Podcasts about kung oidipus

Per Magnus Johansson, psykoanalytiker, idéhistoriker och författare, reder ut psykoanalysens förhållande till antiken. Hur förband sig Sigmund Freud till antiken och den kunskapstradition som bars upp av den grekiska dramatiken och filosofin? Freud använde sig av Sofokles text om Kung Oidipus när han formulerade teorin om Oidipuskomplexet. Han tolkade myten utifrån den psykoanalytiska teorin och praktiken. Hur skall man förstå denna transformation? Och hur är det rimligt att tolka Freuds läsning idag? Inspelat onsdagen den 4 december kl. 18Arrangerat av Göteborgs Förening för Filosofi och Psykoanalys Plats: Göteborgs stadsbibliotek

Skulle våra politiker bli mindre slätstrukna om de kryddade sina tal med ordvitsar? Carl Magnus Juliusson berättar om hur ordlekarna använts historiskt och kan utgöra en nödvändig ventil. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det finns de som hatar ordvitsar. Det är något jag blev varse när jag läste Thomas de Quinceys självbiografiska ”En engelsk opieätares bekännelser” som första gången gavs ut anonymt 1821. 1856 publicerade De Quincy den på nytt i en reviderad utgåva. I denna utgåva har han bifogat en fotnot. Och i denna fotnot ber han om ursäkt för att en mening rymmer för många allitterationer. 8 av 36 ord börjar på bokstaven f, något som De Quincey hävdar är helt och hållet oavsiktligt.Varför han känner sig tvungen att be om ursäkt är, med hans ord, för att vissa människor ”blir irriterade, eller till och med inbillar sig själva vara förolämpade, av uppenbara allitterationer, som många blir av ordvitsar”.Förolämpade av allitterationer och ordvitsar? Allitterationen är ju en av den klassiska retorikens främsta stilfigurer! Den romerske talaren Cicero staplar allitterationer på varandra. Han gör det så ofta att det blivit ett kännetecken för hans stil – en stil som lyfts fram som den främsta inom latinsk formuleringskonst. Men även ordvitsar var ett vanligt inslag i förmodern litteratur – och det inte bara i humoristiska sammanhang. Det finns gott om ordvitsar även inom allvarliga ämnen som juridik, filosofi och till och med tragedi. Den franske antikhistorikern Jean-Pierre Vernant har lyft fram att det inte finns någon antik genre i vilken det förekommer så mycket ordvitsar som den grekiska tragedin. Flest har ”Kung Oidipus”. Syftet med ordvitsarna är dock inte att de ska vara roliga. De ska visa hur Oidipus jakt på kungens mördare hela tiden leder tillbaka till honom själv. En sådan tvetydighet finns redan i Oidipus namn. Namnet kommer av att han har en svullen fot, oidi-pous. Men också av att han vet – oida – svaret på fotens och sfinxens gåta. Att det är han själv som i själva verket är orsak till alltihop.Samma funktion har ordet homosporon. När Oidipus använder det om Iokasta vill han säga att han har gift sig med samma fru som den tidigare kungen. Men ordet kan också betyda, som när det tas i mun av siaren Tiresias, att de tillhör samma släkt. Ja oj oj.Cicero skriver mest utförligt om ordvitsar – eller ”dubbeltydiga yttranden” – i andra boken av ”Om talaren”. Där kan man läsa att de ”anses vara de allra fyndigaste”. De förekommer inte bara i skämt ”utan också i allvarliga sammanhang”. De kräver ett särskilt ”skarpsinne”. Och de framkallar ”sällan formliga gapskratt utan prisas snarare som uttryck för lärdom och elegans”.Lärdom och elegans alltså. Ordvitsen hade länge kvar sin plats inom filosofin, juridiken och inte minst tragedin. Hamlets första replik – i Shakespeares tragedi – är exempelvis en ordvits: ”A little more than kin, and less than kind”. Raden anspelar på ett talesätt – ”the nearer in kin, the less in kindness” – vars innebörd är att släkten är värst. Ordleken lyfter fram att Claudius som gift sig med Hamlets mor nu är mer släkt, ”kin”, med Hamlet än tidigare. Nu är han både farbror och styvfar. Men han är inte särskilt snäll, ”kind”, och inte av samma sort, ”kind” igen, som den avlidne fadern, utan korrupt och fördärvad.Men detta lekande med ords innebörder förändrades under 1600-talet. Förespråkare för den nya moderna vetenskapen menade att orden inte längre fungerade som de skulle för att förmedla kunskap. Att ord har flera betydelser förvanskar idéer och förvirrar tanken, snarare än att främja den. Mångtydighet lyftes därför fram som den främsta anledningen till missförstånd – något som till och med kunde orsaka krig.Filosofen John Locke yrkade på att matematik istället för vardagsspråk skulle användas för att beskriva världen. Matematiken kunde frigöra vetenskapsmannen från ordens bedräglighet, ”the Cheat of Words”, som han skriver. Och sedan dess kanske man kan säga att ordvitsen befunnit sig i ett visst nummerärt underläge. Talen fick ersatta, ja talet.Det här är något som slår igenom också i litteraturen. Det kan man se till exempel hos de brittiska romantikerna som, till skillnad från Shakespeares ordlekar, undviker tvetydigheter i ordval och syntax till förmån för ett tydligare, mindre konstlat och mer direkt tilltal.Och under 1800-talet kan man alltså till och med bli förolämpad av en ordvits.Men i en sådan värld, den värld vi fortfarande lever i, kan jag inte undgå att känna att något gått förlorat. Om allt ska uttryckas klart och tydligt, eller inte alls, om mångtydighet är något man föraktar eller suckar åt – vad händer då med allt som vi av olika anledningar inte kan, vill eller får uttrycka på ett entydigt vis?Förutom sina litterära poänger har ordvitsar historiskt inte sällan rört ämnen som det är svårt att tala om. Det kan handla om åsikter som man inte får säga rätt upp och ner, eftersom de är impopulära eller rentav olagliga, eller berör aktiviteter som det inte passar sig att tala om alltför naket och oblygt.Ett exempel från Cicero. Scenen är en rättegång. En åklagare lägger fram bevis för att Titus Annius Milo ska ha inväntat tidpunkten då Publius Clodius Pulcher lämnade sitt gods för att slå ihjäl honom.Cicero försvarar den anklagade mördaren. När man gång på gång frågar vid vilken tid Clodius ska ha blivit mördad svarar Cicero ”sero”.”Sero” betyder ”sent” på latin. Men det kan också betyda ”alltför sent”. Cicero svarar alltså att Clodius blev ihjälslagen sent på dagen. Men med hjälp av ordets mångtydighet kan han även ge uttryck åt en åsikt som kanske inte bör sägas rakt ut – att Clodius borde ha tagits av daga för länge sedan.Ja, Cicero är en dräpande försvarsadvokat. Nu menar jag så klart inte att det är bra att gå runt och önska livet ur folk. Men kanske finns det saker som man ändå måste kunna ventilera även om de är svåra att uttrycka utan omskrivning. Ordvitsen kan då utgöra en unik möjlighet att säga något utan att faktiskt säga det.I en tid där allt kan spelas in och spelas upp igen, verkar våra politiker – med vissa uppenbara undantag – bara bli mer och mer försiktiga med vad de säger. Tillsammans med sina pressekreterare printar de ner propra uttalanden som säger exakt så lite som de avser och som inte kan misstolkas av någon. Därefter viker de inte en tum från sitt manus. Klart och tydligt. Varken mer eller mindre. Men också intetsägande. Nej, i dag vimlar det kanske inte av politiker med Ciceros lärdom och elegans. Det är klart att man, mot en sådan fond, lätt kan vinna politiska framgångar med en motsatt mediestrategi för att – ursäkta – trump-eta ut sitt budskap.Humor och mångtydighet kan – också i allvarliga sammanhang – utgöra en nödvändig ventil. Hjälpa till att lätta på trycket. Och bli en politisk superkraft.Carl-Magnus Juliussonlitteraturvetare och kulturjournalist

Det tjugonde avsnittet av ”Har du inte läst den?” ägnas åt Sofokles 2500 år gamla nagelbitare om kungen som till sin stora förskräckelse upptäcker att han råkat döda sin far och äkta sin mor - helt i linje med en profetia som han å ena sidan försökt undkomma, å andra sidan inte riktigt verkar ta på allvar (för är orakel verkligen något att lyssna på?!). Hedvig funderar över människans eviga strävan efter att försöka ställa sig över sitt öde. Lydia frågar sig om man i grekisk tragedistil bör varna lite mer för hybris också i våra dagar. Och, med tanke på det barnafödande som pågått under denna bildningsresa långsamma men oförtrutna gång - är detta avsnitt måhända en mammapodd i förklädnad? Litteratur:  H.D.F Kitto: Greek Tragedy.  Sofokles: Kung Oidipus, översättning Jan Stolpe och Lars-Håkan Svensson (Ellerströms förlag) Musik av Linus Lahti. 

Om Thebe-trilogin av Sofokles

Kungaparet i Thebe får i en spådom veta att deras nyfödde son en dag skall döda sin far och äkta sin mor! Fasan inför detta får dem att sätta ut den lille Oidipus i vildmarken. Några herdar finner gossebarnet och lämnar honom att växa upp hos kung Polybos. Då Oidipus vuxit upp bestämmer han sig för att söka sitt egentliga ursprung. Vid ett besök hos oraklet i Delfi blir även han varse sitt förutspådda öde... Lyssna och ladda ner till och med 29 oktober 2021. Kung Oidipus av Sofokles. Översättning: Emil Zilliacus. Bearbetning: Bengt Ekerot. Medverkande: Jarl Kulle Oidipus, Birgitta Valberg Iokaste, Hans Strååt Kreon, Gunnar Olsson Siaren Teiresias, Hugo Björne Prästen, Allan Edwall Budbäraren, Olof Sandborg Herden, Ingvar Kjellson Tjänaren. Regi: Bengt Ekerot Från 1958.

Myten om kung Oidipus är en av de kändaste antika myterna någonsin – inte bara på grund av att han låg med sin mamma. Vi går igenom allt det du velat veta om Oidipus, men aldrig vågat fråga om.Musik: Etyd nr 1 (op. 25) i Ab-dur, ”Aeolian Harp / Shepherd Boy” av Frédéric Chopin framförd av Edward Neeman.Bild: ”The Blind Oedipus Commending his Children to the Gods” av Bénigne Gagneraux / Nationalmuseum/Wikimedia Commons See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Avsnitt 10: Idag babblar Anna, Karin och Lina om rage quits, de där gångerna vi slutat läsa-titta-lyssna i ilska och slängt saker tvärs över rummet. Håll i dig, för det blir hetsigt! Vi rantar ilsket om bland mycket annat romanen Catcher in the Rye, filmen The Notebook och Lars Noréns pjäs Blod. På slutet kommer vi fram till att det faktiskt är tillfredställande att sluta tvärt när något är dåligt, tråkigt, stötande eller bara inte-min-grej. Spoilers för romanerna The Catcher in the Rye, Den oändliga historien, The Dice Man, The Llama Parlour, filmen The Notebook samt pjäserna Blod och Kung Oidipus. Vill du veta mer eller kommentera det vi har pratat om? Besök gärna vår hemsida, där finns det länkar för varje avsnitt och mycket mer. Vi finns också på facebook, twitter och instagram. Eller så kan du mejla till nyasvarta@gmail.com Gillar du det vi gör? Skriv gärna en recension på facebook eller i din poddspelare. Du kan också stötta oss via Paypal. Länkar: "To Kill a Mockingbird" av Harper Leehttps://www.goodreads.com/book/show/2657.To_Kill_a_Mockingbird?from_search=true"Breakfast at Tiffany's" av Truman Capotehttps://www.goodreads.com/book/show/251688.Breakfast_at_Tiffany_s?ac=1&from_search=true"Räddaren i nöden/The Catcher in the Rye" av JD Salingerhttps://www.goodreads.com/book/show/5107.The_Catcher_in_the_Rye?from_search=true"Den oändliga historien" av Michael Endehttps://www.goodreads.com/book/show/27712.The_Neverending_Story?from_search=true"Den oändliga historien", filmhttps://www.imdb.com/title/tt0088323/?ref_=nv_sr_2"The Notebook", filmhttps://www.imdb.com/title/tt0332280/?ref_=nm_flmg_act_24Ryan Gosling, skådespelarehttps://www.imdb.com/name/nm0331516/?ref_=tt_ov_st_smRachel McAdams, skådespelarehttps://www.imdb.com/name/nm1046097/?ref_=tt_ov_st_sm"La La Land", filmhttps://www.imdb.com/title/tt3783958/?ref_=nv_sr_1Emma Stone, skådespelarehttps://www.imdb.com/name/nm1297015/?ref_=tt_ov_st_sm"The Dice Man" av Luke Rhineharthttps://www.goodreads.com/book/show/70912.The_Dice_Man?from_search=trueKathy Lette, författarehttps://www.goodreads.com/author/show/122511.Kathy_Lette"Foetal Attraction" av Kathy Lettehttps://www.goodreads.com/book/show/1382684.Foetal_Attraction"Mad Cows" av Kathy Lettehttps://www.goodreads.com/book/show/617731.Mad_Cows"The Llama Parlour" av Kathy Lettehttps://www.goodreads.com/book/show/617733.The_Llama_Parlour"The Wheel of Time"-serien av Robert Jordanhttps://www.goodreads.com/series/41526-the-wheel-of-time"Outlander"-serien av Diana Gabaldonhttps://www.goodreads.com/series/43943-outlander"The Dark Elf Trilogy" av RA Salvatore, huvudperson Drizzt Do'Urdenhttps://www.goodreads.com/series/49135-the-dark-elf-trilogyForgotten Realmshttps://en.wikipedia.org/wiki/Forgotten_RealmsBaldur's Gate, datorspelhttps://en.wikipedia.org/wiki/Baldur%27s_Gate"Outlander", tv-seriehttps://www.imdb.com/title/tt3006802/?ref_=nv_sr_1"Game of Thrones"-serien av George RR Martinhttps://www.goodreads.com/series/43790-a-song-of-ice-and-fireAnne McCaffrey, författarehttps://www.goodreads.com/author/show/26.Anne_McCaffrey"Pern"-serien av Anne MacCaffreyhttps://www.goodreads.com/series/50060-pern-publication-orderTodd McCaffrey, författarehttps://www.goodreads.com/author/show/1948907.Todd_McCaffrey"Frankenstein" spelades på Göteborgs stadsteater 1998-99, youtubeklipp (audio) Freddie Wadling sånghttps://www.youtube.com/watch?v=cyES8FKSsH4Freddie Wadlinghttps://sv.wikipedia.org/wiki/Freddie_WadlingGöteborgs dans och teaterfestival, återkommande vartannat århttps://www.gdtf.se/sv/"Blod", pjäs av Lars Norén, spelades på Hipp, Malmö stadsteater 1996https://www.malmostadsteater.se/arkiv/hipp-95-96/blod"Kung Oidipus", pjäs av Sofokleshttps://sv.wikipedia.org/wiki/Kung_Oidipus

Avsnitt 5: Karin, Anna och Lina tacklar den episka klassikern Aniara, och åsikterna går milt sagt isär. Stark läsupplevelse eller mest bara plågsamt? Mot slutet kommer vi överens om att språket är vackert men att ingen av oss tror att mänskligheten är riktigt så dödsdömd som Aniara ger sken av. Vi pratar också om youtube-kanalen Because Science, filmen Pride and Prejudice and Zombies, instagramkontona Boys with plants, jamies_jungle, plantingpink samt kitten_faces, och mycket annat. Från och med detta avsnitt kommer podden dubbelt så ofta - varje vecka istället för varannan. Spoilers för Aniara. Vill du veta mer eller kommentera det vi har pratat om? Länkar för varje avsnitt finns här. Vi finns också på facebook och på instagram. Eller så kan du mejla till nyasvarta@gmail.com Länkar: "Because Science", youtube-kanalhttps://www.youtube.com/channel/UCvG04Y09q0HExnIjdgaqcDQ"Pride and Prejudice and Zombies", filmhttps://www.imdb.com/title/tt1374989/"Pride and Prejudice", BBC-serie från 1995https://www.imdb.com/title/tt0112130/"Stolthet och fördom/Pride and Prejudice", bok av Jane Austenhttps://www.goodreads.com/book/show/1885.Pride_and_Prejudice"Pride and Prejudice and Zombies", bok av Seth Grahame-Smith (inte en kvinnlig författare som vi hävdade i podden.)https://www.goodreads.com/book/show/5899779-pride-and-prejudice-and-zombies?ac=1&from_search=true"Sense and Sensibility and Sea Monsters", bok av Ben H. Winters (inte skriven av samma författare som zombie-boken som vi hävdar i podden.)https://www.goodreads.com/book/show/6425725-sense-and-sensibility-and-sea-monstersBoys with plants, instagramkontohttps://www.instagram.com/boyswithplants/?hl=svjamies_jungle, instagramkonto https://www.instagram.com/jamies_jungle/?hl=svplantingpink, instagramkonto https://www.instagram.com/plantingpink/?hl=svkitten_faces, instagramkontohttps://www.instagram.com/kitten_faces/?hl=svArtikel om Aniara i Göteborgs-postenhttp://www.gp.se/kultur/kultur/aniara-upph%C3%B6r-aldrig-att-inspirera-1.8844Else Heartbreak, datorspel placerat i Aniaras världhttp://elseheartbreak.com/Aniara, operahttps://sv.wikipedia.org/wiki/Aniara_(opera)Sång ur Aniara som musikteater, Helen Sjöholm 2010https://www.youtube.com/watch?v=hIJC4MHmppEAniaragymnasiethttps://www.aniaragymnasiet.se/Bokhandeln Aniarahttp://www.bokhandelnaniara.se/Aniara, film med premiär i september 2018 (Uppdatering: sannolikt våren 2019 enligt Svenska Filminsitutet)https://sv.wikipedia.org/wiki/Aniara_(film)Povel Ramel, komiker med merahttps://sv.wikipedia.org/wiki/Povel_RamelSovjetunionens vätebombssprängningar, kärnvapenkapprustningenhttps://sv.wikipedia.org/wiki/K%C3%A4rnvapenkapprustning"Kung Oidipus", pläs av Sofokleshttps://sv.wikipedia.org/wiki/Kung_OidipusBlankvers, användes bland annat av Shakespeare (inte i de antika dramerna som Kung Oidipus som vi sade i podden)https://sv.wikipedia.org/wiki/BlankversJames Joyce, författarehttps://en.wikipedia.org/wiki/James_Joyce"Star Trek Voyager", tv-serie, finns på Netflixhttps://www.imdb.com/title/tt0112178/?ref_=nv_sr_1"Familjen Bra", pjäs av Joakim Pirinenhttps://www.colombine.se/pjasen/familjen-bra/Skräckfilmen med 'han från Terminator', "The Divide"https://www.imdb.com/title/tt1535616/?ref_=nm_flmg_act_30"Terminator", filmhttps://www.imdb.com/title/tt0088247/?ref_=nv_sr_4Iain M. Banks, bokserien "Culture" https://www.goodreads.com/series/49118-cultureÄkta Människor, tv-serie, finns på SVT Playhttps://www.imdb.com/title/tt2180271/?ref_=nv_sr_1Humans, tv-serie, finns på Amazon Primehttps://www.imdb.com/title/tt4122068/"Doctor Who", tv-serie, vissa säsonger finns på Netflix, fler finns på Amazon Primehttps://www.imdb.com/title/tt0436992/?ref_=nv_sr_1

Människans tillstånd pendlar mellan det som inte går att förstå och det som inte går att acceptera. Michael Azar spårar ödets, slumpens och rättvisans rörelser, från antiken till Philip Roth. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. (Spoilervarning för Philip Roths bok "Nemesis") Det finns en lång tanketradition som hävdar att det rättfärdiga livet utgör ett säkert värn mot ödets nyckfulla kast. När till exempel den svårt plågade Job beklagar sig över sin olycksaliga lott, svarar hans vänner att han måste ha gjort något som dragit på sig Guds vrede. Tänk efter!, säger de. När gick en oskyldig under, var gick en rättrådig förlorad?  De som plöjer ondska och sår ofärd, de får skörda det. Liknande resonemang finner vi hos Platon. I Sokrates försvarstal låter han sin mästare förklara  att det inte finns något ont för en god människa, varken i livet eller i döden. Mot sina belackare hänvisar Sokrates till en högre gudomlig rättvisa som inte bara försäkrar att dygden får sin lön, utan också att lasten får sitt straff. Några år hundra år senare uttrycker den stoiske kejsaren, Marcus Aurelius, samma känsla av upphöjdhet inför Fortunas nycker. Den rättfärdiga människan kan vara lugn, ty ödet tar inte hans liv ofullbordat. Grundtanken är att världen inte är styrd av slumpen, utan underkastad en evig moralisk ordning som garanterar att det finns en mening med, och en rättvisa i, allt som sker. Den som lyder moralens bud kan räkna med gudarnas omsorg. Den som bryter mot dem slår istället upp olyckans alla portar. I en sådan ändamålsenlig världsordning har människan i slutänden alltid sig själv att skylla för de olyckor som hon hemsöks av. När gick en oskyldig under, var gick en rättrådig förlorad? Jag tänker på denna livsåskådning när jag läser ett reportage från den lilla ö-nationen Östtimor där en viss folktro sägs göra gällande att landets krokodiler bara angriper onda människor. Förvåningen bland de troende är därför alltid lika stor när någon krokodil råkar slå sina käftar runt ett till synes oskyldigt barn. Ändå tar många gärna krokodilerna, betraktade som heliga förfäder, i försvar. Tänk efter!, säger de. När gick en oskyldig under? Var går en rättrådig förlorad!? I en sådan föreställningsvärld spelar det egentligen ingen roll hur mycket meningslöst lidande man än försöker påvisa, i form av till exempel svältkatastrofer, massakrer, barn som slukas av vilda djur eller drabbas av ebola. Svaret blir ändå att det som på ytan framstår som ohyggligt och orättvist ytterst bara är ett uttryck för en Högre Mening. Under det skenbart outhärdliga verkar gudomens mer eller mindre outgrundliga vilja. Mot denna tradition reser sig en helt annan verklighetsuppfattning som vi skulle kunna kalla för den tragiska livskonceptionen. I sin mest renodlade form ifrågasätter den alla former av gudomlig providens. Här är det tvärtom alltid fullt möjligt att de mest oskyldiga drabbas av de mest horribla av fasor, samtidigt som tyranner och seriemördare helt visst kan klara sig undan alla slags efterräkningar. Det är hos Aristoteles som begreppet tragedi får sin första mer systematiska behandling. I dramatikens värld kännetecknas tragedin av att den efterbildar händelser som väcker medlidande och fruktan. Medlidande  eftersom händelsen drabbar personer som, enligt Aristoteles, oförtjänt råkat i olycka. Fruktan  eftersom de drabbades öde likaväl kunde ha varit vårt eget. Aristoteles exemplifierar gärna med Sofokles dramer, dessa svåröverträffade studier över det fåfänga i människornas strävan. Nej, säger den grekiske tragöden, vi kan aldrig helt förstå de krafter som danar oss i det fördolda. Och åter nej, människan förmår aldrig överbrygga glappet mellan sina avsikter och resultatet av sina handlingar. I tragedin spelar det föga roll hur rent mjöl du har i påsen. Ibland kan det tvärtom vara just din renhet som leder dig mot undergången. Eftersom världen varken är god, rättvis eller förnuftig finns det inget sätt för människan att en gång för alla ta sitt öde i egna händer. Men denna tragiska livsuppfattning rymmer samtidigt en besvärande oklarhet. För vad betyder det egentligen att olyckan drabbar någon oförtjänt? Ta bara Sofokles mest berömda drama, Kung Oidipus, där en mycket svårgripbar dimension kastar nytt ljus över frågan det omedvetna. Dramats kärna ligger ju i att Oidipus trots allt bryter mot flera heliga lagar  först dödar han sin far, sedan äktar han sin mor  om än hela tiden utan att förstå att det är just detta han gör. I det ögonblick som siaren Teiresias slutligen låter kungen veta att den mördare du söker är du själv, uppdagas just den sanning som på samma gång placerar Oidipus i det outhärdliga och bekräftar den moraliska lagens outgrundliga räckvidd. [Freud] kunde aldrig helt övervinna sin misstanke att även förnuftstron vilade på ett fromt önsketänkande  Det är inte undra på att berättelsen kommit att inspirera det omedvetnas mest ihärdiga utforskare, Sigmund Freud. Historien om den arme svullfotens omedvetna brott griper enligt Freud tag i oss just eftersom Oidipus öde skulle kunna ha varit vårt eget, ty oraklet har också före vår födelse lagt samma förbannelse på oss som på honom. Enligt Freud blottar nämligen Sofokles saga hur det omedvetna driftslivet verkar som en utslagsgivande makt i allas våra öden. Så tänk efter en gång till! När gick egentligen en oskyldig under och var gick en rättrådig förlorad? Det säregna med Freud är att han å ena sidan betraktar Gud som en förtvivlad eufemism för den blinda slumpen, ett fantasmatiskt skydd som människan i sin hjälplöshet reser mot det övermäktiga ödet. Å andra sidan förstår han att det inte bara är religionen som i det outgrundligas namn håller den outhärdliga vanmakten på avstånd. Livet som sådant, säger Freud, rymmer helt enkelt alltför många smärtor och olösliga uppgifter för att uthärdas utan lindrande illusioner. Få av förnuftets förespråkare har visat sig lika tvivlande som Freud inför förnuftets faktiska möjligheter. Han kunde aldrig helt övervinna sin misstanke att även förnuftstron vilade på ett fromt önsketänkande drömmen att vetenskapen och förnuftet en dag skulle kunna betvinga det outgrundliga, avskaffa det gudomliga och slutgiltigt inrätta människans totala herravälde över ödet. När allt kommer omkring menade ju Freud att det mänskliga jaget inte ens var herre i sitt eget hus. Likt Sofokles placerar Philip Roth oss vid den mänskliga tillvarons lika outhärdliga som outgrundliga bråddjup. I den postfreudianska eran får ödets tragiska spel andra gestaltningar än i de klassiska tragedierna. I den amerikanske författaren Philip Roths roman, Nemesis, möter vi en lågmäld skildring av det sätt på vilket slumpen och döden förenar sig för att krossa den förträfflige fritidsledaren Bucky Cantor. Berättelsen börjar med att stadens judiska skolbarn börjar falla offer, en efter en, för ett våldsamt polioutbrott sommaren 1944. Den oförvitlige Bucky låter sig varken lamslås eller dras med i den allmänna hysterin. Istället kämpar han med alla sina krafter för att låta förnuftet råda och hålla hoppet levande. Det är en bitter kamp mot en övermäktig fiende och snart väntar också det brutala omslaget från mod till förtvivlan, från hopp till nederlag och från liv till död. Det visar sig nämligen att Bucky själv helt symptomfri och därigenom, naturligtvis, helt omedvetet råkat bära smittan vidare i sin egen kropp. Den fiende han bekämpat visar sig nu vara han själv. Likt Sofokles placerar Philip Roth oss vid den mänskliga tillvarons lika outhärdliga som outgrundliga bråddjup. Och likt Oidipus tvingas Bucky rasa mot sitt oblida öde när allt fler barn i hans närhet drabbas av förlamning och plågsam död. Det är den moderna tragedin i ett nötskal: i en värld utan gudomlig nåd måste Bucky tillbringa sina dagar med att hudflänga sig själv för ett brott som endast han själv kan avgöra om han begått. Michael Azar, professor i idé- och lärdomshistoria   Litteratur Philip Roth: Nemesis (Random House, 2011 [2010]); svensk översättning: Nancy Westman, Albert Bonniers förlag, 2015. Krokodilerna i Östtimor skördar dödsoffer men får inte dödas." Henrik Brandão Jönsson, Dagens nyheter, 21/4-2018

Sofokles tragedi "Kung Oidipus" har fascinerat sedan den sattes upp omkring år 429 före Kristus. Johan Tralau tror att intresset beror på ett problem som vi fortfarande tampas med. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Kung Oidipus lever. Sofokles mest berömda tragedi spelas och läses år efter år och 2017 utkom en ny översättning av Jan Stolpe och Lars-Håkan Svensson. Berättelsen om en man som helt ovetande råkar döda sin far och gifta sig och få barn med sin egen mor anses uppenbarligen aktuell och relevant i vår tid. Jag tror att skälet till dess långa liv och dess fascination under två och ett halvt årtusende är att pjäsen sätter fingret i ett sår, i ett principiellt moraliskt problem som vi inte är klara med. Den handlar om en besvärande fråga om ansvar. i dag skulle vi ju konstatera att en person som har begått dessa brott under dessa omständigheter inte är ansvarig i moralisk mening.   Kung Oidipus anses ha skrivits och producerats under den förra delen av 420-talet före Kristus. Den grekiske filosofen Aristoteles, som verkade under århundradet efter Sofokles, betraktade detta drama som den mest fulländade tragedin. Frågan är varför. Historien själv är ju faktiskt mycket osannolik att en person som spädbarn skulle lämnas i vildmarken för att dö och råka bli räddad, för att senare råka slå ihjäl sin biologiske far och gifta sig med sin mor, med vilken han dessutom råkar få hela fyra barn, ja, ni hör ju, det är, ska vi säga, inte så realistiskt. Och ännu värre: hela frågeställningen verkar inaktuell. När Oidipus förstår sanningen om sin härkomst sticker han ut sina ögon en ganska obehaglig scen eftersom han inte står ut med att se världen. Men i dag skulle vi ju konstatera att en person som har begått dessa brott under dessa omständigheter inte är ansvarig i moralisk mening. Oidipus straffas för något som han inte hade för avsikt att göra, och som han inte heller kunde förutse. Och en modern, i någon mening, förståelse av straff förutsätter väl någon typ av ansvar som inte alls verkar finnas i Oidipus fall. Han hade inte intentionen att bli fadermördare eller att begå incest, och han kunde rimligen heller inte förutse det. Så detta ser ut som ett annat kapitel av avsiktens historia, inte det som vi lever i. För ett grekiskt samhälle var det avgörande att Oidipus är befläckad, smutsig, och att han själv befläckar andra. När Oidipus bestämmer straffet för den ännu okände mördare, som senare visar sig vara han själv, heter det här i Stolpes och Svenssons översättning:   Av ingen får han tilltalas, av ingen tas emot. Han utesluts från all gemenskap bön och offer och från heligt vatten som har vigts. Han måste hållas borta från vartenda hus. Vi har ju alla drabbats av befläckelse Vi möter här en religiös föreställning om besmutsning, en idé om hur staten och kulten hör samman, och hur båda hotas när en medlem i gemenskapen är en källa till orenhet. Mycket omodernt, allt detta, och kanske inaktuellt. Det heter ibland att konstverk från andra epoker måste göras aktuella eller relevanta för oss. Men den sortens krav bör inte bli ett imperialistiskt anspråk på att alla tidsåldrar eller kulturer måste spegla våra egna idéer, eller de idéer som någon kulturpotentat anser att vi måste ha. I stället kan detta annorlunda hjälpa oss att förstå ett principiellt problem bättre ett filosofiskt, moraliskt, juridiskt och politiskt sådant.   Det sägs ofta att grekerna inte hade någon föreställning om individuellt ansvar. En person kunde bestraffas för andras missdåd, eller för befläckelse som man har råkat ut för. Men redan tidigt finns tecken på att man i grekiska samhällen började uppfatta detta som orättvist. Den athenske statsmannen och poeten Solon, som verkade under 600- och 500-talen f Kr, säger på ett ställe att en brottslings avkomma kan straffas av guden. Och intressant nog använder Solon ordet anaitioi, inte ansvariga, om dessa personer, från termen aitia, som betyder orsak, skäl och ansvar. De efterkommande som straffas för sina föräldrars brott är alltså anaitioi de är oskyldiga. Här händer uppenbarligen något viktigt i grekisk religion och politik: krypande underjordiskt utvecklas en känsla av att den gamla föreställningen om bestraffning är orättfärdig, och att individuellt ansvar måste spela roll i en bedömning om en person bör straffas eller inte. Redan hos Homeros finns enskilda ställen där vi får höra sådana idéer antydas. Senare, i den grekiska dramatiken, kan vi höra ganska radikala formuleringar av dessa nyare idéer. I Euripides Cyklopen, från den senare delen av 400-talet, säger Odysseus under sin plågsamma resa hem från det trojanska kriget att detta krig var En guds verk; ingen dödlig skyller jag för det. Det ord som jag här har översatt som skyller är aiti, just att anklaga, som återigen har med aitia att göra, orsak och ansvar. Den lilla versen speglar en intressant historisk utveckling. Många har befläckats av död, många har utfört blodiga handlingar ändå hör vi här att en person som har fått lida av sådana handlingar i någon mening frikänner de personer som har begått dem, då ju kriget enligt myten var ett resultat av de olympiska gudarnas ränker. Här ser vi en fascinerande idé om individuellt ansvar. Grekernas föreställningar om skuld är därför i rörelse. Tanken på befläckelse, som en person kan göras ansvarig för även om han eller hon inte har något ansvar för det i egentlig mening, lever kvar även i denna tid, bredvid en mycket annorlunda idé om individuellt ansvar. Ändå görs man alltså under vissa omständigheter ansvarig för sådant som man inte är ansvarig för. Och den som efter att ha sett detta återvänder till vår egen tids rättssystem och institutioner kommer att upptäcka att inte heller dessa grundar sig i någon självklar tanke om individers ansvar. En regeringschef är ansvarig när statsråd eller tjänstemän gör sig skyldiga till lagbrott eller missbedömningar, och detta gäller även om regeringschefen själv inte rimligen kan ha avsett eller förutsett dessa överträdelser. På samma sätt är en styrelse ansvarig för oegentligheter som sker i ett bolag eller en organisation också i de fall då styrelsens ledamöter inte kan förväntas ha tillräckligt mycket insyn för att upptäcka dessa. Föräldrar görs i hög grad ansvariga för sina minderåriga barn. Och medborgare i alla stater ansvarar på ett mycket konkret sätt för sina och sina förfäders handlingar en statsskuld kan man inte avsäga sig med hänvisning till att den föregående generationen har handlat oklokt och att de oskyldiga efterkommande inte ska hållas ansvariga för statens skuld. I alla dessa, mycket levande, mycket handgripliga fall kan personer göras ansvariga för, ja även bestraffas för sådant som de själva i snäv mening inte är individuellt ansvariga för. De har inte haft någon intention att handla felaktigt, inte heller har de kunnat förutse det som har gjorts. Ändå görs man alltså under vissa omständigheter ansvarig för sådant som man inte är ansvarig för. Språket revolterar här mot spänningen mellan dessa idéer: att göras ansvarig för det som man inte är ansvarig för. Men sådana är familjer, nationer och stater. De är större än bara individer. Det vore moralpsykologiskt absurt om Oidipus inte skulle reagera med fasa på insikten att den man som han har dödat var hans far, och kvinnan han har gift sig med hans mor. Och han hålls i en mening ansvarig. Han gör sig blind på grund av något som han inte har kunnat förutse, för han har del av en förbannelse och en befläckelse som han inte kan göra något åt. Också i Sofokles värld, också i det Athen som debatterade och stred med den principiella diskussionens hela blodiga allvar, var detta i en mening orättvist. Även där var det motsättningsrika förhållandet mellan individuellt ansvar och ansvar i en helt annan mening en del av rätten. Det är alldeles säkert en märklig sak i den grekiska kulturen. Ändå har vi skäl att söka efter och återupptäcka den märkligheten också i vår egen. Johan Tralau, professor i statsvetenskap   Litteratur Sofokles: Kung Oidipus. Översättning av Jan Stolpe och Lars-Håkan Svensson. Ellerströms, 2017.

En föreläsning av Hans Ruin, professor i filosofi vid Södertörns högskola. Han berättar om den grekiska tragedin, med fokus på Sofokles och Oidipus. Olika tolkningar av dramat presenteras, bland annat Sigmund Freuds och Friedrich Nietzsches perspektiv. Föreläsningen kan ses som en längre introduktion till föreställningen som följer, men kan även följas separat. Presentatör: chefdramaturg Magnus Florin. Maria Salomaa läser ur Oidipus. I samarbete med Södertörns Högskola.

Det kallas ibland teaterkonstens vagga, det antika grekiska drama som växte fram i Grekland kring 400-talet före Kristus. Flera av de tragedier och komedier som då spelades inför storpublik på teaterfestivaler spelas idag fortfarande på teaterscenerna, som Sofokles "Kung Oidipus" och Euripides "Medea". Och då har vi inte ens börjat tala om det inflytande som tragedin haft på det västerländska tänkandet och litteraturen, liksom hur vi tycker att riktig djupt känd olycka ska uttryckas på scen och bioduk. Men vad betyder egentligen ordet tragedi? Hur såg teaterfestivalerna ut? Vad handlar de mest kända tragedierna om? Och slutar de alltid olyckligt? Gäster i studion är Lars Nordgren, fil. dr i antik grekiska vid Stockholms universitet, och Cecilia Sjöholm, professor i estetik vid Södertörns högskola och författare till boken The Antigone Complex (2004). Bildningspodden – en podcast för vetgiriga – produceras av Magnus Bremmer och Klas Ekman för Humanistiska fakulteten vid Stockholms universitetet. Inspelningstekniker är Henrik Nordgren.

I årets första avsnitt av Skogarna talar vi om våld, ett ämne som är äldre än litteraturen själv. Redan i de äldsta bevarade skrifterna från sumeriska riket var dråp och blodtörstiga gudar en grundläggande komponent och allt sedan dess har litteraturhistorien fyllts till brädden av lidande och ond bråd död. Vi diskuterar bland annat varför så många konstnärer har vältrat sig i Jesus lidande på korset, att den nakna döda kvinnan har blivit vardagsmat i populärkulturens deckare och hur man som barn alltid fängslades mest av de grymmaste sagorna – till exempel när Vargen slukar Rödluvan och sedan får magen uppsprättad. Vissa nyckelvåldsscener minns väl de flesta – som när Gollum biter av Frodos finger i slutskedet i Ringen-trilogin, den avskurna hälsenan i Stephen King-klassikern Jurtjyrkogården, och när Kung Oidipus sticker ut sina ögon med ett bältesspänne. Vår utgångspunkt är som vanligt våra personliga favoriter – Andrea berättar om sin tonårsfascination för Fight Club och det förlösande våldet och Martin läser ur Joyce Carol Oates poetiska våldsskildring Foxfire, om ett tjejgäng på femtiotalet som gör motstånd mot den patriarkala kulturen. Det visar sig snabbt att våld inte alltid är fruktansvärt, utan ibland även vackert ... Men vi måste faktiskt utfärda en varning här. Läsningarna skildrar våld och en av dem är särskilt brutal och ingenting för vekmagade (Andrea var nära att gå ut ur studion!). Detta klassiska verk av Markis de Sade betraktas allmänt som en av litteraturhistorien allra vidrigaste – så lyssna på egen risk. Du har nu blivit varnad. Välkommen.