Podcasts about litteraturens

Den väntande kvinnan har inte alltid varit en stereotyp. Och väntan kan vara värdefull, inte minst i en kreativ process. Karin Brygger reflekterar kring litteraturens väntande kvinnor. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Mina starkaste barndomsminnen av väntan handlar om en far som inte kom. Eller kom för sent. Inte tio minuter, men kanske en timma, två timmar, en dag, en vecka. Jag minns en sommardag när jag stod på trottoaren utanför mitt och mammas hyreshus, med min väska. Pappa hade, trodde jag, kommit hem från någonstans långt bort och skulle hämta mig för en sommarvistelse. Jag stod i sommarens ljus. Väntade. Men pappa kom aldrig och jag fick till slut gå tillbaka in och bekänna min övergivenhet för mamma.Men väntan behöver inte vara en död erfarenhet. Ur den stiger det vi ännu inte vet fram. Väntan är därmed som lyssnandet, en förutsättning för ny kunskap. Om vad? Tid? Om jaget? En annan människa? Eller kanske om hårt fästa föreställningar om vad en väntande kvinna är?Sedan något halvsekel har kvinnan som väntar på en man blivit en stereotyp man ser på med beklagande blick. Men hon har inte alltid betraktats så. Se på Penelope, som väntade på Odysseus i tjugo år. Väntan utarmar inte hennes gestalt. Som karaktär byggs hon tvärtom upp genom sin hängivenhet. Förlöjligandet av den väntande kvinnan kan med det i bakhuvudet ses som ett slags utsuddande av nyanserna i relationen mellan väntan och frånvaro. Kvinnans svar på frånvaro beskrivs som passivt, medan orsaken – den försvunna mannen – skildras som aktiv frihet. Och med ens har vi glömt att en vuxen kvinna har förutsättningarna för att själv definiera vad hennes väntan innebär.Simone Weils nästintill sakrala påminnelse om att de som inte upplever avstånd, faktiskt inte heller är åtskilda säger något om vad det betyder att vänta. Oavsett smärtan det kan medföra att vänta så är det älskande tillstånd som är väntans förutsättning ett priviligierat tillstånd.Romaner och dikter med väntan i centrum skildrar ofta väntan som en kombination av förtrollad leda och vidgad erfarenhet. Den koncentrerade ensamheten ger upphov till existentiell kunskap. Inte sällan är den början på en konstnärlig process. Men väntan kan förstås vara både en startpunkt för skrivande och enformig leda. Poeten Debora Vogel skriver i dikten Trötthet om hur tiden förvrängs: ”Räkna inte år. /Det finns bara dagar”.Det är i dikten åter den femtonde dagen i månaden – många ”den femtonde” har redan kommit och gått. Många gånger har äppelträden blommat och blivit gula. För henne finns nu bara en enda dag, och den kommer tillbaka tusen gånger.Det repetitiva står i centrum för Vogels poetik men för den noggranna läsaren är det ändå lätt att upptäcka hur den väntande blicken framtvingar nya dimensioner ur gatorna där dikterna utspelar sig. Det är inte bara en enda dag, som träder fram ur det stora havet av tid. Tvärtom! Fram träder den ena färggranna dagen efter den andra. Tristessen ger näring åt ett för tiden radikalt och nytt poetiskt bildspråk. Och ibland kommer han faktiskt, om det nu är en han, som diktjaget söker: ”Det var inte en gul dag, då allt står på spel/ inte heller en blå kväll, då man är utom sig av väntan - / när du kom till mig- /utan en grå eftermiddag/ mellan två tryckande eftermiddagar”.Debora Vogel föddes 1900 i staden Burshtyn, i nuvarande Ukraina i en judisk familj. Det mesta av brevväxlingen med författaren Bruno Schulz, som hon inte gifte sig med eftersom hennes mor avvärjde den kärleken, är förstörd. Ändå faller det sig lätt att undra om dikternas väntan handlar om honom. De flesta utspelar sig på gatorna och de två brukade promenera.En samtida beteendeterapeut skulle säkert gett vogel rådet att släppa taget och ”börja leva”, övertygad om att detta ”leva” inte finns inuti människan och inte heller i skrivandet, utan bara handlar om vad vi gör eller inte gör. Kanske hade det rådet gjort Fogel lyckligare. Men det skulle ha omintetgjort en del av hennes starkaste poesi. Identitet och skrivande är sammantvinnat och skrivande en praktik som alltid riktar sig mot något eller något, utanför det egna jaget.1942 sköts Debora Vogel brutalt till döds i Lvivs ghetto. Två år senare föds en annan kvinna som skildrat väntan. Det är 2022 års nobelpristagare Annie Ernaux. Också hon fyller sina papper med bågnande begär bundet i väntan. Från vogels poetik, som drivs av ”det statiskas mobilitet”, det vill säga av en leda som blir levande, är det faktiskt inte så långt till den fusion av besatthet och väntan som Ernaux levandegör i boken Sinnenas tid.Ernaux väntar på den ryske diplomat som var hennes älskare i ett och ett halvt år. Under denna tid ockuperar han, och hennes väntan på honom, Ernauxs hela varelse. ”Sen september förra året har jag inte gjort annat än väntat på en man: att han ska ringa mig eller komma till mig.”Där Vogel skriver fram hur världen utanför gestaltar sig medan hon väntar, undersöker Ernaux vad den sexuella passionen gör med hennes eget liv. Allt förtrollas. Därvidlag är de två författarna lika: väntan visar dem vad de förut inte visste. Kroppens hetta och leda fungerar som ett framkallningsbad. Ur det osynliga sköljs det synliga fram och måhända är det inte mannen de ser, men något vad han gjorde med den väntande. Vad som uppstått är ett tänkande.Gemensamt för de väntande är dessutom att de börjar mäta tiden på nya sätt. Som Ernaux uttrycker det: plötsligt mäter hon den med hela sin kropp. Vad är det om inte en upptäckt av att kroppen är alltings mått. Och att det måttet inte är hugget i sten.Det är förvisso möjligt att väntan gör en människa galen. Men det är också möjligt att det är passionen som gör det. Det verkligt intressanta med detta står ändå fram: det är bättre där, i galenskapen och ledan, än det skulle vara om jaget slutade vänta.När jag betraktar dessa kvinnors passion och väntan som källan till så mycket mer än en bild av en passiv kropp, minns jag plötsligt att både Ernaux och ännu en passionerad kvinna, Marguerite Duras, ständigt återvänder till sina passioner för att skriva om dem på nytt. Vad har hänt? Jo, tiden har åter verkat. I Se perdre skriver Ernaux ut hela sin dagbok om tiden med den ryske älskaren. När Duras sent i livet får veta att den kinesiska älskare hon skildrar i romanen Älskaren dött skriver hon helt sonika ännu en bok: Älskaren från norra Kina.I Ernauxs förord till dagboken beskrivs hur den ryske älskaren förkroppsligade den universella principen om begär, död och skrivande. Duras menar att återvändandet till berättelsen gör henne till romanförfattare igen. Litteraturens väntande kvinnor motsäger således tanken på att tid skulle sakna värde om den tillbringas i väntan. Den väntande kvinnan hos Vogel och hos Ernaux mister inte sin subjektivitet. Hon bygger upp kunskap om både den värld hon vistas i - och om sig själv. Väntan som upptäcksresa, helt enkelt.Karin Brygger är poet, författare och adjunkt i Medier, estetik och berättande

Författarna, Malin Persson Giolito och Agnes Lidbeck, samtalar med Advokatsamfundets generalsekreterare Mia Edwall Insulander - som nyligen gett ut sin romandebut ”Tvisten” - om bland annat:  Sina senaste böcker; novellsamlingen "Motiv" respektive romanen "All min kärlek" När en framtidsdystopi med övervakning och skamlösa politiska utspel plötsligt påminner om samtiden Hur "Flickan med svavelstickorna" till sist fick ett lyckligt slut Vilka böcker de är allra malligast över Varför vi bör ta berättelser på större allvar  Huruvida ett debattutspel i DN är mer effektivt än romaner för att påverka samhället Det bästa sättet för att skaffa sig skrivkramp  Hur man finner tid för skrivande - och om det är ett osympatiskt drag att hellre umgås med romankaraktärer än vänner.   Till sist: Lästips! (den bok Malin Persson Giolito pratar om i podden är "Writers and Lovers" av Lily King). Samtalet leds av Willy Silberstein.

På sitt eget sätt berättar vart och ett av de fyra evangelierna historien om Jesus. Många författare har lockats att fylla igen luckorna, men Mattias Hagberg tycker de står sig slätt mot originalen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-12-23.”Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judéen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.”Lukas berättelse om Jesu födelse – med krubban, herdarna och Herrens ängel – är förmodligen den mest lästa och mest kända delen av de fyra evangelierna i Nya Testamentet. Det är synd. För julevangeliet är trist och konstlöst i förhållande till berättelserna i övrigt. Det är som att läsa en medioker upptakt till en fantastisk bok.Nej, ska man läsa om Jesus kan man gott hoppa över den storvulna inledningen och gå direkt på den egentliga storyn, den som börjar med att Jesus söker upp Johannes döparen.Själv har jag ofta återvänt till texterna i de fyra evangelierna. Jag har läst, och jag har läst om. Inte för att jag är troende – det är jag inte – utan för att det är så bra litteratur. Ja, faktiskt något av det bästa jag läst.Framför allt tycker jag om att läsa evangelierna tillsammans, som ett enda polyfont verk.Mängder med författare har inspirerats av dessa texter och gjort sina egna tolkningar och vidareutvecklingar. Här finns romaner av så vitt skilda författare som Norman Mailer och Marianne Fredriksson.Och det kommer hela tiden nya romaner. Ofta intressanta och tankeväckande, men de lever sällan upp till originalen. För det mesta är de bara bleka kopior.För mig är förklaringen enkel. De fyra evangelierna är fulla av luckor och motsägelser. De talar ofta mot varandra och mot sig själva. Markus säger en sak, Lukas en annan. Johannes har ett anslag, Matteus ett annat.Men romanförfattarna som inspirerats av evangelierna försöker ofta täcka över dessa brister. ”Människosonen” av Lennart Hagerfors från 2017 kan fungera som exempel. Han har tagit fasta på det långa tomrum som finns i evangelierna mellan Jesus barndom och tidpunkten när Jesus framträder och börjar förkunna. Han har skrivit en vacker och inkännande roman om en ung man som söker efter mening. Men i samma stund som han fyller tomrummet med ord tar han också död på något av styrkan och spänningen i berättelsen om Jesus. Det oklara och tolkningsbara får sin förklaring. Mysteriet är inte längre ett mysterium.Jag tror att det är så här: Litteraturens styrka ligger i dess öppenhet. Texter som berör är texter som skaver och bråkar, som lämnar fältet fritt för läsaren.Eller annorlunda uttryckt: En text som svarar på läsarens alla frågor är alltid en död text.Författaren Lotta Lotass skrev en fin essä om det där i tidskriften ”Glänta” 1998. Enligt henne måste en text vara öppen för olika slags läsningar för att räknas som litteratur. Allt annat är information. I essän använde hon ord och begrepp som brus, tvetydighet och entropi för att förklara vad hon menade. Och hon skrev: ”Texten produceras genom de skillnader som finns inskriva i den.”Det är symptomatiskt att Lotta Lotass är en av få som lyckats skriva en roman som tar avstamp i evangelierna men som ändå lyckas behålla något av den ursprungliga tvetydigheten. I ”Konungarnas tillbedjan” målar hon en poetisk och dunkel bild av de vise männens färd under julens stjärna.Samtidigt finns det så klart en gräns för hur mycket motsägelser och luckor en text tål. Litteratur helt utan begräsningar blir bara brus.Evangelierna är inget undantag.Trots alla sina motsägelser och luckor har de faktiskt en tydlig struktur – en story om man så vill. Och inte vilken story som helst, utan uppenbarligen en berättelse som burit i två tusen år.Historien om Jesus är fascinerande. Särskilt om man försöker skaka av sig en del av kristendomens alla överlagringar och läser texterna med ett öppet sinne.Dramaturgin är enkel. I trettioårsåldern framträder Jesus som predikant, helbrägdagörare och exorcist. Han driver runt på landsbygden; förkunnar tidens slut, driver ut onda andar och utför underverk. Han samlar stora skaror av följare och lärjungar. Men han kommer också i konflikt med sin omgivning. Han provocerar och utmanar skriftlärda och präster. Snabbt trissas konflikten upp och kulminerar under påskfirandet i Jerusalem. Prästerskapet ser till att Jesus grips, döms och utlämnas till romarna. Han torteras och korsfästs. Dör. Men återuppstår.Precis som i alla andra berättelser är konflikten central. Det är kring den allting snurrar.Jesus är en revoltör. Han utmanar. Omkullkastar.Ta bara intåget i Jerusalem. Scenen är karnevalisk och burlesk. En fattig träarbetare från en okänd avkrok som kommer ridande på en åsna och hälsas som en kung.Eller ta hans predikningar där han allt som oftast påpekar att den rådande ordningen skall ställas på huvudet. De sista ska bli de första. De utstötta ska bli de mäktigaste. Guds rike tillhör tullindrivarna och de prostituerade – inte prästerna och de rättfärdiga.– Saliga ni som är fattiga, er tillhör Guds rike. Saliga ni som hungrar nu, ni ska få äta er mätta, utropar han i Lukas evangelium.Ja, listan med Jesusord som utmanar kan lätt göras lång.– Den som vill vara stor bland er skall vara den andres tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara de andras slav.– Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.– Värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden så vänd också den andra mot honom. Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också.– Älska era fiender och be för dem som förföljer er.Men det är inte bara ord riktade mot makten. Nej, även den lilla ordningen vill Jesus krossa:– Tro inte att jag kommit med fred till jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd. Ty jag har kommit för att ställa en man mot hans far, en dotter mot hennes mor, en sonhustru mot hennes svärfar, och mannens husfolk skall bli hans fiender.Allt kulminerar så klart med korsfästelsen. Det är svårt att tänka sig en mer utmanande tanke: Den allsmäktige Guden som ett maktlöst offer, mördad som en simpel brottsling.Som litterär konstruktion är korsfästelsen svindlande.Ibland tänker jag på evangelierna som de optimala motberättelsena, såväl innehållsmässigt som stilistiskt. Tillsammans bildar de en utmanande textmassa som ställer mycket, för att inte säga allt, på ända. Detta är text som brusar och bråkar, som provocerar tanken.Kan man önska sig mer av litteraturen? Nej, jag tror inte det.Mattias Hagberg, författare

Jon Fosse har vunnet nobelprisen og en ny bok foreslår blant annet maskespill som løsningen på kritikkens utfordringer i vår tid. Vi spør hvilke ulike måter både litteraturkritikken og litteraturen kan være politisk på, og om litteraturen egentlig er noen god form for politiske budskap. Erik kårer også hvilke nordmenn som har vært nærmest å få nobelprisen i litteratur, uten å motta den. I Hagesalongen diskuterer Erlend Liisberg og Erik Bjerck Hagen tidens litteraturdebatter, aktuelle bøker og andre hendelser i landets litterære liv. Salonggjester er stortingspolitiker og Kafka-ekspert Sofie Marhaug og litteraturprofessor Eirik Vassenden.

Iris Murdoch var både en framstående författare och filosof. Lyra Koli ser hur hennes romaner visar att både konsten och moralen handlar om att upptäcka världen genom kärlek. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2019-02-20.Det talas inte mycket om moral i den svenska litteraturvärlden. Ordet verkar, som författaren Tova Gerge påstått ha blivit ”negativt laddat”. Istället hör man ibland omdömet ”moraliserande”, ett skällsord som belyser hur man kommit att betrakta moral: som förenklande domslut som talar om för andra hur de ska tänka.för att litteraturen ska kunna vara realistisk måste den också vara moralisk.Inte, som den irländska författaren och filosofen Iris Murdoch beskrivit det, som ljuset i vilket vi ser allting. För henne är moral det som får verkligheten att framträda. Våra personligheter, våra livssituationer och våra världsuppfattningar är redan genomdränkta av moral. Också våra mest oskyldiga formuleringar och tonlägen är laddade med värden.Skrivande är med andra ord oundvikligen en moralisk aktivitet; inte minst karaktärsgestaltning. Så snart man lär känna någon på riktigt, säger Murdoch, inser man nämligen att människor är ”väldigt, väldigt underliga.” Vi uppfattar varandra genom ett virrvarr av projicerade fantasier och individuella egenheter. På det viset kan romanformen närma sig verkligheten: inte som en faktabaserad återgivning utan som en avspegling av människans röriga komplexitet.Men för att litteraturen ska kunna vara realistisk måste den också vara moralisk. Murdoch går ännu längre än så: ”Konst och moral är”, skriver hon, ”med vissa förbehåll […] ett. Deras essens är densamma. Essensen av de båda är kärlek. Kärlek är den oerhört svåra insikten att något annat än en själv är verkligt. Kärlek, och därmed även konst och moral, är upptäckten av verklighet.”Kärlek är med andra ord det som får verkligheten att framträda. Kärlek är själva metoden för kunskap; den känsloladdade insikt som kan få jaget att rikta sig ut ur sig självt. Eftersom vi, enligt Murdoch, framlever största delen av våra liv inuti bekväma, egocentriska illusioner kan det krävas en våldsam chock för att upptäcka att något annat är verkligt.Chockad blir till exempel hennes romankaraktär Charles Arrowby i ”Havet, havet” när han stöter på sin förlorade barndomskärlek Hartley i en liten kustby. ”Jag begriper inte varför jag inte bara slogs till marken; uppenbarelsen var, i dess första ögonblick, så fruktansvärd. Jag fattade den först – varför vet jag inte riktigt – på det här sättet, inte som något ovälkommet eller fasansfullt, men som om det omöjliga hade blivit verkligt, som en inblick i det ofattbara med världens undergång. ”Men chocken, uppvaknandet ur den självcentrerade slummern, leder inte nödvändigtvis till att man blir en god människa. Charles Arrowby går från storhetsvansinnig välvilja, via svartsjuka, till ett maniskt, auktoritärt kontrollbehov.Kärleken, insikten om en annan människas skiftande, variationsrika, outgrundliga verklighet, driver honom att likt berättarjaget i På spaning efter den tid som flytt spärra in sin älskade i sitt hem. Det för dem knappast närmare: “[Hartley] höll sig dold i sitt rum som ett sjukt djur. Jag låste hennes dörr för den händelse att hon skulle gå och dränka sig, jag lät henne inte få ljus och tändstickor för den händelse att hon skulle bränna ihjäl sig. Jag fruktade varje stund för hennes trygghet och hennes välbefinnande, och ändå vågade jag inte vara tillsammans med henne hela tiden eller ens det mesta av tiden, jag visste i själva verket inte hur jag över huvud taget skulle kunna vara med henne.” Han är plågsamt medveten om hennes existens, men har ingen aning om hur han borde bete sig.Verkligheten är med andra ord svårhanterlig, skrämmande och obekväm. När vi upptäcker den upptäcker vi ett virrvarr, en muddle. Illusionerna av kunskap och kontroll framstod ofta som mer klarsynta. Kärleken får oss att fatta hur otillräckliga de varit, men erbjuder oss inte nödvändigtvis någon annan utväg. Skrivandet blir ett sätt att älska världen som man älskar en annan människI Platons ”Gästabudet” beskrivs Eros (kärlekens) tillblivelse såhär: på en fest dit Penia (bristen) inte var inbjuden, somnade Poros (överflödet) i gräset efter att ha druckit för mycket. Penia våldtog honom, och gjorde sig gravid med sonen Eros. Kärleken är alltså bristen och överflödets illegitima barn, en knepig trickster men också en visdomsälskare (filosof), som alltid befinner sig mitt emellan sanning och lögn.På ett liknande vis talar Murdoch, självutnämnd nyplatonist, om konstens dubbla karaktär som verklighetsuppenbarelse och bedrägeri. Platon hade på vissa sätt rätt i att vilja utesluta poeterna från sin filosofistat, skriver hon. Det finns en njutning inblandad som är suspekt. Konsten kan presentera en förvirrande, självmotstridig värld som om den hängde samman, utan att tillhandahålla någon förklaring.När Morgan, i Murdochs roman ”Hök och duvor” blickar tillbaka på sin besatta förälskelse tycker hon sig ha fått en uppenbarelse av något ”som hade verkat som en djup sanning. Det hade varit som att få en mystisk vision rakt in i verklighetens hjärta, som om hon utlovats universums hemlighet och sedan, med hela känslan av innebörd och ändamålsenlighet intakt, bli visad ett förmultnande hönsskelett som låg där i en mörk vrå, täckt av damm och smuts.Form, säger Murdoch på flera ställen, är kärlekens och konstens största tröst och frestelse. Förmågan att som Morgan behålla hela känslan av ändamålsenlighet, och samtidigt se den ruttnande verkligheten för vad den är, kräver både form och motstånd mot form. ”Det som gör tragisk konst så rubbande”, skriver Murdoch, ”är att den sammanhängande formen är kombinerad med något, mänskliga individers specifika vara och öden, som trotsar form.” Det ekar av Adornos beskrivning av konstverket som ”det evigt brutna löftet om lycka”.Något händer i konst som gör misslyckandet till något annat än ett misslyckande. Verket erbjuder en spegling av verkligheten, som låter allt som är brutet och rörigt finnas utan att ordnas upp. Skrivandet blir ett sätt att älska världen som man älskar en annan människa – som störst när man slutar projicera och står ut med att möta den andra som den är.I slutet av Murdochs roman ”Den gode eleven” plockar huvudpersonen Edward upp första bandet av ”På spaning efter den tid som flytt”. “Han hade bläddrat tillbaka till början. Longtemps, je me suis couché de bonne heure (Länge hade jag för vana att gå tidigt till sängs, i Vallquists översättning). Så oerhört mycken smärta det fanns på de där första sidorna. Så oerhört mycken smärta det fanns rakt igenom. Så hur kom det sig då att hela boken kunde vibrera av en sådan ren glädje?”Litteraturens moral består enligt Murdoch just i denna gåtfulla och uppenbara förmåga. Dess koncentrerade och utspridda uppmärksamhet kan vara ett ljus som får verkligheten att framträda, men inte i klarsynta analyser eller auktoritära domslut. Kärleken kan orka med det oklara. Som änkan Mary tänker i romanen “När var tar sin”: ”Eftersom död och slump utgör materialet för allt som finns, så måste kärlek för att vara kärlek till någonting vara kärlek till död och slump.”Politiken syftar till att förändra världen, och filosofin syftar till att klargöra den. Men konsten, som inte är instrumentell utan autonom, kan närma sig verkligheten utan att ändra den. Om man förstår skrivande som ett sätt att älska världen framstår denna autonomi som raka motsatsen till konst för konstens skull. ”Konsten är för livets skull”, skriver Murdoch, ”annars är den värdelös.”Lyra Koli, författare

Hjemmesnekrede dikt til eksamen, eksempelnovelle i leseboka, redigert Kennedy-tale – Utdanningsdirektoratet har fått mye kjeft de siste ukene for sin eksamens- og læreplantilpassede litteraturproduksjon. Men hva sier det oss egentlig om litteraturens rolle i skolen, at elevene nå møter litteratur på denne måten, som eksempler heller enn som språklige kunstverk? Med Olaf Haagensen og Bernhard Ellefsen. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Översättaren Ingvar Björkeson var ett unikum vad gäller både kvantitet och kvalitet. Han översatte mer och antagligen bättre än någon svensk översättare tidigare gjort. Homeros, Dante, Ovidius, Lucretius, Baudelaire... "Sveriges bäste översättare död, ingen märkte det."Så löd rubriken i Norrbottenskuriren den 27 december i fjol.Ingen dödsannons, ingen runa någonstans.Om det var på den skygge översättarens egen begäran kan vi bara spekulera om. Det skulle hur som helst dröja mer än ett halvår efter Ingvar Björkesons död innan det började spridas rykten i kulturvärlden om att han inte längre var i livet. Författaren och kritikern Lars Hermansson tecknar ett minnesporträtt.

Bokpodkasten er tilbake! Litteraturens forhold til skjermene har vært diskutert i 40 år. Dagens situasjon har likevel lite til felles med den Jan Kjærstad beskrev da han på 80-tallet publiserte sitt berømte essay om EDB og romanen. Det er ikke lenger bare skjermene som teknologi som utfordrer skrivingen og lesingen av litteratur, det er skjermenes ideologi. Men litteraturen har alltid blomstret i møte med det som kunne se ut som uoverstigelige utfordringer fra andre medier, vil den ikke gjøre det denne gangen også? I denne episoden av Morgenbladets bokpodkast snakker vi om litteraturen i innholdets tidsalder. Med Olaf Haagensen og Bernhard Ellefsen. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I denne episoden, som er et opptak av en paneldebatt i samarbeid med Litteratur på Blå, snakker Preben Jordal, Live Lundh, Eirik Riis Mossefinn og Jonas Hansen Meyer om Sven Anders Johanssons bok «Litteraturens slut». De diskuterer lesingens status, kritikkens funksjon og hvorvidt vi faktisk lever i en endetidstid eller ei. I tillegg blir det opplesing av et AI-generert dikt, en hyllest til treskjæringen og noen spådommer om fremtiden.

Författaren och medicinaren P.C. Jersild gästar Fri Tankes podd för ett extra långt samtal om uppväxten, läkarbanan och skrivandet. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Édouard Louis 2022: I sin nyeste bok, Forandre seg, metode (til norsk ved Egil Halmøy), viser Édouard Louis akkurat hvor mye han som forfatter og tenker står i gjeld til den franske akademikeren og forfatteren Didier Eribon. Helt siden han tidlig i livet så Eribon forelese, har Louis og Eribon utviklet en dyp forståelse for hverandres verk og ideunivers. Eribons roman Hjem til Reims (til norsk ved Thomas Lundbo) beskriver Louis som å ha lagt grunnlaget for Louis' debut Farvel til Eddy Bellegueule (også ved Egil Halmøy), og vennskapet har bestått siden.I dette foredraget gir Eribon sitt perspektiv på Louis' forfatterskap, og undersøker de mange stedene der litteraturen overlapper med det politiske og utøver ekte politisk kraft.Didier Eribon er en fransk filosof, forfatter og historiker særlig opptatt av klasse. Han har skrevet flere høyt anerkjente bøker, blant annet om homoseksualitet, psykoanalyse og filosofen Michel Foucault. Foredraget er på engelsk. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Varje litterärt verk uttrycker sin egen sanning, men för den som använder sitt eget eller andras liv uppstår alltid dilemman. Lars Hermansson rapporterar från båda sidor av faktafiktionens linjer. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Hur mycket kan en dokumentärfilmare mixtra med verkligheten utan att det blir fiktion? Att ibland iscensätta situationer för att få fram den större bilden, en djupare sanning, och allt vad det kan heta, är, tror jag, accepterat av de flesta i branschen, fast kanske inte av den stora publiken. Detsamma gäller antagligen så kallad autofiktion och vittneslitteratur, alltså böcker som utger sig för att ha självbiografisk grund. De flesta inser nog att författaren skarvar här och var, kanske lägger till eller drar ifrån någon detalj för att göra berättelsen bättre, men inte att hen framställer som fakta sådant som inte är fakta.Jag har själv gjort mig skyldig till sådana brott. I den autofiktiva reseessän Gå till gå hittar jag till exempel på en historia om att den radioutrustning berättarjaget har med på vandringen blir stulen av en person som vill spela in sin döda mammas röst. När jag bekände det för en läsare, tillika bekant, blev han besviken, nästan arg. Han tyckte att texten utstrålade en tyst överenskommelse om att det som stod där hade hänt. Det hade han helt rätt i. Och det var därför jag bestämde mig för att ljuga, för att jag visste att jag hade stor chans att bli trodd, även med den mest osannolika skröna, och för att boken som helhet behövde en digression just där, gärna en fantastisk sådan. Och en författare har ju att ytterst vara lojal med boken, texten, dess litterära värde. Anders, som läsaren hette, blev besviken, men boken blev bättre.Som journalist har man ett annat uppdrag. Där bör man ytterst vara lojal med den verklighet man skildrar. Form och estetik är av underordnad betydelse. Fabricerande av fakta är inte okej, inte heller att låta folk säga sådant de inte har sagt, inte ens om syftet är lovvärt. Det kallas pressetik. Dokumentärmakare och författare av självbiografiskt färgad prosa och poesi menar ofta att de befinner sig i en position mellan den skönlitterära författaren och journalisten. Att de har dubbla lojaliteter, å ena sidan in mot verket, dess formella egenskaper och konstnärliga värde, å andra sidan ut mot den skildrade verkligheten, levande eller nyligen döda personer, skeenden som bevisligen inträffat eller inte. Att vara mer lojal med verkets formella egenskaper, utan att antyda det för läsaren kan leda till missförstånd och felläsningar. Att fabricera eller undanhålla fakta för att stärka sitt case i en autofiktiv berättelse kan såra verkliga personer som ingår i berättelsen.Jag har själv varit med om det. I en självbiografiskt hållen roman antyds att jag under en tid ska ha finansierat en tynande tillvaro som frilansande författare och skribent med en släktings pengar. En antydan som bidrar till att öka empatin med bokens huvudperson, författaren, på bekostnad av den som i boken ska föreställa mig. Författaren kan förstås minnas att det var så, men minnet är ofta bedrägligt, och somliga minnen är också offentliga handlingar. Eftersom det jag säger här inte är skönlitteratur har jag alltså kollat med Skatteverket, och inte bara gått på min känsla av att jag under de år boken skildrar drog in pengar så det räckte. Problemet är förstås att andra läsare som känner till bakgrunden och kan identifiera vem som är vem i boken, knappast gör en sådan faktakoll. Och det är nog tur för romanens skull. Det rör sig nämligen om en berättelse som uttrycker och närs av klasshat, det måste finnas ett vi och ett dom, och i den uppdelningen hamnade jag bland dom. Det svider förstås, men jag tror att boken som helhet tjänade på det, ett klasshat i en skönlitterär text får inte bli alltför ljummet.Ett annat exempel på en autofiktiv berättelse som har etiska problem med sina dubbla lojaliteter är Kristian Lundbergs bok Yarden. Den handlar om en författare som av oklara skäl hamnat på ekonomiskt obestånd och tvingas ta jobb på en omlastningsplats för nya bilar i Malmö hamn. Ingen läsare kan tro att Yarden är en påhittad plats, eller att jaget i boken inte ska föreställa författaren Kristian Lundberg. Även här finns en strukturell uppdelning i ett vi och ett dom som bygger på klass. Lundberg framställer den yrkesverksamhet han blivit tvungen att lämna, och som också råkar vara min, det vill säga författarens och den frilansande skribentens, som välbetald och fri från godtycklig maktutövning. Så är det förstås inte, det vet alla som är i branschen, vilket Lundberg hade varit i över ett decennium när boken publicerades. Men berättelsen behöver den här motsättningen för att bli effektiv. Det hårda slitet på Yarden måste ställas mot enkel tillvaro framför laptoppen.En annan förenkling av tillvaron Yarden lider av, och som man måste vara i branschen för att känna till rör anledningen till att berättaren inte längre jobbar i litteraturvärlden. Lundberg miste sina uppdrag som litteraturkritiker på Expressen och Helsingborgs Dagblad eftersom han sågat en bok som ännu inte kommit ut. Det är förstås lite lustigt, men pressetiskt minst sagt tvivelaktigt. Alla i branschen visste också att Lundberg vid den här tiden var innehavare av ett åtråvärt, livslångt arbetsstipendium från Sveriges Författarfond på närmare 170 000 kr per år, också det är en offentlig handling som går att kontrollera. Han hade alltså själv försatt sig i publicistisk karantän, men var delvis försörjd av Sveriges Författarfond. Omständigheter som Lundberg förstås måste tiga om i boken. Inget vidare starkt case annars, en autofiktiv hjälte bör helst, till skillnad från den fiktive, vara i någon mån behjärtansvärd.Dokumentära och semidokumentära böcker och filmer tycks alltså ibland tvungna att småljuga för den större sanningens skull. Och den större sanningen är alltid ett påstående om världen bortom de enskilda exemplen, om strukturerna, de dolda sambanden. Det finns en konflikt här, som kanske är olöslig, mellan mikro- och makro. Det är svårt att behålla nyanserna i det lilla när de stora skeendena ska skildras. Svårt att få de olika perspektiven att stämma. Det enda man kan göra som upphovsperson är att försöka, att oupphörligt ställa sig frågor som: måste jag offra denna detalj för helheten, är jag i god tro när jag påstår detta, kan jag se x och y i ögonen när boken kommit ut?I det ständigt växande bruset från allt fler medier, sociala och traditionella, tycks idag bara den personliga erfarenheten, den så kallat starka berättelsen, kunna nå ut. Fiktionen, i synnerhet den litterära, sitter trångt. Men frågan är om inte denna glupande hunger efter verklighet också hänger samman just med det uppluckrade förhållandet till fakta. Alla vet ju numera att sanningen är perspektivisk och alltså beroende av vilken vinkel vi väljer. Alla vet också att man kan ljuga med fakta, om de sätts samman med ont uppsåt. Om det är så, borde man ju också kunna tala sant med hjälp av smålögner, om de sätts samman med gott uppsåt. Säkert, men vägen till helvetet är som bekant stensatt med goda föresatser.Lars Hermansson, författare och kritiker

I podden Nobelkoden gör kulturredaktionens Mattias Berg en personlig resa genom Nobelhistorien och radioarkivet. Följ med på resan. Det handlar både om gåtan Alfred Nobel, dynamitkungen som genom sitt testamente plötsligt förvandlades till mänsklighetens välgörare, och om Svenska Akademiens försök att tolka hans tankar.   TESTAMENTET Om Alfred Nobels sensationella testamente som förvandlade Dynamitkungen till vår store välgörare. Om förklaringen som brukar ges till hur han kunde få ihop de där ytterligheterna. Kriget och freden, massförstörelseindustrin och mänsklighetens framåtskridande. Om Bertha von Suttner, kvinnan bakom Alfred Nobels förvandling. Om den kvarstående dubbelheten. Namnet som än i dag är ett varumärke för både fredpris - och försvarsindustri.   Ulla Billquist sjunger "Jag bygger ett luftslott" och kanonerna mullrar vid Bofors år 1946. Det är Ingvar Kjellson och Margaretha Byström som spelar Alfred Nobel respektive Bertha von Suttner i radioteaterföreställningen "Dynamitkungen" från 1982, varifrån även uppläsningen av hans militära patent är hämtade. Uppläsningen ur boken "Ned med vapnen" är från programmet Boktornet 1996. Nyheten om förundersökning om mutbrott i den så kallade Boforsaffären kommer från en Eko-sändning 1987.   STRIDERNA Om hur krig och fred fortsatte att spöka i litteraturprisets historia. Hur Hermann Hesse plötsligt prisades som den store humanisten 1946, första fredsåret, efter att under många år ha avfärdats som alltför svartsynt. Om den bokstavliga striden kring just "Krig och fred". Brevet från ett antal svenska kulturpersonligheter direkt till Leo Tolstoj, efter att han 1901 inte fått det första priset. Om alla andra strider kring litteraturpriset. Sartre, som lugnt tände en cigarett i väntan på ostbrickan och sade att han inte ville ha det. Harry Martinson som begick självmord efter priset. Rushdie-affären, förstås. Och om vad spåkvinnans aria i Maskeradbalen kan ha med saken att göra.   Irene Minghini-Cattaneo sjunger Ulricas aria i en inspelning av "Maskeradbalen" från La Scala-operan i Milano 1930. Peter Sandberg läser upp brevet från de svenska kulturpersonligheterna till Leo Tolstoj 1901. Och Magnus Faxén rapporterar från Paris om Sartres vägran att motta Nobelpriset 1964. Karl Ragnar Gierow heter den ständige sekreterare i Akademien som tillkännager att Harry Martinson och Eyvind Johnson får Nobelpriset 1974. Tidningskrönikan om Olof Lagercrantz svar till Lars Gyllensten kommer ur Ekot 1978. Intervjun med Kerstin Ekman kring Rushdie-affären är hämtad från Kulturnytt 1989 - och enkäten från programmet Efter tre samma år.   KVINNORNA Om den sorgliga historien. Hur få kvinnor som fått priset. Hur många män. Om den första kvinnliga litteraturpristagaren, Selma Lagerlöf, som talar om "dödsskuggans dal" trots att hon hyllades som få andra kvinnor i sin tid. Om hur en ung Artur Lundkvist hånade den andra kvinnliga pristagaren, italienska Grazia Deledda. Om att det inte blev mer än en handfull kvinnliga mottagare under Nobelprisets första 45 år. Och att det sedan blev ännu värre: bara en enda under de nästa 45. Och om att Nobelpristagaren Sigrid Undset därför hade fel när hon talade vid Verner von Heidenstams begravning - bara några månader efter Selma Lagerlöfs död.   Vi hör Sven Jerring rapportera från Selma Lagerlöfs jordfästning 1940. Ingemar Sjödin är uppläsare av det Artur Lundkvist skrev om Nobelpristagaren Grazia Deledda - liksom Märta Ekström och Inge Waern läser Gabriela Mistrals respektive Nelly Sachs dikter i svensk översättning. Citatet av Pearl Buck kommer från hennes Nobelföredrag 1938. Inslaget om Nadine Gordimers litteraturpris är hämtat från Kulturnytt 1991 och telefonintervjun med Doris Lessing från Kulturradion 2007.   VALET Om hur vi alla runt omkring Akademien, det hemliga sällskapet, varje år vid den här tiden försöker att tolka tecknen. Om hur vi nästan alltid misslyckas. Ryktet om sockervattnet var inte sant. Kanske inte ens ärtsoppan. Om Nobelkodens dubbla kryptering. Om hur den inte bara exkluderat kvinnorna, utan till exempel också Latinamerika i 45 år och Afrika i 86 år. Om Nobels eget ödesdrama, Nemesis. Hans egen inre gåta. Om vad Wole Soyinka kallade för en grym ödets ironi. Och Giuseppe Verdi för Ödets makt, eller kanske kraft. Om själva valet. Kort sagt.   Det är Gun Arvidsson som läser citatet från Virginia Woolf i programmet "Vem är rädd om Virginia Woolf" från 1983. Frågan till Karl Ragnar Gierow om sockervattnet och ärtsoppan. - och hans svar - kommer ur programmet "Vad gör man på Svenska Akademien?" 1967. Kjell Espmarks fundering om kvinnorna och kriterierna är hämtad från programmet Bokfönstret 2001. Det är Ekot som rapporterar från Wole Soyinkas Nobelföreläsning 1986. Och regissören Richard Turpin intervjuas om urpremiären av Nobels eget ödesdrama "Nemesis" i Kulturnytt 2005. Professor Arne Westgren talar om att "mänskligheten må besinna det ansvar som följer av gåvan av hans upptäckt". Detta apropå Otto Hahns Nobelpris i kemi vid Nobelhögtiden i december 1945. Dramatiseringen av Alfred Nobels egna grubblerier är hämtad ur programmet "Förmögen, högt bildad herre" från 1995. Producent för det var Rolf Hersson. Ouvertyren till Giuseppe Verdis opera "Ödets makt" spelas av Wien-filharmonikerna 2013. Slutligen hör vi ett klipp ur programmet "Bofors. Där de svenska kanonerna smidas" från 1943. Mattias Berg mattias.berg@sverigesradio.se Fotnot: Vid Nobelhögtiden i december 1945 utdelades två kemipris. Det som gick till Otto Hahn - i sin frånvaro, eftersom han och ett antal andra tyska vetenskapsmän då fortfarande internerades i brittiska Farm Hall efter krigsslutet - var 1944 års Nobelpris i efterskott. Först vid Nobelhögtiden 1946 fick Otto Hahn motta medalj och diplom.

Johanne Bille har senest udgivet den anmelderroste roman “Når mænd forlader mig” (2021).En anmelder har kaldt romanen “En gyser om en kvinde, der ikke kan sige nej”.Interviewet blev oprindelig streamet live i Klub Bare Skriv.I denne episode taler vi om:At have noget på hjerte og tro på litteraturens forandrende kraftHvordan en hovedperson kan få sit eget livHvad at skrive i nutid kan gøre ved en bog. Johanne Bille omskrev hele bogen fra datid efter sin redaktørs rådLæsning af kvindelige forfattere og at stjæle med arme og ben (på den lovlige måde)Læs mere om Johanne Bille: https://www.bareskriv.dk/johanne-bille-forfatter/ Læs mere om Klub Bare Skriv: https://www.klubbareskriv.dk/

I vilket Jesper recenserar boken Februari 33 – Litteraturens vinter, av Uwe Wittstock.

I denne ukas episode har vi tatt et dypdykk inn i den mørke delen av litteraturverden hvor vi tar opp kansellering av litteratur og bannlyste bøker. Visste du at Anne Franks dagbok er bannlyst i Amerikanske skoler?

Victoria romantiserar om Logan i Succession och Oscar Wildes mörker kommer med på kuppen. Sedan hamnar vi i frågan som så många ställer sig: varför fick kontinentalfilosoferna ett så sexigt gruppnamn till skillnad från den analytiska filosofin? Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Från bokbål till bögböcker - om litteraturens omstörtande kraft. Litteraturen som farlig eller förvaltare av andliga värden - debatten om litteraturens plats i samhället är uråldrig. I detta samtal ställer vi oss frågor om litteraturens som omdanande kraft i samhället och inom individen. En livepodd från litteraturfestivalen Q-LIT 2022 på Page 28 i Malmö den 9 april.____________________Litteraturens omstörtande kraft00.00 Makz förslag på ny jingel.01.30 Bögbibblan checkar in på Q-LIT FEST 2022.05.20 Utdrag: I want a president, Zoe Leonard07.35 Litteraturens yttre omstörtande kraft 16.50 Merle Miller, On Being Different. What It Means to Be a Homosexual.23.35 Litteraturens inre omstörtande kraft 35.45 Krönika: Tystnaden 38.25 Tack för idag!____________________MedverkandeProgramledare och producenter: Milla Leskinen och Makz Bjuggfält.Teknik och klippning: Makz Bjuggfält.Musik: Anna Hed.Inspelat på Q-LIT FEST 2022 på Page 28, Malmö.____________________På https://bogbibblan.se finns en lista över alla verk vi nämner i avsnittet. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I tider av krig och mänskligt lidande är det en sak att säga att vi mer än någonsin behöver litteraturen. Men vad betyder det egentligen? Författarna Balsam Karam och Ola Larsmo i studion. Behöver vi litteraturen för att få tänka på något annat en stund? Eller behöver vi tvärtom så många vittnesmål som möjligt från omvärlden? Vill man läsa om krig för att förstå, eller önskar man läsa om fred för att få hopp? Ja vad har skönlitteraturen för betydelse för oss nu? Vilka böcker kan vi söka oss till? Det är många frågor, kanske är de för stora för att få svar, men idag letar vi ändå."Vi människor har idéer om ett annat sätt att leva, en annan ordning som inte måste innehålla den här typen av konflikter," säger Balsam Karam i Lundströms Bokradio. "Och just litteraturen är för mig en plats som upprättar en sådan ordning.""Litteraturen är ett sammanhang som rullat på i årtusenden" säger Ola Larsmo. "Vi har bildat avtryck av den mänskliga erfarenheten i tusentals år, och det arbetet är så mycket större, djupare och viktigare för vilka vi är, än till och med krig."Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seProgramledare: Marie LundströmRedaktion: Maria Askerfjord Sundeby och Daniel Sjölin (producent)

RFÖ-podden möter Nils Håkanson, vars översättningshistoriska bok Dolda gudar har rönt stor uppmärksamhet och skapat brett intresse för ämnet. Vad som menas med existentiell översättning och hur stor roll översättaren spelar i verket är några av de frågor vi försöker reda ut. Samt inte minst varför vi behöver litteraturens dolda gudar.

Vad händer med litteraturen när författaren blir en offentlig person, en talare och influencer? Om det är ett problem så är det i alla fall inget nytt problem. Det menar Mikael Timm i den här essän. Författare kan alla bli boka en föreläsning och bli expert lockar en annons på nätet. Här finns också en bok om hur man som författare skall se till att hamna i tv-soffan. I Odysséen finns en scen där Odysseus kommer till fajakernas ö. På kvällen blir han inbjuden att tala om sina resor. Hovet sitter i festsalen, i mörkret lyssnar folket. I Homeros dikt har Odysseus själv upplevt de faror han berättar om. Den där kvällen är han författare och skådespelare i samma person och därmed en förebild för vår tids mediale författare. Den berättare som sätter sig i tv-soffan bör likt Odysseus se till så att kropp och ord bli ett. Lärarna på författarkursen i annonsen har förstås skrivit böcker, men de är också artister, präster, atleter, metrologer, forskare, ståuppkomiker, entreprenörer, ingenjörer, fotografer, kockar ja, de är mer kända i dessa funktioner än som författare. Är detta ett exempel på Litteraturens sjunkande status? Nej, jag tror inte det. Snarare innebär författarnas medieaktiviteter en återkoppling till 1800-talet då författaren blev både samhällskritiker och underhållare ibland bägge delarna. TV-soffans gäst som sitter där för att hen skrivit en bok om något som verkar roligt bör kanske kallas estradör eftersom det gäller att spela sig själv snarare än att vara sig själv. Författaren som gästar TV-soffan med ambitionen att ändra världen bör kanske, som Jan Myrdal, kalla sig skriftställare. Bägge hör hemma i en offentlighet där det skrivna ordet lever i bakgrunden, som underlag för vad som sägs och visas i bild. Författare har förstås varit offentliga personer sedan antiken. Innan massmedia föddes var Rousseau och Voltaire influencers i brev, middagskonversationer och offentliga tal.  Konsten att framträda och konsten att spela sig själv är sedan länge förbunden med det skrivna ordet. Den som lyckats bäst med att förena skrift och tal avled innan radion och televisionen fanns. Oscar Wilde blev känd under 1880-talet som föreläsare. Han turnerade i Amerika och Storbritannien och talade om allt möjligt: mode, heminredning, filosofi, hur man arrangerar blommor men inte om sina pjäser de hade han ännu inte skrivit. Efter turnéerna började verkligen Wilde skriva på allvar, men lite motvilligt - han föredrog att tala framför att skriva. Ändå fick både hans essäer, t ex den om socialism, och hans dikter en stor publik genom att författaren redan var känd, om inte annat så för in klädstil. Wilde fann skrivandet tråkigt ända tills han började författa de komedier som gjorde honom älskad. Då var han känd som Londons kvickaste man och teatern var den perfekta konstformen för denne briljante konversatör. Personerna i hans pjäser är vitsiga, impertinenta, repliksnabba och provocerande - som han själv. Att framträda i sällskapslivet var del av hans yrke, han arbetade medvetet med rösten och kläderna var valda med yttersta omsorg. Gästerna tog för vana att skriva ned vad han sagt när de kom hem och man vet att han provade olika versioner av repliker i salongerna innan han skrev in dem i pjäserna. Ja, han provade till och med tonfallen. George Bernard Shaw, som umgicks med Wilde, anmärkte att även om det gick att läsa Wildes repliker så kunde ingen leverera dem som han. Wilde testade också sina prosaberättelser i olika versioner som kunde ta rätt lång tid att framföra. Middagsgästerna accepterade Wildes teatralitet och att maten blev försenad, de var med på att sudda ut gränsen mellan privat och offentligt. Inte undra på att kritikerna betraktade verk och upphovsman som samma sak. I recensionerna anklagades Wilde för omoral därför att hans gestalter uppfattades so omoraliska. Utdragen från rättegångarna emot honom är rena seminarier om ont och gott, konst och verklighet. Wilde svarade sina kritiker i domstolen och i tidningarna som publicerade brevväxlingar mellan Wilde och redaktörerna. Wilde fick alltså mycket uppmärksamhet och stor publik - men dålig kritik. Han sågs som en oseriös författare vilket berodde på att hans privatliv överskuggade hans texter. Och när han slutligen föll från den piedestal han rest åt sig var det i ett förtalsmål. I den processen krävdes en annan retorik än vad Wilde var mäktig och hans liv och författarkarriär krossades. Wilde var förvisso inte det sena 1800-talets ende offentlige författare men ingen annan skapade en så fascinerande författarroll. Därför förgriper Wilde tv:ns och radions tid. Ja, han är en nyckelfigur för den som vill förstå det offentliga samtalet. Hans användning av paradoxer, sättet att tala skämtsamt om viktiga ting och allvarligt om oviktiga fungerar perfekt i tv-studion. Och åtskilliga tv-serier har lånat grepp från Wildes pjäser Återstår de författare som skriver utan vilja uppnå ett samhälleligt eller teatralt mål. De syns nästan aldrig i den mediala offentligheten. Låt oss kalla dem diktare. De är text, inte fysisk närvaro och påminner om den tid när det skrivna ordet dominerade offentligheten. Idag är det skrivna ordet fortfarande viktigt, men det tar en omväg till läsarna via scenen. Gestaltning innebär att estradören och debattören blir sitt eget registrerade varumärke. Texten blir kropp. Det gäller inte bara inom populärkulturen utan också författare som Jean Paul Sartre, Norman Mailer, Simone de Beauvoir, Günther Grass och Marguerite Duras. Deras verk liknar förvisso inte Oscar Wildes men icke desto mindre finns en koppling. Dessa namnkunniga författarna var kanske inte lika skickliga i självgestaltning som Wilde men de visste de vad de ville göra framför en mikrofon. Men hur ofta möter man sådana författare i media? När det är som är som värst är bokskrivaren en offentlig figur i flugviktsklass: pratsam, alltid beredd att hala fram en åsikt om vad som helst. Pinsamt, men knappast skadligt för litteraturen. Kanske har de pratsamma litteratörerna till och med skapat en ny genre. Jag tänker på Jean-Paul Sartre som när han förlorade synen och inte längre kunde skriva utvecklade intervjun till en konstart. Några av hans bästa resonemang fördes i intervjuer som senare trycktes till exempel i böckerna Vad förmår litteraturen och Självporträtt. Willy Kyrklunds intervjusvar är små mästerverk av skarpsinne. Italo Calvinos och Borges föreläsningar var lika briljanta som deras böcker. Även estradören skapar i någon mening text. Det jag minns bäst av Stig Larssons verk är inte någon rad ur hans böcker och pjäser utan en radiointervju på 80-talet i vilket han sade att de flesta människor hellre skulle välja vackrare utseende än högre lön. Så om nu litteraturen måste slåss med media om vår tid. Om det politiska samtalet är i kris på grund av gaphalsar ja, då kan måhända den talande författaren vara litteraturens och opinionsbildningens räddning. Fast Wilde skulle förstås ha sagt något dräpande om en sådan tanke Mikael Timm

Hur ser en modern familj ut? Hur som helst, skulle ett enkelt svar kunna vara. Men är vår frihet att forma familjen som vi vill så enkel och självklar? Kvinnliga författare som intresserat sig för familjen finns det gott om, men männen då? Vår reporter Kicki Möller träffar författarna Kristofer Folkhammar, Augustin Erba och Christian Daun. Alla har de skildrat pappor som på olika sätt söker efter tillhörighet i det moderna familjebygget.

Marcel Proust föddes för 150 år sedan. "På spaning efter den tid som flytt" på nära 4 000 sidor är ett av modernismens viktigaste verk. Med hjälp av Magnus Florin och Maja Salomonsson gör vi ett försök att hejda tiden och nå fram till Prousts romansvit. VAD GÖR PROUST MED LÄSAREN OCH HUR GÖR MAN FÖR ATT LÄSA PROUST? Litteraturens viktigaste uppgift är att minnas. Genom att återskapa det förflutna, kan den befria oss från tiden. Det menade Marcel Proust och de mest centrala verben i hans väldiga romansvit som omfattar nära 1,4 miljoner ord är just kopplade tid tidsupplevelsen: förlora, glömma, minnas och återfinna. Hur gör man för att ta sig an detta katedralbygge, denna klänning av ord, minne och tid och vad döljer sig under kjolen? Gäster är regissörerna och författarna Maja Salomonsson och Magnus Florin, som både dramatiserat och därmed destillerat Marcel Prousts väldiga romansvit till teaterföreställningar, på Orionteatern i Stockholm respektive Radioteatern. ANNE CARSON OM ATT ÄLSKA PROUST KAN EN LÄSARE ÄGA HONOM? Den kanadensiska poeten Anne Carson läste Prousts romansvit 20 minuter om dagen i sju år. Sedan skrev hon en hel bok om Albertine, den kvinna som romanens författarjag har det mest ingående och komplicerade förhållandet med. P1 Kultur har brevväxlat med Anne Carson och intervjuar Mara Lee, som översatt "Albertineutredningen" till svenska. Programledare: Cecilia Blomberg Producent: Anna Tullberg

Marcel Proust föddes för 150 år sedan. "På spaning efter den tid som flytt" på nära 4 000 sidor är ett av modernismens viktigaste verk. Med hjälp av Magnus Florin och Maja Salomonsson gör vi ett försök att hejda tiden och nå fram till Prousts romansvit. VAD GÖR PROUST MED LÄSAREN OCH HUR GÖR MAN FÖR ATT LÄSA PROUST? Litteraturens viktigaste uppgift är att minnas. Genom att återskapa det förflutna, kan den befria oss från tiden. Det menade Marcel Proust och de mest centrala verben i hans väldiga romansvit som omfattar nära 1,4 miljoner ord är just kopplade tid tidsupplevelsen: förlora, glömma, minnas och återfinna. Hur gör man för att ta sig an detta katedralbygge, denna klänning av ord, minne och tid och vad döljer sig under kjolen? Gäster är regissörerna och författarna Maja Salomonsson och Magnus Florin, som både dramatiserat och därmed destillerat Marcel Prousts väldiga romansvit till teaterföreställningar, på Orionteatern i Stockholm respektive Radioteatern. ANNE CARSON OM ATT ÄLSKA PROUST KAN EN LÄSARE ÄGA HONOM? Den kanadensiska poeten Anne Carson läste Prousts romansvit 20 minuter om dagen i sju år. Sedan skrev hon en hel bok om Albertine, den kvinna som romanens författarjag har det mest ingående och komplicerade förhållandet med. P1 Kultur har brevväxlat med Anne Carson och intervjuar Mara Lee, som översatt "Albertineutredningen" till svenska. ESSÄ: PROUSTS HEMLIGHETER Trots att många i hans närhet vittnade om hans homosexualitet vägrade Marcel Proust att bekänna den i sin litteratur. Utifrån några av hans opublicerade noveller funderar litteraturkritikern och översättaren Emi-Simone Zawall i sin OBS-essä över all den möda som lagts ned på att försöka visa att han skriver något annat än det han faktiskt skriver. Programledare: Cecilia Blomberg Producent: Anna Tullberg

Sven Anders Johansson är professor i litteraturvetenskap och författare till den provokativa boken "Litteraturens slut" (Glänta hardcore, 2021), där han argumenterar för att litteraturen som vi känner den håller på att förpassas till historien. Vad menar han egentligen? Är moralismen så förkvävande just nu att det inte längre går att skriva romaner? Och är moralismen egentligen ett nyliberalt projekt? Rebecka Kärde, Martin Aagård och Karin Pettersson ställer honom mot väggen i ett samtal om politik, skapande och en konstform som kämpar för att få syre.

Håller litteraturen på att mumifieras, genomgå en fyrtioårskris, eller är den snarare i pensionsåldern? Gästabudet avhandlar litteraturens död: nekrofili, kyrkogårdar, mordhot, om kritiker bör ha vänner och om samtiden har tappat sinnet för privatliv och fiktion. Med Mikaela Blomqvist, Lyra Koli, Rebecka Kärde och Victor Malm.

Håller litteraturen på att mumifieras, genomgå en fyrtioårskris, eller är den snarare i pensionsåldern? Gästabudet avhandlar litteraturens död: nekrofili, kyrkogårdar, mordhot, om kritiker bör ha vänner och om samtiden har tappat sinnet för privatliv och fiktion. Med Mikaela Blomqvist, Lyra Koli, Rebecka Kärde och Victor Malm.

Befinner vi oss vid en historisk brytpunkt där förutsättningarna för litteraturen är på väg att gå förlorade? Det undersöker litteraturprofessorn Sven Anders Johanssons i sin nya nya bok "Litteraturens slut". Idag blir det samtal om slutet - med författaren själv och kulturjournalisten Ulrika Knutsson. SVENSKA AKADEMIEN OCH NMR MÖTS I RÄTTEN - NU SKA KLASSIKERSKYDDET PRÖVAS Får man publicera nationalromantiska dikter av 1800-talspoeter som Tegnér och Viktor Rydberg på en nazistisk hemsida? Idag prövas klassikerskyddet för första gången i domstol. Hör Martin Fredriksson som forskar om skyddet av klassiska verk. PLATS FÖR EXPERIMENT Experimentalfältet i Frescatiområdet i Stockholm var en gång en plats där det svenska jordbruket skulle utvecklas och förädlas. Nu är det en experimentplats för konst, och konsthallen Accelerator. Nya utställningen heter just "Experimentalfältet", med en något annan syn på naturen än vad platsen tidigare upplevt. P1 Kulturs Mårten Arndtzén har besökt utställningen. VEM OCH VILKA HAR RÄTT TILL STADEN? Författaren Jane Jacobs formulerade på 60-talet en vision om Staden som en plats för mångfald. Hur står sig den visionen idag? Hör författaren och journalisten Elin Grelsson Almestad i vår OBS-serie om hus, hem och status.

Liv har läst litteraturprofessorn Sven Anders Johanssons nya bok om slutet för det skrivna ordet. Caroline har befunnit sig i samma rum som boken. Båda har en del att säga om saken. Dessutom: Underbart franskt tv-drama, vår tids största konstnär Tom Sjöstedt samt Alice Bah Kuhnkes tvivelaktiga Instagraminlägg.

Johan och Berk testar ett nytt avsnittsformat, varav begreppet frihet i relation till ångest och litteraturens ondska diskuteras till kopiösa mängder energidricka.

I det här avsnittet av Svenskpodden klassiker intervjuas Anna Cavallin, litteraturvetare vid Stockholms universitet. I podden sammanfattar hon modernismen genom att välja ut tre ord som hon diskuterar i relation till litteraturen under epoken. Hon förklarar varför många modernistiska rörelser skrev manifest och ger sina bästa tips på hur man kan närma sig modernistiska dikter. Sist i avsnittet läser och kommenterar hon Edith Södergrans dikt ”Vierge moderne”. Ladda ner uppgifter till avsnittet här. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

2020 har været præget af Corona, klimaforandringer og MeToo-afsløringer, og man kan vist roligt benævne året for et ægte 'annus horribilis'. Til gengæld har 2020 været et glimrende år, hvis man betragter det med 'litterære briller'. Der er blevet udgivet store historiske fortællinger og små fine litterære eksperimenter. Nogle forfattere har givet den fuld gas med autofiktion og såkaldt 'virkelighedslitteratur' - mens andre har opfundet sære science-fiction-verdener, der sjældent er set mage. Vi har med andre ord det hele i dansk litteratur. Så hvad var det bedste fra året, der gik? Hvilke bøger gjorde særligt indtryk? Og hvad mon der sker på litteraturfronten i 2021? I denne uge har programmets vært besøg af to litteraturkritikere. Lektor, Lilian Munk Rösing og anmelder, Bo Tao Michaelis giver hver deres bud på tre særlige læseoplevelser fra året, der gik - og så samler vi sammen op på litterære tendenser og overraskelser fra 2020. Til sidst i udsendelsen bringer vi finalen på 'Sidsels store julejagt', hvor hun denne gang har fået forfatteren, Peter Adolphsen til at skrive en helt ny julehistorie eksklusivt til Skønlitteratur på P1, og den er måske slet ikke for børn og sarte sjæle..... Vært: Nanna Mogensen.

Det vonde og vanskelige blir ofte bedre litteratur enn det lette og uproblematiske. Litteraturens epikrise er lang: epilepsi, tuberkulose, lepra og pest. Men av diagnoser ser dikterisk virksomhet ut til å komme nesten som et nødvendig symptom. Hvilke sykdommer finner vi i litteraturen og hva er den mest litterære sykdommen? Om serien: Vekkelsespodkast? Hva er nå det? Det store i det små er en litterær podkastserie. Hver episode har ett tema, der forfatterne og litteraturentusiastene Kjersti Sandvik og Grethe Fatima Syéd blander alle sjangre, nytt og gammelt, kjent og ukjent, kun ut fra det kriteriet at det er litteratur som engasjerer dem. I løpet av 24 episoder i adventstiden, men uten et veldig høyt julenivå, kommer svært ulike tema til å bli tatt opp: mat, farger, kroppen, årstidene, transportmidler, institusjoner, dyr, planter, havet m.m. Det blir også intervjuer med kjente forfattere. Sandvik og Syéd, som har bakgrunn fra hhv. journalistikk og akademia, omtaler seg selv som haren og skilpadden, etter Æsops fabel om de to dyrenes ulike gemytt og tilnærming til et prosjekt. De er ofte uenige, men oppnår gjennom samtalene å overraske både seg selv og hverandre. Og noe er de enige om: Litteratur er viktig, og gode bøker bør ikke glemmes etter at de har lagt fremme på bokhandlernes julebord i noen korte høstmåneder. I «Det store i det små» blir det mulig å hente tips til egen lesing både i romjulen og langt ut på nyåret. Her har alle litteraturinteresserte noe å hente!

Litteraturens glömda gubbar, den oresonliga tonen på Twitter och en lista på veckans opportunister.

Dyk ned i litteraturens skatkiste, når programmet i dag består af tre tidligere sendte interviews med forfattere, der på forskellig vis gør nogle af litteraturhistoriens største skikkelser til deres egne. Først støder man på Goethe i Maja Lucas' roman "Gennem natten og vinden", fordi hovedpersonen Johanne er meget optaget af den store, tyske forfatter. Den islandske forfatter Auður Ava Ólafsdóttir har undret sig over forskellen på mandlige og kvindelige forfatteres selvbiografier, og derfor giver hun stemme til en kvinde, som ikke ville have fået plads på det litterære skattekort i sin samtid. Slutteligt har Adda Djørup gravet i både Biblen og Bulgakovs forfatterskab til sin egen roman "Bulgakovs kat". Vært: Nanna Mogensen.

Vi talar om punkter, den ömma, den springande och sätter sedan .  Litteraturtips:Alva Dahl, Interpunktion; Morfem 2016Roland Barthes, Litteraturens nollpunkt; Arkiv 1966Roland Barthes, Det ljusa rummet; Alfabeta 2006Roland Barthes, Bildens retorik; Bokförlaget Faethon, 2016

Vad formar den översatta litteraturen i urval och på textnivå? Vilka föreställningar om den andra kulturen påverkar förlag, kritiker och läsare då de väljer, bedömer och läser? Översättarna Mikael Nydahl och Nils Håkanson diskuterar den ryska litteraturens representationer i den svenska litteraturen. Moderator är Gunnar Nirstedt förläggare som bland annat Maria Stepanovas uppmärksammade roman "Minnen av minnet" (Nirstedt/litteratur, 2019). Medv: Nils Håkanson, Mikael Nydahl och Gunnar Nirstedt (moderator) Arr: Akademin Valand

«Refrenger» består av en rekke essays som kretser om sanger og stemmer, lytting og litteratur, identitet og biografi. Pedro Carmona-Alvarez skriver om sin egen familie, om deres flyktninghistorie, og om hvordan musikk og nostalgi utvider og sementerer kollektiv og individuell hukommelse. Her utforskes barnesangenes univers via søvnfigurer og historie, og amerikansk sangtradisjon via sangere som Mercedes Sosa, Bob Dylan, Leonard Cohen og Bruce Springsteen. Litteraturens dannende kvaliteter diskuteres via møter med Simone Weil, Alejandra Pizarnik, Anne Carson, Medusa, Roberto Bolaño, Gabriel García Márquez. «Refrenger» er en bok om ekkoer og gjenklanger, hukommelse, død, vold og historie.

På sitt eget sätt berättar vart och ett av de fyra evangelierna historien om Jesus. Många författare har lockats att fylla igen luckorna, men Mattias Hagberg tycker de står sig slätt mot originalen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judéen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn. Lukas berättelse om Jesu födelse med krubban, herdarna och Herrens ängel är förmodligen den mest lästa och mest kända delen av de fyra evangelierna i Nya Testamentet. Det är synd. För julevangeliet är trist och konstlöst i förhållande till berättelserna i övrigt. Det är som att läsa en medioker upptakt till en fantastisk bok. Nej, ska man läsa om Jesus kan man gott hoppa över den storvulna inledningen och gå direkt på den egentliga storyn, den som börjar med att Jesus söker upp Johannes döparen. Själv har jag ofta återvänt till texterna i de fyra evangelierna. Jag har läst, och jag har läst om. Inte för att jag är troende det är jag inte utan för att det är så bra litteratur. Ja, faktiskt något av det bästa jag läst. Framför allt tycker jag om att läsa evangelierna tillsammans, som ett enda polyfont verk. Mängder med författare har inspirerats av dessa texter och gjort sina egna tolkningar och vidareutvecklingar. Här finns romaner av så vitt skilda författare som Norman Mailer och Marianne Fredriksson. Och det kommer hela tiden nya romaner. Ofta intressanta och tankeväckande, men de lever sällan upp till originalen. För det mesta är de bara bleka kopior. För mig är förklaringen enkel. De fyra evangelierna är fulla av luckor och motsägelser. De talar ofta mot varandra och mot sig själva. Markus säger en sak, Lukas en annan. Johannes har ett anslag, Matteus ett annat. Men romanförfattarna som inspirerats av evangelierna försöker ofta täcka över dessa brister. Människosonen av Lennart Hagerfors från 2017 kan fungera som exempel. Han har tagit fasta på det långa tomrum som finns i evangelierna mellan Jesus barndom och tidpunkten när Jesus framträder och börjar förkunna. Han har skrivit en vacker och inkännande roman om en ung man som söker efter mening. Men i samma stund som han fyller tomrummet med ord tar han också död på något av styrkan och spänningen i berättelsen om Jesus. Det oklara och tolkningsbara får sin förklaring. Mysteriet är inte längre ett mysterium. Jag tror att det är så här: Litteraturens styrka ligger i dess öppenhet. Texter som berör är texter som skaver och bråkar, som lämnar fältet fritt för läsaren. Eller annorlunda uttryckt: En text som svarar på läsarens alla frågor är alltid en död text. Författaren Lotta Lotass skrev en fin essä om det där i tidskriften Glänta 1998. Enligt henne måste en text vara öppen för olika slags läsningar för att räknas som litteratur. Allt annat är information. I essän använde hon ord och begrepp som brus, tvetydighet och entropi för att förklara vad hon menade. Och hon skrev: Texten produceras genom de skillnader som finns inskriva i den. Det är symptomatiskt att Lotta Lotass är en av få som lyckats skriva en roman som tar avstamp i evangelierna men som ändå lyckas behålla något av den ursprungliga tvetydigheten. I Konungarnas tillbedjan målar hon en poetisk och dunkel bild av de vise männens färd under julens stjärna. Samtidigt finns det så klart en gräns för hur mycket motsägelser och luckor en text tål. Litteratur helt utan begräsningar blir bara brus. Evangelierna är inget undantag. Trots alla sina motsägelser och luckor har de faktiskt en tydlig struktur en story om man så vill. Och inte vilken story som helst, utan uppenbarligen en berättelse som burit i två tusen år. Historien om Jesus är fascinerande. Särskilt om man försöker skaka av sig en del av kristendomens alla överlagringar och läser texterna med ett öppet sinne. Dramaturgin är enkel. I trettioårsåldern framträder Jesus som predikant, helbrägdagörare och exorcist. Han driver runt på landsbygden; förkunnar tidens slut, driver ut onda andar och utför underverk. Han samlar stora skaror av följare och lärjungar. Men han kommer också i konflikt med sin omgivning. Han provocerar och utmanar skriftlärda och präster. Snabbt trissas konflikten upp och kulminerar under påskfirandet i Jerusalem. Prästerskapet ser till att Jesus grips, döms och utlämnas till romarna. Han torteras och korsfästs. Dör. Men återuppstår. Precis som i alla andra berättelser är konflikten central. Det är kring den allting snurrar. Jesus är en revoltör. Han utmanar. Omkullkastar. Ta bara intåget i Jerusalem. Scenen är karnevalisk och burlesk. En fattig träarbetare från en okänd avkrok som kommer ridande på en åsna och hälsas som en kung. Eller ta hans predikningar där han allt som oftast påpekar att den rådande ordningen skall ställas på huvudet. De sista ska bli de första. De utstötta ska bli de mäktigaste. Guds rike tillhör tullindrivarna och de prostituerade inte prästerna och de rättfärdiga. Saliga ni som är fattiga, er tillhör Guds rike. Saliga ni som hungrar nu, ni ska få äta er mätta, utropar han i Lukas evangelium. Ja, listan med Jesusord som utmanar kan lätt göras lång. Den som vill vara stor bland er skall vara den andres tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara de andras slav. Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd. Värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden så vänd också den andra mot honom. Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också. Älska era fiender och be för dem som förföljer er. Men det är inte bara ord riktade mot makten. Nej, även den lilla ordningen vill Jesus krossa: Tro inte att jag kommit med fred till jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd. Ty jag har kommit för att ställa en man mot hans far, en dotter mot hennes mor, en sonhustru mot hennes svärfar, och mannens husfolk skall bli hans fiender. Allt kulminerar så klart med korsfästelsen. Det är svårt att tänka sig en mer utmanande tanke: Den allsmäktige Guden som ett maktlöst offer, mördad som en simpel brottsling. Som litterär konstruktion är korsfästelsen svindlande. Ibland tänker jag på evangelierna som de optimala motberättelsena, såväl innehållsmässigt som stilistiskt. Tillsammans bildar de en utmanande textmassa som ställer mycket, för att inte säga allt, på ända. Detta är text som brusar och bråkar, som provocerar tanken. Kan man önska sig mer av litteraturen? Nej, jag tror inte det. Mattias Hagberg, författare

Den iranske forfatter Shahrnush Parsipur har netop fået et stort internationalt gennembrud, også i Danmark, hvor hendes roman 'Kvinder uden mænd' netop nu finder mange læsere. Romanen er blevet kendt verden over, som en feministisk roman, men det er forfatteren selv uenig i. Det er heller ikke en direkte politisk roman, selv om den har resulteret i, at forfatteren måtte to gange i fængsel, under det islamiske styre i Iran. I romanen mødes fem iranske kvinder i en have, hvor én af dem, har plantet sig selv som et træ. At plante sig selv som træ kunne måske også være et ønske for forfatteren Christian Yde Frosthold, i daglig tale bare CYF. Han udgav for et års tids siden 'Træmuseet', som et dansk bud på en international strøm af bøger, hvor naturen - og ikke mindst træerne - står stærkt. "Den urbane botaniker er en absolut nybegynder i den verden, han altid har befundet sig i", CYF i bogen, der måske er en roman, måske en essayistisk forgrening om forfatterskaber, læsninger, rejser, skønhed og livet - temaer, der alle vokser frem fra et fælles punkt - træet! Værter: Klaus Rothstein og Nanna Mogensen. (Sendt første gang 25. september).

Resa genom Maggioland. Litteraturvetaren Anna Smedberg Bondesson tar bland annat Michel Foucault till hjälp för att förstå platserna i Veronica Maggios texter och musikvideor. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Veronica Maggios låt Jag kommer på succéalbumet, Satan i gatan, från 2011, blev en riktig hit. Ändå kallar Maggio den för en problemlåt i sin självbiografiska bok Allt är för bra nu från 2017. Den var nämligen ingen lättskriven låt som bara kom. Men väl färdig känns den som om den bara kom. Det är som om den förökar sig själv, när den insisterar och rytmiskt upprepar sitt Jag kommer. Men det är också som om den ena bilden liksom glider över och vidare in i den andra, tills de tillsammans formar en hel räcka bilder, som på sätt och vis är varandras varianter: I taxin, i trappen, i hissen, i hallen. Taxin, trappan, hissen och hallen är allesamman varianter på vad den ryske litteraturteoretikern Mikhail Bakhtin kallar för tröskelns kronotopi. Kronotopi betyder tidrum och Bakhtin menar att romanens olika rum alltid är beroende av både berättandets och berättelsens tid. Litteraturens trösklar är inte bara trösklar i egen rätt. De är alltid också metaforiska och symboliska. Och i en sådan bildlig bemärkelse kan de här trösklarna även ta formen av en trappa, en hall och en gata eller ett torg. Bakhtin skriver att de är de viktigaste platserna i romanhandlingen, platser, där kriser, fall, återuppståndelser, förnyelser, klarsyn och beslut som bestämmer ett helt människoliv inträffar. Veronica Maggios låtar klamrar sig fast vid särskilda och avgörande ögonblick genom att upphäva de normala tidsliga och rumsliga lagar som gäller det mänskliga livet. Upprepningen Jag kommer bankas in i lyssnarnas trumhinnor med rytmens signaler om att vara på väg men aldrig komma fram, ungefär som i en klassisk mardröm. Jag kommer är också ett uttryck för orgasm, en bild som i sig kan symbolisera längtan efter helhet och fullhet, drömmen om ett onåbart existentiellt tillstånd. När låten tolkas i musikvideon blir bildligheten bokstavligt konkret, eftersom pop-personan Maggio där glider tillbaka, baklänges, som på ett rullband, och aldrig ens når ytterdörren i hallen i den egna lägenheten. Jag kommer insisterar på tröskeln som sådan. Det här insisterandet rör alltid vid existentiella brännpunkter och vändpunkter, eller för att tala med Bakhtin: det kombineras med vändpunktens moment i livet, med krisen, med ett beslut som förändrar livet, (eller med obeslutsamhet, fruktan att träda över tröskeln). Det handlar om avståndet i tiden, om minnet i sig, om bitterljuv nostalgi utan sentimentalitet men full av mening. Därför framstår den plats där all dåtid töms på mening som något alldeles fasansfullt för vad finns då kvar, när allt gått tillbaks till noll, som det heter i låten Sergels torg på albumet Handen i fickan fast jag bryr mig från 2013. Den låten, Sergels torg alltså, är en enda lång tröskelkronotopi. Men ännu mer är den en symboliserad absolut nollpunkt, där allt töms på mening för att kanske kunna fyllas på nytt, men därom finns ännu inget hopp. Kvar finns bara den tömda meningen och den förlorade innebörden i alla våra erfarenheter, minnen och vedermödor: Vad finns det då att bry sig om, över plattorna på Sergels torg? Torgets svartvita mönster tjänar som symbol för den möjliga meningslösheten. Samtidigt utspelar sig videon till låten på ett tömt turistkomplex off-season, med en känsla av efter-katastrofen-scen där inga andra levande varelser syns till. Först när jag ser Måns Nymans videotolkning av den inser jag att Maggioland också består av vad den franske filosofen Michel Foucault kallar för heterotopier, en sorts andra eller annorlunda platser. Heterotopierna är, som Foucault skriver, ett slags mot-platser, ett slags reellt förverkligade utopier i vilka de verkliga platserna, alla de andra verkliga platser som man kan finna i kulturen, på samma gång representeras, motsägs och kastas om. Musikvideons tömda turistkomplex är en typisk heterotopi, men genom att Sergels torg och turistkomplexet dessutom upphäver varandra i videon som sjunger om den ena och utspelar sig på den andra platsen, förstärks den heterotopiska känslan tusenfalt. Vi hamnar uppe i rymden, blickandes ner på jorden. Allt blir overkligt. Samtidigt samlas alla tider, allt blir hyperrealistiskt, allt flyttar in och gör sig hemmastatt, i likhet med Maggios pop-persona som har flyttat in och bosatt sig på det övergivna hotellet, medan swimmingpoolen dränker gamla skivspelare från länge svunna tider. Maggioland är inte bara heterotopiskt utan också heterokroniskt. Ibland skapar de olika tidslagren en total förvirring. Ur den här förvirringen stiger så med skoningslös skärpa: existentiella brännpunkter och smärtpunkter. En insikt om nuets och varats olidliga lätthet och brännande obarmhärtighet. Ju mer nostalgisk tonen är hos Maggio, desto fler tidsliga och rumsliga lager mättas den med tills den nästan brister av trängsel och smärta. Ju mer avståndet i tid blir till något oåterkalleligt, desto mer lyckas låtarna framkalla en närvaro av allt det som nu har gått förlorat. Hur långt bort i tiden det än var sedan något inträffade, glömmer jaget i texterna ingenting, någonsin, oavsett om minnena är positiva eller negativa. Som i låten Sju sorger på albumet Satan i gatan från 2011 som nyfiket försöker ringa in vad nostalgi, minne, upplevelse, erfarenhet och tid är för något. Det är här miraklet och förlossningen sker. För Maggios nostalgiska tematik kan i en psykologisk mening, även för lyssnaren, förvandlas till en kreativ energi. Länge leve längesen. Det var och är längesen, långt ifrån idag, men länge leve detta längesen, för avståndet är bara ett avstånd i tiden, inte i rummet. Låt det tvärtom leva här så länge jag lever, för jag glömmer absolut ingenting. Bara för att något inte längre är nu utan då, betyder det inte att detta då inte längre är här. Egentligen är det själva avståndet i tiden som görs närvarande. De sju sorgerna och de åtta bedrövelserna konkretiseras, de förvandlas till en tumstock att mäta med: så här oöverkomligt är avståndet. Och det är avståndet i sig som kärleksfullt omfamnas. För trots att det finns en sorg och saknad i raden: Du kommer nog aldrig mer vara min vän, så görs den där dåtida vänskapen högst verklig och reell också i nuet, som ett här som känns, på riktigt, i kraft av minnena. Maggioland är ett nostalgiskt land, i positiv mening och med minst lika många negativa konsekvenser. Minnena ljuger nämligen aldrig här. Allt finns kvar, också det som helst skulle glömmas. Och det är just det som gör det så fullt av nerv och liv, en energi som pumpas rakt in i låt efter låt. Anna Smedberg Bondesson, litteraturvetare och poet Litteratur Michail Bachtin, Det dialogiska ordet, övers. Johan Öberg, Anthropos, Gråbo 1988. Michel Foucault, Diskursernas kamp, övers. Jonas (J) Magnusson, Symposion, Stockholm/Stehag 2008. Anna Smedberg Bondesson, "Maggioland: tröskelns kronotopi, minnets heterotopi och kreativ nostalgi", Nye posisjoner i poplyrikken. Modernisme i nordisk lyrikk 11, Alvheim & Eide Akademisk Forlag, Bergen 2019.

Almaas i USA, og ny bokspalte: "Litteraturens kraft." Sesongpremiere!

Avsnitt 55: Journalisten är sur som vanligt och tycker att branschtidningen SvB inte ska ge TT:s litteraturnyheter status i bokbranschen eftersom han upplever att TT sällan vet tillräckligt och är för ytliga för bokbranschen. Förläggaren är mer förstående till idén. Exemplet vi väljer är artikeln de skrev om feelgood- litteraturen nyligen där tesen var att feelgood växer i Sverige. Tyvärr utan fakta och kontroll av verkligheten. Peter Stordalen var på PR-turné i Sverige för ett par veckor sedan och intervjuades av DI och DN. I DN skrev Johar Bendjelloul en artikel där han valde att skriva fram Peter Stordalen precis som han betedde sig i intervjun. Utan filter. Åtminstone journalisten njöt i fulla drag åt ett lustmord som måste ha stört det stora egot på sin Sverige-turné. Pelle Andersson har varit förlagschef för Ordfront i snart elva år. Dag Hernried har ägt förlaget sedan 2011. Utan dem hade Ordfront inte funnits idag. Förlagets stolta historia till trots har det varit en slitsam resa som få riktigt känner till.   Innehåll: 01 03 – TT:s litteraturnyheter någon? 05 35 – Feelgood på frammarsch, men inte i Sverige 10 05 – Ett litet barn i en ”stor” mans kropp 12 55 – Har Ordfront en framtid?

**Udsendelsen er sponsoreret af Peoples Press og bogen 'Åge Indefra' af Arild Stavrum** Årets tredje afsnit af fodboldpodcasten Bold & Bøger tager udgangspunkt i Champions League-finalen 1. juni. Journalisterne Sebastian Stanbury og Martin Davidsen gennemgår, hvilke bøger man skal læse for at blive klogere på årets finaleklubber og for at komme i den rette stemning til en stor, europæisk finale. For tredje måned i træk bringer Mediano et afsnit af Bold & Bøger, der tager den bedste fodboldlitteratur under lup og via mikrofonerne bringer den ind i dine høretelefoner. Bag Bold & Bøger står Martin Davidsen og Sebastian Stanbury, der startede podcasten i 2016, og som fra i år udgiver den i Mediano-regi. Maj måneds udsendelse er en anderledes optakt til årets Champions League-finale. De to journalister varmer op til finalen den 1. juni ved at gennemgå nogle af de bedste bøger om Tottenham og Liverpool, se nærmere på interessante biografier om de to holds trænere, anbefale udgivelser om magien i de europæiske turneringer og om tidligere tiders storhold og sidst, men ikke mindst, fortælle om to bøger om et emne, der kan afgøre finalen: Straffespark. Desuden fortæller de som vanligt også, hvad de har læst siden sidst, og hvad de har tænkt sig at læse fremover. Send dine kommentarer, forslag og anbefalinger til bb@mediano.nu, så vil redaktionen tage dem med i overvejelserne frem mod næste afsnit. God lytning - god læsning.

John Williams stora genombrott kom långt efter att hans död. Men då blev det desto större. Mikael Timm reflekterar över storheten i hans romankonst i denna essä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Författaren John Williams skrev bara fyra romaner men åtminstone en av dem har kallats för den perfekta romanen. Den heter Stoner och utkom 1965. Titeln är namnet på romanens huvudperson, en anspråkslös lärare i litteratur vid ett obetydligt universitet någonstans mellan den lärda östkusten och den vilda västkusten. Som nog alla läsare gissat finns det stora beröringsytor mellan huvudperson och författare med ett par viktiga undantag: John Williams var inte anspråkslös, varken i klädsel eller debatter och heller inte utan framgång. Med tiden blev han något av en stjärna på Denvers universitet. Han var poet, tidskriftsredaktör och essäist och flitig i alla yrkesroller på vad som kallades Västerns Harvard. Och så var han då romanförfattare.  Stoner vann respekt bland kolleger men nådde inte många läsare. Augustus, 1972, belönades med ett ansett pris, National Book Award, men blev ändå bortglömd eftersom priset för första och enda gången delades mellan två böcker det året. Och när John Williams avled 1994 var han en fotnot i det förflutna för att ett par decennier senare var tokhyllad bästsäljare. En modern klassiker i nivå med Hemingway och Faulkner. Medan John Williams poesi förefaller tidstypisk akademisk är hans prosa motvalls, påtagligt egensinnig. Williams och Stoner hade bägge lite otur i livet. I likhet med sin huvudperson levde Williams ett lugnt liv vid ett fridfullt universitet. Eller? Nja, det var lugnt till det yttre. Williams hade visserligen samma arbete i många år och reste föga och liknar i det sin huvudperson. Men Williams liv var fyllt av konflikter med kolleger, agenter, förlag, fruar och barn. Allt utspelat till ackompagnemang av klirret i cocktailglasen. Charles J Shields biografi Mannen som skrev den perfekta romanen arbetar sig igenom Williams liv med pedantisk nit och en stil som är lika konventionell som Williams är originell. Början av biografin är faktiskt rätt svår att tugga sig igenom, men även om Shields är en förskräckligt tråkig är hans huvudperson fascinerande: full at motsägelser, skaparkraft och destruktivitet. Williams lever i marginalen av USA:s kulturella scen och kanske är den placeringen både en förbannelse och en välsignelse. Hade han utvecklat sin egendomligt genomskinliga prosastil i New York där litteraturdebatten var en annan? Det är svårt att sätta fingret på det originella i Williams prosa denna svårighet gäller alla romaner. Han har inget återkommande berättargrepp som panoreringar över ett rum eller användande av inre monolog. Han berättar det mesta i löpande text den är neutral, också hans dialog är nedslipad. Så, vad är det som gör honom så märklig? Kanske att hans berättar-jag på något subtilt sätt befinner sig på samma nivå som läsaren. Shields djupläser inte Williams texter utan håller sig till det yttre hans arbete på universitetet, vilka han umgicks med, familjerelationer. Och det är nog bra, risken för övertolkningar av verk är påtaglig. Men ändå. Medan John Williams poesi förefaller tidstypisk akademisk är hans prosa motvalls, påtagligt egensinnig. Mest fascinerande är hans andra roman, Butchers Crossing som kom 1960. Titeln är namnet på en liten by i Västern på 1870-talet. Bokens huvudperson Andrews kommer från Boston och drivs till Vilda Västern av en vag med pockande längtan. Han vill något annat. Men vad? Det borde vara lätt att svara på  Butchers Crossing är tydlig på gränsen till övertydlig, öppen på gränsen till vidöppen. Williams verkar utgå från klichéer från västernfilmer. Här finns den kapitalistiske företagaren, den prostituerade kvinnan, den tuffe vildmarskännaren, den råe slaktaren, den försiktige nybyggaren. Ändå ter sig var och en av dem annorlunda än figurer jag mött i andra berättelser. Varje detalj i västernhålan, varje människa huvudpersonen träffar gestaltas - inte beskrivs. Allt är igenkännbart och gör samtidigt motstånd. Man sitter som under en Hitchcockfilm och undrar när det hemska ska hända. Augustus skulle säga: acceptera det. Men det verkar inte Williams ha gjort. Den saknar praktiskt taget handling och skildrar fyra män som ger sig ut på buffeljakt, hittar dem, slaktar dem och överraskas av sträng kyla[berättelsen] rör sig framåt som om en snigel släpade den genom en damm av sirap. Man kan lägga ifrån sig den när som helst, det kommer många att göra. Så sammanfattade New York Times kritiker Butchers Crossing i en förödande recension. Läst idag är det tydligt att Butchers Crossing mer handlar om något som inte finns än något som finns. Det som saknas är berättarens avsikt. Nästan alla historiska romaner förmedlar känslan av att berättaren vet vad som ska hända. Läsaren är i trygga händer, vad texten än säger. Men Williams roman Butcher's Crossing förmedlar känslan av att allt händer i samma ögonblick jag läser texten. Allt är fritt. Och därmed svårt att tolka. Dess ytlighet är dess djup. Butchers Crossing sluter sig om sig själv. Detsamma kan sägas om personen Stoner som älskar att undervisa i litteratur, som är omutlig och därför går under. Litteraturen är hans religion. Men vad vill författaren säga? "Hoppet om framtiden gör oss otacksamma för de välgärningar vi fått mottaga", säger romaren Silanus i Maeterlincks pjäs om Maria Magdalena. Men tacksamhet var inte Williams bästa gren om man får tro vittnesmål från närstående och studenter. Och framtiden slutade han hoppas på. Inte ens framgången för Augustus 1972, en fullständigt lysande roman som hade lättare att nå en bredare publik genom sin klara struktur, beredde honom någon större glädje. Williams tycks ha blivit alltmer excentrisk med åren och framgångarna. Han slarvade med lektionerna, uppträdde berusad och förefaller nästan medvetet ha spelat ut sin lynnighet. Hans insatser som lärare i kreativt skrivande blev stilbildande vid amerikanska universitet men hans egen forskning var mest ansatser och han lyckades aldrig fullfölja sin sista roman som han arbetade med i åratal och ibland läste högt ur. Många har uppfattat Williams som en olycklig kollega till Stoner. Men budskapet i Stoner kan sägas vara: släpp fram livet. Augustus skulle säga: acceptera det. Men det verkar inte Williams ha gjort. Ändå undrar jag om det inte i hans loser-roll fanns ett inslag av revansch: Williams kunde till skillnad från sin romanhjälte Stoner ta klivet in i det excentriska. Han krävde uppmärksamhet och han fick det. Han var inte lycklig men han var sedd. nog var Williams i nivå med Flaubert, en annan snarstucken, petnoga och hårt arbetande författare. 1800-talsförfattaren Chateaubriand kallade sina memoarer Minnen från andra sidan graven eftersom han var övertygad om att bli förstådd först av eftervärlden. Att bli kallad Mannen som skrev den perfekta romanen borde ju framkalla sarkastiska kommentarer av litteraturälskare, för vem kan säga vad en perfekt roman är? Ändå framstår Williams tre romaner som närmast perfekta, var och en i sin genre. Därmed också sagt att de knappast kan vara förebilder. Williams insåg att tiderna förändrats men kunde inte ansluta sig till beatnikgenerationen, Hemingways hårdkokthet, Faulkners expressionism eller något annat litterärt mode. Han var klassicist, nästan mot sin vilja. Vår egen tid kan svårligen skildras med denna stilkonst men nog var Williams i nivå med Flaubert, en annan snarstucken, petnoga och hårt arbetande författare. Inte illa för en deppig lärare i Denver. Mikael Timm   Litteratur Charles J Shields: John Williams  mannen som skrev den perfekta romanen. Översättning: Ragnar Strömberg. Natur & kultur, 2018.

Iris Murdoch var både en framstående författare och filosof. Lyra Koli ser hur hennes romaner visar att både konsten och moralen handlar om att upptäcka världen genom kärlek. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det talas inte mycket om moral i den svenska litteraturvärlden. Ordet verkar, som författaren Tova Gerge påstått ha blivit negativt laddat. Istället hör man ibland omdömet moraliserande, ett skällsord som belyser hur man kommit att betrakta moral: som förenklande domslut som talar om för andra hur de ska tänka. för att litteraturen ska kunna vara realistisk måste den också vara moralisk. Inte, som den irländska författaren och filosofen Iris Murdoch beskrivit det, som ljuset i vilket vi ser allting. För henne är moral det som får verkligheten att framträda. Våra personligheter, våra livssituationer och våra världsuppfattningar är redan genomdränkta av moral. Också våra mest oskyldiga formuleringar och tonlägen är laddade med värden. Skrivande är med andra ord oundvikligen en moralisk aktivitet; inte minst karaktärsgestaltning. Så snart man lär känna någon på riktigt, säger Murdoch, inser man nämligen att människor är väldigt, väldigt underliga. Vi uppfattar varandra genom ett virrvarr av projicerade fantasier och individuella egenheter. På det viset kan romanformen närma sig verkligheten: inte som en faktabaserad återgivning utan som en avspegling av människans röriga komplexitet. Men för att litteraturen ska kunna vara realistisk måste den också vara moralisk. Murdoch går ännu längre än så:  Konst och moral är, skriver hon, med vissa förbehåll [] ett. Deras essens är densamma. Essensen av de båda är kärlek. Kärlek är den oerhört svåra insikten att något annat än en själv är verkligt. Kärlek, och därmed även konst och moral, är upptäckten av verklighet. Kärlek är med andra ord det som får verkligheten att framträda. Kärlek är själva metoden för kunskap; den känsloladdade insikt som kan få jaget att rikta sig ut ur sig självt. Eftersom vi, enligt Murdoch, framlever största delen av våra liv inuti bekväma, egocentriska illusioner kan det krävas en våldsam chock för att upptäcka att något annat är verkligt. Chockad blir till exempel hennes romankaraktär Charles Arrowby i Havet, havet när han stöter på sin förlorade barndomskärlek Hartley i en liten kustby. Jag begriper inte varför jag inte bara slogs till marken; uppenbarelsen var, i dess första ögonblick, så fruktansvärd. Jag fattade den först varför vet jag inte riktigt på det här sättet, inte som något ovälkommet eller fasansfullt, men som om det omöjliga hade blivit verkligt, som en inblick i det ofattbara med världens undergång. Men chocken, uppvaknandet ur den självcentrerade slummern, leder inte nödvändigtvis till att man blir en god människa. Charles Arrowby går från storhetsvansinnig välvilja, via svartsjuka, till ett maniskt, auktoritärt kontrollbehov. Kärleken, insikten om en annan människas skiftande, variationsrika, outgrundliga verklighet, driver honom att likt berättarjaget i På spaning efter den tid som flytt spärra in sin älskade i sitt hem. Det för dem knappast närmare: [Hartley] höll sig dold i sitt rum som ett sjukt djur. Jag låste hennes dörr för den händelse att hon skulle gå och dränka sig, jag lät henne inte få ljus och tändstickor för den händelse att hon skulle bränna ihjäl sig. Jag fruktade varje stund för hennes trygghet och hennes välbefinnande, och ändå vågade jag inte vara tillsammans med henne hela tiden eller ens det mesta av tiden, jag visste i själva verket inte hur jag över huvud taget skulle kunna vara med henne. Han är plågsamt medveten om hennes existens, men har ingen aning om hur han borde bete sig. Verkligheten är med andra ord svårhanterlig, skrämmande och obekväm. När vi upptäcker den upptäcker vi ett virrvarr, en muddle. Illusionerna av kunskap och kontroll framstod ofta som mer klarsynta. Kärleken får oss att fatta hur otillräckliga de varit, men erbjuder oss inte nödvändigtvis någon annan utväg.   Skrivandet blir ett sätt att älska världen som man älskar en annan människ I Platons Gästabudet beskrivs Eros (kärlekens) tillblivelse såhär: på en fest dit Penia (bristen) inte var inbjuden, somnade Poros (överflödet) i gräset efter att ha druckit för mycket. Penia våldtog honom, och gjorde sig gravid med sonen Eros. Kärleken är alltså bristen och överflödets illegitima barn, en knepig trickster men också en visdomsälskare (filosof), som alltid befinner sig mitt emellan sanning och lögn. På ett liknande vis talar Murdoch, självutnämnd nyplatonist, om konstens dubbla karaktär som verklighetsuppenbarelse och bedrägeri. Platon hade på vissa sätt rätt i att vilja utesluta poeterna från sin filosofistat, skriver hon. Det finns en njutning inblandad som är suspekt. Konsten kan presentera en förvirrande, självmotstridig värld som om den hängde samman, utan att tillhandahålla någon förklaring. När Morgan, i Murdochs roman Hök och duvor blickar tillbaka på sin besatta förälskelse tycker hon sig ha fått en uppenbarelse av något som hade verkat som en djup sanning. Det hade varit som att få en mystisk vision rakt in i verklighetens hjärta, som om hon utlovats universums hemlighet och sedan, med hela känslan av innebörd och ändamålsenlighet intakt, bli visad ett förmultnande hönsskelett som låg där i en mörk vrå, täckt av damm och smuts. Form, säger Murdoch på flera ställen, är kärlekens och konstens största tröst och frestelse. Förmågan att som Morgan behålla hela känslan av ändamålsenlighet, och samtidigt se den ruttnande verkligheten för vad den är, kräver både form och motstånd mot form. Det som gör tragisk konst så rubbande, skriver Murdoch, är att den sammanhängande formen är kombinerad med något, mänskliga individers specifika vara och öden, som trotsar form. Det ekar av Adornos beskrivning av konstverket som det evigt brutna löftet om lycka. Något händer i konst som gör misslyckandet till något annat än ett misslyckande. Verket erbjuder en spegling av verkligheten, som låter allt som är brutet och rörigt finnas utan att ordnas upp. Skrivandet blir ett sätt att älska världen som man älskar en annan människa som störst när man slutar projicera och står ut med att möta den andra som den är. I slutet av Murdochs roman Den gode eleven plockar huvudpersonen Edward upp första bandet av På spaning efter den tid som flytt. Han hade bläddrat tillbaka till början. Longtemps, je me suis couché de bonne heure (Länge hade jag för vana att gå tidigt till sängs, i Vallquists översättning). Så oerhört mycken smärta det fanns på de där första sidorna. Så oerhört mycken smärta det fanns rakt igenom. Så hur kom det sig då att hela boken kunde vibrera av en sådan ren glädje? Litteraturens moral består enligt Murdoch just i denna gåtfulla och uppenbara förmåga. Dess koncentrerade och utspridda uppmärksamhet kan vara ett ljus som får verkligheten att framträda, men inte i klarsynta analyser eller auktoritära domslut. Kärleken kan orka med det oklara. Som änkan Mary tänker i romanen När var tar sin: Eftersom död och slump utgör materialet för allt som finns, så måste kärlek för att vara kärlek till någonting vara kärlek till död och slump. Politiken syftar till att förändra världen, och filosofin syftar till att klargöra den. Men konsten, som inte är instrumentell utan autonom, kan närma sig verkligheten utan att ändra den. Om man förstår skrivande som ett sätt att älska världen framstår denna autonomi som raka motsatsen till konst för konstens skull. Konsten är för livets skull, skriver Murdoch, annars är den värdelös. Lyra Koli, författare

Han var en av medeltidens stora lyriker med ett digert testamente, men samtidigt en dömd mördare, inbrottstjuv och medeltida gängmedlem. En missdådare med det skrivna ordets gåva. Litteraturväven berättar historien om François Villon: Gangsterpoetens Testamente. Litteraturväven är ett program av och med Jonas Stål, med inläsningar av Beatrice Berg och Dick Lundberg. François Villons porträtt är ritat av Irem Babovic. KÄLLOR: [Litteratur] Burl, Aubrey – Danse macabre: Francoise Villon, poetry & murder i medieval France, Sutton Publishing (2000) Bengtsson, Frans G. – Litteratörer och militärer, Frans G. Bengtsson-sällskapet (2001) Litteraturens historia 2, Norstedts (1985) Stevenson, Robert Louis – Biographical and critical essay i Poems of Francoise Villon, John W. Luce & Company (1917) Villon, Francois – Det lilla testamentet, FIB:s Lyrikklubb (1959) Villon, Francois – Det stora testamentet och andra ballader, Fabel (1991) Villon, Francois – Poems, Nortwest Univesrity Press (2013) [Nätet] Wikipedia: Paris in the middle ages, Coquillard

Hur ska man förhålla sig till en bok som är bra men samtidigt innehåller en karaktär som är så vidrig att man knappt vet vart man ska ta vägen? Och är det lagligt att ha en pingvin som husdjur i Sverige, för tjingpax på en varsin om det är legit? En förbannad podd är tillbaka med en ny säsong. Hurra!Böcker vi recenserarBara ha roligt av Maria MaunsbachThe penguin lessons av Tom Michell See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Avsnitt 17. Förläggaren är i sitt esse. Han har minst två uppfattningar i varje ämne utan att hamna i den svenska nyhetsjournalistikens moras av ”å ena sidan/å andra sidan. Helt krasst konstaterar han att den kvalificerade litteraturen idag blir mer och mer osynlig i media samtidigt som media pratar allt mindre om den kvalificerade litteraturen. Han frossar i vårens nya böcker och hamnar självklart i Tyskland och gör en mellanlandning på 30-talet i skuggan av det andra världskriget. Journalisten? När han inte är oense med förläggaren har han, lite överdrivet, fullt upp med att försvara sig.   Hålltider: 00 40 –  Bonniers och översättarna – en inte så självklar historia 13 33 –  Eleanor Oliphant och två teorier om den kvalificerade litteraturens framtid. 21 53 –  Nytt år, nya böcker. Mycket tyskt och en doft av förkrigstid.   Böcker som nämns i avsnittet: Gail Honeymann – Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt Susie Steiner – titel ej bestämd (Missing, Presumed) Hans Fallada – Hackendahl ger sig aldrig Joseph Roth – Radetskymarschen Peter Wather – Hans Fallada, En biografi Volker Weidermann – Ooseende 1936

Tjue år etter romansuksessen Guden for små ting er indiske Arundhati Roy tilbake med en ny roman: Ministeriet for den høyeste lykke. Men i mellomtiden har Roy vært travel: gjennom en rekke essaybøker har hun tatt for seg temaer som forurensning, menneskerettsbrudd, industrialisering og sosiale forskjeller, hun har levd i skogen med maoistgeriljaen og besøkt den militariserte sonen i Kashmir. I dette foredraget forteller hun om sitt litterære og politiske virke gjennom tjue år. Foredraget ble holdt i tilknytning til Litteraturhusets tiårsjubileum, 14. september 2017. Foredraget var et av tre i jubileumsserien Litteraturens framtid.   Litteraturhusets podkast presenterer bearbeidede versjoner av samtaler og foredrag i regi av Stiftelsen Litteraturhuset. Musikk av Apothek. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Virkeligheten: Stoffet litteraturen veves av. Litteraturens potensial for store leseropplevelser og ny erkjennelse er ikke forbeholdt romanen eller poesien. Stadig oftere byr norsk sakprosa på minneverdige litterære øyeblikk – fra biografier over Jens Bjørneboe eller Julius til bøker om havet eller fremmedkrigere. Tilsvarende har romansjangeren gitt større rom for dokumentarisk stoff. Er det slik at den tradisjonelle grensen mellom sakprosa og skjønnlitteratur er i bevegelse, eller sågar i oppløsning? Og hvordan behandler vi grensetilfellene litteraturkritisk? Kritikerlagets litteraturseksjon inviterer til diskusjon. I panelet: Olaug Nilssen og Eirik Vassenden. Samtalen ledes av Bernhard Ellefsen (Morgenbladet).

Virkeligheten: Stoffet litteraturen veves av. Litteraturens potensial for store leseropplevelser og ny erkjennelse er ikke forbeholdt romanen eller poesien. Stadig oftere byr norsk sakprosa på minneverdige litterære øyeblikk – fra biografier over Jens Bjørneboe eller Julius til bøker om havet eller fremmedkrigere. Tilsvarende har romansjangeren gitt større rom for dokumentarisk stoff. Er det slik at den tradisjonelle grensen mellom sakprosa og skjønnlitteratur er i bevegelse, eller sågar i oppløsning? Og hvordan behandler vi grensetilfellene litteraturkritisk? Kritikerlagets litteraturseksjon inviterer til diskusjon. I panelet: Olaug Nilssen og Eirik Vassenden. Samtalen ledes av Bernhard Ellefsen (Morgenbladet).

I veckans Stil Special ska vi glänta på dörren och kika in i litteraturens garderob. Vi ska nämligen ägna oss åt kläder, böcker och författare. I litteraturens värld är kläder sällan något som bara håller folk varma eller får dem att se bra ut. De litterära kläderna bär ofta på en symbolisk betydelse och kan berätta en hel del om en romankaraktärs personlighet, status, drömmar och förhoppningar. Vad en litterär gestalt har på sig kan med andra ord vara en hel berättelse i sig. I dagens program träffar vi författarna Inger Edelfeldt, Kristofer Folkhammar och Karolina Ramqvist, som alla har skrivit böcker där just kläder spelar en alldeles särskild roll. Vi tittar också närmare på fenomenet med författaren som kändis och gör ett besök på The National Arts Club i New York, där modeskapare minglar med författare och konstnärer för att kulturen ska utvecklas. Veckans programledare är Erik Sjölin.

I podden Nobelkoden gör kulturredaktionens Mattias Berg en personlig resa genom Nobelhistorien och radioarkivet. Följ med på resan. Det handlar både om gåtan Alfred Nobel, dynamitkungen som genom sitt testamente plötsligt förvandlades till mänsklighetens välgörare, och om Svenska Akademiens försök att tolka hans tankar.   TESTAMENTET Om Alfred Nobels sensationella testamente som förvandlade Dynamitkungen till vår store välgörare. Om förklaringen som brukar ges till hur han kunde få ihop de där ytterligheterna. Kriget och freden, massförstörelseindustrin och mänsklighetens framåtskridande. Om Bertha von Suttner, kvinnan bakom Alfred Nobels förvandling. Om den kvarstående dubbelheten. Namnet som än i dag är ett varumärke för både fredpris - och försvarsindustri.   Ulla Billquist sjunger "Jag bygger ett luftslott" och kanonerna mullrar vid Bofors år 1946. Det är Ingvar Kjellson och Margaretha Byström som spelar Alfred Nobel respektive Bertha von Suttner i radioteaterföreställningen "Dynamitkungen" från 1982, varifrån även uppläsningen av hans militära patent är hämtade. Uppläsningen ur boken "Ned med vapnen" är från programmet Boktornet 1996. Nyheten om förundersökning om mutbrott i den så kallade Boforsaffären kommer från en Eko-sändning 1987.   STRIDERNA Om hur krig och fred fortsatte att spöka i litteraturprisets historia. Hur Hermann Hesse plötsligt prisades som den store humanisten 1946, första fredsåret, efter att under många år ha avfärdats som alltför svartsynt. Om den bokstavliga striden kring just "Krig och fred". Brevet från ett antal svenska kulturpersonligheter direkt till Leo Tolstoj, efter att han 1901 inte fått det första priset. Om alla andra strider kring litteraturpriset. Sartre, som lugnt tände en cigarett i väntan på ostbrickan och sade att han inte ville ha det. Harry Martinson som begick självmord efter priset. Rushdie-affären, förstås. Och om vad spåkvinnans aria i Maskeradbalen kan ha med saken att göra.   Irene Minghini-Cattaneo sjunger Ulricas aria i en inspelning av "Maskeradbalen" från La Scala-operan i Milano 1930. Peter Sandberg läser upp brevet från de svenska kulturpersonligheterna till Leo Tolstoj 1901. Och Magnus Faxén rapporterar från Paris om Sartres vägran att motta Nobelpriset 1964. Karl Ragnar Gierow heter den ständige sekreterare i Akademien som tillkännager att Harry Martinson och Eyvind Johnson får Nobelpriset 1974. Tidningskrönikan om Olof Lagercrantz svar till Lars Gyllensten kommer ur Ekot 1978. Intervjun med Kerstin Ekman kring Rushdie-affären är hämtad från Kulturnytt 1989 - och enkäten från programmet Efter tre samma år.   KVINNORNA Om den sorgliga historien. Hur få kvinnor som fått priset. Hur många män. Om den första kvinnliga litteraturpristagaren, Selma Lagerlöf, som talar om "dödsskuggans dal" trots att hon hyllades som få andra kvinnor i sin tid. Om hur en ung Artur Lundkvist hånade den andra kvinnliga pristagaren, italienska Grazia Deledda. Om att det inte blev mer än en handfull kvinnliga mottagare under Nobelprisets första 45 år. Och att det sedan blev ännu värre: bara en enda under de nästa 45. Och om att Nobelpristagaren Sigrid Undset därför hade fel när hon talade vid Verner von Heidenstams begravning - bara några månader efter Selma Lagerlöfs död.   Vi hör Sven Jerring rapportera från Selma Lagerlöfs jordfästning 1940. Ingemar Sjödin är uppläsare av det Artur Lundkvist skrev om Nobelpristagaren Grazia Deledda - liksom Märta Ekström och Inge Waern läser Gabriela Mistrals respektive Nelly Sachs dikter i svensk översättning. Citatet av Pearl Buck kommer från hennes Nobelföredrag 1938. Inslaget om Nadine Gordimers litteraturpris är hämtat från Kulturnytt 1991 och telefonintervjun med Doris Lessing från Kulturradion 2007.   VALET Om hur vi alla runt omkring Akademien, det hemliga sällskapet, varje år vid den här tiden försöker att tolka tecknen. Om hur vi nästan alltid misslyckas. Ryktet om sockervattnet var inte sant. Kanske inte ens ärtsoppan. Om Nobelkodens dubbla kryptering. Om hur den inte bara exkluderat kvinnorna, utan till exempel också Latinamerika i 45 år och Afrika i 86 år. Om Nobels eget ödesdrama, Nemesis. Hans egen inre gåta. Om vad Wole Soyinka kallade för en grym ödets ironi. Och Giuseppe Verdi för Ödets makt, eller kanske kraft. Om själva valet. Kort sagt.   Det är Gun Arvidsson som läser citatet från Virginia Woolf i programmet "Vem är rädd om Virginia Woolf" från 1983. Frågan till Karl Ragnar Gierow om sockervattnet och ärtsoppan. - och hans svar - kommer ur programmet "Vad gör man på Svenska Akademien?" 1967. Kjell Espmarks fundering om kvinnorna och kriterierna är hämtad från programmet Bokfönstret 2001. Det är Ekot som rapporterar från Wole Soyinkas Nobelföreläsning 1986. Och regissören Richard Turpin intervjuas om urpremiären av Nobels eget ödesdrama "Nemesis" i Kulturnytt 2005. Professor Arne Westgren talar om att "mänskligheten må besinna det ansvar som följer av gåvan av hans upptäckt". Detta apropå Otto Hahns Nobelpris i kemi vid Nobelhögtiden i december 1945. Dramatiseringen av Alfred Nobels egna grubblerier är hämtad ur programmet "Förmögen, högt bildad herre" från 1995. Producent för det var Rolf Hersson. Ouvertyren till Giuseppe Verdis opera "Ödets makt" spelas av Wien-filharmonikerna 2013. Slutligen hör vi ett klipp ur programmet "Bofors. Där de svenska kanonerna smidas" från 1943. Mattias Berg mattias.berg@sverigesradio.se Fotnot: Vid Nobelhögtiden i december 1945 utdelades två kemipris. Det som gick till Otto Hahn - i sin frånvaro, eftersom han och ett antal andra tyska vetenskapsmän då fortfarande internerades i brittiska Farm Hall efter krigsslutet - var 1944 års Nobelpris i efterskott. Först vid Nobelhögtiden 1946 fick Otto Hahn motta medalj och diplom.

Är det värt att läsa klassikerna fast den både bestäms och består av gubbar? Andrea och Filip diskuterar kanon, gör varsin egen, tramsar lite men går också igenom olika tolkningar av klassikerbegreppet.

I podden Nobelkoden gör kulturredaktionens Mattias Berg en personlig resa genom Nobelhistorien och radioarkivet. Följ med på resan. Det handlar både om gåtan Alfred Nobel, dynamitkungen som genom sitt testamente plötsligt förvandlades till mänsklighetens välgörare, och om Svenska Akademiens försök att tolka hans tankar.TESTAMENTETOm Alfred Nobels sensationella testamente som förvandlade Dynamitkungen till vår store välgörare.Om förklaringen som brukar ges till hur han kunde få ihop de där ytterligheterna. Kriget och freden, massförstörelseindustrin och mänsklighetens framåtskridande.Om Bertha von Suttner, kvinnan bakom Alfred Nobels förvandling.Om den kvarstående dubbelheten. Namnet som än i dag är ett varumärke för både fredpris - och försvarsindustri.Ulla Billquist sjunger "Jag bygger ett luftslott" och kanonerna mullrar vid Bofors år 1946.Det är Ingvar Kjellson och Margaretha Byström som spelar Alfred Nobel respektive Bertha von Suttner i radioteaterföreställningen "Dynamitkungen" från 1982, varifrån även uppläsningen av hans militära patent är hämtade. Uppläsningen ur boken "Ned med vapnen" är från programmet Boktornet 1996.Nyheten om förundersökning om mutbrott i den så kallade Boforsaffären kommer från en Eko-sändning 1987.STRIDERNAOm hur krig och fred fortsatte att spöka i litteraturprisets historia. Hur Hermann Hesse plötsligt prisades som den store humanisten 1946, första fredsåret, efter att under många år ha avfärdats som alltför svartsynt.Om den bokstavliga striden kring just "Krig och fred". Brevet från ett antal svenska kulturpersonligheter direkt till Leo Tolstoj, efter att han 1901 inte fått det första priset.Om alla andra strider kring litteraturpriset. Sartre, som lugnt tände en cigarett i väntan på ostbrickan och sade att han inte ville ha det. Harry Martinson som begick självmord efter priset. Rushdie-affären, förstås.Och om vad spåkvinnans aria i Maskeradbalen kan ha med saken att göra.Irene Minghini-Cattaneo sjunger Ulricas aria i en inspelning av "Maskeradbalen" från La Scala-operan i Milano 1930.Peter Sandberg läser upp brevet från de svenska kulturpersonligheterna till Leo Tolstoj 1901. Och Magnus Faxén rapporterar från Paris om Sartres vägran att motta Nobelpriset 1964.Karl Ragnar Gierow heter den ständige sekreterare i Akademien som tillkännager att Harry Martinson och Eyvind Johnson får Nobelpriset 1974. Tidningskrönikan om Olof Lagercrantz svar till Lars Gyllensten kommer ur Ekot 1978.Intervjun med Kerstin Ekman kring Rushdie-affären är hämtad från Kulturnytt 1989 - och enkäten från programmet Efter tre samma år.KVINNORNAOm den sorgliga historien. Hur få kvinnor som fått priset. Hur många män.Om den första kvinnliga litteraturpristagaren, Selma Lagerlöf, som talar om "dödsskuggans dal" trots att hon hyllades som få andra kvinnor i sin tid.Om hur en ung Artur Lundkvist hånade den andra kvinnliga pristagaren, italienska Grazia Deledda.Om att det inte blev mer än en handfull kvinnliga mottagare under Nobelprisets första 45 år. Och att det sedan blev ännu värre: bara en enda under de nästa 45.Och om att Nobelpristagaren Sigrid Undset därför hade fel när hon talade vid Verner von Heidenstams begravning - bara några månader efter Selma Lagerlöfs död.Vi hör Sven Jerring rapportera från Selma Lagerlöfs jordfästning 1940.Ingemar Sjödin är uppläsare av det Artur Lundkvist skrev om Nobelpristagaren Grazia Deledda - liksom Märta Ekström och Inge Waern läser Gabriela Mistrals respektive Nelly Sachs dikter i svensk översättning.Citatet av Pearl Buck kommer från hennes Nobelföredrag 1938. Inslaget om Nadine Gordimers litteraturpris är hämtat från Kulturnytt 1991 och telefonintervjun med Doris Lessing från Kulturradion 2007.VALETOm hur vi alla runt omkring Akademien, det hemliga sällskapet, varje år vid den här tiden försöker att tolka tecknen.Om hur vi nästan alltid misslyckas. Ryktet om sockervattnet var inte sant. Kanske inte ens ärtsoppan.Om Nobelkodens dubbla kryptering.Om hur den inte bara exkluderat kvinnorna, utan till exempel också Latinamerika i 45 år och Afrika i 86 år.Om Nobels eget ödesdrama, Nemesis. Hans egen inre gåta.Om vad Wole Soyinka kallade för en grym ödets ironi. Och Giuseppe Verdi för Ödets makt, eller kanske kraft.Om själva valet. Kort sagt.Det är Gun Arvidsson som läser citatet från Virginia Woolf i programmet "Vem är rädd om Virginia Woolf" från 1983.Frågan till Karl Ragnar Gierow om sockervattnet och ärtsoppan. - och hans svar - kommer ur programmet "Vad gör man på Svenska Akademien?" 1967. Kjell Espmarks fundering om kvinnorna och kriterierna är hämtad från programmet Bokfönstret 2001.Det är Ekot som rapporterar från Wole Soyinkas Nobelföreläsning 1986. Och regissören Richard Turpin intervjuas om urpremiären av Nobels eget ödesdrama "Nemesis" i Kulturnytt 2005.Professor Arne Westgren talar om att "mänskligheten må besinna det ansvar som följer av gåvan av hans upptäckt". Detta apropå Otto Hahns Nobelpris i kemi vid Nobelhögtiden i december 1945.Dramatiseringen av Alfred Nobels egna grubblerier är hämtad ur programmet "Förmögen, högt bildad herre" från 1995. Producent för det var Rolf Hersson.Ouvertyren till Giuseppe Verdis opera "Ödets makt" spelas av Wien-filharmonikerna 2013.Slutligen hör vi ett klipp ur programmet "Bofors. Där de svenska kanonerna smidas" från 1943.Mattias Berg mattias.berg@sverigesradio.seFotnot: Vid Nobelhögtiden i december 1945 utdelades två kemipris. Det som gick till Otto Hahn - i sin frånvaro, eftersom han och ett antal andra tyska vetenskapsmän då fortfarande internerades i brittiska Farm Hall efter krigsslutet - var 1944 års Nobelpris i efterskott. Först vid Nobelhögtiden 1946 fick Otto Hahn motta medalj och diplom.

NRKs kritikere Knut Hoem, Marta Norheim og Anne Cathrine Straume diskuterer romanen "Den hvite byen" av svenske Karolina Ramqvist, artikkelsamlingen "Litteraturens etikk" av den amerikanske filosofen og etikk-professoren Martha Nussbaum og romanen "Elleve dager i Berlin" av svenske Håkan Nesser. Anmeldelser kan også leses på www.nrk.no/bok

I årets första avsnitt av Skogarna talar vi om våld, ett ämne som är äldre än litteraturen själv. Redan i de äldsta bevarade skrifterna från sumeriska riket var dråp och blodtörstiga gudar en grundläggande komponent och allt sedan dess har litteraturhistorien fyllts till brädden av lidande och ond bråd död. Vi diskuterar bland annat varför så många konstnärer har vältrat sig i Jesus lidande på korset, att den nakna döda kvinnan har blivit vardagsmat i populärkulturens deckare och hur man som barn alltid fängslades mest av de grymmaste sagorna – till exempel när Vargen slukar Rödluvan och sedan får magen uppsprättad. Vissa nyckelvåldsscener minns väl de flesta – som när Gollum biter av Frodos finger i slutskedet i Ringen-trilogin, den avskurna hälsenan i Stephen King-klassikern Jurtjyrkogården, och när Kung Oidipus sticker ut sina ögon med ett bältesspänne. Vår utgångspunkt är som vanligt våra personliga favoriter – Andrea berättar om sin tonårsfascination för Fight Club och det förlösande våldet och Martin läser ur Joyce Carol Oates poetiska våldsskildring Foxfire, om ett tjejgäng på femtiotalet som gör motstånd mot den patriarkala kulturen. Det visar sig snabbt att våld inte alltid är fruktansvärt, utan ibland även vackert ... Men vi måste faktiskt utfärda en varning här. Läsningarna skildrar våld och en av dem är särskilt brutal och ingenting för vekmagade (Andrea var nära att gå ut ur studion!). Detta klassiska verk av Markis de Sade betraktas allmänt som en av litteraturhistorien allra vidrigaste – så lyssna på egen risk. Du har nu blivit varnad. Välkommen.

Gjengangere har hatt premiere på DNS, vi dekkjer Kulturnatt 2011, tek opp tegning som kunstform og gir ein presentasjon av Håkan Nessers kriminalroman Camine Street - og Espen Dahl fra tidsskriftet Prosopopeia kjem i studio for å snakke om Noregs kanskje viktigaste forfatter i etterkrigstid. I studio: Sunniva Rebbestad og Tone Knapstad. (Medvirkende: Fredrik Longva, Cornelia Koppang Henriksen, Sarah Jonassen, Magnus R Lindvik)

"Flitigt läsa gör dig klok. Därför läs varenda bok", skaldade Falstaff, fakir präktigt i sin bok Envar sin egen professor. Ligger det ett korn sanning i den gamle lundahumoristens kvasi-förnuftiga sensmoral? Gör varenda bok oss kloka? Kan inte vissa snarare fördumma eller förråa oss? Och, förutom att litteraturen eventuellt gör oss klokare, kan vi också bli godare av att läsa böcker? Inför en förmodat bokslukande publik på Lunds stadsbibliotek funderar och diskuterar poeten Ida Börjel, filosofen Johan Brännmark och filosofen och hjärnforskaren Germund Hesslow dessa och flera frågor, under programledare Lars Mogensens ledning. Producent är Thomas Lunderquist. Denna upplaga av Filosofiska rummet produceras för Sveriges Radio av produktionsbolaget Lokatt Media.

"Litteraturens roll i krig och kärlek."

De senaste veckorna har debatten om den svenska militära insatsen i Afghanistan tagit fart. Ofta är det författare och journalister som debatterar frågan ivrigast, och så har det varit under hela 1900-talet, oavsett om krigen har förts i Irak, Vietnam eller Kongo. Författarnas roll kan spåras tillbaka till första världskriget, då just skönlitteraturen fick en framträdande roll i kritiken av kriget. Det berättar litteraturvetaren Sofi Qvarnström som undersökt hur författarna då lyckades skapa opinion genom sina skönlitterära berättelser. Men det är inte bara genom krigskritik som litteraturen kan påverka, för den enskilde läsaren kan litteraturen också användas för personlighetsutveckling. På allt fler utbildningar inom medicin och juridik används därför romaner och poesi som ett sätt att förmedla nya insikter, och inom skolan och vården anses litteraturen kunna ge livskunskap. Just skönlitteraturen har nämligen unika möjligheter att ge oss nya perspektiv på våra liv, säger litteraturprofessorn Torsten Pettersson. Programledare är Urban Björstadius.