Podcasts about lennart sj

Sveriges tennislandskap ser idag olika ut beroende var i landet man geografiskt är placerad. Storstadsklubbarna lider av banbrist och långa kölistor medan landsortsklubbarna är beroende av enstaka eldsjälar som kämpar för att fylla på tennisskolorna. De senaste åren har kommersiella akademier startats upp och privattränare fortsätter bedriva verksamheter lite varstans. Var någonstans ska just din klubb placeras på den här kartan? Vad blir varje enskild förenings uppgift? Vad är ens identitet?   Det här är en serie i två delar döpt till ”Identitetskaos i svenska tennisklubbar?” I den första delen som publicerades i skriftlig reportageform på Baslinjen.com samtalade vi med Frej Johnson och Jonas Tydén från Spårvägens TK och USIF. I den andra och avslutande delen pratar vi idag i den här podden med Erik Botvidson, klubbchef i Saltsjöbadens LTK och Lennart Sjöberg, klubbchef i Danderyds TK. Tack till alla partners: * Zenniz – The Smart Tennis Solution: ⁠⁠⁠⁠⁠⁠http://www.zenniz.com⁠⁠⁠⁠⁠⁠ * BROTHY - http://www.originalbrothy.com. Kod "BASLINJEN10" för 10% rabatt och koden "BASLINJENBOOST" för ett 6-pack "The Deer" vid tecknande av prenumeration. * TennisXAnalysis: ⁠⁠http://www.tennisxanalysis.com⁠⁠ * House of Bontin – Smarta destinationen för tennis och padel: ⁠http://⁠⁠⁠⁠⁠www.houseofbontin.se⁠⁠⁠⁠⁠⁠ (Använd koden ”Baslinjen” för 10% på hela sortimentet förutom på Slinger Bag eller redan nedsatta priser.) * Wilson Tennis Camp: http://⁠⁠www.tenniscamp.se/⁠⁠ Besök http://www.baslinjen.com för mer content om svensk tennis!

Fyra essäer om lyriska bilder som kan uppfattas som klichéer men ruvar på oupptäckta hemligheter. Maria Küchen reflekterar över fjäderfän i dikten och avslöjar vilken vår allra mest poetiska fågel är. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen i oktober 2018. Vilken fågelart förekommer oftast i svensk dikt? Jag tänker inte berätta det riktigt än. Den som skriver en bok eller gör en radioessä ska inte frestas att avslöja allt genast. Och den som gestaltar en fågel i skönlitteratur kan inte bara skriva ”fågel”. Den aktuella fågeln måste artbestämmas. Är det en gråsparv eller en havsörn, en sånglärka eller en struts? Läsaren måste få veta. Läsaren behöver få rätt associationer. Det här har jag ständigt påpekat när jag har handlett människor som vill utveckla sitt litterära skrivande inom ramarna för olika utbildningar och kurser. Skriv inte bara fågel, skriv vad det är för fågel! Så det är tur för den svenska litteraturen att Nils Ferlin aldrig råkade ut för mig som skrivarskolefröken. Då hade det stått ”gråsparv” eller ”pilfink” i stället för ”grå liten fågel” i en av hans allra mest mest älskade dikter. ”Inte ens en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist det finns på den andra sidan och det tycker jag nog blir trist. ” Så börjar Nils Ferlins dikt ”Inte ens” i samlingen ”Goggles” som gavs ut 1938. Frasen ”inte ens en grå liten fågel” är språkligt sett så mycket vackrare, så mycket mer böjlig och böljande, och den faller så mycket bättre in i diktens rytm, än en artbestämning av typen ”inte ens en pilfink”. Och inte heller när det gäller diktens betydelse och innehåll, dess tema, behöver jag någon artbestämning av Ferlins fågel, den i dödsriket frånvarande. Den är liten. Den är grå. Det räcker så. Kanske tillhör den inte ens någon särskild art. Den är livets oansenliga fågel, hoppet som kvittrar i snåren, anspråkslöst och oförtröttligt. Fåglarna i svensk dikt är dock inte bara metaforer för existentiella tillstånd och skeenden. De är påtagliga varelser i egen rätt. Tillsammans med bland annat måne, stjärnor och rosor tillhör fåglarna poesins mest välanvända metaforer. Att fåglar har en central plats i poesi är inte så konstigt. De sjunger och de kan flyga, det är precis vad dikten också vill göra. Och när poeter söker bilder för existensen är fåglar metaforiskt brukbara ända till döds. När fåglar dör berövas de sin sång och sin flykt, precis som när en människa förlorar hoppet. Döda fåglar är ett omhuldat tema i svensk poesi. Svenska skalders dikter om döda fåglar är överraskande många. Det skriver Sten Hidal, professor emeritus i bibelvetenskap och ordförande i Tegnérsamfundet, i sin lekfullt spirituella och samtidigt noggrant underbyggda och strukturerande bok ”Fåglar i svensk poesi”. Harry Martinson skrev om en död sjömås, Margareta Ekström om en död entita, Niklas Törnlund om en lövsångare som spräckte skallen mot hans fönster, Göran Tunström om en blåmes som åts upp av katten, Olof Lagercranz döpte en hel bok till ”Den döda fågeln”. Även levande och döda örnar förekommer i poesin, men örnen tycks ha fallit ur modet bland diktare ungefär samtidigt som romantiken gjorde det. Jag gissar att de fascistiska ideologiernas fascination för örnar har bidragit till att skamfila örnens poetiska rykte. Som diktläsare kan jag ärligt talat bli trött på poesins fåglar överhuvudtaget, precis så som jag regelbundet tröttnar på måne, stjärnor och rosor – och sedan återupptäcker jag dem och återanvänder dem i mitt eget skrivande. Utnötta metaforer nöts ut av en anledning, de är oöverträffat brukbara. Fåglarna i svensk dikt är dock inte bara metaforer för existentiella tillstånd och skeenden. De är påtagliga varelser i egen rätt. Den svenska fågeldiktningens pionjär, Erik Axel Karlfeldt, använde dem ofta som årstidsmarkörer. Hos den samtida poeten Joar Tiberg är sångkaraktäristiken särskilt central. Men giganten i svensk fågeldiktning är Bengt Emil Johnson. ”Ingen annan poet har så många fågelarter som han” konstaterar Sten Hidal imponerat i sin bok. I Bengt Emil Johnsons verk eskalerar fågelintresset oavbrutet och han påstod själv att han tidvis ”förfåglades”. Blå kärrhökar, sädesärlor, talgoxar, koltrastar, ringduvor, oändliga mänger näktergalar, tranor, gökar, steglitsor, knipor, spovar, taltrastar, blåhakar, alla flyger de genom den svenska moderna dikten. Men vilken är diktens vanligaste? Det är inte näktergalen, inte duvan, inte svanen. Inte heller är det någon mytologisk fågel – varken artonhundratalsromantikern Atterboms fågel blå, Ferlins lilla grå fågel eller den rätt så ymnigt förekommande Fågel Fenix. Den vanligaste fågeln i svensk poesi är i god ordning artbestämd. Att skalder artbestämmer fåglar har överhuvudtaget blivit allt vanligare i Sverige det senaste seklet. Jag föreställer mig att det är en frukt av sekularismens förkärlek för det vetenskapliga, det i sak korrekta. Precis som samtidens skrivarkursfröken tycker även sekularisten att det är viktigt att vi vet exakt vilken fågel vi talar om, inte bara på biologilektionen utan även i dikter. Det är helt enkelt alltid viktigt att veta i stället för att gissa, drömma eller tro. Vetandet i sig har ett värde, alltid, överallt. Den som bara säger ”en grå liten fågel” tycks inte ha fullständigt klart för sig vad hon talar om. Den som säger ”pilfink” ”gråsparv” eller ”lövsångare” har däremot på fötterna, vetenskapligt såväl som poetiskt. Långt fler män än kvinnor tar plats bland skalderna i ”Fåglar i svensk poesi”. Och jag blir då förstås också nyfiken på om det också är vanligare att män än kvinnor artbestämmer fåglar när de diktar? Kanske, kanske inte. Finlandssvenska Solveig von Schoultz verk har en varierad fågelvärld där läsaren bland annat möter en sandbadande orrhöna. Den allra vanligaste fågeln i åtminstone rikssvensk dikt tycks dock Solveig von Schoultz aldrig ha skrivit om, KRÅKAN. Inte en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist, utan en stor grå oromantiskt intelligent fågel Kråkan är den svenska poesins favoritfågel. Nästan varje diktare som överhuvudtaget nämner någon fågelart, har med kråkan. Det skulle jag inte ha gissat. Av alla fåglar vår fauna rymmer, varför just kråkan?! Professor Sten Hidal, som ligger bakom avslöjandet, sliter med frågan och kommer fram till att kråkan just i sin alldaglighet innebär en poetisk utmaning. Kan det verkligen bli stor dikt av något sådant som en kråka? Inte en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist, utan en stor grå oromantiskt intelligent fågel som kraxande rotar i sopkorgar och stjäl andra fåglars ägg? Lennart Sjögren har i sin dikt ”Världskråkan” gjort kråkan till en symbol för hela mänskligheten. Harry Martinson har beskrivit kråkan som ”hård och grå som en dammig sko”, Staffan Söderblom har kallat henne ”landskapets gånggärn” – hon finns egentligen ingenstans, men i nära anslutning till nästan allt. Och jag tänker att precis så är det ju också med dikten. Själva poesin kan liknas både vid en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist, en skränande äggtjuv och det som fattas oss i dödsriket. Ett liv helt utan dikt, ett liv helt utan fåglar, är inget liv. Maria Küchen, författare Litteratur Sten Hidal: Fåglar i svensk poesi, Norma 2018.

Predikan av Agneta Richloow. Sång av Jenny Andersson. Mötesledning av Per Idesten. Piano & orgel av Peter Richloow. Tekniken sköttes av Lennart Sjögren. --- Send in a voice message: https://podcasters.spotify.com/pod/show/olivehallkyrkan/message

Predikan av Simon Alander Musik av Lilian Onelöv Sång av Pia Idesten Tekniken sköttes av Lennart Sjögren --- Send in a voice message: https://podcasters.spotify.com/pod/show/olivehallkyrkan/message

Gudstjänst 2024-01-14 Simon Alander predikar.  Musik av Peter Richloow. Lennart Sjögren sköter tekniken. Elisabet Wadsby-Granbeck läser bibeltexter. --- Send in a voice message: https://podcasters.spotify.com/pod/show/olivehallkyrkan/message

Predikan och sång av Daniel Viklund Ledning av Gunnel Clewemar Musik av Lilian Onelöv Tekniken sköttes av Lennart Sjögren --- Send in a voice message: https://podcasters.spotify.com/pod/show/olivehallkyrkan/message

Lillterrsjödagen, en dag för återvändare, vänner och bekanta. Självklart är vi där! Te och örtprojektetMattias har plockat svartvinbärs och rallarros blad som nu skall fermenteras, torkas och bli till te. Tess kommer också på sitt "100 påsar te projekt" som hon påbörjat.Uppdatering projekt halvera matbudgetenMattias märker nu de första konsekvenserna av projekt "halvera matbudgeten". Inga chips? Vafalls!Stängslat om getternaGetterna fick nytt bete och i samband med omstängslingen så var alla på fel sida stängslet. Längst bort av alla var sävliga lappbocken Humle som njöt i stora drag av att stå och kalasa på gröngräset.Tina hembakt surdegsbrödAtt sälja surdegsbröd är knepigt. Det går ju att sälja på marknader och online, men risken är alltid att det blir stort svinn. Dessutom är logistiken kring surdeg lite komplicerad så det är inte "bara" att sätta en deg.Vi experimenterar nu med att tina fryst bröd för att se hur det blir och det verkar som att vi hittat ett sätt att få brödet att kännas nybakt, trotsatt det varit djupfryst.Testa ägg om de är dåligaMattias funderar på att avslöja vampyrmyten att det går att testa ägg om de är dåliga i ett vattenbad. Du vet det där med att dåliga ägg flyter? Tess harett bättre sätt att hitta dåliga ägg.Odla hampaVi funderar på att testa att odla industrihampa. Det finns många fördelar med industrihampa, men regler och lagstiftning är absurda. Vi får se helt enkelt.Avslutningsdikten//”Det är inte lien som biter gräsetdet är gräset som till sistäter ner lien till en smal klinga utan stål— nersövd till rostsover den seni det övervuxna gräset.”//AFTONDIKT I REPRIS. Lennart Sjögren, ”Gräset”, ur samlingen ”Stockholms Central” (1980): https://litteraturbanken.se/författare/SjögrenL/titlar/StockholmsCentral/sida/68/etext. Bli LilltorpKompis! Gillar du det vi gör? Stöd oss då gärna. För bara 19 kr i månaden kan du bli LilltorpKompis och stötta oss. Annars så uppskattar vi om du delar det här avsnittet i sociala medier. Eller om du tar en kompis telefon och subscribar oss i dennes podspelare :)

Första rad: Tiden visar en ny sida UPPLÄSNING: Etienne Glaser DIKTSAMLING: "Det röda äpplet" (Albert Bonniers förlag 2022)MUSIK: Johann Sebastian Bach: Siciliana ur Soloviolinsonat nr 1 g-mollEXEKUTÖR: Frank Bungarten, gitarr

Med jämna mellanrum dyker debatten upp. Vad är sant och vad är fiktion? Och får man skriva vad som helst om verkliga personer i skydd av romanen? Victor Malm, kulturchef på Expressen, och Mikaela Zabrodsky, vd på Förläggareföreningen, hjälper oss att reda ut. Alex Schulmans berättelse om sin mormor och morfar fick fina recensioner och många läsare när den kom 2018. "Bränn alla mina brev" har ordet "roman" på framsidan – samtidigt som Schulman i intervjuer har framhållit att han har velat berätta den sanna historien om sina morföräldrar.I tidskriften Kvartals granskning häromveckan ifrågasätts hur Schulman använt verkliga personer och händelser i en fiktiv berättelse – som på samma gång vill vara en roman med full konstnärlig frihet, och läsas som en autentisk beskrivning av verkligheten.Det har lett till en förnyad debatt om vad en roman kan vara. Behöver vi ett nytt kontrakt mellan läsare och författare?KRITIKSAMTAL: DANIEL SJÖLIN OM TRE AV VÅRENS VIKTIGASTE NYA DIKTSAMLINGARKulturredaktionens kritiker Daniel Sjölin har läst tre av vårens nyutkomna diktsamlingar – Judith Kiros "Det röda är det gränslösa", Ilya Kaminskys "Dansa i Odessa" (övers: Lars Gustaf Andersson) och Lars Håkan Svenssons "Snöns eftermäle". Tre sinsemellan olika diktsamlingar värda att uppmärksamma.OCH DE NOMINERADE TILL SVERIGES RADIOS LYRIKPRIS ÄR...Fem poeter är nominerade till Sveriges Radios lyrikpris, som tillkännages under nästa veckas Litteraturveckan i P1. Under den här veckan får vi ta del av de nominerade diktsamlingarna, och först ut är Athena Farrokhzads "Åsnans år", i uppläsning av författaren själv, liksom Lennart Sjögrens "Det röda äpplet", i uppläsning av Stina Ekbladh.MÖT BOKCIRKELN "SIRIS VÄNNER" – EN AV BOKCIRKLARNA I ÅRETS ROMANPRISJURYUtdelningen av Sveriges Radios romanpris är kulmen på Litteraturveckan i P1, och i år utgörs lyssnarjuryn av medlemmar från bokcirklar i Östergötland och på Gotland. Nästa vecka hör vi juryns överläggningar om de nominerade romanerna – men redan nu ska vi få lära känna årets bokcirklar lite mer.Ett par mil utanför Linköping vid Göta kanal, ligger Bergs slussar och Vreta kloster. Här bor de fem medlemmarna i bokcirkeln "Siris vänner", en bokcirkel som har en given plats i vardagen och där alla har gångavstånd till varandra.ESSÄ: 1600-TALETS KONSTNÄRER HAR NÅGOT ATT LÄRA OSS OM MÄNNISKANS KAMP MED NATUREN"Återställ våtmarker" har blivit ett slagord bland klimataktivister som kämpar för minskade koldioxidutsläpp. I Sverige försvann många av våra koldioxidbindande våtmarker vid de stora utdikningarna som gjordes under 1800-talet – en landskapsomvandling som Sara Lidman speglar i sitt jernbaneepos. Men också landskapsmålarna i 1600-talets Nederländerna fångade människans kamp med naturen. Det här är konstverk som vi idag kan betrakta i ett nytt ljus. Det menar författaren Erik Lindman Mata i dagens essä från OBS.Programledare: Eskil Krogh LarssonProducent: Felicia Frithiof

Uppläsning: Stina Ekblad Första rad: En gammal hand DIKTSAMLING "Det röda äpplet" ( Bonniers, 2022)MUSIK Dan Malmquist: UtresanEXEKUTÖR Dan Malmquist, klarinett och diverse instrument

Uppläsning: Stina Ekblad Första rad: Nu DIKTSAMLING "Det röda äpplet" ( Bonniers, 2022)MUSIK André Jolivet: Jungfrun och barnetEXEKUTÖR Manuela Wiesler, flöjt, Christian Davidsson, fagott och Erica Goodman, harpa

Uppläsning: Angela Kovacs DIKTSAMLING: "Den stora munnen, Bonniers 2011MUSIK: Klas-Henrik Hörngren: BerlinEXEKUTÖR: Klabbes bank

Uppenbareleens ljus Magdalena Bina, från Örebro och anställd vid Akademi för ledarskap och teologi predikar. Simon Alander leder, Peter Richloow spelar och Lennart Sjögren sköter tekniken. Välkommen att höra av dig till oss på info@olivehallkyrkan.se --- Send in a voice message: https://anchor.fm/olivehallkyrkan/message

Hur ber man för sin granne? Går det att påverka sin omgivning som kristen? Vad kan vi egentligen be Gud om när det gäller vårt grannskap? Vi undersöker detta i utifrån en berättelse där Gud bjuder in Abraham i en extraordinär bönedialog. Simon Alander leder och predikar. Musik av Peter Richloow. Textläsning av Gudrun Peterson. Tekniken sköttes av Lennart Sjögren. --- Send in a voice message: https://anchor.fm/olivehallkyrkan/message

Vart är de där författarna på väg ? Vad letar de efter bland buskage och längs skogsstigar? Henrik Nilsson följer dem i spåren och upptäcker hur tiden tycks sakta ner och sommaren fixeras bland lingon, björnbär och blåbär. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Och smultronen för vem blommar de? Jag tänkte på Lennart Sjögrens diktrad i början av den sommar som nu går mot sitt slut. Under en promenad fanns de plötsligt där vid stigen, nära marken. Inte blommar de för dig, och inte blommar de för mig, svarar poeten. Ändå genomströmmades jag av en sorts optisk glädje vid åsynen av dessa vita smultronblommor som var de första diskreta tecknen på den stundade bärsäsongen. Det slår mig att förvånansvärt många litterära texter uppehåller sig just vid vägen till bären; längtan efter dem, föraningarna om dem. I Harry Martinsons naturessä En vandring till bärskogen går författaren och hans fru ut en solig dag när insekterna vettvilla av värme smattrar mot bärkannorna och varje kubikmeter luft är fylld av knirrande, svirrande och risslande liv. De vandrar genom tallskogar och starrkärr och hagar, tills stigen leder in mellan granarna mot blåbärskogen. Vägen till de efterlängtade bären är lika viktig som slutmålet och blir en fantasifull lektion i både flora och fauna om rödven och stackmyror, harsyra och blombockar. Robert Frosts dikt Blueberries är skriven som en rimmad dialog där jaget entusiastiskt försöker förklara för någon annan var han tidigare under dagen hittat dem: Blueberries as big as the end of your thumb, /Real sky-blue, and heavy, and ready to drum / In the cavernous pail of the first one to come! I Sylvia Plaths dikt Blackberrying rör sig diktjaget med en tom mjölkflaska längs en krokig gång som är omgiven av björnbärsbuskar på båda sidor. Bortom de böljande gröna kullarna, liksom upplysta inifrån, ligger havet. Till slut kommer man ändå fram. Till de lättsinniga smultronen, till hallonen mörkröda som levrat blod, till de blänkande och beska lingonen och till blåbärskogens mörkblå sluttningar. Men Harry Martinson påminner oss om det oprecisa i vardagsspråkets uttryck lika som bär. Blåbären skriver han är i själva verket olika. På solställena är de beslöjat blåoxiderade och matta, utan lyster. Men i skuggan är de blanka och nästan svarta och smaken mera allvarlig, förstämd och butter. Till dessa nyanser kan man kanske lägga undantagets exempel, bärens ständiga förmåga att överraska. Ibland hittar man ett blåbär eller ett hallon som växer på en gren bland många andra grenar, på en buske bland många andra buskar men vars smak är så förunderligt söt och smakrik i jämförelse med alla andra i närheten. Precis som vissa av sommarens dagar i efterhand ter sig starkare och mer levande än dagarna som omgav dem, utan att man alltid kan sätta fingret på varför. bärplockningen tar tid, men den ger också tid Vid första anblicken är bärplockning en tålamodsprövande och monoton sysselsättning. Ändå kan jag inte heller som vuxen göra mig kvitt känslan av att Elsa Beskow var någonting på spåret i sagoboken Puttes äventyr i blåbärsskogen. När jag står böjd över risen och flugorna surrar i ansiktet kan jag ibland få för mig att någon rör vid mig lätt över axeln, att blåbärskungen har snuddat vid mig med sin förvandlande käpp. Vi blir inte någon annan när vi plockar bär, inte några bättre människor. Men verkligheten rubbas under några timmar, perspektiven förskjuts. Tiden förflyter på ett annat sätt än den brukar göra, för även om spannen fylls snabbare om vi använder en bärplockare än om vi plockar bären ett för ett, har vi ingått ett förbund med långsamheten som inte kan brytas. Ja, bärplockningen tar tid, men den ger också tid, sätter oss i förbindelse med människor som levt långt före oss, som vandrade runt i skogar och marker innan de slog sig ner och blev bofasta. De fanns före Caesars tid / deras röda fanns före människan sade rött, skriver Lennart Sjögren i sin dikt om smultronen. Men stigarna mellan blåbärsrisen leder inte bara bakåt i historien. Kanske handlar bärplockningen också om att förankra sommaren medan den ännu pågår. Att bli varse årstidens olika faser, leda dem i bevis. För sommaren kan annars te sig diffus och konturerna lätt bli suddiga av vågskum, dallrande horisonter eller gråa dagsregn. Julidagarna flyter in i varandra och ingen annan månad är så svår att fixera med blicken. Jag minns vissa kvällar då jag rensade blåbären vi plockat. Hur jag rensade bort de små, hårda gröna bären som ännu inte mognat, de vinröda bladen, de små kvistarna, spindlarna som följt med, bärfisarna och larverna och hur jag inte visste vad jag skulle göra med alltihop, jag kunde varken kunde kasta ut eller behålla det. Bär försiktigt! Spill inte bären! skriver Harry Martinson. Det kunde gälla själva sommarens dagar. För en sak vet vi säkert: på vintern kommer alla spår att ha avlägsnats. Risporna på armarna från hallonbuskarnas taggar kommer inte längre att synas. De röda och blå fläckarna på fingrarna, det blodets systerskap som Sylvia Plath skriver om i sin björnbärsdikt, kommer för länge sedan att ha tvättats bort. Då öppnar vi frysen och plockar ut de stelfrusna bären rykande av minusgrader som hårda bevis på att allting inte bara var en dröm. Lennart Sjögren hade rätt. Smultronen blommar inte för oss. Blåbären mognar inte för oss, lingonen skiftar inte färg från vitt till rött för vår skull. Men de gör något med oss, ibland. Det handlade kanske inte om bären vi plockade, om vad vi åstadkom, utan vad bären åstadkom med oss. På sådant tänker jag när jag blickar upp mot de åskmörka molnen som nu drar in över träden. Jag har lämnat blåbärsskogarna där bara några få vattniga bär klingar sig kvar. Men jag minns hur de smakade, med Robert Frosts ord: It must be on charcoal they fatten their fruit. / I taste in them sometimes the flavor of soot. Istället har jag gått ut på det öppna fältet. Solen står lägre på himlen och myggsvärmarna och de ettriga älgflugorna är ett minne blott. Det är björnbärens tid. När jag sträcker in handen bland bären, knottriga men blänkande som obsidian, lossnar några och faller till marken. En fet, grönskimrande fluga flyger motvilligt upp från busken. När bäret spricker mellan tänderna tänker jag på Seamus Heaneys Blackberry-Picking. För diktjaget smakar det första björnbäret sött som tjocknat vin: sommarens blod fanns i det, skriver den irländske poeten. En krök till och sedan tar bären och buskarna slut, säger Sylvia Plath. Jag ska just lämna björnbärssnåret när något hindrar mig. Tröjan har fastnat i några björnbärstaggar. Jag står stilla ett ögonblick, fångad som ett byte under augustihimlen. Och i samma ögonblick som jag hakar loss mig själv från den sista taggen är sommaren över. Henrik Nilsson, författare och essäist

1a rad: Men våra drömmar har vi ändå kvar Uppläsning: Lennart Sjögren Diktsamling: "Den stora munnen, Bonniers 2011 Musik Germaine Tailleferre: Arabesque för klarinett och piano Exekutör Duo Aeternica

De flyger norrut om vårarna. De bygger åt sig ett hus av sång när de drar fram längs kusterna. I mars, när isarna ännu är kvar, kommer de. FLYTTFÅGLARNA. Poesi av Lennart Sjögren och ett splirrans nytt avsnitt av ARTpodden. Med några av Sveriges främsta flyttfågelexperter: Susanne Åkesson & Thord Fransson.

Första rad: Mycket har hållit på allt för länge Uppläsning: Harald Leander Diktsamling: "I grenverket", utgiven på Bonnier 2019 MUSIK: Antonio Vivaldi: Andante ur Cellokonsert a-moll EXEKUTÖR: Christophe Coin, cello, Il giardino armonico, Giovanni Antonini, dirigent

Uppläsning: Clas Göran Söllgård Diktsamling: "Grönskan" ( Bonniers, 1989) MUSIK Marc Berthomieu: Cinq nuances EXEKUTÖR Hans-Jörg Wegner, flöjt, Ellen Wegner, harpa

Vi minns Sara Danius uppmärksammade essäsamling "Den blå tvålen". Dessutom poesimåndag: långt porträtt på Lennart Sjögren, en av svensk lyriks stormästare, och så Eva-Stina Byggmästars nya samling.  Med anledning av Sara Danius bortgång återutsänder vi i dag ett OBS om hennes essäsamling "Den blå tvålen. Romanen och konsten att göra saker och ting synliga". Den är gjord av författaren och idéhistorikern Isabelle Ståhl och är en repris från 2013. P1 Kulturs reporter Helene Alm träffar Lennart Sjögren, snart fyllda 90, vid en kalkstensstrand på hans älskande Öland. Och Burcu Sahin, själv prisad poet, har läst Eva-Stina Byggmästars senaste diktsamling. Vi får även höra ett reportage om propagandafilmen "Jag och mitt fosterland", som gör stor succé på hemmaplan till 70-årsfirandet av Folkrepubliken Kina. Sveriges Radios korrespondent i Peking, Björn Djurberg, har undersökt varför just den här propagandan slog så mycket bättre än mycket annat. Programledare: Gunnar Bolin. Producent: Mattias Berg.

Lennart Sjögren har skrivit dikter i över 60 år och är en av våra mest betydande poeter. Nyligen kom han ut med en ny diktsamling "I grenverket". Ett porträtt av Helene Alm. Poeten Lennart Sjögren bor på norra Öland vid Kalmarsund och i sin diktning blir människan ett av alla djur som är i ständig rörelse och förändring i den likaledes föränderliga och ofta våldsamma naturen. Jag har väl en sådan tro att livet på något sätt är gränslöst, jag förstår inget av när det började och jag förstår heller inte hur det ska sluta, det totala livet, menar jag, säger Lennart Sjögren. Om den nya diktsamlingen "I grenverket" säger han så här: Vi är inne i denna krona som är den stora världskronan och där är vi infångade i ett virrvarr av grenar, grenar som kan ge oerhört stor glädje, grenar som kan ge panik, grenar som ger sorg, förtvivlan. Man kretsar runt där som en form av fånge, för vi kommer inte ur grenverket, men det är där vi får leva våra liv. Jag har då levt ett så pass lyckosamt liv så jag har haft möjlighet att beskriva det, det är många som inte har den möjligheten. Det är en kort dikt alldeles precis i början, som verkar vara nån sorts motto för boken? Ja, det är ett motto, säger Lennart Sjögren och fortsätter: "Undvik inte extasen, nu när torkan alltmer breder ut sig, över de inre fälten." Det uttrycker nog en önskan att finnas kvar ännu en stund i livet, med livets olika sidor. Helene Alm, reporter helene.alm@sverigesradio.se

Uppläsning: Erik Bergqvist Diktsamling:"Dikter 1982-2004" MUSIK Francis Poulenc: Andra satsen ur Flöjtsonat EXEKUTÖR Sharon Bezaly, flöjt och Ronald Brautigam, piano

På MTR Nordic är det självklart att se till kompetens oavsett bakgrund. Mångfald på löneavdelningen är en fördel i kontakten med de anställda. Men är det verkligen självklart på alla arbetsplatser? Rabia Shehab Nuru, lönespecialist och Lennart Sjöqvist, lönechef på MTR Nordic och Meriam Bassoumi, lönespecialist på Aspia ger oss en bild av svårigheterna men också möjligheterna som olikheterna ger. Bisittare till Katarina Sand är Magnus Berg, mångfaldskonsult på Wise Professionals.

Fyra essäer om lyriska bilder som kan uppfattas som klichéer men ruvar på oupptäckta hemligheter. Maria Küchen reflekterar över fjäderfän i dikten och avslöjar vilken vår allra mest poetiska fågel är. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen i oktober 2018. Vilken fågelart förekommer oftast i svensk dikt? Jag tänker inte berätta det riktigt än. Den som skriver en bok eller gör en radioessä ska inte frestas att avslöja allt genast. Och den som gestaltar en fågel i skönlitteratur kan inte bara skriva fågel. Den aktuella fågeln måste artbestämmas. Är det en gråsparv eller en havsörn, en sånglärka eller en struts? Läsaren måste få veta. Läsaren behöver få rätt associationer. Det här har jag ständigt påpekat när jag har handlett människor som vill utveckla sitt litterära skrivande inom ramarna för olika utbildningar och kurser. Skriv inte bara fågel, skriv vad det är för fågel! Så det är tur för den svenska litteraturen att Nils Ferlin aldrig råkade ut för mig som skrivarskolefröken. Då hade det stått gråsparv eller pilfink i stället för grå liten fågel i en av hans allra mest mest älskade dikter. Inte ens en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist det finns på den andra sidan och det tycker jag nog blir trist. Så börjar Nils Ferlins dikt Inte ens i samlingen Goggles  som gavs ut 1938. Frasen inte ens en grå liten fågel är språkligt sett så mycket vackrare, så mycket mer böjlig och böljande, och den faller så mycket bättre in i diktens rytm, än en artbestämning av typen inte ens en pilfink. Och inte heller när det gäller diktens betydelse och innehåll, dess tema, behöver jag någon artbestämning av Ferlins fågel, den i dödsriket frånvarande. Den är liten. Den är grå. Det räcker så. Kanske tillhör den inte ens någon särskild art. Den är livets oansenliga fågel, hoppet som kvittrar i snåren, anspråkslöst och oförtröttligt. Fåglarna i svensk dikt är dock inte bara metaforer för existentiella tillstånd och skeenden. De är påtagliga varelser i egen rätt. Tillsammans med bland annat måne, stjärnor och rosor tillhör fåglarna poesins mest välanvända metaforer.  Att fåglar har en central plats i poesi är inte så konstigt. De sjunger och de kan flyga, det är precis vad dikten också vill göra. Och när poeter söker bilder för existensen är fåglar metaforiskt brukbara ända till döds. När fåglar dör berövas de sin sång och sin flykt, precis som när en människa förlorar hoppet. Döda fåglar är ett omhuldat tema i svensk poesi. Svenska skalders dikter om döda fåglar är överraskande många. Det skriver Sten Hidal, professor emeritus i bibelvetenskap och ordförande i Tegnérsamfundet, i sin lekfullt spirituella och samtidigt noggrant underbyggda och strukturerande bok Fåglar i svensk poesi. Harry Martinson skrev om en död sjömås, Margareta Ekström om en död entita, Niklas Törnlund om en lövsångare som spräckte skallen mot hans fönster, Göran Tunström om en blåmes som åts upp av katten, Olof Lagercranz döpte en hel bok till Den döda fågeln. Även levande och döda örnar förekommer i poesin, men örnen tycks ha fallit ur modet bland diktare ungefär samtidigt som romantiken gjorde det. Jag gissar att de fascistiska ideologiernas fascination för örnar har bidragit till att skamfila örnens poetiska rykte. Som diktläsare kan jag ärligt talat bli trött på poesins fåglar överhuvudtaget, precis så som jag regelbundet tröttnar på måne, stjärnor och rosor och sedan återupptäcker jag dem och återanvänder dem i mitt eget skrivande. Utnötta metaforer nöts ut av en anledning, de är oöverträffat brukbara. Fåglarna i svensk dikt är dock inte bara metaforer för existentiella tillstånd och skeenden. De är påtagliga varelser i egen rätt. Den svenska fågeldiktningens pionjär, Erik Axel Karlfeldt, använde dem ofta som årstidsmarkörer. Hos den samtida poeten Joar Tiberg är sångkaraktäristiken särskilt central.  Men giganten i svensk fågeldiktning är Bengt Emil Johnson. Ingen annan poet har så många fågelarter som han konstaterar Sten Hidal imponerat i sin bok. I Bengt Emil Johnsons verk eskalerar fågelintresset oavbrutet och han påstod själv att han tidvis förfåglades. Blå kärrhökar, sädesärlor, talgoxar, koltrastar, ringduvor, oändliga mänger näktergalar, tranor, gökar, steglitsor, knipor, spovar, taltrastar, blåhakar, alla flyger de genom den svenska moderna dikten. Men vilken är diktens vanligaste? Det är inte näktergalen, inte duvan, inte svanen. Inte heller är det någon mytologisk fågel varken artonhundratalsromantikern Atterboms fågel blå, Ferlins lilla grå fågel eller den rätt så ymnigt förekommande Fågel Fenix. Den vanligaste fågeln i svensk poesi är i god ordning artbestämd. Att skalder artbestämmer fåglar har överhuvudtaget blivit allt vanligare i Sverige det senaste seklet. Jag föreställer mig att det är en frukt av sekularismens förkärlek för det vetenskapliga, det i sak korrekta. Precis som samtidens skrivarkursfröken tycker även sekularisten att det är viktigt att vi vet exakt vilken fågel vi talar om, inte bara på biologilektionen utan även i dikter. Det är helt enkelt alltid viktigt att veta i stället för att gissa, drömma eller tro. Vetandet i sig har ett värde, alltid, överallt. Den som bara säger en grå liten fågel tycks inte ha fullständigt klart för sig vad hon talar om. Den som säger pilfink gråsparv eller lövsångare har däremot på fötterna, vetenskapligt såväl som poetiskt. Långt fler män än kvinnor tar plats bland skalderna i Fåglar i svensk poesi. Och jag blir då förstås också nyfiken på om det också är vanligare att män än kvinnor artbestämmer fåglar när de diktar? Kanske, kanske inte. Finlandssvenska Solveig von Schoultz verk har en varierad fågelvärld där läsaren bland annat möter en sandbadande orrhöna. Den allra vanligaste fågeln i åtminstone rikssvensk dikt tycks dock Solveig von Schoultz aldrig ha skrivit om, KRÅKAN. Inte en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist, utan en stor grå oromantiskt intelligent fågel Kråkan är den svenska poesins favoritfågel. Nästan varje diktare som överhuvudtaget nämner någon fågelart, har med kråkan. Det skulle jag inte ha gissat. Av alla fåglar vår fauna rymmer, varför just kråkan?! Professor Sten Hidal, som ligger bakom avslöjandet, sliter med frågan och kommer fram till att kråkan just i sin alldaglighet innebär en poetisk utmaning. Kan det verkligen bli stor dikt av något sådant som en kråka? Inte en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist, utan en stor grå oromantiskt intelligent fågel som kraxande rotar i sopkorgar och stjäl andra fåglars ägg? Lennart Sjögren har i sin dikt Världskråkan gjort kråkan till en symbol för hela mänskligheten. Harry Martinson har beskrivit kråkan som hård och grå som en dammig sko, Staffan Söderblom har kallat henne landskapets gånggärn hon finns egentligen ingenstans, men i nära anslutning till nästan allt. Och jag tänker att precis så är det ju också med dikten. Själva poesin kan liknas både vid en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist, en skränande äggtjuv och det som fattas oss i dödsriket. Ett liv helt utan dikt, ett liv helt utan fåglar, är inget liv. Maria Küchen, författare   Litteratur Sten Hidal: Fåglar i svensk poesi, Norma 2018.

Att fåglar är en vanlig metafor är inte konstigt, dikten vill ju också sjunga och flyga. Maria Küchen reflekterar över fjäderfän i svensk lyrik och avslöjar vilken vår allra mest poetiska fågel är. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vilken fågelart förekommer oftast i svensk dikt? Jag tänker inte berätta det riktigt än. Den som skriver en bok eller gör en radioessä ska inte frestas att avslöja allt genast. Och den som gestaltar en fågel i skönlitteratur kan inte bara skriva fågel. Den aktuella fågeln måste artbestämmas. Är det en gråsparv eller en havsörn, en sånglärka eller en struts? Läsaren måste få veta. Läsaren behöver få rätt associationer. Det här har jag ständigt påpekat när jag har handlett människor som vill utveckla sitt litterära skrivande inom ramarna för olika utbildningar och kurser. Skriv inte bara fågel, skriv vad det är för fågel! Så det är tur för den svenska litteraturen att Nils Ferlin aldrig råkade ut för mig som skrivarskolefröken. Då hade det stått gråsparv eller pilfink i stället för grå liten fågel i en av hans allra mest mest älskade dikter. Inte ens en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist det finns på den andra sidan och det tycker jag nog blir trist. Så börjar Nils Ferlins dikt Inte ens i samlingen Goggles  som gavs ut 1938. Frasen inte ens en grå liten fågel är språkligt sett så mycket vackrare, så mycket mer böjlig och böljande, och den faller så mycket bättre in i diktens rytm, än en artbestämning av typen inte ens en pilfink. Och inte heller när det gäller diktens betydelse och innehåll, dess tema, behöver jag någon artbestämning av Ferlins fågel, den i dödsriket frånvarande. Den är liten. Den är grå. Det räcker så. Kanske tillhör den inte ens någon särskild art. Den är livets oansenliga fågel, hoppet som kvittrar i snåren, anspråkslöst och oförtröttligt. Fåglarna i svensk dikt är dock inte bara metaforer för existentiella tillstånd och skeenden. De är påtagliga varelser i egen rätt. Tillsammans med bland annat måne, stjärnor och rosor tillhör fåglarna poesins mest välanvända metaforer.  Att fåglar har en central plats i poesi är inte så konstigt. De sjunger och de kan flyga, det är precis vad dikten också vill göra. Och när poeter söker bilder för existensen är fåglar metaforiskt brukbara ända till döds. När fåglar dör berövas de sin sång och sin flykt, precis som när en människa förlorar hoppet. Döda fåglar är ett omhuldat tema i svensk poesi. Svenska skalders dikter om döda fåglar är överraskande många. Det skriver Sten Hidal, professor emeritus i bibelvetenskap och ordförande i Tegnérsamfundet, i sin lekfullt spirituella och samtidigt noggrant underbyggda och strukturerande bok Fåglar i svensk poesi. Harry Martinson skrev om en död sjömås, Margareta Ekström om en död entita, Niklas Törnlund om en lövsångare som spräckte skallen mot hans fönster, Göran Tunström om en blåmes som åts upp av katten, Olof Lagercranz döpte en hel bok till Den döda fågeln. Även levande och döda örnar förekommer i poesin, men örnen tycks ha fallit ur modet bland diktare ungefär samtidigt som romantiken gjorde det. Jag gissar att de fascistiska ideologiernas fascination för örnar har bidragit till att skamfila örnens poetiska rykte. Som diktläsare kan jag ärligt talat bli trött på poesins fåglar överhuvudtaget, precis så som jag regelbundet tröttnar på måne, stjärnor och rosor och sedan återupptäcker jag dem och återanvänder dem i mitt eget skrivande. Utnötta metaforer nöts ut av en anledning, de är oöverträffat brukbara. Fåglarna i svensk dikt är dock inte bara metaforer för existentiella tillstånd och skeenden. De är påtagliga varelser i egen rätt. Den svenska fågeldiktningens pionjär, Erik Axel Karlfeldt, använde dem ofta som årstidsmarkörer. Hos den samtida poeten Joar Tiberg är sångkaraktäristiken särskilt central.  Men giganten i svensk fågeldiktning är Bengt Emil Johnson. Ingen annan poet har så många fågelarter som han konstaterar Sten Hidal imponerat i sin bok. I Bengt Emil Johnsons verk eskalerar fågelintresset oavbrutet och han påstod själv att han tidvis förfåglades. Blå kärrhökar, sädesärlor, talgoxar, koltrastar, ringduvor, oändliga mänger näktergalar, tranor, gökar, steglitsor, knipor, spovar, taltrastar, blåhakar, alla flyger de genom den svenska moderna dikten. Men vilken är diktens vanligaste? Det är inte näktergalen, inte duvan, inte svanen. Inte heller är det någon mytologisk fågel varken artonhundratalsromantikern Atterboms fågel blå, Ferlins lilla grå fågel eller den rätt så ymnigt förekommande Fågel Fenix. Den vanligaste fågeln i svensk poesi är i god ordning artbestämd. Att skalder artbestämmer fåglar har överhuvudtaget blivit allt vanligare i Sverige det senaste seklet. Jag föreställer mig att det är en frukt av sekularismens förkärlek för det vetenskapliga, det i sak korrekta. Precis som samtidens skrivarkursfröken tycker även sekularisten att det är viktigt att vi vet exakt vilken fågel vi talar om, inte bara på biologilektionen utan även i dikter. Det är helt enkelt alltid viktigt att veta i stället för att gissa, drömma eller tro. Vetandet i sig har ett värde, alltid, överallt. Den som bara säger en grå liten fågel tycks inte ha fullständigt klart för sig vad hon talar om. Den som säger pilfink gråsparv eller lövsångare har däremot på fötterna, vetenskapligt såväl som poetiskt. Långt fler män än kvinnor tar plats bland skalderna i Fåglar i svensk poesi. Och jag blir då förstås också nyfiken på om det också är vanligare att män än kvinnor artbestämmer fåglar när de diktar? Kanske, kanske inte. Finlandssvenska Solveig von Schoultz verk har en varierad fågelvärld där läsaren bland annat möter en sandbadande orrhöna. Den allra vanligaste fågeln i åtminstone rikssvensk dikt tycks dock Solveig von Schoultz aldrig ha skrivit om, KRÅKAN. Inte en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist, utan en stor grå oromantiskt intelligent fågel Kråkan är den svenska poesins favoritfågel. Nästan varje diktare som överhuvudtaget nämner någon fågelart, har med kråkan. Det skulle jag inte ha gissat. Av alla fåglar vår fauna rymmer, varför just kråkan?! Professor Sten Hidal, som ligger bakom avslöjandet, sliter med frågan och kommer fram till att kråkan just i sin alldaglighet innebär en poetisk utmaning. Kan det verkligen bli stor dikt av något sådant som en kråka? Inte en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist, utan en stor grå oromantiskt intelligent fågel som kraxande rotar i sopkorgar och stjäl andra fåglars ägg? Lennart Sjögren har i sin dikt Världskråkan gjort kråkan till en symbol för hela mänskligheten. Harry Martinson har beskrivit kråkan som hård och grå som en dammig sko, Staffan Söderblom har kallat henne landskapets gånggärn hon finns egentligen ingenstans, men i nära anslutning till nästan allt. Och jag tänker att precis så är det ju också med dikten. Själva poesin kan liknas både vid en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist, en skränande äggtjuv och det som fattas oss i dödsriket. Ett liv helt utan dikt, ett liv helt utan fåglar, är inget liv. Maria Küchen, författare   Litteratur Sten Hidal: Fåglar i svensk poesi, Norma 2018.

Prisade poeter, feminister och outsiders är avsnitt 46 i Poetpodden. Jag har hyllar poeten Nina Ahlzén, som jag skulle ha intervjuat för det här avsnittet men som sex dagar innan tog sitt liv, med att läsa en av hennes dikter. Vila i frid, Nina. Prenumerera på iTunes  / På Acast  / På Soundcloud Istället får du del 4 i serien om poeter födda på 1900-talet och som betytt mycket för mitt eget diktande. Poeterna jag berättar om och läser dikter av är Sandro Key Åberg, Sonja Åkesson, Lennart Sjögren, Paul Andersson, Majken Johansson och Ann Smith. Alla sex är en blandning av prisade poeter, feminister och outsiders. Dessutom svarar jag på Eva-Lenas och Nasims frågor om epigram och om varför poesin verkar vara en undergroundrörelse i Sverige. Jag bjuder också på en skrivövning och läser min dikt April. TYCKER DU OM DET DU HÖR I POETPODDEN? Swisha 20 kr eller mer till 123 540 62 85. Bankgironr 743-0804 om du hellre själv vill sätta pengarna. PayPal, 20 kr eller mer till irene@poeten.se. VIKTIGT! Tycker du om Poetpodden och att jag gör ett bra jobb? Gå då in på iTunes skriv en kommentar. Varför? Det är ett bra sätt att få podden att nå ut till allt fler lyssnare. Glöm inte heller att kommentera här i bloggen. DELA, DELA OCH DELA Hjälp mig att dela det här inlägget och alla andra du lyssnar på i dina sociala medier som Facebook, Twitter och alla andra. Då hjälper du poesin att få vingar. LÄNKAR TILL INNEHÅLLET: Nina Ahlzén: https://www.bokus.com/cgi-bin/product_search.cgi?authors=Nina%20Ahlz%E9n Sandro Key Åberg: https://sv.wikipedia.org/wiki/Sandro_Key-%C3%85berg Sonja Åkesson: http://www.sonjaakesson.se/ Lennart Sjögren: http://runeberg.org/authors/sjogrenl.html Paul Andersson: https://sv.wikipedia.org/wiki/Paul_Andersson_(poet) Majken Johansson: https://sv.wikipedia.org/wiki/Majken_Johansson Ann Smith: https://www.popularpoesi.se/tema/nummer-23-alderdom/annsmith/ Anne-Maria Lenngren: http://runeberg.org/authors/lenngren.html April: https://poeten.se/dikter/april.htm Skicka in frågor och dina egna inspelade dikter Så skicka dina egna dikter och frågor om poesi till Poetpodden Facebooksida: https://www.facebook.com/poetpodden Kontakt via e-post: podden@poeten.se Twitter: https://twitter.com/poetenirene Prisade poeter, feminister och outsiders ÄR AVSNITT 46 I POETPODDEN Fler avsnitt i Poetpodden

I denne alle første episoden snakker vi med Katrine Minken og Lennart Sjøgren, begge partnere i Deloitte som jobber med offentlig sektor. Dessuten tar vi en prat med to nyutdannede nyansatte, Hilde Kamperud og Kristoffer Ødegård om de første månedene i jobb og hvordan de opplevde rekrutteringsprosessen. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

På svenska loppmarknader hittar man nästan alltid Pelle Karlssons LP Han är min sång och min glädje. Men hur gick det till när ett album om Jesus, av en okänd artist, blev Sveriges vanligaste skiva? Den 16 november 1973 klev artisten Pelle Karlsson in i Europafilms studio i Stockholm för att spela in en LP med kristen popmusik. Han sjöng upp genom att ta ett högt C på flygeln och klämde i med samma ton från sin mun. Sedan sjöng han raskt in hela albumet. Innan eftermiddagen var över kunde han ta flyget tillbaka till Göteborg.I skivsamlarkretsar kallas Pelles skiva idag för Pelles gröna eller Sveriges vanligaste skiva". Den står långtidsparkerad i vinylbackarna på snart sagt varenda loppmarknad i landet och en märklig kult har vuxit fram kring skivans extrema spridning. Vinylgrävare brukar fronta skivan det vill säga, de ställer den längst fram i backen och tar ett foto. Bilderna postas sedan till forum på internet. Ingen vet idag exakt hur många exemplar som pressades av LP:n och få vet hur den blev så vanlig. I Loppmarknadsarkeologerna berättar skivproducenten Lennart Sjöholm hur det gick till när försäljningen plötsligt steg från 4 000 exemplar till hundratusentals. Skivsamlaren Daniel Westin berättar om när han på en loppmarknad lyckades fronta över trettio Pelle-skivor på rad. Journalisten Urban Thoms, expert på kristen popmusik, berättar om varför Pelle valde bort idolskapet och förklarar varför det alltid finns så många kristna skivor på svenska loppmarknader.Producent: Tommie Jönsson.Loppmarknadsarkeologerna görs av produktionsbolaget Rundfunk Media för Sveriges Radio.

För livet till döden med hip hop och poesi. I Kritiken diskuteras Timbuktus nya album och hur diktvåren 2014 har tett sig. Lennart Sjögrens Kalla mig Noa, Martin Högströms Journaler och Anna Hallbergs Ljusgrönt och aska är tre diktsamlingar som kommit ut under det senaste halvåret, vad säger de om det poetiska tillståndet just nu? Författaren och kritikern Lyra Ekström-Lindbäck och kulturredaktionens Göran Sommardal har läst och samtalar om nödvändig lyrik och umbärliga rader.Timbuktu, Jason Diakte, beskrivs ofta som en poetiskt politisk musiker - nu är han aktuell med nya album "För livet till döden, och musikjournalisten Camila Astorga Diaz kommer till Kritiken för att prata om en av Sveriges främsta hiphopartister. Och - vad säger egentligen ordparet "kvinnliga serietecknare"? Innebär det verkligen något annat än att en kvinna hållit i pennan? Begreppet närgranskas i veckans essä signerad Ida Säll. Programledare Gunnar Bolin Producent Maria Götselius

Hur har du det med ditt sanna jag? Är du tillräckligt målinriktad för att bli framgångsrik? Ja, det saknas inte självhjälpsböcker på bokhandelsdiskarna, men vad har de egentligen för budskap? Och hur jobbar självhjälpsförfattarna med språket? Vi pratar med Nina von Garaguly, psykolog, och Jonas Aspelin, profesor i pedagogik. Går det att fånga solsken? En vacker dag, när man är ute och går i naturen med sin kamera. Hursomhelst är det just denna situation, och denna fråga, som födde Inger Edelfeldts romangestalt Jackie i hennes nya bok Konsten att dö. Jenny Aschenbrenner har träffat Inger Edelfeldt. Gubben Noa är en vältrallad och välklinkad hedersman känd från den bibliska Arken, men när poeten Lennart Sjögren tar sig an myten växer en annan berättelse fram. Hör Lennart läsa ur sin bok Kalla mig Noa. Och så åker vi på poesifestival i Botswana med Laura Wihlborg, och får reda på om det är en bra idé att ha med sig en dikt om fiskpinnar. Möt poeten Moroka Moreri, och hör vad namnet "Laura" betyder på språket setswana. Till sist: det här programmet är på olika sätt genomsyrat av poeten Bruno K Öijer. Det är vi glada för, och det bjuder vi på!

Igår var det gaygala, och rader av priser delades ut. Noomi Rapace blev årets hetero, årets artist blev Agnes och årets film blev Män som hatar kvinnor. Vart är hbt-rörelsen på väg, när folklig bredd verkar segra framför subkulturella uttryck? Journalisten Anna-Maria Sörberg hjälper Annika Lantz med en analys. - Får vi problem så slänger jag i väg ett sms och så vet jag att de ber för oss. Det betyder väldigt mycket, säger Lennart Sjöholm, barnkirurg från Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg, nu bland jordbävningsoffren i Haiti i tidningen Dagen. Hur har den nya tekniken påverkat människor kontakt med gud undrar redaktionen. Bisittare är Anders G Carlsson

Igår var det gaygala, och rader av priser delades ut. Noomi Rapace blev årets hetero, årets artist blev Agnes och årets film blev Män som hatar kvinnor. Vart är hbt-rörelsen på väg, när folklig bredd verkar segra framför subkulturella uttryck? Journalisten Anna-Maria Sörberg hjälper Annika Lantz med en analys. - Får vi problem så slänger jag i väg ett sms och så vet jag att de ber för oss. Det betyder väldigt mycket, säger Lennart Sjöholm, barnkirurg från Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg, nu bland jordbävningsoffren i Haiti i tidningen Dagen. Hur har den nya tekniken påverkat människor kontakt med gud undrar redaktionen. Bisittare är Anders G Carlsson

Mörker. Elände. Finanskris. Lågkonjunktur. Varsel. Uppsägningar. Men kan det vara så, att själva beskrivningen av lågkonjunkturen i sig påverkar och påskyndar lågkonjunkturen? Hur många varsel är i så fall Sveriges journalistkår skyldig till? Hör Lennart Sjöberg, professor i psykologi, och Robert Wiström, chef för Ekonomiredaktionen på SVT:s Rapport. Och i skrivande stund jagar vi också på vad ett repetitivt nej kan betyda för svenskt skidskytte, och vem det egentligen var som filmade alla tågfilmer i På Spåret. Dagens bisittare heter Roger Wilson.

Mörker. Elände. Finanskris. Lågkonjunktur. Varsel. Uppsägningar. Men kan det vara så, att själva beskrivningen av lågkonjunkturen i sig påverkar och påskyndar lågkonjunkturen? Hur många varsel är i så fall Sveriges journalistkår skyldig till? Hör Lennart Sjöberg, professor i psykologi, och Robert Wiström, chef för Ekonomiredaktionen på SVT:s Rapport. Och i skrivande stund jagar vi också på vad ett repetitivt nej kan betyda för svenskt skidskytte, och vem det egentligen var som filmade alla tågfilmer i På Spåret. Dagens bisittare heter Roger Wilson.

Alla snackar om det - men vad som menas är egentligen oklart. Alla ska ha det - men VAD man ska ha det till är lite mer oklart. Vi talar om: Värdegrunden. Har man nån nytta av en värdegrund när tillmälen som apajävel (Polisen) eller hysteriska subba (P1-lyssnare) viner genom luften. Lennart Sjöberg, professor i psykologi vid Handelshögskolan hjälper oss att värdera värdegrunden. Mats Knutson är med och pratar om tvångsäktenskap. Och dessutom hörs "Veckans låt". Sidekick är Anders G Carlsson

Alla snackar om det - men vad som menas är egentligen oklart. Alla ska ha det - men VAD man ska ha det till är lite mer oklart. Vi talar om: Värdegrunden. Har man nån nytta av en värdegrund när tillmälen som apajävel (Polisen) eller hysteriska subba (P1-lyssnare) viner genom luften. Lennart Sjöberg, professor i psykologi vid Handelshögskolan hjälper oss att värdera värdegrunden. Mats Knutson är med och pratar om tvångsäktenskap. Och dessutom hörs "Veckans låt". Sidekick är Anders G Carlsson