Podcasts about femton

Den 14 september 2014 var en söndag som började som många andra. Femtonåriga Cassie Compton hade tillbringat helgen hos en nära vän och hans familj. På eftermiddagen skjutsades hon hem. Hon gick in i huset där hennes mamma Judy och styvpappa Brandon befann sig. Vad som hände därefter har aldrig blivit klarlagt. En halvtimme senare var Cassie försvunnen. Det här är ett fall där tidslinjen är oklar, där vittnesmålen ändrats, och där familjemedlemmar själva pekats ut som misstänkta. Men det finns också andra spår; ett digitalt liv med främmande män, olämpliga meddelanden och teorier om trafficking. BONUSAVSNITT - "Kvinnan som föll" Via nedan länkar kan du ta del av ett 70 min långt bonusavsnitt om 24-åriga Phoebe Handsjuks bisarra dödsfall efter att ha fallit ned för ett sopnedkast i en lägenhetsbyggnad i Melbourne, Australien år 2010. Spotify: https://open.spotify.com/episode/6ooA2vVarqiEC3wR2mhQnz?si=ZKgUavcZT--T-18Zh82o4g Podcaster: https://podcasts.apple.com/se/podcast/rysarpodden-true-crime/id1455772712?i=1000660725526 Instagram: https://www.instagram.com/rysarpodden/ Facebook: https://www.facebook.com/rysarpodden Mail: rysarpodden@gmail.com

För åttonde året i rad förser vi er med det bästa av det bästa när det kommer till julöl. Femton julöl på temat ”Göteborg med omnejd” inmundigas och under lättsamma former undrar Magnus hur ett svart hål egentligen luktar. Spänn fast er och lås in familjen för, som Jocke så galant uttrycker det, ”nu pratar […]

Zlatan Ibrahimovics företag Padel Zenter öppnar snart en ny padelhall norr om Stockholm. I samband med det fick Expressens Tomas Pettersson och Philip Gadd en pratstund med fotbollsstjärnan. Vi avhandlar padel, boxningsmatchen mot Wayne Rooney och vem i familjen Ibrahimovic som faktiskt är bäst på fotboll. Med: Tomas Pettersson, Philip Gadd och Zlatan Ibrahimovic

Zlatan Ibrahimovics företag Padel Zenter öppnar snart en ny padelhall norr om Stockholm. I samband med det fick Expressens Tomas Pettersson och Philip Gadd en pratstund med fotbollsstjärnan. Vi avhandlar padel, boxningsmatchen mot Wayne Rooney och vem i familjen Ibrahimovic som faktiskt är bäst på fotboll. Med: Tomas Pettersson, Philip Gadd och Zlatan Ibrahimovic

DALLAS RESER ÄR TILLBAKA! -------------------------------------- Avsnittsguide: Avsnitt 378 - Femton procent Maila in till: kontakt@hallflabben.se Hemsidan: www.hallflabben.se Håll Flabben Merchandise Youtube Nytt avsnitt släpps varje lördag kl. 09.00. ----------------------------------------  

Nyheter och fördjupning från Sverige och världen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

I dagarna fyller Kosterhavets nationalpark 15 år. Vi sänder hela programmet från Kosteröarna med blicken både upp på land och ner i havet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. En timmes båtfärd från Strömstad i Bohuslän ligger de båda Kosteröarna, Nord- och Sydkoster. Naturmorgon sänder hela programmet från naturum på Sydkoster, och besöker också både Nordkoster och havet utanför öarna. Kosteröarna är nämligen omgivna av Sveriges första marina nationalpark, Kosterhavets nationalpark. Den invigdes i september 2009 och fyller alltså i dagarna 15 år. Vad har hänt med det marina livet under de åren? Vilka arter går det bättre, eller sämre, för, och hur påverkar klimatförändringarna? Naturumföreståndare Mathilda Freij och nationalparkschef Anders Tysklind ger oss en inblick.Under morgonen får vi också följa marinbiolog Örjan Karlsson och reporter Karin Gyllenklev när de tittar ner under ytan där sjöstjärnor, krabbor, musslor, sjöpungar och alger bor. Och många många fler. I Kosterhavets nationalpark finns 6 000 arter i havet, och 6 000 på land. Det gör området till det artrikaste i Sverige. En viktig faktor är den djupa Kosterrännan som för med sig oceaniskt vatten från Atlanten och gör det möjligt för djuphavsdjur att leva här, helt nära kusten.Även på land präglas naturen av havet, men också av människorna som bor här och det kulturlandskap som skapats under århundranden. Tillsammans med Lisa Karnfält från Länsstyrelsen Västra Götaland besöker vi bland annat mosaikartade ljunghedar på Nordkoster.Vi får också höra hur det är att leva och bo på Kosteröarna. Miriam Öhrn, ordförande i Kosteröarna, berättar hur livet är här när turisterna lämnat och hur hon umgås med naturen.Trots att Kosterhavet är ett skyddat område, en nationalpark, är det tillåtet att fiska räkor med bottentrål här. Hur går det ihop? Vi frågar Lena Tingström på Havs- och vattenmyndigheten, och följer med Leon Lek, 21 år, som köpt sin egen fiskebåt och visar hur trålen fungerar. Programledare är Joacim Lindwall.

Lans och Ståhl går igenom vad som hänt på marknaderna senaste tiden, turbulensen i Nvidia, bästa fonderna i år och aktier som gett mest pengar på fem och femton år på olika marknader. .......................................................................................... Gå till Placera.se för att läsa fler artiklar www.placera.se/placera/forstasidan.plc.html Här hittar du alla våra aktieanalyser www.placera.se/placera/aktier.plc.html Här finns alla våra fondanalyser www.placera.se/placera/fonder.plc.html Här finns våra makrokommentarer www.placera.se/placera/tema-makr…ommentar.plc.html Här hittar du det månatliga strategidokumentet www.placera.se/placera/Placerastrategi.plc.html Här kan du se redaktionens aktieinnnehav www.placera.se/placera/redaktion…einnehav.plc.html

Sponsrat avsnitt. EU:s nya CSRD-direktiv skruvar upp hållbarhetskraven på många svenska företag. Men vad måste man göra, och hur? Vi har träffat Isabelle Hammarström, på PwC. Avsnittet görs i samarbete med PWC. Mer information på www.pwc.se/csrd

Israel har gjort flygattacker i Rafah i södra Gaza. Katolska kyrkan menar att Carlos Acutis gjort mirakel efter sin död och ska undersöka om han ska göras till ett helgon. Och sist en storseger för klass 4C på Skärsätra, Lidingö som är bästa fyran i shack. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Femton personer som lärt sig jiddisch som andraspråk har fått skriva texter - berättelser och dikter - som samlats i en bok utgiven av Peter David och Jean Hessel: Nya ord med gamla bokstäver. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. De gamla bokstäverna är de hebreiska, som jiddisch skrivs med. Men texterna är också transkriberade till latinska bokstäver, samt översatta till svenska.Vi får möta bokens förläggare och redaktör Peter David och Tina Hildesjö Persson, som bidragit med en berättelse om trafficking.Producent: Thomas Lunderquist

Fredrik snackar med Andreas och Ruben från grannpodden Käck-tech om Research in motion. Och lite andra kul prylar. Som uppvärmning: En släng av VR, gamla surfplattor, och att bli hackad (nåja). Vilka var Blackberry? Varför minns vissa var de var när de hörde talas om Blackberry för första gången? Varifrån kom de och vart tog de vägen? Skulle några av dagens stora företag kunna försvinna lika snabbt och totalt? Och vore det inte lite skönt med ett fysiskt tangentbord på telefoner? Ett stort tack till Cloudnet som sponsrar vår VPS! Har du kommentarer, frågor eller tips? Vi är @kodsnack, @thieta, @krig, och @bjoreman på Mastodon, har en sida på Facebook och epostas på info@kodsnack.se om du vill skriva längre. Vi läser allt som skickas. Gillar du Kodsnack får du hemskt gärna recensera oss i iTunes! Du kan också stödja podden genom att ge oss en kaffe (eller två!) på Ko-fi, eller handla något i vår butik. Länkar Käck-tech Andreas Ruben Industriell IOT Android auto Bitwarden 1password Yubikey Passkeys Samsung galaxy tab S6 Lineageos Dream router Jocke - kompisen som uppdaterar servrar under podd Vision pro Quest 2 Immersed Meta remote display Playstation VR Research in motion Blackberry K510i The register Personsökare BBM - Blackberry messenger Webos-telefoner Sony Xperia X10 mini pro Lean QNX Håkan Lans Why did we love Blackberrys so much? Palm Windows mobile Poddserie om Blackberry Filmen och Blackberry Clicks K810 och K811 - finfina blåtandstangentbord Titlar Stoppa linan! Femton miljoner av dina bästa vänner Med omvärlden i svartvitt När man hörde talas om Blackberry första gången Telefonen alla blev beroende av De gjorde en Nokia Det plingar och det finns där Telefoner från ett parallellt universum Långedragsgänget Meddelandetelefonen Silvertejp och drömmar Allting är minst tre klick bort

Om människan försvann skulle civilisationen begravas under ett grönt täcke där djurlivet breder ut sig. Dan Jönsson reflekterar över en dystopi som vissa betraktar som en utopi. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2017.Civilisationen är en bräcklig skapelse. All denna fantastiska infrastruktur vi omger oss med, alla intrikata system för kommunikation och energiförsörjning, dessa vidsträckta stadslandskap som från hög höjd liknar en sorts komplexa organismer med ett eget liv, är i själva verket helt beroende av ständig, oavbruten tillsyn. Utan den skulle trafiken stanna, elsystemen krascha, panik och kravaller bryta ut. Vi vet det egentligen mycket väl men föredrar att inte tänka på det eftersom det, ungefär som tanken på döden, skapar en sorts tomhetssvindel när vi inser hur nära avgrunden vi faktiskt befinner oss och vilka blinda, obevekliga processer som står redo att ta över efter oss så snart vi släpper taget.Och fort skulle det gå. Om människorna försvann skulle det omedelbart bli kolmörkt på nätterna, mycket snart skulle kraftverksdammar brista, tunnlar svämma över, redan första vintern skulle frostsprängningen bryta upp fasader och vägbeläggningar och i sprickorna skulle träd och buskar spränga fram. Fåglar och rovdjur skulle fylla gatorna, efter några hundra år skulle till och med den största stad vara svår att få syn på under de gröna kullarna som täcker rasmassorna, och när väl nästa istid drar in, om så där femton tusen år, skulle den radera i stort sett alla synliga spår. Sätt det i relation till att människor har funnits i någon form i sådär två, tre miljoner år, och liv på jorden i nästan fyra miljarder år. För framtidens geologer – vilken skepnad de nu kommer att ha: intelligenta fåglar kanske, eller landlevande delfiner? – kommer vår civilisation att synas på sin höjd som ett avvikande, aningen mörkare sedimentlager i berggrunden. Femton tusen år, det är en fis i vinden.Året som gick var som bekant än en gång ett av det varmaste som någonsin uppmätts. Vi börjar vänja oss vid larmsignalerna. Världsmedeltemperaturen stiger, polarisarna fortsätter smälta i katastrofal takt. Det är förstås oroande. Samtidigt har jag alltid tyckt att klimatlarmen har något överdrivet apokalyptiskt över sig. Att temperaturförändringarna, som det brukar påstås, skulle utgöra ett hot mot planetens framtid är förstås dumheter, eller för att säga det rent ut: antropocentriskt hyckleri. Nej: det som hotas av klimatförändringarna är knappast planeten Jorden, utan förutsättningarna för den mänskliga civilisationen som vi känner den. Kanske förutsättningarna för mänskligt liv överhuvudtaget. Planeten däremot skulle anpassa sig. Det har den gjort förut. Klimatet skulle förändras, men livet skulle med all säkerhet bestå. Om tvåhundrafemtio miljoner år skulle den snabba massdöden under människans epok, antropocen, kanske rentav framstå som en nödvändig föryngring.Säkert är i alla fall att om, eller när, vi människor försvinner kommer det omedelbart att sätta stopp för den omfattande utrotning vi gjort oss skyldiga till med rovjakt och miljöförstöring, trafikanläggningar och byggprojekt – ja helt enkelt genom vår blotta utbredning. När ekosystemen hunnit repa sig skulle det kanske se ut som i den ett par år gamla science fiction- filmen ”After Earth”, där ett rymdskepp kraschar på Jordens yta tusen år efter att människorna tvingats evakuera planeten. Rymdskeppets kapten, som spelas av Will Smith, har blivit dödligt sårad och för att hämta hjälp tvingas hans son ut på en livsfarlig expedition genom en fientlig djungelvärld befolkad av väldiga buffelhjordar och aggressiva babianflockar där den mänskliga civilisationens ruiner står kvar som förfallna, obegripliga kulisser. Som den amerikanske miljöjournalisten Alan Weisman konstaterar i sin bok ”The World Without Us” från 2007 är det antagligen vad som skulle hända: fåglarna skulle slippa krocka med våra flygplan och fönsterfasader, haven skulle på nytt fyllas med stora fiskar och på land skulle rovdjuren breda ut sig på våra tamdjurs bekostnad. Än en gång: det är inte miljön utan civilisationen som är hotad.Alan Weisman konstaterar att det där förstås också beror på hur mycket vi människor hinner ställa till med innan vi försvinner. Även om till och med de största städerna på några tusen år lär förvandlas till grönskande åsar i landskapet så kommer material som rostfritt stål och plast att ta betydligt längre tid för naturen att ta hand om. I östra Stilla Havet, mellan Hawaii och Kalifornien, utbreder sig över ett enormt område en drivande, skvalpande soppa av finfördelat plastavfall. Den kommer att bestå tills någon finurlig mikroorganism muterar och lär sig hur den ska bryta ner de långa polymermolekylerna, vilket kan ta några hundratusen år. Gifter som dioxiner kommer också de att finnas kvar i naturen under lång tid, för att inte tala om avfallet från våra kärnkraftverk, som när människorna försvinner kommer att drabbas av härdsmälta eller explodera och släppa ut uranisotoper med halveringstider på miljontals år.Och ändå – på riktigt lång sikt, och för planeten och biosfären som helhet, har det här ingen större betydelse. Livsmiljöerna har en fantastisk förmåga att självläka. Faktum är att sådana processer redan nu pågår i de områden som av olika skäl har lämnats öde under lång tid: som den demilitariserade zonen mellan Nord- och Sydkorea, där utrotningshotade fåglar och rovdjur har hittat en nisch att överleva i. Liksom förstås i det evakuerade området runt Tjernobyl i Ukraina, där naturen efter trettio år är på god väg att ta över efter människan. Visst ger den radioaktiva smittan upphov till genetiska skador och mutationer, men även om de skadar fortplantningsförmågan hos en del arter och individer lär de på sikt ändå leda till att den på något vis anpassar sig. Det är så naturen fungerar.Frågan är vad vi ska göra med den kunskapen. Som Walter Benjamin skrev har varje historisk epok på sitt sätt tyckt sig stå vid randen av en avgrund. Vår tids antihumanistiska undergångsvisioner utgör dagdrömmarna hos en melankolisk kultur som inte längre har några radikala svar på sina egna utmaningar. Samtidigt blir konsekvenserna ofrånkomligt revolutionerande. Ska vi kanske dra slutsatsen att det vore en bra sak för miljön och planeten om vi människor försvann, och därför se till att skynda på det? Det finns de som tycker det: från Oregon i USA förespråkar den så kallade Voluntary Human Extinction Movement till exempel människans frivilliga självutplåning – inte genom kollektivt självmord, utan helt enkelt genom att vi slutar föröka oss. ”Må vi leva länge och dö ut”, proklamerar rörelsen på sin hemsida. Snabbt och smärtfritt skulle det lyfta civilisationens tryck på biosfären och leda till en, rent objektivt, bättre värld. Månn det. För oss andra, oss oförbätterligt antropocentriska människor som inte riktigt kan förlika oss med, och än mindre ta konsekvenserna av de där objektiva, geologiska perspektiven handlar det snarare om att inse att, om vi verkligen vill att vår ömtåliga civilisation ska överleva, krävs det just radikala beslut för att leda in den på en annan väg. Innan den förgör sig själv.Dan Jönsson, författare och kulturjournalist * Alan Weismans "The World Without Us" (Picador) kom på svenska 2008 med titeln "Vad händer med världen utan oss?" (Prisma) i översättning av Patrik Hammarsten.

Vigdis Hjorth (född 1959) har genom romanerna "Om bara" (2001), "Arv och Miljö" (2016) och "Är mor död" (2020) etablerat sig som en av Nordens främsta författare. Bakom sig har hon en stor produktion, med ett tjugotal romaner och ett halvdussin ungdomsböcker. Hennes verk behandlar ofta teman så som familj, kärleksrelationer och konsten själv, genom ett lika kompromisslöst som känsligt tilltal. Romanen "Femton år: Den revolutionära våren" handlar om den unga Paula. Rytmen i hennes liv gör tillvaron begriplig: måltiderna runt matbordet, skidturerna i skogen, somrarna i stugan, besöken hos mormor på ön. De viktigaste människorna i Paulas liv är mamma, pappa, syster och bror. Och så Karen, hennes bästa vän. Men något händer sommaren då hon hittar en korg med brev som hennes mamma har skrivit till hennes mormor. Under stigande fasa läser Paula om familjens liv och känner inte igen sig. Breven är fulla av lögner. Hur ska hon bära det hon nu vet? Hon står på tröskeln till att bli vuxen och världen har visat sig vara en underbar och förfärlig plats. I samarbete med Natur & Kultur. Från 22 november 2023 Jingel: Lucas Brar

Alphov & Lopez svarar ger alla er som lyssnar möjligheten att vara en del av showen genom att skicka in era brännande frågor inom ledarskap, produktivitet, försäljning, teamutveckling och marknadsfrågor. Veckans avsnitt innehåller två frågor där fråga ett kommer från Camilla som fått ett nytt chefsjobb och behöver tips och råd för att få ihop ”pusslet”. Fråga två är från Jimmy A som arbetar med att sälja sina kunder bolag. Dvs. han är företagsmäklare och vill ha tips för hus han ska ´maximera sin försäljning. Mycket intressant! Femton fullmatade minuter som vanligt och kommentera gärna med dina tankar gällande frågorna på sociala media. Trevligt lyssnande! Michael & Oliver Ps. Som ni vet är avsnitten av "Alphov & Lopez svarar" är korta och kärnfulla, med en maximal längd på 15 minuter och max tre frågor per avsnitt. Detta gör avsnitten perfekta att lyssna på under en kaffepaus eller på väg till jobbet! ———————————————————————————————————————————————————————————————————— Podcasten drivs av sälj- och marknadsexperten Oliver Lopez samt ledarskap- och effektivitetsexperten Michael Alphov. Oliver driver till vardags Structsales AB och Michael driver Effektiva Metoder AB. Kolla gärna in www.alphovlopez.se,  www.structsales.se,  www.michaelalphov.se samt www.updates.nu

Alphov & Lopez svarar ger alla er som lyssnar möjligheten att vara en del av showen genom att skicka in era brännande frågor inom ledarskap, produktivitet, försäljning, teamutveckling och marknadsfrågor. Veckans avsnitt innehåller två frågor där första frågan handlar om Oskar som precis landat sitt första chefsjobb. Han behöver nu tips och råd för att på bästa sätt leda ett team bestående av personer som är äldre än han själv. Fråga två är från en marknadschef som inte får med säljarna ”på tåget” när det kommer till inbound marketing och användande av deras nya plattform. Hur hanterar man detta på bästa sätt som chef? Femton fullmatade minuter utlovas och kommentera gärna med dina tankar gällande frågorna på sociala media. Trevligt lyssnande! Michael & Oliver Ps. Som ni vet är avsnitten av "Alphov & Lopez svarar" är korta och kärnfulla, med en maximal längd på 15 minuter och max tre frågor per avsnitt. Detta gör avsnitten perfekta att lyssna på under en kaffepaus eller på väg till jobbet! ———————————————————————————————————————————————————————————————————— Podcasten drivs av sälj- och marknadsexperten Oliver Lopez samt ledarskap- och effektivitetsexperten Michael Alphov. Oliver driver till vardags Structsales AB och Michael driver Effektiva Metoder AB. Kolla gärna in www.alphovlopez.se,  www.structsales.se,  www.michaelalphov.se samt www.updates.nu

Alphov & Lopez svarar ger alla er som lyssnar möjligheten att vara en del av showen genom att skicka in era brännande frågor inom ledarskap, produktivitet, försäljning, teamutveckling och marknadsfrågor.   Veckans avsnitt innehåller två frågor där den ena handlar om försäljning och hur man ska tänka gällande att prata om sina produkter och tjänster i ett ett säljmöte. Andra frågan handlar om hur man hanterar ett projektteam som tappar två nyckelpersoner som inte får ersättas och deadlinen för samma projekt ändras inte. Hur hanterar man detta som chef?   Femton fullmatade minuter utlovas och kommentera gärna med dina tankar gällande frågorna på sociala media. Trevligt lyssnande! Michael & Oliver Ps. Som ni vet är avsnitten av "Alphov & Lopez svarar" är korta och kärnfulla, med en maximal längd på 15 minuter och max tre frågor per avsnitt. Detta gör avsnitten perfekta att lyssna på under en kaffepaus eller på väg till jobbet! ———————————————————————————————————————————————————————————————————— Podcasten drivs av sälj- och marknadsexperten Oliver Lopez samt ledarskap- och effektivitetsexperten Michael Alphov. Oliver driver till vardags Structsales AB och Michael driver Effektiva Metoder AB. Kolla gärna in www.alphovlopez.se,  www.structsales.se,  www.michaelalphov.se samt www.updates.nu

Extra anspråkslöst Extra-Extra idag! Femton minuter Calle Schulman. Varken mer eller mindre. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Följ med till Bokmässan i Göteborg. I Bokradion möter ni några av författarna på mässan: Vigdis Hjorth, Caroline och Leif Grimwalker och Tom Malmquist. Programledare är Johar Bendjelloul. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I programmet samtalar vi med den norska litterära stjärnan Vigdis Hjorth som fick sitt genombrott i Sverige med romanen ”Arv och miljö”. Nu kommer hon med sin sjunde roman på svenska ”Femton år ”, en berättelse om familjehemligheter, uppväxt och uppvaknade. – Jag är väldigt intresserad av ögonblicket då ett barn inser vilka föräldrarna verkligen är, och att de kanske bär på hemligheter som barnet upptäcker. Jag är nyfiken på just det ögonblicket när barnet får en ny blick på föräldrarna, säger Vigdis Hjorth i Bokradion. Spökskrivande har varit ett hett samtalsämne på Bokmässan. En artikel i nättidningen Kvartal hävdades, genom en AI-analys, att Camilla Läckberg inte själv skrivit två av sina romaner, vilket hon själv sagt inte stämmer. Vi pratar med två väldigt erfarna spökskrivare, Caroline och Leif Grimwalker. I Bokradion möter vi även poeten och författaren Tom Malmquist som har skrivit boken ”Istid”, om spelskandalen och pappan Thomas Malmquist, legendarisk sportchef på Expressen. Tom Malmquist är känd för sitt självbiografiska skrivande, bland annat genom debutromanen ”I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv”, som kom 2015, om livskamraten Karins död och dottern Livias födelse.Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seProgramledare: Johar BendjelloulRedaktion: Maria Askerfjord Sundeby och Andreas Magnell (producent)

En lågmäld roman om att vara 15 år och börja bryta sig loss från familjeväven, bli sin egen. Huvudpersonen Paula hittar ett gäng brev som mamman skriver till mormodern, där hon ljuger om hur familjen har det. Nu finns lögnen där, som en del av familjen. Men Paula står på tröskeln till att bli vuxen och vill inte ljuga om sitt liv. Vigdis Hjorth i samtal med Sven Milltoft, psykoanalytiker och kontraktsprost för Östermalms kontrakt, Stockholm. Medarrangör: Natur & Kultur.

En av svensk fotbolls bästa anfallare tvingas lägga skorna på hyllan och vi pratar med mannen som tränade Marcus Berg som ung. På ämnet listar Jesper sina fem bästa svenska anfallare. Vi tar pulsen på GAIS lagkapten inför derbyt mot ÖIS och slutspurten av Superettan. Igår publicerades en rapport på Polisens hemsida om idrottskorruption och vi har med oss AIK:svärdegrund och hållbarhetsansvarige, Max Bergander. Dessutom väljer panelen vilken som ska bli svensk fotbolls nästa målning tillsammans med redigeringsgeniet Eijlert Björkman.

En av svensk fotbolls bästa anfallare tvingas lägga skorna på hyllan och vi pratar med mannen som tränade Marcus Berg som ung. På ämnet listar Jesper sina fem bästa svenska anfallare. Vi tar pulsen på GAIS lagkapten inför derbyt mot ÖIS och slutspurten av Superettan. Igår publicerades en rapport på Polisens hemsida om idrottskorruption och vi har med oss AIK:svärdegrund och hållbarhetsansvarige, Max Bergander.

Den åtrå Marcel Proust kände inför andra män fick bara träda fram i förklädd form i hans verk. Emi-Simone Zawall funderar över litteratur och verklighet i ljuset av Prousts opublicerade noveller. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången den 20 januari 2021. En kväll i maj 1921 är André Gide på besök hemma hos Marcel Proust. De sitter i salongen. På väggen hänger det berömda porträttet av Proust i halvfigur med det nästan självlysande unga ansiktet och den vita kamelian i knapphålet. Rummet är kvävande varmt, ändå fryser Proust. De börjar prata om homosexualitet. Gide säger att han sedan en tid tillbaka skriver på en självbiografi. Där ska han skriva sanningen om sig själv. Ni kan säga allt, säger Proust till honom, på villkor att aldrig säga Jag. Det passar inte mig, tänker Gide. Några kvällar senare är Gide tillbaka hos Proust. Återigen pratar de om homosexualitet. Proust förebrår sig att han överfört allt han själv erfarit av lockelse och attraktion till de unga flickorna i sitt romanverk. Han som aldrig älskat med någon kvinna. För de homosexuella männen har bara det groteska och motbjudande återstått. Varför? undrar Gide. Åtrå och skönhet har mycket lite med varandra att göra, svarar Proust. Ungdomen var det som lättast lät sig överföras. Samma år läser Gide ett utdrag ur ”Sodom och Gomorra”, den fjärde delen i Prousts romanverk ”På spaning efter den tid som flytt”. I dagboken antecknar han: ”Eftersom jag vet vad han tänker, vad han är, blir det svårt för mig att på dessa sidor se annat än förställning, en vilja att skydda sig själv, ett kamouflage av det intelligentaste slag eftersom ingen kommer att vilja eller kunna fördöma honom. Detta brott mot sanningen kommer till och med att tillfredsställa alla.” Gide var inte ensam om att betrakta Prousts verk som något av ett falskspel. Det skvallrades tidigt och på flera håll om Prousts erotiska liv och att man om vissa av hans romanfigurer borde säga ”han” istället för ”hon”. Femton år efter Prousts död publicerades en avslöjande artikel om hans kärleksrelation med chauffören och sekreteraren Alfred Agostinelli och ytterligare tolv år senare gick översättaren och författaren Justin O'Brian till botten med spekulationerna genom att leda i bevis att Agostinelli och romanfiguren Albertine, huvudpersonens stora kärlek i ”På spaning”, var en och samma person. Albertine var alltså inget annat än en överföring, en transponering av Agostinelli – Prousts stora kärlek i verkliga livet, en kärlek han på detta sätt undvek att stå till svars för. Den så kallade ”transponeringsteorin” var född. Sedan dess har denna teori blivit en stadig, nästan mytisk del av den tolkningsapparat som omgärdar ”På spaning”. I gaylitteraturen omtalas den som ”Albertinestrategin” och Albertine som den västerländska 1900-talslitteraturens kanske mest berömda könsväxling. ”Transponeringsteorin må vara en taktlös, påflugen och nedslående hermeneutisk mekanism: i Prousts fall är den också oemotståndlig”, skriver den kanadensiska poeten Ann Carson i ”Albertineutredningen” (övers. Mara Lee, Faethon, 2020) – en underhållande gestaltning av teorin i 59 punkter och en rad appendix. Föreställningen om Proust som en författare som döljer sanningar för sina läsare vill inte ge sig. Det blev uppenbart när man häromåret hittade nio tidigare helt okända prosastycken, skrivna av Proust. Den sensationella upptäckten gjordes i den nyligen framlidne litteraturvetaren Bernard de Fallois privata arkiv där de legat sedan 40- eller 50-talet. Proust själv verkar aldrig ha nämnt dem för någon, men stilen och motiven antyder att de skrevs under samma period på 1890-talet som de noveller han publicerade i olika tidningar och senare samlade till sin debutbok ”Nöjen och dagar” (1896). De verkar ha utgjort en sorts känslomässigt spill, en hemlig litterär dagbok där Proust ”skrev av sig” i brottningen med sin egen sexualitet, menar Luc Fraisse, som är den som studerat och redigerat dem i samlingen ”Den mystiske brevvännen och andra opublicerade noveller” (Le mystérieux correspondant et autres novelles inédites”, 2019). I det oavslutade prosastycket ”En kaptens minne” (Souvenir d'un capitaine) fantiserar till exempel en kapten om ett möte med en ung attraktiv brigadgeneral. I ett annat prosastycke stiger en djupt frustrerad hjältefigur ner till underjorden för att rådfråga andarna där om sin homosexualitet. Och i titelnovellen ”Den mystiske brevvännen” går den unga Christiane långsamt under av åtrå till sin ovetande väninna Françoise. När Françoise förstår vad som står på spel funderar hon på om hon ska älska med Christiane av ren barmhärtighet för att rädda hennes liv. Hon rådfrågar en läkare som behandlar Christianes oskuld som en dödlig sjukdom hon måste ”botas” ifrån, och en präst som tvärtom menar att Christiane måste dö för att rädda sin själ från den synd som ansätter henne. Just så konfliktfyllt verkar den unge Proust själv ha betraktat den fysiska kärleken: som en fråga om att förlora antingen sitt liv eller sin själ. Men inget av de nyupptäckta prosastyckena fick alltså vara med i ”Nöjen och dagar”, trots att också debutbokens noveller kretsar kring samma tragiska och skuldtyngda kärleksuppfattning – om än i heterosexuella relationer. Den oftast återkommande figuren i novellerna är dessutom inte en ung man, utan en viljelös ung kvinna som faller offer för sin lidelsefulla längtan. I novellen ”En flickas bekännelser”, som brukar betraktas som ett självporträtt, leder huvudpersonens sexuella aptit på män till att hennes mor, när hon av en slump får se sin dotters ansikte flamma av begär, drabbas av slag och faller från en balkong. Proust som flicka alltså? Man kan bara föreställa sig hur svårt det måste ha varit att fritt och utan hämningar tala och skriva om homosexualitet för mer än hundra år sedan och att Proust av flera skäl drog sig för att komprometteras i offentligheten. Att läsa Proust med det i bakhuvudet lyser upp sidor av hans verk som annars kan förbli osynliga. Men måste man dra slutsatsen att det han sökte i sitt skapande var att skydda sin person till varje pris? Det är värt att fundera över vilka sanningar vi egentligen avkräver litteraturen. Det finns förstås tolkningar som kan ha sitt biografiska intresse. Men en författares vilja att skriva om sina egna erfarenheter utan trohet mot en verklig förebild eller en objektivt fastställbar verklighet kan inte utgöra något ”sanningsbrott” i Gides mening eftersom ett litterärt verk, också ett självbiografiskt sådant, bärs av sin egen sanning och är troget bara mot den. Denna sanning, verkets enda sanning, den värld som författaren sätter i rörelse genom att skriva, kan alltså inte mätas mot något annat än sig själv. Det är väl dags därför att omvärdera den där transponeringsteorin och hela idén om att skrivandet för Proust utgjorde ett slags biografiskt kamouflage. Proust behövde uppenbarligen könsväxlingen som metod för att röra sig friare i sin egen lust och tydligare teckna kärlekens och svartsjukans olika temperaturer och förlopp. Prosastyckena i ”Den mystiske brevvännen” är av samma skäl varken ärligare eller uppriktigare än någon av novellerna i ”Nöjen och dagar”. De passade säkert inte in av flera skäl, den homosexuella värld de porträtterar kan ha varit ett av dem. Men snarare än hemligheter måste man betrakta dem för vad de var: stoff, skrivövningar. Ibland är en Albertine faktiskt bara en Albertine. Emi-Simone Zawall, litteraturkritiker, översättare och ordförande i svenska Marcel Proust-sällskapet Litteratur Les plaisirs et les jours av Marcel Proust, Calmann-Lévy, 1896. Noveller av Marcel Proust, övers. Karin Bong, Tiden, 1950.Journal, 1 (1887-1925) av André Gide, Gallimard, 1997. Proust's lesbianism av Elisabeth Ladenson, Cornell University Press, 1999. Le mystérieux correspondent et autres nouvelles inédites, red. Luc Fraisse, Editions de Fallois, 2019 Albertineutredningen av Ann Carson, övers. Mara Lee, Faethon, 2020. Artiklar "Albertine the ambiguous: notes on Proust's transposition of the sexes" av Justin O'Brian, Publications of the modern language association of America, Vol. LXIV, nr 5, 1949 "Marcel Proust och André Gide: paralleller, kontroverser och ställningstaganden i kritiken omkring 1930" av Sigbrit Swahn, Moderna museets Proustsymposium, 6 december 2013 (opubl.)

Finns det inget ände på hans bitterhet? Latinisten Martina Björk reflekterar över den förvisade skalden Ovidius och hans ständiga längtan tillbaka till Rom. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2019. ”Jag skriver samma sak så ofta att ingen vill lyssna”. Det är en poet i landsflykt som med dessa ord sammanfattar sina sista två diktverk, Tristia och Brev från Pontos.Publius Ovidius Naso, skalden som blev stjärna i Rom med sina eleganta erotiska elegier, tvingades tillbringa sina sista år i Tomis vid Svarta havets västra kust, dessa ”tröstlösa trakter”, som han själv kallar dem. Temat i hans exilpoesi är det lidande som han åsamkats genom kejsar Augustus beslut att utvisa honom från Rom. Orsaken till landsförvisningen är oklar, men om vi får tro Ovidius själv var det en dikt och ett misstag, carmen et error, som blev hans fall. Att dikten var den sedeslösa Ars Amatoria, Konsten att älska, får vi veta i ett långt brev i Tristia, adresserat till just kejsaren. Misstaget, skriver poeten, var att han råkade se något som inte var avsett för hans ögon. Vad kan vi bara spekulera kring.Det är inte bara Augustus som får livstecken från Pontos. Varje poem i de båda samlingarna är formulerade som brev och riktas till vänner och bekanta hemma i den eviga staden. För dit längtar diktaren ständigt. Om och om igen klagar han över sitt öde, om olyckan att behöva fortleva sitt liv vid världens ände, i en kall och ogästvänlig trakt bland obildade människor. Kvalen tycks honom oräkneliga; de är fler änantalet stjärnor i rymden,fler än de torra små korn som ryms i virvlande sandsom det står i Ingvar Björkesons översättning.”Tar den då aldrig slut, din klagolåt?” undrar en vän. Inte bara författarens egen samtid fann hans exilpoesi tjatig och kverulantisk. Varför trötta ut läsaren med ständiga jeremiader? Författaren svarar att lidande är det enda som hans liv består av. Han måste skriva för att skriva av sig. Det är en terapi. Det är endast till detta som hans musa inspirerar honom, och om det påverkar kvaliteten till det sämre, må det vara hänt.I "Tristia" och "Brev från Pontos" möter vi en på samma gång självupptagen som självkritisk diktare som är medveten om att hans upprepade jämranden skämmer hans dikter. Eller kanske rättare sagt: att andra anser att de gör det. Frågan är hur allvarligt vi skall uppfatta Ovidius självkritik. Repetitivt klagande är nämligen inget nytt fenomen i hans diktning.I samlingen Heroides, som även den består av brevdikter, låter Ovidius avsändarna vara missnöjda mytologiska kvinnor som skriver till sina män. Den trogna och flitiga Penelope vädjar till maken Odysseus om att han skall ta sitt ansvar och komma hem. Drottning Dido förmanar sin älskare Aeneas att inte lämna henne och Karthago. Prinsessan Ariadne, som med sitt nystan räddat Theseus ur labyrinten mot löfte om att få gifta sig med honom, uttrycker sin förtvivlan när han dumpar henne på en öde ö. Sammanlagt möter läsaren femton kvinnor som alla beklagar sin olyckliga situation, på ett eller annat sätt orsakad av den älskades försummelse. Kvinnornas försök att påverka mottagarna är lönlösa. De får aldrig några svar. Femton tröttsamma klagosånger på samma tema, har man sagt. Oavsett om de återkommande lamentationerna gör dikterna dåliga eller ej är de ett medvetet val från författarens sida, ett stildrag som han har bestämt sig för att behålla.För det finns en röd tråd i Ovidius författarskap som handlar om att inte få gehör. I ungdomsverket Amores förekommer ett vanligt motiv för antik erotisk diktning, det som man med ett grekiskt ord kallar paraklausithyron, ”att klaga bredvid en dörr”, när den utestängde älskaren, på latin exclusus amator, bankar på den nyckfulla flickvännens dörr, bönfaller och förnedrar sig men tvingas gå därifrån med oförrättat ärende.I Ovidius stora epos Metamorfoser har temat fått en mer allvarlig innebörd. Påfallande ofta ignoreras den som har något på hjärtat. Han eller hon når inte fram. När Apollo vill förklara sin kärlek till Daphne vägrar hon tala med honom och flyr, som för sitt liv. Nymfen Echo lyckas inte få uppmärksamhet av den vackre men självupptagne Narcissus. Hon är dömd av gudinnan Juno att inte kunna ta initiativ till ett samtal och kan bara upprepa vad som redan har sagts. Inte sällan straffas figurerna av maktfullkomliga och oberäkneliga gudar och mister sin ursprungliga skepnad. De förvandlas.Så är det också med den förvisade diktaren vid Svarta havets kust. Han har straffats av Jupiters blixt, den kejserliga gudamakten, och han har förvandlats. Non sum ego qui fueram – ”Jag är ej mer den jag var”. Men till skillnad från figurerna i Metamorfoser unnas han inte utvägen att uppgå i en annan existens, som ett djur eller en växt. Han avundas Niobe som han har skildrat, hon som såg sina fjorton barn skoningslöst dödas av gudar och sedan transformerades till ett stenblock. Den som har blivit till sten kan inte längre känna något. Han, däremot, tvingas att genomlida sina dagar i främmande land med, som han skriver, ”en bitterhet som bara tilltar”.I Konsten att älska är diktjagets säkraste tips för att fånga en flicka att vara ihärdig, att inte ge upp: om man får nej av tusen, så får man ja av en. Det gäller att tjata och vända sig inte bara till en, utan till många, vilket Ovidius gör i sina klagosånger från Svarta Havet. Det bevingade uttrycket Gutta cavat lapidem,”En sten holkas ut av droppar”, hittar vi i just Brev från Pontos. ”Med ett och samma rop tigger jag många om hjälp”, skriver han och sammanfattar sin exilpoesi. Och samtidigt tvingas han inse att metoden kan ge motsatt effekt: ”Jag skriver samma sak så ofta att ingen vill lyssna”.Det finns en liknande kommentar i Konsten att älska som rör den hemlängtande krigaren Odysseus. Under sina åtta år på Kalypsos ö berättade hjälten ofta samma sak, fast på olika sätt, skriver Ovidius. Det framstår nästan som ett förebud till dikterna i Tristia och Brev från Pontos. I dem är Odysseus nämligen den mytologiska figur som diktjaget oftast identifierar sig med. Gång på gång jämför han sig med den homeriske hjälten och dennes otaliga mödor på havet. Men Odysseus hade det bättre, menar diktaren: han hade trots allt en gudinna på sin sida, han hade kamrater med sig på färden, han fick komma tillbaka till sitt älskade Ithaka som segrare och återförenas med sin familj.Den nåden förunnades inte Roms populäre poet. Ihärdigheten gav ingen utdelning. Kejsaren var hårdare än sten och bevekades inte av diktarens många böner.Så slutade Ovidius sina dagar i landsflykt, lik en Odysseus som aldrig kom hem, och slöt sin poetiska cirkel med det självuppfyllande temat: ständig klagan och bön – utan något svar.Martina Björk/latinist och skribentLitteraturPublius Ovidius Naso: Tristia och Brev från Pontos. Översättning Ingvar Björkeson. Natur & kultur, 2019.

Vill du hjälpa PT-Podden? Ge oss en review där du lyssnar på avsnitt eller rekommendera PT-Podden till en kompis.  Vi vet alla att det finns särskilda saker man bör göra när man arbetar som en Personlig Tränare. Typ att inte ha för många kunder på rad och alltid ta betalt när en kund avbokar sent. Men har en av Sveriges mest rutinerade PTs faktiskt varit duktig och gjort “som man ska”? I dagens avsnitt pratar vi med Erik Lavesson och vi kommer att fråga om alla klyschiga saker som finns så att du kan få en bättre idé av hur verkligheten ser ut som Personlig Tränare.

Berätta om dina "fifteen minutes of fame". Vi lever i en värld med stort fokus på kändisar: artister, idrottare, skådespelare, influencers och så vidare. Nu vill vi höra om när du var i rampljuset. Det spelar ingen roll om det rör sig om en längre tid eller bara för en kort stund.Gjorde du en bejublad roll i skolpjäsen, var med i ett youtubeklipp som blev viralt? Eller vann du storvinsten och fick uppmärksamhet så det räckte och blev över? Eller blev du uppdragen på scen av typ Bruce Springsteen och hamnade i kvällstidningarna?I Karlavagnen fredag vill vi höra dig berätta om din stund i rampljuset.Ring 020 22 10 30Programmet startar lite senare än vanligt, klockan 22:12. Telefonslussen öppnar 21:00. Du kan också skicka e-post till karlavagnen@sverigesradio.se och dela med dig. Välkommen in i Sveriges största samtalsrum!Ansvarig utgivare: Olof Ekerlid.

Med anledning av Sebastian Zettergrens fina gästkrönika på Sv Fans förra veckan så gästar han oss denna vecka i Geflepodden. Vi pratar om hur klubben och supportrar kan locka publik till Gavlevallen och kommer in på hur sponsorintäkter kan öka om klubben tar steget upp i Superettan. Vi pratar också om 3-3 krysset i Stockholm mot Hammarby TFF. Vi är imponerande över motståndarlaget, besvikna över första halvlek, desto nöjdare med våra spelare som kom in och så delar vi traditionsenligt ut matchens tre stjärnor. Vi resonerar kring matchen mot Örebro Syrianska i helgen - visst känns det som att det är den svåraste nöten att knäcka? Avslutningsvis så snackar vi om kontraktssituationen med vår huvudtränare Mikael Bengtsson. Vad tyder uttalandet i veckan på? God lyssning!

Med anledning av Sebastian Zettergrens fina gästkrönika på Sv Fans förra veckan så gästar han oss denna vecka i Geflepodden. Vi pratar om hur klubben och supportrar kan locka publik till Gavlevallen och kommer in på hur sponsorintäkter kan öka om klubben tar steget upp i Superettan. Vi pratar också om 3-3 krysset i Stockholm mot Hammarby TFF. Vi är imponerande över motståndarlaget, besvikna över första halvlek, desto nöjdare med våra spelare som kom in och så delar vi traditionsenligt ut matchens tre stjärnor. Vi resonerar kring matchen mot Örebro Syrianska i helgen - visst känns det som att det är den svåraste nöten att knäcka? Avslutningsvis så snackar vi om kontraktssituationen med vår huvudtränare Mikael Bengtsson. Vad tyder uttalandet i veckan på? God lyssning!

Fredag! Vårt rep av kaffe är tillbaka och bjuder oss på ett knippe otroliga historier. Det blir sydländsk charm, det blir action, det blir hämnd, det blir kolonialism och det blir stroganoff i boll. Har du ett skvaller som fler borde få höra? Maila det till kafferepetpod@gmail.com
 Missa inte vår månatliga systerpodd Cigarrummet. Bli prenumerant på www.underproduktion.se/cigarrummet 7:12 - Don Johan från syd 12:31 - En svensk tiger 16:42 - Finnen och huggormen 23:50 - Femton minuter en kvart 31:13 - Korv stroganoff-tombola 38:22 - Tågtokig 46:21 - Olle Svalander 51:45 - Lisa och allmogen 54:34 - Rut och kärleken

Femton sommarjobbare från Rinkeby-Kista lyfter fram olika kulturrelaterade ämnen. Feriearbetarna berättar om kulturkrockar som de själva upplevt, bl.a den mellan svensk kultur och den de själva växt upp med i hemmet. Avsnittet består av ett samtal om ”cancel culture”, två personliga berättelser, enkäter med boende i närområdet, samt en krönika som lyfter fram skillnaderna mellan svensk och somalisk kultur. Under avsnittets gång lärde sig feriejobbarna om hur olika kulturer samspelar och allt kultur faktiskt kan innebära. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den åtrå Marcel Proust kände inför andra män fick bara träda fram i förklädd form i hans verk. Emi-Simone Zawall funderar över litteratur och verklighet i ljuset av Prousts opublicerade noveller. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången den 20 januari 2021. En kväll i maj 1921 är André Gide på besök hemma hos Marcel Proust. De sitter i salongen. På väggen hänger det berömda porträttet av Proust i halvfigur med det nästan självlysande unga ansiktet och den vita kamelian i knapphålet. Rummet är kvävande varmt, ändå fryser Proust. De börjar prata om homosexualitet. Gide säger att han sedan en tid tillbaka skriver på en självbiografi. Där ska han skriva sanningen om sig själv. Ni kan säga allt, säger Proust till honom, på villkor att aldrig säga Jag. Det passar inte mig, tänker Gide. Några kvällar senare är Gide tillbaka hos Proust. Återigen pratar de om homosexualitet. Proust förebrår sig att han överfört allt han själv erfarit av lockelse och attraktion till de unga flickorna i sitt romanverk. Han som aldrig älskat med någon kvinna. För de homosexuella männen har bara det groteska och motbjudande återstått. Varför? undrar Gide. Åtrå och skönhet har mycket lite med varandra att göra, svarar Proust. Ungdomen var det som lättast lät sig överföras. Samma år läser Gide ett utdrag ur Sodom och Gomorra, den fjärde delen i Prousts romanverk På spaning efter den tid som flytt. I dagboken antecknar han: Eftersom jag vet vad han tänker, vad han är, blir det svårt för mig att på dessa sidor se annat än förställning, en vilja att skydda sig själv, ett kamouflage av det intelligentaste slag eftersom ingen kommer att vilja eller kunna fördöma honom. Detta brott mot sanningen kommer till och med att tillfredsställa alla. Gide var inte ensam om att betrakta Prousts verk som något av ett falskspel. Det skvallrades tidigt och på flera håll om Prousts erotiska liv och att man om vissa av hans romanfigurer borde säga han istället för hon. Femton år efter Prousts död publicerades en avslöjande artikel om hans kärleksrelation med chauffören och sekreteraren Alfred Agostinelli och ytterligare tolv år senare gick översättaren och författaren Justin OBrian till botten med spekulationerna genom att leda i bevis att Agostinelli och romanfiguren Albertine, huvudpersonens stora kärlek i På spaning, var en och samma person. Albertine var alltså inget annat än en överföring, en transponering av Agostinelli Prousts stora kärlek i verkliga livet, en kärlek han på detta sätt undvek att stå till svars för. Den så kallade transponeringsteorin var född. Sedan dess har denna teori blivit en stadig, nästan mytisk del av den tolkningsapparat som omgärdar På spaning. I gaylitteraturen omtalas den som Albertinestrategin och Albertine som den västerländska 1900-talslitteraturens kanske mest berömda könsväxling. Transponeringsteorin må vara en taktlös, påflugen och nedslående hermeneutisk mekanism: i Prousts fall är den också oemotståndlig, skriver den kanadensiska poeten Ann Carson i Albertineutredningen (övers. Mara Lee, Faethon, 2020) en underhållande gestaltning av teorin i 59 punkter och en rad appendix. Föreställningen om Proust som en författare som döljer sanningar för sina läsare vill inte ge sig. Det blev uppenbart när man häromåret hittade nio tidigare helt okända prosastycken, skrivna av Proust. Den sensationella upptäckten gjordes i den nyligen framlidne litteraturvetaren Bernard de Fallois privata arkiv där de legat sedan 40- eller 50-talet. Proust själv verkar aldrig ha nämnt dem för någon, men stilen och motiven antyder att de skrevs under samma period på 1890-talet som de noveller han publicerade i olika tidningar och senare samlade till sin debutbok Nöjen och dagar (1896). De verkar ha utgjort en sorts känslomässigt spill, en hemlig litterär dagbok där Proust skrev av sig i brottningen med sin egen sexualitet, menar Luc Fraisse, som är den som studerat och redigerat dem i samlingen Den mystiske brevvännen och andra opublicerade noveller (Le mystérieux correspondant et autres novelles inédites, 2019). I det oavslutade prosastycket En kaptens minne (Souvenir dun capitaine) fantiserar till exempel en kapten om ett möte med en ung attraktiv brigadgeneral. I ett annat prosastycke stiger en djupt frustrerad hjältefigur ner till underjorden för att rådfråga andarna där om sin homosexualitet. Och i titelnovellen Den mystiske brevvännen går den unga Christiane långsamt under av åtrå till sin ovetande väninna Françoise. När Françoise förstår vad som står på spel funderar hon på om hon ska älska med Christiane av ren barmhärtighet för att rädda hennes liv. Hon rådfrågar en läkare som behandlar Christianes oskuld som en dödlig sjukdom hon måste botas ifrån, och en präst som tvärtom menar att Christiane måste dö för att rädda sin själ från den synd som ansätter henne. Just så konfliktfyllt verkar den unge Proust själv ha betraktat den fysiska kärleken: som en fråga om att förlora antingen sitt liv eller sin själ. Men inget av de nyupptäckta prosastyckena fick alltså vara med i Nöjen och dagar, trots att också debutbokens noveller kretsar kring samma tragiska och skuldtyngda kärleksuppfattning om än i heterosexuella relationer. Den oftast återkommande figuren i novellerna är dessutom inte en ung man, utan en viljelös ung kvinna som faller offer för sin lidelsefulla längtan. I novellen En flickas bekännelser, som brukar betraktas som ett självporträtt, leder huvudpersonens sexuella aptit på män till att hennes mor, när hon av en slump får se sin dotters ansikte flamma av begär, drabbas av slag och faller från en balkong. Proust som flicka alltså? Man kan bara föreställa sig hur svårt det måste ha varit att fritt och utan hämningar tala och skriva om homosexualitet för mer än hundra år sedan och att Proust av flera skäl drog sig för att komprometteras i offentligheten. Att läsa Proust med det i bakhuvudet lyser upp sidor av hans verk som annars kan förbli osynliga. Men måste man dra slutsatsen att det han sökte i sitt skapande var att skydda sin person till varje pris? Det är värt att fundera över vilka sanningar vi egentligen avkräver litteraturen. Det finns förstås tolkningar som kan ha sitt biografiska intresse. Men en författares vilja att skriva om sina egna erfarenheter utan trohet mot en verklig förebild eller en objektivt fastställbar verklighet kan inte utgöra något sanningsbrott i Gides mening eftersom ett litterärt verk, också ett självbiografiskt sådant, bärs av sin egen sanning och är troget bara mot den. Denna sanning, verkets enda sanning, den värld som författaren sätter i rörelse genom att skriva, kan alltså inte mätas mot något annat än sig själv. Det är väl dags därför att omvärdera den där transponeringsteorin och hela idén om att skrivandet för Proust utgjorde ett slags biografiskt kamouflage. Proust behövde uppenbarligen könsväxlingen som metod för att röra sig friare i sin egen lust och tydligare teckna kärlekens och svartsjukans olika temperaturer och förlopp. Prosastyckena i Den mystiske brevvännen är av samma skäl varken ärligare eller uppriktigare än någon av novellerna i Nöjen och dagar. De passade säkert inte in av flera skäl, den homosexuella värld de porträtterar kan ha varit ett av dem. Men snarare än hemligheter måste man betrakta dem för vad de var: stoff, skrivövningar. Ibland är en Albertine faktiskt bara en Albertine. Emi-Simone Zawall, litteraturkritiker, översättare och ordförande i svenska Marcel Proust-sällskapet Litteratur Les plaisirs et les jours av Marcel Proust, Calmann-Lévy, 1896. Noveller av Marcel Proust, övers. Karin Bong, Tiden, 1950. Journal, 1 (1887-1925) av André Gide, Gallimard, 1997. Proust's lesbianism av Elisabeth Ladenson, Cornell University Press, 1999. Le mystérieux correspondent et autres nouvelles inédites, red. Luc Fraisse, Editions de Fallois, 2019 Albertineutredningen av Ann Carson, övers. Mara Lee, Faethon, 2020. Artiklar "Albertine the ambiguous: notes on Proust's transposition of the sexes" av Justin O'Brian, Publications of the modern language association of America, Vol. LXIV, nr 5, 1949 "Marcel Proust och André Gide: paralleller, kontroverser och ställningstaganden i kritiken omkring 1930" av Sigbrit Swahn, Moderna museets Proustsymposium, 6 december 2013 (opubl.)

Fanns det ändå någon form av användningsområde för vad man lärde sig när man var liten? Vi börjar i detta avsnitt ana att det faktiskt kan vara så. I övrigt diskuteras mörka versioner av älskade disneyfilmer såsom Upp!, Hitta Nemo och andra s.k. bangers. Lyssna njut tack tack tack!

I sin första dokumentärfilm; Väninnor – berättelser från garderoben som gjordes tillsammans med Nina Bergström 1996 porträtterade Sander C. Neant Falk lesbiska i åldrarna 60 till 85 år. Filmen blev den första lesbiska dokumentären som gick upp på svenska biografer. I nästa dokumentär satte Sander videokameror i händerna på queera tonåringar som filmade sina liv. Det blev guldbaggebelönade Du ska nog se att det går över. En pärla till film, som numera går att se via bibliotekens streamingsajt Cineasterna. Ytterligare några år senare gjorde Neant Falk den meditativa konstfilmen Your Mind is Bigger than All the Supermarkets in the World, efter att ha studerat på Konstfack. I det här avsnittet av SAQMI Play möter vi Sander C. Neant Falk, dokumentärfilmare, klippare, konstnär och pedagog verksam sedan 90-talet efter utbildning på filmskolan ESRA i Paris och dokumentärfilm på Biskops Arnö Nordens Folkhögskola i ett samtal med Malin Holgersson och Anna Linder. Avsnittet har fått stöd av Göteborgs Stads kulturnämnd - Projektstöd Pronto Biografi: Sander C. Neant Falk är dokumentärfilmare, klippare, konstnär och pedagog verksam sedan 90-talet efter utbildning på filmskolan ESRA i Paris, dokumentärfilm på Nordens Biskops Arnö och Konstfack. Neant Falk har regisserat, producerat och till stor del fotat och klippt sina tre långa dokumentärer som visats på biograf, SVT och vunnit flera priser på internationella filmfestivaler. Filmen Du ska nog se att det går över belönades med en Guldbagge för bästa dokumentär och fick hedersomnämnande av internationella filmkritikerförbundet FIPRESCI. Filmen Väninnor – berättelser från garderoben hyllades av kritiker och var den första lesbiska dokumentärfilmen som gick upp på svenska biografer. Båda filmerna ingår i Svenska Filminstitutets satsning på viktig svensk film som digitaliseras under 2021. 2005-08 studerade Neant Falk som filmare på Konstfack för att utforska ett mer experimentellt förhållningssätt till film, foto, video och klippning. Resultatet blev konstfilmen Your Mind is Bigger than All the Supermarkets in the World som fick fina recensioner och visades i fullsatta salonger på Folkets Bio. Sedan 2017 varvar Neant Falk egna konst och kortfilmsprojekt med arbete som terapeut med fokus på skapande processer och arbete som värd och konstpedagog på Konsthall C i Stockholm. Filmografi: 1996 – Väninnor - berättelser från garderoben - dokumentärfilm, 2003 - Du ska nog se att det går över, dokumentärfilm, 2010 - Your Mind is Bigger than All the Supermarkets in the World, dokumentärfilm, 2011 - Nine Speeches on Violence by Three Wise Men, konstfilm, The Cleansing Ceremony med Nya Konstnärsklubben, 2018- Om filmerna: Väninnor - berättelser från garderoben, 1996, 53 min De är fem kvinnor i åldrarna 60 till 85 år och de är lesbiska. De har levt med rädslan att vara annorlunda och med risken att förskjutas av vänner, släktingar och arbetskamrater.I åratal har de smugit med sina känslor; dubbelliv har varit deras vardag. Någon av dem har aldrig tidigare talat om sin homosexualitet ens med sina närmaste. Med stark närvaro och sprängkraft berättar de fem kvinnorna om sina liv och om sin förbjudna kärlek. Tidstypisk musik, pressklipp, arkivbilder och privata fotografier illustrerar deras berättelser i denna varmt innerliga dokumentärfilm. Väninnor hyllades av kritikerkåren när den fick sin premiär under mitten av 90-talet, men har sedan dess varit otillgänglig för publiken. Nu har filmen äntligen digitaliserats och får lov att återta den framskjutna plats i queerhistorien den så väl förtjänar. Regissör: Sander C. Neant Falk & Nina Bergström Medverkande: Abbe Österberg, Boel Matthis, Ellen Lindström, Frieda Lööv och Kerstin Hammarsten Filmfotografer: Lisa Hagstrand och Maria Hammar Turos Producent: Anna G Magnúsdottír Biografpremiär: Zita, Folkets Bio i Stockholm, 25 oktober 1996. Land: Sverige, barntillåten. Språk: Svenska. Längd: 53 min Festivaler i urval: 1997: 13 Festival Internacional de Cine de mar del Plata, Argentina, Verzaubert Film Festival, Germany, Vancouver International Film Festival, Canada, Images et Nations – Montreal Lesbian & Gay Film Festival, Canada, 21 st san Francisco International L&G Film Festival, USA, OUTFEST- Los Angeles Gay & Lesbian Film Festival, USA, Seattle International Film Festival USA, New York Lesbian & Gay Film Festival, USA, Boston Lesbian & Gay Film Festival, USA, Skeive Filmer – Oslo Lesbian & Gay Film Festval, Norway, Gothenburg Film Festival, Sweden. Awards: OUTstanding Documentary Feature Award 1997 Award from the Grand Jury of OUTFEST Los Angeles Gay & Lesbian Film Film Festival, The RFSU Award 1997 RFSU; the National Swedish Organisation for Health and Sexual Education, Tupilak Culture Award 1997, Tupilak; the Association for Scandinavian Homosexual Culture, The Pink Room Prize 1997 Award given by the Swedish National Lesbian & Gay Association The Homosexual Rose of 1996, Award from Gothenburg Lesbian & Gay Association. Du ska nog se att det går över, 2003, 74 min Det var när My blev kär i Scully i Arkiv X som hon förstod att hon gillade tjejer. Ingen annan fick veta så klart. För hur ska man som 14-åring berätta för hela släkten och kompisarna att man är lesbisk? Fast hur ska man kunna låta bli? "Finns du tjej som dras till både killar och tjejer?" Som fjortonåring satte regissören Cecilia Neant-Falk in en kontaktannons i tidningen OKEJ 1985. Det kom svar från hela landet. Femton år senare satte hon in samma annons igen. My, Joppe och Natalie var tre av de 80 tjejer som svarade... "Du ska nog se att det går över" har spelats in under 4 år och är resultatet av ett unikt projekt med material direkt från tonårsgarderobens dunklaste vrår. My, Joppe och Natalie har låst dörren, slagit på kameran och berättat allt. Om mamma och pappa som inget vet, om NO-läraren som säger att det är fel i generna på homosexuella, om att bo i ett samhälle där alla vet allt om alla. Om Fucking Åmål, fast på riktigt! Om att växa upp som homoagent i en heterovärld. Filmen är ett djärvt collage av tekniker och medier som DV-cam, gamla arkivbilder och Super 8 vilka ackompanjeras av ett digert soundtrack med artister som Stina Nordenstam, Ani Di Franco och Eva Dahlgren. Åskådaren bjuds in i ett brokigt tonårs-landskap av rädsla, ilska, utanförskap, men framförallt av mod och lust. Det handlar om att våga lita till sin egen vilja och känsla. Att ta den på allvar även när det betyder att trotsa omgivningen och dess konventioner. IDE MANUS REGI: Cecilia Neant-Falk MEDVERKANDE: Natalie Durbeej, Johanna "Joppe" Svensson, My Sörensson REGIASSISTENTER: Joakim Rindå, Åsa Ekman, Jenny Sahlström FOTO: Cecilia Neant-Falk & Camilla Hjelm, Astrid Askberger KLIPP: Josef Nyberg & Cecilia Neant-Falk FINKLIPPNING: Berit Ljungstedt LJUD: Marcus Sötterman GRAFISK FORM: David Giese PRODUCENT: Cecilia Neant-Falk / Riot Reel AB I SAMPRODUKTION MED: Mette Heide / Team Production ApS (Danmark), Ulla Simonen / Kinotar OY (Finland), SVT Dokumentär, Film i Värmland, YLE TV1 MED STÖD AV: Svenska Filminstitutet / Filmkonsulent Göran Olsson / Hjalmar Palmgren, Det Danske Filminstitut, Konstnärsnämnden, Folkhälsoinstitutet, AVEK, Nordisk Film- & TV Fond LÄNGD OCH FORMAT: 74 min, 35 mm(1:1.33), VHS, färg, Dolby SR LJUD: Dolby SR DISTRIBUTION: Folkets bio COPYRIGHT RIOT REEL 2003 Festivaler i urval: 2003: Gothenburg Film Festival, Sweden, Outfest, Los Angeles, USA, Kombat Queer & Feminist Film Festival, Stockholm, Sweden, Berlin Lesbian Film Festival, Germany, Hamburg Lesbian & Gay Film Festival, Germany, Bergen Film Festival, Norway, Nordische Filmtage Lübeck, Germany, Mix Brasil, Brazil 2004: Melbourne Queer Film Festival, Australia, Festival International de Films de Femmes de Créteil, France, London Lesbian & Gay Film Festival, UK, Hot Docs, Toronto, Canada, Queer Zagreb, Croatia, Brussels Pink Screens, Belgium, Inside Out Toronto Lesbian and Gay Film and Video Festival, Canada, Barcelona International Women's Film Festival, Spain. Awards: Guldbagge Award for Best Documentary 2003 (Swedish national film award), FIPRESCI Special Mention, Sydney Film Festival, 2003, Prix AFJ (Association des Femmes Journalistes), Festival International de Films de Femmes de Créteil, 2004, Torino Audience Award 2004, Torino Gay & Lesbian Film Festival, Italy, Torino Jury´s Special mention 2004 Torino Gay & Lesbian Film Festival, Italy, FIPRESCI (Fédération Internationale de la Presse Cinématographique), Awarded A Special Mention to: Don't You Worry It Will Probably Pass/ Du Ska Nog se att Det Går Över by Cecilia Neant-Falk (Sweden 2003) "For its fresh vision of adolescence and its generosity in granting the right of authorship to its subjects". / Jury member B. Ruby Rich YOUR MIND IS BIGGER THAN ALL THE SUPERMARKETS IN THE WORLD - Some guidance for a lost Westerner, 2010, 73 min Cecilia: Åh, jag har stora frågor till dig! Upul: Hur stora? Som Mount Everest? Cecilia: Ska jag ta den största först Upul: Ja, ja… Cecilia: Vad är meningen med livet? Upul: Oj…! 2004 reser regissören och konstnären Cecilia Neant Falk till Nilambe Buddhist Meditation Centre på Sri Lanka, där hon möter meditationsläraren Upul Nishanta Gamage. Sedan dess har Cecilia återvänt till Nilambe varje år, alltid med kamera och mikrofon. Det pågående samtalet mellan Cecilia och Upul, som äger rum varje eftermiddag kl. 16.30 tar oss med på en existentiell resa. Här får Cecilias frågor – om rastlöshet, tid, minne, relationer, lycka, depression, Upuls jordnära svar från ett buddhistiskt filosofiskt perspektiv. Deras röster ackompanjeras av det tropiska landskapets fåglar och insekter i en rofylld filmsekvens med en skog, ett berg och en trädgård. Your Mind is Bigger than all the Supermarkets in the World är en 73 minuters stillsam resa där den största dramatiken är de tankegångar som sätts igång inom betraktaren. En film som ger energi och öppnar sinnet för nya tankebanor. "Som i en själslig dusch kliver jag in i salongen där Neant Falks film visas, låter ögat vila mot den grönskande bergssluttningen. Jag hör vindens sus och ser ett grässtrå beröras av en pust, i fjärran en bil som letar sig fram längs bergets fot. Genom Upul Nishantas lugna ord hör jag snart också något mer: mina egna djupa andetag, påminns om min egen puls. Tillsammans med den övriga publiken delar jag en stunds vila och med ny höjd i tankarna möter jag världen utanför igen.” Joakim Rindå Premiärdatum: 7 mars 2010 Regissör & manus: Cecilia Neant Falk Land: Sverige (inspelad på Sri Lanka) Produktionsår: 2010 Produktionsbolag: Riot Reel & Bokomotiv AB Medverkande: Medtiationsläraren Upul Nishanta Gamage & Regissören Cecilia Neant Falk Längd: 73 min Producenter: Cecilia Neant Falk & Freddy Olsson Foto: Johan Rydberg & Cecilia Neant Falk Ljudmix: Owe Svensson Copyright: Cecilia Neant Falk Genre: Experimentell dokumentär Bildformat: 16:9, Färg Ljudformat: 5.1 Språk: engelska Textningsspråk: svenska & engelsk Översättning: Agneta Wirberg Textmakarna Distribution: Folkets Bio AB Extra material: Trailer: Your Mind is Bigger than all the Supermarkets in the World Sveriges Radio - Människor och tro: Kvartsamtal med Cecilia Neant Falk. Publicerat fredag 5 februari 2010 kl 15.48. Credits SAQMI Play: Producenter: Anna Linder och Malin Holgersson Design och kod: Vincent Orback Komposition: Amanda Lindgren Klipp och mix: Malin Holgersson Ansvarig utgivare: Anna Linder SAQMI Play produceras med stöd av Kulturrådet och Göteborgs stad.

Om människan försvann skulle civilisationen begravas under ett grönt täcke där djurlivet breder ut sig. Dan Jönsson reflekterar över en dystopi som vissa betraktar som en utopi. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2017.Civilisationen är en bräcklig skapelse. All denna fantastiska infrastruktur vi omger oss med, alla intrikata system för kommunikation och energiförsörjning, dessa vidsträckta stadslandskap som från hög höjd liknar en sorts komplexa organismer med ett eget liv, är i själva verket helt beroende av ständig, oavbruten tillsyn. Utan den skulle trafiken stanna, elsystemen krascha, panik och kravaller bryta ut. Vi vet det egentligen mycket väl men föredrar att inte tänka på det eftersom det, ungefär som tanken på döden, skapar en sorts tomhetssvindel när vi inser hur nära avgrunden vi faktiskt befinner oss och vilka blinda, obevekliga processer som står redo att ta över efter oss så snart vi släpper taget.Och fort skulle det gå. Om människorna försvann skulle det omedelbart bli kolmörkt på nätterna, mycket snart skulle kraftverksdammar brista, tunnlar svämma över, redan första vintern skulle frostsprängningen bryta upp fasader och vägbeläggningar och i sprickorna skulle träd och buskar spränga fram. Fåglar och rovdjur skulle fylla gatorna, efter några hundra år skulle till och med den största stad vara svår att få syn på under de gröna kullarna som täcker rasmassorna, och när väl nästa istid drar in, om så där femton tusen år, skulle den radera i stort sett alla synliga spår. Sätt det i relation till att människor har funnits i någon form i sådär två, tre miljoner år, och liv på jorden i nästan fyra miljarder år. För framtidens geologer vilken skepnad de nu kommer att ha: intelligenta fåglar kanske, eller landlevande delfiner? kommer vår civilisation att synas på sin höjd som ett avvikande, aningen mörkare sedimentlager i berggrunden. Femton tusen år, det är en fis i vinden.Året som gick var som bekant än en gång ett av det varmaste som någonsin uppmätts. Vi börjar vänja oss vid larmsignalerna. Världsmedeltemperaturen stiger, polarisarna fortsätter smälta i katastrofal takt. Det är förstås oroande. Samtidigt har jag alltid tyckt att klimatlarmen har något överdrivet apokalyptiskt över sig. Att temperaturförändringarna, som det brukar påstås, skulle utgöra ett hot mot planetens framtid är förstås dumheter, eller för att säga det rent ut: antropocentriskt hyckleri. Nej: det som hotas av klimatförändringarna är knappast planeten Jorden, utan förutsättningarna för den mänskliga civilisationen som vi känner den. Kanske förutsättningarna för mänskligt liv överhuvudtaget. Planeten däremot skulle anpassa sig. Det har den gjort förut. Klimatet skulle förändras, men livet skulle med all säkerhet bestå. Om tvåhundrafemtio miljoner år skulle den snabba massdöden under människans epok, antropocen, kanske rentav framstå som en nödvändig föryngring.Säkert är i alla fall att om, eller när, vi människor försvinner kommer det omedelbart att sätta stopp för den omfattande utrotning vi gjort oss skyldiga till med rovjakt och miljöförstöring, trafikanläggningar och byggprojekt ja helt enkelt genom vår blotta utbredning. När ekosystemen hunnit repa sig skulle det kanske se ut som i den ett par år gamla science fiction- filmen After Earth, där ett rymdskepp kraschar på Jordens yta tusen år efter att människorna tvingats evakuera planeten. Rymdskeppets kapten, som spelas av Will Smith, har blivit dödligt sårad och för att hämta hjälp tvingas hans son ut på en livsfarlig expedition genom en fientlig djungelvärld befolkad av väldiga buffelhjordar och aggressiva babianflockar där den mänskliga civilisationens ruiner står kvar som förfallna, obegripliga kulisser. Som den amerikanske miljöjournalisten Alan Weisman konstaterar i sin bok The World Without Us från 2007 är det antagligen vad som skulle hända: fåglarna skulle slippa krocka med våra flygplan och fönsterfasader, haven skulle på nytt fyllas med stora fiskar och på land skulle rovdjuren breda ut sig på våra tamdjurs bekostnad. Än en gång: det är inte miljön utan civilisationen som är hotad.Alan Weisman konstaterar att det där förstås också beror på hur mycket vi människor hinner ställa till med innan vi försvinner. Även om till och med de största städerna på några tusen år lär förvandlas till grönskande åsar i landskapet så kommer material som rostfritt stål och plast att ta betydligt längre tid för naturen att ta hand om. I östra Stilla Havet, mellan Hawaii och Kalifornien, utbreder sig över ett enormt område en drivande, skvalpande soppa av finfördelat plastavfall. Den kommer att bestå tills någon finurlig mikroorganism muterar och lär sig hur den ska bryta ner de långa polymermolekylerna, vilket kan ta några hundratusen år. Gifter som dioxiner kommer också de att finnas kvar i naturen under lång tid, för att inte tala om avfallet från våra kärnkraftverk, som när människorna försvinner kommer att drabbas av härdsmälta eller explodera och släppa ut uranisotoper med halveringstider på miljontals år.Och ändå på riktigt lång sikt, och för planeten och biosfären som helhet, har det här ingen större betydelse. Livsmiljöerna har en fantastisk förmåga att självläka. Faktum är att sådana processer redan nu pågår i de områden som av olika skäl har lämnats öde under lång tid: som den demilitariserade zonen mellan Nord- och Sydkorea, där utrotningshotade fåglar och rovdjur har hittat en nisch att överleva i. Liksom förstås i det evakuerade området runt Tjernobyl i Ukraina, där naturen efter trettio år är på god väg att ta över efter människan. Visst ger den radioaktiva smittan upphov till genetiska skador och mutationer, men även om de skadar fortplantningsförmågan hos en del arter och individer lär de på sikt ändå leda till att den på något vis anpassar sig. Det är så naturen fungerar.Frågan är vad vi ska göra med den kunskapen. Som Walter Benjamin skrev har varje historisk epok på sitt sätt tyckt sig stå vid randen av en avgrund. Vår tids antihumanistiska undergångsvisioner utgör dagdrömmarna hos en melankolisk kultur som inte längre har några radikala svar på sina egna utmaningar. Samtidigt blir konsekvenserna ofrånkomligt revolutionerande. Ska vi kanske dra slutsatsen att det vore en bra sak för miljön och planeten om vi människor försvann, och därför se till att skynda på det? Det finns de som tycker det: från Oregon i USA förespråkar den så kallade Voluntary Human Extinction Movement till exempel människans frivilliga självutplåning inte genom kollektivt självmord, utan helt enkelt genom att vi slutar föröka oss. Må vi leva länge och dö ut, proklamerar rörelsen på sin hemsida. Snabbt och smärtfritt skulle det lyfta civilisationens tryck på biosfären och leda till en, rent objektivt, bättre värld. Månn det. För oss andra, oss oförbätterligt antropocentriska människor som inte riktigt kan förlika oss med, och än mindre ta konsekvenserna av de där objektiva, geologiska perspektiven handlar det snarare om att inse att, om vi verkligen vill att vår ömtåliga civilisation ska överleva, krävs det just radikala beslut för att leda in den på en annan väg. Innan den förgör sig själv.Dan Jönsson, författare och kulturjournalist * Alan Weismans "The World Without Us" (Picador) kom på svenska 2008 med titeln "Vad händer med världen utan oss?" (Prisma) i översättning av Patrik Hammarsten.

Det är inte mina minnen som nu får mig att bli ledsen och känna att det kryper i kroppen, det är snarare allt som jag faktiskt inte minns. Om Therése Eriksson:Therése Eriksson är grundare av och utvecklingschef på barnrättsorganisationen Maskrosbarn. Maskrosbarn har funnits sedan 2005 och arbetar med att stödja ungdomar som har föräldrar som mår psykiskt dåligt eller har ett missbruk samt för fram barns perspektiv till myndigheter och beslutsfattare.Producent: Mette Göthberg tankar@sverigesradio.se

Femton feriearbetande ungdomar från Hässelby-Vällingby skapade detta avsnitt under sommaren 2021. De delar med sig av olika erfarenheter och tips kring Psykisk (o)hälsa. I avsnittet får vi ta del av två krönikor, ett samtal med ungdomar, ett reportage med psykologen Liria Ortiz och flera enkäter från boende i området. 

20 sep 2021

Urval och översättning: Lasse Söderberg Uppläsning: Christian Fex Diktsamling: Mellan sten och ocean. Femton poeter från Chile MUSIK Charles Koechlin: Stycke för oboe och piano EXEKUTÖR Jacques Vandeville, oboe och Jean-Michel Louchart, piano

Femton omgångar är spelade och det betyder att halva Superettan är passé. Vi snackar ner det som varit och tar hjälp av Ståplatsskribenten Linus NIlsson från Svenskafans. Dessutom ringer vi upp nyförvärvet Mohammed Saeid och småpratar om hans nya tillvaro hos oss. Häng med!

I samarbete med Spotlight Spotmarket: Strax före finanskrisen vandrade administratören Peter Gönszi in på Aktietorget – en utskälld börs för oetablerade företag. Sen kavlade han upp ärmarna och byggde om verksamheten i grunden. Femton år senare berättar han hur det gick till, och vilken roll en börs för tillväxtbolag ska fylla. Med Peter Gönczi och Anders Eriksson, marknadsplatschef på Spotlight Stock Market.

Träningsvärlden är full av påståenden och myten. Med hjälp från medlemmarna i Styrkelabbets kompisklubb på Facebook, har vi återigen samlat in en stor skörd vanliga påståenden där ute – för att förklara vad som är myter och vilka korn av sanning det finns!   Se alla påståenden i hålltiderna nedan.   Hålltider: 00:00 - Försnack 06:40 - Påstående 1: Genom att köra tunga baslyft först i passet frigörs mer tillväxthormoner så du får mer gains om du till exempel bicepscurlar efteråt 11:40 - Påstående 2: Stretching minskar träningsvärken 14:40 - Påstående 3: Om du ligger på ett för stort kaloriunderskott hamnar kroppen i svältläge och du slutar gå ned i vikt 23:45 - Påstående 4: Överträning är en myt 30:30 - Påstående 5: Om knäna går framfår tårna i knäböj så dör en kattunge 35:15 - Påstående 6: Med dålig teknik i marklyft kommer du dra sönder ryggen 37:50 - Påstående 7: Om du inte får rejäl träningsvärk så tränar du för lätt 41:05 - Påstående 8: Korsetter/waisttrainers ger dig en smalare midja (även när de inte sitter på) 45:55 - Påstående 9: Om tjejer lyfter tungt får de bulliga killmuskler 52:30 - Påstående 10: Det är viktigare att banta än att träna för om du vill klara dina första chins och dips 54:55 - Påstående 11: Du förbränner mer fett om du tränar (fastande) tidigt på morgonen 58:30 - Påstående 12: Din träning är bortkastad om du tar en öl efteråt 1:03:10 - Påstående 13: Styrkelyft är roligt 1:03:55 - Påstående 14: Äldre personer får inte lyfta tungt 1:09:35 - Påstående 15: Bodybuilders är svaga och deras muskler är bara fyllda med vatten ***   Styrkelabbet sponsras av Gymgrossisten. För att se vilka produkter vi använder och rekommenderar, besök gymgrossisten.com/styrkelabbet.   ***   Denna podcast produceras av Styrkelabbet. På Styrkelabbet.se hittar du artiklar om styrketräning, träningsprogram, styrkeövningar, kost och kosttillskott.   ***   Logga din träning i vår app StrengthLog!

Perseverance, Ingenuity, massor med roliga ord. NASA har landat igen på Mars, men varför? Vad är meningen med det? Lyssna och lär!

Den åtrå Marcel Proust kände inför andra män fick bara träda fram i förklädd form i hans verk. Emi-Simone Zawall funderar över liitteratur och verklighet i ljuset av Prousts opublicerade noveller. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången den 20 januari 2021. En kväll i maj 1921 är André Gide på besök hemma hos Marcel Proust. De sitter i salongen. På väggen hänger det berömda porträttet av Proust i halvfigur med det nästan självlysande unga ansiktet och den vita kamelian i knapphålet. Rummet är kvävande varmt, ändå fryser Proust. De börjar prata om homosexualitet. Gide säger att han sedan en tid tillbaka skriver på en självbiografi. Där ska han skriva sanningen om sig själv. Ni kan säga allt, säger Proust till honom, på villkor att aldrig säga Jag. Det passar inte mig, tänker Gide. Några kvällar senare är Gide tillbaka hos Proust. Återigen pratar de om homosexualitet. Proust förebrår sig att han överfört allt han själv erfarit av lockelse och attraktion till de unga flickorna i sitt romanverk. Han som aldrig älskat med någon kvinna. För de homosexuella männen har bara det groteska och motbjudande återstått. Varför? undrar Gide. Åtrå och skönhet har mycket lite med varandra att göra, svarar Proust. Ungdomen var det som lättast lät sig överföras. Samma år läser Gide ett utdrag ur Sodom och Gomorra, den fjärde delen i Prousts romanverk På spaning efter den tid som flytt. I dagboken antecknar han: Eftersom jag vet vad han tänker, vad han är, blir det svårt för mig att på dessa sidor se annat än förställning, en vilja att skydda sig själv, ett kamouflage av det intelligentaste slag eftersom ingen kommer att vilja eller kunna fördöma honom. Detta brott mot sanningen kommer till och med att tillfredsställa alla. Gide var inte ensam om att betrakta Prousts verk som något av ett falskspel. Det skvallrades tidigt och på flera håll om Prousts erotiska liv och att man om vissa av hans romanfigurer borde säga han istället för hon. Femton år efter Prousts död publicerades en avslöjande artikel om hans kärleksrelation med chauffören och sekreteraren Alfred Agostinelli och ytterligare tolv år senare gick översättaren och författaren Justin OBrian till botten med spekulationerna genom att leda i bevis att Agostinelli och romanfiguren Albertine, huvudpersonens stora kärlek i På spaning, var en och samma person. Albertine var alltså inget annat än en överföring, en transponering av Agostinelli Prousts stora kärlek i verkliga livet, en kärlek han på detta sätt undvek att stå till svars för. Den så kallade transponeringsteorin var född. Sedan dess har denna teori blivit en stadig, nästan mytisk del av den tolkningsapparat som omgärdar På spaning. I gaylitteraturen omtalas den som Albertinestrategin och Albertine som den västerländska 1900-talslitteraturens kanske mest berömda könsväxling. Transponeringsteorin må vara en taktlös, påflugen och nedslående hermeneutisk mekanism: i Prousts fall är den också oemotståndlig, skriver den kanadensiska poeten Ann Carson i Albertineutredningen (övers. Mara Lee, Faethon, 2020) en underhållande gestaltning av teorin i 59 punkter och en rad appendix. Föreställningen om Proust som en författare som döljer sanningar för sina läsare vill inte ge sig. Det blev uppenbart när man häromåret hittade nio tidigare helt okända prosastycken, skrivna av Proust. Den sensationella upptäckten gjordes i den nyligen framlidne litteraturvetaren Bernard de Fallois privata arkiv där de legat sedan 40- eller 50-talet. Proust själv verkar aldrig ha nämnt dem för någon, men stilen och motiven antyder att de skrevs under samma period på 1890-talet som de noveller han publicerade i olika tidningar och senare samlade till sin debutbok Nöjen och dagar (1896). De verkar ha utgjort en sorts känslomässigt spill, en hemlig litterär dagbok där Proust skrev av sig i brottningen med sin egen sexualitet, menar Luc Fraisse, som är den som studerat och redigerat dem i samlingen Den mystiske brevvännen och andra opublicerade noveller (Le mystérieux correspondant et autres novelles inédites, 2019). I det oavslutade prosastycket En kaptens minne (Souvenir dun capitaine) fantiserar till exempel en kapten om ett möte med en ung attraktiv brigadgeneral. I ett annat prosastycke stiger en djupt frustrerad hjältefigur ner till underjorden för att rådfråga andarna där om sin homosexualitet. Och i titelnovellen Den mystiske brevvännen går den unga Christiane långsamt under av åtrå till sin ovetande väninna Françoise. När Françoise förstår vad som står på spel funderar hon på om hon ska älska med Christiane av ren barmhärtighet för att rädda hennes liv. Hon rådfrågar en läkare som behandlar Christianes oskuld som en dödlig sjukdom hon måste botas ifrån, och en präst som tvärtom menar att Christiane måste dö för att rädda sin själ från den synd som ansätter henne. Just så konfliktfyllt verkar den unge Proust själv ha betraktat den fysiska kärleken: som en fråga om att förlora antingen sitt liv eller sin själ. Men inget av de nyupptäckta prosastyckena fick alltså vara med i Nöjen och dagar, trots att också debutbokens noveller kretsar kring samma tragiska och skuldtyngda kärleksuppfattning om än i heterosexuella relationer. Den oftast återkommande figuren i novellerna är dessutom inte en ung man, utan en viljelös ung kvinna som faller offer för sin lidelsefulla längtan. I novellen En flickas bekännelser, som brukar betraktas som ett självporträtt, leder huvudpersonens sexuella aptit på män till att hennes mor, när hon av en slump får se sin dotters ansikte flamma av begär, drabbas av slag och faller från en balkong. Proust som flicka alltså? Man kan bara föreställa sig hur svårt det måste ha varit att fritt och utan hämningar tala och skriva om homosexualitet för mer än hundra år sedan och att Proust av flera skäl drog sig för att komprometteras i offentligheten. Att läsa Proust med det i bakhuvudet lyser upp sidor av hans verk som annars kan förbli osynliga. Men måste man dra slutsatsen att det han sökte i sitt skapande var att skydda sin person till varje pris? Det är värt att fundera över vilka sanningar vi egentligen avkräver litteraturen. Det finns förstås tolkningar som kan ha sitt biografiska intresse. Men en författares vilja att skriva om sina egna erfarenheter utan trohet mot en verklig förebild eller en objektivt fastställbar verklighet kan inte utgöra något sanningsbrott i Gides mening eftersom ett litterärt verk, också ett självbiografiskt sådant, bärs av sin egen sanning och är troget bara mot den. Denna sanning, verkets enda sanning, den värld som författaren sätter i rörelse genom att skriva, kan alltså inte mätas mot något annat än sig själv. Det är väl dags därför att omvärdera den där transponeringsteorin och hela idén om att skrivandet för Proust utgjorde ett slags biografiskt kamouflage. Proust behövde uppenbarligen könsväxlingen som metod för att röra sig friare i sin egen lust och tydligare teckna kärlekens och svartsjukans olika temperaturer och förlopp. Prosastyckena i Den mystiske brevvännen är av samma skäl varken ärligare eller uppriktigare än någon av novellerna i Nöjen och dagar. De passade säkert inte in av flera skäl, den homosexuella värld de porträtterar kan ha varit ett av dem. Men snarare än hemligheter måste man betrakta dem för vad de var: stoff, skrivövningar. Ibland är en Albertine faktiskt bara en Albertine. Emi-Simone Zawall, litteraturkritiker, översättare och ordförande i svenska Marcel Proust-sällskapet Litteratur Les plaisirs et les jours av Marcel Proust, Calmann-Lévy, 1896. Noveller av Marcel Proust, övers. Karin Bong, Tiden, 1950. Journal, 1 (1887-1925) av André Gide, Gallimard, 1997. Proust's lesbianism av Elisabeth Ladenson, Cornell University Press, 1999. Le mystérieux correspondent et autres nouvelles inédites, red. Luc Fraisse, Editions de Fallois, 2019 Albertineutredningen av Ann Carson, övers. Mara Lee, Faethon, 2020. Artiklar "Albertine the ambiguous: notes on Proust's transposition of the sexes" av Justin O'Brian, Publications of the modern language association of America, Vol. LXIV, nr 5, 1949 "Marcel Proust och André Gide: paralleller, kontroverser och ställningstaganden i kritiken omkring 1930" av Sigbrit Swahn, Moderna museets Proustsymposium, 6 december 2013 (opubl.)

Femton år har gått sedan succédebuten "Snabba cash". Nu är Jens Lapidus tillbaka med en nattsvart framtidsdystopi där Sverige helt spårat ur i våld och konflikter. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Femton år har gått sedan succédebuten "Snabba cash". Nu är Jens Lapidus tillbaka med den nattsvarta framtidsdystopin "Paradis city" där Sverige helt spårat ur i våld och konflikter. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Femton avsnitt in och Johan firar med misstanke Covid-19. Dagens avsnitt är ett tio minuter långt avsnitt på distans. Om skrivande, sjukdomar och ingenting partikulärt.

I ett kort och extrainsatt avsnitt av Axganpodden talar vi till alla er som ser till att turister och besökare på Åland får veta hur fantastiskt fin mat vi har, varför den är så bra och förstås att de får smaka på den. Ni jobbar i köken och på restauranggolven, i stugbyarna och på hotellen, i skolorna, på evenemangen och på marknaderna. Spjutspets fem i Ålands Hållbara Livsmedelsstrategi handlar om att göra Åland till en hållbar och kreativ matregion som lockar till besök. Vi har valt att bryta ut just den här spjutspetsen eftersom den har en lite större målgrupp än de övriga fyra, som i huvudsak handlar om matproduktion. Med den lokalproducerade maten och drycken kan vi stärka varumärket Åland och profilera oss i konkurrens med andra besöksmål. För är det något som ALLA våra besökare har gemensamt så är det att de vill äta mat! Men om vi vill kunna ge upplevelser som gäster kommer ihåg utöver naturen behöver vi anstränga oss lite mer. Vill vi att folk ska minnas att de åt norsk lax på Åland? Att hotellfrukosten var som på charterhotellet i Spanien? Här har vi en chans att sticka ut och lämna ett bestående intryck. Citat: Viktor Eriksson, kock på Silverskär. Ur reportageboken ”Kris, hopp och nytänk, om åländsk mat i coronans tid”.

En riktigt intressant release från Cotswold är tillbaka den här veckan! Men ingen av oss är i form efter all ledighet och vi gör bort oss på löpande band

Ordet ”svartklubb” för tankarna till nutidens alternativa klubbscen, men krögare som letat vägar runt alkohollagstiftningen har funnits i åtminstone ett par hundra år. I Majorna duggade krogarna tätt, och lönnkrogarna kanske ännu tätare. Ina Lundström och Kristian Wedel dammsuger historien på dem som gjort det till en sport att ordna halvt eller helt olagliga festmöjligheter.

#ReclaimEDM Podcast 02 features unique soulful deep-house tracks from around the world, mixed live by DJ nomsta. (www.nomsta.net), featuring tracks by Chewy Rubs, Dubble D presents Moodymanc, Johannes Albert, Vincenzo, Bassart, Michael Mayer, Joe Goddard, MANTU, Salif Keita x Megablast, KERINNIS, Anja Schneider, La Fleur, Gezender and L Cio. The mix starts with the tempo of 116 bpm, as most upbeat funk tracks would similarly be, opening with "Get Down" a remix of the 1978 Gene Chandler song by disco-nu-disco re-editor/producer Chewy Rubs whose most recent release was on Yam Who's Midnight Riot label, I let the funk flow keeping all the tracks strictly at 116 bpm for a steady deepburn groove. Mixing by looping in the claps and vocal one shot of 2007 old-but-gold 20:20 Vision release of "Wiggle" by Manchester jazz drummer house producer Moodymanc aka Dubble D, the track has this vintage deep house, perfect to follow with more of the 80s-electro Chicago feeling by Johannes Albert's Hip Edits of the 1987 Mickey Oliver song "Never Let Go" featuring the vocals of Shanna Jay with updated kicks and bassline. 20-something years old Italian Corrado Bucci is a bit of a wonder child/posterboy of the jazzy-soulful house circles with his sophisticated productions seeing pressings from top quality labels like Compost, Defected, Local Talk and BBE Music, who also does A&R and scouting now for Japanese label Rebirth Records where he signed his debut to in 2012. Soulful deep house Berliner Vincenzo gave an uplifting remix to Bucci's "Sumthin'" which is a great filler to bridge to Dortmund/Berlin label Raving Society's dubby synthy lush electro release of "Innstruments" by fellow German Bassart. Indie-electro band Hot Chip's member and vocalist Joe Goddard has been putting out solo material since around 2009 and has formed a bit of a production partnership with Kompakt Records' co-owner and veteran Michael Mayer, so it's not surprising to see him providing a remix to Goddard's latest release on Domino "Children". I had to play a cheeky bootleg of Malinese "Golden Voice of Africa" Salif Keita's ode to women and feminism in Africa, "Moussolou", which also features female Malinese singer Oumou Sangare. Osunlade did an official Yoruba Soul mix of the song but it has a more organic feel although it's till a deep house track, I like the club feel of Megablast's re-edit which is really more like a remix. A bit of trivia about "Wassoulou sound" of Mali - since their independence in the 60's, the Wassoulou region of Mali has produced many strong female musicians creating new music based on their traditional dances and rhythms combined with the djembe drums and a harp-like instrument invented by local youths during this period called the kamalengoni, which gave birth to music unique to Wassoulou that communicates a sense of youthful rebellion and freedom. 2nd half of the mix goes deeper into deeper house and quite accidentally stringing a list of Berlin based artists together. I'm very excited about Berlin-based Get Physical artist MANTU aka Manuel Overbeck who has started his own label Raving Society and has signed some outstanding releases of late. His very own "Underwater Solution" has been described as melancholic but I think it's just the deep jazzy chords and bassline doing its thing. I also got sent a promo EP that includes a dreamy spoken word deep house number "Poetry Jam" by another Berlin producer Kerinnis. Up next, is "Secret Escapes" by yet another Berliner but a veteran, Anja Schneider from her first album after 9 years on her new label SoUS after leaving Mobilee the label she found more than a decade ago. La Fluer is a Swedish-now-living-in Berlin and has this new deep tech house track "Femton" out on the legendary club-label Watergate where he is also one of the resident DJs. The track was also featured in their Nov 2017 Watergate XV compilation. To finish, a remix of "Duhka" by a Brazilian producer L Cio for another Brazilian Gezender, who said that the track was inspired by zen music, mantras and Buddhist songs and was trying to "bring it to sensibile and sensory techno with spiritual, philosophical and political questions". Now, that's what I called deep. Tracklist / Chewy Rubs - Get Down - Chewy Rubs Extendedit Dubble D presents Moodymanc - Wriggle - Original Mix Johannes Albert / Hip Edits - Never Throw - Re-edit of Mickey Oliver & Shanna Jay's Never Let Go Corrado Bucci - Sumthin´ - Vincenzo Remix Bassart - Innstruments - Original Mix Joe Goddard - Children - Michael Mayer Remix Salif Keita - Moussolou - Megablast unofficial Remix MANTU - Underwater Solution KERINNIS - Poetry Jam Anja Schneider - Secret Escapes - Original Mix La Fleur - Femton - Original Mix Gezender - Duhkha - L_Cio Remix The mix is available on all major music social platforms. HearThis https://hearthis.at/reclaimedm.com/reclaimedm-02-podcast-mixed-by-nomsta/ Soundcloud https://soundcloud.com/reclaimedm/reclaimedm-radiocast02 Send news to ReclaimEDM.com hello@ReclaimEDM.com For DJ booking, promos, media: nomsta@gmail.com Please hashtag #ReclaimEDM when reposting so we can follow you too!