Podcasts about fattigdomen

Fattigdomen skenar och klyftorna ökar. Detta påstår hjälporganisationen Oxfam i en rapport som okritiskt citeras i etablerad media.   Blir folk verkligen fattigare? Kan klyftor förhindras med omfördelningspolitik? Och vad händer med ett samhälle som bekämpar rikedom hellre än avhjälper fattigdom?   Dessa frågor tar jag upp i veckans video om “VÄNSTERNS FATTIGDOM”.

I coronapandemins spår följer en en fattigdomskris i stora delar av världen. FN varnar nu för att uppskattningsvis ytterligare 34 miljoner människor kommer att hamna i extrem fattigdom, mer än hälften av dem i Afrika. I Uganda har hela samhället varit totalt stängt i sex veckor. Och det har lett till stor matbrist framför allt bland fattiga, säger professor Peter Waiswa som specialiserad på folkhälsa. Folk hungrar och det påverkar alla åldersgrupper, unga, gravida kvinnor, och äldre, säger professor Peter Waiswa som arbetar med folkhälsa och är specialist inom barn och mödravård. De strikta åtgärderna har gjort att det är en mycket liten spridning av covid-19 inom det ugandiska samhället, fortsätter Peter Waiswa. Men i en färsk FN-rapport varnas för att ytterligare 34 miljoner människor kommer att hamna i extrem fattigdom till följd av coronapandemin, och att 56 procent av dem kommer att finnas i Afrika. En ytterligare osäkerhet är att många fattiga länder är beroende av bistånd som nu riskerar att minska. Och tanken med nedstängning av hela samhällen är svår för fattiga tycker professor Peter Waiswa: Att införa lockdown är en sorts elitism, det gynnar framför allt de som har hem, inkomst och resurser. Peter Waisa beskriver hur kvinnor i Uganda brutit mot karantänsreglerna och gått ut tillsammans med sina små barn för att sälja varor. Men några av kvinnorna och deras barn greps och fördes till fängelse, och det är olyckligt att kvinnor som bara försöker få mat till sina barn, tas till fängelser där de faktiskt riskerar att få corona, säger professor Peter Waiswa. Det finns redan rapporter som tyder på att människor i Uganda inte kunnat söka vård i samma utsträckning som tidigare för sjukdomar som till exempel lunginflammation och malaria och att färre kvinnor föder barn på sjukhus. De fattiga och redan sårbara kommer att få det sämre i Uganda och det kan i längden leda till ökad dödlighet, tror professor Peter Waiswa. I länder som Kambodja och Bangladesh har hundratusentals textilarbetare permitterats och har fått klara sig utan lön de senaste månaderna. Fabriksarbetare i bland annat Thailand, Malaysia, Filippinerna och Myanmar har skickats hem, många med liten eller ingen lön. Det är ett hårt slag mot de redan fattiga arbetarna. Indonesien rapporterar om en snabbt växande arbetslöshet och ekonomer varnar för att miljontals indoneser kan kastas in i fattigdom den närmsta tiden. I alla sydostasiatiska länder har den viktiga turistindustrin helt avstannat. Det har lett till miljontals arbetslösa och många företag tvingats stänga. Flera Sydostasiatiska länder har den senaste tiden lanserat rekordstora stödpaket för att stötta den inhemska ekonomin. Enligt Asia Development Bank så är många av dom ändå allt för små för att hålla igång ekonomin och se till att befolkningen får mat på bordet. Även finansiellt starka länder och företag har stora problem i spåren efter pandemin. Flygbolaget Singapore Airlines redovisar sin första förlust någonsin i företagets 48-åriga historia. I Indonesien har den ekonomiska krisen till följd av pandemin gjort att landet nu skjuter upp planerna på att bygga en ny huvudstad på Borneo som är tänkt att ersätta Jakarta. Det kommer att dröja lång tid innan ekonomin i de fattigaste länderna återhämtar sig. På en dammig soptipp i Basra i Irak, flyger soppåsar omkring och en grupp män med sjalar för att täcka munnen letar i skräpet för att hitta något att kunna sälja. Vi  är tvunga, vi har inga pengar, inga jobb, och jag har tre barn att försörja säger Hussein Taher till nyhetsbyrån Reuters. Fattigdomen riskerar att fördubblas i Irak, enligt FN, framför allt på grund av coronapandemin och dramatiskt fallande oljepriser. I grannlandet Syrien har en kombination av skyhöga matpriser och avstannad ekonomi till följd av covid-19 gjort att minst 9,3 miljoner människor nu riskerar att lida brist på mat, skriver FN:s livsmedelsprogram, det är en ökning med nästan 1,5 miljoner människor bara det senaste halvåret. Libanon som har störst andel flyktingar i hela världen, går just nu igenom den värsta ekonomiska krisen på decennier. Peder Gustafsson peder.gustafsson@sverigesradio.se Katja Magnusson katja.magnusson@sverigesradio.se

Veckans morgonandakter handlar om hopp och hålls av prosten Lisa Tegby, Umeå. Sång av Lisa Lestander. I veckans morgonandakter pratar Lisa Tegby om hopp i mörka perioder - i det egna livet eller i världen i stort. Hopp hör samman med tro, arbete, kärlek, vrede och mod, och kan åstadkomma stora förändringar. Mitt i allt dystert som sker i världen nu, och det är inte så lite, så finns det ju så många goda krafter. Fattigdomen i världen minskar, det hålls fria val i nya länder och det är faktiskt färre krig nu än för tjugo år sedan. Och i det lilla möts människor från olika kulturer, barn föds och unga människor har allt större frihet att välja sin framtid. Att sådana förändringar har skett beror på att människor har arbetat, tänkt och vågat. Lisa Tegby i andakten Text Jeremia 29:11-14 Musik Jesu, Joy of Mans Desiring Orpheus Chamber Orchestra Din klara sol går åter opp - Lisa Lestander Producent Helena Andersson Holmqvist liv@sverigesradio.se Moskit media för Sveriges radio Västerbotten

Sidekick: Joel Backström. Karlö har ingen snö. Fattigdomen besegrad i Jiangsu. Solemeni och Trump och krigsrisken. Flygplanet som sköts ned. Kashmir ska få nätet tillbaka. Partimätningar och nödvändigheten. Barnförbjuden film och jobbiga föräldrar. Plast och engagemang och medelklassen. Laglig cannabis i Kanada. Snart blir vi 500 år gamla.

Med avstamp i EBA:s årsrapport Biståndsanalys spanar vi in i framtiden. Fattigdomen har minskat enormt de senaste två decennierna och är allt mer koncentrerad till Afrika och sviktande stater. En ny typ av givare, som vill ha mer ömsesidig nytta, har också äntrat scenen. Gäster: Susanna Gable, chefsekonom Sida, Helena Lindholm ordf EBA och Jan Pettersson, kanslichef EBA. Programledare: Nina Solomin

I slumområdet Kibera i Nairobi, Kenya, bor det omkring två miljoner människor. Många lever på mindre än en dollar om dagen, utan varken el eller rinnande vatten. Fattigdomen gör att många unga prostituerar sig. Vi träffar två tonårstjejer som har sålt sex sen de var 14 år för att kunna försörja sig själva och sina småsyskon. Vi träffar också några så kallade beachboys som säljer sina kroppar till turister.

I slumområdet Kibera i Nairobi, Kenya, bor det omkring två miljoner människor. Många lever på mindre än en dollar om dagen, utan varken el eller rinnande vatten. Fattigdomen gör att många unga prostituerar sig. Vi träffar två tonårstjejer som har sålt sex sen de var 14 år för att kunna försörja sig själva och sina småsyskon. Vi träffar också några så kallade beachboys som säljer sina kroppar till turister.

År 2050 kommer 70 procent av världens befolkning bo i städer. Många städer i världen växer genom slumområden och kåkstäder. Hur kan städer bli hållbara när stora delar av befolkningen saknar vatten och sanitet? Vad driver människor till att bosätta sig i kåkstäderna? Kommer vi få se mer sådana bosättningar i Sverige i framtiden? I detta avsnitt som spelades in under Stockholm World Water Week 2017 deltar Unicefs urban expert Jamal Shah i en specialintervju. Fredrik Segerfeldt, debattör och författare till boken ”Vatten till Salu”, Thomas Melin, senior programme officer hos SIDA och David Nilsson, centrumföreståndare för KTH Water Center diskuterar hur den yttersta fattigdomen i de växande städerna kan hanteras och vilka lärdomar vi bör dra i Sverige inför framtiden. Programledare: Per Ankersjö. Presenteras i samarbete med NCC.

På kort tid har mönstereleven bland de forna kommuniststaterna gått och blivit EU:s nya problembarn. Kaliber nyhetsdokumentär: om Polens väg mot en oviss framtid. Nyhetssändning i Ekot i hösten 2015:Det ser ut att bli maktskifte i PolenPartiet Lag och rättvisa, som på polska förkortas PiS, får som första parti sedan kommunisttiden egen majoritet och den politiska kartan ritas om.PiS har högerkristna värderingar och hyllar patriotism. Men vallöftena handlar också om sociala reformer såsom extra barnbidrag och sänkt pensionsålder.Men det dröjer inte förrän den nya regeringen möts av protester.PiS instiftar en ny medielag som ökar den politiska kontrollen över statliga medier. Journalister avskedas och ersätts av andra som är mer lojala med PiS.Och en annan lagändring försvagar författningsdomstolen, alltså den institution som ska kunna hindra regeringen från att stifta lagar som strider mot grundlagen.Nu under våren står flera tält utanför statsministerkansliet i Warszawa. De tillhör protestgruppen KOD kommittén till försvar för demokratin, som organiserar regelbundna protester. I ett av tälten sitter aktivisten, Andrzej Miszk, som är inne på sin 25:e dag av hungerstrejk. Han ser blek men samlad ut. Ungefär sex veckor ska en frisk person fasta innan kroppen tar skada. Därefter får jag rådgöra med min läkare och andliga ledare, säger han.Andrzej Miszk kräver att regeringens ska respektera författningsdomstolens beslut. Men vad det egentligen handlar om är en form av statskupp, anser han. Regeringens agerande är en form av statskupp. Och sådana görs för att införa diktatur, säger Andrzej Miszk.Wislafloden klyver PolenSpårvagn genom Warszawa. En musikant i sliten grå kostym spelar dragspel. Vi åker över Poniatowskiego-bron. Den ligger inbäddad i grå februaridimma och känns ganska ödslig. Men för bara några dagar sedan tågade tiotusentals demonstranter över bron. Det har uppstått en dispyt om hur demonstrationen framställdes i media.Justyna Czechowska, som översätter svensk litteratur, säger att den statliga televisionen förmedlade en förvanskad bild av demonstrationen. Hela den här bron var full med människor och polska flaggor. Medan den statliga televisionen visade en bild av några huliganer. Alltså en tom gata, några människor, framför att de bärande regnbågsflaggan.Andra menar dock att det gavs en betydligt mer nyanserad bild i statlig tv.Vi går av vid hållplatsen på andra sidan Wislafloden. Och Wisla förklarar Justyna, klyver Polen, inte bara geografiskt, utan även politiskt och kulturellt. Och det är på den här sidan, säger hon, som den nya regeringen har flest anhängare. Här ligger endast två lite större städer, Lublin och Bialystok. Stora delar av den här delen av Polen har länge varit fattiga, och är fortfarande fattiga. Och fattigdomen har liksom gått hand i hand med Katolska kyrkan. Fattigdomen och arbetslösheten, man har liksom sökt hjälp hos kyrkan.Vad får det konsekvenser, det här glappet som du beskriver? Den största konsekvensen enligt mig att vi inte kan prata med varandra. Vi har så väldigt olika värderingar. På den lägsta nivån, vad gäller mänskliga rättigheter, jämställdheten och sådana här moderna demokratiska idéer, alltså även om vi diskuterar begreppet demokrati så kanske vi har totalt olika idéer om det. Vi pratar två olika språk, säger hon.Jag tar tåget några mil österut. Med mig som ciceron och tolk har jag Joanna Bartoszczuk, student som läser svenska på universitetet. Jag frågar hor hon ser på utvecklingen i Polen. Jag är rädd för en avdemokratisering av Polen och en stor censur. Jag är lite rädd att jag ska känna mig otrygg med mina åsikter. Att de som har makten ska säga mig vad jag ska tänka. Att jag måste ha barn inom äktenskapet, att jag måste gifta mig i kyrkan. Det är jag lite rädd för, säger hon."Nu har de sanna polackerna tagit över"Vi går av i Otwock, ett litet samhälle med drygt 40 000 invånare. Alkohol, heter en liten men välsorterad spritaffär. Det är förmiddag. En äldre man köper en så kallad återställare, en vodkaflaska i fickformat. Och en annan man är lite kluven ifall han ska välja apelsin- eller ananasvodka.Maria Barczek, som står bakom kassan är glad över att Polen fått en ny regering. Det är en tragedi att de unga inte kan få ett arbete, säger hon. De får i bästa fall jobb med usla villkor som det inte går att leva på.De flesta som jag pratar med här i Otwock, beskriver ett samhälle på dekis. Ett samhälle som var bättre förr. På den lokala marknaden träffar jag pensionären Marianna Majewska bärandes på en kasse potatis. Nu har de sanna polackerna tagit över, säger hon. De tänker på familjerna och tar itu med dem som plundrar vårt land, säger hon och tillägger:­ Det är inte bara jag som tycker så, säger Marianna Majewska. Berättar att hon arbetat som mekaniker på en fabrik som fanns här tidigare. Allt var bättre innan Solidaritet stal allting och sålde det till tyskarna, säger hon. Men nu ska PiS reparera allt och polackerna ta makten.Kaliber nyhetsdokumentär i P1, idag om ett splittrat Polen. Låt oss gå tillbaka i tiden, för att bättre förstå det som sker i dag:I början av 60-talet är tvillingbröderna Lech och Jaroslaw Kaczinsky barnskådisar i en känd polsk film: De två som stal månen.Som vuxna kommer de båda att engagera sig politiskt. De är med i Solidaritet, motståndsrörelsen mot kommunismen.2001 grundar de det nationalkonservativa partiet PiS.2005 blir Lech Kaczynski vald till president.Men 2010 omkommer han då ett polskt regeringsplan kraschar i Ryssland.Vi ska återkomma till det.Kvar i livet finns tvillingen Jaroslaw Kaczinsky.Han är varken statsminister eller president, men som ledare för regeringspartiet, PiS, anses han nu ha den verkliga makten i landet. Han kallas av en del för Polens patriark. Har aldrig varit gift. Lever ensam, frånsett älskade katten, Fiona. Sedan broderns död för sex år sedan, klär han sig utan undantag i svart.Och hans retorik är hård, hatfylld menar hans kritiker. Flera klipp från polsk tv har lagts upp på Youtube. Där han delar upp medborgarna i goda, patrioter och kallar de som går i demonstrationstågen värsta sortens polacker.Det sitter i generna hos en del polacker att förråda fosterlandet, och just nu är dessa polacker mycket aktiva.Där han insinuerar att politiska motståndare är som Gestapo. De tidigare goda relationerna Polen haft till Tyskland och EU har också blivit föremål för Kaczysnkis vassa tunga:Vi ska aldrig bli en koloni. Vi tillåter inte att polackerna ska bli föraktade och förnedrade. Kyrkan bärare av den nationella kulturenGatorna i huvudstaden minner om Polens turbulenta historia. En av huvudgatorna är kallad efter Johannes Paulus II. Landets andlige beskyddare. Som gav frihetskampen sin välsignelse och bad för polackerna. Under de ett och ett halvt sekel då Polen formellt inte fanns, var kyrkan bärare av den nationella kulturen. Katolicismen blev närmast synonym med polsk identitet. Under kommunisttiden en symbol för motstånd och inre frihet. Och idag lever regeringspartiet PiS i nära symbios med kyrkans konservativa församlingar. Som katolik följer jag biskoparnas råd.Så sa nyligen Kaczynski till stöd för deras förslag om totalförbud mot abort. Blir förslaget verklighet får inte ens den graviditet avbrytas som tillkommit genom våldtäkt.En annan gata är uppkallad efter Solidaritet, fackföreningen som växte till en folklig motståndsrörelse och ledde till kommunismens fall. Solidaritets karismatiske ledare, Lech Walesa, fick senare Nobels fredspris.1989 faller kommunismen. Polen inför marknadsekonomi, och blir en demokrati. Eller?Nej, den historieskrivningen håller nya den regeringen inte med om. De som ledde Solidariet svek i själva verket revolutionen. Polen blev inte alls demokratiskt. Korruptionen blev kvar i en ohelig allians mellan gamla kommunister och opportuna liberaler, som sålde ut allting till tyskarna, för att låna ett citat från Marianna Majewska, som vi träffade på marknaden i Otwock. Och Lech Walesa, Solidaritets berömde ledare, han som fick motta Nobels fredspris, var i själva verket en förrädare.Nu under våren har det rapporterats i nyheterna om nyfunna dokument, som sägs bevisa att Walesa var angivare åt kommunistpartiets hemliga polis. Anklagelser som funnits tidigare, men som nu hamnat i debatten igen. Demokratin som bara var fernissa. Folkhjälten som egentligen var kommunistisk spion.Lite i utkanten av centrum ligger redaktionen för Polytika, Polens största veckomagasin. Där jag träffar jag Adam Szostkiewicz, känd polsk journalist och författare.Han visar mig senaste numret, där han skrivet en lång artikel om turerna kring Walesa. På framsidan ett porträtt av den legendariske strejkledaren, men retuscherat, så att ansiktet ser ut att krackelera. Det handlar om att Lech Walesa, en nationalhjälte för oss, håller på att förlora sitt grepp över polackernas själar, åtminstone de som röstat på högerregeringen, säger Adam Szostkiewicz.Han anser att det är en demoniseringskampanj som pågår och jämför med Stalintidens Sovjet, där framstående personer, som till exempel Trotskij, ena dagen kunde finnas med på offentliga foton för att senare, när de hamnat i onåd, vara bortsuddade.Men frågar jag, ligger det ingenting i påståendena om Lech Walesas förflutna?Adam Szostkiewicz medger att anklagelserna kanske inte är grundlösa, men tycker att man måste jämföra med alla bra saker som Walesa åstadkommit. Kanske är det sant. Men varför inte jämföra med det han åstadkom som Solidaritets ledare. Vi tycker inte det är rätt att komprimera hela hans biografi till denna enstaka episod, säger Adam Szostkiewicz.Hur ska man se på den förra regeringen i Polen, Platforma Obiwatelska, Medborgarplattformen?På liberala ledarsidor beskrivs deras åtta åren vid makten som en succé, som gav Polen ekonomisk tillväxt.Olika syn på historienEnligt kritikerna skapades ökade klyftor, och samhället drogs isär.Skillnaderna gäller även synen på demokratin. Adam Szostkiewicz och hans kollegor på Polytika, kritiserar den nuvarande regeringen för att försöka styra över media och snöpa det fria ordet. Men enligt andra journalister, var det inte ett dugg bättre under den förra regeringen.För snart två år sedan briserade en skandal i media. Inrikesministern och chefen för Centralbanken sitter på en lyxkrog i Warszawa och diskuterar hur Centralbanken ska kunna hjälpa regeringen att behålla makten över nästa val. Det var en serie smygbandade krogsamtal där ministrar och höga tjänstemän gör bort sig.Det ledde till att tre ministrar fick avgå och tros ha bidragit till att den förra regeringen förlorade makten. När regeringen begick fel var det självklart att publicera. Jag trodde aldrig det skulle bli en sådan reaktion, säger Mihal Lisiecki, som möter upp i elegant kostym och vit skjorta, i baren på Marriott Hotel där han precis avslutat ett annat möte.Han är en känd mediaperson i Polen. Det var hans veckomagasin, Wprost, som publicerade de läckta krogsamtalen. Och vars redaktion fick påhälsning av säkerhetstjänsten som ville beslagta det läckta materialet. Men flera journalister från andra medier var där för att visa sitt stöd. Och när de civilklädda agenterna försöker vrida en laptop ur händerna på chefredaktören går det ut i direktsändning.Mihal Lisiecki minns med olust hur redaktionen stormades, men ännu värre var de hot som han och hans familj utsattes för efteråt, berättar han. Jag och min familj utsattes för ett väldigt hårt tryck, jag kände rentav att de var i fara.Var du orolig för din familjs säkerhet? Ja, det var jag. Och det var första gången. Sådant väntar man sig inte, att regeringen ska agera så här mot mig, mina kollegor och min familj.Han tycker inte att det är så anmärkningsvärt det som den nya PiS-regeringen ägnar sig åt. Statliga medier har alltid varit politiserade i Polen, säger han. Det är samma med alla regeringar när de byter folk. Under den förra regeringen utlyste man kanske tjänsterna officiellt, men det var ändå bekantas bekanta som fick dem i slutändan. Den här nya regeringen spelar åtminstone med öppna kort, säger han.Protesterna mot regeringen växerNu i april växer demonstrationerna mot regeringen. Nu handlar det inte bara om media och rättsväsende, utan om ett Polen som blir allt mindre sekulärt och där förslaget om att kriminalisera abort får stöd av PiS-ledningen.Men det är inte bara protestmöten som hålls utanför regeringsbyggnaden. Det drar nämligen ihop sig till en väldigt speciell högtidsdag. Och för att förstå vad det handlar om måste vi återvända till april 2010 och flygkatastrofen vi talade om tidigare:Ett polskt regeringsplan kraschar vid landningsbanan i ryska staden Smolensk. Alla 96 ombord omkommer. Den yngre tvillingbrodern president Lech Kaczynski, hans hustru och en stor del av Polens ledarskikt.De hade rest för att hedra 70-årsminnet av de 22 000 polacker, främst officerare, som mördades av Stalins hemliga polis - ett brott som Sovjetunionen inte erkände förrän långt senare, under Gorbatjov.Och det finns många polacker som tror att även flygkraschen är ett brott, orkestrerat av Moskva, kanske rentav i maskopi med Kaczynskis politiska fiender i Polen.En kommission tillsatt av den förra regeringen kom fram till att flygkraschen berodde på dåligt väder, dålig utrustning och dåliga beslut. Men PiS-regeringen och Jaroslaw Kaczynski har aldrig accepterat de slutsatserna. I februari tillsätts en ny kommission.Konstanty Gebert, reporter på Gazeta Wyborcza, anser att olyckan redan utretts tillräckligt. Enligt honom eldar regeringen på konspirationsteorier för att bevisa riktigheten i sin egen historieskrivning. Att Polen fortsatte att styras av kommunistiska agenter, förrädare och lakejer, smorda med pengar från Moskva och Bryssel. Polens oberoende, menar PiS, börjar med oss, säger Konstanty Gebert.Genom att beskriva sig själva som de sanna polackerna, som äntligen tar itu med korruptionen, kan de också rättfärdiga sina kritiserade lagändringar, menar Konstanty Gebert. Det är väldigt centralt. För om deras världsbild stämmer så rättfärdigar den alla tuffa åtgärder.En farlig provokation Enligt Gebert har Kaczyncki handplockat flera ministrar med paranoid läggning. Till exempel försvarsministern, Antoni Macierewicz, som berättat för en katolsk radiostation om sitt intresse för Simon Vises protokoll, en ökänd antisemitisk konspirationsteori. Det uttalandet gjordes 2002. Men så sent som i mars i år, framhöll han vikten av att utreda huruvida om polska medborgare används som försökskaniner för elektromagnetiska vapen på en inspelad föreläsning.Och det är alltså denne Macierewicz som hårdast driver tesen om rysk inblandning i Smolensk-kraschen. Då menar alltså Antoni Macierewicz att Ryssland har attackerat ledaren för ett NATO-land, säger Konstanty Gebert.En farlig provokation och en indirekt krigsförklaring, anser Konstanty Gebert. Var det faktiskt innebär är att vi borde ligga i krig med Ryssland, säger han.Macierewicz har trots hård kritik hållit fast vid sin linje; att planet exploderade innan det kraschade, och att Polens förra regering avsiktligt slarvade med utredningen.Efter kraschen lyckades Jaroslaw Kaczynski få brodern Lech Kaczynski begravd i Wawelska katedralen i Krakow - bland kungar, helgon, och historiska martyrer.På en nyligen rest minnessten utanför stadshuset står att Lech Kaczynski stupade i tjänsten. Inte omkom, utan stupade, precis som de hjältarna han ligger begravd bredvid. Och varje månad, den tionde, hålls en officiell minnesceremoni för Smolensk-offren. Och den tionde april i år, har det gått sex år sedan kraschen. Då ser området kring presidentpalatset ut som ett festivalområde, med flera olika scener, tusentals människor och minst lika många polska flaggor. Byggnader som draperats med foton på de döda.Politik och religion flyter ihop Vet vi fortfarande inte om kraschen var en olycka eller en kupp, säger Lukasz Lewandowski, en funktionär iförd en gul PiS-väst, och fortsätter: Varje polack har rätt att äntligen få veta sanningen, säger han. Det är det första jubileet som sker under PiS-regeringen, och jag förstår att det är stort för dem, säger Justyna Czehowska, översättare av svensk litteratur. Lyckligtvis för dem inträffar det på en söndag, då väldigt många kan komma och vara här hela dan, och verkligen fira, säger Justyna Czehowska.Det är en brokig skara som församlats. Barnfamiljer och pensionärer, warszawabor och hitresta. En del har kommit för att be, andra för att dela ut patriotiska flygblad och broschyrer. Efter 65 år ska vi äntligen ordna en begravning för denne man, säger ett par unga killar, som kampanjar för att man ska hedra en bortglömd krigshjälte med en officiell begravning. Vi vill ordna en statlig och katolsk begravning, för att han var en stor polsk hjälte, det är därför vi delar ut de här flygbladen, säger en av dem. Det här jippot som pågår nu talas med en präströst. Det är inte en politisk röst som talar på scenen, det här sker i katolsk anda väldigt mycket, menar Justyna Chehowska. Men lyssna! Det här är en mässa som sker utanför presidentpalatset. Det är absurt! En bön ska ske inom kyrkans fyra väggar och inte göras till en festival, tycker Justyna Czehowska.Lech Kaczynski! Lech Kaczynski! Lech Kaczynski! Folket skanderar den döde presidentens namn. Inte långt från stora scenen står en staty av romantiske nationalskalden Adam Mickiewicz. Han anammade den messianska idén om Polen som Europas heliga martyr, ett land som var vikt åt lidande för att frälsa andra. En myt som den nya regeringen gärna spelar på, enligt Justyna. Och den passar ju in i polackernas bild av Messias, av Kristus och då tar man liksom sig själva också polska hjältar är också sådana som fått dö för de andra, och då är det väldigt enkelt att bygga den myten, menar Justyna Czehowska.Och nu bygger man Lech Kaczynski-myten? Ja, nu bygger man en Lech Kaczynski-myt. Och helst av allt vill man att han ska, inte vet jag, helgonförklaras? Men retoriken är densamma, som när påven skulle helgonförklaras.Det sekulära Polen lyser med sin frånvaro utanför presidentpalatset. Böner blandas med patriotiska tal. Den religiösa ritualen och det politiska mötet smälter samman. Polen befinner sig i ett ganska svagt moment just nu. Nu är det väldigt enkelt att övertala och övertyga till det ena eller det andra. Om man talar deras språk, om man använder deras retorik och deras symboler, säger Justyna Czechowska.Ceremonierna och bönerna avlöser varandra. Presidenten håller tal. Statsministern faller på knä och ber en bön. Men det verkliga crescendot kommer på kvällen. Det ligger som åska i luften när ledaren med stort L gör entré.Lech Kaczynski har stupat för fosterlandet. Men nu står brodern på scenen, redo att föra Polen mot en ljusnande framtid. Och ifall någon fortfarande undrat vem som egentligen styr EU:s sjätte största land, kommer svaret med besked från de uppeldade massorna.Jaroslaw! Jaroslaw! Jaroslaw! Jaroslaw! Jaroslaw!Reporter: Per ShapiroProducent: Annika H ErikssonKontakt: kaliber@sverigesradio.se  

200 mord per år - i en stad stor som Göteborg. I den tredje och sista delen i Kalibers granskning av ungdomskriminalitet reser Kaliber från ett Sverige med ökande gängkriminalitet till gängvåldets huvudstad Baltimore för att söka svar på hur vi kan undvika att gå samma väg som de. SPRINGPOJKARNA 3 – BALTIMORE Mord är vardagsmat, sjuåringar med i gäng och kriminaliteten har tagit över hela stadsdelar. Kaliber reser från ett Sverige med ökande gängkriminalitet till gängvåldets huvudstad Baltimore  - för att söka svar på hur vi kan undvika att gå samma väg som de. Vi går omkring på Greenmount Avenue i Baltimore, USA, och James MacArthur berättar om ett av flera dödsskjutningar här. En ung man kom ut från den  koreanska take awaykuren när de började jaga honom upp för gatan medan de sköt honom i ryggen. Det var mitt på dagen på en lördag och fullt med barn här på gatan. De hann ifatt honom här vid bensinmacken. James har bott här i området i tio år och han beskriver gatan vi står på som en ”drogartär” som spränger genom det här knark- och gängtäta området, så det brukar bli strid om affärerna här. Polisbilar krypkör hela tiden gatan upp och ned – med saftblandarna långsamt blinkande – för att visa sin närvaro. Det har gjort att den öppna droghandeln flyttat till sidogator. En liten bit upp på gatan sköts en kille nån dag före, totalt har det skett åtta mord senaste veckan 90 hittills detta år. Det är början av juni och redan klibbigt hett här, varmare och fuktigare blir det under sommaren. Vi stöter ihop med en restaurangägare James känner som konstaterar att våldet eskalerar i värmen. Vi lämnar Greenmount avenue. Jag åker runt med journalisten Stephen Janis som rapporterat om Baltimores kriminalitet i många år. Vi kör genom områden där det ser bedrägligt lugnt ut. Men där två män skjutits ihjäl på morgonkvisten. Lokaltidningen pratar med en kvinna här som stod och tvättade blod från trottoaren. Det skulle vara husvisning i området den här dagen nämligen. Det är ett stort problem i Baltimore att så många hus överges för att de boende flyr undan våldet. Det är jättemycket igenbommade hus, folk som har flyttat här ifrån helt enkelt. Otroligt mycket övergivna hus. Och så kyrkor, folk som är ute och går, allt är lågt byggt. På vägen mot down town passerar vi områden där kriminaltv-serien The Wire utspelades. Men – höghusområdena och ”The pit” där småkillar ömsom dealade med knark och sköt varann har jämnats med marken nu. Serien baserades på verkliga problem i stan och till stans politikers förtret har namnet Baltimore blivit synonymt med mord och gängkriminalitet. Det är just därför vi har åkt hit.  Jag sitter i bilen med Stephen Janis för att få perspektiv på situationen i Sverige. Kaliber har ju berättat att unga från 11-årsåldern används som ”springpojkar” av äldre kriminella i stora delar av Sverige. De förvarar knark och skjutvapen och bränner bilar på beställning t ex. Ingen vet hur många springpojkarna är – och polisen har svårt att få koll på dem. Vi har också kunnat visa att succébilden av regeringssatsningen mot rekrytering till kriminella nätverk vilade på bristfällig utvärdering och felaktiga siffror. Och att projektet i en pilotfas nådde ett drygt 90-tal med varierande resultat – av uppskattningsvis 5000 unga som riskerar rekryteras in i gängkriminalitet. Och även om det finns skillnader mellan hur det fungerar här så har svenska gäng enligt forskning också likheter med amerikanska. Samtidigt som problemen har ökat hemma hos oss de senaste åren, så är problemet här på en nivå när man har goda chanser att stävja utvecklingen. Situationen i Europa jämförs med gängsituationen i USA på 1940- och 50-talen. Vi gör först ett snabbt stopp i Inner harbour, hamnen i centrala stan. Baltimore några timmar från New York på USA:s östkust - har två helt olika ansikten: här finns välrenommerade universitet, toppsjukhus och miljontals turister kommer hit för förkovra sig i amerikansk historia. Samtidigt brottas man med stora sociala problem som kommer av arbetslöshet, drogmissbruk och fattigdom. Flera industrier har lagt ner, samtidigt har heroin flödat in sen 90-talet. Stan har dryga 600 000 invånare, ungefär som Göteborg, och ändå sker har 2-300 mord om året. I hela Sverige dör under hundra varje år av dödligt våld. Vi rör oss runt bukten Inner harbour för nästa anhalt till den särskilda ungdomsarrest som finns här i Baltimore. Alla unga – gängmedlemmar och andra -  som grips för brott förs hit och Sgt Louis Hopson och hans personal möter upp med fast hand. Han hade just fyllt sju år. Han var pytteliten, så liten att fötterna inte nådde ned till golvet, utan dinglade i luften när han satt på stolen här i arresten. Sgt hopson jobbade den här kvällen – och såg till att handfängslet direkt togs av honom. Sjuåriga Gerard Mungo hade suttit på sin pappas elektriska moped utanför huset – när han greps av polisen. Enligt Hopson var den avstängd och bakgrunden att polisen gjorde det för att de egentligen ville gripa mamman men inte hade något lagligt skäl. Nyheten om ingripandet spred sig som en löpeld i stan och folk kom till arresten. Han var så ung att han inte skulle kunna förstå konceptet med brott, suckar Hopson, han fick snabbt släppa honom. Men historien om den sjuårige pojken i arresten spred sig viralt i media utanför delstatsgränserna.   Det har nog kommit in andra som har varit ungefär samma ålder, men jag drar nog gränsen vid de som har blöjor i alla fall, säger Hopson. Fallet med Gerard Mungo visar också på den allvarliga förtroendeklyfta och rivalitet som finns mellan Baltimorebor och polisen här, säger Hopson. I Sverige är det 15-årsgräns för att sättas i arrestcell när man väl kommer till polishuset. Här kommer ungdomarna in med handlederna fängslade med vitt buntband. Den här cellen skäms jag nästan för att berätta om, säger han. Cellen är för 9-13 åringar. Det kommer in många såna, ofta för sexbrott och poliserna här försöker hålla ett öga på dem dygnet runt och ser till så att de inte skadar sig och tar ut dem då och då. Vi går igenom arresten: I de små cellerna står killarna upptryckta mot glaset, det kanske är för att de hör att vi kommer och hoppas bli släppta. Här finns en kille med blont ganska långt hår, han ser ut att vara 12-13. Det visar sig sen att han höll på att skjuta ihjäl sin mormor när han sköt genom golvet hemma och träffade fåtöljkarmen där hon satt. Sen knark, knark, väpnat rån - han slog en kvinna i ansiktet och stal hennes telefon. Den pojken står med smala axlar och armarna innanför t-shirten och ser orolig ut. Cellerna har toastol, handfat och en bänk av rostfritt stål o de är från drygt två till knappt sex kvadratmeter stora. Totalt finns oftast 9-10 barn och unga här. Så fort några går kommer nya in säger Hopson, dygnet runt. I cellerna finns kameror och barnen och ungdomarna övervakas hela tiden via monitorer. Vi går in i Hopsons lilla kontor – bland fotona i bokhyllan finns Obama, Mohammed Ali – och bordsfläkten surrar. Han har jobbat som mordutredare och knarkspanare förr, sen några år håller han till här. Sgt Hopsons grundtes är att  hårda tag från rättsväsendets sida förvärrat – om inte skapat – gängproblemet här i Baltimore. Ungdomsarresten brukar ibland kallas för the ”baby booking” – men han gillar inte alls det. Han menar att kallar man det för baby booking, så blir det stället där barn kriminaliseras. Han – som själv är polis och föreståndare för en ungdomsarrest - tycker att för många barn och unga grips - det måste finnas bättre sätt. Man låser in ungdomar för allt mellan himmel och jord, säger han. Ofta mindre och vaga förbrytelser enligt lokala föreskrifter i stan – som förargelseväckande beteende och ”conspiracy” – konspirerande till att göra vadå – säger han. Han menar att härstammar från gamla tiders slavlagar – upprättade för att kontrollera människor. Vad det leder till är att ungdomar kriminaliseras och med ett brottsregister stoppas de från att få jobb och stipendier sen. Det blir en ond cirkel som leder till mer och grövre brott. Systemet gör Sgt Hopson arg – nån måste bryta cirkeln säger han. Bakgrunden till Baltimores stora problem med ungdomskriminalitet ser han i segregationen – nästan två tredjedelar av befolkningen är här har afroamerikanska rötter och bland dem finns många av stans fattiga. För de fattiga barnen blir det som att se in i en akvarium när de åker ner till stan - de som har och inte har. Vi måste ha jobb till de här ungdomarna, annars kommer de hitta det på drogmarknaden säger han. Och det börjar tidigt, han ser 12-13-åringar som begår skjutningar och rån. Kalibers kartläggning av problemet med springpojkar visar att i Sverige börjar en del göra tjänster i 11-årsåldern. Här i Baltimore kan man gå med i gäng redan som 7-8-åring, berättar Sgt Hopson. De rekryteras lätt. De vill ha mat trygghet. Jag säger det till min personal – ”glöm aldrig att ni har med barn att göra”. Vad ska vi göra då för att inte hamna i det här frågar jag honom? Använd oss inte som förebild, USA som fängslar flest människor i världen, unga med, säger han. Det är en tillfällig lösning som inte tar hänsyn till de bakomliggande problemen. Lösningen finns i utbildning och få folk att förstå vilka de är – lära sig historia. Innan vi ska gå kommer ett nytt gäng med ungdomar in. De skrattar och tjoar och ser inte särskilt tagna ut av stundens allvar. Det visar sig att de stoppats i en stulen bil, alla sju. Hos knarkarna på gatuhörnen kan man köpa en stulen bil för 30-40 dollar, under tre hundra kronor. Du kan förresten köpa vadsomhelst där – ett barn om du vill - säger han. Ungdomarna skrattar och stojar – än så länge. Hopson har lättare att hålla sig för skratt. Det här kan förstöra deras framtid säger han. Men ikväll ska han göra allt han kan för att få in dem någon åtgärd som gör att de slipper åtal och en dom i belastningsregistret.   Vi kör en sväng upp från arresten mot Lower Park Heights. Ett slitet område med rader av övergivna hus och igenbommade affärer. Nästan allt är stängt – skoaffären, chineese wok, barnershop. Det som är öppet är pantbanken. På en sidogata där unga killar, så kallade corner boys, står och säljer knark helt öppet. Baltimore har varit en stor inkörsport för heroin sen 90-talet. Enligt uppskattningar ska det finnas 60 000 narkotikamissbrukare i Baltimore. Motsvarande var tionde invånare alltså. Det blir också tydligt när jag pratar med folk på stan jag möter – hur våldet verkar beröra de flesta vanliga människor i stan. Mannen i souvenirbutiken i Inner harbour stannar i minnet, han som var från en annan del av landet och intet ont anandes råkade flytta in i ett hus – där de lokala knarkhandlarna höll till på hans veranda och inte var det minsta intresserade av att flytta sin verksamhet.   Nästa stopp på vår road trip är ”city hall”, stadshuset – mäktigt  med vita kolonner på utsidan, tänk dig en miniversion av capitolium i Washington, men rätt så åldrat på insidan. Här har det lagts mycket tid åt att grubbla över problemet med ungdomar som dras in i gängkriminalitet under årens lopp. De har ingen som sätter värde i dem, de måste göra det för att äta, få kläder. Ibland uppmuntrar föräldrarna det. Det säger lokalpolitikern Brandon Scott, som är demokrat och jobbar mycket med frågor om bland annat ungdomsbrottslighet i Baltimore. Han är själv uppvuxen i lower Park Heights, där vi just körde igenom och representerar den väljarkåren. Nu är han 29. Om du ser till mig – så växte jag upp i ett av de värsta områdena under en av de mest våldsamma perioderna, berättar han. Han hade en trygg familj, far duktig på sport och hade läshuvud. För vissa kompisar gick det sämre berättar han. Baltimore har varit som ett stort experiment med vad som händer med helt olika kriminalpolitik. För att hantera kriminaliteten satsades under 00-talet på nolltolerans, genom att gripa man människor för mindre allvarliga brott, skulle även grövre brott förebyggas. Det funkade inte alls menar Brandon Scott. Nåt år gjordes omkring 100 000 gripanden i en stad med drygt 600 000 invånare. Sen ändrades politiken och man har jobbat mer riktat mot de grövsta brottslingarna. Man har fått bättre koll på ungdomsbrottsligheten efter nolltoleransen säger han, det har också satsas mer på insatser för ungdomar och familjer, på skolan. Han brukar ta sig själv som exempel när han träffar ungdomar i utsatta områden. Att oavsett vad tv-serien The wire säger – så kan ni komma från ett tufft område – och komma så långt som jag gjort. Mycket handlar om att belöna ett bra beteende  – att ge stipendier till dem som presterar bra i skolan. Att ordna filmvisningar på sommarkvällar för att hålla ungdomarna borta från personer med dåligt inflytande. Det största misstaget man gjort i Baltimore  är att inte vilja se problemet med ungdomar som dras till gäng, säger han. Men också att man jobbat fel mot gängen, tycker Brandon Scott. fokuserat på kriget mot droger i USA. I skuggan av det har gängen kunnat sprida sig. Istället för att  ersätta gängen med positiva satsningar från regeringen och lokalsamhället. Det finns forskning som bekräftar den bilden – att gängexplosionen i USA föregicks av att man förnekade gängproblemets existens och omfattning. Vad säger det om situationen i Sverige undrar jag där jag sitter med Brandon Scott i City hall. Den kartläggning vi på Kaliber gjort av fenomenet 11-åringar och uppåt som gör kriminellas grovjobb visade att dessa unga löper stor risk att rekryteras till gäng och att det finns brister i vilken koll polisen har på det här. Han vill hellre prata om hur vi kan lära av det som varit lyckat i arbetet mot ungdomskriminalitet. Hur de jobbat mot gäng. Men också program för avhoppare, hur vi gör efterskolanaktiviteter, sport är ett viktigt sätt att få folk hålla sig borta från brott. Man ska angripa det här ur ett helhetsperspektiv. Vi rullar vidare till en ombyggd industribyggnad där stödprojektet the Intersection håller till. Dawnya johnson är 16 år. När hon var 14 tänkte hon gå med i samma gäng som kusinen, the crips. Mamman är narkoman, pappan satt i fängelse så hon tydde sig till honom. Men han  blev ihjälskjuten – och för bara några månader sen stötte Dawnya på det här projektet via skolan – och bytte spår. Även om vi varit i såna områden och hört berättelserna hela tiden här – så känns det lätt overkligt när vi sitter i projektledarens kontor med dörren stängd ut mot verkligheten att den här goa och vältaliga tjejen pratar om att gå med i gäng som det naturligaste i världen. Det är ett projekt där mentorer hjälper unga med tuff uppväxt genom highschool. Samtidigt jobbar gruppen förebyggande mot samhällsproblem i stan som de själva känner starkt för, just nu en kampanj mot ”gun violence” – våld genom skjutvapen. 16-åriga Taikira White vill helst se framåt nu, men även hon har en tuff uppväxt i baggaget,  familjen var hemlös i perioder. I hennes klass i skolan var tio personer med i gäng redan som 9-10-åringar berättar hon. Gängen ger skydd, pengar, du slipper svälta och kan betala räkningar så du kan ha en bostad förklarar hon  men det kostar också, när som helst dör någon nära eller du själv. Men hon ska bryta cirkeln, berättar hon. Vi på Kaliber har berättat om hur ungdomar i Sverige själva söker sig till gäng för att de vill ha pengar till prylar eller droger, men också att man söker status och gemenskap. Här i USA kan gängmedlemskap ärvas i släkten. Fattigdomen här i Baltimore är så påtaglig att gänget alltså kan vara en nödvändig utväg för att få mat och husrum. Men det har också mycket med förväntningarna på unga att göra säger de. Jag har levt i misslyckande – ingen sa att jag var bra på nåt alls – jag blev som det som förväntades av mig, säger Dawnya. Nu har hon förstått att hon kan klara av nästan vad som helst: både skriva och hålla tal, och hon vill hon plugga statskunskap och senare juridik. Flera av de vuxna vi pratat med har varit inne på att det är fel att fängsla barn och ungdomar. Taikira håller helt med. Istället för att låsa in folk – ge dem nåt konstruktivt att göra, ge dem en mentor, som vi har här. Ge dem nåt att vara stolt över. Det finns en inställning att Baltimorekids är dåliga. Men hur vet de det? – vem har ens pratat med oss? Samtidigt blir att vara våldsam och otrevlig är enda sättet att synas säger hon. Taikira blir glad när vi frågar henne vad orsakerna till gäng och ungdomsvåld är här. Hon har tänkt mycket på hur våldet normaliserades i området hon växte upp i. Det är vardagsmat, kommer alltid hända. Så tänker folk. Det är viktigt att ändra folks mentalitet – att få dem att förstå att det finns nåt mer i livet än att dö. Det finns inte bara en orsak till att det är så mycket våld – det är så mycket. Men hon och Dawnya nöjer sig inte med att försöka väcka områdena de själva kommer från. Genom antivåldskampanjen de gör med the Intersection nu håller de tal för beslutsfattare, träffar polismästaren, går ut i media. Nu har de för första gången i livet känt hur de kan göra nytta. Och innan vi går skickar Dawnya med att det är viktigt att vara uthållig i insatser för unga, att de kan känna att de har nåt att hålla fast vid, som inte är gänget, nåt pålitligt, som påminner lite om en familj. För många barn här är vana vid att inte kunna lita på saker och människor omkring dem, så det här kan betyda hela skillnaden. Vi lämnar tjejerna på the Intersection, som ju betyder vägkorsning, Dawnya och Taikira som var inne på samma sak som flera andra här i stan: man måste våga se problemen för att börja bearbeta orsakerna till gängexplosionen bland barn och unga. Och samtidigt har vi på Kaliber kunnat visa att barn över stora delar av Sverige dras till gängkriminalitet, dras in i en kriminell livsstil av äldre. Och hur polisen tycker det är svårt att ha koll på dem. Hur den största regeringssatsningen som gjorts mot det här hittills – nått långt ifrån alla.   Vi är tillbaka hos James MacArthur vid Greenmount avenue. Ett område som haft dåligt rykte så länge någon minns. Jag frågar hur han trivs här? Jodå folk är trevliga och det finns viss sammanhållning säger han. Exempelvis har folk gemensamt samlat ihop bidrag för att öppna brandstationen här igen när stan stängde den för att spara pengar. Men – det är också så att han investerat i ett hus när han flyttade hit. Han trodde att det skulle lugna sig i området. Det har det ju inte gjort än så säljer han nu – gör han en stor förlust. Han har helt enkelt inte råd att flytta. Nån snabb eller enkel lösning ut ur våldet och ungdomsgängen i Baltimore finns inte. Hur man har kommit hit är enklare att se menar han. Bakgrunden finns i ekonomin, arbetslösheten, drogmissbruket, vilket ger att unga söker sig till gäng och blir föräldrar i unga år. Han liknar det vid att stan är full av mygg. Alla försöker vifta bort dem. Men ingen vill prata om att stan är byggt på ett träsk. Så länge man inte vill se problemen och inte pratar om dem – kommer inga stora förbättringar att kunna ske, menar han. Vad tycker han vi ska akta oss för i Sverige? Ekonomi har mycket att göra med gängs födelse menar James MacArthur. Han ser hur medelklassen flyr stan och det skattefinansierade skolsystemet fallerat  samtidigt som gängen rekryterar mer än nånsin. När samhällets basfundament börjar krackelera – utvecklas ett alternativ. Allt du ser här i Baltimore är gräsrotsalternativ som utvecklas, säger han, även män med belastningsregister har familjer vars munnar måste mättas – och då säljer man droger. De skapar jobb för att de inte kan få jobb, de har bara en förälder och hittar familj i gänget. Reporter: Kina Pohjanen Producent: Lisa Helgesson Exekutiv producent: Eskil Larsson

När är man fattig egentligen? Och hur kan humanister som konstvetare, filosofer och historiker hjälpa oss i kampen mot fattigdomsproblemen? Forum Special fortsätter undersöka vad de humanistiska forskarna kan hjälpa till med, inför mänsklighetens stora utmaningar. – För att bekämpa fattigdomen, måste man också veta vad själva problemet är, säger Charlotte Brydler lektor i konstvetenskap vid Södertörns högskola i Stockholm. Vi träffar Charlotte Bydler på till Botkyrka konsthall, där hon berättar vad konstvetenskapen kan bidra med i kampen mot fattigdomen och hur en tavla som föreställer ett par antiloper kan tolkas som ett uttryck för fattigdom och varför en tolkning som denna är relevant. Torbjorn Tännsjö, professor i praktisk filosof vid Stockholms universitet, lägger fram de främsta moralfilosofiska argumenten till varför vi bör hjälpa fattiga människor i andra länder. Han berättar varför global demokrati måste införas för att lösa problemet och uttrycker kritik mot humanioras insats generellt idag inför stora utmaningar som fattigdomsproblemen. På Cambridge universitetet i England träffar vi Simon Szreter, Professor i historia och socialpolitik, som berättar varför nationell registrering och en fungerande välfärd är en förutsättning för att ta ett land ur fattigdom och växa ekonomiskt – inte tvärt om, som många ekonomer menar, enligt Szreter. Sune Sunesson, professor i socialt arbete vid Lunds universitet, pekar istället på de sociala skyddsnätens nackdel som ända sedan 1500-talet fungerat som en kontroll av de fattiga. Tvärvetenskaplig forskning kan på ett bättre sätt belysa den onda cirkeln av fattigdom som dagens samhälle befinner sig i menar Sune Sunesson. Programledare: Niklas Zachrisson

Klara bor i stadsdelen Kirseberg i Malmö tillsammans med sin mamma Vera Hagen, som skrivit dikten "Gåvan" i boken Visst kan det vara jobbigt att ha ont om pengar - men man behöver inte bli olycklig för det - Ensamföräldrar skriver egna berättelser om hur ekonomin kan påverka vardagslivet. (I programmet kallas boken En oönskad rapport - om fattigdom hos ensamstående föräldrar.) Lyssna på Veras dikt! Sen mitten av 2000-talet talar vi om barnfattigdom. Ökar den, minskar den? Och finns det verkligen en speciell sådan? Googlar man på barnfattigdom i Sverige så får man 42.000 träffar. Forskare och barnrättsorganisationer har presenterat olika sorters siffror. Den största, att 250.000 barn, är fattiga i Sverige idag bygger på att man räknar ut vad en medelfamilj i Sverige tjänar och jämför deras löner med familjer som lever på lite mer än hälften, då blir 250.000 barn fattiga idag. Det här är ett sätt att visa hur stora sociala klyftor det finns, hur ojämnlikt livet för barn kan vara i Sverige idag. När forskarna räknar fattigdomen så här kallas det för den relativa fattigdomen. Ett annat sätt att räkna är att se hur många barn som lever i familjer som får ekonomiskt bistånd från socialtjänsten. 2009 blev resultatet 137.000 barn och de bor i 71.000 olika familjer. Och att 137.000 barn har föräldrar som måste söka ekonomiskt bistånd är naturligtvis också ett mått på att det finns stora sociala skillnader mellan olika barn i vårt land idag. I Barnen den här veckan får du höra barnens röster om fattigdom. Malmö är enligt tidningsartiklar och statistik den stad i Sverige där det bor flest människor med låga löner, arbetslöshet och lite pengar. Och en stadsdel som ofta nämns är Rosengård. Hur det är att växa upp i ett bostadsområde som betraktas som fattigt? Fyra ungdomar från Rosengård diskuterar fattigdomsbegreppet. Lyssna på Christians dikter från diktsamlingen Älska den som älskar!  Lyssna på eller ladda ner hela programmet! Sanne Sulanko har också bidragit med en text i boken Visst kan det vara jobbigt att ha ont om pengar – men man behöver inte bli olycklig för det - Ensamföräldrar skriver egna berättelser om hur ekonomin kan påverka vardagslivet.  Lyssna på hela Sannes brev till sin son: "Flickan med tomtebloss" är en modern pjäs och bearbetning av HC Andersens klassiska saga, "Den lilla flickan med svavelstickorna". Hör också två tredjeklassare resonerna om pjäsen. Föreställningen spelades på Stockholms Stadsteaters barn och ungdomscen i Skärholmen i våras och kanske kommer upp på repertoaren igen. Enligt Sveriges Riksdags utredningstjänst  har den relativa fattigdomen ökat och 2010 hade gruppen barn som lever i ekonomiskt utsatta familjer ökat till 13,7 procent. De hårdast utsatta är barn till ensamstående föräldrar och barn till föräldrar med invandrarbakgrund. Samtidigt finns det forskning som visar att många familjer som räknas till de fattiga, inte lever år ut och år in under ekonomiskt knappa förhållanden. Det kan vara några år när barnen är små, efter en skilsmässa, eller när familjen håller på att etablera sig i Sverige. Det inger lite hopp. I det här programmet så är de medverkande barnen och ungdomarna i överens - de tycker inte att det finns så många fattiga i Sverige. Barnen jämför med andra länder, de har svårt att se och förstå det som vi kallar den relativa fattigdomen i Sverige. Eller är det så att de inte vill prata om fattigdom. Är för känsligt, för skamligt och för utpekande? Barn är ju så lojala. Varför vi diskuterar vi nu för tiden barnfattigdomen som en speciell slags fattigdom? Är det inte föräldrarna som är arbetslösa, har låga löner eller saknar utbildning som gör att familjerna är fattiga?   Vad bör göras för att minska fattigdomen i barnfamiljerna? Vad tycker du? Litteraturtips: Visst kan det vara jobbigt att ha ont om pengar – men man behöver inte bli olycklig för det - Ensamföräldrar skriver egna berättelser om hur ekonomin kan påverka vardagslivet. Utgiven av föreningen Makalösa Föräldrar. Finns i bokhandeln i november, 2010. Barnböcker: Tjuvens dotter av Bo R Holmberg, 1994. Vem vill ha Kristin? av Cecil Bodker, 1990. Sanne gatubarn av Mecka Lind, 1989. De fyra hemlösa av Hans Peterson, 1977. Madicken och Junibackens Pims av Astrid Lindgren, 1976. Trälarna av Sven Wernström, 1973. Halvvägs till himlen av Gudborg Wildh, 1970. Pappa Pellerins dotter av Maria Gripe, 1963. Madicken av Astrid Lindgren, 1960. Sunnanäng av Astrid Lindgren, 1959. Rasmus på luffen av Astrid Lindgren, 1956. Kajsa kavat av Astrid Lindgren, 1950. Kulla-Gulla böckerna av Elisabeth Kugelberg, 1946. Den lilla flickan med strykstickorna av Hans Christian Andersen, 1921. Barnen från Frostmofjället av Laura Fitinghoff, 1907