Podcasts about ungdomen

Ungdomen fortel om ein drøy digital kvardag kombinert med ein hysj-kultur, og nyttar seg av appar som nok fleire foreldre ikkje har kjennskap til. Det er normalen å motta nakenbilete og ekkelt om det kjem frå vaksne. I vekas episode av serien Foreldrerolla i ei digital tid har vi tatt ein samtale med Leif Christian Tomren, sosiallærar og faglærar, og Hanne Jarnes, helsesjukepleiar. Dei har begge sin daglege arbeidsplass ved Blindheim ungdomsskule med nær 500 elevar. Kva apper og sosiale plattformer nyttar borna og ungdomen idag? Har foreldre overlatt opplæringa til skulen? Kva rolle har foreldra og kva kan ein gjere for å betre dagens situasjon? Tomren og Jarnes har arrangert fleire foreldrekveldar for avgivarskulane til Blindheim ungdomsskule, etter at dei opplevde og erfarte blant elevane på ungdomsskulen kva som faktisk skjer på sosiale plattformer og ulike apper. Høyr samtalen med Leif Christian Tomren og Hanne Jarnes på Radio Sunnmøre.

Ungdomen nå til dags - virtuell eller virkelig? Hva er viktig, og hva slags utfordringer står de unge i, inn under skyggen? Vi diskuterer dette med vår nye unge medarbeider.

Origomodellen Avsnitt 11 - Normalisering av våld En viktig del av samtalen är att stödja ungdomen att göra sig fri från våld. En del i att bearbeta våldet är att förstå hur våldet normaliserats i deras liv, vilket denna eker syftar till. Ungdomen har som regel under hela livet socialiserats in i ett system som bygger på att normbrott måste bestraffas och förekommas med våld. I en kontext där våldet varit ständigt närvarande kan det upplevas som något normalt, som en del av vardagen, och det blir därför svårt att se våldet för vad det är.

Ungdomen av idag kastar bort sina liv med att plugga på högskola i stället för att bli skådespelare eller hantverkare. Kunskapssamhället blåser kidsen, menar poeten Anna Axfors. Inläsare: Magnus Thorén

En radiobrevväxling om stilförebilder, kalkonhalsar och ungdomen. Med Linda Skugge och Annika Lantz. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Den åtrå Marcel Proust kände inför andra män fick bara träda fram i förklädd form i hans verk. Emi-Simone Zawall funderar över litteratur och verklighet i ljuset av Prousts opublicerade noveller. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången den 20 januari 2021. En kväll i maj 1921 är André Gide på besök hemma hos Marcel Proust. De sitter i salongen. På väggen hänger det berömda porträttet av Proust i halvfigur med det nästan självlysande unga ansiktet och den vita kamelian i knapphålet. Rummet är kvävande varmt, ändå fryser Proust. De börjar prata om homosexualitet. Gide säger att han sedan en tid tillbaka skriver på en självbiografi. Där ska han skriva sanningen om sig själv. Ni kan säga allt, säger Proust till honom, på villkor att aldrig säga Jag. Det passar inte mig, tänker Gide. Några kvällar senare är Gide tillbaka hos Proust. Återigen pratar de om homosexualitet. Proust förebrår sig att han överfört allt han själv erfarit av lockelse och attraktion till de unga flickorna i sitt romanverk. Han som aldrig älskat med någon kvinna. För de homosexuella männen har bara det groteska och motbjudande återstått. Varför? undrar Gide. Åtrå och skönhet har mycket lite med varandra att göra, svarar Proust. Ungdomen var det som lättast lät sig överföras. Samma år läser Gide ett utdrag ur ”Sodom och Gomorra”, den fjärde delen i Prousts romanverk ”På spaning efter den tid som flytt”. I dagboken antecknar han: ”Eftersom jag vet vad han tänker, vad han är, blir det svårt för mig att på dessa sidor se annat än förställning, en vilja att skydda sig själv, ett kamouflage av det intelligentaste slag eftersom ingen kommer att vilja eller kunna fördöma honom. Detta brott mot sanningen kommer till och med att tillfredsställa alla.” Gide var inte ensam om att betrakta Prousts verk som något av ett falskspel. Det skvallrades tidigt och på flera håll om Prousts erotiska liv och att man om vissa av hans romanfigurer borde säga ”han” istället för ”hon”. Femton år efter Prousts död publicerades en avslöjande artikel om hans kärleksrelation med chauffören och sekreteraren Alfred Agostinelli och ytterligare tolv år senare gick översättaren och författaren Justin O'Brian till botten med spekulationerna genom att leda i bevis att Agostinelli och romanfiguren Albertine, huvudpersonens stora kärlek i ”På spaning”, var en och samma person. Albertine var alltså inget annat än en överföring, en transponering av Agostinelli – Prousts stora kärlek i verkliga livet, en kärlek han på detta sätt undvek att stå till svars för. Den så kallade ”transponeringsteorin” var född. Sedan dess har denna teori blivit en stadig, nästan mytisk del av den tolkningsapparat som omgärdar ”På spaning”. I gaylitteraturen omtalas den som ”Albertinestrategin” och Albertine som den västerländska 1900-talslitteraturens kanske mest berömda könsväxling. ”Transponeringsteorin må vara en taktlös, påflugen och nedslående hermeneutisk mekanism: i Prousts fall är den också oemotståndlig”, skriver den kanadensiska poeten Ann Carson i ”Albertineutredningen” (övers. Mara Lee, Faethon, 2020) – en underhållande gestaltning av teorin i 59 punkter och en rad appendix. Föreställningen om Proust som en författare som döljer sanningar för sina läsare vill inte ge sig. Det blev uppenbart när man häromåret hittade nio tidigare helt okända prosastycken, skrivna av Proust. Den sensationella upptäckten gjordes i den nyligen framlidne litteraturvetaren Bernard de Fallois privata arkiv där de legat sedan 40- eller 50-talet. Proust själv verkar aldrig ha nämnt dem för någon, men stilen och motiven antyder att de skrevs under samma period på 1890-talet som de noveller han publicerade i olika tidningar och senare samlade till sin debutbok ”Nöjen och dagar” (1896). De verkar ha utgjort en sorts känslomässigt spill, en hemlig litterär dagbok där Proust ”skrev av sig” i brottningen med sin egen sexualitet, menar Luc Fraisse, som är den som studerat och redigerat dem i samlingen ”Den mystiske brevvännen och andra opublicerade noveller” (Le mystérieux correspondant et autres novelles inédites”, 2019). I det oavslutade prosastycket ”En kaptens minne” (Souvenir d'un capitaine) fantiserar till exempel en kapten om ett möte med en ung attraktiv brigadgeneral. I ett annat prosastycke stiger en djupt frustrerad hjältefigur ner till underjorden för att rådfråga andarna där om sin homosexualitet. Och i titelnovellen ”Den mystiske brevvännen” går den unga Christiane långsamt under av åtrå till sin ovetande väninna Françoise. När Françoise förstår vad som står på spel funderar hon på om hon ska älska med Christiane av ren barmhärtighet för att rädda hennes liv. Hon rådfrågar en läkare som behandlar Christianes oskuld som en dödlig sjukdom hon måste ”botas” ifrån, och en präst som tvärtom menar att Christiane måste dö för att rädda sin själ från den synd som ansätter henne. Just så konfliktfyllt verkar den unge Proust själv ha betraktat den fysiska kärleken: som en fråga om att förlora antingen sitt liv eller sin själ. Men inget av de nyupptäckta prosastyckena fick alltså vara med i ”Nöjen och dagar”, trots att också debutbokens noveller kretsar kring samma tragiska och skuldtyngda kärleksuppfattning – om än i heterosexuella relationer. Den oftast återkommande figuren i novellerna är dessutom inte en ung man, utan en viljelös ung kvinna som faller offer för sin lidelsefulla längtan. I novellen ”En flickas bekännelser”, som brukar betraktas som ett självporträtt, leder huvudpersonens sexuella aptit på män till att hennes mor, när hon av en slump får se sin dotters ansikte flamma av begär, drabbas av slag och faller från en balkong. Proust som flicka alltså? Man kan bara föreställa sig hur svårt det måste ha varit att fritt och utan hämningar tala och skriva om homosexualitet för mer än hundra år sedan och att Proust av flera skäl drog sig för att komprometteras i offentligheten. Att läsa Proust med det i bakhuvudet lyser upp sidor av hans verk som annars kan förbli osynliga. Men måste man dra slutsatsen att det han sökte i sitt skapande var att skydda sin person till varje pris? Det är värt att fundera över vilka sanningar vi egentligen avkräver litteraturen. Det finns förstås tolkningar som kan ha sitt biografiska intresse. Men en författares vilja att skriva om sina egna erfarenheter utan trohet mot en verklig förebild eller en objektivt fastställbar verklighet kan inte utgöra något ”sanningsbrott” i Gides mening eftersom ett litterärt verk, också ett självbiografiskt sådant, bärs av sin egen sanning och är troget bara mot den. Denna sanning, verkets enda sanning, den värld som författaren sätter i rörelse genom att skriva, kan alltså inte mätas mot något annat än sig själv. Det är väl dags därför att omvärdera den där transponeringsteorin och hela idén om att skrivandet för Proust utgjorde ett slags biografiskt kamouflage. Proust behövde uppenbarligen könsväxlingen som metod för att röra sig friare i sin egen lust och tydligare teckna kärlekens och svartsjukans olika temperaturer och förlopp. Prosastyckena i ”Den mystiske brevvännen” är av samma skäl varken ärligare eller uppriktigare än någon av novellerna i ”Nöjen och dagar”. De passade säkert inte in av flera skäl, den homosexuella värld de porträtterar kan ha varit ett av dem. Men snarare än hemligheter måste man betrakta dem för vad de var: stoff, skrivövningar. Ibland är en Albertine faktiskt bara en Albertine. Emi-Simone Zawall, litteraturkritiker, översättare och ordförande i svenska Marcel Proust-sällskapet Litteratur Les plaisirs et les jours av Marcel Proust, Calmann-Lévy, 1896. Noveller av Marcel Proust, övers. Karin Bong, Tiden, 1950.Journal, 1 (1887-1925) av André Gide, Gallimard, 1997. Proust's lesbianism av Elisabeth Ladenson, Cornell University Press, 1999. Le mystérieux correspondent et autres nouvelles inédites, red. Luc Fraisse, Editions de Fallois, 2019 Albertineutredningen av Ann Carson, övers. Mara Lee, Faethon, 2020. Artiklar "Albertine the ambiguous: notes on Proust's transposition of the sexes" av Justin O'Brian, Publications of the modern language association of America, Vol. LXIV, nr 5, 1949 "Marcel Proust och André Gide: paralleller, kontroverser och ställningstaganden i kritiken omkring 1930" av Sigbrit Swahn, Moderna museets Proustsymposium, 6 december 2013 (opubl.)

UPPLÄSNING: Peter Andersson Önskad av Johan Wargclou DIKT: "I ungdomen" av Gustaf FrödingDIKTSAMLING: Guitarr och dragharmonika (Albert Bonners förlag 1891). Hämtad ur Samlade dikter (W&W 1985) MUSIK: Wilhelm Peterson-Berger: Till rosorna ur FrösöblomsterEXEKUTÖR: Norrköpings symfoniorkester, Michail Jurovskij, dirigent

Vi berättar om slagsmålen i ungdomen, festerna som spårade ur och blir nostalgiska över tiderna i högstadiet och gymnasiet. Allt preskiberat från den tiden får ni höra om i avsnittet. Längre avsnitt hittar ni på vår Patreon: https://www.patreon.com/randommakingmovies Get bonus content on Patreon Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Ungdomen har länge försökt övertyga såväl unga som gamla att (mycket!) mer frihet är vad alla behöver. Den kampen har pågått länge i Sverige, men nu spenderar allt fler ungdomar dagarna med att övertyga jämnåriga att demokrati inte längre är vägen. Invandrarungdomarna övertygar varandra, och får även med sig svenskar, om att en "rättvis, lojal och vänlig diktatur" är vägen framåt. Missa inte det här programmet!INGET PROJEKT KAN LEVA PÅ LUFT - SÅ DONERA TILL MÅLET PÅ 2500 KR INNAN DEN 30 APRIL. NÅR NI MÅLET, SÅ BLIR DET ÄVEN NYA PROGRAM I MAJ MÅNAD:Swish: 073 846 37 64Meddelande: GåvaNU HAR VI RUMBLE - FÖLJ OSS DÄR: https://rumble.com/c/c-2636134Veckorna går fort, och lördagen den 8 april är här. Dagens ämnen ser ut så här:* Även i ett kuvat folk, så finns det svenskar som står upp för varandra.* Unga spyr på demokratin - Vill ha "rättvis diktatur."* Det lössläppta livet går inte hem i alla gårdar.* Hur blev svaren när det var en man som ansåg sig ha blivit våldtagen?* Hoppsan! Där fick visst toleransen slut på bränsle!MEDVERKANDE:Programledare: Lelle Johansson.Gäster: Carl Schiller, Tomas Wiklund & Elisabeth EngmanVI SÖKER NYA GÄSTER:VERKLIGHETSCHECKEN@GMAIL.COMFörra programmet:NYFÖRLÖST SÖKTE LUGN - PÅTVINGADES HELA MANNENS KLANhttps://www.spreaker.com/user/verklighetschecken/nyfoerloest-soekte-lugn-paatvingades-helAlla program:https://www.spreaker.com/show/verklighetscheckenNÄSTA NYA PROGRAM:Lördagen den 15 AprilDu hittar även Verklighetschecken här:RUMBLEhttps://rumble.com/c/c-2636134PODDTOPPEN:https://poddtoppen.se/podcast/1516623687/verklighetscheckenSPOTIFY:https://open.spotify.com/show/3Lvy0LS8zfffv7ad60LwqoiTUNES:https://podcasts.apple.com/us/podcast/verklighetschecken/id1516623687?uo=4VECKANS TIPSLELLERüYYn - II & IIIhttps://youtu.be/zFR5PE5ag-0?t=18TOMASDet kollektiva västs ”värdegrund” kontra traditionella värderingarhttps://anthropocene.live/2023/03/27/det-kollektiva-vasts-vardegrund-kontra-traditionella-varderinga-del-1/https://anthropocene.live/2023/03/28/det-kollektiva-vasts-vardegrund-kontra-traditionella-varderinga-del-1-2/ELISABETHElton John - Sad Songshttps://www.youtube.com/watch?v=X23v5_K7cXk&ab_channel=EltonJohnVEVOCALLEKalle Anka ocensurerad!https://rumble.com/v2ejxow-kalle-anka-ocensurerad.html

Emil Ahlback är tillbaka i det här pangavsnittet! Emil pratar om och dricker vin, Kevin vet inte hur bär funkar, Jacob drömmer om att bli en man med burkar i bältet, vi pratar om olika stilar vi gått igenom, en hel del om Spacequeen, Messiaskomplex, att vi är ännu en grupp outbildade esteter i en kranskommun till Stockholm, hur man såg på vuxna som liten och hur vi kommer bli som gamla, Kevin har börjat få sympatier för fröknarna han hatade som barn och Emil berättar om när han var med om ett förödmjukande ögonblick på tunnelbanan.Swisha 50 spänn till 0707687638 och märk gärna "KPU" Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Lennart Jähkel läser Eyvind Johnsons klassiker. Olof hamnar i konflikt med direktören på biografen där han arbetar. Det är världskrig och ransonering. Olof gör sig redo för revolutionen som ska komma. Slutspel i ungdomen av Eyvind Johnson. Ljudbok i uppläsning av Lennart Jähkel.Året är 1917. Olof känner hur revolutionen ligger i luften och drömmer om den roll han ska ha efter att den ägt rum. Men hur kommer det sig att arbetarna inte verkar inte vara intresserade?Författaren och Nobelpristagaren Eyvind Johnson (1900 1976) är en av de svenska proletärförfattarna. Under 1930-talet skrev han fyra romaner om sin ungdomstid i ett fattigt Norrbotten och vägen bort därifrån. 1945 gavs de fyra romanerna ut i en samlingsvolym med titeln Romanen om Olof, Slutspel i ungdomen är den sista delen i sviten.Lennart Jähkel är skådespelare utbildad vid Teaterhögskolan i Malmö. Han har sedan 1980-talet medverkat i scen, film-och TV-produktioner och tillhör sedan 1996 Kulturhuset Stadsteaterns fasta ensemble. Av: Eyvind JohnssonUppläsning: Lennart JähkelLjudtekniker: Johan HörnqvistProduktion och radiobearbetning: Sammi NummelinFörlag: Albert Bonniers

Lennart Jähkel läser Eyvind Johnsons klassiker. Olof hamnar i konflikt med direktören på biografen där han arbetar. Det är världskrig och ransonering. Olof gör sig redo för revolutionen som ska komma. Slutspel i ungdomen av Eyvind Johnson. Ljudbok i uppläsning av Lennart Jähkel.Året är 1917. Olof känner hur revolutionen ligger i luften och drömmer om den roll han ska ha efter att den ägt rum. Men hur kommer det sig att arbetarna inte verkar inte vara intresserade?Författaren och Nobelpristagaren Eyvind Johnson (1900 1976) är en av de svenska proletärförfattarna. Under 1930-talet skrev han fyra romaner om sin ungdomstid i ett fattigt Norrbotten och vägen bort därifrån. 1945 gavs de fyra romanerna ut i en samlingsvolym med titeln Romanen om Olof, Slutspel i ungdomen är den sista delen i sviten.Lennart Jähkel är skådespelare utbildad vid Teaterhögskolan i Malmö. Han har sedan 1980-talet medverkat i scen, film-och TV-produktioner och tillhör sedan 1996 Kulturhuset Stadsteaterns fasta ensemble. Av: Eyvind JohnssonUppläsning: Lennart JähkelLjudtekniker: Johan HörnqvistProduktion och radiobearbetning: Sammi NummelinFörlag: Albert Bonniers

Lennart Jähkel läser Eyvind Johnsons klassiker. Olof hamnar i konflikt med direktören på biografen där han arbetar. Det är världskrig och ransonering, han gör sig redo för revolutionen som ska komma. Slutspel i ungdomen av Eyvind Johnson. Ljudbok i uppläsning av Lennart Jähkel.Året är 1917. Olof känner hur revolutionen ligger i luften och drömmer om den roll han ska ha efter att den ägt rum. Men hur kommer det sig att arbetarna inte verkar inte vara intresserade?Författaren och Nobelpristagaren Eyvind Johnson (1900 1976) är en av de svenska proletärförfattarna. Under 1930-talet skrev han fyra romaner om sin ungdomstid i ett fattigt Norrbotten och vägen bort därifrån. 1945 gavs romanerna ut i en samlingsvolym med titeln Romanen om Olof, Slutspel i ungdomen är den sista delen i sviten.Lennart Jähkel är skådespelare utbildad vid Teaterhögskolan i Malmö. Han har sedan 1980-talet medverkat i scen, film-och TV-produktioner och tillhör sedan 1996 Kulturhuset Stadsteaterns fasta ensemble. Av: Eyvind JohnssonUppläsning: Lennart JähkelLjudtekniker: Johan HörnqvistProduktion och radiobearbetning: Sammi NummelinFörlag: Albert Bonniers 

Den åtrå Marcel Proust kände inför andra män fick bara träda fram i förklädd form i hans verk. Emi-Simone Zawall funderar över litteratur och verklighet i ljuset av Prousts opublicerade noveller. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången den 20 januari 2021. En kväll i maj 1921 är André Gide på besök hemma hos Marcel Proust. De sitter i salongen. På väggen hänger det berömda porträttet av Proust i halvfigur med det nästan självlysande unga ansiktet och den vita kamelian i knapphålet. Rummet är kvävande varmt, ändå fryser Proust. De börjar prata om homosexualitet. Gide säger att han sedan en tid tillbaka skriver på en självbiografi. Där ska han skriva sanningen om sig själv. Ni kan säga allt, säger Proust till honom, på villkor att aldrig säga Jag. Det passar inte mig, tänker Gide. Några kvällar senare är Gide tillbaka hos Proust. Återigen pratar de om homosexualitet. Proust förebrår sig att han överfört allt han själv erfarit av lockelse och attraktion till de unga flickorna i sitt romanverk. Han som aldrig älskat med någon kvinna. För de homosexuella männen har bara det groteska och motbjudande återstått. Varför? undrar Gide. Åtrå och skönhet har mycket lite med varandra att göra, svarar Proust. Ungdomen var det som lättast lät sig överföras. Samma år läser Gide ett utdrag ur Sodom och Gomorra, den fjärde delen i Prousts romanverk På spaning efter den tid som flytt. I dagboken antecknar han: Eftersom jag vet vad han tänker, vad han är, blir det svårt för mig att på dessa sidor se annat än förställning, en vilja att skydda sig själv, ett kamouflage av det intelligentaste slag eftersom ingen kommer att vilja eller kunna fördöma honom. Detta brott mot sanningen kommer till och med att tillfredsställa alla. Gide var inte ensam om att betrakta Prousts verk som något av ett falskspel. Det skvallrades tidigt och på flera håll om Prousts erotiska liv och att man om vissa av hans romanfigurer borde säga han istället för hon. Femton år efter Prousts död publicerades en avslöjande artikel om hans kärleksrelation med chauffören och sekreteraren Alfred Agostinelli och ytterligare tolv år senare gick översättaren och författaren Justin OBrian till botten med spekulationerna genom att leda i bevis att Agostinelli och romanfiguren Albertine, huvudpersonens stora kärlek i På spaning, var en och samma person. Albertine var alltså inget annat än en överföring, en transponering av Agostinelli Prousts stora kärlek i verkliga livet, en kärlek han på detta sätt undvek att stå till svars för. Den så kallade transponeringsteorin var född. Sedan dess har denna teori blivit en stadig, nästan mytisk del av den tolkningsapparat som omgärdar På spaning. I gaylitteraturen omtalas den som Albertinestrategin och Albertine som den västerländska 1900-talslitteraturens kanske mest berömda könsväxling. Transponeringsteorin må vara en taktlös, påflugen och nedslående hermeneutisk mekanism: i Prousts fall är den också oemotståndlig, skriver den kanadensiska poeten Ann Carson i Albertineutredningen (övers. Mara Lee, Faethon, 2020) en underhållande gestaltning av teorin i 59 punkter och en rad appendix. Föreställningen om Proust som en författare som döljer sanningar för sina läsare vill inte ge sig. Det blev uppenbart när man häromåret hittade nio tidigare helt okända prosastycken, skrivna av Proust. Den sensationella upptäckten gjordes i den nyligen framlidne litteraturvetaren Bernard de Fallois privata arkiv där de legat sedan 40- eller 50-talet. Proust själv verkar aldrig ha nämnt dem för någon, men stilen och motiven antyder att de skrevs under samma period på 1890-talet som de noveller han publicerade i olika tidningar och senare samlade till sin debutbok Nöjen och dagar (1896). De verkar ha utgjort en sorts känslomässigt spill, en hemlig litterär dagbok där Proust skrev av sig i brottningen med sin egen sexualitet, menar Luc Fraisse, som är den som studerat och redigerat dem i samlingen Den mystiske brevvännen och andra opublicerade noveller (Le mystérieux correspondant et autres novelles inédites, 2019). I det oavslutade prosastycket En kaptens minne (Souvenir dun capitaine) fantiserar till exempel en kapten om ett möte med en ung attraktiv brigadgeneral. I ett annat prosastycke stiger en djupt frustrerad hjältefigur ner till underjorden för att rådfråga andarna där om sin homosexualitet. Och i titelnovellen Den mystiske brevvännen går den unga Christiane långsamt under av åtrå till sin ovetande väninna Françoise. När Françoise förstår vad som står på spel funderar hon på om hon ska älska med Christiane av ren barmhärtighet för att rädda hennes liv. Hon rådfrågar en läkare som behandlar Christianes oskuld som en dödlig sjukdom hon måste botas ifrån, och en präst som tvärtom menar att Christiane måste dö för att rädda sin själ från den synd som ansätter henne. Just så konfliktfyllt verkar den unge Proust själv ha betraktat den fysiska kärleken: som en fråga om att förlora antingen sitt liv eller sin själ. Men inget av de nyupptäckta prosastyckena fick alltså vara med i Nöjen och dagar, trots att också debutbokens noveller kretsar kring samma tragiska och skuldtyngda kärleksuppfattning om än i heterosexuella relationer. Den oftast återkommande figuren i novellerna är dessutom inte en ung man, utan en viljelös ung kvinna som faller offer för sin lidelsefulla längtan. I novellen En flickas bekännelser, som brukar betraktas som ett självporträtt, leder huvudpersonens sexuella aptit på män till att hennes mor, när hon av en slump får se sin dotters ansikte flamma av begär, drabbas av slag och faller från en balkong. Proust som flicka alltså? Man kan bara föreställa sig hur svårt det måste ha varit att fritt och utan hämningar tala och skriva om homosexualitet för mer än hundra år sedan och att Proust av flera skäl drog sig för att komprometteras i offentligheten. Att läsa Proust med det i bakhuvudet lyser upp sidor av hans verk som annars kan förbli osynliga. Men måste man dra slutsatsen att det han sökte i sitt skapande var att skydda sin person till varje pris? Det är värt att fundera över vilka sanningar vi egentligen avkräver litteraturen. Det finns förstås tolkningar som kan ha sitt biografiska intresse. Men en författares vilja att skriva om sina egna erfarenheter utan trohet mot en verklig förebild eller en objektivt fastställbar verklighet kan inte utgöra något sanningsbrott i Gides mening eftersom ett litterärt verk, också ett självbiografiskt sådant, bärs av sin egen sanning och är troget bara mot den. Denna sanning, verkets enda sanning, den värld som författaren sätter i rörelse genom att skriva, kan alltså inte mätas mot något annat än sig själv. Det är väl dags därför att omvärdera den där transponeringsteorin och hela idén om att skrivandet för Proust utgjorde ett slags biografiskt kamouflage. Proust behövde uppenbarligen könsväxlingen som metod för att röra sig friare i sin egen lust och tydligare teckna kärlekens och svartsjukans olika temperaturer och förlopp. Prosastyckena i Den mystiske brevvännen är av samma skäl varken ärligare eller uppriktigare än någon av novellerna i Nöjen och dagar. De passade säkert inte in av flera skäl, den homosexuella värld de porträtterar kan ha varit ett av dem. Men snarare än hemligheter måste man betrakta dem för vad de var: stoff, skrivövningar. Ibland är en Albertine faktiskt bara en Albertine. Emi-Simone Zawall, litteraturkritiker, översättare och ordförande i svenska Marcel Proust-sällskapet Litteratur Les plaisirs et les jours av Marcel Proust, Calmann-Lévy, 1896. Noveller av Marcel Proust, övers. Karin Bong, Tiden, 1950. Journal, 1 (1887-1925) av André Gide, Gallimard, 1997. Proust's lesbianism av Elisabeth Ladenson, Cornell University Press, 1999. Le mystérieux correspondent et autres nouvelles inédites, red. Luc Fraisse, Editions de Fallois, 2019 Albertineutredningen av Ann Carson, övers. Mara Lee, Faethon, 2020. Artiklar "Albertine the ambiguous: notes on Proust's transposition of the sexes" av Justin O'Brian, Publications of the modern language association of America, Vol. LXIV, nr 5, 1949 "Marcel Proust och André Gide: paralleller, kontroverser och ställningstaganden i kritiken omkring 1930" av Sigbrit Swahn, Moderna museets Proustsymposium, 6 december 2013 (opubl.)

Ofta klagar äldre på de yngre. Men hur står det till egentligen? Vi tittar närmare på Unga inför valet, en undersökning som ger lite hopp. AFS har valupptakt apkoppenära Pride och det går väl inte för sig? Blåbrunt kan det bli efter valet då S tappar och mycket, mycket mer i dagens avsnitt.

Ofta klagar äldre på de yngre. Men hur står det till egentligen? Vi tittar närmare på Unga inför valet, en undersökning som ger lite hopp. AFS har valupptakt apkoppenära Pride och det går väl inte för sig? Blåbrunt kan det bli efter valet då S tappar och mycket, mycket mer i dagens avsnitt. Inlägget Hopp om ungdomen dök först upp på Radio Svegot.

Taler: Samuel Strand

Sidekick: Pia-Maria Lehtola. Plikttrogenhet och intuitionen. Långfredagen är för självrannsakan. Civil olydnad. Vad kan vi göra för Ukraina? Kontrasten mellan Fabriksgatan och civilbefolkningen i Ukraina. Mariupol är här och nu. Yannick och Macron och "ici"? Listan på vad du bör göra på morgonen är lång. Rysk porslin är vår historia. Robotar versus cykelbud. Ungdomen kan inte dansa.

Hjälper det att arbeta främjande och förebyggande för att ungdomar ska må bra. Kan skolan och föräldrar påverka ungdomars ohälsa och droganvändningen. F.d. skolöverläkaren Nils Lundin ge svar på tal.

Ola Söderholm och Jonatan Unge pratar om munskydd, IPCC-rapporten, vit makt-rörelsens dåliga copy och om hur förvånansvärt utvilade talibaner verkar vara efter 20 års krig med USA-koalitionen.

Den åtrå Marcel Proust kände inför andra män fick bara träda fram i förklädd form i hans verk. Emi-Simone Zawall funderar över liitteratur och verklighet i ljuset av Prousts opublicerade noveller. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången den 20 januari 2021. En kväll i maj 1921 är André Gide på besök hemma hos Marcel Proust. De sitter i salongen. På väggen hänger det berömda porträttet av Proust i halvfigur med det nästan självlysande unga ansiktet och den vita kamelian i knapphålet. Rummet är kvävande varmt, ändå fryser Proust. De börjar prata om homosexualitet. Gide säger att han sedan en tid tillbaka skriver på en självbiografi. Där ska han skriva sanningen om sig själv. Ni kan säga allt, säger Proust till honom, på villkor att aldrig säga Jag. Det passar inte mig, tänker Gide. Några kvällar senare är Gide tillbaka hos Proust. Återigen pratar de om homosexualitet. Proust förebrår sig att han överfört allt han själv erfarit av lockelse och attraktion till de unga flickorna i sitt romanverk. Han som aldrig älskat med någon kvinna. För de homosexuella männen har bara det groteska och motbjudande återstått. Varför? undrar Gide. Åtrå och skönhet har mycket lite med varandra att göra, svarar Proust. Ungdomen var det som lättast lät sig överföras. Samma år läser Gide ett utdrag ur Sodom och Gomorra, den fjärde delen i Prousts romanverk På spaning efter den tid som flytt. I dagboken antecknar han: Eftersom jag vet vad han tänker, vad han är, blir det svårt för mig att på dessa sidor se annat än förställning, en vilja att skydda sig själv, ett kamouflage av det intelligentaste slag eftersom ingen kommer att vilja eller kunna fördöma honom. Detta brott mot sanningen kommer till och med att tillfredsställa alla. Gide var inte ensam om att betrakta Prousts verk som något av ett falskspel. Det skvallrades tidigt och på flera håll om Prousts erotiska liv och att man om vissa av hans romanfigurer borde säga han istället för hon. Femton år efter Prousts död publicerades en avslöjande artikel om hans kärleksrelation med chauffören och sekreteraren Alfred Agostinelli och ytterligare tolv år senare gick översättaren och författaren Justin OBrian till botten med spekulationerna genom att leda i bevis att Agostinelli och romanfiguren Albertine, huvudpersonens stora kärlek i På spaning, var en och samma person. Albertine var alltså inget annat än en överföring, en transponering av Agostinelli Prousts stora kärlek i verkliga livet, en kärlek han på detta sätt undvek att stå till svars för. Den så kallade transponeringsteorin var född. Sedan dess har denna teori blivit en stadig, nästan mytisk del av den tolkningsapparat som omgärdar På spaning. I gaylitteraturen omtalas den som Albertinestrategin och Albertine som den västerländska 1900-talslitteraturens kanske mest berömda könsväxling. Transponeringsteorin må vara en taktlös, påflugen och nedslående hermeneutisk mekanism: i Prousts fall är den också oemotståndlig, skriver den kanadensiska poeten Ann Carson i Albertineutredningen (övers. Mara Lee, Faethon, 2020) en underhållande gestaltning av teorin i 59 punkter och en rad appendix. Föreställningen om Proust som en författare som döljer sanningar för sina läsare vill inte ge sig. Det blev uppenbart när man häromåret hittade nio tidigare helt okända prosastycken, skrivna av Proust. Den sensationella upptäckten gjordes i den nyligen framlidne litteraturvetaren Bernard de Fallois privata arkiv där de legat sedan 40- eller 50-talet. Proust själv verkar aldrig ha nämnt dem för någon, men stilen och motiven antyder att de skrevs under samma period på 1890-talet som de noveller han publicerade i olika tidningar och senare samlade till sin debutbok Nöjen och dagar (1896). De verkar ha utgjort en sorts känslomässigt spill, en hemlig litterär dagbok där Proust skrev av sig i brottningen med sin egen sexualitet, menar Luc Fraisse, som är den som studerat och redigerat dem i samlingen Den mystiske brevvännen och andra opublicerade noveller (Le mystérieux correspondant et autres novelles inédites, 2019). I det oavslutade prosastycket En kaptens minne (Souvenir dun capitaine) fantiserar till exempel en kapten om ett möte med en ung attraktiv brigadgeneral. I ett annat prosastycke stiger en djupt frustrerad hjältefigur ner till underjorden för att rådfråga andarna där om sin homosexualitet. Och i titelnovellen Den mystiske brevvännen går den unga Christiane långsamt under av åtrå till sin ovetande väninna Françoise. När Françoise förstår vad som står på spel funderar hon på om hon ska älska med Christiane av ren barmhärtighet för att rädda hennes liv. Hon rådfrågar en läkare som behandlar Christianes oskuld som en dödlig sjukdom hon måste botas ifrån, och en präst som tvärtom menar att Christiane måste dö för att rädda sin själ från den synd som ansätter henne. Just så konfliktfyllt verkar den unge Proust själv ha betraktat den fysiska kärleken: som en fråga om att förlora antingen sitt liv eller sin själ. Men inget av de nyupptäckta prosastyckena fick alltså vara med i Nöjen och dagar, trots att också debutbokens noveller kretsar kring samma tragiska och skuldtyngda kärleksuppfattning om än i heterosexuella relationer. Den oftast återkommande figuren i novellerna är dessutom inte en ung man, utan en viljelös ung kvinna som faller offer för sin lidelsefulla längtan. I novellen En flickas bekännelser, som brukar betraktas som ett självporträtt, leder huvudpersonens sexuella aptit på män till att hennes mor, när hon av en slump får se sin dotters ansikte flamma av begär, drabbas av slag och faller från en balkong. Proust som flicka alltså? Man kan bara föreställa sig hur svårt det måste ha varit att fritt och utan hämningar tala och skriva om homosexualitet för mer än hundra år sedan och att Proust av flera skäl drog sig för att komprometteras i offentligheten. Att läsa Proust med det i bakhuvudet lyser upp sidor av hans verk som annars kan förbli osynliga. Men måste man dra slutsatsen att det han sökte i sitt skapande var att skydda sin person till varje pris? Det är värt att fundera över vilka sanningar vi egentligen avkräver litteraturen. Det finns förstås tolkningar som kan ha sitt biografiska intresse. Men en författares vilja att skriva om sina egna erfarenheter utan trohet mot en verklig förebild eller en objektivt fastställbar verklighet kan inte utgöra något sanningsbrott i Gides mening eftersom ett litterärt verk, också ett självbiografiskt sådant, bärs av sin egen sanning och är troget bara mot den. Denna sanning, verkets enda sanning, den värld som författaren sätter i rörelse genom att skriva, kan alltså inte mätas mot något annat än sig själv. Det är väl dags därför att omvärdera den där transponeringsteorin och hela idén om att skrivandet för Proust utgjorde ett slags biografiskt kamouflage. Proust behövde uppenbarligen könsväxlingen som metod för att röra sig friare i sin egen lust och tydligare teckna kärlekens och svartsjukans olika temperaturer och förlopp. Prosastyckena i Den mystiske brevvännen är av samma skäl varken ärligare eller uppriktigare än någon av novellerna i Nöjen och dagar. De passade säkert inte in av flera skäl, den homosexuella värld de porträtterar kan ha varit ett av dem. Men snarare än hemligheter måste man betrakta dem för vad de var: stoff, skrivövningar. Ibland är en Albertine faktiskt bara en Albertine. Emi-Simone Zawall, litteraturkritiker, översättare och ordförande i svenska Marcel Proust-sällskapet Litteratur Les plaisirs et les jours av Marcel Proust, Calmann-Lévy, 1896. Noveller av Marcel Proust, övers. Karin Bong, Tiden, 1950. Journal, 1 (1887-1925) av André Gide, Gallimard, 1997. Proust's lesbianism av Elisabeth Ladenson, Cornell University Press, 1999. Le mystérieux correspondent et autres nouvelles inédites, red. Luc Fraisse, Editions de Fallois, 2019 Albertineutredningen av Ann Carson, övers. Mara Lee, Faethon, 2020. Artiklar "Albertine the ambiguous: notes on Proust's transposition of the sexes" av Justin O'Brian, Publications of the modern language association of America, Vol. LXIV, nr 5, 1949 "Marcel Proust och André Gide: paralleller, kontroverser och ställningstaganden i kritiken omkring 1930" av Sigbrit Swahn, Moderna museets Proustsymposium, 6 december 2013 (opubl.)

Vi vet ju hur det är; många album man älskade som ung kanske inte känns lika bra när man blivit äldre. Men i det här avsnittet blir det fokus på skivorna som åldrats med grace. Stefan får besök av Meja och tillsammans plockar det fram några favoritplattor som de fortfarande tycker är lika bra nu som då. Men även ett par som INTE känns lika kul idag... Tack till Stefan Viterstedt/taket.info för grafisk hjälp. SkivSnack görs ideelt och helt utan finansiärer. Detta för att podcasten skall ha total "konstnärlig frihet" utan yttre påverkan av t ex sponsorer. Vill man donera en slant till driftskostnader (så som t ex studiohyra, STIM-avgifter etc) kan det göras på SWISH 0705849734.  Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sidekick: Kia Svaetichin. Turkiet hotar öppna gränserna. Men det handlar om människor. Corona och paniken. Vaccin påstås vara nära. Alkoreformen ledde till ... minskad försäljning. Ungdomen uppskattar inte alkohol. Hur göra med flygsätet? Polanskis film och Polanski som person. Det ljuva med att simma. Läsa mera hussa i skolan. Tvåspråkiga bebisar är mera taggade.

14 november. I dagens avsnitt av Ledarredaktionen diskuteras ungdomar. Med Lydia Wålsten och Tove Lifvendahl. Som gäster deltar Jonas Raninen och Kyriaki Kosidou. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Emilia Astrenius-Widerström är tjejen som smulade sönder många av mina förutfattade meningar om vad raggare, rockabilly, pinuppa, koskötare, bonde och hållbarhet är. Lyssna och fundera själva, världen är inte svart-vit! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Elli Flén. Städat att inte säga städigt. Börshajar i studion. Världens mest mobbade person. Mördad och styckad av staten? Än Jemen då? Mediebolagen hycklar. Man kan inte skriva vad som helst på some. Konstsamfundet kunde ta nya tag. Vuxna är de nya barnen. Ungdomen dricker mindre. Vi behöver mera folk! Kalsongfyllan. Hfrs ska bli bäst. Ben Lecomte fryser.

För det saknas ju - ett parti för en femtedel (snart en fjärdedel?) av Sveriges befolkning, nämligen 60-plussarna! - Finns vi inte? Undrar Nicke uppfordrande. - Nja, knappast i riksdan i alla fall, eller i regeringen. Konstaterar “det vandrande universitet” Perre. Ungdomen regerar! - Men dom vet väl knappast att dom flesta av dagens förslag var nya redan för 30 år sen. Som om “hjulet” hela tiden “uppfinns på nytt”. Sånt slöseri! Himlar Micke med ögonen. Och så i korus: Det är dags att lyfta in den “erfarna kunskapen” i maktens centrum. Eller ska vi kalla det “visdom”! Från dom som varit med ett tag. Så nu är det dags för Sveriges nyaste partis första partimöte! Och frågorna staplar sig: Hur gör man? Vad vill man? Slogan? Löften? Här tröskas hela batteriet av spännande frågeställningar igenom i ett vilt svingande möte. Där den riktiga pulsådern kanske utgörs av vaccum-pipelinen för persontransporter mellan Norden och Medelhavet! Navet i det nya “sköna” Sverige - där ALLA ska få det bättre. Det lovar partiet som aldrig skulle lova nåt det aldrig kan hålla! Och namnet då? Lyssna får du höra. Särskilt bra för alla som stammar kan avslöjas!Just - “Feelin’ groovy” See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Årets Borgeby fältdagar stundar. I år återkommer det populärar pre-eventet då årets mässtema, precisionsodling, ska studeras på djupet. I Mitt Lantbruk får du veta mera om vad årets evenemang bjuder på och inte minst vad Länsförsäkringar Skåne har för matnyttigt att erbjuda i sin monter. I år handlar våra panelsamtal om generationsskifte samt om matfusk. LRF Ungdomens ordförande, Emilia Astrenius Widerström menar att det är viktigt att tidigt börja prata om vem som ska ta över gården och hur det ska gå till.

För det saknas ju - ett parti för en femtedel (snart en fjärdedel?) av Sveriges befolkning, nämligen 60-plussarna! - Finns vi inte? Undrar Nicke uppfordrande. - Nja, knappast i riksdan i alla fall, eller i regeringen. Konstaterar “det vandrande universitet” Perre. Ungdomen regerar! - Men dom vet väl knappast att dom flesta av dagens förslag var nya redan för 30 år sen. Som om “hjulet” hela tiden “uppfinns på nytt”. Sånt slöseri! Himlar Micke med ögonen. Och så i korus: Det är dags att lyfta in den “erfarna kunskapen” i maktens centrum. Eller ska vi kalla det “visdom”! Från dom som varit med ett tag. Så nu är det dags för Sveriges nyaste partis första partimöte! Och frågorna staplar sig: Hur gör man? Vad vill man? Slogan? Löften? Här tröskas hela batteriet av spännande frågeställningar igenom i ett vilt svingande möte. Där den riktiga pulsådern kanske utgörs av vaccum-pipelinen för persontransporter mellan Norden och Medelhavet! Navet i det nya “sköna” Sverige - där ALLA ska få det bättre. Det lovar partiet som aldrig skulle lova nåt det aldrig kan hålla! Och namnet då? Lyssna får du höra. Särskilt bra för alla som stammar kan avslöjas! Just - “Feelin’ groovy” See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I dagens avsnitt pratar Kicki och Cassie bland annat om alkohol, livet efter studenten och killar som sminkar sig. Är det coolt att bryta mot lagen? Och är Jockiboi verkligen en särskilt bra föreblid?

Så här låter utgåva #1 av internetradioprogrammet ‘Låt höra'Denna banbrytande premiärutgåva sätter en stark och fnissig standard. Märkta av en hård arbetsvecka och med en kierkegaardsk existentiell ångest som drivkraft orerar vi om oss själva, tjocka släkten, ett osunt socialt experiment som spårade ur, värdiga hälsningsstrategier, svunna tiders hyfs, våra existerande (Christian) och icke-existerande (Sofia) karriärer, kompromisser, julen, att odla sin aura/image/publika person, kaffe och övrigt knark samt ägnar oss åt lyxkonsumtion. Håll i hatten.

Under 30- och 40-talet etablerades ett nytt medium: serietidningen. Denna häftade lilla trycksak med sina starka färger och berättelser om detektiver, cowboys och superhjältar kunde väl inte göra någon illa? I detta avsnitt berättar vi om moralpaniken kring serietidningar i amerikanskt 50-tal, om en läkare som ville rädda barn och om ett regelverk som skulle rädda nationens moral. Det blir AMAZING och HORRIFIC tales from HISTORY! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

När Hanna kom innanför dörren i fredags låg det ett brev på hallmattan som inte bara var adresserat till Hanna Andersson. Det var också författat av Hanna Andersson. För när hon var 15 år skrev hon ett brev och skickade till posten som lovade att hålla det ända fram till Hanna fyllt 35. Och jösses sicket brev! Vad skulle du vilja säga till dig själv i framtiden? Bjud på ett smakprov i kommentarsfältet!

Vargar, vägval, vemod. Blod, svett, tårar och kärlek - allt finns samlat i Lantbrukspoddens sommarprogram! Årets sommarpratare heter Johan Elofsson, 27, och är från Kumla, Närke. Till vardags arbetar han som skogsmaskinsförare och i sitt sommarprat tar han oss med på vargmöten, kärlekslängtan, blodigt allvar, kära minnen och funderingar kring varför en social person väljer att jobba ensam. Att skogsbranschen är mansdominerad och kan få svårt att rekrytera unga personer är också saker han tar upp. Låtlistan från programmet finns på www.landlantbruk.se/podcast

Följ med unga Kalmarbönder ut på försommargrönskande fältvandring bland rekordbestånd. På Österlen står äppelträden i full blom och just nu sker både nyplantering och generationsskifte. I programmet hör du en lantbrukares tuffa väg tillbaka efter den stora grisstallsbranden. Och så kommenterar kriminalprofessorn Leif GW Persson den mest uppmärksammade lantbruksstölden inom svensk kriminalhistoria. Dessutom: Så kommer du igång med vårröjningen i skogen.

Dokumentären Till Ungdomen, som har premiär den här helgen, skulle egentligen ha handlat om drömmar, visioner och politiskt engagemang hos fyra norska ungdomar. Tanken var att följa dom inför valkampanjen 2011, men mitt i inspelningsarbetet inträffar då terrordådet på Utöya, och filmen får ett helt annat innehåll. För alla ungdomarna påverkas på olika sätt. Kinos reporter Hugo Lavett träffade Till ungdomens regissör kari Anne Moe och en av de medverkande ungdomarna Sana el Morabit, och ingen av dem kommer någonsin att glömma var de var den 22 juli 2011. Filmarna D A Pennebaker och Chris Hegedus har gjort legendariska dokumentärer. Pennebaker kommer för evigt att gå till filmhistorien som mannen som fångade Bob Dylan i Don't look back från 1967 - den där Dylan håller stora skyltar med ord ur texten till Subterranean Homesick Blues. Han har också dokumenterat musikfestivalen i Monterey i filmen Monterey Pop. Och tillsammans med sin fru Chris Hegedus har de också gjort filmen Town Bloody Hall som vi berättade om förra veckan, samt The War Room om president Clintons presidentvalskampanj. Kino fick finbesök av regissörsduon i studion. Här kan du lyssna på den klippta versionen: Och här på den lite längre: I helgen är det faktiskt premiär för hela två filmer som handlar om en period av livet som många tenderar att mytologisera. Både svenska Bitchkram och franska Min ungdoms kärlek kretsar kring åren runt tjugo. En period av sökande, stormiga kärlekshistorier och karriärdrömmar. I Min ungdoms kärlek är det Camille som måste ta sig vidare efter att tonårsförälskelsen kraschat och historien bygger faktiskt på regissören Mia Hansen-Löves egna erfarenheter av att tillbringa större delen av tiden mellan 15 och 19, gråtande på en säng. När Nina Asarnoj träffade Mia Hansen-Löve på ett hotell i Stockholm så handlade samtalet ganska snabbt om hur det EGENTLIGEN var de där dramatiska åren. Och om att göra en långfilm för att komma över minnena från den tiden. När filmsajten Netflix lanserades i Sverige i måndags hade man flugit in tre höjdare för att möta den svenska pressen. Roger Wilson var där för att ta reda på vad sajten egentligen innehåller, och ta reda på mer om Netflix satsningar på egna tv-serier - där man tänker släppa säsongernas samtliga avsnitt på en och samma gång. Att Lars von Trier gillar regler och koncepttänk, det vet vi efter till exempel Dogmaprojektet med sina stränga regler, och filmen de fem benspaend, där han tvingade den danske regissören Jörgen Leth att spela in en film utifrån vissa begränsningar som Lars von Trier hittat på. Och lite samma stuk hittar man i konstprojektet Gesamt som von Trier har tagit intitiativet till. Där har han valt ut sex konstverk ur kulturhistorien som sedan filmare över hela världen fick tolka eller inspireras av. De gjorde sedan vars en max fem minuter lång film, som sedan regissören Jenle Hallund i sin tur klippte ihop till nya filmer. Det kom in över 500 bidrag från 52 länder som Hallund fick sätta saxen i. Sveriges Radios kulturkorrespondenet Gunnar Bolin åkte till konsthallen Charlottenborg i Köenhamn för att se Gesamt, där han visades in av Christian Skovbjerg Jensen. Programledare: Roger Wilson Producent: Lisa Bergström