Podcast appearances and mentions of harriet bosse

Här kommer avsnittet om en av det tidiga 1900-talets stora teaterstjärnor, Harriet Bosse. Varm välkommen! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Avsnitt 8 handlar om dramaturgen, litteraturkritikern och författaren Frida Uhl som under några stormiga år på 1890-talet var gift med August Strindberg.Detta är den andra delen av miniserien om Siri von Essen, Frida Uhl och Harriet Bosse. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Avsnitt sju handlar om skådespelaren och teaterpedagogen Siri von Essen men som kanske främst är känd som August Strindbergs första hustru.Detta är del ett i en liten miniserie om Siri von Essen, Frida Uhl och Harriet Bosse. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

1907 fick Ett drömspel premiär med Harriet Bosse som Indras dotter på Fria teatern i Stockholm. Jenny Teleman om dramats turbulenta tillkomst och ett äktenskap i upplösning. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Ett tag hade hade de det nog rätt fint - den 23-åriga Harriet Bosse och den 52-åriga August Strindberg. I maj 1901 gifte sig de sig, samma år som han gjorde klart det mångskiftande och chockmoderna dramat "Ett Drömspel". Det skulle dock ta hela sex år till premiären på pjäsen som Strindberg helt avspänt kallade "mitt mest älskade drama, min största smärtas barn." "Men luften... sinade hemma hos Herr världstrött och Fru världshungrig." Förutom från det egna kaotiska äktenskapet har "Ett drömspel" influenser från buddhismen, den indiska mytologin och Freuds "Drömtydning". Recensionerna 1907 var förbryllat negativt-positiva och regissören Olof Molander planerade en åttonde uppsättning på dödsbädden. Jenny Teleman berättar om dramat som egentligen är en konstfilm och en hästspark till lönearbete.

Dottern Anne-Marie var tio år när fadern August dog 1912. När Bertil Perrolf träffade henne 1972 hade hon många minnen av honom. Hon mindes en snäll, omtänksam och generös pappa. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Anne-Marie Strindberg liknade sin far till utseendet. Och inte alls sin mor, Harriet Bosse, tyckte Bertil Perrolf. Hör bland annat om en gäddmiddag där ett ben fastnade i Anne-Maries hals. Detta är en radiofyndsrepris från 2007 av Håkan Sandblad.

Vad säger ditt utseende om dina inre egenskaper? Ingenting, är kanske det självklara svaret idag. Men för hundra år sedan konstruerades både vetenskaper och kameror på premissen att utsidan skvallrar om karaktären. Och hur fria är vi egentligen från den föreställningen idag? Det frågar sig författaren Boel Gerell i denna essä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Men kolla, säger min vän och håller fram mobilen så att jag ska se ordentligt. Kolla på hans ögon, kolla blicken. Vad tycker du? Är den inte lite konstig? Mannen i mobilens Tinder-app står lutad mot en dörrkarm i något som skulle kunna vara ett badrum. Av armens vinkel att döma har han tagit bilden själv. Det är en selfie. Alltså jag vet inte, fortsätter min vän. Först tyckte jag att han var helt okej, men nu vad tycker du? Det är nåt med munnen också. Nåt spänt. Och jag kollar, böjer mig närmare och zoomar med pekfingret och tummen in i ansiktet tills bara flimrande pixlar återstår. Du, jag vet faktiskt inte. Han ser väl bra ut? Min vän drar åt sig mobilen och stirrar på skärmen under bister tystnad. Du tror inte att han är nån yxmördare då? Nä då. Varför skulle han vara det? Själv undrar jag snarare över varför mannen iscensatt sig själv i det skarpa och ganska missklädsamma ljuset i badrummet, men det säger jag inte. Hur skulle jag själv framstå på en dejtingsajt som Tinder eller Happy Pancake med bara ett par vinklar till mitt förfogande? Hur skulle mitt ansikte se ut uppförstorat till makroformat mellan tummen och pekfingret på ett cafébord mellan två vänner? Och vad säger egentligen en blick, en mun eller ett utseende överhuvudtaget om personligheten och egenskaperna hos en människa? 1921 togs initiativet till ett särskilt rasbiologiskt institut i Uppsala, som skulle undersöka just detta. Under ledning av rasbiologen Herman Lundborg mättes och dokumenterades utseendet hos 100 000 svenskar för att hitta de specifika fysiska dragen som förenade dem som ägnade sig åt alkoholism, brottslighet, sinnessjukdom och vanart som det hette den gången. Inte bara blicken och munnen utan också käkbenets form, längden på skallen och avståndet mellan ögonen sas ha betydelse för människors benägenhet att bete sig illa. Genom att särskilja de oönskade individerna skulle man kunna begränsa deras möjligheter att skaffa barn och på sikt göra sig av med alla dåliga människor. En människosyn som låg i tiden och som skulle få fasansfulla följder i 30- och 40-talets Europa. Och som långt efter andra världskrigets slut fick konsekvenser också i folkhemmets Sverige, där delar av befolkningen med den socialdemokratiska ledningens goda minne tvångssteriliserades för att inte föra sina så kallat undermåliga gener vidare. Bakom tanken om det speciella förbrytarutseendet och idén att somliga människor föds som brottslingar stod italienaren Cesare Lombroso som mot slutet av 1800-talet lanserade idén om att grovt kriminella i högre utsträckning än andra människor liknade apor. De hade sluttande panna, kraftigt käkparti, höga kindben och långa aplika armar. Fallenheten för att begå brott satt alltså i generna och var medfödd och kunde därför inte botas vare sig genom straff eller vård. Enda sättet att komma till rätta med brottsligheten var att utrota brottslingarna. Samtidigt gavs likheter mellan förbrytarna och de så kallade genierna, som också tillhörde undantagen och som i sin genialitet ansågs balansera på gränsen mellan briljans och galenskap. Båda grupperna hade enligt Lombrosos studier ovanligt stora hjärnor. Lombrosos idéer ansågs under sin tid nydanande och progressiva och inspirerade bland annat svenska författare som Selma Lagerlöf och August Strindberg. Strindberg odlade dessutom aktivt bilden av sig själv som ett motsägelsefullt och oberäkneligt geni, på en gång en övermänniska och en uppkomling, psykiskt labil och farlig för sina motståndare. Liksom Lombroso var Strindberg i hög grad upptagen av relationen mellan människors utseenden och deras inre egenskaper. I sina experiment använde han sig av den då nya och spirande fotokonsten som han ansåg hade kapacitet att utöver den rena dokumentationen upprätta en metafysisk kontakt med objektet. Tillsammans med fotografen Herman Anderson konstruerade han 1906 en kamera som han kallade Wunderkamera. Det stora formatet och avsaknaden av en optisk lins gjorde det möjligt för honom att ta bilder av ansikten i naturlig storlek och han föreställde sig att han i dem fångade inte bara motivets utseende utan också personens själ i något han kallade psykologiska porträtt. I dag går det inte längre an att hävda att en människas fysik är avgörande för hennes inre kvalitéer I den fotografiska bilden levde en dimension av människan kvar och enligt Strindberg kunde fortsatta telepatiska samtal föras, djupare och sannare än de som tagit plats i verkliga livet. På uppdrag av Strindberg hade Herman Anderson några år tidigare tagit ett fotografi i helfigur av författarens unga hustru Harriet Bosse. Också detta porträtt var i naturlig storlek och efter skilsmässan hade Strindberg bilden uppsatt bakom ett draperi i sin lägenhet. Exfrun hade kanske flytt sin kos och till råga på allt gift om sig med en annan, men fanns ändå i någon mening kvar hos Strindberg. Via telepatisk kontakt fortsatte deras turbulenta kärleksaffär, noga dokumenterad i författarens Ockulta dagboken. I dag går det inte längre an att hävda att en människas fysik är avgörande för hennes inre kvalitéer. På papperet finns det ingenting som ett förbrytarutseende eller en undfallande haka som tyder på svag karaktär eller en hög panna som signalerar ett utvecklat intellekt. Att mäta människors skallar ses som barbariskt och primitivt och vem behöver telepatiska kontakter med fotografier när vi med en enkel knapptryckning kan förmedla allsköns emojis och andra oumbärliga budskap till vem vi vill i smartphonens kontaktlista. Vi säger oss själva att vi inte dömer människor efter deras yttre, men i praktiken är vi mer än någonsin beroende av hur andra uppfattar våra ansikten. Och vi säger inte undermålig längre, men underkännandet ges ändå. Med ansiktets hjälp söker vi allt från bostad till arbete som livspartner. Med våra ansikten håller vi kontakten med vänner och bekanta och upprätthåller efter bästa förmåga illusionen om att vi lever goda liv, att vi är hälsosamma, framgångsrika och lyckliga. Även om vi inte vill erkänna det, är vi alla medvetna om de små detaljerna och dragen som i ett enda ögonkast kategoriserar människor vi möter efter klass och kompatibilitet med oss själva och vårt sammanhang. Numera handlar det inte så mycket om skallens form och käkens bredd som tandstatus, allmänt slitage, hållning och så förstås blicken. Förvissningen den andra utstrålar, om sin egen duglighet och självklarheten i att höra till. Och vi säger inte undermålig längre, men underkännandet ges ändå. I lägenheten som går till en annan, i ansökningar om jobb som aldrig leder till en intervju. I pekfingret som svajpar vänster för att det är något i mungipan som stör. Ser han inte liksom skev ut? Min vän betraktar Tindermannen som om hon liksom Strindberg förväntar sig att bilden ska ge henne ett svar. Du får väl skriva till honom och se hur han är. Nej, det behövs inte. Han går bort, tyvärr. Och det gör han verkligen, glider ut över mobilens rand med sitt sneda leende i badrumslampans sken. Bara för omedelbart ersättas av en ny man, med ett nytt ansikte, med nya ögon och en ny mun. Boel Gerell

Välkomna till den andra delen av P1 Kulturs tv-cirkel om dramaklassikern Soldater i månsken från 2000. Kulturradions kritiker Nina Asarnoj och manusförfattaren Alex Haridi bjuder på både närbild och vidvinkel i sitt samtal om serien. Du hör också en ny intervju med skådespelaren bakom seriens Roffe Göran Ragnerstam. VÄLKOMNA TILL HELVETETS NIONDE KRETS Här samlas de syndare som inte kan inte ens gråta, för deras ögon är förfrusna. Missa inte finalen i Fredrik Wadströms serie om Dantes Den gudomliga komedin. MITT LIVS MEST ÄLSKADE DRAMA, MIN STÖRSTA SMÄRTAS BARN Så sa August Strindberg själv om sin pjäs Ett drömspel. Ett drama färgat av författarens äktenskap med skådespelerskan Harriet Bosse, indisk mytologi och Freuds bok Drömtydning. P1 Kulturs kritiker Jenny Teleman har nystat i drömtrådarna och erbjuder en mycket vaken Klassiker. Programledare: Lisa Bergström Producent: Ulph Nyström

1907 fick "Ett drömspel" premiär med Harriet Bosse som Indras dotter på Fria teatern i Stockholm. Jenny Teleman om dramats turbulenta tillkomst och ett äktenskap i upplösning. Ett tag hade hade de det nog rätt fint - den 23-åriga Harriet Bosse och den 52-åriga August Strindberg. I maj 1901 gifte sig de sig, samma år som han gjorde klart det mångskiftande och chockmoderna dramat "Ett Drömspel". Det skulle dock ta hela sex år till premiären på pjäsen som Strindberg helt avspänt kallade "mitt mest älskade drama, min största smärtas barn." "Men luften... sinade hemma hos Herr världstrött och Fru världshungrig." Förutom från det egna kaotiska äktenskapet har "Ett drömspel" influenser från buddhismen, den indiska mytologin och Freuds "Drömtydning". Recensionerna 1907 var förbryllat negativt-positiva och regissören Olof Molander planerade en åttonde uppsättning på dödsbädden. Jenny Teleman berättar om dramat som egentligen är en konstfilm och en hästspark till lönearbete.

Den Okände, söker sanningen och utmanar sitt öde. Han kastas mellan kärlek och vanvett, illusioner och tro. Han känner sig olycksförföljd och fördömd. Vandringsdramat Till Damaskus I hördes första gången (live!) i radio hösten 1927. Bland de medverkande hördes bland andra Harriet Bosse och Gabriel Alw. Tyvärr finns inget ljud kvar från den sändningen. Som tur är finns den klassiska inspelningen med Ulf Palme som "Den Okände" från 1961, kvar att lyssna till.Till Damaskus I av August StrindbergI rollerna: Ulf Palme Den Okände, Eva Dahlbeck Damen, Sif Ruud Modern, Olof Molander Confessorn, Olof Widgren Läkaren, Gunnar Olsson Caesar, Olof Sandborg Den Gamle, Barbro Hiort af Ornäs Abbedissan, Axel Högek Begravningsgästen, Tord Stål Kaféägaren, Göte Grefbo - HotellvaktmästarenStatister: Monica Lind, Gunhild Söderlund, Bertil Söderlund, Lars Andersson, Björn Arnberg.Orgel: Maja Röhr. Piano, musikarr: Nils Hansén.Bearbetning: Herbert Grevenius. Producent: Bengt Blomgren.Regi: Åke Falck.Från 1961.

Den Okände, söker sanningen och utmanar sitt öde. Han kastas mellan kärlek och vanvett, illusioner och tro. Han känner sig olycksförföljd och fördömd. Vandringsdramat Till Damaskus I hördes första gången (live!) i radio hösten 1927. Bland de medverkande hördes bland andra Harriet Bosse och Gabriel Alw. Tyvärr finns inget ljud kvar från den sändningen. Som tur är finns den klassiska inspelningen med Ulf Palme som "Den Okände" från 1961, kvar att lyssna till. Till Damaskus I Av August Strindberg I rollerna: Ulf Palme Den Okände, Eva Dahlbeck Damen, Sif Ruud Modern, Olof Molander Confessorn, Olof Widgren Läkaren, Gunnar Olsson Caesar, Olof Sandborg Den Gamle, Barbro Hiort af Ornäs Abbedissan, Axel Högek Begravningsgästen, Tord Stål Kaféägaren, Göte Grefbo - Hotellvaktmästaren Statister: Monica Lind, Gunhild Söderlund, Bertil Söderlund, Lars Andersson, Björn Arnberg. Orgel: Maja Röhr. Piano, musikarr: Nils Hansén. Bearbetning: Herbert Grevenius. Producent: Bengt Blomgren. Regi: Åke Falck. Från 1961.

Året är 1900 och Harriet Bosse har fått huvudrollen i Augusts Strindbergs pjäs Till Damaskus. Författaren gillar hennes skådespeleri. Men det är inte bara det han uppskattar.

Koloratursopran Margareta Hallin: Jag sjöng upp till trestrukna F, alltså fem halvtoner över höga C! Möt även pianisten Janos Solyom och numera avlidne saxofonisten och kompositören Ove Johansson. Kanske tidernas bästa svenska låt? Ja, det skrev någon om den kultförklarade sången En etta på söder med koloratursopranen och tonsättaren Margareta Hallin, nu 82 år gammal. Vad inte alla vet är att Margareta Hallin var fastanställd på Kungliga Operan i Stockholm mellan åren 1954 och 1984. Därefter tvingades hon till pension. Att vara koloratursopran betyder att du sjunger väldigt högt, att rösten är lättrörlig och har en klar klang. Margareta Hallin sjöng ända upp till trestrukna F, alltså fem halvtoner över höga C! Hon gjorde uppskattade framträdanden i Glyndebourne, Florens, Wien, Hamburg, Moskva, London och Köpenhamn. Margareta Hallin utnämndes 1966 till hovsångare, fick Jussi Björlingpriset 1970, fick professors namn 2001 och tilldelades Gunn Wållgren-stipendiet 2006 med motiveringen: Margareta Hallin är en av Kungliga Operans mest lysande artister under 1900-talet. I egenskap av operasångerska, kompositör och talskådespelare framstår hon som en av det svenska kulturlivets centralgestalter. Efter pensioneringen från Stockholmsoperan har Margareta Hallin sjungit i ytterligare 30 år. Dessutom började hon tonsätta dikter och skrev t o m opera. Senast framförde hon delar ur Strindbergs brev till Harriet Bosse i Blå Tornet. Margareta Hallin både sjöng och talade. Hon regisserade nyligen Värmlänningarna för Högalidskyrkan, en föreställning som bl a skall turnera i USA, då med engelsk text. Hon regisserar även ett kyrkospel, vilket skall turnera i USA bl a. 2012 spelade Margareta Hallin med i radiooperan Rhesus för Sveriges Radio. Hur upplevde Margareta Hallin att inte vara avställd vid operan längre? - Det var ju som ett andra hem, om inte första, skrattar Margareta. Det är annorlunda nu. I porten känner ingen igen mig längre, jag som gått fritt i huset i 30 år! Det är känsligt och jag kommer inte in utan ett passerkort och måste skriva in mig varje gång. Förr gick vi ut och in som vi ville och kunde även äta lunch i restauranten. Järngänget kallar hon kollegorna när det begav sig, Elisabeth Söderström, Kerstin Meyer, Barbro Ericson och Erik Saedén. Birgit Nilsson var mest ute och turnérade men vid ett tillfälle sjöng Margareta Hallin i Strauss opera Die Fraue ohne Schatten tillsammans med Birgit Nilsson. - Det var en upplevelse att höra Birgits fantastiska röst så nära. Jag påverkades av henne, öppnade rösten och lät bättre än vanligt den gången när jag hade henne i örat, berättar Margareta Hallin. Rösten har blivit tyngre och tyngre med åren. Men den fungerar med ordentlig uppsjungning. Sommaren 2012 sjöng hon bl a koloraturvalsen Wo die Zitronen blühen på Confidencen. -Det gick bra. Jag tar inte de höga F'en längre. Det är fånigt att utsätta sig för det. Det räcker bra med höga C, fnissar Margareta Hallin, som inte tycker att åldrandet är särskilt positivt. Margareta Hallin berättar i programmet om hur hon upplever att leva i dödens närhet. Pianisten och dirigenten Janos Solyom, 74 år, blev känd för den svenska TV-publiken då han för några decennier sedan var huvudperson i serierna Tavlor på en utställning och I huvet på en pianist. När det begav sig gav Janos Solyom konserter även i övriga delar av världen där västerländsk konstmusik spelas. - Jag är en produkt av en musikvärld från det gamla Ungern. Under mina tonår styrde Stalin. Det var diktatur och jag ansågs vara en framtida del av statsapppraten som begåvad ung pianospelande pojke. Jag fick fantastiska statsstipendier för att göra reklam, precis som idrottsmänniskor i DDR. Det fanns fortfarande elever till musiker som Béla Bartók och Ernst von Dohnányi. - Musiken var helig. Något som förädlade människan. Och för mig är musiken fortfarande nåt som förädlar människan, förklarar Janos Solyom. Bartókkonservatoriet och Lisztakademin i Budapest har lagt grunden till Janos Solyoms musikvärld. 1956 flydde han från Ungern till Sverige. Med undantag för studier i Genève, London och Paris har Janos Solyom sedan dess bott i Stockholm. Han är ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien samt är innehavare av HM Konungens förtjänstmedalj Litteris et Artibus. Debuten i Stockholm ägde rum 1958 med Sixten Ehrling och Stockholmsfilharmonikerna. 1974 chockade Janos Solyom Stockholms kulturliv genom att helt sonika hyra Dramatens stora scen för att ge en konsert i egen regi. Scenen var nämligen tom på måndagar! - Konserthus byggdes om. Så började det. Jag hade väldigt få konserter och måste leva och tänkte att jag måste lyfta mig själv i håret, berättar Janos Solyom. Han anser att det råder ålders-apartheid i Sverige, även inom musiklivet. - Jag har fyllt 65 och borde syssla med korgflätning, lära mig astrologi och astronomi för seniorer. Allt det som anstår en seniormedborgare, en gubbjävel med andra ord. Det löjliga är att nu när jag är bäst då spelar jag minst, trots att det här är min allra bästa tid. Numera inser Janos Solyom att musik alltid handlar om någonting, att den har en inneboende epik. Och människor har för honom stigit in i musiken han älskar: Bach, Mozart, Bartók, Sjostakovitj och husguden Brahms. Trots detta har han numera möjlighet att endast spela små konserter. - Jag har aldrig känt mig så trygg i mitt musicerande som idag. Det är en underbar känsla! Dock tänker organisatörer felaktigt när de envisas med att försöka locka ungdomar till sina konserter, som om det är en förtjänst att vara ung. Det är en större förtjänst att vara gammal - ung kan vem som helst vara! Publiken består ju mest av äldre människor som längtar efter att höra sina gamla favoriter. Även yngre kollegor skulle alla sitta där på en konsert om jag fick möjlighet att spela, säger Janos Solyom, som bl a tackar Sveriges amatörorkestrar för sin stora och breda repertoar, som han ständigt utvidgar tillsammans med dem. Från 2009 får Janos Solyom statens inkomstgaranti till konstnärer. 2012 tilldelades han de Frumeriestipendiet. Saxofonisten och kompositören Ove Johansson, 77 år, började spela klarinett i början av 1950-talet. Snart tog saxofonen över. Han satt i sina föräldrars café, Gustavs konditori, i Alingsås, och skötte musiken. Det strömmade mest ut Charlie Parker, Duke Ellington och Lester Young ur den lilla bandspelaren. Nu har Ove Johansson spelat professionellt i över 60 år. Många år tillsammans med hustrun, pianisten och kompositören Susanna Lindeborg som Duo, som trio med gruppen Natural Artefacts och i jazzensemblen Mwendo Dawa som bildades redan på 1970-talet. Instrumentsamlingen har utökats med EWI, electronic wind instrument. Det har ungefär samma grepp som en saxofon och Ove Johansson styr mjukvara i datorn med detta. Han ställer även in olika skalfunktioner i datorprogrammet, t.ex mikrotonalitet. Det finns åtta oktaver och han kan även programmera in ackord som förflyttas i olika skalfunktioner och styrs via midi och USB. Vad gäller ljuddesignen för övrigt, brukar Ove Johansson använda akustiskt inspelat material som han sedan bearbetar i olika ljudprogram. Ove Johansson använder även lågfrekvensoscillatorer för att kunna bearbeta vågformer och ljud på olika sätt. Jazzmusiker har en större frihet att utöva sin konst så länge de vill. De behöver inte anpassa sig till pensionsregler. - Jag har ett bra liv och hinner inte tänka på min ålder. Jag är i full gång, ger ständigt ut nya CD-skivor och spelar snabbare någonsin på saxofonen, berättar Ove Johansson fnissande. Man blir säkare och styvare i korken om man kan få litet fart på tonerna. Visst är det löjligt och barnsligt, men jag gillar starkt, fort och mycket! Nyligen gavs låten Fem upplysningar samt en övergång ut på en unik jazz-CD. Ove Johansson skrev låten och spelar sax tillsammans med flügelhornisten Enar Jonsson Quintet. Sveriges Radio i Göteborg spelade in redan 1965. Detta var frijazz med avstamp i Charlie Mingus, Ornette Coleman och Albert Ayler, flera år innan t ex tyske Peter Brötzmann började utöva den. Enar Jonsson Quintet och Sextet spelade t ex på Moderna Muséet under Pontus Hulthéns chefsskap och i Göteborgs Konsthall där Carl-Erik Hammarén var intendent. Operasångerskan, sopranen Märta Schéle, brukade medverka med röstimprovisationer till den fria jazzmusiken. Senare arbetade Ove Johansson på Musikhögskolan i Göteborg och kom i kontakt med Rune Lindblad-studion och elektronmusiktonsättaren Åke Parmerud. I december 2012 spelade Ove Johansson och Susanna Lindeborg på duo i New York. Där bevistade de en konsert där altsaxofonisten Lee Konitz, 85 år gammal, improviserade tillsammans med Harlem String Quartet. Allt var oförberett och stråkkvartetten fick noterna till varsin iPhone. Utfrån dem spelade de tillsammans. - Den nya tekniken triggar mig och detta är typisk jazzmusik, säger Ove Johansson, som också äger skivbolaget lj-records (Lindeborg-Johansson) tillsammans med pianisten och kompositören Susanna Lindeborg. Musiklista: Röstens dotter Tommie Haglund Markus Leoson slagverk. Joachim Gustafsson, dirigent Hymns to the Night Phono Suecia PSCD CD 18 Etude-tableau for piano op 33_3 c-moll RACHMANINOV, SERGEJ Janos Solyom, piano RACHMANINOV Blue Seashell Ove Johansson Ove Johansson, saxofon Coast LJ Records LJCD5251 Etta på söder Erik Bergh Margareta Hallin, sång Du meines herzens kronelein (op 21_2) Richard Strauss Margareta Hallin, sång, m fl R Strauss Mahler Mozart Lieder Il barbiere di siviglia_ nr 7 (5), akt 1, _una voce poco fa Rossini Margareta Hallin, sång, m fl Bluebell Mia speranza adorata___ah non sai qual pena (kv 416) Mozart Margareta Hallin, sång, m fl R Strauss Mahler Mozart Lieder Lucia di lammermoor_ akt 3, _il dolce suono___ardon gl'incensi___spargi d'amaro pianto Donizetti Margareta Hallin, sång, m fl Bluebell Etude-tableau for piano op 33_3 c-moll RACHMANINOV, SERGEJ Janos Solyom, piano RACHMANINOV Sonat for piano nr 23 f-moll op 57 Appasionata BEETHOVEN Janos Solyom, piano SOLYOM PLAYS BEETHOVEN IMPROVISATIONER FÖR PIANO ÖVER BEETHOVEN'S FÜR ELISE ENLIGT JOHANNES BRAHMS SOLYOM, JANOS (C)SOLYOM, JANOS /TAL SAMT/ (PI) Liveinspelning Konsert for piano & orkester nr 2 d-moll op 23 Wilhelm Stenhammar Janos Solyom, piano. WESTERBERG, STIG, dir. MÜNCHENER PHILHARMON. PIANO CONCERTO NUMBER 2 SERENADE ETC EMI CDM 5 65081 2 Allegro Piano Concerto In D Minor, KV 466 Mozart Janos Solyom, piano. Uppsala Kammarorkester Ailing Masters Liveinspelning Stockholms Konserthus 25 augusti 1997 2 Microstones 1 Ove Johansson Ove Johansson, saxofon Coast LJ Records LJCD5251 Fem upplysningar samt en övergång Ove Johansson. NCB/BIEM Enar Jonsson, flügelhorn. Ove Johansson, saxofon. M fl. Enar Jonsson quintet & sextet Gothenburg 1965-1969 Anagram CD 09 (2005) (Inspelat av Sveriges Radio) Near The Coast Mwendo Dawa Mwendo Dawa. Bl a Ove Johansson, saxofon. Susanna Lindeborg, piano. Music LJ Records LJCD 5256 Acoustic Chase Lindeborg / Johansson Duo Ove Johansson, saxofon, mm. Susanna Lindeborg, piano, mm Thoughtful World LJ Records LJCD 5253

Är det en smärtsam eller kanske rent av befriande process att bli äldre som fri musiker eller att pensioneras från t ex ett operahus? I det fjärde programmet i serien Dilemma möter vi Margareta Hallin, koloratursopran och tonsättare, Janos Solyom, pianist och dirigent och Ove Johansson, saxofonist och kompositör. Manus och produktion, Birgitta Tollan. Kanske tidernas bästa svenska låt? Ja, det skrev någon om den kultförklarade sången ”En etta på söder” med koloratursopranen och tonsättaren Margareta Hallin, 82 år gammal. Vad inte alla vet är att Margareta Hallin var fastanställd på Kungliga operan i Stockholm mellan åren 1954 och 1984. Därefter tvingades hon till pension. Att vara koloratursopran betyder att du sjunger väldigt högt, att rösten är lättrörlig och har en klar klang. Margareta Hallin sjöng ända upp till trestrukna F, alltså fem halvtoner över höga C! Hon gjorde uppskattade framträdanden i Glyndebourne, Florens, Wien, Hamburg, Moskva, London och Köpenhamn. Margareta Hallin utnämndes 1966 till hovsångare, fick Jussi Björlingpriset 1970, fick professors namn 2001 och tilldelades Gunn Wållgren-stipendiet 2006 med motiveringen: ”Margareta Hallin är en av Kungliga Operans mest lysande artister under 1900-talet. I egenskap av operasångerska, kompositör och talskådespelare framstår hon som en av det svenska kulturlivets centralgestalter.” Efter pensioneringen från Stockholmsoperan har Margareta Hallin sjungit i ytterligare 30 år. Dessutom började hon tonsätta dikter och skrev t o m opera. Senast framförde hon delar ur Strindbergs brev till Harriet Bosse i Blå Tornet. Margareta Hallin både sjöng och talade. Hon regisserade nyligen Värmlänningarna för Högalidskyrkan, en föreställning som bl a skall turnera i USA, då med engelsk text . Hon regisserar även ett kyrkospel, vilket skall turnera i USA bl a. 2012 spelade Margareta Hallin med i radiooperan Rhesus för Sveriges Radio. Hur upplevde Margareta Hallin att inte vara avställd vid operan längre? - Det var ju som ett andra hem, om inte första, skrattar Margareta. Det är annorlunda nu. I porten känner ingen igen mig längre, jag som gått fritt i huset i 30 år! Det är känsligt och jag kommer inte in utan ett passerkort och måste skriva in mig varje gång. Förr gick vi ut och in som vi ville och kunde även äta lunch i restauranten. Järngänget kallar hon kollegorna när det begav sig, Elisabeth Söderström, Kerstin Meyer, Barbro Ericson och Erik Saedén. Birgit Nilsson var mest ute och turnérade men vid ett tillfälle sjöng Margareta Hallin i Strauss opera Die Fraue ohne Schatten tillsammans med Birgit Nilsson. - Det var en upplevelse att höra Birgits fantastiska röst så nära. Jag påverkades av henne, öppnade rösten och lät bättre än vanligt den gången när jag hade henne i örat, berättar Margareta Hallin. Rösten har blivit tyngre och tyngre med åren. Men den fungerar med ordentlig uppsjungning. Sommaren 2012 sjöng hon bl a koloraturvalsen Wo die Zitronen blühen på Confidencen. -Det gick bra. Jag tar inte de höga f’en längre. Det är fånigt att utsätta sig för det. Det räcker bra med höga C, fnissar Margareta Hallin, som inte tycker att åldrandet är särskilt positivt. Margareta Hallin berättar i programmet om hur hon upplever att leva i dödens närhet. Margareta Hallin, fansida på Facebook: https://www.facebook.com/pages/Margareta-Hallin/137550812991903 Margareta Hallin, Wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/Margareta_Hallin Pianisten och dirigenten Janos Solyom, 74 år, blev känd för den svenska TV-publiken då han för några decennier sedan var huvudperson i serierna Tavlor på en utställning och I huvet på en pianist. När det begav sig gav Janos Solyom konserter även i övriga delar av världen där västerländsk konstmusik spelas. - Jag är en produkt av en musikvärld från det gamla Ungern. Under mina tonår styrde Stalin. Det var diktatur och jag ansågs vara en framtida del av statsapppraten som begåvad ung pianospelande pojke. Jag fick fantastiska statsstipendier för att göra reklam, precis som idrottsmänniskor i DDR. Det fanns fortfarande elever till musiker som Béla Bartók och Ernst von Dohnányi. - Musiken var helig. Något som förädlade människan. Och för mig är musiken fortfarande nåt som förädlar människan, förklarar Janos Solyom. Bartókkonservatoriet och Lisztakademin i Budapest har lagt grunden till Janos Solyoms musikvärld. 1956 flydde han från Ungern till Sverige. Med undantag för studier i Genève, London och Paris har Janos Solyom sedan dess bott i Stockholm. Han är ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien samt är innehavare av HM Konungens förtjänstmedalj Litteris et Artibus. Debuten i Stockholm ägde rum 1958 med Sixten Ehrling och Stockholmsfilharmonikerna. 1974 chockade Janos Solyom Stockholms kulturliv genom att helt sonika hyra Dramatens stora scen för att ge en konsert i egen regi. Scenen var nämligen tom på måndagar! - Konserthus byggdes om. Så började det. Jag hade väldigt få konserter och måste leva och tänkte att jag måste lyfta mig själv i håret, berättar Janos Solyom. Han anser att det råder ålders-apartheid i Sverige, även inom musiklivet. - Jag har fyllt 65 och borde syssla med korgflätning, lära mig astrologi och astronomi för seniorer. Allt det som anstår en seniormedborgare, en gubbjävel med andra ord. Det löjliga är att nu när jag är bäst då spelar jag minst, trots att det här är min allra bästa tid. Numera inser Janos Solyom att musik alltid handlar om någonting, att den har en inneboende epik. Och människor har för honom stigit in i musiken han älskar: Bach, Mozart, Bartok, Sjostakovitj och husguden Brahms. Trots detta har han numera möjlighet att endast spela små konserter. - Jag har aldrig känt mig så trygg i mitt musicerande som idag. Det är en underbar känsla! Dock tänker organisatörer felaktigt när de envisas med att försöka locka ungdomar till sina konserter, som om det är en förtjänst att vara ung. Det är en större förtjänst att vara gammal - ung kan vem som helst vara! Publiken består ju mest av äldre människor som längtar efter att höra sina gamla favoriter. Även yngre kollegor skulle alla sitta där på en konsert om jag fick möjlighet att spela, säger Janos Solyom, som bl a tackar Sveriges amatörorkestrar för sin stora och breda repertoar, som han ständigt utvidgar tillsammans med dem. Från 2009 får Janos Solyom statens inkomstgaranti till konstnärer. 2012 tilldelades han de Frumeriestipendiet. Janos Solyom, hemsida: http://www.solyom.com Janos Solyom, Wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/Janos_Solyom Saxofonisten och kompositören Ove Johansson, 77 år, började spela klarinett i början av 1950-talet. Snart tog saxofonen över. Han satt i sina föräldrars café, Gustavs konditori, i Alingsås, och skötte musiken. Det strömmade mest ut Charlie Parker, Duke Ellington och Lester Young ur den lilla bandspelaren. Nu har Ove Johansson spelat professionellt i över 60 år. Många år tillsammans med hustrun, pianisten och kompositören Susanna Lindeborg som Duo, som trio med gruppen Natural Artefacts och i jazzensemblen Mwendo Dawa som bildades redan på 1970-talet. Instrumentsamlingen har utökats med EWI, electronic wind instrument. Det har ungefär samma grepp som en saxofon och Ove Johansson styr mjukvara i datorn med detta. Han ställer även in olika skalfunktioner i datorprogrammet, t.ex mikrotonalitet. Det finns åtta oktaver och han kan även programmera in ackord som förflyttas i olika skalfunktioner och styrs via midi och USB. Vad gäller ljuddesignen för övrigt, brukar Ove Johansson använda akustiskt inspelat material som han sedan bearbetar i olika ljudprogram. Ove Johansson använder även lågfrekvensoscillatorer för att kunna bearbeta vågformer och ljud på olika sätt. Jazzmusiker har en större frihet att utöva sin konst så länge de vill. De behöver inte anpassa sig till pensionsregler. - Jag har ett bra liv och hinner inte tänka på min ålder. Jag är i full gång, ger ständigt ut nya CD-skivor och spelar snabbare någonsin på saxofonen, berättar Ove Johansson fnissande. Man blir säkare och styvare i korken om man kan få litet fart på tonerna. Visst är det löjligt och barnsligt, men jag gillar starkt, fort och mycket! Nyligen gavs låten Fem upplysningar samt en övergång ut på en unik jazz-CD. Ove Johansson skrev låten och spelar sax tillsammans med flügelhornisten Enar Jonsson Quintet. Sveriges Radio i Göteborg spelade in redan 1965. Detta var frijazz med avstamp i Charlie Mingus, Ornette Coleman och Albert Ayler, flera år innan t ex tyske Peter Brötzmann började utöva den. Enar Jonsson Quintet och Sextet spelade t ex på Moderna Muséet under Pontus Hulthéns chefsskap och i Göteborgs Konsthall där Carl-Erik Hammarén var intendent. Operasångerskan, sopranen Märta Schéle, brukade medverka med röstimprovisationer till den fria jazzmusiken. Senare arbetade Ove Johansson på Musikhögskolan i Göteborg och kom i kontakt med Rune Lindblad-studion och elektronmusiktonsättaren Åke Parmerud. I december 2012 spelade Ove Johansson och Susanna Lindeborg på duo i New York. Där bevistade de en konsert där altsaxofonisten Lee Konitz, 85 år gammal, improviserade tillsammans med Harlem String Quartet. Allt var oförberett och stråkkvartetten fick noterna till varsin iPhone. Utfrån dem spelade de tillsammans. - Den nya tekniken triggar mig och detta är typisk jazzmusik, säger Ove Johansson, som också äger skivbolaget lj-records (Lindeborg-Johansson) tillsammans med pianisten och kompositören Susanna Lindeborg. Ove Johansson, hemsida lj-records: http://www.lj-records.se/ove.html Ove Johansson, Encyclopedia of Jazz Musicians: http://www.jazz.com/encyclopedia/johansson-ove-karl-ove-gunnar

Veckans gäst i Gunilla Brodrejs femte podcast är operasångerskan och kompositören Margareta Hallin, 81 år. GÖR: Sjunger, komponerar och spelar teater. BAKGRUND: Margareta Hallin är en av 1900-talets största svenska operasångare. När hennes operakarriär på Kungliga operan var över 1984 efter nästan 30 år började hon komponera. 1990 uruppfördes hennes kammaropera Fröken Julie och hon har genom åren ofta återvänt till Strindberg som utgångspunkt för sina vokalkompositioner. I februari fyller hon 82, men Hallin är fortfarande verksam på mindre scener och har sin konstnärliga och privata bas i Ådalen varifrån hon driver olika projekt. Margareta Hallin har fått en oväntad renässans tack vare att bland annat Robyn har uppmärksammat den originella visan "Etta på söder" som Hallin sjöng in på 60-talet en ep för skivbolaget Fonofon. I programmet berättar Margareta Hallin varför hon hellre sjöng på hemmaplan än gjorde karriär utomlands. Men också om rädslan för att dö och inte bli ihågkommen. AKTUELL MED: En "Strindberg-grej" i Sundsvall och Kramfors som bygger på brev till Harriet Bosse där August Strindberg framstår som är snäll och vänlig och har tålamod med den elaka flickan Harriet.

Självaste Harriet Bosse berättar hur man fångas in av en Titan men sedan slingrar sig ur hans charm och går vidare med sitt. Viktig kunskap så här i Strindbergsårets sista dagar. Och är den korsetterade borgarkvinnan inpackad i sin sekelskiftesvåning tillbaka? Slog hon sig aldrig ut på gatan på riktigt? Är det därför August alltid är lika sataniskt modern? Apropå har läst och läst, bland annat årets genomgång av den feministiska scenkonstens historia, och sätter sitt hopp till en ny Julie: fröken Jullan, en lång tjej som struntar i att dö. I programmet pratar vi om Cdn: "Litterära röster" Bakhåll förlag Teaterföreställningen: ”Fröken Julie – The musical - The Engelkes version”  Facklitteraturen: Tiina Rosenbergs ”Ilska, hopp och solidaritet. Med feministisk scenkonst in i framtiden” Romanen: Vanja Hermeles ”In som ett lamm, ut som en tigrinna” Samlade pjäser: Alfhild Agrell ”Dramatiska arbeten” med efterord av Ingeborg Nordin Hennel Musik vi spelar: • Sweet, Think think think, Fruhlingstraume, God morning song av Charlotte Engelkes  • Debussy: Pelléas et Mélisande, akt 1, första stycket "Je ne pourrai plus sortir" Verket uruppfördes 1902. • Satie: Je te veux, med Roland Pöntinen, piano • Enrico Caruso sjunger "Una furtiva lagrima" i en inspelning från 1902. Programledare: Jenny Teleman Fler röster: Maria Edström

De unga musikervännerna i Stockholm kring sekelskiftet 1900 ställde upp för varandra. De medverkade på varandras konserter och musikerna framförde verk av tonsättarna i vänkretsen. Flera av dem hade varit studiekamrater på Musikkonservatoriet, andra hade träffats i de musikaliska salongerna. Och syskonen Aulin var vapendragare. Valborg och Tor Aulin – hon pianist och tonsättare, han violinvirutos, tonsättare och inte minst initiativrik organisatör. Där var Emil Sjögren, pianist och tonsättare. Också konsertsångerskan Dagmar Möller, syster till Harriet Bosse, och pianisten och tonsättaren Wilhelm Stenhammar hörde till arbetsgemenskapen. När Tor Aulin kom hem efter studierna i Berlin mot slutet av 1880-talet, bildade han en stråkkvartett. Den Aulinska kvartetten blev den ledande kammarmusikensemblen i Sverige under de 25 år som den var verksam. Genom många och långa turnéer fördes kammarmusik ut också långt utanför Stockholm. Ensemblen spelade både klassiska verk och de allra nyaste – en stor vikt lades vid svensk musik. Redan innan Valborg Aulin for till Paris, hade hon komponerat en stråkkvartett. Efter fyra år fick den sitt uruppförande av broderns nystartade ensemble, och Valborg komponerade ännu en stråkkvartett, som också den införlivades i den Aulinska kvartettens repertoar. Tor Aulin blev Valborgs vapendragare. Då fanns det de som såg framförandena som offer av broderskärlek. Idag vet vi att han utan hänsyn till sådana känslor kunde föra fram hennes verk med gott konstnärligt samvete! Tredje delen av Christina Tobecks serie Tonsättarinnor i ett manligt musikliv