Podcasts about mellanv

Nytt avsnitt ute nu! I denna episod djupdyker Calle och Oskar i delstaten Illinois. Vi upptäcker allt från Chicagos pulserande storstadsliv till småstadscharm och de vidsträckta prärielandskapen, allt i hjärtat av Mellanvästern. Trevlig lyssning!

Det här är berättelsen om det senaste årets allra största popsensation, en färgstark dragqueen som inte tvekar att skälla ut sina egna fans. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Det kryper i kroppen på Kayleigh Rose Amstutz. Kanske vankar hon rastlöst några varv i rummet innan hon till slut plockar upp telefonen. Gårdagens mascara är utsmetad och det röda lockiga håret har slitit sig ur den slarviga knuten, när hon upproriskt möter sin egen blick i selfiekameran och trycker på play. – I need you to answer questions. Just answer my questions for a second. If you saw a random woman on the street, would you yell at her from the car window? Would you harass her in public? Would you go up to a random lady and say ”Can I get a photo with you?”, and she is like ”No, WTF”, and then you get mad at this random lady?Det är augusti 2024 och under dom senaste månaderna har Kayleighs popularitet fullkomligt exploderat under artistnamnet Chappell Roan. Hon har beskrivits som popmusikens framtid och hyllats av både artistkollegor och kritiker. Men den massiva uppmärksamheten och fansens ständiga krav på tillgänglighet känns kvävande - och nu har hon fått nog.– I'm a random bitch, you're a random bitch. Just think about that for a second. I don't care that abuse and harassment, stalking is a normal thing to do to people who are famous or a little famous. I don't care that it's normal. I videon som läggs ut på Tiktok ser hon både trött och förbannad ut.– I don't care that this crazy type of behaviour comes along with the career field I have chosen. That does not make it okay, that does not make it normal. That doesn't mean I want it, doesn't mean that I like it. 26-åriga Kayleigh må ha gett sig in i kändisleken, men hon tänker inte tåla dess regler. Frågan som återstår är om fansen kommer att acceptera hennes approach.– I don't give a fuck if you think it's selfish of me to say ”no” for a photo, or for your time, or for a hug. That's not normal, that's weird. It's weird how people think you know a person just because you see them online, or you listen to the art they make. That's fucking weird.Medverkande: Ellen Krauss, Laura Ingemarsson och Andrea FriskProgrammet är gjort och programlett av Joanna Korbutiak i början av 2025Producent Wendela AntepohlExekutiv producent Lars TruedsonSlutmix Fredrik NilssonP3 Musikdokumentär produceras av Tredje Statsmakten MediaLjudklippen i programmet kommer från Chappells egna minidokumentär The Rise and Fall of a Midwest Princess (2023) och Mini documentary (2017), podden Bringin´ it Backwards (2020, 2022), podden The Comment Section (2024), det australiska radioprogrammet Drive (2024), Youtubeserien The Walk In (Amazon Music, 2023), Rocket Hour med Elton John (Apple Music, 2024), The Tonight Show (NBC, 2024), The Face of Music (Sephora, 2025), MTV Video Music Awards (MTV, 2024), AP (2024), KSDK (NBC, 2024), Grammygalan (2025), youtubekontona Ramada Oasis, FoxieGaspie och Michael Miller och Chappell Roans egen tiktokkanal.

Nordmark Pod får besök av artisten, låtskrivaren, programledaren och nu mera vin-entreprenören Måns Zelmerlöw!Det samtalas om och att; Det flög inte alls, Peter Gabriels studio, puls, man måste inbilla sig att man är bra, en dyster period, det kommer på Svenska, för skojs skull, kicksökande, fan nu låter det bra, jag kan det här, aldrig trott på mig själv, extrovert introvert, jag vill inte prata med nån, fotboll eller tennis innan gig, hade ingen identitet, detta är jag bäst på, smöret är tillbaka på skolan igen, Allsång på Skansen, overklig tävlingsmänniska, hus i Skåne, vingård, 10 år sen Heroes, Staffanstorp, 25 pers men ändå ett toppengig, 10 år sen segern och jag har ingen mellanväxel..Mäktigt! Produktion av NordmarkEditering av NordmarkMix av Nordmark

Vi bjuder på poddens moralliska kompass (i fallande ordning). Chris Jericho kastar hockeypuck på en överelastisk Katsuyori Shibata. Vi spår en rörig tid för Rampage & Collision men anser också att Nick Aldis borde få sparken. Drew McIntyre kritade på nytt kontrakt & fick ett svärd av The Rock. Och vad i hela fridens namn står MFT för? Fullsmetad show! 00:00 Tony Khan på NFL Draft 08:05 Vince McMahon's PR-firma 12:36 Veckan med AEW 30:13 WWE Draft 2024 47:54 Vi siar Backlash France

Swimmingpooler fyller landskapet på platser som inte är avsedda för människor. Men vad står de för egentligen? Petter Lindblad Ehnborg dyker ner i filmhistorien i jakt på svar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Filmhistoriens kändaste swimmingpool inleder Billy Wilders Sunset Boulevard från 1950. Los Angeles mordrotel anländer till den bedagade stumfilmsstjärnan Norma Desmonds kråkslott. I simbassängen ligger en död manusförfattare. Joe Gillis stumma ansikte filmas från botten men hans röst talar från andra sidan döden, lika skämtsam som alltid. ”Den stackars dumskallen”, säger han. ”Han hade alltid velat ha en pool. Och tja, i slutänden fick han en. Bara det att priset blev lite väl högt.”Joe är en av många som sökt slå sig fram i Hollywood och misslyckats, bara för att falla tillbaka i rollen som Norma Desmonds hållherre. Han får uppehälle och skräddarsydda plagg mot att motvilligt sola sig i hennes falnade glans. Hon betalar hans skulder så länge han spelar med och ser sig förvandlad till rekvisita i hennes vanföreställning om att ännu vara åtrådd av massorna. För Joe var poolen medan han ännu levde en tydlig symbol för framgången mot vilken han strävat, en dröm om Hollywood som han förstås varit långt ifrån ensam om att drömma.Redan på 1910-talet blev swimmingpoolen ett av de främsta exemplen på iögonfallande konsumtion bland västkustens nyrika filmelit. Senare under seklet öppnades drömmen upp för en växande medelklass i takt med tekniska landvinningar och ökat välstånd. Liksom andra kaliforniska drömmar visade den sig väl lämpad för export. Ett azurblått pärlband av rektanglar och njurformade bassänger rullades ut över de svällande amerikanska villaförorterna. Så fjärran som i Falun lät arkitekten Jack Hanson år 1963 rita en villa åt sig själv, med en pool där tretton simmade längder blev exakt hundra meter.Swimmingpoolens symbolism under sextiotalet kan tyckas lika självklar som banal. Att bli med pool var på sätt och vis att vara framme: att ha jobbat hårt och belönas med det goda livet – det okomplicerade, ständigt salongsberusade. Eller åtminstone att uppnå bilden av detsamma, och vilken bild sedan! Få saker gör sig väl lika bra inför ögat som solglitter mot vatten och vågformigt kakel. Vem kan väl undgå att dyka in i en pool som den i David Hockneys målning A Bigger Splash från 1967, vilken inte för inte avbildats från ett fotografi, och alltså är en bild av en bild.Konstnärens kaliforniska dröm fick snart vingar och spred sig över världen. Tio år efter Hockneys större stänk blev den japanske illustratören Hiroshi Nagais vagt kaliforniska, spöklikt obefolkade pooler, stillahavsstränder och anonyma skylines i skymningen den kanske främsta illustrationen till stämningarna under den inhemska bubbelekonomins uppgång och fall. Inte minst då han återkommande illustrerade skivomslagen till erans soundtrack, den luftiga hissmusiken City Pop.Samtidigt finns en mörk underström till framgångssagans solglittrande symbolism. Att lyssna på City Pop är att lyssna till ljudet av ett tuggummi på väg att spricka. I Falun lät Jack Hanson bygga in sin utomhuspool för att undvika att den fylldes av svenska höstlöv. Hockneys stillsamma målning bryts av en olycksbådande vattenkaskad som till skillnad från resten av duken tog veckor att måla. Och för Joe Gillis blir swimmingpoolen ett kärl för framgången mot vilken han strävat, men också för risken att drunkna i densamma. Eller än värre: att aldrig nå fram. Kanske är ett återvändande till Mellanvästerns dammstormar och ett liv som lokalreporter faktiskt ett öde värre än döden?I gränslandet mellan framgång och flopp blir poolen så en möjlig symbol för risken att sikta för högt, drabbas av hybris och invaggas i tron att illusioner är eviga. Sunset Boulevard:s bild av liket som flyter på mage och blickar mot poolens botten har över tid blivit en kliché som återvunnits i åtskilliga filmer och kriminalromaner, inte sällan för att illustrera just fall från höga höjder. De döda är människor som blivit övermodiga, slagit sig i slang med fel personer, och till sist bitits i svansen av sin orättfärdigt fångna makt eller rikedom.Sådana berättelser handlar inte minst om illusioner som bryts, en ordnad fasad som krackelerar. Just lättjans bländverk och spänningsfältet mellan ordning och oreda är sådana frågor som upptar Joan Didion då hon betraktar den kaliforniska swimmingpoolen. I essän Holy Water från 1979 vänder hon sig mot den vanliga bilden av den privata bassängen som en symbol för uppnått välstånd och en njutningslysten kroppskultur. För den kaliforniska människan är poolen enligt Didion snarare en symbol för ordning, kontroll över det okontrollerbara. Som hon skriver: ”En pool är vatten, tillgängliggjort och användbart, och är, som sådant, oändligt lugnande för det västliga ögat.” Den amerikanska västern, alltså den som enligt Didion börjar där den årliga nederbörden sjunker under tjugo tum.Essän låter ana att Didion om hon valt bort pennan hade kunnat bli en lika framgångsrik vattenbyggnadsingenjör. Hon vittnar om ett intensivt intresse för de infrastrukturella arrangemang som möjliggjort blomstrande metropoler på en plats som ur naturens perspektiv är ren öken. Reservoarer, kanaler och akvedukter, ett intrikat nätverk av sensorer, datorer och samstämda människor som alla strävar efter att upprätthålla vrångbilden att Kalifornien är en plats lämpad för människor. Som hon skriver: ”Det kaliforniska livets skenbara lätthet är en illusion, och de som tror att illusionen är verklig lever här bara på det mest tillfälliga vis.” Kanske är dessa tillfälliga gäster just sådana som utbölingarna Joe Gillis och Norma Desmond, invånare i en stad som spelar sig själv, där både människor och hus kan liknas vid kulisser.Didions text kan tyckas profetisk inte minst då den skrevs långt innan den allmänna insikten om det existentiella hot mot mänskligheten som den globala uppvärmningen innebär. I den privata swimmingpoolen, nedgrävd i torkans Kalifornien, urskiljer hon en ojämn dragkamp mellan drömmen om att tämja naturen och det i grunden otämjbara i delstatens jordbävningar, eldstormar och översvämningar – företeelser som sedan dess ökat i såväl frekvens som omfattning. Kanske är till och med den döde Joe Gillis en i sammanhanget oväntad profet: nog fick vi en pool alltid – men kanske blev priset väl högt?Också Norma Desmond får betala dyrt, även om hennes drunkning snarare är av det bildliga slaget. I Sunset Boulevard:s slutscen möts hon, Joe Gillis mörderska, mästaren i förnekelse, av polis och pressuppbåd, men tror sig mitt i myllret vara tillbaka i filmstudion för en inspelning. Hon har klängt fast vid en dröm så desperat att den omslutit henne som mörka vatten. Filmens allra sista klipp blir så en spegelbild av dess inledning. Nu är det Norma som bryter den fjärde väggen och vänder sig mot kameran, med samma uppspärrade ögon och likstela ansikte som tidigare Joe Gillis. Hennes ansikte suddas långsamt ut, redo att försjunka i glömskan.Petter Lindblad Ehnborgpsykolog och essäist

Annika och Sofie har fått stora insikter under helgens Medicine Woman Shamansk Healing Training där de jobbar med Jaguarens visdom och hur vi omfamnar hela oss själva. De pratar också om de tre världarna, Undre Världen, Mellanvärlden och Övre Världen, och hur vi kan jobba med dem för att möta nya delar av oss själva. #MedicineWomanPodcast✦ Veckans intention: ”Jag välkomnar hela mig.”✦ Vår hemsida & medlemsskap: https://hellomedicinewoman.se/✦ Följ oss på Instagram: https://www.instagram.com/medicinewoman.se/✦ Sofie's Instagram: https://www.instagram.com/sofiewiberg/✦ Annika's Instagram: https://www.instagram.com/annikapanotzki/✦ Gå med i vårt community på Facebook: https://www.facebook.com/groups/medicinewomanpodcast Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Ett avsnitt om att hitta mellanvägen mellan alla våra val som går åt olika håll. Där mellanvägen kanske är ett uttryck för att hitta sig själv, det varande som finns bortom alla göranden och val. Det var länge sedan jag spelade in något för den här podden. Men så kom denna fråga från en lyssnare, och plötsligt fanns inspiration igen. Tack :)

Två år efter deklarerandet av en ny pandemi så fortsätter coronaviruset att komma i vågor. I Sydafrika antas nästa våg komma i slutet av april. I Sverige kanske nästa topp blir redan i maj. Hur kommer det sig och var kommer virusvarianterna ifrån? Coronagåtan fortsätter att gäcka forskarvärlden. Det finns olika hypoteser varifrån virusvarianterna kommer, men än har inget bevisats. Omikron verkar komma från ursprungsvarianten, fast den nästan inte går att hitta. Hur går det ihop?Mellanvågsperioder i coronapandeminI Sydafrika har pandemivågorna kommit med jämna mellanrum där dalarna har varit på ca tre månader. Pandemivågorna i Sverige har sett lite annorlunda ut. Men mellanvågsperioderna kan utnyttjas till att förbereda sig för nästa våg.Forskning pågår för att skapa helt nya typer av covid19vacciner.Medverkar gör epidemiologen och professorn i folkhälsovetenskap Salim Abdool Karim vid HIV centrum CAPRISA i Durban i Sydafrika, statsepidemiolog Anders Tegnell vid Folkhälsomyndigheten samt Frederik Kristensen från CEPI Coalition for Epidemic Preparedness Innovation.   Programledare och producent: Annika Östman annika.ostman@sverigesradio.se

Hur vet vi när en upplevelse är "äkta"? Författaren Italo Calvino (19231985) sökte Amerika men fann det inte i USA. Torbjörn Elensky följer Calvino i spåren i denna essä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den amerikanska litteraturkritikern Marjorie Perloff föddes som Gabriele Mintz i Österrike 1931. När hon bara var sju år gammal, 1938, lyckades hennes judiska familj fly undan nazisterna och tog sig till USA. I sina memoarer, The Vienna Paradox, beskriver hon alldeles i början hur ett kaffeehaus, en restaurang i klassiskt wiensk stil, som skapats i New York, med alla de typiska möblerna i böjträ, små marmorbord och leende kypare i vita förkläden känns mera autentiskt än det gör att besöka ett samtida kafé i Wien. Det handlar naturligtvis om flera saker, inte minst hur ens förväntningar uppfylls: medan kyparna i Wien, enligt henne, är rätt otrevliga är de amerikanska låtsaswienarna idel leenden. Och både schnitzeln och bakelserna smakar bättre i New York än i Wien, enligt henne. Nostalgi, som även den som flytt från ett land, kan känna inför barndomens miljöer, är en lurig känsla. Den har inte nödvändigtvis med någon riktig minnesbild att göra. Mina tankar går till Perloffs iakttagelser när jag läser Italo Calvinos reseskildring från USA: Un ottimista in America (en optimist i Amerika). Mellan november 1959 och maj 1960 reste den mycket europeiske författaren och tidigare kommunisten från New York till Los Angeles, via Chicago, Cleveland, Detroit, New Orleans och många andra små och stora städer. Resan bekostades av ett stipendium från Ford foundation. Hans plan var att skriva en bok om sin resa, som en sorts Gullivers resor, men dokumentär. Men när han väl hade färdigställt sitt manus och valt titeln, i mars 1961, bestämde han sig för att han inte ville ge ut den. Som litterärt verk ansåg han den för tunn, och som reportage inte tillräckligt originell. Jag själv hade, utifrån hans brev, uppfattat det som att han förstört manuset men för några år sedan gavs boken ut, med lite drygt 50 års fördröjning. Det är inte sällan intressant att läsa gamla reseskildringar. Är de tillräckligt bra eller originella kan deras litterära värde göra att de lever vidare som klassiker. Men även om de är lite sämre kan de fungera som fascinerande tidsbilder. Calvinos USA-bok är läsvärd för att den är ännu en pusselbit i ett stort författarskap, men lika mycket som tidsbild, inte av USA i sig, men av den europeiske intellektuelles möte med detta stora land, vars livsstil, musik, mode redan hade börjat påverka livet i Europa på allvar. När Calvino reser till USA är det som att han söker upp samtidens, modernitetens och framtidens urbild. Och hans skildring av mötet med landet, som legat så länge liksom i en tidkapsel, innehåller många välbekanta iakttagelser av fenomen som idag är normala även här: den stora mängden trafik, kvinnor som lever för sig själva, det för en italienare chockerande i att folk sitter ensamma och äter och naturligtvis förekomsten av restauranger med mat från hela världen. Han återkommer gång på gång till hur tråkigt livet i USA tycks honom. Redan på första raden i sin bok ångrar han att han tog ett kryssningsfartyg över Atlanten, och inte ett flyg. Hans möte med USA blir på något sätt mindre autentiskt. Eller åtminstone inte i fas med vad han förväntat sig. Istället för de snabba beslutens finansliv eller storpolitikens svindlande värld möter han USA via uttråkade pensionärer från Mellanvästern som spelar bingo för att få tiden att gå under överresan. Samtidigt är det något i den där första upplevelsen som biter sig fast, och han återkommer gång på gång till hur tråkigt livet i USA tycks honom. Folk har inte verkliga intressen, det förs inte seriösa diskussioner, och dess avantgarde i form av beatniks är bara en falsk upprorsrörelse, av folk som när det kniper kan gå hem till pappa och få lite mer pengar. Calvino själv hade i sin spädaste ungdom varit partisan och slagits mot fascisterna med vapen i hand, under andra världskrigets sista år. Att vara på houseparty med beatniks, för vilka den intellektuella höjdpunkten var knark och ett bongotrumsolo, var för honom helt meningslöst. Under hela sin resa försöker han få grepp om det verkliga, det autentiska USA. Men när han tycker sig se det lockar det honom inte särskilt mycket. Och han konstaterar förvånad att det första intrycket faktiskt är att USA inte är amerikaniserat. Vi är mera amerikaniserade än de, menar han. Vi har fler flipperspel, mer reklam, och dricker mer Coca Cola än vad de gör. Men han älskar Manhattan, som är den del av landet han bekantar sig med först. Där finns en puls och en öppenhet som tilltalar honom. Men han konstaterar snabbt att det nog inte egentligen är USA han befinner sig i där, utan något annat, eget. När han försöker närma sig landet genom att få gå på date med en genuin amerikansk kvinna på Manhattan visar hon sig undantagslöst vara ryska, polska, eller något annat, vad som helst utom vad han själv tänker sig som amerikanskt. Visst, han är inte dum, och han ironiserar samtidigt över sina egna förväntningar. Han frågar sig om han gör fel som under sin vistelse bor i Greenwich village. De flesta han ser på gatorna är ättlingar till italienare som anlände i början av seklet. Men de kan i allmänhet inte italienska längre, och om de gör det är det ofta någon dialekt. Deras familjer lämnade landet innan det konsoliderats som nationalstat, de är mera sicilianare, napoletanare, som fört med sig kulturen från de borbonska Syditalien men skulle vara främmande i det samtida Italien. Men det finns också senare invandrade, som bär med sig kunskapen om det moderna Italien. Inte sällan stöter han på dem på vad han kallar espresso-places, små kaffebarer i italiensk stil, som sedan några år blivit högsta mode. Han berättar att det är väldigt svårt för honom att få hans amerikanska vänner att förstå att dessa lokaler mest inger honom obehag. Försöken att skapa en italiensk atmosfär med lite halvdunkel, marmorbord, byster av romerska kejsare och någon högtalare ur vilken operaarior strömmar på svag volym inger honom snarare främlingskap, kanske till och med ett lätt obehag, än någon nostalgi. De som jobbar på de här barerna är ofta unga italienare, födda och uppvuxna i Italien. Calvino frågar sig hur de står ut. Han tänker att det inte kan finnas något svårare än att ställa om och förtränga det verkliga Italien som de känner till, för att bidra till att skapa denna konstgjorda italienska atmosfär, som inget har att göra med deras gamla hemland. När jag själv för några år sedan var i New Yorks Little Italy ville jag göra mig till och säga något på italienska till en kypare. Han förklarade för mig att han kom från Albanien och inte pratade italienska. Men han spelade rollen till fulländning. Det mest fascinerande som hänt sedan Calvino besökte USA är nog emellertid att det numera även i Italien finns ställen som är italienska på det där tillrättalagt kitschiga sättet som ska motsvara turisters förväntningar. Och vem vet, kanske någon av de här unga männen som utvandrade från Italien på 1950-talet skulle ha samma känsla inför en modern restaurang i det gamla hemlandet som Marjorie Perloff inför kaféerna i Wien: imitationen i New York känns mera äkta, för den motsvarar de egna förväntningarna. Torbjörn Elensky

Varje vecka väljer en medarbetare på Kulturredaktionen ett ord i tiden. En åter igen aktuell fråga är hur hemarbetet förändrar vår relation till bostaden. Veckans ord är: planlösning. Det är inte alla som kan ta arbetet hem till bostaden. Det är inte heller alla som har möjlighet eller ens råd att välja hur de vill bo. Men oaktat det så ställer den ökade mängden hemarbete nya frågor till våra hem. Det som tidigare nästan sågs som en förmån, att få ta en jobbdag hemma, är i pandemitider inte längre nödvändigtvis eftertraktat. Och det har inte sällan med just planlösningen att göra. De luftiga under en period nästan självsäljande bostäderna där kök, vardagsrum och hallar liksom flyter ihop utan några mellanväggar har plötsligt blivit ett problem. Mellanväggarna har många börjat längta efter igen när de olika digitala mötena och lektionerna ska samsas i samma vägglösa utrymmen. I brist på ens ett kök att stänga in sig i har barnkammarens ofta könsstereotypa inredningar börjat dyka upp i många arbetsmöten. isoleringen fick oss att drömma om och iscensätta det kollektiva. Arkitekturskribenten Dan Hallemar skrev i Sydsvenskan om det här nya tillståndet och arkitekturen. Om att den tidigare trean på 128 luftiga kvadratmeter i nya fastigheter trängs ihop på högst 65 kvadratmeter. Samtidigt rationaliseras gemensamma utrymmen i nya fastigheter bort på grund av de höga kvadratmeterpriserna. Trappuppgångarna har blivit klaustrofobiska. Tvättstugor och förråd trycks in i lägenheterna. Till och med grannsämjan eller osämjan är bortbyggd, för man träffas knappt längre. Men det finns en motsatt rörelse, ett nytt kollektivhustänkande. Flerfamiljshus i nya spjutspetsprojekt har i sina planlösningar luckrat upp den privata ytan. Det privata boendet har blivit ännu mindre, men istället delar många på en ny typ av sociala utrymmen. Alltså vi bor mindre, men har tillgång till mer än vad vi betalar för är tanken. Det här är delvis en konsekvens av prisuppgången på bostäder, men handlar också om att det finns en längtan efter umgänge. Frågan är väl hur just det fungerar i pandemitider. Men om vi tänker nästa steg, så skulle ytterligare en konsekvens av Coronan kunna leda till att kontoren i innerstäderna blir överflödiga om vi fortsätter jobba hemma. Då skulle det kunna påverka stadens planlösning, ja förlåt stadsplanen. Kontoren skulle kunna byggas om till små lägenheter men med sådana här gemensamma vardagsrum och arbetsplatser i husen. Då skulle den planlösningen som ett avtryck av en tids ideal och drömmar, likt årsringarna i ett träd, i framtiden kunna föras tillbaka till den här instängda covidtiden. Kanske till och med ge ett avtryck med någon sorts ljus runt sig. Att isoleringen fick oss att drömma om och iscensätta det kollektiva. Under tiden kommer den luftiga planlösningen i det som fram till idag betraktats som moderna bostäder kännas allt mer trång. Och i brist på väggar kommer jobbmöten fortsätta innehålla bilder ur barnens sagovärldar.

Här ger jag en liten glimt på vad vi fick göra ihop med mellan vården , samt hur vi ser på å få råden / tillsägelse av många om avlastning på helger....

Traktorpodden har varit på resa i Mellanvästern, traktorns vagga, och kollat in John Deeres baddräkt och mycket annat i John Deere Archives i East Moline.

Spiritualismens bakgrund Knack & Polstergaistenomen. Plats- och energiminnen. Andeportaler. Den universella tiden. Mellanvärden vid övergången till andra sidan. Intrång tex genom svart magi eller voodoo. 3 saker som drar till sig låga energier. Att spöka även i detta livet. Att hamna i den positiva och negativa loopen. Tips & råd för rening. Kram Vivi &Continue Reading See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Mellanvångsskolan 5A från Staffanstorp möter Internationella Engelska skolan 5D från Lund i semifinal 1. Programledare är Nadia Jebril och domare Gunnar Brink.

Kunskapsskolan klass 5A från Lund möter Mellanvångsskolan 5B i Staffanstorp i kvartsfinal 3. Programledare är Nadia Jebril och domare Gunnar Brink.

Barsebäcks Montessoriskola 5A möter Mellanvångsskolan 5a från Staffanstorp i kvartsfinal 1. Programledare är Nadia Jebril och domare Gunnar Brink.

Möt en konfliktfylld thug från havererade stålindustristaden Gary, Indiana. Jackson Five någon? Det här är berättelsen om Freddie Gibbs med socialt samvete och rapdrömmar bortom de traditionella gatuberättelserna, bortom den rasism som verkar vara så svår att utplåna. Historien om Gangsta Gibbs är historien om ett USA som ännu inte hanterat sitt främsta dilemma. Den kommer med boombap-hjärta, Memphis-mörker, yrselframkallande Texas, snabbkäftad Bone Thugs-influens, Kalifornien-glid och så mycket mer.