Podcasts about kallifatides

Muchas letras con Nuccio Ordine; Theodor Kallifatides y su Medalla de Oro, el glamour de escribir con Aloma Rodríguez y la relación de Pablo Picasso y el ballet Siguenos en Twitter (@ElOjoCriticoRNE) e Instagram (@ojocritico_rne) Escuchar audio

Á fimmtudaginn síðasta fór fram tvöfalt útgáfuhóf hjónanna Sigrúnar Ölbu Sigurðardóttur, menningarfræðings og Björns Þorsteinssonar, heimspekings. Bók Sigrúnar Ölbu, Snjóflyksur á næturhimni, er í senn persónuleg og heimspekileg umfjöllun um samspil ljósmynda, minninga og veruleika, en í bókinni rýnir höfundur í eigið líf og annarra í gegnum ljósmyndir og fjallar um ljósmyndina sem listmiðil. Verufræði Björns Þorsteinssonar er afrakstur áratuga fræðivinnu, en Björn starfar sem prófessor í heimspeki við Háskóla Íslands. Í henni tekst höfundurinn á við krefjandi spurningar á sviði verufræði, eins og eðli tilvistarinnar og tengsl skynjunar og skynsemi. Þau Björn og Sigrún Alba eru gestir Víðsjár í þætti dagsins. Í Ásmundarsafni hefur verið í gangi í þónokkurn tíma sýningarröð þar sem fram fer samtal ólíkra listamanna við Ásmund Sveinsson. Að þessu sinni er það Unndór Egill Jónsson sem hefur kafað í veröld Ásmundar og lætur verkin tala á sýningu sem opnaði dyr sínar um helgina. Sýningin kallast Eftir stórhríðina, en titillinn er fengin úr bréfi sem Ásmundur skrifaði móður sinni frá Kaupmannahöfn 1920. Víðsjá heimsótti safnið fyrir helgi og náði að draga Unndór frá undirbúningi í spjall um Ásmund sem innblástur. Nýtt land utan við gluggann minn eftir Theodor Kallifatides kom út í íslenskri þýðingu Halls Páls Jónssonar í vor. Kallifatides yfirgaf Grikkland árið 1964 og fluttist til Svíþjóðar, þá 26 ára gamall. Hann náði fljótt tökum á tungumálinu og örfáum árum síðar gaf hann út sína fyrstu bók og er nú í hópi þekktustu rithöfunda Svía. Í bókinni fjallar hann um uppruna sinn og stöðu eftir áratuga búsetu í nýja landinu. ?Ég hef ekki orðið sænskur, jafnvel þótt ég sé ekki lengur sá Grikki sem ég hélt að ég væri. Ég er ekki einu sinni hundrað prósent útlendingur.? Gauti Kristmannsson fjallar um Nýtt land utan við gluggann minn í þætti dagsins.

Á fimmtudaginn síðasta fór fram tvöfalt útgáfuhóf hjónanna Sigrúnar Ölbu Sigurðardóttur, menningarfræðings og Björns Þorsteinssonar, heimspekings. Bók Sigrúnar Ölbu, Snjóflyksur á næturhimni, er í senn persónuleg og heimspekileg umfjöllun um samspil ljósmynda, minninga og veruleika, en í bókinni rýnir höfundur í eigið líf og annarra í gegnum ljósmyndir og fjallar um ljósmyndina sem listmiðil. Verufræði Björns Þorsteinssonar er afrakstur áratuga fræðivinnu, en Björn starfar sem prófessor í heimspeki við Háskóla Íslands. Í henni tekst höfundurinn á við krefjandi spurningar á sviði verufræði, eins og eðli tilvistarinnar og tengsl skynjunar og skynsemi. Þau Björn og Sigrún Alba eru gestir Víðsjár í þætti dagsins. Í Ásmundarsafni hefur verið í gangi í þónokkurn tíma sýningarröð þar sem fram fer samtal ólíkra listamanna við Ásmund Sveinsson. Að þessu sinni er það Unndór Egill Jónsson sem hefur kafað í veröld Ásmundar og lætur verkin tala á sýningu sem opnaði dyr sínar um helgina. Sýningin kallast Eftir stórhríðina, en titillinn er fengin úr bréfi sem Ásmundur skrifaði móður sinni frá Kaupmannahöfn 1920. Víðsjá heimsótti safnið fyrir helgi og náði að draga Unndór frá undirbúningi í spjall um Ásmund sem innblástur. Nýtt land utan við gluggann minn eftir Theodor Kallifatides kom út í íslenskri þýðingu Halls Páls Jónssonar í vor. Kallifatides yfirgaf Grikkland árið 1964 og fluttist til Svíþjóðar, þá 26 ára gamall. Hann náði fljótt tökum á tungumálinu og örfáum árum síðar gaf hann út sína fyrstu bók og er nú í hópi þekktustu rithöfunda Svía. Í bókinni fjallar hann um uppruna sinn og stöðu eftir áratuga búsetu í nýja landinu. ?Ég hef ekki orðið sænskur, jafnvel þótt ég sé ekki lengur sá Grikki sem ég hélt að ég væri. Ég er ekki einu sinni hundrað prósent útlendingur.? Gauti Kristmannsson fjallar um Nýtt land utan við gluggann minn í þætti dagsins.

Á fimmtudaginn síðasta fór fram tvöfalt útgáfuhóf hjónanna Sigrúnar Ölbu Sigurðardóttur, menningarfræðings og Björns Þorsteinssonar, heimspekings. Bók Sigrúnar Ölbu, Snjóflyksur á næturhimni, er í senn persónuleg og heimspekileg umfjöllun um samspil ljósmynda, minninga og veruleika, en í bókinni rýnir höfundur í eigið líf og annarra í gegnum ljósmyndir og fjallar um ljósmyndina sem listmiðil. Verufræði Björns Þorsteinssonar er afrakstur áratuga fræðivinnu, en Björn starfar sem prófessor í heimspeki við Háskóla Íslands. Í henni tekst höfundurinn á við krefjandi spurningar á sviði verufræði, eins og eðli tilvistarinnar og tengsl skynjunar og skynsemi. Þau Björn og Sigrún Alba eru gestir Víðsjár í þætti dagsins. Í Ásmundarsafni hefur verið í gangi í þónokkurn tíma sýningarröð þar sem fram fer samtal ólíkra listamanna við Ásmund Sveinsson. Að þessu sinni er það Unndór Egill Jónsson sem hefur kafað í veröld Ásmundar og lætur verkin tala á sýningu sem opnaði dyr sínar um helgina. Sýningin kallast Eftir stórhríðina, en titillinn er fengin úr bréfi sem Ásmundur skrifaði móður sinni frá Kaupmannahöfn 1920. Víðsjá heimsótti safnið fyrir helgi og náði að draga Unndór frá undirbúningi í spjall um Ásmund sem innblástur. Nýtt land utan við gluggann minn eftir Theodor Kallifatides kom út í íslenskri þýðingu Halls Páls Jónssonar í vor. Kallifatides yfirgaf Grikkland árið 1964 og fluttist til Svíþjóðar, þá 26 ára gamall. Hann náði fljótt tökum á tungumálinu og örfáum árum síðar gaf hann út sína fyrstu bók og er nú í hópi þekktustu rithöfunda Svía. Í bókinni fjallar hann um uppruna sinn og stöðu eftir áratuga búsetu í nýja landinu. ?Ég hef ekki orðið sænskur, jafnvel þótt ég sé ekki lengur sá Grikki sem ég hélt að ég væri. Ég er ekki einu sinni hundrað prósent útlendingur.? Gauti Kristmannsson fjallar um Nýtt land utan við gluggann minn í þætti dagsins.

Ordförande (och riksdagskandidat!) Kallifatides gästar Reformistpoddens tredje och sista innan valet-avsnitt om att ta tillbaka den demokratiska kontrollen över välfärden. Som vanligt leds podden av Linn Svansbo och Sara Karlsson.

Para escribir en inglés, al polaco Joseph Conrad tenían que atarlo a una silla; el ruso Vladimir Nabokov sufría lo indecible cuando su mujer Véra le ordenaba que escribiera in English, please! A cualquier escritor le tiembla la mano al tener que recurrir a una lengua que no es la suya materna. Mientras que el inglés y el francés cuentan con pléyades de autores de los países más diversos, en español ese fenómeno es reciente. Theodor Kallifatides, griego de expresión sueca, además del árabe Mohamed El Morabet y la checa Monika Zgustova han entrado en las filas de autores españoles, nos visitarán en nuestro auditorio y contarán sus experiencias, en una conversación moderada por el periodista Jesús Ruiz Mantilla. #PaísPerdidoLenguaGanada Versión en inglés en youtube: https://www.youtube.com/watch?v=My01RmuI9jo Más información en: https://espacio.fundaciontelefonica.com/evento/kallifatides-pais-perdido-lengua-ganada/ Un nuevo espacio para una nueva cultura: visita el Espacio Fundación Telefónica en pleno corazón de Madrid, en la calle Fuencarral 3. Visítanos y síguenos en: Web: https://espacio.fundaciontelefonica.com/ Twitter: https://twitter.com/EspacioFTef Facebook: https://www.facebook.com/espaciofundaciontef Instagram: https://www.instagram.com/espacioftef/ YouTube: https://www.youtube.com/user/CulturaSiglo21

Den som inte kan minnas sitt förflutna är dömd att upprepa det, sägs det. Men historien och kulturarvet kan användas till mycket och allt är inte gott. Författaren Willy Kyrklund fick den klassiska bildningen med modersmjölken, men hans inställning till den förändrades av kriget. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Om du har läst Odyssén minns du antagligen inte Elpënor, en av det arkaiska hjälteeposets många mindre heroiska bifigurer som glimtar fram några gånger under den långa irrfärden över havet från Troja i Mindre Asien till Ithaka vid Hellas västra kust. Elpënor är en av Odysseus meniga män, och dyker upp första gången i åttonde sången när han bakfull och yrvaken ramlar ner från ett tak och bryter nacken, sedan i den elfte när den mångförslagne Odysseus träffar på honom i dödsriket, dit hjälten har nedstigit i sällskap med den blinde siaren Teiresias. Enligt Homeros ska Elpënor vid det tillfället ha "pladdrat mycket" och bett Odysseus om att få en hederlig begravning. Det får han, och med det är han ute ur historien. Den arme Elpënor får aldrig återse sitt Ithaka, och just som en av de skugglika och bortglömda gestalterna i eposets marginaler är det han lyfts fram i Willy Kyrklunds roman från 1986. Eller vad man nu ska kalla den; Elpënor är en av Kyrklunds vackraste och märkligaste böcker, därtill den kanske mest politiska ja, om man nu alls kan tala om politik i detta författarskap, som så i grunden motsatte sig alla ideologiska program. Kyrklunds Elpënor är allt "Odyssén" inte är, antiheroisk, sorgsen och skeptisk. En motodyssé kort sagt Elpënor har dragits med i det trojanska kriget i ungdomligt oförstånd och nu vill han bara hem, för att äntligen få börja leva sitt verkliga liv, sitt fredsliv. Den storskrävlande hjältens episka överdrifter ger han inte mycket för. Bokens antiheroism syns också i formen Kyrklund undviker den homeriska hexametern och skriver sin berättelse dels på prosa, dels på elegiskt distikon, ett versmått som under antiken bara användes för gravskrifter och sorgekväden. Därmed visade detta antika arv, som Kyrklund såg det, sitt rätta ansikte Det finns en konkret historisk bakgrund till detta ställningstagande. Litteraturvetaren Thomas Sjösvärd citerar i sin bok om "Willy Kyrklund och det grekiska", En himmel av sten, ett föredrag som Kyrklund höll 1987, kallat Tal till grekvänner, där han berättade om sitt förhållande till den klassiska grekiska kulturen och det grekiska språket. Kyrklund föddes 1921 och växte upp i en svensktalande familj i Finland, i ett land där såren efter inbördeskriget fortfarande låg öppna och i en borgerlig miljö där de klassiska språken och kulturerna var en självklar del av utbildningen. När andra världskriget bröt ut var han knappt tjugo år gammal och fick uppleva hur det klassiska antika arvet engagerades i den ideologiska kampen. "Åter stod striden vid Thermopyle", skriver han: "Finlands folk hand i hand med storebror Tyskland skulle försvara den västerländska civilisationen mot anstormande ryska horder.// Under den store ledaren Adolf Hitler skulle civilisationen segra och barbarerna tvingas på knä." Därmed visade detta antika arv, som Kyrklund såg det, sitt rätta ansikte, och hans författarskap formades enligt Sjösvärd mycket som en kamp för att göra upp med och återerövra det. Mot myternas idealism odlade han konsekvent en antimytisk realism, men också ett intresse för östliga språk och kulturer som han såg som ett led i samma arbete. Kyrklund studerade ryska och kinesiska, arabiska, persiska och sanskrit och gestaltade sina intryck i originella skapelser som boken om den kinesiske vishetsläraren Mästaren Ma, den iranska reseskildringen Till Tabbas, eller collageromanen Polyfem förvandlad, där grekisk och vedisk mytologi får korsbefrukta varandra. Frågan hur det grekiska påverkade Willy Kyrklund kan alltså inte besvaras utan följdfrågan, hur Willy Kyrklund påverkade det grekiska. Just denna ömsesidiga påverkan, denna evigt dubbla rörelse är förstås det som driver litteraturhistorien framåt. I Sverige har den klassiska grekiska kulturen varit en helt avgörande motor i den utvecklingen, från Georg Stiernhielms prunkande hexameter i Hercules, över Viktor Rydberg och Vilhelm Ekelund till modernistiska poeter som Hjalmar Gullberg och Gunnar Ekelöf, fram till nutida författare som Lotta Lotass, Jesper Svenbro och Theodor Kallifatides. I Slaget om Troja låter Kallifatides hedersvåldet i Iliaden utspela sig mot fonden av en tyskockuperad grekisk by i andra världskrigets slutskede, där berättaren drabbas av sin första förälskelse medan hans lärarinna återberättar handlingen i Homeros epos "den starkaste antikrigsdikt som har skrivits", hävdar Kallifatides i sitt efterord. Det beror förstås på hur man läser den. Och vem. Den moderna litteraturen har använt sig av den klassiska som något att ta spjärn mot i ett mer allmänt antiheroiskt och realistiskt estetiskt projekt. För svensk del står förstås Eyvind Johnsons stora roman Strändernas svall från 1946 som en milstolpe här en sorts antiodyssé den också, där den irrande, slitne Odysseus motsträvigt drivs mot hemkomstens slutgiltiga uppgörelse. Mindre känd, men väl så intressant i det här sammanhanget, är Johnsons roman Molnen över Metapontion från 1957. Här blir världskrigets förbrytelser istället klangbotten för den tröstlösa berättelsen i Xenofons Anabasis, historien om den grekiska armé av legoknektar som i slutet av 400-talet slog följe med den persiske usurpatorn Kyros på hans misslyckade fälttåg genom Mindre Asien. Härens hopplösa marsch och nesliga återtåg skildras växelvis av en fängslad judisk arkeologiprofessor i ett av tyskarnas koncentrationsläger och i en serie historiska fantasier där en av expeditionens överlevare ser tillbaka på sitt liv från exilen i en grekisk koloni i Syditalien. Hit kommer också, i romanens 1950-tal, en svensk diplomat som fått sitt liv söndertrasat av krigets härjningar, på en resa som väcker liv inte bara i hans egna krigsminnen utan även i professorns berättelser om Kyrosexpeditionens umbäranden och övergrepp. Den enda möjliga slutsatsen av historien är pacifistisk Professorn, skriver Johnson, kunde i koncentrationslägerbarackens halvmörker lyfta huvudet "som om han gjorde en stor upptäckt just nu, just då" "Och har ni tänkt på" sade han "att de med levde?" Vad Johnson vill suggerera fram är denna känsla av samtidighet med det förflutna "just nu, just då" insikten att människornas villkor förblir i stort desamma genom årtusendena och att enda skälet att befatta sig med det så kallade kulturarvet är att vi ska förstå det. Den enda möjliga slutsatsen av historien är pacifistisk. Om Iliaden författades som en "antikrigsdikt" eller ej spelar alltså mindre roll den måste bli det. Som också Willy Kyrklund såg: ett kulturarv som mister kontakten med de mänskliga grundvillkoren, som isolerar sig bland ideal och hjältedåd och vägrar lyssna till de besegrades berättelser, kan till slut bli bränsle för vilka destruktiva katastrofer som helst. Ett sådant arv måste skingras, för att kunna samlas hop på nytt. Både Kyrklund och Eyvind Johnson formulerade sin antiheroism i skenet av andra världskriget, och från det kriget skiljer oss numera snart en människoålder. Av dem som minns det finns snart inte många kvar, och arvet från det klassiska Grekland måste i framtiden tolkas i ljuset av andra konflikter, andra krig för att hålla heroismen och militarismen på armlängds avstånd. I en värld som återigen tycks ha allt svårare att stå emot de primitiva reflexerna att dra upp gränser mellan "civilisation" och "barbari" är det kanske det bästa vi kan göra, att läsa Iliaden och Anabasis på nytt. Försöka lyssna till Elpënors röst i Odyssén. Dan Jönsson Litteratur i urval: Elpënor av Willy Kyrklund (Alba, 1986) En himmel av sten: Willy Kyrklund och det grekiska av Thomas Sjösvärd (Ellerströms, 2020) Tal till grekvänner ingår i Willy Kyrklund: Berättelser, dramatik, anföranden, artiklar (Alba, 1996) Molnen över Metapontion : en roman. Av Eyvind Johnson (Bonnier 1957 och Themis 2008)

Varje dag dör 25 000 personer av hungerrelaterade orsaker, enligt FN. Kulturskribenten Kristina Lindquist reflekterar över en grundläggande rättighet som lätt glöms bort så länge magen är full. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. När man är mätt glömmer man att man ska bli hungrig igen. Det är sextiotal i Stockholm, och Christo har kommit från Aten för att studera. Hungern gäller här en förbjuden kärleksaffär, men ordvalet för att beskriva denna djupaste längtan är väl valt i Theodor Kallifatides roman Kärlek och främlingskap. Mat är liv, även den enklare sorten. Pasta, sill, knäckebröd, filmjölk med smulade pepparkakor allt beskrivs med ett slags existentiell vördnad. På det oansenliga grekiska matstället Akropolis är det som att Christo får tillbaka sin kropp. O du min glupska grek! Även knullet förvandlar du till bröd skrattar han när vännen talar om sin tjej som att varje tugga är en välsignelse. I en avgörande passage tidigt i boken har Christo inte råd att äta och beger sig till Humlegården, där det finns män som är villiga att betala för ungt kött. Vad skulle hans far säga om han såg honom nu, darrande i kylan, redo att sälja sin kropp, klä av sig sin själ som en använd kalsong. Några män kom förbi, en av dem grep tag i hans förkrympta pung, skakade på huvudet och sa till de andra 'ingen är hemma här', de skrattade och gick vidare. Han luktade hunger och skam. För Christo blir hungern något utdefinierande och skamligt, något som separerar honom från omgivningen och samhället. Men kanske är det precis tvärtom? Kanske är hungern den mest gemensamma av egenskaper, och ett bevis på det mänskliga? På ett plan är detta naturligtvis bara en banal biologisk realitet. Min glada bebis gråter efter mat när han vaknar på nätterna, helt enkelt för att överlevnaden är programmerad så. Men det är ett förhållande som också gör spår i kulturen. I Philip K. Dicks roman Do Androids Dream of Electric Sheep?, som filmen Blade runner delvis bygger på, avslöjas till exempel en så kallad replikant genom hur hon reagerar på en kontrollfråga om just mat och ätande. Äta råa ostron eller äta kokt hund, vilket är egentligen det mest mänskliga svaret? I Bibeln framträder ett spännande skifte i relationen till hunger mellan gamla och nya testamentet. I Psaltarens femtionde kapitel avböjer Gud brännoffer och frågar retoriskt, närmast med en viss ironi i tonen, om människan tycker att han (Gud!) verkligen ska äta kött och dricka blod. Han behöver inga tjurar eller bockar ur stall och fållor ty viltet i skogen är mitt, alla djur bland de väldiga bergen. Jag känner alla fåglar i skyn, alla markens smådjur är mina. Dels kan detta säkert tolkas som en varning för hybris, eftersom allt som skulle kunna offras redan tillhör Guds skapelse. Men det görs också en poäng av att mat och ätande inte tillhör det gudomligas sfär. Vore jag hungrig sade jag det inte till dig, ty min är världen och allt den rymmer. Gud ber helt enkelt inte sin skapelse om mat, förhållandet är omvänt. När Gud blir människa inträder också hungern. I Lukasevangeliet berättas om hur Jesus efter 40 dagars fasta i öknen frestas av djävulen som hetsar honom att göra stenar till bröd. Jesus står emot, men poängen är att han faktiskt blir hungrig som en människa. Därför vet han också att människor kommer att lyssna när han i Johannes sjätte kapitel säger att han är livets bröd och att den som följer honom aldrig någonsin ska hungra. I verkligheten hungrar dock människor, mer än på länge faktiskt. När FN:s livsmedelsprogram oktober 2020 utsågs till mottagare av Nobels fredspris var det mot en situation i världen där 135 miljoner människor stod på randen till akut svält. Läget har förvärrats, främst på grund av krig och konflikter, där svält används som ett vapen mot civila. Maten i världen är inte slut. Ändå framställs svält inte sällan som ett beklagligt men naturligt tillstånd, där skördar slår fel eller det helt enkelt bara finns för många munnar att mätta. I den klassiska och utskällda jullåten Do they know its christmas? sjunger Bono, George Michael och resten av gänget i Band aid till exempel om ett Afrika där ingenting växer och inga regn faller trots att det är tämligen etablerat att svältkatastroferna i Etiopien på åttiotalet snarast berodde på korruption. Människor hungrar, trots att rätten till mat är fastslagen i artikel 25 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna som är ett av få ställen i deklarationen där kroppen och människans bräcklighet som fysisk varelse blir synlig. Rätten till mat svarar mot ett ursprungligt behov som inte går att förhandla med, i en tid där allt tycks förhandlingsbart och där distansen till den levande kroppen blir allt större. Det är ju så det fungerar i en begärsekonomi, att ingen önskan är objektivt mer värd än någon annan. En vill kunna äta sig mätt, en annan är redan mätt men längtar efter ett maffigt årgångsvin och vilka är vi att säga att det ena är viktigare än det andra? Att det ändå är något särskilt med den mänskliga hungern blir tydligt genom att den så ofta får en normupplösande karaktär, rent dramaturgiskt. Den som är hungrig får frisedel. Först kommer maten, sedan moralen, som det heter i Bertolt Brechts Tolvskillingsoperan. Alla håller nödvändigtvis inte med om det, men premissen att hunger står över lagen återkommer gång på gång i litteraturen. I Martha Sandwall Bergströms serie om Kulla-Gulla straffas till exempel en dräng som har stulit ägg från Herrgården med sju slag vinande över handen, sju slag för det sjunde budet. Drängens mor är sjuk och behöver mat, och trots att tjuven har brutit både mot statens och guds bud så vet läsaren i sitt hjärta att det var rätt att stjäla de där äggen. Den som är hungrig har helt enkelt rätt att stjäla. Detsamma gäller för den centrala stölden i Victor Hugos roman Samhällets olycksbarn från 1862, där konsekvenserna av hunger pekar ut stora delar av intrigen. Den fattige Jean Valjean bryter sig in på ett bageri, stjäl en limpa och döms till fem års straffarbete. Den närmast perversa diskrepansen mellan brottet och straffet talar för sig själv, men omedelbart efter domen kliver Victor Hugo dessutom ut ur berättelsen med upplysningen om att engelsk statistik visar att fyra av fem stölder i London vid den här tiden är direkt kopplade till hunger. Litteraturvetaren David Bellos berättar om en episod där Hugo i verkliga livet såg en mager stackare klädd i trasor ledas bort av polis med en bit bröd i handen. Hugo såg inte en man, utan en symbol för ett samhällssystem och skrev in Jean Valjean i sin stora roman. I Stig Dagermans novell Saltkött och gurka stjäl i sin tur en hungrig klasskamrat den överblivna matsäck som huvudpersonen har för vana att slänga i en av skolans tomma bänkar. Kamraten avslöjas offentligt som en jävla tjyv, men något händer i det ögonblicket också med vår huvudperson. Han fryser och svettas, känner ett tryck växa inom sig och vill sprängas. Han försöker förmå den utpekade förbrytaren att ta emot en smörgås för att själv få absolution, men förgäves. När man är mätt glömmer man att man ska bli hungrig igen, skriver Kallifatides, och det är sant. Det är den trygga glömskan som störs inför åsynen av andras brist på mat och påminner om en ojämlikhet som är rent existentiell, som en reva i själva mänskligheten. Inför tomma magar är det den som är mätt som står där med skammen. Kristina Lindquist, kulturskribent Litteratur David Bellos. The Novel of the Century: The Extraordinary Adventure of Les Misérables (Farrar, Straus and Giroux, 2017). Bibeln: Psaltaren 50:7-14, Lukas 4:1-4 och Johannes 6:35. Stig Dagerman: Saltkött och gurka ur Nattens lekar. Samlade noveller och prosafragment (Norstedts, 2014).  Philip K. Dick, Do Androids Dream of Electric Sheep? (Random House, 1968). På svenska som "Blade runner", Bakhåll förlag. Victor Hugo, Samhällets olycksbarn. Del 1 (Niloe, 1981). FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Theodor Kallifatides, Kärlek och främlingskap (Albert Bonniers förlag, 2020).

Det är valdag i USA och Hanna och Jörgen ringer upp Caroline Kernen som är på plats i Florida för att checka av stämningen. Vi får oss en liten grammatikhistoria och framförallt lär vi känna författaren Theodor Kallifatides i vår serie tisdagsintervjun. Det blir ett samtal om lojalitet, kärlek, utanförskap och hur man håller lusten uppe att skriva i 50 år.

El paso del tiempo es una imposición durante la cual nuestro libre albedrío se aplica en cómo vivirlo. Theodor Kallifatides (1938), con setenta y siete años, decide irse de Estocolmo para volver a su natal Grecia, cuna de la literatura clásica, esperanzado en redescubrir una perdida fluidez del lenguaje. Igitur

Bankerna har tagit tillbaka makten över samhällsutvecklingen… Det finansiella avkastningskravet har blivit den starkaste kraften … Problemet är att värden kan inte skapas där. Värden kan bara skapas genom att någon gör nånting.” I Smartasamtal podcast #16 och del 4 i samtalsserien ”win-win-vinst – finns det?” utvecklar Markus Kallifatides, Handels-professor i företagsekonomi med ”Finansialiseringen” som forskningsområde, och ordförande för vänstersosseföreningen Reformisterna, hur han är överens med Leif Östling om vad vinst är, men också hur höga vinster faktiskt hämmar ekonomisk tillväxt. I ett Smart samtal med Ulrika Fjällborg diskuterar han ”den gigantiska skillnaden” på vinst och vinst – i företagsekonomin och samhällsekonomin – hur demokratin ska rädda världens tillväxt och fred när digitaliseringens transparens och Panama-läckor så småningom omöjliggör skatteflykt, penningtvätt och Swedbank-skandaler, varför politiska ramar är helt nödvändig för framgångsrik företagsekonomi. Och hur vi måste ta oss an den stora EU-utmaningen och en global demokrati. Dessutom får företagare tips på hur man kan göra en utökad resultaträkning för att stämma av sitt samhällsavtryck.

– Vi vill se krafttag mot klyftorna: större offentliga investeringar, statligt byggbolag och avskaffat kommunalt planmonopol. Markus Kallifatides, till vardags docent på Handelshögskolan i Stockholm, är ordförande i nystartade S-föreningen Reformisterna och gäst i Fredagsintervjun. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

– Vi vill se krafttag mot klyftorna: större offentliga investeringar, statligt byggbolag och avskaffat kommunalt planmonopol. Markus Kallifatides, till vardags docent på Handelshögskolan i Stockholm, är ordförande i nystartade S-föreningen Reformisterna och gäst i Fredagsintervjun. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Äntligen är sfipodd tillbaka! Gyb och Daniel, två av skolans sva-elever, berättar idag i podden om författaren Theodor Kallifatides. De pratar om hans liv och hans verk. Ni kan även lära er lite om adjektiv i obestämd och bestämd form. Pdf-filen kan du hämta här: L46 En podd om Theodor Kallifatides

Nu är han aktuell med ny roman, men det hade kunnat sluta annorlunda. Härom året lämnade han sitt arbetsrum, övertygad om att aldrig mer skriva en bok. Vem blir en författare om den slutar att skriva? Det var en fråga som mötte författaren Theodor Kallifatides efter att han beslutat sig för att vid 77 års ålder lägga av. Det visade sig vara svårare än han trott. Nu är han aktuell med romanen Ännu ett liv. Sofia Olsson träffade honom för att prata om skrivandet, språkets betydelse och hur man vet att det verkligen är dags att avsluta sitt författarskap.

Författaren Theodor Kallifattides har inget eget djur men däremot har han ett eget och speciellt band till både en hund och en koltrast. Vi hör honom berätta om djuren som spillt över i texten.

Theodor Kallifatides är i dag en av Sveriges mest kända och produktiva författare. En sen kväll för mer än 40 år sedan kom han från Grekland till Stockholm med endast en fras i bagaget "God morgon!" I intervjun med Martin Wicklin berättar Theodor Kallifatides om vad ensamhet kan göra med en människa, om livet i exil och om hur han erövrade svenskan med Strindbergs hjälp.KontaktMail: sondagsintervjun@sverigesradio.se Facebook: Söndagsintervjun i P1 Twitter: @sondagsintervju Instagram: @sondagsintervjun_p1

Inspirerad av Johan Svedjedals nya essäbok "Ner med allt?" om revolt och svensk protestlitteratur 1965-1975 tar Lundström denna vecka tag i kampen. Mikael Wiehe berättar om låttexten till proggrörelsens hit Vem kan man lita på och författarna Theodor Kallifatides och Karolina Ramqvist läser om en av sjuttiotalets snackisromaner om nya samlevnadsformer: Per Wästbergs Luftburen från 1969. Den politiska kampen har alltid haft sin egen retorik. Men språkbruket kan kanske överföras till andra områden i livet? I något så ovanligt som en prisad bladvändare om cancer, boken Lidandets konung av Siddhartha Mukherjee, ser vi med författaren Fredrik Sjöbergs hjälp hur vetenskapens kamp mot cancern kan liknas vid kriget mot terrorismen. Vi möter också författaren Amanda Svensson och pratar om kampen att frigöra sig från sin bakgrund och bli sin egen. Programledare: Marie Lundström Producent: Amanda Rydman

Författare Theodor Kallifatides Sommarprat är en hyllning till Sverige, litteraturen och språket. Hans kärleksbrev innehåller såväl personliga tillkortakommanden som historien om hur han flyttade hit från Grekland. Länge var Sverige och svenska språket en gåta för den då nyinflyttade 25-åringen Theodor Kallifatides. När han började läsa Strindberg bleknade dock så småningom alla frågetecken. - Sedan dess tror jag att det bästa sättet att nå ett nytt språk och ett nytt samhälle är skönlitteraturen. Var ska man annars se hur svensken är? Var ska man förstå den svenska kärleken, lyckan och sorgen? säger han i sitt Sommar i P1. Theodor Kalifatides pratar också om hur det var att växa upp i Grekland samtidigt som den tyska ockupationen pågick och det krig den efterföljdes av: - Jag minns bombningarna från engelska flygplan som tvingade oss alla att gömma oss i en grotta utanför byn. Jag minns avrättningarna, speglarna i husen täckta av svart tyg, de gråtande kvinnorna, säger han. Om Theodor Kallifatides Hans senaste bok Brev till min dotter utkom ifjol. Slog igenom med den självbiografiska trilogin Bönder och herrar, Plogen och svärdet och Den grymma freden. Har sammanlagt skrivit över 30 böcker. Debuterade med diktsamlingen Minnet i exil 1969, fem år efter att han kommit till Sverige. Har varit lärare i praktisk filosofi vid Stockholms Universitet. Av svenska regeringen utsedd till professor ”för ett storartat författarskap”. Översätter själv sina böcker till grekiska. Som ung spelade han A-lagsfotboll i Panathinaikos i grekiska högstaligan. Theodor Kallifatides har tidigare varit Sommarvärd 1977. Producent: Idji Maciel

Att inte minnas är som att vara någon slags löpare som ständigt springer ifrån sitt förra steg. Det är inget liv, det är bara en vildsint jakt mot döden, säger Theodor Kallifatides som i sin nya bok berättar om Greklands moderna historia med syftet att försonas med det som varit. Louise Epstein träffar honom och pratar med honom om lycka, stil och uttryck som bara finns på svenska. Även Aino Trosell har gett sig i kast med sin familjs historia, men hon skriver om dalkullorna som erövrade frihet under slutet av 1800-talet. Aino Trosell har kartlagt sin egen kvinnohistoria och tycker att det är avslappnande att känna sig som en liten länk i en lång kedja. Anna Tullberg har besökt henne i Enköping. Programledare: Louise Epstein