre det vanligaste sädesslaget bland småbruk och torpare. Här var det svårt att få skördar av korn eller råg. Så när Kristian får smaka rågbröd någon enstaka gång är det fest - Då blev han lyrisk rågbröd som är så gott! Pappan hade prövat att så råg på en liten jordplätt och hade faktiskt lyckats, och då lovade han sin familj att de i fortsättningen skulle få rågbröd det lovar jag! Rågbröd var en sällsynt gäst i vårt hem, det bestods egentligen blott om jul. Stundom bara under de själfva högtidsdagarne och emellan dem blandbröd av hafremjöl och något rågbröd. Ack, vad rågbrödet var godt! En gång, det var 1845, hade jag vid ett ärende till herregården fått ett stycke rågbröd. Det nändes jag icke äta för hastigt. Nej, jag afbet blott små bitar och tuggade länge på hvar. Ack om en finge äta så mycket sådant bröd som en ville*Och så uppoffrade jag en bit och planterade den vid en tufva. Så talade jag om för sven, min bror, att jag så gjort, och snart skulle där växa rågbröd. Och han grusade obarmhärtigt mina förhoppningar. Han sade Din dumming, inte växer bröd, om aldrig så mycket sattes. - Han höll reda på platsen där han hade planterat sitt rågbröd, han har till och satt ut det på den karta han ritade över var olika hus låg står det på ett ställe: Här planterade jag rågbröd. I sina nedtecknade minnen beskriver Kristian Torin också annat ur vardagen, som när han mot uttryckliga förbud snattar äpplen och körsbär, de som pappan annars plockar och säljer för att få en liten inkomst. Också kläderna på kroppen berättar han om. På fötterna nyttjades aldrig något så länge marken var bar för snö. Ja, vid barfrost under själva vintern hade vi naturligtvis något på fötterna. Men så snart marken i slutet av mars började bli bar, så bort med håsor och träskor, och så var det att gå barfött äfven om en och annan snödrifva låg i ens väg. Skjorta hade jag en tid icke mer än en. Därför måste jag vackert hålla mig i sängen när den skulle tvättas. På sängkläder var det icke heller överflöd. Sängarna voro väggfasta lådor utmed väggen. I den lades halm. Därpå en trasmatta. Och till att breda på sig en dyna. Nå, men lakan? Lakan! Nej, sådant överflöd kom väl aldrig i fråga. Kristian var duktig i skolan, han briljerade under husförhören och visste tidigt att han ville bli präst. Han fick hjälp att komma till Latinskolan Halmstad. Ett sätt att hjälpa fattiga studenter var att då och då ge dem ett ordentligt mål mat. - Han fick ju matdagar i Halmstad då han fick gå hem till folk och äta mat hos dem, berättar Göran Torin. Kristian var ju van att sitta ihop med pigor och drängar där han kände sig hemma. Men rektorn tyckte att Kristian behövde veta hur man för sig bland finare folk, där man åt med kniv och gaffel. - Det var en pärs faktiskt. Ack, om jag då fått vara utan mat hela dagen istället för att äta middag där. Jag hade aldrig förr ätit vid herrskapsbord. Där var mycken främmad. Gaffel hade jag knappast begagnat. Visst hade jag några år förut, då jag i sällskap med far sålt körsbär, lockat honom att köpa tre par knifvar och gafflar för att ha när främmadt kom men intet hade jag gjort bruk av sådant där.Och nu sitter jag mellan ett par fina fruar eller mamsell och ska äta med knif och gaffel. Till på köpet är jag vänsterhändt. Och til ytterligare råga är potatisen oskalad. Hvad jag är glad när middagen är öfver! För att försörja sig under studietiden tog han massor med extrajobb. Han bar vatten och ved, och eldade i alla skolrummen. Han sopade och han gick med skolans tiggarbössa. Lite längre fram blev han privatlärare i fina familjer. Där blev han förskräckt över hur fint folk kunde slösa med tiden. En eftermiddag se´n gossen slutat sin läsning, kom han upp med en roman med hälsning från sin mamma, att den var mycket intressangt. Jag blef smått otålig men tittade på första sidan. "Nå, jag får och kasta en blick på andra sidan sidan, sedan så Kvällsmaten är färdig! Förvånad ser jag upp. Tre á fyra timmar hafva mig ovetande försvunnit medan jag bara tittat på några ord på nästa sida, pigan har varit inne och bäddat min säng, och jag har icke sett henne. Jag var alldeles förvirrad och förskräckt. Jag slängde romanen under sängen, och där fanns hon väl när jag flyttat. Så började och slutade min romanläsning. Jag har intet minne af dess innehåll, men det var rusande. Gud vare tack att jag märkte det! Detta var min första och sista romanläsning. Under tiden som lärare hittade han också på ett fiffigt sätt att halvsula sina skor. Han hade stora hål i sulorna på sina skor, och vid något tillfälle stod han bredvid en väderkvarn som det droppade fett och smörja ifrån. Kristian märkte att den där röran bildade ett lager under skorna som tillsammans med smågrus bildade nya sulor. - Han gick dit då och då för att halvsula skorna, berättar Göran Torin. Kristian klarade sina studier, han hade ingen enkel väg till prästvigning men till sist så blev han ändå präst. Han hade två fasta arbeten i sitt liv, dels som präst och skollärare i Jonsered utanför Göteborg, och senare som kyrkoherde i Östad i nuvarande Lerums kommun. Kanske var det hans tuffa barndom som spelade roll, hans prästgärning kantades av en för tiden oerhört modern syn på både barnuppfostran och kvinnors roll i kyrkan. - Han gillade inte det här med aga, han slutade slå skolbarnen när han upptäckte att det inte ledde någonstans. På två prästmöten argumenterade också Kristian för att kvinnor visst kunde få läsa ur bibeln och andra texter. - Men det gillade inte de andra prästerna på mötet, de stampade i golvet för att visa sitt missnöje med detta. Men Kristian Torin stod på sig. Kristian Torin skrev dagbok fram till sin död 1916 och på olika vägar har den till sist hamnat på Göteborgs landsarkiv, en dagbok som gör att vi idag kan veta mer om livet för fattiga torparfamiljer under 1800-talet. Torp och fastigheter i arkiven Kristian Torin skrev dagbok fram till sin död 1916. På olika vägar har hans minnen till sist hamnat på Göteborgs landsarkiv, en dagbok som gör att vi idag kan veta mer om livet för fattiga torparfamiljer under 1800-talet.  Det är många som idag vill veta hur det såg ut i de stugor som deras anfäder en gång bodde i och ibland vill man också veta var de låg. Men ju enklare husen var desto mindre chans är det idag att finna något om dom i arkiven. På landsarkivet i Lund träffar vi Marcus Broberg som är arkivarie och tar emot många frågor om gamla fastigheter från allmänheten och Göran Kristiansson som är landsarkivarie. - Ja det gäller att hitta en bra ingång och då är det fastighetens beteckning som visar var fastigheten legat någonstans, berättar Göran Kristiansson. Då är det fastighetsböcker och inskrivningshandlingar som finns att tillgå.  Marcus Broberg som ju arbetar med ärenden från allmänheten personer berättar att många utgår från fastighetens nuvarande uppgifter, det vill säga nuvarande fastighetsbeteckning. Men fastighetens beteckning kan ha förändrats under årens lopp när den till exempel slagits samman med andra fastigheter eller avstyckats. Och för att ytterligare komplicera det hela skedde en stor förändring 1908 då man gick från ett gammalt fastighetsbeteckningssystem till det system vi har idag med siffra kolon siffra. Till exempel Berghem 1:2. Göran Kristiansson har plockat fram en ekonomisk karta det vill säga en karta där det finns tydliga indelningar som visar gränserna mellan olika fastigheter. - Här är ett exempel från Lundsgården 10. Här kan man se hur stor fastigheten var och vem som ägde den i början av 1900-talet. Och sen kan man följa fastigheten bakåt till äldre kartmaterial. Göran tar fram en äldre karta som visar ett skifte som gjordes på gården 1779. Kartorna finns på Lantmäteriets webbsida över historiska kartor. (Länk finns längre ner på sidan.) Där kan man få fram skifteskartor, ekonomiska kartor osv. - I beskrivningen till kartan kan man bland annat se vem som bodde där, berättar Göran Kristiansson. När det gäller Skåne finns en Rekognosceringskartan 1812-1820 som gjordes i samband med Napoleonkrigen som visar hur landskapen såg ut innan skiftena.  Hela södra Skåne är karterade och där finns åkermark, skog, kärr, väderkvarnar, broar och så vidare utmärkta.  - Detta är ju för militärt bruk så att man skulle veta hur man skulle ta sig fram.  Rekognosceringskartan finns i Riksarkivets digitala läsesal. (Länk längre ner på sidan.) Vilken är då den vanligaste frågan från allmänheten?  - Många gånger nöjer man sig med att veta vilka som bodde i fastigheten, berättar Marcus Broberg. Och det är lättare att följa vilka som bott på gården än att ta reda på hur det såg ut. Då behöver man kanske gå in i Brandförsäkringsbrev och leta efter äldre ritningar och kartor. - Har man tur och hittar Brandförsäkringsbrev kan man se hur en gård eller ett torp var byggt, men oftast var de tidiga brandförsäkringsbreven utfärdade till de större gårdarna.    Man kan alltså få en ganska bra bild av hur större gårdar var byggda men att finna uppgifter om mindre torp eller backstugor är betydligt svårare och ibland faktiskt omöjligt. Göran Kristiansson tar fram en annan källa som kan vara användbar, nämligen husesyner. Han har plockat fram en husesyn från den 27 maj 1774 över ett överstelöjtnantboställe i Källna socken.    - När det gäller militära hemman och prästgårdar så gjorde man syner på dem med jämna mellanrum. Och här går man igenom varje del av huset och ser vad som finns och vad som är bristfälligt. - Här beskrivs bland annat när huset var byggt och hur lång byggnaden är. Mangården är 21 och tre fjärdedels alnar lång, tio alnar bred och fyra och en halv alnar hög. På stolpar. Det står också hur många väggar det finns, dörr med gångjärn och lås, lergolv som är brädlagt. Man kan alltså få en ganska bra bild av hur större gårdar såg ut. Men att finna uppgifter om mindre torp eller backstugor är betydligt svårare och  ibland faktiskt omöjligt. - Det som finns då är torpkontrakt som upprättades med gårdsägaren och där kan man få beskrivet vad torparen skulle betala osv. Men det finns sällan beskrivet hur torpen såg ut, men soldattorp finns det ritningar på och då var de oftast standardiserade, berättar Göran Kristiansson.  - Det är först i början av 1900-talet, runt 1930-40 som vi kan få en mer ordentlig bild av hur mindre hus eller gårdar såg ut, avslutar Marcus Broberg.   Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare: Patrik Paulsson slaktband@sverigeradio.se

Edward Blom är i sitt esse när han får tala om det han älskar kanske allra mest: julbordsmaten och dess långa historik. Det hela blir inte sämre, utan tvärtom fantastiskt mycket bättre, av att han gör det i den märkliga och underbara miljön i det gamla Riksarkivet från 1880-talet på Riddarholmen i Stockholm – ett hus där Edward, under sin tid som arkivarie, faktiskt rentav tjänstgjort som spöke.I matsalen ”Riksarkivarien” docerar Edward om hur man bäst approcherar ett julbord, sekonderad av sin gastronomkompanjon Mats Ryd, med de klassiska sju serveringarna eller ”turerna”. Tillsammans fröjdas de av läckerheter som sill, lax och lutfisk, medan de diskuterar vad som är rätt och fel på julbordet, vad man ätit historiskt till julfirandet, varför julen är fel tid att äta vegetariskt, vad som skilt allmogens julbord från övreståndens och varför dessa skillnader försvann under 1800-talet.Mats slår ett slag för den estniska rödbetssalladen ”rosolje”, och Edward är liberal nog att tillåta en klassisk midsommarrätt som lerpottasill på julbordet. Annars är de rörande överens om att mattraditioner är till för att följas, och att ingen ska behöva äta semla eller sparris i november – Mats kallar det ”mindfulness”, och Edward tycker att alla borde ha matkalendrar på väggen.Episoden avslutas med en spänd förväntan på Riksarkivets grisfot, och julmatshistoriken fortsätter i Episod 28.Lyssnarfrågor kan sändas till: podden@edwardblom.seBidra – om ni uppskattar podden – gärna till Edwards insamling till välgörande ändamål genom den internationella organisationen Caritas: bankgiro 900-4789 eller Swish 9004789. (Märk gärna bidraget ”Edward Blom”.) För information om var Caritas verkar och vad pengarna används till, se gärna www.caritas.se. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Skulle en låt som Svenska flaggans hambo kunna göras idag med samma glada humör som Thore Skogman framförde den 1970 - iklädd en gul och blå kostym? Inställningen till den svenska flaggan har skiftat genom åren. Men så är den inte så djupt rotad i den svenska myllan som man kanske kan förledas att tro. Även om den historiskt sett har rötter långt bak i tiden. Länge var den en symbol för kungamakten, och samhällets övre skikt. Det var först under det tidiga 1900-talet (kort sagt bara för hundra år sedan) som den blågula flaggan blev en enande symbol för alla i landet, oavsett rank och rikedom. Mer om det - och andra flaggor - berättar vi om i veckans STIL. Oavsett vilket förhållande man har till den svenska flaggan, och till Sverige som nation, så finns det tillfällen då ansikten målas blågula, det sjungs ”matchtröja på och ut i gröna, ställ er upp och jubla alla blågula sköna” – och det vrålas ”heja Sverige” utan några som helst skrupler. Det är förstås då det spelas landskamper, EM och VM och OS. Men flaggor förekommer förstås oftare än så inom sporten. Det är ett tacksamt och tydligt sätt att visa sin tillhörighet på, vid sidan av lagtröjor och halsdukar i favoritlagets färger. När Hammarbys A-lag i fotboll spelade sin senaste hemmamatch arrangerade den supportergrupp som kallar sig för ”Ultra Boys” sitt största tifo (ett samlingsnamn för flaggor, pyroteknik, konfetti och banderoller) hittills. Om det får vi höra mer om i programmet. Vi berättar även historien bakom den kontroversiella så kallade ”sydstatsflaggan”. Den har samma färgställning – röd och blå med vita stjärnor – som den amerikanska flaggan, men symboliserar något helt annat. Det har inte hindrat den från att bland annat bli en symbol för så kallad ”sydstatsrock”, som hade sin heyday under 70-talet. Men många andra artister använder sig av den för att ”den ser så cool ut”, för att citera Kid Rock. Vi har också besökt scouter, traditionella förvaltare av flaggkunskaper, för att höra om de gör något annat än hissar och halar flaggor. Det gör de. Vad, och varför? Det får ni höra i programmet. Veckans gäst är Henrik Dahlström, grafisk designer och Riksarkivets heraldiske konstnär. Han har även skapat appen ”Sveriges symboler” åt Riksarkivet. Den går att ladda ner gratis.

Ingeborg Jönsdotter levde i Stockholm i mitten av 1500-talet. Hon ansågs förlora sin heder när kungen våldtog henne. Och de döttrar Ingeborg fick ärvde omvärldens syn på mamman. Kvinnor hindrades ofta från att sköta sin egen ekonomi och att utöva yrken. Deras roll blev istället en annan. Inom framförallt adeln och borgarklassen blev kvinnornas roll att binda samman familjer genom giftermål, men som personer ansågs de inte tillräckligt viktiga för att nämnas vid namn i olika dokument. Genom ett historiskt fynd har plötsligt några kvinnor som levde i skarven mellan 15 och 1600 blivit synliga för oss. I finska Riksarkivets gömmor fann den finska forskaren Tiina Miettinen för några år sedan ett dittills okänt manuskript som skrevs av Johan Bure och som handlar om den kända Bureätten. Urban Sikeborg i Sollentuna fick uppdraget att tyda texten och där fann han ett unikt material som visar hur livet kunde te sig för kvinnor vid den här tiden. Det handlar om Ingeborg Jönsdotter, hennes tre döttrar och deras förlorade heder. Allt börjar med att kungen, Erik den XIV, fick syn på Ingeborg. - Hon blev våldtagen av kung Erik och efter det blev hon ”bolerska” alltså älskarinna till en högt uppsatt adelsman som hon fick ett barn med, berättar Urban Sikeborg. Till slut blev hon bortgift med en person som var klädskrivare på slottet, en viktig position som innebar att man  hade hand om tygförråden. - Man ser att hon har blivit omhändertagen i den meningen att hon blir bortgift och alltså får sin försörjning när man tycker att hon har använts tillräckligt, säger han. Ingeborg som alltså redan har en utomäktenskaplig dotter, får två till med klädskrivaren på slottet. Och Urban Sikeborg menar att man ser på döttrarnas liv att deras mamma inte hade något särskilt högt anseende. Den äldsta dottern Elisabeth blir bortgift med en fin karl, Jacob Larsson, son till borgmästaren. Men äktenskapet blir olyckligt. Han far bort till Frankrike i flera år och lämnar henne utan några andra möjligheter att försörja sig än att ge sig i lag med en annan man. 1599 får Elisabeth höra att hennes man är på väg tillbaka, och då är hon gravid. Hon tar då kontakt med en trollkunnig kvinna och tillsammans klipper de ut en bit tyg ur makens byxor som de bränner, allt för att han inte ska komma tillbaka. - Men han kommer tillbaka, och då stämmer han henne inför tinget för hordom med en rad män, berättar Sikeborg. Elisabeth svarar att det är sant att hon levt i hor med den siste mannen, men det var makens fel eftersom han lämnat henne och barnen utan möjlighet till försörjning. Han har ju dessutom levt tillsammans med en prostituerad kvinna kallad ”kanariefågeln”, under sina år i Frankrike. Men Elisabeth fängslas i väntan på rättegång. Kanske blev hon straffad för hor, hennes vidare öde är försvunnet ur historien. Det går illa också för Ingeborgs dotter Margareta. Hon hamnar inför rätten, när man finner ett dött, nästan fullgånget barn som hon har fött.  Margareta blir anklagad för mord på barnet, men hon säger själv att hon fått missfall. Fadern till barnet är en gift man och en viktig person på slottet, som tjatat på Margareta länge, berättar hon för rätten. - Hon säger att ”han har gått efter mig länge och väl och bett mig att jag ska ligga med honom”, hon berättar hur hon fått gåvor av honom. När hon sedan blir gravid så har hon inte berättat det för mannen. - Nu sprids ett rykte i Stockholm som säger att mamma Ingeborg nog varit med om att ta livet av barnet, berättar Urban Sikeborg. Hon råds att skaffa fram personer som kan tala för henne och hennes oskuld, men det verkar inte lyckas. Också den tredje dottern, Britta, lever i skam,  ogift tillsammans med en man med  hög position i samhället. - Hon var frilla åt en kronans fogde i Uppsala. Därefter hade hon ett förhållande med en person på slottet som hon fick barn med. Det är tydligt hur de här kvinnorna hela tiden finns i sfären runt slottet, påpekar Sikeborg. Britta blir till sist bortgift med en ryttare från Västergötland. Att de tre systrarna fick svårt att leva ”hedervärt” i samtidens ögon hänger ihop med det faktum att deras mor Ingeborg ansågs förlora sin heder när kungen förgrep sig på henne. - De blev lovligt byte. Så fort en person hade halkat ner på en viss nivå, så behandlades hon därefter, kommenterar Sikeborg. Kvinnor hade det särskilt besvärligt i det hänseendet, eftersom de inte hade stora möjligheter att försörja sig själva utan var beroende av män för sin försörjning. Urban Sikeborg menar att det rådde en hederskultur i Sverige på 15- och 1600talen. - Hedern och äran är din sociala förmögenhet. Den som inte åtnjöt samhällelig heder och status kunde bli utesluten från samhället. - Ta alla bråk man läser om, som handlar om vem som ska sitta var i kyrkbänkarna. Det visar ju hur hedern måste manifesteras utåt. Inte nog med att det var viktigt för egen del att man blev betraktad som en hedervärd person, varje skugga som föll över enskilda personer föll också över hennes släkt. - Dygder och ära kan ärvas till barn och barnbarn, särskilt inom adeln. Det innebär också att du kan födas med ett minuskonto, om du till exempel är född utom äktenskapet eller om du kommer från en familj som anses belastad. Kunskapen om de fyra kvinnornas öden i 15- och 1600talets Stockholm, kommer alltså från ett fynd som gjordes för några år sedan i Finlands riksarkivs gömmor. Fyndet är sensationellt i sig, det är nämligen en originalutgåva från 1613 av Johan Bures släktforskning om den enormt stora Bure-släkten. Det är en av de mest kända släkterna i Sverige, och det beror huvudsakligen på att Johan Bure, som levde mellan 1568 och 1652,ägnade mer än fyrtio år åt att forska i och skriva sin släkts historia. Men hittills har man fått lita till ett par ofullständiga exemplar från 1700-talets början. Nu har Urban Sikeborg  rekonstruerat släkttavlorna, som snart kommer att ges ut på skiva. Johan Bures forskningsmetod var mycket egenartad för sin tid, vi skulle nog kunna frestas att kalla den modern. Släktforskning vid den här tiden handlade mest om att höja hederskontot, och gick ut på att beskriva adelsmännens ståtliga anor från kungar i en dimmig forntid, och helst skulle man kunna spåra anorna ner till Adam och Ev. Det är nog inte fel att kalla släktforskning vid den här tiden för ett slags sagoberättande. Också Johan Bure ägnade sig åt en del sådana överdrifter, men Urban Sikeborg menar att det faktiskt finns skäl att tro på det allra mesta han skrev. Det beror på att Johan Bure INTE gjorde som andra - han tog med också personer som inte höjde hedern för kommande släkter. Han tog med oäkta barn, och dödfödda barn, han tog med kvinnor, vilka annars inte ansågs föra anor vidare och han tog med personer som dömts för olika brott. Och framför allt så valde han att släktforska om en ofrälse släkt, och detta i en tid då anor per definition var något som bara adeln hade. Under året kommer en DVD med sökbart material från den nyfunna släktboken att göras tillgänglig. 1500- tals handlingar på Riksarkivet De svenska kyrkböckerna blev obligatoriska 1686 när en lag kom som ålade prästerna att föra bok över sina församlingsmedlemmar. Det är dom som är grunden för de flesta släktforskare. Och för många slutar spåren av anorna när de tittat igenom den tidigaste kyrkböckerna. Men faktum är att det finns material även från tiden före 1600, men de handlingarna är upplagda på ett helt annat sätt eftersom de skrevs av en andra anledningar än församlingsböckerna. Framförallt är det Gustav Vasas period som lämnat mycket material efter sig i form av olika räkenskaper som var till för att få in så mycket skatt som möjligt av befolkningen. När man möter människor i det här materialet så är det i första hand som skattebetalare. På Riksarkivet i Stockholm, sex våningar ner under jorden finns många hyllmeter med de här unika dokumenten. Jan Brunius var länge ansvarig för de här handlingarna och tar oss med ner i hissen för att visa några av de många handlingar som vittnar om hur kungens fogdar for runt i riket och samlade in skatt från vanligt folk till kronan.  - Här sex våningar ner finns Gustav Vasas fogderäkenskaper som gjordes åren mellan 1530- 1630, berättar Jan Brunius. Varje fogde hade ett område på ungefär tio till tolv socknar som de skulle sköta. De skötte räkenskaperna och skickade dem till Kammaren som låg på Stockholms Slott där kungen själv deltog personligen i granskningen av räkenskaperna. Jan Brunius berättar att de som blev fogdar inte var adelsmän, utan exempelvis soldater eller bönder. Det viktiga var att de kunde läsa och skriva, vilket var ovanligt på den tiden. Fogdarna stannade i regel inte mer än fem år på samma ställe eftersom Gustav Vasa inte ville att de skulle bli lierade med folket. Det förekom också en hel del klagomål på fogdarna eftersom många var hårda och skodde sig också på böndernas bekostnad till exempel genom att lura till sig spannmål och annat. Om skatten inte kom in från fogden blev han personligen skyldig och även när han dog fick arvingarna ta över skatteskulden. Ett exempel som Jan berättar om var en fogde i Västmanland som tänt eld på ett hur och våldfört sig på husets kvinna. En del fogdar blev avsatta och till och med avrättade. - 1500-talet är spännande eftersom det är en övergångstid mellan Medeltiden och 1600- talet så den modena statsapparaten byggs upp med exempelvis länsstyrelserna. Det är ett mycket rikt material som finns här, berättar Jan Brunius och säger också att det är unikt att vi har så mycket sparat, ända uppemot 80% av allt som en gång fanns. I arkivet finns också dokument för de oxar som betalades som skatt och drevs från södra Sverige upp genom landet mot Stockholms slott. Jan Brunius har nyligen gett ut boken Vasatidens samhälle, En vägledning till arkiven 1520-120 i Riksarkivet.     

Det finns några yrkesgrupper i det gamla Sverige som är lättare att både identifiera och spåra i våra arkiv än andra. En sån grupp är smederna som arbetade på landets många järnbruk genom århundraden. Det är lätt att tänka att smeder är lika med valloner, men de flesta smederna var faktiskt inte valloner utan kom från svenska och också  tyska smedssläkter. När Ulf Spennare i Jörlanda räknar 12 generationer bakåt i rakt led på farssidan så hamnar han hos Mats Hansson Spännare, som var mästersmed på Ängelsbergs bruk i Västmanland. I sitt sökande efter uppgifter om Mats Spännare hittade han plötsligt en anteckning i ett gammalt rättegångsprotokoll. Mats Hansson Spännare återfinns i Ängelbergs bruks rullor första gången 1718.  Då, samma år som Karl den tolfte dog borta i Norge, jobbade den 16årige Mats som kolgosse. Han arbetade sig uppåt i smedshierakin och blev till slut , 1735, hammarsmedmästare. Det är tre år senare, den 11 april 1738, som rättegången hålls, som hans ättling Ulf läst om. Den som är anklagad är Mats Spännares egen dräng Erik Månsson. Han hade stulit en järnstång ur ett förråd från sin bruksherre, kapten Söderhielm. Med järnet i handen smög han över ån till  grannsmedjan, Stabäcks hammare, och där hade han bett en smed att kröka till järnet. Att stjäla järn var ett allvarligt brott, och inte alldeles enkelt att genomföra heller eftersom det dyrbara järnet var ordentligt inlåst. Men drängen Erik fann på råd. - Han hade sågat ett litet hål i ytterväggen och dragit ut sin tång genom det. Att han ville ha det krökt berodde nog på att det på så sätt skulle bli lättare att transportera. - Det var väl lite knepigt att få ner det i plånboken, skrattar Ulf. Det berättas att Erik behövde ha pengarna han kunde få för stången till att betala en gästgivarskjuts. Att skilja en bit järn från en annan låter ju som en knepig uppgift, men var i själva verket ganska enkelt. Järnet var stämplat så att man visste vilken smedja och vilken mäster som gjort det, men det fanns också andra sätt att förstå skillnaden på järn och järn. - De kunde se på järnets finhet varifrån det kom, berättar Ulf Spennare. Just det här järnet var fyrkantigt trekvartstum, och det gjorde att man visste att det tillhörde kapten Söderhielm på Ängelsbergs bruk. Under Rättegången försöker man finna en förklaring till varför drängen Erik gick till Stabäcks hammare för att kröka järnet. Man försökte leda i bevis att det inte var så konstigt, där var det nämligen ingen ordning på sakernas tillstånd. Det påstods att där tillverkades brännvis olagligt, och att det var allmänt rörigt och i oordning där. Kanske var det ändå inte så illa ställt med ordningen på Stabäcks hammare, för det verkar som att järnet förblev okrökt, trots allt. Mats Hansson Spännare blir inkallad till rätten som vittne, men han säger sig inte veta någonting om saken, men till slut blir ändå smeddrängen Erik Månsson dömd för stölden. I första skedet döms han till ett gatlopp, men straffet mildras senare till 4 par spö, dvs åtta piskrapp. Det var tillräckligt för att slå sönder en rygg. Ändå var det ett mildare straff än det som först utfärdades, då Erik Månsson dömdes enligt 49:e punkten i 1649 års järnbergsordning till gatlopp i ett varv. Ulf Spännares fru Marie är den som har gjort den mesta forskningen i de gamla dokumenten, och hon tycker sig se att Erik, trots det hårda straffet får en rättvis rättegång:, han är inte dömd på förhand. Vad som sedan händer med Erik vet de inte. Ulf Spennare har också hittat material i arkiven som gör att han varit tvungen att omvärdera sin egen bild av hur en smed på den här tiden såg ut. - Marie har hittat foton på senare män i släkten och de ser alla ut som jag – det är ganska små, seniga, starka envetna gubbar, skrattar han. Så bilden av den stora starka svartmuskiga smeden, den har jag fått göra upp med. Hammartingen Ulf Spennares ana vittnade i Hammartinget vilket var den rättsliga instans som fanns till just för smeder och andra som arbetade och levde inom bruken. Hammartingen är en viktig källa för den som vill veta mer om smeder. Ulf Berggren från Föreningen för smedsläktsforskning tycker att de här protokollen är en av de viktigaste källorna för den som vill forska om smeder. - Hammartingen var en speciell domstol för bergshanteringen. ”Bergstingen” var en mer generell term, som handlade om gruvhanteringen och liknande, men den del som handlar om smederna och bruken de hette Hammarting, berättar Ulf Berggren. - Man förde böcker över hammartingen i två exemplar vilket gör att det oftast finns åtminstone någon bevarad, fortsätter han. Det ena exemplaret finns idag på Landsarkiven och det andra finns på Riksarkivets i Bergskollegiums arkiv  i Stockholm. Det senare finns tillgängligt på nätet via SVAR, som är riksarkivets web-institution. - Där finns dels vanliga domstolshandlingar, ganska ofta handlar det om smeder som sålde järn olovlig, men det är också mycket tvister mellan smeder och deras bruksägare, till exempel vid flyttningar. Reglerna sa att den nye brukspatronen skulle betala smedens gamla skulder när han flyttade, men det var inte alltid han hade berättat om sina skulder. - Det kunde givetvis ha legat i vägen så att han inte skulle få den nya anställningen, säger Ulf Berggren. Men hammartingsprotokollen är också en slags skråhandlingar där det skrivs in hur enskilda personer tar sig uppåt i hierarkin och får nya och viktigare positioner, ända upp till mästersmed och ålderman. Utbildningsgången var lång och därtill en smula hemlighetsfull, berättar Berggren. - Det var inte vem som helst som fick reda på hur det gick till att smida, utan ofta skrev de in släktingar. Yrket gick ju ofta i arv, så därför finns det ju stora smedssläkter, inte sällan med släktnamn, Allmogen vid den här tiden använde så kallade patronymikon, det vill säga, om far hette Anders fick sonen heta Andersson och dottern Andersdotter, men bland smedssläkterna var namnskicket ett annat. Man tog sig ett namn som sedan gick i arv till både söner och döttrar, ett släktnamn helt enkelt. Men bruket att tala om vem som var ens far det levde ofta kvar. Inte sällan ser man en blandning av båda namnskicken. Ulf Spännares anfader, till exempel, som vi hörde berättas om i början av programmet, hette ju Mats Hansson Spännare. För släktforskare idag innebär smedernas släktnamn att det ofta blir betydligt lättare att forska i arkiven. Ulf Berggren, från föreningen för smedsläktforskning tror att det finns flera förklaringar till att smedernas valde att ta sig särskilda släktnamn. Smedjorna var ju stora arbetsplatser som gjorde att det kunde bli svårt att skilja på folk, precis som förhållandet var inom armén. - Men sen var de också säkert inspirerade av vallonerna som ju hade släktnamn med sig när de kom till Sverige på 1600-talet, tror Ulf Berggren. Privata bruksarkiv Alla som arbetade på bruket bokfördes noggrant. I stora liggare skrev man in hur mycket de hade arbetat, vad de fick i ersättning och vad de hade tagit ut i form av mat och varor. Men bruken var privata och därför kan man idag inte vara säker att arkiven är bevarade eller öppna för allmänheten. I Surahammar får Släktband möjligheten att gå ner i ortens bruksarkiv tillsammans med Christina Sirtoft Breitholtz som är arkivchef från Arkiv Västmanland. Hon har fått låna nycklarna till källaren där alla gamla handlingar finns. Arkivet är ännu inte öppet för allmänheten och det finns hyllmeter efter hyllmeter av arkivmaterial som samlats under flera hundra år. - Det här är en skatt för de som vill hembygds- eller släktforska, och det vi jobbar på nu är att få det här arkivet tillgängligt för så många som möjligt, berättar Christina Sirtoft Breitholtz. De som jobbade på ett bruk, som ju är en industri, har stora möjligheter att hitta många dokument eftersom de skapade väldigt många noggranna handlingar för sin administration, berättar Christina Sirtoft Breitholtz. - Varje person som jobbade på bruket har på något sätt ett konto, och därför kan man hitta ett uppslag där det står vad exempelvis en smed fick i lön, vad han gjorde för att få lönen och vilka matvaror de hämtade ut. De äldsta handlingarna i Surahammars arkiv är troligtvis från 1700- talet. Christina Sirtoft Breitholtz tror att det kan finnas många arkiv som inte är tillgängliga och dolda likt det i Surahammar. Smedsforskaren Brage Lundströms anfader Nils Andersson Flodström    En av de som ägnat många timmar i bruksarkiven är Brage Lundström från Västerås. Hans anfader Nils Andersson Flodström startade sin karriär som smed bara några mil norr om Surahammar. Nils var en ganska typisk smed både när det gällde den gängse karriärvägen men också för att han flyttade från bruk till bruk.  - Hammarsmederna flyttade väldigt ofta. Jag kan tänka mig att det är ungefär som rekryteringen av en attraktiv yrkesman eller yrkeskvinna, säger Brage Lundström. Samuel Gustaf Hermelin startade ett bruk utanför Luleå som hette Selets Bruk. - Han rekryterade många smeder och masmästare från bruk i södra Sverige, och antagligen lyckades han intressera Nils att flytta upp till Luleå. De första som kom dit var masmästarna. Troligtvis var resan dit strapatsrik, berättar Brage Lundström, som försökt rekonstruera hans resväg. - Han måste ha endera på Arbogaån eller med häst och skjuts till Arboga. Därifrån tog de en Mälarjakt till Stockholm där de bytte till större fartyg, segelfartyg, upp till Luleå vilket tog en vecka eller så, berättar Brage Lundström. - Sen tog de sig längs Luleälven till bruket som ligger ett par mil från själva Luleå. Kan man då genom dokumenten se hur Nils var som person? Ja, han fick ofta gratifikationer för väl utfört smide, berättar Brage Lundström. - Och då var jag en gång till Uppsala för att forska och se om Nils var duktigare än de flesta andra smeder, så att jag skulle kunna skryta. Men det lyckades jag inte uttyda. Men det fanns en smed som fick väldigt lite pengar. - Jag tänke att han måste ha varit en dålig smed eller kanske lat. Men när jag tittade i Bruksinspektorns handlingar fann jag en post där 1 Riksdaler skulle betalas ut till den här smeden för sprit till "den sjuke smeden". Det visade sig alltså att han varit sjuk och fått sprit som medicin. Brage funderar och tänker att smederna nog på sätt och vis var livegna. - Men samtidigt var nog många av patronerna angelägna om att behålla personalen. Nils var gift med en tysk kvinna. Det som skiljer tysksmederna åt från vallonerna var att tysksmederna kom först. Gustav vasa rekryterade duktigt arbetsfolk från Tyskland som skulle kunna utbilda svenskarna. Den smidestraditionen kallas för Tysksmide och bruken var lite mindre, berättar Brage Lundström. När vallonerna kom senare var det en annan smidesmetod, bland annat var bruken mycket större och fanns framfrallt i Uppland och Värmland. Brage som forskat om smeder i många år tycker att, om bara arkivet finns kvar, är det intressantare att läsa om vad de tillverkade och vad de tog ut i mat osv. Bruksdisponenten och riksdagsmannen Lorichs från Bernshammar skriver; Befolkningens föda var även under normala år både enkel och enformig. Vad man stödde sig på var rågbrödet. Det var den grundläggande födan, och kunde något däröver anskaffas av så kallad sovel, så var det mycket bättre. Av trädgårdsprodukter voro rovor och rötter de vanligaste. Därnäst kom fläsket. Slaktgrisen har sedan långliga tider tillbaka varit en av de dyrbaraste tillhörigheterna i ett hushåll. Kött förekom även, måhända minst i bondehemmanen, som icke hade råd att avstå från förtjänsten av en eller annan försåld ko. Mjölk var däremot oumbärlig, men både grädde och smör voro lyxartiklar, likaså socker och kaffe, men dessa båda varuslags betydelse ökades år från år i stegrad progression. Däremot dröjde det ett gott stycke fram på det nittonde seklet, innan potatisen vann någon nämnvärd popularitet. Rättaren Ryd på Bernshammar berättade att det var svårt att få de gamle att äta potatis, som de misstrodde. De föredrog rovorna.  - Det är svårt idag att sätts sig in under vilka förhållanden de levde. De bodde nästan hela veckorna i smedjorna och arbetade i skift. Verksamheten var i gång från måndag morgon till lördag eftermiddag. Nils blev 86 år gammal och i dödboken finns en notering om att han dog fattig.  Träskoadeln Trots de hårda villkor som de allra flesta smederna levde under, anar man deras stora stolthet över sitt arbete. Och de kallades till och med för träskoadel. Namnet kom från de träskor de använde och som skyddade mot heta föremål på golvet i smedjan. Det berättar Ulf Berggren. Trots de hårda villkor som de allra flesta smederna levde under, anar man deras stora stolthet över sitt arbete. De kallades till och med för träskoadel. Namnet kom från de träskor de använde och som skyddade mot heta föremål på golvet i smedjan. Det berättar Ulf Berggren. - Träskoadeln, det var ett namn som sprang ur deras stolthet. De ansågs lika stolta som adeln trots att de gick i träskor – det var ju det enda de kunde ha på fötterna i de varma smedjorna, säger han. Smedjorna var inga ofarliga arbetsplatser. Framför allt var det många som brände sig, och som hade syn- och hörselskador. Många av dem fick lite pengar ur ämbetslådan. Det uppstod ofta konflikter mellan smederna och bruken om betalningen, berättar Ulf Berggren. Det var meningen att smederna skulle få ut minst en tredjedel av sin betalning i reda pengar, en summa som i bruksvärlden kallades för ”tredje”. Resten av betalningen fick han i varor, men Ulf Berggren har ofta sett i bruksarkivens avräkningsböcker att det blir lite si och så med de kontanta medlen.  I avräkningsböckerna där man kan se om smeden och hans familj gick på plus eller minus. -Det är inte säkert att han själv alltid visste hur det låg till. Bruken skulle egentligen göra av avräkning varje år, men slarvade ofta med det, och då blev det svårt att veta hur mycket pengar varje smed hade gjort slut på. Arkivtips Jernkontorets bibliotek har gott om litteratur som handlar om verksamheten i gruvor och bruk. I biblioteket finns också en hammarsmedsordning från 1766 som noggrant berättar om hur hammarsmedjorna var organiserade.   

Släktband repriserar programmet om okända mödrar från januari 2007 i väntan på premiärprogrammet om en vecka. På grund av riksdagsdebatten den 21 september har säsongspremiären av Släktband flyttats fram en vecka till den 28 september. Av den anledningen kommer programmet om Okända mödrar från januari 2007 att repriseras på sändningstiderna 22 september kl 00.03 och 26 september kl 12.05. Välkomna att lyssna till den nya serien som startar den 28 september!  --- Okänd moder För att förhindra mord på oönskade spädbarn gavs från slutet av 1700-talet till början av 1900-talet en möjlighet för föräldrar, ensamma eller i par, att vara anonyma. Därför står det ibland i födelseböckerna ”föräldrar okända” eller ”moder okänd”. Detta innebär ofta en återvändsgränd för släktforskare, men om man har riktigt stor tur kan man komma vidare. Den som ville, och visste att möjligheten fanns, kunde nämligen lämna in ett förseglat kuvert till pastorsämbetet i vilket man angav moderns och i vissa fall också faderns namn till ”oäkta barn”. Detta var vanligast i de större städerna. Dessa små brev finns idag kvar på i arkiven, som bilagor till födelseböckerna. På Landsarkivet i Göteborg finns det en liten bunt med 20-talet sådana brev, de allra flesta är fortfarande oöppnade och försedda med sigill. Även om de är så gamla att de passerat den gräns på 70 år som normalt är sekretessgränsen, får de inte öppnas hur som helst. Det står noggrant angivet på den mapp där breven ligger att de bara får öppnas av länsantikvarien– att öppna handlar alltså om myndighetsutövning. Ulf Andersson, arkivarie på Landsarkivet i Göteborg, bläddrar försiktigt i den lilla bunten med vackra kuvert. De är små och har oftast en vackert, sirligt skriven text. På utsidan står namnet på det barn det gäller, någon gång med efternamn, men oftast bara förnamn och födelsedatum. I de kuvert som blivit sprättade finner man till exempel följande information: --- Axel Hjalmar född d.1 nov. 1882 Moder: Emma Märtha Lennberg f.1861 Carl Johans förs. No 77, 355 Såsom fader uppgaf sig muntligen Och skriftligen bokhållaren Carl Hjalmar Zetterberg --- Någon gång, troligtvis ganska tidigt, har kuvertet blivit öppnat. Man kan ju fantisera om att det var Axel Hjalmar själv som gjorde det, kanske kom han till och med till slut till sina föräldrar. Men de allra flesta kuverten som finns i bunten är oöppnade med stora röda sigill kvar. I något fall är det fem stycken sigill på ett kuvert. De föräldrar som använde sig av möjligheten att skriva sina namn i den här sortens kuvert hoppades kanske att de senare i livet skulle få möjlighet att ta till sig sitt barn, eller kanske ville de bara att barnet skulle få en chans att få reda på vem som var deras föräldrar. Men för att kunna ta den chansen måste man ju veta att breven finns, och det är inte alltid så lätt. Det finns inga anteckningar i födelseböckerna på Göteborgs Landsarkiv att kuverten finns, utan den som vill leta efter dem måste själv aktivt fråga. Den släktforskare som hamnat i återvändsgränsen ”föräldrar okända” måste själva fråga efter och beställa fram bunten med kuvert, och om man tror sig ha en ana bland kuverten tillkalla hjälp att öppna dem. Att kuverten fortfarande är oöppnade är kanske speciellt för Göteborg. Malmö stadsarkiv har en ganska stor bunt med sådana här kuvert, och där är samtliga öppnade. Anna Svenson, stadsarkivarie på Malmö Stadsarkiv berättar att hon vid ett tiotal tillfällen mötts av förfrågningar från ättlingar till dessa okända mödrar.  I skriften ”Att finna uppgifter om barn födda utom äktenskapet” har hon skrivit om bakgrunden till fenomenet med okända mödrar och Käthe Bååth har skrivit om fäder till barn födda utom äktenskapet. Dessa artiklar kan man läsa i sin helhet på Lunds Landsarkivs hemsida alternativt i Riksarkivets Årsbok 1996. Länk till Landsarkivet i Lund/ Demografisk Databas Södra Sverige:  I Malmö finns det förhållandevis många kuvert av det här slaget. De är alla öppnade och man har skrivit en liten anteckning i födelse- och dopboken som visar att man kan söka vidare i namnsedlarna. Författaren Hjalmar Gullberg var fosterbarn hos familjen Gullberg i Malmö. I födelse- och dopboken står ”fader okänd- moder okänd”. Det finns ingen namnsedel bevarad i hans fall, men de biologiska föräldrarna Robert och Hilda Brand var ändå kända för honom. Varken i Roberts eller Hildas bouppteckningar nämns bland arvingarna sonen Hjalmar. Men efter föräldrarnas död fastställde rådhusrätten i Malmö Hjalmars rätta börd med hjälp av vittnesmål från barnmorskan och fostermodern. I och med det ärvde han också de biologiska föräldrarnas sommarstuga i Falsterbo. Bland Hjalmar Gullbergs efterlämnade papper fann man en  dikt, som aldrig publicerades, och där han öppet berättar om omständigheterna kring sitt ursprung. Dikten finns att läsa i Anna Svensons artikel.  --------------------------------------------------------------------- Barnmorskedagböcker Från 1881 till ca 1952 förde barnmorskorna noggranna anteckningar om de förlossningarna som de var behjälpliga vid. Anteckningar som finns kvar i så kallade barnmorskedagböcker och är nu bevarade på Landsarkiven runt om i landet. I barnmorskedagböckerna kan man finna uppgifter om kvinnans ålder, hur många barn hon tidigare fött och hur förlossningen förlöpte. Där finns också uppgifter om barnets vikt, längd och födelsetidpunkt. Erik Norgren, Landstingsarkivarie i Härnösand, berättar att det finns en myt om att man i barnmorskedagböckerna kan finna uppgifter om fadern till barnet. Men så är inte fallet menar Erik. -Uppgifterna i dagböckerna rör endast kvinnan och barnet. Idag verkar det som om dessa dagböcker har fått vingar, säger Erik. De är inte alltid lätta att återfinna. De kan ligga på vindar och i källare. För ett par år sedan kom en stor låda innehållande barnmorskedagböcker från Lycksele. Det var Röda Korset som drev ett litet bb under en kort tid i början av 1900 talet. Nu återfanns böckerna på vinden i en gammal skola. Fastighetschefen som hittade kartongen fann också uppgifter om sin egen födelse i en av dagböckerna.

Okänd moder För att förhindra mord på oönskade spädbarn gavs från slutet av 1700-talet till början av 1900-talet en möjlighet för föräldrar, ensamma eller i par, att vara anonyma. Därför står det ibland i födelseböckerna föräldrar okända eller moder okänd. Detta innebär ofta en återvändsgränd för släktforskare, men om man har riktigt stor tur kan man komma vidare. Den som ville, och visste att möjligheten fanns, kunde nämligen lämna in ett förseglat kuvert till pastorsämbetet i vilket man angav moderns och i vissa fall också faderns namn till ”oäkta barn”. Detta var vanligast i de större städerna. Dessa små brev finns idag kvar på i arkiven, som bilagor till födelseböckerna. På Landsarkivet i Göteborg finns det en liten bunt med 20-talet sådana brev, de allra flesta är fortfarande oöppnade och försedda med sigill. Även om de är så gamla att de passerat den gräns på 70 år som normalt är sekretessgränsen, får de inte öppnas hur som helst. Det står noggrant angivet på den mapp där breven ligger att de bara får öppnas av länsantikvarien– att öppna handlar alltså om myndighetsutövning. Ulf Andersson, arkivarie på Landsarkivet i Göteborg, bläddrar försiktigt i den lilla bunten med vackra kuvert. De är små och har oftast en vackert, sirligt skriven text. På utsidan står namnet på det barn det gäller, någon gång med efternamn, men oftast bara förnamn och födelsedatum. I de kuvert som blivit sprättade finner man till exempel följande information: --- Axel Hjalmar född d.1 nov. 1882 Moder: Emma Märtha Lennberg f.1861 Carl Johans förs. No 77, 355 Såsom fader uppgaf sig muntligen Och skriftligen bokhållaren Carl Hjalmar Zetterberg --- Någon gång, troligtvis ganska tidigt, har kuvertet blivit öppnat. Man kan ju fantisera om att det var Axel Hjalmar själv som gjorde det, kanske kom han till och med till slut till sina föräldrar. Men de allra flesta kuverten som finns i bunten är oöppnade med stora röda sigill kvar. I något fall är det fem stycken sigill på ett kuvert. De föräldrar som använde sig av möjligheten att skriva sina namn i den här sortens kuvert hoppades kanske att de senare i livet skulle få möjlighet att ta till sig sitt barn, eller kanske ville de bara att barnet skulle få en chans att få reda på vem som var deras föräldrar. Men för att kunna ta den chansen måste man ju veta att breven finns, och det är inte alltid så lätt. Det finns inga anteckningar i födelseböckerna på Göteborgs Landsarkiv att kuverten finns, utan den som vill leta efter dem måste själv aktivt fråga. Den släktforskare som hamnat i återvändsgränsen ”föräldrar okända” måste själva fråga efter och beställa fram bunten med kuvert, och om man tror sig ha en ana bland kuverten tillkalla hjälp att öppna dem. Att kuverten fortfarande är oöppnade är kanske speciellt för Göteborg. Malmö stadsarkiv har en ganska stor bunt med sådana här kuvert, och där är samtliga öppnade. Anna Svenson, stadsarkivarie på Malmö Stadsarkiv berättar att hon vid ett tiotal tillfällen mötts av förfrågningar från ättlingar till dessa okända mödrar.  I skriften ”Att finna uppgifter om barn födda utom äktenskapet” har hon skrivit om bakgrunden till fenomenet med okända mödrar och Käthe Bååth har skrivit om fäder till barn födda utom äktenskapet. Dessa artiklar kan man läsa i sin helhet på Lunds Landsarkivs hemsida alternativt i Riksarkivets Årsbok 1996. Länk till Landsarkivet i Lund/ Demografisk Databas Södra Sverige:  I Malmö finns det förhållandevis många kuvert av det här slaget. De är alla öppnade och man har skrivit en liten anteckning i födelse- och dopboken som visar att man kan söka vidare i namnsedlarna. Författaren Hjalmar Gullberg var fosterbarn hos familjen Gullberg i Malmö. I födelse- och dopboken står ”fader okänd- moder okänd”. Det finns ingen namnsedel bevarad i hans fall, men de biologiska föräldrarna Robert och Hilda Brand var ändå kända för honom. Varken i Roberts eller Hildas bouppteckningar nämns bland arvingarna sonen Hjalmar. Men efter föräldrarnas död fastställde rådhusrätten i Malmö Hjalmars rätta börd med hjälp av vittnesmål från barnmorskan och fostermodern. I och med det ärvde han också de biologiska föräldrarnas sommarstuga i Falsterbo. Bland Hjalmar Gullbergs efterlämnade papper fann man en  dikt, som aldrig publicerades, och där han öppet berättar om omständigheterna kring sitt ursprung. Dikten finns att läsa i Anna Svensons artikel.  --------------------------------------------------------------------- Barnmorskedagböcker Från 1881 till ca 1952 förde barnmorskorna noggranna anteckningar om de förlossningarna som de var behjälpliga vid. Anteckningar som finns kvar i så kallade barnmorskedagböcker och är nu bevarade på Landsarkiven runt om i landet. I barnmorskedagböckerna kan man finna uppgifter om kvinnans ålder, hur många barn hon tidigare fött och hur förlossningen förlöpte. Där finns också uppgifter om barnets vikt, längd och födelsetidpunkt. Erik Norgren, Landstingsarkivarie i Härnösand, berättar att det finns en myt om att man i barnmorskedagböckerna kan finna uppgifter om fadern till barnet. Men så är inte fallet menar Erik. -Uppgifterna i dagböckerna rör endast kvinnan och barnet. Idag verkar det som om dessa dagböcker har fått vingar, säger Erik. De är inte alltid lätta att återfinna. De kan ligga på vindar och i källare. För ett par år sedan kom en stor låda innehållande barnmorskedagböcker från Lycksele. Det var Röda Korset som drev ett litet bb under en kort tid i början av 1900 talet. Nu återfanns böckerna på vinden i en gammal skola. Fastighetschefen som hittade kartongen fann också uppgifter om sin egen födelse i en av dagböckerna.