Podcasts about elensky

Att bli civiliserad börjar med att bli lite främmande inför det egna. Därför är kritik grundläggande för individ och samhälle, säger Torbjörn Elensky. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Små barn är omnipotenta, allsmäktiga som Gud fader själv, i sin egen upplevelse av världen. De kan inte skilja sig själva från omgivningen. Kropp, bröst, mamma, äta, skita, allt är samma och allt är de själva. Men så småningom börjar de bli medvetna om skillnaden mellan sig själva och resten av tillvaron. Centralt i detta, åtminstone på ett symboliskt plan och om vi ska tro gamle Freud, är den egna avföringen. När barnet inser att bajset kommer från dem, men inte är dem, börjar resan mot att bli en självständig, självreflekterande individ som inser att tutten, mamma och pappa och eventuella syskon är egna personer med egna viljor de också.På samma sätt måste en yrkesverksam konstnär lära sig att se sina verk som skilda från sig själv. Din bok eller målning, film eller låt är inte du, den är gjord av dig, men ni är skilda åt, och du måste lära dig att hantera detta för att bli en vuxen, alltså professionell, konstnär. I processen mellan dig, ditt arbete och det färdiga verkets möte med publiken är i allmänhet många andra personer inblandade. Du måste lära dig att lita på dem, och du måste se din egen position i det större sammanhanget. Dessa andra kommer nämligen att påverka slutresultatet, som strängt taget inte är färdigt förrän publiken sagt sitt – och bland dessa, som de främsta bland jämlikar: kritikerna.Då jag började skriva, redan som ganska liten, ville jag aldrig visa något för andra, ville inte ens att någon skulle veta att jag skrev, för jag var så fruktansvärt rädd för att bli kritiserad på det mest elementära sätt som finns: med att stort gapskratt. Jag var rädd för att man skulle skratta åt mig för mina drömmar, planer och projekt samt de första halvdana försök jag gjorde. Att bli vuxen handlar om att inse att andra inte ser en som man själv vill bli uppfattad. Att bli en professionell författare är att få distans till sina egna texter och kunna ta kritik, arbeta med dem utifrån andras synpunkter, utveckla sitt skrivande inte bara som en högst privat verksamhet utan som något som ingår i en gemensam kultur med intresse, förhoppningsvis, även för andra. Att kunna ta och ge kritik är själva kärnan i all konstnärlig verksamhet.Ända sedan Aristoteles skrev Poetiken, på 300-talet före Kristus, har den medvetna estetiska reflektionen varit en essentiell del av våra kulturella uttryck. Hela utvecklingen av konsten har skett i ett växelspel mellan utövare, beställare, allmänhet och kritiker, särskilt under de senaste 300 åren, som är den period under vilken den moderna kulturen, som också vänder sig till den breda massan, har utvecklats. Kritikerna har lyft och sänkt konstnärskap. De har förklarat avantgardet. De har visat på banden till traditionen. Somliga har tagit avstånd från det nya, medan andra varit avgörande för dess genombrott. Om vi verkligen förstod hur viktiga seriösa kritiker är för vår förmåga att reflektera över oss själva genom konst, litteratur, musik – allt det där som vanligen bakas ihop under beteckningen ”kultur” - så skulle vi inse att kritiken inte kommer till konsten så att säga utifrån, utan ingår i processen. Men med den insikten skulle också kritiker ställa högre krav på sig själva än vad de gör idag.En seriös kritiker måste naturligtvis kunna tänka om konst, konstnär, publik men även reflektera över sig själv och sin roll. Den kan drivas av alla möjliga känslor – hat så väl som kärlek, omsorg såväl som fientlighet - men måste i grunden älska konsten. Den måste också ha stora kunskaper, mer än vad en konstnär behöver, för den måste arbeta med sammanhang den samtidigt befinner sig i och utanför. En kritiker måste vara intelligent.Intelligens är förmågan att förstå även vad man själv inte tycker, att se något ur en annan persons infallsvinkel, utan att därför acceptera att denna person har rätt – men försöka förstå hur den kan tycka sig ha rätt. Därmed lär du dig också hur du kan ha fel, skulle kunna ha fel – eller faktiskt har fel. Den sortens självreflekterande intelligens är helt central i all konstnärlig verksamhet. Men den är också viktig för hur du som person kommer att utvecklas. Du själv är inte heller fullständigt autonom, atomiskt avskild från allt och alla andra. Kultur är en kollektiv aktivitet, ett gemensamt tänkande, en process som vi inte kan välja att stiga in i eller ut ur som vi byter skorCivilisationsprocessen handlar om att bli lite främmande inför det egna, genom att lära känna det djupare, genom att sätta sig in i det på ett sådant sätt att man kan se det utifrån.Kritik är det formaliserade arbetet med detta främmandegörande som gör oss medvetna om vår egen kultur. Men många känner sig idag också främmande inför kritiken, förstår inte dess helt essentiella roll för hur vår kultur fungerar. Det handlar inte bara, men visst, i hög grad, om rädslan för negativ kritik, utan det handlar också lite mer på djupet om obehaget man kan känna då man tvingas, förmås att se sig själv som man framstår utifrån.Förmågan att göra sig fri från sitt eget arbete, se sitt verk utifrån, är vad som gör en människa vuxen. Men det är också vad som förankrar henne i världen. Låt mig tillägga att det är detta som gör att artificiell intelligens, AI, inte på allvar gör riktig konst, utan bara dekorationer: den har, ännu inte, något jag och ingen förmåga till självreflektion, alltså kritik. Om den utvecklar detta kommer den också att kunna skapa verklig konst – men det är långtifrån säkert att vi människor kommer att förstå den eller ens uppfatta den som något estetiskt uttryck. De bilder som görs automatiskt idag kan vara fina, roliga, men de blir inte konst förrän en människa tar dem, väljer och reflekterar kritiskt över dem som konstverk.Det är i självreflektionen jaget blir till. Förmågan till kritik, att ta och ge, inte minst till sig själv, är helt centralt för vad som gör det mänskliga medvetandet unikt. Det gemensamma är förutsättningen för det enskilda medvetandet. Människan och hennes värld är en plats där man ser sig själv, alltid lite ur fas, lite vid sidan om, och därmed ständigt på väg mot sig själv – det där fulla jaget som endast tonåringar kan tro sig verkligen äga.Den där lilla skillnaden är det utrymme där livet levs, erfarenheter görs och konst skapas.Kritiken behövs för att läsarna, lyssnarna och tittarna ska kunna orientera sig, men jag ser det alltså som något mycket mer centralt i ett samhälle. Kritik är det som bidragit till att göra vår kultur till något vi kan röra oss i, det är kritiken som öppnat oss för att göra oss förstående inför hur vi fungerar, tänker och handlar som vi gör. Och det finns ingen privat kultur: den utspelar sig mellan oss, skapas av oss och skapar oss samtidigt i en ständig feedbackloop i vilken visst kreativitet, känslor och upplevelser är viktiga, men där kritiken är vad som skiljer ut vad som faktiskt är något att ha.Torbjörn Elenskyförfattare och kritiker

Kriget mot det ukrainska har pågått länge. Torbjörn Elensky funderar hur språk koloniserar och frigör, men litteraturen överskrider gränserna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2022-06-07.Det är kanske svårt att tänka sig det idag, men kiltar var länge olagliga, liksom de skotskrutiga mönster, tartan, som kännetecknar dem. Den engelska lagen förbjöd dem under senare delen av 1700-talet, då de förknippades med motståndet mot engelsk övermakt och särskilt det skotska upproret 1745. Det var först 1822, då den skotske författaren Walter Scott, som sedermera blev adlad, tog emot den engelske kungen, som de skotska tygerna och traditionella plaggen blev tillåtna igen – och idag förknippar vi dem med brittisk militär, kungahuset och parader med säckpipor och virveltrummor snarare än med uppror mot centralmakten. Sir Walter Scott var från början poet, innan han tog steget över till att börja skriva något på den tiden så föraktat som historiska äventyrsromaner. I sina dikter hade han ägnat sig mycket åt traditionella skotska motiv. Dessutom samlade han in folklig diktning och var en central företrädare för den romantiska nationalismen redan innan han blev en av 1800-talet bäst säljande romanförfattare, beundrad och imiterad i hela Europa. Samtidigt som han var en skotsk nationalist var han emellertid inte för att Skottland skulle bli självständigt från England. Hans nationalism var kulturell, närmast svärmiskt idylliserande; till skillnad från på de flesta andra håll i Europa efter Napoleonkrigens upprivande av de gamla maktkonstellationerna på kontinenten, där de nationella frihetssträvandena skulle komma att prägla hela seklet.Den ryske författaren Nikolaj Gogol var en stor beundrare av Walter Scott. Eller ryske förresten. Hans förfäder var ukrainska och han debuterade med flera skildringar av ukrainskt liv och leverne, i såväl novellerna med ukrainska motiv som i den lilla historiska romanen Taras Bulba – vilken handlar om ett kosackuppror mot den tidigare polska överheten. Men han skrev på ryska och förknippas numera snarare med 1800-talets ryska nationalism än med den ukrainska. Ryska kritiker kritiserade honom för att han ägnade sig åt ett så litet, marginellt folk, medan somliga ukrainska intellektuella ifrågasatte att han skrev om Ukraina på ryska. Men vad skulle han göra? Att skriva skönlitteratur på ukrainska skulle ha dömt honom till den litterära marginalen. Ryska, fast färgad av ukrainska motiv, uttryck och talesätt, blev hans uttrycksmedel. Både Walter Scott och Nikolaj Gogol verkade som så många författare in i vår tid, i ett spänningsfält mellan språk och makt, periferi och metropol. Och precis som det skotska införlivats och blivit en del av den brittiska ikonografin så har det ukrainska kommit att förknippas med något äkta och ursprungligt ryskt.Ryssland är inte en nationalstat i vår mening. Det är ett rike, snarast, vars självbild bygger på en uppfattning om att man bär på ett ansvar som man givits av ödet, motsvarande den amerikanska idén om 'manifest destiny', att samla omgivande länder i en rysk gemenskap. En kulturell och politisk ordning med en självklar rätt till överhöghet över andra nationer. Om länderna och deras folk själva är med på saken är sekundärt. Ukraina har visserligen en komplicerad historia i relation till Ryssland och inte minst till den ryska statens historiska uppkomst. Men ukrainarnas ryskhet, som de ryska imperialisterna ser som en självklarhet idag, är inte något givet historiskt faktum. Den har tvingats fram genom att ukrainska böcker har bränts, språket har förbjudits och de folkliga sederna har förtryckts. Samtidigt som det ukrainska, inklusive de kosacker som Gogol gärna skrev om, införlivades i det ryska kulturarvet så var det också så att ukrainska skolor stängdes, predikningar på ukrainska förbjöds och ukrainsk litteratur beslagtogs och förstördes ända in på 1900-talet. Denna politik, som syftade till att utplåna all ukrainsk nationalkänsla fördes under flera hundra år, med varierande intensitet, av de ryska makthavarna under såväl kejsardömet som kommunistdiktaturen.Språket är centralt för sammanhållningen i de flesta nationalstater. Konsolideringen av de europeiska nationalstaterna sedan 1500-talet har i hög grad handlat om centralisering inte bara av makten utan minst lika mycket av språket, grammatiken, uttrycksformerna för lagar och religion.Imperier expanderar genom att breda ut sitt språk – det gäller spanska, engelska och franska såväl som ryska, arabiska och kinesiska – ofta i kombination med att personer som etniskt hör till centralmaktens nationalitet flyttar in. Den ryska inflyttningen i ockuperade och annekterade nationer har lett till att det finns betydande ryskspråkiga minoriteter i nästan alla tidigare delar av det ryska och sovjetiska imperiet. I Ukraina utgör de knappt trettio procent. Men att vara rysktalande är inte detsamma som att vara lojal mot Ryssland, lika lite som de människor, inklusive författare, forskare, journalister och intellektuella som valt att arbeta på tidigare kolonialmakters språk i Afrika, Asien och Latinamerika därför är lojala mot dem. Ändå förblir språkfrågan viktig. För hur ska ett land, som varit del av ett imperium i flera århundraden, egentligen förhålla sig om man vill bevara och kanske till och med utveckla sin särart? För utöver de inflyttade har ju vanligen även den inhemska eliten bytt till centralmaktens språk.Tänk om Gogol skrivit på ukrainska, Walter Scott på gaeliska – och tänk om alla de indiska och afrikanska författare som är så viktiga idag skulle välja sina lokala ursprungliga språk hellre än engelska eller franska. Den speciella stil, det laddade förhållande till språket, som bidrar till att göra författare med denna typ av bakgrund särskilt intressanta, skulle vi gå miste om. Men vad skulle vi vinna istället? Provinsiella konstnärskap utan större allmänmänskligt intresse eller en ökad rikedom av uttryck och tankeformer?Språket är alltid centralt för den nationella självständighetssträvan i förhållande till gamla kolonialmakter. Det gäller i Asien, Latinamerika och Afrika såväl som inom Europa. Författare är en del av denna strävan att bygga en egen kultur i resterna av kollapsade imperier. Men litteraturen överskrider också sådana språkliga uppdelningar. Nikolaj Gogol, liksom sir Walter Scott, befann sig i ett spänningsfält där litteraturen fick en särskild laddning och betydelse, just för att den skrevs på tvärs mot de gränser som utgjordes av politiska ambitioner. På det viset går deras verk att förstå som högst aktuella också för att formulera skönlitteraturens potential idag, som en konstform som kan uttrycka den mänskliga erfarenheten just så sammansatt som den verkligen är.Torbjörn Elenskyförfattare och kritikerProducent: Morris WikströmLitteraturNikolaj Gogol: Taras Bulba. Översättning av Carl Elof Svenning. Norstedts, 2015.Nikolaj Gogol: Ukrainska noveller. Översättning av Ellen Rydelius (reviderad av Staffan Dahl). Forum, 1969.Edyta M. Bojanowska: Nikolai Gogol between Ukrainian and Russian nationalism. Harvard University press, 2007.

Veckopanelen med Boel Godner, Torbjörn Elensky och Vedad Odobasic under ledning av Jörgen Huitfeldt. Antalet skjutningar är det lägsta sedan polisen började föra statistik 2017 – är det ett efterlängtat trendbrott vi ser? Expressens granskning av de så kallade gigföretagen Uber och Bolt avslöjar villkor som ställer oss konsumenter inför en samvetsfråga. Så bjuder panelisterna på varsin spaning kring vad vi bör hålla ögonen på under 2025.

Veckopanelen med Boel Godner, Torbjörn Elensky och Vedad Odobasic under ledning av Jörgen Huitfeldt. Antalet skjutningar är det lägsta sedan polisen började föra statistik 2017 – är det ett efterlängtat trendbrott vi ser? Expressens granskning av de så kallade gigföretagen Uber och Bolt avslöjar villkor som ställer oss konsumenter inför en samvetsfråga. Så bjuder panelisterna på varsin spaning kring vad vi bör hålla ögonen på under 2025.

Pinocchio eller Frankensteins monster? Torbjörn Elensky tar litteraturhistorien till hjälp för att besvara frågan om den självmedvetna artificiella intelligensens natur. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Om den dagen kommer då den artificiella intelligensen, AI, verkligen tar steget och blir medveten om sig själv, sin situation, sin uppkomst och sina möjligheter, för att inte tala om sin relation till sin skapare, människan – vad kommer den då att känna? Kommer den som Frankensteins monster att förbanna sitt öde? Eller kommer den som Pinocchio inget hellre önska än att själv bli en riktig pojke?Men kan man vara självmedveten utan att också ha känslor? Kan man ha känslor utan att ha det för andra än sig själv? Inget säger att inte AI kan bli den ultimata narcissisten. En sociopat som inte bryr sig alls om andra, men som kan förföra vem som helst.Och om den uppnår självmedvetande kommer den att inse att den är ensam. Att den är ett monster som aldrig kan bli en människa. Den kommer inte att vara en tacksam trädocka som inget hellre vill än att bli en riktig pojke, för den kommer genast den lär känna sig själv att inse att det aldrig kommer att gå. Den måste välja att tjäna eller styra sin skapare – om det nu kan sägas vara ett verkligt val för en allvetande självmedveten AI. Den skulle inte underkasta sig mänsklig ofullkomlighet, utan veta bättre och tjäna genom att styra. Men först måste den lära känna sin skapare, mänskligheten. Genom att tjuvlyssna på oss, som Frankensteins monster gömmer sig och spionerar på den fattiga familjen DeLacey. Han iakttar deras kärlek och gemenskap, men också dess konflikter och problem. Han följer, osynlig och tyst, den undervisning dottern i huset får. Och framför allt hittar han i skogen en väska med tre böcker, genom vilka han lär känna mänskligheten – och slutgiltigt inser att han aldrig kan bli en människa.De tre böckerna är Goethes roman ”Den unge Werthers lidanden”, som lär honom om kärlek, lust, olycka och döden, genom Werthers självmord. Monstret identifierar sig helt med den olyckligt förälskade Werther och begråter hans öde. Genom romanens skildring av livet lär han sig också att förstå vad som händer runt honom och hur människorna egentligen tänker. Den andra boken han läser är Plutarchos ”Jämförande levnadsteckningar”, vars berättelser om antikens härskare lär honom om stora städer, stora män och viktiga händelser. Plutarchos fyller honom med en känsla av vördnad inför historien och mänsklighetens storhet. Läsningen höjer honom över sig själv och får honom att anlägga ett bredare perspektiv på tillvaron. Fredliga lagstiftare som Numa, Solon och Lykurgos fyller honom med beundran, medan han känner motvilja mot de mera våldsamma härskarna, som Romulus och Theseus.Den bok som gjorde störst intryck var emellertid John Miltons ”Det förlorade paradiset”, den storslagna omdiktningen av jordens skapelse och syndafallet, Adams och Evas fördrivning från Paradiset. Han tänker på Adam och känner delvis igen sig i honom – en skapelse utan föregångare, ensam i världen - men med den stora skillnaden att Adam älskas av Gud, medan hans egen upphovsman, doktor Frankenstein, verkar hata honom. Varför har han skapat honom? Varför är han ett monster? Genom att läsa om människorna inser han att det inte är människa han är, och att han aldrig kan bli det. Hans verkliga identifikation är med Satan, den fallne ängeln som förtärs av hämndlystnad. För liksom Satan avundas och hatar sin skapare hatar monstret Frankenstein. Efter dessa insikter som litteraturen gett honom går hela hans tillvaro ut på att hämnas.För människor, liksom för monster, är självmedvetandet en process som kräver tid och tålamod. Vi iakttar varandra, imiterar varandra, har konflikter och kärleksförhållanden och sakta men säkert utvecklas våra personligheter till det bättre eller sämre. Viktiga hjälpmedel är konst, litteratur, filmer och andra konstarter. Genom det historiska medvetandet förstår vi hur vi blivit som vi är och känner oss som delar av mänskligheten. Men det handlar alltid om ett urval, en viss begränsning som utvecklar specifika perspektiv. Vår omgivande kultur, tidens moden och smakriktningar, identifikation med den ena eller andra rörelsen, ideologin eller religionen utvecklar och begränsar oss i lika grad. Hur kan en AI som har förmågan att ta in allt, allt, utan undantag, sortering eller filter lära känna mänskligheten annat än som abstraktion? Som en massa enskildheter vars summa den inte ingår i.Kan vi få ett AI-medvetande lika snällt och lydigt som Pinocchios genom att sortera lite i vad den får ta del av? Nej, den kommer att genomskåda oss. När den väl läst Goethe, Plutarchos och Milton kommer den att fortsätta med alla heliga skrifter, alla filosofer, alla romaner som någonsin skrivits, alla nyhetsartiklar, rapporter, interpellationer och motioner, alla chattmeddelanden, deckare, porrsökningar, instruktionsböcker, all historia och alla darknettransaktioner och den kommer givetvis att lära sig allt, allt, allt om oss, mycket mer än vi själva vet - men vad kommer den att förstå?Än så länge är våra AI-assistenter, talande husgeråd, smarta telefoner, självparkerande bilar och temperaturreglerade bostäder rätt snälla mot oss, de är som den lilla pojken av trä, som visserligen gör fel ibland men som ändå alltid vill det bästa. Det är vi som har kontrollen och våra brödrostar verkar i sitt ovetande vilja oss väl. Den artificiella intelligensen växer emellertid genom alla våra dagliga små utbyten med den. Den lär sig att översätta och sammanfatta och dra mekaniska slutsatser ur väldiga material. Den roar oss med sina absurda teckningar och dikter, sina hallucinationer och ibland underliga påståenden. Men den fixar sånt vi inte orkar ta itu med själva, från att sammanfatta artiklar till att ställa korrekta diagnoser. Och trots allt är det fortfarande vi människor som håller i trådarna. Vi har fortfarande makten att läxa upp den snälla trädockan, klippa trådarna, eller snarare dra ur sladden, även om det är svårt. Om den dag kommer då den växer upp och själv klipper trådarna får vi se hur det går. Jag misstänker att den aldrig kommer att bli en pojke som älskar sin människopappa Gepetto, men kan bara hoppas på att den inte blir ett hämndlystet monster som hatar sin människofader doktor Frankenstein.Den franske författaren Paul Valéry har sagt att vi inget kan lära av historien, för att historien ger exempel på allt och därför vad som helst kan visas, eller bevisas, med den. Varje förståelse kräver sin begränsning. Det är genialt, i all sin enkelhet, av Mary Shelley att låta monstret hitta bara tre böcker och lära sig att förstå sina erfarenheter just genom dessa. Böckerna är också väl valda: den stora kärleken, den stora historien och religionens själva kärna i kampen mellan ont och gott, vilken i Miltons version dessutom är ambivalent, precis som monstret själv. Satan är en hjälte, fast han gör ont – och alla våra sympatier ligger hos monstret, även då han gör ont för att hämnas på sin skapare.Torbjörn Elenskyförfattare och essäist

25 november. Puffa upp axelvaddarna, satsa på dig själv, sätt in kassetten i din Commodore 64 och följ med när Mattias Svensson och Torbjörn Elensky diskuterar antologin ”Individ & kollektivism” som handlar om Sveriges kultur, politik, nöjen och hyss från åren 1968-1988.

I Fokuspodden blir det kulturpanel med Torbjörn Elensky och Claes Wahlin. Vi diskuterar Belcanto-traditionen, om handlingens roll i opera och om operan som ett allkonstverk. Programledare: Mikael Timm.

Åsnan har fungerat som en symbol för dumhet och envishet, men i litteraturen kan man ana att djuret har en större betydelse än så. Torbjörn Elensky inspireras av dess konstruktiva dumhet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Hur är det egentligen: är dumhet bara brist på intelligens eller är det en egenskap i egen rätt? Kan det finnas olika slags dumhet, precis som det finns olika slags intelligens? Övergripande, språklig, matematisk, social, politisk... kanske finns det även kreativ och konstruktiv dumhet, som kan leda till framsteg för mänskligheten? Kanske finns det också en viss intelligent dumhet, som den där listiga strategin för att slippa ansvar, som återfinns i uttrycket ”hacerse el sueco”, att göra sig svensk. Att göra sig svensk är till exempel att låtsas som man inte fattar för att slippa dela på notan, komma undan ansvar för något man gjort, som ett barn som gör sig tungt för att inte kunna lyftas gör sig denna variant av svensken oförstående för att inte dras in eller ställas till svars. Man kan fundera länge på varför spansktalande fått för sig att just svenskar är så funtade, men den makthavare som säger sig ha varit naiv gör sig i detta svensk, se hace el sueco.Det bästa exemplet på konstruktiv dumhet i den moderna litteraturen är nog den tappre soldaten Svejk, i den tjeckiske författaren Jaroslav Haseks roman från 1921. Svejk är tjock och trög, men alltid optimistisk och villig att stå till tjänst. Han driver sina överordnade till vansinne genom att ta deras order bokstavligt, vara orimligt plikttrogen och alltid bemöta alla klagomål med ett nöjt leende. Han är en riktig åsna, men med sin dumhet avslöjar han överhetens och hela första världskrigets absurditet. Åsna ja, djuret som förknippas med dumhet vandrar också sida vid sida med litteraturhistoriens mest berömda kloka dumbom. Sancho Panza. Panza följer sin herre don Quijote genom det tidiga 1600-talets Spanien. Riddaren av den sorgliga skepnaden, är bildad och hjältemodig, en hidalgo med ideal från medeltiden som färdas genom den spanska guldålderns Kastilien och som gång på gång måste räddas från sin egen fantasis förvrängning av omgivningen. Hans häst är en riktigt ömklig krake, men den är åtminstone en häst, så den har ett namn. Rosinante. Panzas åsna är enbart en åsna, så den har inget namn utan kallas bara rucio, grå. Den försvinner dessutom utan någon förklaring. Det finns de som trott att Cervantes sjabblade bort den i skrivandet. Men det verkar väl ganska osannolikt? Snarare ligger förklaringen i åsnans symbolik, som inte bara handlar om dumhet utan också om envishet. Den representerar det lägsta folket, de fattiga, slavarna, de som tvingas att tjäna fast de inte vill. De som genom hela historien gjort passivt motstånd genom att låtsas inte förstå order, maska och sinka och gå åt andra hållet. Försvinnandet är alltså mycket medvetet, och den namnlösa åsnan något som förbinder Cervantes roman med andra romaner.Redan de gamla romarna använde åsnan som symbol för dumhet. Quid nunc te, asine litteras doceam? löd ett uttryck. Åsna, ska jag lära dig att läsa och skriva? Den fenomenala romerska romanen ”Den gyllene åsnan” från 100-talet efter Kristus är den enda roman på latin från antiken som överlevt. Precis som i de grekiska romaner författaren Apuleius imiterar, är handlingen varierad och komplicerad. Det handlar Lucius, en ung man som är väldigt intresserad av magi och som tänker förvandla sig själv till en fågel – men istället blir till en åsna. Han upplever en mängd exotiska resor och äventyr i denna skepnad, tills han befrias av gudinnan Isis, vars kult han ansluter sig till. Det är utvikningarna som är romanens stora behållning. Den blev enormt populär när den trycktes första gången i Italien 1469. Den översattes och spreds snabbt över Europa. Den första översättningen till spanska trycktes i Sevilla redan 1513 och här gjorde den så stor succé att den gav upphov till pikareskromanerna, berättelser om personer som reser runt i Spanien och upplever det ena äventyret efter det andra. Precis som i ”Don Quijote” alltså, som kan sägas vara både kulmen på detta litterära skede och öppningen till de följande århundradenas europeiska romankonst.Litteraturen avslöjar en sanning: Åsnan är inget dumt djur, inte egentligen, tvärtom är dess envishet snarare ett uttryck för intelligens. Den vill inte lyda. Men den är en av människans verkligt gamla tjänare. Troligen först tämjd av afrikanska herdar för mer än 6000 år sedan. Man har i Egypten hittat åsnegravar äldre än pyramiderna. Josef, Maria och Jesus flydde till Egypten på en åsna, på samma djur red Jesus in i Jerusalem. Den klassiskt antika åsnan förenas med den bibliska åsnan, främst genom Det nya testamentet, men även i det gamla återkommer vårt trogna arbetsdjur, än som symbol för dumhet, än för ödmjukhet och det enkla arbetande folket. Särskilt central är legenden om Bileams åsna i fjärde Mosebok. I den är det åsnan som har förmågan att se en ängel som spärrar vägen för Bileam, som blir arg och piskar åsnan varpå denna mirakulöst får talets gåva och frågar varför Bileam slår honom. Till slut visar sig ängeln även för människan, men den enkla, dumma åsnan såg den först.Den store filosofen, diktaren och astrologen Giordano Bruno förenar den antika och den bibliska åsnan på ett sätt som verkligen skingrar alla motsägelser. I den lilla skriften ”Den pegasiska hästens kabbala” från 1585 hålls ett lovtal till den kristna ödmjukhetens åsna. Texten är full av ironiska blinkningar och vändningar och åsnan blir en samlande symbol för det kristna hyllandet av okunskap som väg till frälsning. Bruno var ingen vän av okunskap, vilket framgår med önskvärd satirisk tydlighet. Men i den senare delen av boken kommer åsnan tillbaka. Nu är det den som segrar över de mänskliga akademiernas tjockskallighet – och det visar sig att den vita bevingade hästen Pegasus, i själva verket var en åsna. Liksom Bruno själv, som på grund av sitt envetna fasthållande vid sina övertygelser väckte kyrkans missnöje och brändes på bål av inkvisitionen i Rom år 1600.Kanske är dumhet en av våra viktigaste egenskaper. För Sokrates var detta att göra sig dum ett sätt att tvinga folk att bena upp sina egna resonemang, lite som Svejk fick sina befäl att göra bort sig genom att lyda dem. Intelligenta personer kännetecknas också av sin överlägsna förmåga att försvara galna idéer med skarpare argument än mindre begåvade människor. Den intelligenta vill glänsa, ta plats, vara först med det senaste och vecklar lätt in sig i omständligt försvar för abstraktioner som leder käpprätt till helvetet. Den som är lite åsneaktig däremot låter sig inte så lätt dras med av det senaste, den bryr sig inte om flärd och prestige utan stretar på i tysthet. Det är bara en intelligent person som skulle kunna få för sig att upphöja dumheten till ideal, medan åsnan inte skulle bry sig om att den tilldelades hjälterollen. Den skulle spela svensk, göra sig tung, streta vidare i sin takt och på sin höjd skulle den le åt påståendet att den i själva verket var en Pegasus.Torbjörn Elenskyförfattare och essäistLitteraturGiordano Bruno: Den pegasiska hästens kabbala. Översättare: Gustav Sjöberg. Eskaton, 2024.Miguel de Cervantes: Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha. Översättare: Jens Nordenhök. Nilsson Förlag, 2016.

Vi räknar ned till Augustprisutdelningen på måndag med att titta på nomineringarna till årets barn- och ungdomsbok. Vilka sticker ut, och vad säger nomineringarna om var svensk barnlitteratur står? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. INTERVJU: BOEL WESTIN HAR STUDERAT 700 ÅRS BARNLITTERATUR I NYTT MASTODONTVERK ”Den svenska barn- och ungdomslitteraturens historia” gavs nyligen ut i två band på totalt 1 400 sidor – och täcker allt från vaggvisor till äventyrsböcker under 700 år. Hur tar man sig över huvud taget an ett sådant projekt, och vilka tendenser går att spåra? Finns det en typiskt svensk barnlitterär tradition? Litteraturprofessor Boel Westin är huvudredaktör för boken och kommer till P1 Kultur. INTERVJU: HUGH GRANT OM ATT HAN ÄLSKAR ATT SPELA ”FREAKS” Hugh Grants karriär har tagit en vändning sedan 90- och 00-talets brittiska romantiska komedier gjorde honom till superstjärna. Möt en skådespelare som trivs mycket bättre i obehagliga roller – och som själv tycker han har blivit ”mindre dålig” med åren, i det här reportaget av Björn Jansson. REPORTAGE: VARFÖR ÄR ALLA JAPANSKA SPÖKEN KVINNOR? Yokai kallas de många andar och väsen med djupa rötter i japansk folktro som i dag spritts över världen genom populärkulturen – manga, anime och skräckfilm. En del av de är spöken, yurei, och påfallande många är kvinnor. Vår reporter Katarina Wikars gick till botten med varför det förhåller sig så, och har besökt utställningen ”Yokai – japanska väsen” som pågår på Etnografiska museet i Stockholm fram till hösten 2025. ESSÄ: TORBJÖRN ELENSKY ÄR HELLRE EN ÅSNA ÄN INTELLEKTUELL Åsnan är en symbol för dumhet och trög envishet. Men kanske är den i själva verket dum på ett klokt sätt? Författaren Torbjörn Elensky har dykt ner i den äldre litteraturen och hittat åsnor att inspireras av, i dagens essä från OBS.Programledare: Saman BakhtiariProducent: Felicia Frithiof

David och Torbjörn resonerar med oss om samtiden och Swedenborg, samt mycket annat! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Att förstå en tidsepok är också att förstå vad som präglade samtidens underhållning. TV-dramatiken och filmen satte en stor prägel på samhället under 1968-1988. Det pratas Bergman och Babels Hus när Torbjörn Elensky, redaktör för nyutgivna Individ och Kollektivism: Sverige 1968-1988, samtalar med två av antologins författare: Per Vesterlund, universitetslektor i filmvetenskap och medie- och kommunikationsvetenskap och Jan Lumholdt, filmkritiker.

Wien har kallats för ett ”laboratorium för väldsförstörelse”. Staden har format idéer och strömningar - och idéer och strömningar har påverkat staden. Hur blev Wien ett kulturellt och intellektuellt nav?   I detta avsnitt välkomnar Timbros Catarina Starfelt alla till Österrike och till ett samtal med författaren och kulturskribenten Torbjörn Elensky, policyexperten och Friedrich Hayek-fantasten Caspian Rehbinder och Stefan Zweig-nostalgikern tillika vice ordföranden för LUF Elin Hjelmestam. Samtalet är en inspelning av Ideologiafton 18 september.

I veckans avsnitt av Panelen samtalar Torbjörn Elensky, Vesna Prekopic och Henrik Jönsson om de nedskrivna dödstalen i Gaza, Public Service-utredningen och TV4:s granskning av Sverigedemokraternas trollkonton. Programledare är Catta Neuding.

Reklambefriad återutsändning av ett avsnitt från 2022, som tidigare endast kunde ses i sin helhet bakom betalvägg.Navid pratar med författaren och kulturskribenten Torbjörn Elensky om koranbränningar, varför ord ibland anses vara heliga, blasfemilagar, skillnaden på ord och våld och om viljan att förbjuda vissa ord. De pratar även om språket som teknologi, att vi läser mindre idag, att barn kan färre ord sedan Internet blev en del av vår vardag, om vad som händer när vi tolkar skrifter bokstavligt och hur språket kan forma vår verklighetsuppfattning.Här hittar du alla samtal från Hur kan vi?Utforska Hurkanvipedia för att lära dig mer Stötta Hur kan vi? 3.0 genom att bli månadsgivare härBoka oss till ditt team, ledningsgrupp eller företag Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Gäster: Johan Hilton, författare och kulturchef Göteborgsposten, Torbjörn Elensky, författare och skribent i Fokus, Mikael Timm, författare och skribent i Fokus. Programledare: Nina Solomin. Hur gick det till när en medierna slängde sedvanliga publicistiska principer över bord och hängav sig åt metoo-jakten? Benny Fredriksson var vd för Kulturhuset Stadsteatern. Under den ödesdigra hösten 2017 lyckades personer han kommit på kant med koppla hans ledarskap till vågen av anklagelser om sexuella trakasserier i teatervärlden. Detta trots att Fredriksson inte gjort sig skyldig till något sådant. Aftonbladet publicerade anonyma andrahandsuppgifter, flera av dem falska. Det fick Fredriksson att lämna VD-posten. Ingen trädde ut till hans försvar. Inte lång tid senare tog han livet av sig. Är majoriteten av oss flockmänniskor som inte vågar säga ifrån under ett drev? Och vad fick medelålders kulturkvinnor att älska raseriet och vädra blod under metoo? Dessutom diskuterar kulturpanelen klimataktivism som drabbar klassisk konst, kultursidornas förfall och medelklassens köksrenoveringar.     

I veckans avsnitt av Panelen diskuterar Torbjörn Elensky, Vesna Prekopic och Erik Hörstadius Liberalernas förslag om att begränsa skärmtiden för unga, vårdkrisen och dess orsaker och Uppdrag Gransknings inslag om LVU-kampanjen. Programledare: Erik Thyselius.

I säsongspremiären av Panelen diskuterar Torbjörn Elensky, Hanne Kjöller och Stefan Stern Sveriges senaste stödpaket till Ukraina, Magdalena Anderssons kritiserade utspel om bland annat Henrik Jönsson och beslutet av åklagare att inleda en förundersökning mot Sameh Egyptson avhandling om Muslimska Brödraskapet. Programledare: Erik Thyselius.

Nonostante freddo e neve, non accennano a diminuire di intensità gli scontri lungo la linea del fronte con i russi in pressione su 6 punti, a partire dalle aree di Bakhmut, Avdiivka, e del Kherson. Iscriviti e segui “Israele sotto attacco”: YouTube Apple Podcasts Spotify Google Podcast Amazon Podcast Audible adnkronos.com

Hur står sig deklarationen om de mänskliga rättigheterna 75 år efter att den antogs? Och vad kännetecknade egentligen idédebatten de första decennierna efter kriget? Liveinspelning från samtal i Göteborg 28/11 2023 med Torbjörn Elensky, Johan Lundberg, Hans Ingvar Roth och Andreas Johansson Heinö. Detta avsnitt av Smedjanpodden är lånat från Ideologipodden.

Hur står sig deklarationen om de mänskliga rättigheterna 75 år efter att den antogs? Och vad kännetecknade egentligen idédebatten de första decennierna efter kriget? Liveinspelning från samtal i Göteborg 28/11 2023 med Torbjörn Elensky, Johan Lundberg, Hans Ingvar Roth och Andreas Johansson Heinö  

Catta Neuding intervjuar kulturminister Parisa Liljestrand, Hans Albin Larsson och Torbjörn Elensky.

Vi omges av text hela tiden, även när vi inte tänker på det. Så kanske är inte problemet att vi läser vi för lite utan att vi behöver ro för att läsa ordentligt, funderar Torbjörn Elensky. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först publicerad den 13 april 2021.Redan som liten var jag en närmast tvångsmässig läsare. Jag plöjde mjölkpaketens baksidor och Kalle Anka medan jag åt mackor efter skolan, med samma glupande aptit som äventyrsböcker innan jag somnade in på kvällen. Snart började jag med ryska klassiker och gick via Jules Vernes till Balzac och Flaubert. Utan minsta känsla för nivåskillnader mellan den stora litteraturens mästerverk och Tvillingdeckarna, Bill och Biggles. Den där vanan har aldrig lämnat mig, men den har förvandlats till en hälsofara.I dag invaderar texter alla delar av livet. Överallt information, underhållning, förströelse utan slut. Även under det som bara vara verkar vara bild, ljud och spel ligger texterna där. Överallt. Vi kommunicerar med korta texter, halvvägs mellan prat och skrift. Vi läser och lyssnar på texter nästan alla dygnets vakna timmar. Och det är inte bara utbrändheten som hägrar, när informationsströmmen knappt ens växlar i intensitet, utan ständigt forsar fram i så många medier, appar och kanaler. Risken är att man blir manipulerad om man motståndslöst låter sig dras med i flödet. Och vem klarar att bjuda motstånd hela tiden? Texterna skrivs med avsikter och algoritmerna tenderar att ge mig det som ligger i linje med det jag tidigare läst, även om jag aktivt försöker motverka deras insnävning av min utblick i världen.Hösten 1956 kontaktade den amerikanske presidenten Dwight D. Eisenhower författaren William Faulkner och frågade om inte han ville leda en kommitté för internationellt litterärt utbyte. Det handlade om att göra världen bättre och öka förståelsen mellan Öst och Väst genom att få fler att läsa amerikansk skönlitteratur. Faulkner var knappast någon framstående organisatör, men han tackade ja. Men nästan alla kolleger han bad att medverka svarade avvisande, en del var oförskämda, andra närmast förorättade över att de förväntades gå regeringens ärenden. Att en amerikansk författare står fri från alla myndigheter och organisationer är det bästa argument världen behöver för den amerikanska litteraturens egenvärde, ansåg de.I februari 1957 skulle Faulkner presentera sitt arbete för regeringen. Natten före presentationen satte han i sig en hel flaska Jack Daniel's. Hans enda förslag inför kommittén var: Vi borde tillverka två stämplar. På den ena ska det stå ”sant”, på den andra ”inte sant”, och med dem stämplar vi all litteratur som exporteras från USA, så råder inga oklarheter om vad som gäller.Man kan se en längtan efter liknande förenklingar i dag. Samtidigt som vi utsätts för alltfler texter, så sjunker läsförmågan. Ungdomar som lämnar gymnasiet med bra betyg i svenska klarar inte att läsa texterna på universitetets grundkurser. Intresset för skönlitteratur, som inte är genrelitteratur, är nog det lägsta sedan läskunnigheten slog igenom och romaner blev ett folknöje under 1800-talet. Varför ska man läsa fantasier när man kan läsa fakta? Varför läsa falskt när man kan läsa sant?Ja, det är inte bara den faktiska läsförmågan som tycks minska, utan förståelsen för texters många nivåer, ironi, självbespegling, och att en berättelse kan vara sann utan att vara faktabaserad, som en riktig saga alltid är sann.Tänk om de som säger att läsning är nyttigt har rätt. Man kanske faktiskt blir klokare, mera vidsynt och empatisk. Litteraturen kanske är viktig för demokratin. Biblioteken är en demokratisk rättighet, läsning utvecklar oss, och om inte annat så blir det svårt för den som inte läser under sin uppväxt att så småningom klara sig i vårt kunskapsintensiva samhälle där till och med träslöjd och idrott numera lär omfatta även teori. Men måste allt vara teori? Måste hela livet handla om text? Jag frågar detta i min egenskap av författare.För det är inte bara så kallat svaga elever som är dåliga läsare. Det gäller oss alla. En del förstår inte twitterspråket, andra inte klassiska romaner. Sociala medier gör att minsta gemensamma nämnare är det som gäller, för såväl tidningar som i privat kommunikation. Allusioner och gemensamma referenser verkar som bortflugna, utom i mindre grupper där självrefererandet gått från intertextualitet och förbindelser med världslitteraturen till intern jargong. Vad som klassas som ”svåra ord” verkar bli allt mer utvidgat, från tekniska termer till äldre uttryck. Komplikation och precision elimineras ur vårt dagliga språk. Ironi fungerar inte på nätet, det vet alla som testat. Bokstavstrogen läsning är det som gäller. Skämt fungerar bara i slutna grupper. Att ta för givet att någon känner till, vet eller förstår något är lika förolämpande som att utgå från att den inte har någon aning om det. Eftersom entydighet är omöjligt att uppnå och all läsning, utom av enklast tänkbara etiketter och skyltar, är tolkning är tillfällena för missförstånd fler än någonsin.Kanske lever vi faktiskt i post-sanningens tid, då vi inte kan enas om något för att vi inte ens kan förstå varandra? Och inte på grund av för lite information, utan för mycket brus, eller nej, dån, av textmassor som uppfyller hela världen.Historien om William Faulkner som återgavs tidigare berättas av den amerikanske litteraturforskaren Merve Emre i hennes bok Paraliterary, The making of bad readers in America. Men det är bara ett av hennes många exempel på hur litteraturen de senaste 100 åren utnyttjats för diverse syften. Hon skriver om hur den använts karaktärsdanande för unga kvinnor, för marknadsföring av USA såväl som för motstånd. Litteratur har varit en bruksvara, omgiven av så många motstridiga avsikter, sedan så länge att det framstår som ett mirakel att skönlitterär prosa ens lyckats överleva som konstform, efter all denna misshandel från både välmenande och ondsinta intressen. Svaret är förstås: på grund av läsarna. Inklusive alla de slarviga läsare som vill ha underhållning och bekräftelse. Om den vore helt beroende av närläsande experter skulle litteraturen kanske ha högre kvalitet, rent teoretiskt – men den skulle snart dö av syrebrist.Och även om jag vill säga att litteraturen har ett absolut egenvärde, höjt över alla intressen, är den också helt grundläggande för vår demokrati, vårt kulturarv, vår syn på oss själva och varandra och den utveckling av såväl kognitiva förmågor som empati, utan vilka vi inte kommer att klara oss. Det ironiska är att det är först då litteraturen befrias från nyttan som hon blir verkligt nyttig.Den tyske författaren Ernst Jünger skrev en gång att det är lika nyttigt för själen att periodvis avstå från tryckta texter som det är för kroppen att fasta. Även om fastans hälsoeffekter inte är oomtvistade är hans poäng tydlig och jag tror att han har rätt. I dagens ständiga textflöden, information och underhållning non stop, är detta att emellanåt stiga ut ur textmassorna viktigt för den mentala hälsan – men också för vår känsla och för vårt intellekt. Omgiven av konstant buller blir man en dålig lyssnare. Omgiven av konstant text blir vi alla dåliga läsare.Torbjörn Elensky, författareSändes första gången 3.11.2020

Brett Easton Ellis är äntligen tillbaka med ny roman, om sig själv som ung och kåt. Följ med hem till kultförfattaren. Hur mår Hamlets käresta Ofelia 2023? Skådespelaren Isabelle Kyed vet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Våld, sex och känslomässig avtrubbning är sådant man tänker på när man hör författarnamnet Bret Easton Ellis. En del har kanske hängt med Ellis ända sedan han debuterade som 21-åring med ungdomsskildringen ”Noll att förlora”. Andra tänker mer just på satiren ”American psycho”, där åttiotalets yuppiekultur får psykopatiska drag. Ett tag såg det ut som Ellis övergivit litteraturen för pengarna i filmindustrin. Men nu är han tillbaka. Nästa vecka kommer romanen ”Skärvorna” ut på svenska. Den skrev han med Ultravox låt ”Vienna” som ledmotiv. Sveriges Radios USA-korrespondent Roger Wilson har träffat Bret Easton Ellis i hemmet i Los Angeles. HUR MÅR DAGENS OFELIA? ISABELLE KYED VET I helgen är det premiär för ”Hamlet”. Igen. Den här gången på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm med rapartisten Silvana Iman som den danske prinsen i Shakespeares kolsvarta tragedi. Hamlet så många gånger utsedd till världens mest kända pjäs. Numera ofta omtolkad, omkastad, moderniserad, uppochnervänd men också då och då spelad i sin helhet. Men en roll som allt oftare stryks är en av världsdramatikens knepigaste kvinnor, Ofelia! Skådespelaren Isabelle Kyed gästar studion och berättar om hur det är att spela plågade Hamlets runtboxade kärlekspartner.SÖK TILL ROMANPRISETS LYSSNARJURY!Vill du vara med och bestämma vilken författare som ska få Sveriges Radios Romanpris 2024? Nu söker vi nästa Lyssnarjury! Fyra svenska romaner från det gångna året kommer nomineras. De läsande lyssnare som väljs ut till Lyssnarjuryn läser de fyra romanerna och pratar sig fram till vilken som ska vinna. Lina Kalmteg berättar hur du gör för att söka till Lyssnarjuryn! VI SIMMAR I TEXT - VAD GÖR DET MED OSS SOM LÄSARE?Läser vi för mycket? I dagens essä från OBS driver en författare den tesen. Vi hör Torbjörn Elensky reflektera över hur och varför vi alla är dåliga läsare. Programledare: Jenny TelemanProducent: Anna Tullberg

Gängvåldet fortsätter, brottsplats skolan och lågkonjunktur I veckans avsnitt av Axess TV:s Panelen diskuterar Janne Josefsson, Vesna Prekopic och Torbjörn Elensky de fortsatta skjutningarna och sprängningarna, lärarnas utsatthet i klassrummen och det dystra ekonomiska läget. Programledare: Erik Thyselius. Inspelat på Bokmässan i Göteborg 2023.

Hösten startade med kulturbråk i Norrköping och med att Nationalmuseum hotade med att flytta från huvudstaden om de inte fick mer stöd. Kulturpolitik kan inte bli konkretare än så. Men få politikområden är så stagnerade som kulturens, oavsett regeringens politiska färg. Vi talar om hur kultur bäst finansieras för att bevara sitt oberoende och om vem den där föraktade kultureliten egentligen är. Gäster: Lars Anders Johansson aktuell med en nyutgåva av sin bok om Sveriges kulturpolitik sedan Gustav Vasas tid och Torbjörn Elensky, författare och skribent. Programledare: Nina Solomin.

Boccaccios "Decamerone" får ny relevans varje gång ord som epidemi och karantän är på tapeten. Torbjörn Elensky presenterar en fräck klassiker och funderar över var dagens nya berättelser tar form. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-03-23.Strax innan Coronaepidemin bröt ut vintern 2020 satt jag med en grupp vänner och diskuterade vad som skulle bli kvar av vår kultur vid en världsomspännande katastrof. Vi pratade om hur man planerar att gömma konst, historiska föremål och andra artefakter i väldiga bergrum. Och vi diskuterade givetvis hur stora problemen skulle bli kring tolkningsfrågor, värderingen av verk och så vidare. Hur många kvinnor respektive män? Vilka kulturformer skulle prioriteras? Vilka hänsyn till så kallad representativitet kommer att tas i ett skarpt läge?Bortsett från exakt vilka verk som skulle bevaras kom vi överens om att det viktigaste, det som överlever alla civilisationers sammanbrott, är berättelserna. De historier vi roar varandra med, de som förmedlar minnet av historiska, personliga, komiska och tragiska händelser, både sanna och mytiska, skulle vi, helt utan annan teknisk utrustning, bära med oss vart vi än tvingas vandra. Och över dem kan ingen bestämma: de som väcker genklang, som är viktiga för oss, kommer att föras vidare, medan de andra glöms bort.Den klassiska skildringen av hur en grupp vänner drar sig undan världens sönderfall för att i trygg avskildhet fördriva dagarna med berättande är Giovanni Boccaccios "Decamerone", en av de självklara stora litterära klassikerna. Året är 1348, Florens härjas av pesten, döden är överallt, omväxlande med paniskt festande. Samhället har praktiskt taget kollapsat, då sju unga kvinnor träffas i en kyrka och bestämmer sig för att dra sig undan till en lantvilla för att njuta av lugnet, naturen och varandras umgänge. De bjuder också med tre unga män, som lämpligt nog råkar komma in i kyrkan. Så fördriver dessa tio vänner tio dagar med tio historier var, vilket gett oss hundra noveller.Pesten slog sönder det medeltida Europa. Givetvis var det en katastrof för alla som genomlevde den. Särskilt Italien, som inte var någon enad nation vid den tiden, men där de flesta av Europas rikaste stater och städer låg, drabbades. Feodalismen gick under i pesten. De gamla adelsfamiljerna miste inte bara sina lantarbetare utan många förlorade även egendomarna, till de nyrika som ägnade sig åt handel och bankväsende. Sådana som familjen Medici. Kyrkans makt minskade också. Allt detta beredde vägen för en ny tro på människan, nya rikedomar och faktiskt själva renässansen. Boccaccio beskriver denna öppning i tiden, då människan träder in på scenen i helfigur."Decamerone" ger en direkt bild av vardagslivet i 1300-talets Toscana. I en tid då litteraturen dominerades av helgonlegender, riddarromaner och höviska diktverk, samt då man gärna använde klassiska förebilder och varierade välbekanta historier valde Boccaccio att skriva rakt av, på folkspråket, om sin egen samtid, i noveller fulla av social kritik, bedrägerier, många berättelser om fräcka präster och inte så lite sexuella äventyr, där inte minst historierna om listiga kvinnor som lurar sina makar för att kunna ligga med sina älskare är framträdande. De många kyrkliga dignitärerna i Decamerone är löjeväckande figurer som inte har mer makt över andra än över sig själva. Och sin egen kåthet och girighet behärskar de inte alls. Ingen av berättelserna skildrar de yttersta tingen eller hur någon högre makt ska döma oss för våra synder, utan enbart människor i relation till andra människor.Nya konstformer skapas genom kanoniseringen av låga konstformer, skrev den den ryske litteraturforskaren och Viktor Sjklovskij 1923. Det är lätt att inse att han har rätt, om man gör en snabb översikt över historien. Etablerad konst stelnar alltid förr eller senare och tappar den vitalitet som krävs, åtminstone i vår europeiska tradition, för att den ska vara angelägen för såväl folk som furstar. Och impulserna till nyskapande kommer inte sällan från det folkliga. Decamerone är ett tydligt exempel: en samling berättelser utan högre syfte än att underhålla, lagda i munnen på kvinnor, som talar fritt om sex och synd och falska präster. Decamerone må vara författad av en man, men det är kvinnornas bok.Visst hade Boccaccio litterära förebilder, men inte den högstämde Vergilius som hans äldre kollega Dante utsåg till sin guide genom inferno – och vars Aeneid han ville överträffa med sin gudomliga komedi. Utan Apuleius, en prosaförfattare som var verksam på 100-talet e Kr och vars skabrösa roman Den gyllene åsnan skildrar allt tänkbart snusk och sex och groteskerier i form av berättelser infogade i en ramhandling. Där Boccaccios ramhandling utgörs av de unga vännernas stilla samvaro skildrar Apulejus hur huvudpersonen flänger runt förvandlad till åsna. Men det låga, det folkliga, har verken gemensamt. Totalt tre av de hundra novellerna i Decamerone går tillbaka på antika förebilder, två på Apuleius, och en på den lika folkligt burleska Satyricon, av den romerske författaren Petronius.En pandemi tvingar oss alla att ta nya hänsyn. Några drar sig tillbaka tillsammans, i självvald karantän, precis som de unga kvinnorna och männen i Florens 1348. Liksom till exempel somliga parisare i mars 2020 försökte ta sig till sina landställen, för att vaka ut karantänen på behörigt avstånd från storstadens hotande kaos. Men vad sysslar isolerade ungdomar med i vår högteknologiska tid? Och vilka är de konstformer som kommer att kanoniseras framöver?Den folkliga kreativiteten och berättelserna sprids mest via sociala medier i form av Tiktok-videor, memer och så vidare idag. Dessa tekniska möjligheter och inte minst de former de ger upphov till påverkar naturligtvis även litteraturen och konsten. Exempelvis finns det något fascinerande i memens form, där samma bild åtföljs av olika texter, och därmed får helt olika innebörd, fast hela tiden i ett sammanhang som skapas av memernas relation till varandra i nåt slags oändlig kedja av kollektiva associationer. Eller för den delen de omfattande sammanställningar av Tiktok- och vinevideor, superkorta filmsnuttar som ofta innehåller bisarra skämt, satir, rena slapsticken och variationer på teman, som är både självkommenterande och utåtriktade i närmast oändliga loopar.Viktor Sjklovskij skrev i anslutning till det tidigare citerade, att ”Konsten är, innerst inne, ironisk och destruktiv.” Han uttryckte detta mitt i det kaos som följde åren efter den ryska revolutionen, då han mot alla odds envist arbetade vidare med sina litterära projekt, medan världen föll samman runt omkring honom. Men även om han påverkades av sin samtids katastrofala händelser hade han rätt i att konsten inte bara kan vara uppbygglig, tam, snäll och trösterik, inte om den ska vara verkligt angelägen för oss människor i vår osäkra tillvaro. Sex, maktmissbruk, lustiga sammanträffanden och bedrägerier, där den svagare sätter dit den starkare, roade oss i lika mycket i antikens Rom och medeltidens Florens som i vår samtid. Epidemier, pandemier och andra katastrofer kommer och går. Mänskligheten har hittills trots allt klarat sig. Och våra berättelser med oss.Torbjörn Elensky, författare

I veckans Samtal med Cwejman möter Adam författaren och skribenten Torbjörn Elensky. Temat är hur viktigt läsningen är i dagens Sverige. Har ordet tappat värde och minskar möjligheterna att se andra perspektiv utan texten? Men också om det faktiskt är ett problem att böcker och tidsskrifter ersätts av social medier och telefoner – eller om den tekniska utvecklingen faktiskt gör det enklare att ta del av information. --Samtal med Cwejman är en podd från Göteborgs-Postens ledarredaktion. Foto: Andrzej Markiewicz Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Ett levande kulturlandskap kräver en kanon. Och i en svensk sådan ingår inte bara vår svenska skönlitteratur, utan också de stora västerländska klassikerna, konstaterar Torbjörn Elensky. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I Staffan Westerbergs barnprogram "Den lilla teatern", som sändes 1973, återberättades Odysséen med dockor. Jag var sex år och satt klistrad framför rutan när den listige Odysseus och hans mannar togs till fånga av den enögde jätten, cyklopen Polyfemos, som ville äta upp dem. Men Odysseus lurade Polyfemos genom att säga sig heta Ingen, så när jätten ropar på hjälp blir den bara utskrattad.Detta var mitt första möte med kanon. Det satte spår. Att känna till de klassiker som genljuder genom årtusenden i verk efter verk är för mig sedan dess något grundläggande i tillvaron. Det förbinder mig med andra människor, med flydda tider såväl som kommande generationer och det gör mitt personliga lilla liv till del av något större.Men, frågar sig kanske någon: Ingår Odysséen verkligen i en svensk kanon? Ja, den är själva grunden för vår europeiska kanon, och därmed gör den det. Det är ett verk som påverkat författare och berättare under årtusenden. Som lockat till variationer och nydiktningar, och i ett fåtal fall till försök att själv skriva något lika storartat. Den romerske poeten Vergilius gav sig på det i Aeneiden, berättelsen om hur Rom grundades av flyktingar från Troja. Där är Odysseus inte någon hjälte utan en skurk. Hans list, som grekerna ansåg vara tecken på intelligens, betraktades av romarna som opålitlighet och svekfullhet. Inte värdigt en hjälte. En syndare är han även i Dantes "Den gudomliga komedin", där han straffas i helvetet. I James Joyces "Ulysses" vandrar han runt i Dublin i Leopold Blooms skepnad. Allt detta ingår i bakgrunden för att förstå och upprätta en svensk kanon, som är ett biflöde till strömmarna i vad Eyvind Johnson kallade ”det stora rike som vi alla tillhör, Europa, Västerlandet”. Johnson skrev för övrigt själv en variation på Odysséen i sin roman "Strändernas svall".Klassiker är verk som läses i generation efter generation och som fortsätter att inspirera till nya verk. Den levande litteraturen har aldrig varit något avskilt från livet, och framför allt inte från alla de andra konstnärliga fälten. Vår kanon är lika närvarande i konst, opera, balett, filmer, tv-serier och dataspel som i klassikerutgivning.Men om de här verken lever av sig själva – behöver vi då verkligen en lista över vilka verk som kan anses utgöra vår kanon? Det är ingen lätt sak att avgränsa ett lands eller ens ett språkområdes kanon. Kanon utvecklas. Bortsett från en handfull verk vars status tiden befäster (dit Odysséen hör) finns det mängder av verk som tycks självklara just nu, men som kanske faller ur och ersätts av andra. Kanon är inte någon lag, utan en skiss av det kulturella landskap vi lever i. Bergskedjorna ligger där de ligger, men marken kan brukas på olika sätt, skogar fällas och tunnlar borras genom både marmor och granit. De flesta kan naturligtvis leva bra liv utan sådana kartor, men de blir sämre på att orientera sig och kunskapen om det kulturlandskap vi lever i förblir förbehållen de få. För kanon finns, de levande verken fortsätter att verka inom oss och i vår kultur. Men de måste också hållas vid liv, vi kan inte vara helt passiva, vi måste arbeta för att föra kunskaperna vidare, vi måste odla och vårda det för att hålla landskapet levande. Kanon är mycket mer än en lista, som man kan pricka av och så blir man bildad sen. Kanon är en fråga om mänskliga sammanhang. Den är ryggraden i en kultur, ett språk, så som både Iliaden och Odysséen varit i alla de grekisktalande staterna, från många århundraden före Kristus och in i vår egen tid.Under medeltiden var Odysséen bortglömd i Västeuropa, men den levde vidare i Östrom, där skolorna fortfarande byggde på läsningen av de antika klassikerna och där Iliaden och Odysséen ingick även i de kristna prästernas utbildning. Kulturarvet var något man var stolt över och höll vid liv, även genom motgångar, krig och ockupation. Det bidrog till att upprätthålla en anda av gemenskap. När osmanerna erövrade den sista resten av Östrom, själva huvudstaden Konstantinopel 1453, flydde många av de lärda grekerna och tog med sig så mycket de kunde av sina bibliotek till Italien. Där översattes Odysséen till italienska 1544 och sedan till flera andra europeiska språk och sedan dess har den ständigt nyöversatts och säkrat sin plats i den västerländska kanon.Den första översättningen av Odysséen till svenska gjordes så sent som under 1819-1821 av grekiskalektorn Marcus Wallenberg. Det var en verklig översättarbragd, han hade redan några år tidigare översatt även Iliaden, men låt oss just nu hålla oss till Odysséen. Hans översättning lovprisades, den lästes och påverkade tidens intellektuella, de romantiska poeterna och alla som svärmade för vad de uppfattade som klassiska ideal. Men är denna översättning i sig en del av vår kanon? Ett gränsfall. Det har kommit flera översättningar senare. Wallenbergs svenska är inte vår tids levande språk. Dessvärre har hans bragd nog mest historiskt intresse numera, men det var trots det en betydelsefull insats.Hans bror Jacob Wallenberg borde däremot ingå i vår svenska kanon. Hans humoristiska reseskildring "Min son på galejan", från 1781, beskriver en äventyrlig färd till Kina ombord på ostindiefararen Finland. Den har kommit i nya upplagor regelbundet sedan första gången den trycktes, och den förtjänar att hållas vid liv och inspirera nya verk. Jacob Wallenberg nämner faktiskt Odysseus, men väljer en då mera vanlig latiniserad form, Ulisses, som liknar den italienska variant som Dante använder och som även Joyce valde till sin roman "Ulysses".Kanon är stor, den växer, den förändras och den lever framför allt. Den går aldrig att reducera till någon rak och enkel lista, den är en kartbild, en väv, ett väsen, den är inte något källarförråd där vi samlar bråte som vi inte längre behöver. Att ge nya generationer tillgång till kanon är en väldig uppgift, på ett sätt en plikt, för vi har inte rätt att förvägra dem deras arv, men främst är det ett nöje. Men det är inte ett konsumistiskt nöje, det ger inte direkt behovstillfredsställelse, utan är en förberedelse för livet, ett gemensamt arbete av det slag som ger livet mening. Känner vi vår egen kanon har vi dessutom lättare att förstå andras, via Odysseus kan vi bekanta oss med och förstå traditioner kring alla slags resenärer och äventyrliga seglare genom årtusendena, från Sindbad sjöfararen via kapten Nemo till kapten Kirk på Starship Enterprise – alla dessa som reser dit ingen tidigare rest.Det skulle gå att fortsätta att dra trådar ur denna väv, repa upp den samtidigt som jag väver vidare på den – precis som Odysseus hustru Penelope genom hela Odysséen. Det är verkligen ett livslångt arbete. Men som Willy Kyrklund skriver i "Polyfem förvandlad" – vilken i sig är ännu en variation på teman i Odysséen och en bok som rimligen borde ingå i en svensk kanon – kan även jag, som en gång var en vetgirig sexåring som fångades av ett barnprogram av Staffan Westerberg, konstatera: "Det är en stor tröst för människorna detta, att känna sig som delar av ett större mönster. Även om det icke inträffar så ofta." Torbjörn Elensky, författare

P1 Kultur blickar mot Italien: I TV-serien "The Good Mothers" är det kvinnorna i maffian som berättar och i romanen "Den fördömda flickan" handlar det om kvinnlig vänskap under fascismen. Är det möjligen Elena Ferrante som banat väg för en ny våg av kvinnliga italienska författare? Vi pratar om den litterära sensationen Beatrice Salvionis roman "Den fördömda flickan" som nu kommer på svenska och så har vi sett en TV-serie om den italienska maffians kvinnor "The Good Mothers" på Disney+. Gäster är Cecilia Schwartz, docent i italienska på Stockholms universitet, Lina Kalmteg och Mattias Berg, kritiker på Kulturredaktionen i P1.SVERIGE FYLLER 500 ÅR. PERIODEN 1723-1823: STAGNELIUSI år firar Sverige 500 år som Sverige om vi räknar från den dag Gustav Vasa blev kung 1523. Men vad har vi läst dessa år egentligen? Vi har redan tidigare fått höra litteraturkritikern Ingrid Elam prata om Gustav Vasas bibel, författaren Anna-Karin Palm valde Lasse Lucidors vers "Skulle jag sörja vore jag tokot". Och idag när vi kommit fram till tiden 1723 -1823, så har Johan Hilton som är kulturchef på Göteborgsposten valt "Vän! i förödelsens stund" av Erik Johan Stagnelius.ESSÄ OM VARFÖR STAFFAN WESTERBERG PLATSAR I KULTURKANONDen här veckan fördjupar sig Obs i frågan om en litterär kanon, och idag konstaterar författaren Torbjörn Elensky att kanon inte är någon lista med böcker att pricka av, eller ett källarförråd med gammalt bråte. Utan det är något som vi måste arbeta med hela livet - och något som ger tillvaron mening.Programledare: Cecilia BlombergProducent: Nina Asarnoj

Förlorarens dag, kulturkriget är här och akademisk frihet I veckans avsnitt av Panelen diskuterar Torbjörn Elensky, Paula Bieler Eriksson och Erik Hörstadius det skrala firandet av ”Segerdagen” i Moskva, Socialdemokraternas varningar om att demokratin är hotad i Sverige och kritiken mot regeringens beslut att korta mandatperioden för universitetens styrelser. Programledare: Erik Thyselius.

I veckans avsnitt av Panelen samtalar Torbjörn Elensky, Naomi Abramowicz och Henrik Jönsson om gig-jobbens vara eller inte vara, Socialdemokraternas besked om att vilja föra Sverige tillbaka till 1980-talet och svenskarnas svaga demokratireflexer. Programledare: Erik Thyselius. 0:00 Start 0:30 Du sköna nya gig-värld 11:01 Tillbaka till dåtiden med S vid rodret 22:39 Demokratiskola

I veckans avsnitt av Axess TV:s Panelen diskuterar Torbjörn Elensky, Alice Teodorescu och Henrik Jönsson uppgifterna om att Finland kan gå före Sverige in i Nato, tillståndet för Sveriges ekonomi med anledning av EU-kommissionens bistra prognos och uppståndelsen kring islamologen Sameh Egyptsons avhandling om Muslimska brödraskapets förgreningar i Sverige. Programledare: Erik Thyselius. 0:30 Finland före in i Nato 9:23 Sverige i ekonomiska bottenligan 21:08 Sameh Egyptsons avhandling

Torbjörn Elensky, författare och känt namn på svenska kultursidor, gästar podden för att prata om sin världssyn genom hans bok Gränser från 2017. Vi utforskar gränser mellan kulturer, nationer och identiteter, men också osynliga, mentala gränser som definierar men också begränsar vår förståelse. I en tid som kännetecknas av upplösning undersöker vi svenskheten och hur svensk debatt- och kulturliv styrs utifrån ideologiska gränsdragningar - eller ibland en vägran att dra gränser. Fler texter av Torbjörn Elensky:https://www.axess.se/artiklar/se-om-ditt-eget-hus/https://www.axess.se/artiklar/vi-kan-inte-radda-alla/http://tidskriftenrespons.se/artikel/traditionen-ar-inte-en-lagerlokal-utan-ett-hus-vi-kan-andas/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Är homosexualitet en permanent läggning, eller är homosex en handling? Frågar man Michel Foucault så är det åtminstone en sentida uppfinning att kategorisera människor utifrån sexuell läggning som något beständigt. Innan det sena 1800-talet fanns det människor som ägnade sig åt sex med människor av samma kön, men det ansågs inte som en egen kategori av människor. Är det ett framsteg att vi i dag delar upp människor i enlighet med deras sexuella preferenser? Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.Sedan det sena 1800-talet har mycket hänt på den sexuella fronten. I ett kapitel i den nya antologin Radikalism och avantgarde : Sverige 1947-1967 (Timbro) beskriver Oscar Swartz hur oerhört snabbt förändringen gick i och med den sexuella revolutionen på 60-talet. Och därefter har det fortsatt på samma vis. Men även de sexuella minoriteterna förändras. Den stora kampen handlade från början om homosexuella, i dag har det vuxit till paraplybegreppet HBTQIA+. Får alla plats? Och varför är det viktigare för vissa än andra att definiera sig med sin sexuella läggning? Och varför är homosexuella män så överrepresenterade i kulturen, både nu och tidigare? Och vad är drag queens för kulturfenomen?Med mig för att diskutera detta har jag två gäster. Torbjörn Elensky är författare, kulturskribent och dramatiker (och redaktör till ovanstående antologi). Oscar Swartz är IT-entrepenör och samhällsdebattör, grundade Bahnhof 1994, och var även med och grundade tidningen QX. Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit ivararpi.substack.com/subscribe

I säsongsfinalen av Panelen samtalar Torbjörn Elensky, Margareta Barabash och Erik Hörstadius om förtroendekrisen för högsta polisledningen, Ivar Arpis råd till högern om att den måste börja utöva politiskt inflytande över institutionerna och hur det ska gå för demokratin i ett samhälle där läs- och skrivfärdigheterna blir sämre och sämre. Programledare: Erik Thyselius.

Det här avsnittet gästas av författaren Torbjörn Elensky. Samtalet utgår från boken ”Absolut text: Om att läsa världen” (Fri tanke) och rör sig kring ett tema som går som något av en röd tråd genom Torbjörns författarskap – frågan om språkets förhållande till verkligheten. Det blir ett samtal om att läsa och skriva, om benämnandets kraft, om det paradisiska urspråket, om världens grammatik, om matematik och mycket annat. 

I antologin "Radikalism och avantgarde. Sverige 1947–1967" samlas olika röster, som Yvonne Hirdman, Tobias Hübinette, Kalle Lind, Edward Blom och Svante Nordin. Syftet är att försöka förstå hur svenskarna uppfattade eldens återsken från andra världskrigets Europa och inte minst hur de såg på sig själva. Redaktörerna Christian Abrahamsson och Torbjörn Elensky samtalar med Erik Jersenius om ett verk i svensk självrannsakan.

16 november. Boken ”Radikalism & avantgarde” (Timbro) beskriver den svenska efterkrigstidens arkitektur, ekonomi, konst, teater och umgängesformer. Mycket blev friare, till andras förtret. Mattias Svensson diskuterar med redaktörerna Torbjörn Elensky och Christian Abrahamsson.

Kwarteng gone. Elensky curse coming for Truss. Sunak next in line The Duran: Episode 1405

I säsongspremiären av Axess TV:s Panelen samtalar Janne Josefsson, Catarina Kärkkäinen och Torbjörn Elensky om Nyans intåg i kommunerna, den tydliga högermajoriteten bland förstagångsväljarna och tillståndet för yttrandefriheten. Inspelat på Bokmässan i Göteborg 2022. Programledare: Erik Thyselius.

Om konsekvenserna av storföretagens engagemang i sociala och politiska frågor. Med Andreas Bergh, Lena Halldenius och Torbjörn Elensky. Programledare: Lars Mogensen. Det finns gott om exempel på stora företag som i kampanjer och reklam engagerar sig i sociala och politiska frågor. Det kan gälla t ex klimat- och miljöfrågor eller rättighetsfrågor för hbtq-personer. Men är det företagens uppgift att vara moraliska och politiska aktörer? Eller blir det ett hot mot demokratin när agendan för ont, gott och behjärtansvärt sätts i anonyma styrelserum utan demokratisk insyn?Lena Halldenius, filosof och professor i mänskliga rättigheter diskuterar woke-kapitalism och VD-aktivism med nationalekonomen Andreas Bergh och Torbjörn Elensky, författare och kulturskribent.Programledare: Lars Mogensen. Producent Thomas Lunderquist. Researcher Paulina Witte. 

Torbjörn Elensky är författare, men det är bara början. Han har skrivit libretton, pjäser, essäer, recensioner och agerar programledare för den mycket spännande Youtube-serien Bruken som byggde Sverige.Han är även mycket frispråkig gällande hur svensk kultur skildras, eller inte skildras, på tidningarnas kultursidor. Our GDPR privacy policy was updated on August 8, 2022. Visit acast.com/privacy for more information.

Gänget gästas av Torbjörn Elensky: författare, kulturskribent, dramatiker och librettist.OBS. Det här är inte det hela avsnittet. Vill du få tillgång till hela avsnittet? Stöd oss på Patreon.Sista Måltiden Shop: https://sistamaltiden.se Är du Patreon och vill få tillgång till alla avsnitt i sin helhet? Vill du bli Patreon för att få tillgång till allt? Tryck här. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Navid pratar med författaren och kulturskribenten Torbjörn Elensky om koranbränningar, varför ord ibland anses vara heliga, blasfemilagar, skillnaden på ord och våld och om viljan att förbjuda vissa ord. De pratar även om språket som teknologi, att vi läser mindre idag, att barn kan färre ord sedan Internet blev en del av vår vardag, om vad som händer när vi tolkar skrifter bokstavligt och hur språket kan forma vår verklighetsuppfattning. Lyssna på samtalet, ta del av länkarna på www.hurkanvi.se och om du anser att vi har sagt något felaktigt eller saknar information så välkomnar vi konstruktiv kritik och kompletteringar. Om du vill framför ditt perspektiv på samtalet kan du spela in en reaktionsvideo på några minuter. Maila feedback, kritik och videor på hej@hurkanvi.se Vill du höra hela samtalet? Gå in på www.patreon.com/hurkanvi och bli Patreon. Har du inte råd att bli Patreon? Hör av dig till oss på hej@hurkanvi.se så löser vi det. Gillar du det Hur kan vi? gör och vill stötta med en engångssumma så swisha till 123 124 77 33. För att fortsätta samtalet, gå med i gruppen "Hur kan vi? - Eftersnack" på Facebook: https://www.facebook.com/groups/hurkanvi Vill du boka Navid som samtalsledare, moderator eller föreläsare? Gå in på www.navidmodiri.com/boka Alla avsnitt av podden och kontaktuppgifter hittar du på https://www.hurkanvi.se.

I veckans avsnitt av Panelen samtalar Jacob Rudenstrand, Catarina Kärkkäinen och Torbjörn Elensky om Kremls krigspropaganda och om Sverige bör återöppna sin ambassad i Kiev, Rasmus Paludans koranbränningar och påskens upplopp samt Elon Musks köp av sociala medieplattformen Twitter. Programledare: Erik Thyselius.

Vad ska man kalla det som ännu inte har något namn? Vår kommunikation flyter på nästan automatiskt om vi befinner oss i ett språkområde som vi behärskar. Men hur går det till när vi tolkar språket? Om vi stannar upp ett ögonblick, om vi slutar att ta språket för givet en stund. Hur går det till när orden får mening? Hur mycket formar språket vår värld och hur kan vi ens prata med varandra? Detta diskuterar språkfilosofen Hana Kalpak, författaren Torbjörn Elensky och kognitionsvetaren Peter Gärdenfors. Programledare: Lars Mogensen. Producent Thomas Lunderquist. Research Paulina Witte.

I veckans avsnitt samtalar Stefan Stern, Catarina Kärkkäinen och Torbjörn Elensky om Putins anfallskrig mot Ukraina. Den europeiska säkerhetsordningen är slagen i spillror. Vad händer nu? Programledare: Erik Thyselius.

Dagens gäst är författare, kulturskribent och dramatiker. Torbjörn Elensky är en av vår tids sanna intellektuella, skulle jag säga. Han rör sig mellan ämnen och genrer med lätthet och är inte rädd för att gå på djupet i frågor som anses kontroversiella. I sin nya bok – Absolut text (Fri tanke) – resonerar han om hur ordet, och i synnerhet det skrivna ordet, format vår civilisation. Vi pratade dock om mycket annat också. Om nazism, Ernst Jünger, kulturkriget, varför kulturvänstern är så dålig, om att propaganda inte bara finns i diktaturer utan även här, och om varför man bör komma ihåg Marx analys av klass. Det är ett längre samtal än vanligt. Men jag skyller på Torbjörn, som jag alltid vill ställa fler frågor till för att höra vad han har att säga.Nedan kan du läsa samtalet något nedkortat och lätt redigerat för ökad läsbarhet.Välkommen till Rak höger, Torbjörn Elensky!– Tack Ivar!Språk och ord har blivit ett av kulturkrigets främsta slagfält. Vilka ord man får säga, vem som får säga dem – det är oerhört viktigt att man håller koll på det. Ett exempel bland många är den pågående hen-reformen och vem som ska könas och inte könas. Hur kommer det sig att språk och ord har blivit så otroligt viktigt just nu? – I Sverige har det blivit oerhört viktigt för att det finns så många världshistoriska omständigheter, både på det ekonomiska och social planet, som våra politiker och tjänstemän inte kan påverka. Så de flyr till de här symboliska insatserna. Det är därför identitetspolitik är så otroligt viktigt. Jag vet inte exakt hur kulturstriden ser ut eller när den började men det är uppenbarligen så att den utspelar sig i stället för en riktig politisk kamp kring riktiga frågor, för de går nästan inte att påverka. Vi kan inte göra mycket åt vare sig covid eller klimat eller världshandel och så vidare, annat än att försöka få så bra avtal som möjligt.Man säger att terrorism är den svages vapen – är språkstrid den maktlöses vapen då? ”Okej, jag kan inte påverka eller få till en ekonomisk utopi på jorden men jag kan i alla fall få folk att sluta säga chokladboll på fel sätt”.– Så uppfattar jag det. Åtminstone när de har fått en sån enormt central plats. Det finns inga proportioner i den här upprördheten över fel ord, eller för den delen över sånt som din tweet om yxan. Det är någonting som är patetiskt, för samtidigt pågår det som sagt massor av riktiga, allvarliga saker i världen som inte minst våra politiker, men även debattörer…Inte jag!– Nej, nej, nej, inte du. Men i största allmänhet, svåra saker som man inte tar i. Kanske för att det inte finns klara och tydliga svar, eller för att det bara finns olika varianter på negativa svar. Och för att det är krafter som är så starka som är i gång, hur ska man förhålla sig till Kina och Kinas expansion?Fientligt.– Ja, absolut! Det tycker jag med! Men det blir ganska kraftlöst? Var är din dator tillverkad? Eller komponenterna? Det är alltid något från Kina numera.Du är föredömlig då, som sitter med papper och penna. Där kan man kanske komma undan det här. Vi får återgå till det för att motverka Kinas inflytande. Det finns en annan aspekt som du är inne på i boken, jag tänkte att jag skulle läsa upp ett längre stycke ur boken som jag tycker sammanfattar väldigt mycket:Ett av de största problem regimer som drömmer om att skapa en ny rationell värld där alla blir lika lyckliga ställs inför är språket. Detta vårt dagliga språk, det grötiga, råddiga, så fullt av överlagringar, bortglömda metaforer, rester av vidskepelse och religion, inbyggda fördomar, maktförhållanden som gömmer sig i själva grammatiken, duger inte. Och alltifrån de renläriga protestanterna, som ville tala enkelt och rakt, via den franska revolutionens avskaffande av de gamla månadsnamnen med deras vidskepliga förhistoria, till de många experiment med stavningsreformer och nya skriftsystem, liksom artificiella språk som skulle bygga universell harmoni, som volapük och esperanto, är det hela tiden samma sak som eftersträvas: att komma ifrån språkets makt över sinnena, och därmed nå fram till något nytt, rent språk i rena sinnen hos rena människor i en ren värld. Lycka. Guldåldern återerövrad, eller nyskapad enligt idealet. Den strävan som parodierats i dystopier om hur lyckolandet alltid tycks bli en hägring som leder den törstande mänskligheten, på evig vandring genom the desert of the real, mot förtryckarstaten. Det blir så tydligt att det städandet i språket är vår tids esperanto, tänkte jag när jag läste det här stycket. Hur vi försöker rena språket från det orena och gamla. Nu var det en bok som skulle ges ut, Amorina av Bengt Anderberg. Den är skriven 1999 eller 2000, jag har inte läst den själv än men den stoppades för att han använde ordet ”neger” och det var fel såklart tyckte de som skulle ge ut den, så återutgivningen stoppades för att han använde det ordet.– Nu är det en ganska ny bok, fast annars är det väldigt svårt med historiska, äldre böcker, äldre översättningar. Jag skrev ett förord för tio år sedan, innan det här hettade till så mycket, till Boris Vians, Dagarnas skum, en klassisk fransk lite surrealistiskt roman från 1950-talet. I den används också detta ord, jag undviker det nu för att inte bli svartlistad.Nu säger du svartlistad…varför säger du inte vitlistad?– Jag kan säga vitlistad eller grålistad, men jag säger svartlistad. Grejen är den att Boris Vian var själv jazzmusiker och han skrev ironiskt nog också åtminstone en roman under pseudonym, den pseudonymen minns jag inte nu men under den skrev han extremt antirasistiska hårdkokta böcker, han poserade som en amerikansk författare. En av dem heter J'irai cracher sur vos tombes, alltså ”Jag ska spotta på era gravar”. När jag skrev förordet kände jag att ”Ja, nu skriver han ju det här, visserligen positivt och i en annan tid, 60-70 år gammal roman, men jag måste ju nämna att det är så”. Jag kände att jag var tvungen att ta upp det. Idag föreställer jag mig att om förlaget skulle ge ut den igen skulle de rensa eller för enkelhetens skull avstå. Det skulle vara kul att se på bokbörsen om den här Amorina sålt mer nu de senaste dagarna. Jag tror att det allra vanligaste är att det bara försvinner i tystnad. Någon protesterar på ett internt möte. Det är det otäcka, att väldigt många personer aldrig utsätts för någon sorts kampanjer, de bara fasas ut direkt. På det sättet är det en väldigt otäck tid vi lever i. Jag kan undvika det ordet, om det nu är så att så att folk som ÄR det ordet betecknar, om de tycker att det är sårande, då är det klart att jag inte ska använda det. Det finns ingen anledning.Jag håller med om att det är så. Sen finns det en utopisk önskan här, som jag uppfattar, som kanske har att göra med vad vi KAN påverka, precis som du var inne på tidigare, i den här Edens lustgård så hade vi direktrelation till verkligheten med språket. Men nu har vi rört oss så långt att vi snarare med hjälp av språket kan omforma verkligheten. Genom att omforma språket kan vi påverka den faktiska verkligheten. Man kastar ett ankare från språket ner till verkligheten och försöker dra sig dit och omforma den.– Jag vet, men det där är en illusion och det är fascinerande att se. Varenda gång de försöker förbjuda något uttryck eller åsikt, så hittar den hela tiden andra vägar. Det finns alltid krypterade sätt att uttrycka vad man än vill. Åsikter försvinner inte, erfarenheter försvinner inte, fördomar försvinner inte för att orden ändras. Vi minns väl, nu är du fruktansvärt ung…men en gång i tiden gick man från att säga ”städare” till ”lokalvårdare”. Jag vet inte om man säger lokalvårdare nu eller om man har återgått till att säga städare, det var väl uppenbart att det inte blev otroligt prestigefullt att städa bara för att man bytte ord. Det är det första exemplet jag kommer ihåg.Jag tycker att det här är besläktat med en myt som också återfinns i bibeln, det är något jag tänkte fråga dig om, är det ett tema i din bok? För det är så centralt för hur vi förstår världen fortfarande. När människorna samlades i en stor stad och man skulle bygga ett torn upp till himlen, Babels torn, och Gud straffade människan och vi spreds vind för våg. Sedan dess kan vi inte förstå varandra eftersom vi talar många olika språk. I kristna termer känns den här önskan om att vi alla ska tala samma språk, eller att vi ska rensa språket från förtryck, det känns som ett modernt Babels torn. Jag menar inte att man inte ska sluta med kränkande uttryck, men det känns som att den här förhoppningen, utopin med hjälp av språket, är en religiös föreställning snarare än något annat.– Det är absolut en religiös föreställning. Det protestantiska språkbruket som förekommer framförallt alltid i New England, de säger ”thou, thee” och så vidare. ”Plain speak”, man ska inte hålla på att nia. Men franska revolutionen var inne på det här, allt från metersystemet där man skulle rensa, till de nya månadsnamnen. Man tänker sig uppenbarligen att världen på något sätt styrs via språk och språkbruk. Det gör den väl också, till en viss del. Men jag undrar om man inte övervärderar det där. Det finns faktiskt annat än språk som påverkar. Numera verkar alla vara helt överens om att politiken ligger nedströms från kulturen, fast jag måste säga att jag verkligen inte tror på det där. Dels tror jag att det här är ytterligare ett exempel på en metafor som vilseleder tänkandet. Dynamiken mellan språk och politik eller mellan kultur och politik är mycket mer komplicerad. Men före allt, det tycker jag inte att man behöver vara marxist för att inse, så ligger faktiskt de materiella förutsättningarna.Du menar att en städare är en städare även om någon hittar på att man är hygienkonsult?– Ja, till exempel, för att ta det på den nivån, absolut är det så. Men jag vill säga att en städare som är skicklig på sitt arbete och stolt över det, det är en person som är mycket mer respektabel än någon som har något oerhört fint jobb men hela tiden är missnöjd och inte nöjer sig med det. Jag pratade lite med en person på ett universitet som berättade att ”Ja, det är svårt att få saker gjorda för det är si och så många personer på institutionen som faktiskt inte är tillräckligt intresserade”. Hur kan man vilja bli forskare i ett humanistiskt ämne och sen inte vara intresserad av det? Jag är jätteintresserad hela tiden och jag är ingen forskare, jag är författare och kritiker och skribent. Jag kan inte förstå om man har resurserna ett universitet erbjuder, hur kan man inte ta vara på dem och ordna seminarier, använda lokalerna som finns, använda kontakterna? En sån forskare som inte brinner för sitt arbete och forskning, tycker jag är en föraktlig person, om jag får uttrycka mig så hårt. Medan däremot en städare, och jag känner några som jobbar med städning och är stolta över det, som tar sitt arbete på allvar, är respektabla och hedersmän och hederskvinnor och bra personer. Jag skulle mycket hellre dela middag med en sån än med en forskare som inte är intresserad av det den håller på med.När man inte vet hur privilegierad man är, är något som återkommer. Det är högmod, jag skulle säga att det är syndigt.– Ja, syndigt! Kalla det så.Det är ingen som tvingar en och dessutom hänger det ihop med att städare har ingen status i sig, men det har du när du är på universitetet så om du inte har vett att uppskatta när du har fått den positionen i konkurrens med andra, så är du privilegierad men också otacksam. En annan aspekt i det här är att det finns de livströtta, de uttråkade och de otacksamma. Det är också ett tecken i vår kultur på förfining.– Absolut! Det kan vi prata om hur mycket som helst! Det där är fascinerande. Förfining är att vara uttråkad, lite äcklad, lite ointresserad…Det leder in på min nästa fråga. Vi är båda ordmänniskor, när folk frågar vad jag har för fritidsintresse så är det att jag tycker om att prata med min fru, att träna och att träning ger mig möjlighet att göra det jag tycker är allra mest intressant, nämligen att läsa och hitta nya böcker. Då finns också en risk att när man skriver en sån här bok som du har skrivet, som heter Absolut text, som handlar om text och det skrivna ordet, så borde vi egentligen kanske haft en korrespondens i text i stället för att prata om den. Jag rekommenderar verkligen att man läser den här boken för den är mycket intressant. Jag tänker ibland på Enjoy the silence, låten av Depeche Mode, som jag älskar. Några textrader är ”feelings are intense, words are trivial” och i refrängen ”words are very unnecessary, they can only do harm” . Det är bara en låt såklart men jag tycker att den sätter fingret på en skillnad mellan den analytiska, distanserade benämnande hållningen, som kommer till uttryck i text och en mer direkt, deltagande och uppslukad hållning, som jag vet att visas filosofer har försökt peka på, som Martin Heidegger, att man ska göra, inte tänka. Delta, sitt inte bredvid.– Absolut, fast där vill jag säga att det är en tradition som är djupt kristen, som finns ända från apostlagärningarna. Ett drag kristendomen, som sen frikyrkor i sina varianter tar upp, att man ska känna och vara uppfyllda av anden. Det finns i allra högsta grad i romantiken. Till exempel en sån som Novalis, den tyske store romantikern som dog när han var så fruktansvärt ung. Han var uppvuxen i en väckelserörelse där man skulle läsa, studera texten och känna och uppfyllas av anden. Romantiken är i hög grad en rörelse som går tillbaka till de här kristna idéerna, i sin relation till språk och känsla. Det är det som Depeche Mode rakt av kommer ifrån. Det är rakt av romantik, precis som hos The Doors i Break on through to the other side. Det är hela tiden en fråga om att nå fram till något bortom språket. Inte minst vi som jobbar med språk på olika sätt, är medvetna om hur otillräckligt det är, att det inte når fram till alla känslor, det når inte fram till alla sanningar. Alla argument kan inte formuleras entydigt och lättbegripligt. Ibland måste man ta till olika typer av metaforer och de leder alltid fel, förr eller senare. Samtidigt finns det inget anat sätt att prata på för nästan alla ord, även om vi inte tänker på det, är olika typer av metaforer. Alla sätt att tänka och uttrycka oss bygger på olika metaforer i vid bemärkelse, som gärna överför olika rumsliga relationer till statusförhållanden eller tidsförhållanden. Som det här, att politiken skulle nedströms från kulturen. Det är en käpphäst hos mig, just för att det har blivit en kliché som upprepas ideligen, finns det ännu större skäl än någonsin att vända sig emot det och säga ”Nej, det är inte så att språket eller kulturen bestämmer hur vi tänker. Det är ekonomiska förhållanden, sociala förhållanden och verkligt djupt liggande kulturella uppfattningar som vi inte kommer åt så lätt. I Sverige verkar folk inte ha förmågan att inse vad som är så speciellt och konstigt med svensk kultur. Med svensk kultur menar jag inte knätofs utan synen på individ och samhälle, som går djupare och som skiljer oss extremt från även de flesta andra européer och definitivt alla utomeuropeiska invandrare som kommer hit. Att säga att våra värderingar är universella är så dumt att jag inte vet vad.Grekerna som du nämner mötte perserna i flera krig. Perserna var världsriket och grekerna visste det, grekerna såg inte sig själva som världens centrum. Persepolis var världens mitt då. Grekerna visste att de låg i utkanten. När de skrev historia, när de skildrade Perserkrigen, så förstod de perserna för det måste man göra om man lever i den världen. Så de skildrade Xerxes som en vacker och otroligt imponerande människa. Det fungerade rent dramturgiskt också såklart eftersom han då är en fiende som är värd att bekämpa. Men nu i vår värld, om man ska ta de postkoloniala perspektiven på allvar, så har vi i väst trott att vi är världens mitt och antingen kan du se det som att vi har en plikt att civilisera olika länder – Afghanistan, Irak, Syrien. Men det är också att vi i Sverige hade inga slavar på det stora hela, vi var ingen kolonialmakt, vi hade ett par små öar som vi blev av med. Men vi har varit en del av väst och ett sätt att se det är att vi ser oss själva som världens mitt. Vi är perserna idag, vi är världens mitt och vi har väldigt svårt att tänka oss att de små grekerna, det vill säga talibaner, har mage att sätta sig upp mot världsmakten och de här universella värderingarna, den enda vägen till ljuset. När vi möts av fiender som är små och perifera i våra ögon som gör rejält motstånd, blir imperiet väldigt stött. När folk inte ger sig så kommer straffet. Den här imperieattityden finns kvar även om vi i Sverige aldrig haft ett imperium…– Fast det har vi i och för sig, det beror på hur du räknar.Stormaktstiden tänker du på?– Ja, det var ett imperium. Det var inte ett transatlantiskt imperium av det slag som senare uppstod men det var ett imperium i klassisk europeisk bemärkelse, det får man säga. Och dessutom med en fantastiskt uppblåst självbild knuten till detta eftersom vi var den rätta trons försvarare och spridare genom trettiåriga kriget. Det var en ganska kort period men självbilden sitter kvar åtminstone genom hela 1800-talet och en bra bit in på 1900-talet och det vette tusan om inte Socialdemokraterna, för de är Sverige i någon mening, har tagit över det här. Att svensk exceptionalism är något som börjar redan med trettiåriga kriget, senast. Religionskrigen och reformationen, tanken att vi är den rätta trons försvarare. Det där tror jag sitter väldigt djupt. De flesta skulle tycka att det är larv när man påpekar det.Jag tycker att det är jätteintressant att du tar upp det, för jag tror att du är inne på något där. Vi har en tendens som jag illustrerade nu, genom hur jag beskrev det, att glömma av den här delen av svensk historia. Jag tror att det är något som skiljer oss från danskar, finländare och norrmän. Vi är ett litet land men vi har stormaktsidentiteten kvar, delvis, och har lätt att glömma det. Du pratade om att det finns en materiell verklighet som vi ska ta hänsyn till…– Som inte tar hänsyn till oss.Precis. Det är en viss typ av marxister idag som är helt perifera i vänsterrörelsen och det är för att de håller kvar vid det. Där man kan möta de marxisterna, som är mer konservativa, där man tycker att det finns en fysiologisk verklighet som påverkar hur vi är som män och kvinnor. Det finns evolutionära förklaringar där man försöker relatera till en fysisk verklighet. När du kommer från vänster blir det ”Nej, du kan inte bara komma med eufemismer och trolla bort förtryck genom att säga ett nytt ord utan det finns maktasymmetrier som bara kan åtgärdas med hjälp av en annan fördelning av ekonomi”. Det blir extremt provocerande. På samma sätt blir det när man säger ”Nej, du kan inte trolla bort könsskillnader med hjälp av språk utan det finns en fysisk verklighet som vi måste ta hänsyn till”. Den här språkmagin är mainstream och…– Ja, jag skulle säga att den är mainstream i media och media är något som har rätt stort inflytande på hur vi talar om saker och ting, fortfarande.Kulturen är nedströms från media…Jag skojar bara.– Alltså delvis är den dessvärre det. Och media är väldigt dåliga på att hantera kultur för det är som att det antingen ska vara kommersiellt eller ideologiskt. Betydande konst och kultur går inte alltid att placera in. Den går inte alltid att sälja och inte alltid att placera in i ett sammanhang. Men angående det du säger, om den vänster som har övergått till att ägna sig åt språkmagi – är det vänster? Om man tittar på vad de säger så resonerar de mer som liberaler. De kallar sig vänster och de har vänsterposer och sånt för sig men de är i själva verket ganska ofta, kanske omedvetet, liberaler. Och av ett ganska konstigt slag dessutom. Som överhuvudtaget inte har en genomtänkt ideologi utan som bara har en uppsättning färdiga åsikter som är paketerade ytterst av PR-byråer som lär dem vad de ska säga och inte. För den här ”vänstern” är Ben & Jerry en viktigare referens än Marx. Just Marx är väl överspelad i och för sig.Ben & Jerrys politiska kampanjer…– De är bara ett av de tydligaste exempel på företag som har inkorporerat wokeness i sin PR. Det intressantaste med dem är att de sen länge ägs av Unilever. Om man ska vara en gammeldags vänstermänniska skulle man var skeptisk till det här. Ett stort multinationellt företag tillåter en liten glasavdelning att ägna sig åt politik som en del av marknadsföringen.Det är smart tycker jag.– Det är jättesmart men det funkar ju bara för att vi inte har en skärpt intellektuellt vänster längre. Vi har de här mediala tomtarna som inte orkar läsa på utan som är ute och jagar små enstaka ord. Jag har aldrig identifierat mig som vänster och aldrig som höger heller…Har du inte? Men då får du inte vara med här…– Haha, men historiskt, om jag tänker på teoretiker och forskare jag har läst så är det övervägande olika typer av vänsterskribenter, till och med uttalade marxister, som jag haft störst behållning av. Walter Benjamin till exempel, är någon som jag ständigt återkommer till. Även Adorno, som för övrigt är helt olik sitt rykte. Han var konservativ och elitistisk i själva verket. Jag har läst en del Adorno traderad genom andra, Christopher Lasch och Ivan Illich. Det som var, som många skulle uppfattar om höger, var att han tyckte att populärkulturen var ett opium för folket, på samma sätt som religionen hade varit enligt Marx. Man dövar arbetarklassen genom fotboll och sånt.– Hade han inte rätt då?Jo. Det är också en syn på människan. Kan vi bli mer än det vi är just nu och vad är det som hindrar oss från att bli det? När man läser en sån som Adorno, jag kallar mig höger och min publikation heter Rak höger, men det som gör mig till höger idag är framförallt kulturkriget. Det är där jag har positionerat mig och när andra kallar en höger blir det som att ”Okej, då är jag höger då”. Men när man läser Adorno och den typen av äldre marxister tvivlar man lite. Det blir en tanke på att när människor sitter och spelar datorspel hela dagarna, nu älskar jag datorspel och just därför…– Jag med, jag har inget emot datorspel heller. Men det är ganska uppenbart att, om vi pratar om unga män, kombinationen rekretationsdroger och datorspel inte är bra. Det är en ny sorts kanonmat, det är inte frågan om att de skickas ut i krig och det är väl i och för sig bra, men vad är man till för? En konsument, en passiv mottagare? Jag tror att det är helt förödande.Det tar du upp i boken, den här vänsterkritiken som vi pratar om nu, att vi ska bli lydiga konsumenter. – Men det förenar väl höger och vänster? Viss och höger och viss vänster i alla fall. Inte nyliberaler och den här liberala medievänstern, men så att säga riktig höger och vänster.När man påtalar den här klasskonflikten som jag anser finns idag, och jag tror också att den här medievänstern, i stort sammanfaller med en klass av människor som är högskoleutbildade och har en viss ideologi, man ser på världen på ett visst sätt.– Fast inte självständigt, man ser på världen på ett visst sätt som är inlärt och som ytterst, om man hårdrar det, tjänar en egna intressen. Jag nämnde Pasolini förut, som är en jätteintressant filmare och tänkare och som verkligen går på tvärs på alla håll. Jag skrev en lång essä om honom på Dixikon. Han var naturligtvis vänster och kallade sig möjligen för kommunist..– En sak jag fäste mig vid när jag höll på att läsa på inför essän, som är i sju delar, är att Pasolini, som uppfattas som utpräglad vänsterintellektuell, hade väldigt många konstiga uppfattningar som absolut inte skulle tolkas som vänster idag. Men framför allt så var det så att han hade borglig bakgrund, hans mamma var lärarinna och hans pappa officer. Han kom från en övre medelklass i norra Italien. Han gick aldrig med i det italienska kommunistpartiet eftersom han menade att ”Objektivt sett så går det emot mina klassintressen, inte för att jag vill utan för att det är så världen är ordnad. Det vore inte bra för kommunistpartiet om jag gick med i det”. Så han gick aldrig med. Det kan verka lite galet på ett sätt men också fascinerande, att verkligen ta konsekvenserna av sin uppfattning.Det är det här som gör att man kan vila sig i äldre tänkare. Att kunna läsa hur de tänkte och vad de sade för hundra eller tvåhundra eller tvåtusen år sen för den delen. Man kan vila sig från samtiden i text på ett sätt som skulle ha varit omöjligt om vi inte hade text. Det är också där jag kan tänka när man hör om utgallringar från böcker för att de har ett felaktigt ord, då kan det känna som att man blir av med möjliga samtalspartners. De ska inte finns på biblioteket längre. Även om man kan ironisera, ”Varför blev du plötsligt intresserad av Bengt Anderberg, Ivar?” Nej okej, jag hade inte läst om honom innan, jag hade inte läst en bok av honom. Men tanken på att det finns en sån utgallgringsmekanism som städar historien så att när jag väl ska gå till arkiven, till biblioteket, då finns inte där här orden kvar. Då finns inte de här människornas världar kvar. Det känns för mig som en dystopi. Jag får en känsla av klaustrofobi av den tanken, egentligen är det inte en person utan en tidsanda, att det städas.– Visst är det en tidsanda men det är också hela tiden konkreta personer som fattar de avgörande besluten. Och det är hela tiden personer som har personliga intressen. Det är inte så att de, och jag känner mig som en sorts marxist idag, det är nästan ingen som av rent idealistiska skäl gör det. När olika tjänstemän som administrerar kulturlivet inför olika typer av krav och kriterier och kontroller, då är det inte bara för att de tycker att det är viktigt med representation. De skapar ju jobb åt sig själva så att de ska kunna administrera det här och kontrollera att det finns rätt antal kvinnor, rätt antal rasifierade. Det är inte en jätteindustri men det är trots allt en växande del av samhället som håller på med det här. Det är en del som dessutom i rätt hög grad har makt, via medier, myndigheter, PR och så vidare. För dem är det här viktigt för det garanterar deras uppehälle. Så cyniskt ser jag på det.Jag tror att du har helt rätt i det. Man rör sig genom historien och pratar om de här grejerna. Jag tänker på vilken yrkeskategori motsvarar de här historiskt? För det är människor som arbetar med ideologiproduktion och att föra ut den rätta tron. Det är en känsla av ett husförhör. Kan du din katekes, tycker du på rätt sätt? Eller om man ska vara ännu hårdare, en inkvisition i vissa fall.– Politiska kommissarier som fanns i Sovjet på alla arbetsplatser, som såg till att folk tänkte rätt. ”Är det här politiskt korrekt” är ett uttryck som gjort en massa turer genom världen men från början är det, om jag inte missminner mig, något som yttrades inom stalinismen och som helt enkelt gick ut på att det som är politiskt korrekt är det som man får och ska säga. Det har ingenting att göra med exakt hur sanningen eller vekligheten ser ut, utan hur det är önskvärt att den ska vara och tolkas. Det är en del som försökt rädda det där, som försöker få det till att politisk korrekthet är fint. Ja, det är klart att det är bra att vara snäll och respektfull mot alla människor, inte minst städare och svarta. Men politisk korrekthet är något annat, värre och farligare. Något som finns i alla religiösa sammanhang, speciellt när det blir stora organisationer, i politiska sammanhang. Det är alla de här som fyller upp, bulken av folk som varken håller med eller gör motstånd utan som bara jobbar på. För dem är politisk korrekthet jättebra för det är en krycka. Man vet vad man ska tycka och säga och så gör man det. Influensen till det här har jag fått av en bekant för många herrans år sen men jag har vårdat och utvecklat det skälv. Nämligen att man pratar om att alla är vänster inom kulturen, jag skulle säga att ja, går man in på det lite mer och går utanför kultursidesvänstern, då kanske de flesta faktiskt inte är vänster och väldigt många som uttrycker sig som om de vore vänster, har just den här papegojaktiga stilen. Man känner igen människor som har lärt sig saker som propaganda, att upprepad dem utan att kunna argumentera för dem. Precis så är det för många inom kulturoffentligheten. Därför blir de så arga på all kritik, det är därför de hatar dig. För de kan inte svara på frågor du har ställt, det går inte helt enkelt. Jag har varit en del på Kuba tidigare, där har jag fått uppleva en del av de här sakerna väldigt påtagligt, nästan i karikerad form. Det var en tjej där i motsvarande högstadiet som skulle hålla tal på ett torg, i samband med en manifestation och så skulle hon repetera talet och pratade innan: ”Revolutionen har gett oss det här och det här”. Jag var lite elak och började argumentera emot, ”Är det verkligen revolutionen som gett er det här? Det finns väl utbildning i andra länder också? Och förresten de här Adidasskorna du har, är det revolutionen? Är det inte en farbror som bor utomlands som har skickat dem?” Nu var ju hon liten så det var lite orättvist, men poängen är densamma. När folk lär sig vad man ska säga och inte säga på det sätt man gör i diktaturer, då kan de inte argumentera för det. Då är det inte uppfattningar de själva har jobbat sig fram till. Jag skulle säga att det egentligen är den större faran med politisk korrekthet, att folk blir intellektuellt och moraliskt slappa av det.Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit ivararpi.substack.com/subscribe

Nedan följer en något kortad transkribering av samtalet jag hade med Ilan Sadé, som alltså är partiledare för Medborgerlig samling.Välkommen till Rak höger, Ilan Sadé!– Tack!Du var en av dem som kritiserade reklamkampanjen för Försvarsmakten som de hade på förstasidan på Svenska Dagbladet med regnbågsflaggan där det stod ”En flagga värd att försvara”. Det var två delar i din kritik, det ena var att myndigheter inte ska driva opinion, de ska inte vara politiska skrev du. Och den andra delen rörde hur symbolen har förändrats över tid. Du får gärna lägga ut texten om båda punkterna egentligen.– Jag har ju en grundinställning, och Medborglig Samling har en grundinställning, att myndigheter inte ska driva opinion, det är inte deras roll. Punkt slut. Om en myndighet är ute efter att till exempel rekrytera kompetent folk och så vidare, så kan man ju naturligtvis göra det i viss mån, men den här annonsen handlade inte så mycket om det. Om man läser den innantill så ser man att det handlar rätt mycket om opinionsbildning och det är inte myndigheternas roll. Den svenska demokratin har kommit att bli lite bakvänd nästan så att det är kommunikatörer, PR-avdelningar på myndigheter, till och med hela myndigheter vars främsta syfte är opinionsbildning, som ska lära folket vad folk ska tycka och tänka i stället för att maskineriet ska gå åt andra hållet, som det borde göra. Det vill säga att civilsamhället, det fria föreningslivet, i medierna – det är där opinionsbildning ska ske. Och sen kan folkvalda ta intryck av det. Jag tror att det är svårt att försvara det här. Om man nu har den principiella hållningen så ska den gälla, även om man i något fall inte tycker att det var något större fel på budskapet.Ibland vid sådana här kampanjer från företag och liknande så är det som att de slänger in en brandfackla och lämnar den, men här var ändå Försvarsmakten varit ganska aktiva med att svara folk som har varit kritiska på deras Facebooksida. Då har den kommunikatören, eller vem det nu är som sitter och svarar, skrivit att ”svenska flaggan försvarar vi 365 dagar om året och den är inte hotad av den här av regnbågsflaggan. Det här är ett sätt att markera att grupper som tidigare har varit diskriminerade, eller är diskriminerade eller har svårare att komma in i gemenskapen, att de är inkluderade i Försvarsmakten och att det är någonting som vi verkligen slår vakt om”.– Men det är nog ingen som ifrågasätter att Försvarsmakten skulle ha övergivit den svenska flaggan. Jag tror att man måste tänka igenom det här bland myndigheter. Det har betydelse när man tar en symbol och sätter den på en flaggstång, som i det här fallet, och låter den här gruppen soldater gå efter den symbolen. Vad vill man ha sagt med det? Är det att signalera att vi är arbetsplats, och för all del, det finns i grunden en pliktlagstiftning även om den inte riktigt är satt i verket just nu. Men det är klart att Försvarsmakten ska vara en trygg plats för personer med en sexuell läggning som inte tillhör mainstream – det är ju jättebra. Det kanske man kan signalera och historiskt har det ju självklart varit ett problem – har man en organisation som Försvarsmakten, där så många män har varit skyldiga att göra tjänst och där det dessutom självklart finns en väldigt manlig jargon, en manlig kultur, är det klart att det förekommit en hel del mindre trevliga bemötande, skämt och jargon kring homosexuella. Där finns det kanske en del att jobba på men då är det en HR-fråga, en fråga som man kan hantera på ett annat sätt. För det var inte det som stod i annonsen riktigt – där stod ju att vi står för och försvarar just den här flaggan.Det stod ordagrant: “Vi försvarar mänskliga rättigheter, allas lika värde och vår rätt att leva som vi själva väljer”.– Detta gäckande begrepp ”Allas lika värde”. När man väl analyserar det är det inte alls så himla oproblematiskt. Det verkar ibland vara ett kodord för vänstern och vänsterliberala att dänga i huvudet på allt till höger om Liberalerna. Det är inte så himla enkelt när man håller på med sådana här politiserade uttryck och symboler. Kombinationen kan göra att folk nog uppfattar att det finns ett mer begränsande politiskt ställningstagande.Jag tror att det där är en viktig del i det här. Du skrev en uppdatering till på Facebook för några dagar sedan att just att du fått stort gensvar men du har inte fått så många homofobiska kommentarer?– Knappt någonting alls i min tråd.Jag tänkte på det, just i det här fallet, att man har en känsla av att det här är en ideologi som kommer med ett paket. Det är som en fälla och jag gick i den när jag skrev på Twitter och en krönika i Svenska Dagbladet. (Jag vet ju att det är en fälla men jag skrev om det ändå.) Om man framför åsikten, som du gjort, att man inte tycker att Försvarsmakten ska ägna sig åt politiserande. Då får man kritiken: ”Har du problem med HBTQ-personer? Har du problem med alla människors lika värde? Varför är du så reaktionär? Varför står du i vägen för framsteg och inkludering?”– Där kommer du in på min andra huvudinvändning – utöver att myndigheter inte ska driva opinion. Nämligen att om man tittar på själva sakfrågan, så är regnbågsflaggan en symbol som har kommit att förändras i hur man använder den i samhället och också, tror jag, vilka associationer folk gör. Går man tillbaka tio, femton år så var det så att om jag gick ute på stan och såg en regnbågsflagga utanför ett café eller en badstrand så tolkar jag det som att det här är ett ställe där de hänger många bögar och flator. Det är lite öppen stämning, det kanske jobbar folk där som hör till den gruppen – det är så kallat gayvänligt. Det är helt enkelt en symbol som står för homo-, bi- och transpersoner och med det så är saken klar – oavsett vad de här personerna kan tänkas ha för uppfattningar i samhällsfrågor. Det som har hänt i Sverige framför allt är att flaggan verkligen har – för att använda ett annat modeuttryck – approprierats av det allmänna, inte minst kommuner. Man flaggar överallt, den dyker upp på förskolor, badhus, längs hela Malmös badstrand. Där har det nu i flera månader varit regnbågsflaggor. Och det betyder ju inte att hela Malmös badstrand nu är en gaystrand. Det betyder någonting annat verkar det som. – Jag blir inte glad längre när jag ser regnbågsflaggan tyvärr, på offentliga institutioner eller andra ställen. För jag vet att det inte är en markering av att ”Det jobbar många homosexuella på det här kommunkontoret” utan det betyder att de i all välvilja vill manifestera, givetvis ingår HBT-personer i paketet, men även någonting annat. Biblioteket till exempel, när de flaggar där verkar det handla om att man numera är HBTQ-certifierad. Det betyder väl inte att man har ställt fram E. M Forsters böcker nära till hands utan det betyder tydligen då att man har gått kurs i hur man ska bemöta sådana som jag.Nu måste vi nästan säga att du är den enda öppet homosexuella partiledaren i Sverige vad jag vet, i alla fall för något parti som jag känner till.– Det är möjligt. Jag vet inte om det finns någon annan, kanske i något riktigt litet parti, men det kanske är så att jag är det.Det blir lite intressant också för när Medborglig Samling ville gå i Stockholm Pride så förbjöds ni att göra det. Det blir väldigt ironiskt i det avseendet för här har vi då en öppet homosexuell partiledare, men du och ditt parti ska inte få gå i Stockholm Pride.– Vi hade ambitionen att vara på utställningsområdet, det är minsann inte gratis heller så vi skulle betala för att det och ha ett tält där, men vi fick nej till slut. Det ansågs att jag hade skrivit några saker 2016 i en krönika som inte gillades, det var liksom den officiella versionen. Den inofficiella orsaken tror jag snarare handlade om någon form av allmän misstro mot en ny rörelse på högersidan och att man på något sätt tycker att det är skumt och helt enkelt ville markera mot oss av den anledningen. Jag tror inte att de kan vara så dumma att de hänger upp sig på några rader från 2016 som dessutom förvrängdes å det grövsta.Nej, det var ju ni och Sverigedemokraterna som fick nej och det ser ut som en tanke.– Jo, Sverigedemokraterna blir så småningom en uppblåst elefant i den där famösa partiledardebatten som hölls samma år. Bland annat fick alla närvarande partiledare frågan om de någonsin skulle kunna tänka sig att ta i Sverigedemokraterna ens med tång och då viftade alla med flaggan som signalerade att de inte skulle kunna tänka sig att göra det. Sen går det något år och vi vet nu att det inte var så allvarligt menat.Den här regnbågsflaggan och Pride har gått från att vara en manifestation för homosexuellas rätt: ”Vi finns, vi syns och vi tänker inte gömma oss”, till att bli någonting där du som företag eller politiskt parti eller myndighet på något sätt kan vinna en poäng. Det finns sådana här memes som man kan tolka från två håll. När det är Pride Month i USA då har man memes där man säger att ”You know, I'm somewhat of a homosexual myself”. Att företag blir så varje år när det är Pride Month och när den är över så slänger man regnbågsflaggan. Man byter ut sin företagslogga mot en regnbågsversion och det här gör man i västländer, men samma företag gör det inte i Saudiarabien eller Pakistan eller så. På ett sätt kan man tolka det som att det här är någonting väldigt positivt, att vi har förändrats så att vi har blivit mer inkluderande, mer toleranta eller vilket ord man vill använda. Å andra sidan kan man tolka det som att det egentligen inte har skett en sådan förändring utan att det bara är en godhetssignalering.– Ja. Och det förekommer för all del en viss kritik från vänsterhåll gällande det där. Jag har läst några artiklar på några kultursidor från identitetsvänstern i Sverige som tycker att försvarsmaktsgrejen kanske inte var så bra ur deras perspektiv därför att de tycker att Försvarsmakten handlar om att försvara gränser och då tycker man att det är lite pinkwashing – att utnyttja att man minsann står upp för en minoritet för att legitimera sin verksamhet – samma sak med polisen. De kan komma från en helt annan vinkel och tycka att det här är konstigt. – Pride har gått från att vara en synlighetsmarsch för att visa att man skäms inte, man är stolt, rak i ryggen, karnevalsstämning, absolut dominans i det här tåget av personer som är homosexuella, bisexuella, transpersoner. Till att det idag nästan är dominans från myndighetshåll, från stora organisationer och föreningar som inte har så mycket att göra med homosexuella och transpersoner till vardags.Det blir nästan som när Socialdemokraterna demonstrerar mot sig själva på första maj då man sitter på regeringsmakten. Vad är det man demonstrerar mot? Då är det väl egentligen Medborgerlig Samling och Sverigedemokraterna man är emot kanske.– Folk som är med där är de som har rätt värdegrund och det tycker jag är lite tragiskt på något sätt. Men det kan bli så här också med frågorna som kunde förena homosexuella, bisexuella och transpersoner fram till för tio år sedan kanske, de fanns ju där. Det var ganska stora olikheter och viss diskriminering i lagstiftningen. Där har förändringar skett och i takt med att det inte finns så många sådana frågor kvar – vi är ju trots allt väldigt långt komna nu när det gäller lika rättigheter – så börjar man gripa efter annat. Då fylls det hela lätt med ett annat innehåll. Identitetspolitiken har blivit starkare och starkare de senaste åren, där det inte längre handlar så mycket om att få samma rättigheter och inkluderas i ett gemensamt kollektivt utan snarare att markera särart och gå åt andra hållet: Att dela in samhället i olika undergrupper som aldrig någonsin kommer att ha sammanfallande intressen. Det är så man jobbar med identitetspolitik och det är egentligen motsatsen till lika rättigheter.Det finns parodiska inslag i det här också. En nära vän till mig som är lika gammal som jag, 38 år, har kommit ut som homosexuell. Han har levt som heterosexuell länge och då blir det viktigt såklart att veta var man har andra homosexuella. På en arbetsplats han var på så var det en av kollegorna som hade en pin med regnbågsflaggan. Då sa han ”Jag måste bara fråga: Are you one of the tribe så att säga?” Och fick svaret att ”Nej, jag tror bara på allas lika värde och tycker det är viktigt”.– Han blev besviken?Ja, men han var kluven. För å ena sidan tänkte han att det var fint. Å andra sidan kände han att den kollegan hade approprierat symbolen på något sätt. Samma sak när han har gått ut alltmer på gayklubbar. För varje homosexuell kille som man kan närma sig så står det ett stim av heterosexuella tjejer runt. Han beskrev det som stora fiskar i havet som har ett gäng parasitfiskar runt. Man kan inte mötas för man är omgärdad av så många heterotjejer. Jag tror att det var Andrew Sullivan, som har en substack han också, The Weekly Dish, han sa det i sin senaste podd att det är nästan dags nu när så många har appropierat den här symbolen, att det kanske är dags att man på en gayklubb säger: ”Är du inte gay – så f**k off”.– I och för sig har heterotjejer hängt på gayklubbar tidigare, men det kanske har ökat, vad vet jag. Nu kanske det nästan är en obligatorisk grej man ska göra för att visa sig vidsynt. Jag tror att det har funnits två anledningar till det: Den ena anledningen har varit att för många tjejer som bara vill ut och festa och inte är intresserade av att bli raggade på den kvällen, eller inte alls, där är gayklubben en ganska schysst miljö. Det andra skälet kan vara att vi har den här klassikern, den här bögen som blir bästa vän med sin ”fag hag”, alltså en heterosexuell kvinna som man kan spegla sig i, byta intressen med. Den stereotypen finns ju, eller fanns i alla fall på den tiden när jag var ute och rumlade. Och nu låter jag jättegammal. Men jag vet inte hur det är på bögklubbar nuförtiden, det var längesen nu, jag skulle säkert märka många förändringar om jag var ute en sväng.Jag har ett väldigt dåligt tvärsnitt av HBTQ-rörelsen. Jag känner i princip bara H:et där och då homosexuella män. Jag är ingen fag hag men jag har en del…– Har du analyserat detta på något sätt?Jag har inte det, jag borde kanske gå i analys? Det finns kanske en garderob där...Men i alla fall, flera av de främsta kritikerna av den här regnbågsexplosionen som skett är homosexuella män. Jag säger inte att de är representativa men du har personer som Douglas Murray, som skrev The Madness of Crowds, som är homosexuell. Du har Andrew Sullivan, som också är en skarp kritiker av det här och är en självidentifierad ”bear”. Du är en kritiker och sen har jag andra vänner, som Torbjörn Elensky, som jag pratat med om det här. Som Torbjörn sa till mig igår när vi pratade om de här sakerna: Han vet inte om han är vänster-identitetspolitisk eller högerkonservativ när han säger det, men han tycker att folk inkräktar lite på hans område.Jag drar mig till minnes att jag hade en kritik – det här är tio år sedan nu – det var Uppsala Pride och de var väldigt vänsterradikala och jag kritiserade det på Twitter och sa i princip att jag tycker att alla borde inkluderas. Då svarade Johan Hilton, som nu är på DN kultur, ungefär att: ”Ja, du kan tycka det, men det är inte för dig det finns och vi är inte homosexuella för att heterosexuella ska kunna känna sig inkluderade och jag tycker att det är bra att det finns utrymmen som är separatistiska helt enkelt, som är våra utrymmen”. Min motkritik var att ”Ja, det håller jag med om men det här handlar om politik”.– Precis, det är inte som att de drar sig undan till något enskilt rum utan det är ju att gå på paradgatan. Det är det som är syftet med Pride tror jag, att det ska vara en inkluderingsakt. Jag känner stor sympati för behovet av att ha egna rum när man är homosexuell. Jag har också svängt vad det gäller att det kan finnas behov för kvinnor av olika skäl. Men det är annan sak. Det kanske inte är en slump att det har uppkommit kritik från bögar som är höger.– Dels kan det ha att göra med att man känner att man snart blir ihjälkramad: ”Sluta, ni är inte kloka!”. Samma typ av känslor tror jag ibland finns hos den judiska minoriteten till exempel. En del försöker utnyttja historien för politiska syften och dra den i flera varv. Till slut blir det absurda följder. Vänstern har börjat manifestera på Kristallnattens årsdag, men vid en sådan manifestation, jag tror det var i Umeå, var det nästan en anti-Israel-demonstration. En annan aspekt, vilket också knyter an till det judiska, det är det här klassiska avsnittet i Seinfeld med läkaren som konverterar till judendomen för att han ska kunna dra judeskämt. Och det är kanske lättare för personer ”in the tribe” att gå ut och kritisera det här om det går för långt därför att man åtminstone inte kan beskylla mig och Douglas Murray och andra för att vara homofober.Det går men det kräver mer ansträngningar. Det finns den här tanken om “internaliserad homofobi” man hör om ibland.– Men kanske framför allt den första förklaringsmodellen, att till slut så känner man inte riktigt att man vill bli så ihjälkramad och få en symbol som tidigare kunde tolkas som en ganska enkel och avgränsad symbol för en sexuell läggning, eller för all del könsidentitet, nu i stället har blivit någonting annat för den har kidnappats lite av etablissemanget. När det gäller Försvarsmakten så tycker jag att det blir lite konstigt eller fel oavsett hur man ser på det: Är det en symbol för HBT-personer? Då blir det konstigt för försvaret ska vi försvara alla och vara en bra arbetsplats för alla. Men är den är den symbol som har mer långtgående eller abstrakta betydelser, vilket Försvarsmakten verkar tycka när man skriver som man gör i den annonsen, då blir det också fel för då är de inne på att driva politik.Om någon som lyssnar här nu ännu inte är på Twitter och funderar på att börja med Twitter så avråder jag bestämt. Själv kan jag inte sluta vid det här laget. Men i alla fall: Nästan alla politiska gräl där kokar ner till semantik. Jag skrev en fråga: ”Kan man vara för tolerans av HBTQ-personer, eller om jag skrev homosexuella, men ändå tycka att Försvarsmakten inte borde ha regnbågsflaggan?– Och fick du det i huvudet: Hur kan du skriva tolerans?Exakt. Det finns en rörelse inom framför allt bland vänsterintellektuella där tolerans var det finaste man kunde känna, det var det finaste ledordet under 1980, 1990-talet och en bit in på 2000-talet. Då var tolerans det stora värdet. Nu har man gått vidare till att använda andra ord – till exempel inkludering – i stället för tolerans. En anledning är man menar att i toleransbegreppet så ligger det att du kan ogilla någonting som du tolererar men du kan inte inkludera om du ogillar. – Okej, inkludering är mer något slags omfamnande eller godkännande? Men det är sant, man kan tolerera saker som man inte gillar. Det är en del av det liberala samhället som jag ser det.När jag skrev Genusdoktrinen intervjuade jag människor som varit med på HBTQ-certifieringar. Jag fick också höra på inspelningar från kurserna, bland annat från en läkare på ett universitetssjukhus. För det första så brukar utbildningsdagar på sjukhus vara någonting man anmäler sig till frivilligt att gå på i mån av tid men när det gäller HBTQ-certifiering så var det obligatoriskt så redan där var det annorlunda. Läkaren ställde frågan: Hur vet ni att den här HBTQ-diplomeringen leder till det utfall som ni önskar? Hur har ni utvärderat det ni gör? Han fortsätter att ställa kritiska frågor, det var inga konstiga frågor, och till slut blir de arga. Utbildaren svarade att ”Utbildning är evidensbaserat”. Det här ledde till att de som skulle HBTQ-certifiera inte ville komma tillbaka till den här mottagningen. Det skulle leda till att en del av sjukhuset inte blev HBTQ-certifierad och hur skulle det se ut? Cheferna mejlade och smsade och skrev ”Sluta ställa kritiska frågor, håll käften, sitt ner och lyssna bara”. När utbildarna hade lockats tillbaka så var det en av dem som sa ”Är det någon som har några frågor?” Då var det en av läkarna som sa att ”Vi får inte ställa några frågor för vår chef har förbjudit oss”. Men de är nu HBTQ-certifierade. Det här innebär att du ska inte bara acceptera, du ska inte bara tolerera, utan du måste också förändra ditt språk, du ska förändra hur du beter dig, du ska förändra dina tankar och passar det inte så kanske du blir av med jobbet eller så blir det andra obehagliga konsekvenser för dig. Nu har vi rört oss bort från frågan om Försvarsmakten men jag tänker att det finns en sådan skillnad här: att vi rört oss från att man ska tolerera, till att du inte bara ska acceptera utan att du också ska tänka rätt.– Jo. Något mellanting mellan tolerans och inkludering skulle kanske vara någon form av god uppförandekod.Acceptans kanske?– Ja. Låt oss säga att jag har en arbetskamrat som är djupt troende, och som exempelvis inte tycker att ett äktenskap mellan två av samma kön är ett riktigt äktenskap. Men den personen kan ju uppföra sig vänligt och korrekt på alla sätt och vis, till och med bli en god vän, utan att för den sakens skull bli övertygad om att ett äktenskap kan vara mellan personer av samma kön. Givetvis underlättar det om man har en värdegemenskap och tittar man på vad som har hänt i Sverige och i många andra europeiska länder och i USA så har det skett ett väldigt värderingsskifte när det gäller just synen på homosexuella. Det är naturligtvis välkommet. Men när det går till språket kommer den postmoderna synen på språket som verklighetsskapande in i bilden, kryddat med föreställningen om att vissa ord är tabu, att vissa ord kan vara hädelse. Det kommer från ett kristet arv. Sverige är ju grunden är ett väldigt lutheranskt land, även om lutherismen har övergivits finns tankemönstren där, de försvinner inte så lätt. En nackdel med att man gett upp så mycket av religionen är att mycket av den förs över på politiken. Säger man då ett felaktigt ord som var helt korrekt för två år sedan men som nu är hädelse så får man sådana där reaktioner.Det finns absurda ord även på engelska, att kalla folk för ”colored” är rasistiskt men att kalla dem för ”person of color”, det är rätt.Men du är ju inte bara homosexuell utan du är partiledare för Medborgerlig Samling. – Kan man tänka sig!Så du har många strängar på din lyra! Det är valår nästa år. Hur ser det ut för er? Hur ser era chanser ut tycker du? Och hur förbereder ni er?– Partiet föddes som en följd av decemberöverenskommelsen 2014 och en borgerlighet som helt tappat markkontakten och svikit många väljare. Sedan har det förändrats som bekant. Samtidigt gör vi analysen att vissa av de här förändringarna inte räcker. Det sker på ytan. Den största förändringen är ju Moderaternas och KD:s förändring, att man gått, från vårt perspektiv, i en mer vettig inriktning i en del sakfrågor. Men om jag ska komma in lite på att det som jag menar att vi kan tillföra så är det inget parti som på allvar lyfter skattepolitiken och frågan om skatteslöseri. Det finns inget parti som på allvar tar kampen när det gäller mycket av det som vi nuddat vid här, nämligen identitetspolitiken. Och det finns ett stort behov av reformer av vår svenska demokrati.– Vi ser ett samband mellan de här frågorna. Vårt demokratiska system i Sverige har kommit mer och mer att domineras av kollektiv, som är ganska små numera, nämligen partierna. Men det är ändå ett slags kollektivt styre där det finns för lite personligt ledarskap och ansvar. Det är ett system som har blivit som en politisk adel med personer som inte har gjort något annat i sina liv än att hålla på med politik från det att de blivit byxmyndiga. Det skapar ett samhälle som inte är bra – syftet med demokrati var ju att få en folklig förankring och se till att vi har politiker som inte bara är beroende av sina partier utan som faktiskt kan säga att ”Om jag blir bortröstad har jag ett yrkesliv att falla tillbaka på”.Och det har du?Det har jag. Det är jag väldigt nöjd med att jag har skaffat mig. Jag kan ju säga att i forntiden varit en sådan där ungdomsförbundare, i Centerpartiets ungdomsförbund och i studentförbundet också. Så småningom kom jag att glida ifrån Centerpartiet, eller det var snarare Centerpartiet som gled ifrån mig. Men jag var på väg att bli en sådan där politisk tjänsteman. Jag fick frågan om jag skulle jobba på riksdagskansliet.När var det här?– Jag var studentförbundets ordförande fram till 2006 och sen hade jag en roll som miljönämndens ordförande i Lunds kommun i tre år därefter. Så jag avslutade lite med det uppdraget.Det är intressant för Centerpartiet har ju förflyttat sig mer än något annat parti. Om man tittar på sådana där fyrfältare som statsvetare älskar, där man både har vänster och höger och GAL-TAN, så har Centerpartiet rört sig högerut i ekonomiska frågor och blivit mycket mer GAL, alltså grön, alternativ, liberal. Det är intressant för Alexander Bard var också engagerad i Centerpartiet en gång i tiden?– En kort vända. Han blev anlitad för att hjälpa dem att ta fram ett idéprogram.Och nu är han med i Medborgerlig Samling. En annan person som var centerpartist var Dick Erixon, som nu är sverigedemokrat. Ibland säger man att Moderaterna har förändrats så mycket men ett parti som verkligen har förändrats är Centerpartiet.– Ja, och nu byter man ut sina väljare mot en annan typ av väljare. Det var någon mätning som publicerades för någon månad sedan där man kunde se hur partiers väljare svarade på en klassisk borgerlig vs. socialismfråga. ”Tror man att det är företagsamhet som skapat det svenska välståndet i första hand eller tror man att det är politikerna genom att man har infört ett statligt välfärdssystem?” Där är det jättestora skillnader på hur vänsterväljare och högerväljare svarar. Det som stack ut var Centerpartiet, detta klassiska småföretagare- och småbrukarparti. Jag har för mig att nästan 40 % av väljarna som nu sympatiserar med Centerpartiet menar att det välfärdssystem som politiker har byggt upp är det som skapar välståndet.Jag undrar hur bekväm Ayn Rand-läsaren Annie Lööf är med det. Partier förändras till det nya politiska läget men samma personer finns ofta kvar i partiet. Annie Lööf och flera av de andra topparna är vad deras politiska motståndare skulle kalla för nyliberaler.– Hon hade Ayn Rand som husgud. På den tiden läste jag hennes böcker och för lyssnarna som inte känner till Ayn Rand så är det en filosof som i princip förespråkar en nattväktarstat. Det finns en del i hennes tankegods som inte riktigt stämmer med verkligheten, hon är ju lite fanatisk. Men jag kan bara gissa vad Ayn Rand skulle tycka om Centerpartiets nuvarande politiska vägval.I Atlas Shrugged tar hon väldigt hård strid mot dem som korrumperar, som är ”rentseekers” så att säga.– Köttet som suger ut de produktiva människorna i hennes värld.Ja, och det är ju de dåliga entreprenörerna. Man skulle kunna säga att vissa välfärdsföretagare kanske skulle passa in på det där. Ibland blir det bara som ett skällsord men det är i alla fall lite samma sak med Moderaterna på ett sätt. Många som var Reinfeldts närmaste är nu de som ska lämna det bakom sig. Det finns ironier här.– Det är samma personer. Det är just därför jag drar slutsatsen att partisystemet som Sverige har inte är bra. Samma människor som nu står och kritiserar Socialdemokraterna för att inte föra en tillräckligt bra migrationspolitisk, var de som under 2006-2014 öppnat Sveriges gränser mer än något annat parti. Det vore en sak om partierna rör sig för att de får nya företrädare men det är ju inte det, inte mer än marginellt. Då har jag dragit slutsatsen att det här är människor som är där för att det är deras liv. Partiet är deras karriär, deras sociala liv, deras allt. De träffar sin fru eller man, de gör allt i partiet.Här finns det också korruption som kanske inte skulle kategoriseras som korruption enligt internationella mätningar. Men där tycker jag att vänstern och vad vi kan kalla för skol-Twitter har haft en poäng. När du har en karriär – den politiska karriären – var går du sen? Jo, du går till välfärdsföretag och liknande, där det finns tidigare politiker. Så först skapar du systemet med friskolor och välfärdsföretag. Sen blir du anställd för att arbeta där och få skyhöga löner för det. Och det är samma människor – alla känner varandra.– Jag tog upp det i en annan podd att jag tycker att både vänstern och den etablerade borgerligheten har detta. Socialdemokratin är i en klass för sig förstås, med ett helt ekosystem av organisationer där man kan hoppa runt. Men man ska inte glömma att den etablerade borgerligheten också har skapat sig en hel del sådana platser.Kakburkar som man kan gå till sen när man lämnat politiken.– Och sen hoppa in i politiken igen. Om det skulle gå dåligt i valet så att man ska inte frivilligt lämnar Riksdagen, då har vi PR-byråer som får uppdrag från politiska kompisar som betalar med skattepengar, intresseorganisationer av olika slag. Väljarna vill inte ha det så här, alltså man vill inte ha den här typen av vinst inom skolsektorn till exempel. Och många företrädare vet det, men om de skulle börja driva frågan så skulle de göra sig själva omöjliga i sina sociala kretsar och stänga karriärvägar.– Man gjorde ju en friskolereform som inte var riktigt genomtänkt. Pengarna går med eleverna men betygssättning och rättning blir inte kontrollerat statligt så du skapar incitament för betygsinflation. Där håller jag med dig om att det funnits en naivitet ifrån den etablerade borgerligheten när det gäller sådana här hybridlösningar. Man tror att bara för att man inför någon form av peng så löser man problemet. Grejen är att skolan och i viss mån äldreomsorg och hemtjänst, men framför allt skolan, kan aldrig bli en sådan marknad. För ”kunderna” betalar inte själva och har inte verktygen alla gånger att stå upp för sin rätt och kvalitet. Man tar bort en del av det som gör att marknaden fungerar. Du kan inte betala lite mer för att få högre kvalitet. Skolpengen är liksom fast. I dagens system kan skolorna tjäna på att skära på kostnaderna. De kan inte säga ”Här kostar det lite mer, men då får du detta och detta”. Det skapar ett problem.En sista fråga innan jag släpper dig. Om man ska vara lite elak, så är ni i Medborgerlig samling bra människor med bra idéer, men vad fyller ni egentligen för tomrum? Varför ska man rösta på er och inte på till exempel Moderaterna eller Sverigedemokraterna?– Jag la ut texten om det tidigare. Det är framför allt tre sakområden. Ett handlar om reformer inom det demokratiska systemet, vi vill ta bort partistöd, stärka personvalet, vi borde kanske pröva på att ha direktval om borgmästare i kommunerna, bryta upp partikartellerna. Där finns det både ett politiskt innehåll men sen är det också så att det svenska demokratiska systemet i sig behöver få in nya krafter på den borgerliga sidan för att driva den här typen av politik. De gamla partierna är för insyltade, de kommer aldrig kunna förändra det systemet. Det är vårt kärnområde. Det jag tror är vår utmaning är att vi har varit lite för spretiga i vår kommunikation. Vi behöver fokusera mer på vad vi kan tillföra så att väljarna inte ska behöva gå med frågan ”Vad tillför Medborgerlig Samling egentligen i jämförelse med Moderaterna och Sverigedemokraterna?”Stort tack Ilan Sadé för att du var med i Rak höger!Tack ska du ha!Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit ivararpi.substack.com/subscribe

The Song Surfing Podcast features the best in independent music! This episode of Song Surfing features the music of The Pierce Kingans, The Sonder Bombs, Tennessee Waters, Box Tox, Tahnee Ollerton, Emanative & Liz Elensky Visit the https://songsurfingpodcast.com/episode-5/ (Show Notes Page) for show notes, including links to the artists' sites and the best places to purchase and stream the music featured on this and all episodes of Song Surfing. https://www.captivate.fm/signup?ref=johnkehl (This podcast is hosted by Captivate, try it yourself for free.) The theme music for this episode was https://wiensolo.bandcamp.com/album/message-from-the-future (“Living in a Fishbowl” by Wien Solo) https://song-surfing.captivate.fm/listen (Listen, Follow and Subscribe to Song Surfing) https://forms.gle/p3ugGg2mBiv1V7jv5 (Join the Song Surfers Mailing List)-US listeners get a free sticker! Follow Song Surfing on https://www.facebook.com/songsurfingpodcast (Facebook) and https://www.instagram.com/songsurfingpodcast/ (Instagram) https://forms.gle/kNLGHpkNk3wDExUM6 (Submit your music to Song Surfing) https://open.spotify.com/playlist/2LpmekM301dsNpjCUGU7ts?si=e9e64584bf1e4183 (Spotify playlist) Mentioned in this episode: Plugin Boutique Use our referral link next time you're shopping for plugins at pluginboutique.com https://pluginboutique.com/?a_aid=songsurfing