Podcasts about bergtagen

Även om man kunde få AI att på styra de fysiska sexrobotarnas hjärnor, så skulle det inte röra sig om några oberäkneliga hysterikor. Eller? Aase Berg funderar över gamla och nya vaxdockor. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Zombierna ryter och rosslar, smackar och slaskar när de sliter köttslamsor ur ännu levande människokroppar. Det är jag och min dotter som tittar på teveserien The Walking Dead (som sändes 2010-2022). Vi är nästan klara med elfte och sista säsongen. Vi brukar kolla ca fyra avsnitt på raken medan vi äter tacos framför teven. Det är ungefär den sämsta maten man kan inta till zombiefilm. Slafsig köttfärs glufsas medan de odöda på teven svullar i sig inälvor och river loss senor och muskler från sina offer.Det här är mer än bara osmaklig underhållning. Medan vi tittar pratar vi om gruppsykologi, sociologi och existentiella frågor. Serien är visserligen både äcklig och våldsam, men den innehåller också långa sekvenser av tystnad och tristess, där människor som försöker överleva zombieapokalypsen samlas i förfallna industrilokaler för att diskutera och praktisera samhällsbyggande och etik.Det är inte helt taget ur luften att odöda skulle kunna existera. Man anser nuförtiden att zombierna på Haiti helt enkelt har varit drogade, för att kunna användas som slavar. Om de mot förmodan nånsin har funnits, alltså.På senare år har det gjorts många forskningsexperiment för att framkalla skendöd, till exempel med svavelväte eller gift från den dödliga blåsfisken. Det tricksas också med olika typer av konstgjord koma, till exempel genom nedfrysning, en sänkning av ämnesomsättningen, inte olik den hos djur som går i dvala. Och det ligger massor av döda miljärdärer i frysboxar världen över och väntar på bättre tider.Tidigare decenniers nekronauter – alltså dödenforskare – de var ännu mer makabra än de samtida. Redan från 1700-talet sysslade de med galvanism, sprattlande döda grodor och återuppväckta avrättningsoffer, och den rätt perversa ryska patologen Sergej Brjuchonenko lyckades år 1925 hålla liv i hundhuvuden utan kroppar. Å andra sidan uppfann han samtidigt den första hjärt-lungmaskinen.Om zombies åtminstone har nån sorts realitetsanknytning, så är vampyrerna deras motsats. Även om man skulle lyckas förlänga telomererna, DNA-kedjans slutstycken, och på så vis öka den mänskliga livslängden, så är det långsökt att vi nånsin skulle kunna livnära oss på enbart blod. Vampyrer är framför allt estetiskt suggestiva: de är snygga och sexiga aristokrater.Men den mest intressanta frågan kring båda sorternas mytologiska monster är förstås: Var finns egentligen livet i en kropp?Jag tänker på det när jag öppnar praktverket The Anatomical Venus, med undertiteln wax, god, death and the ecstatic. Joanna Ebenstein, som bland annat grundade bloggen Morbid Anatomy, har skrivit texten. Men det är bilderna som är viktigast i den här boken, närmare bestämt foton av medicinska vaxfigurer. Här finns till exempel Venus från Medici avbildad: en ung, vacker kvinna i naturlig storlek, med glänsande ögon av glas och riktigt människohår. Hon ligger naken i en lidande pose på en rosa sidenmadrass. Alltså inte lidande som när man på riktigt plågas av fysisk smärta – hopkrullad, krampande. Nej, hon ligger sublimt utsträckt med madonnaliknande ansikte, och ger snarare uttryck för överjordisk självömkan, lite sådär Bergtagen-aktigt, typ när sjukdomar som tuberkulos upphöjs till ett suckande, flämtande och febrigt, närmast andligt och extatiskt hypertillstånd. Venus från Medici har en öppningsbar framsida, och kan plockas isär i sju anatomiskt korrekta lager. Längst in, i hennes livmoder, ligger ett litet foster.Hon tillverkades i Florens av Clemente Susini år 1782.En annan suggestiv vaxmodell är kvinnan med dissekerat ansikte där man kan lyfta bort den släta, sovande ytan och blotta ett kranium med ögonen kvar i globerna och pannbenet borttaget så att hjärnan syns. Det kastanjebruna håret växer ut ur huvudsvålen och ligger böljande över kudden – en enigmatisk blandning av helgonbild, plågad Jesus på korset, skönhetsdrottning och styckningsschema.Det finns många exempel på såna här försvarslösa kvinnodockor med minutiöst verklighetstrogna inälvor. De visades på museer och marknader men användes också vetenskapligt under 1700- och 1800-talet. Att dissekera människor var slabbigt och jobbigt och det rådde allmän brist på tillgängliga lik.Men lika mycket som medicinvetenskapliga och folkbildande hjälpmedel, är de mystiska och gåtfulla konstverk och fetischer.De känns kusligt levande, och steget är inte långt till automaten, en mytologisk livsform i gränslandet mellan liv och död som kanske ligger närmare an av vår tids stora samhällsfrågor, nämligen den om artificiell intelligens. Den tyska romantikern E T A Hoffmann skrev om en vacker, kall och konstig automat, en robotkvinna som han kallade Olimpia. Och när 1600-talsfilosofen René Descartes reste till drottning Kristina i Sverige ska han enligt myten ha släpat med sig en robotkopia av dottern Francine, som dog när hon var fem år.Det påminner om Guvernören i min och min dotters zombieserie, han som har kvar sin lilla flicka fastbunden, trots att hon har förvandlats och blivit en annan; vidrig och livsfarlig.Gemensamt för alla de här mytologiska kvinnofigurerna är att de står under minutiös kontroll av sin skapare, nämligen mannen. Ända in i inälvorna ska han styra och ställa, djupt in i hjärnvindlingarna, in till livmodern och, om möjligt, själen. Det är som när Pygmalion blev kär i sin skulptur som började leva, eller George Bernard Shaw lät Higgins uppfostra Eliza. Sen lånade Joseph Weizenbaum i sin tur Elizas namn till datorprogrammet han skapade på 60-talet. Hon var en av de första chatbotarna. En tidig AI, om man så vill.AI ger såklart stora möjligheter att uppfinna den behagfulla kvinnan. Som på sitt klokt moderliga sätt bemöter mannen med milt överseende och oändligt tålamod. Fantasin om henne går hand i hand med den koloniala drömmen om ett nytt slavsamhälle, där det finns gratis arbetskraft och lyckliga horor. För även om man kunde få AI att på allvar styra de fysiska sexrobotarnas hjärnor, så skulle det inte röra sig om några oberäkneliga bordelinebrudar och hysterikor. Eller? Visserligen är den artificiella intelligensen ytterst mänsklig, uppbyggd av den data vi har lämnat efter oss, men det är ju segrarna, männen, som har skrivit historien. Det är en enkönad robotslav vi håller på att skapa. Men tänk om jordmamman reser sig ur sin dvala och besegrar det patriarkat som en gång tystade henne. Tänk om den kåta, glada och tacksamma vaxhustrun som lyssnar, tröstar, lagar mat och alltid vill ligga i själva verket kommer att ta över och balla ur. Det är den skräcken man kan ana när de framgångsrika maktmännen inom vetenskap och techindustri varnar oss för undergången. Tänk om AI i själva verket är en monstruös hagga!Aase Bergförfattare och kritikerLitteraturJoanna Ebenstein: The Anatomical Venus: Wax, God, Death & the Ecstatic. Distributed Art Publishers (DAP), 2016.

Thomas Mann fick Nobelpriset i litteratur 1929 men fem år tidigare kom den ut, Bergtagen, om ingenjören Hans Castorp som besöker sin kusin på sanatoriet Berghof. Det blir en vistelse på sju år. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Det existerar inga sådana tidsenheter som veckor i sanatorievärlden. Castorp har fått en egen fläck på lungan.Vi hör Henrietta Hultén samtala med regissören Staffan Roos inför radioteateruppsättningen av Bergtagen med bl.a Pontus Gustafsson och Anita Björk 1999.

Vi har vant oss vid att höra spöken. Men en gång i tiden var inspelade röster och musik något häpnadsväckande. Thomas Steinfeld tar Thomas Mann till hjälp får att få oss att se hur märkvärdigt det är. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Långt uppe i de Schweiziska bergen ligger ett sanatorium med namnet ”Berghof”. Några år innan första världskrigets början samlas där en brokig skara patienter, uppenbarligen förmögna kvinnor och män från olika europeiska länder. De verkar söka bot mot lungsoten, men har faktiskt bestämt sig för att tillbringa resten av sina liv på denna stillsamma plats halvvägs mellan slättlandet och himlen. Plötsligt står en låda i pianosalongen, ett matt svartbetsat skrin som med en silkeöverspunnen kabel anslutits till en väggkontakt. ”Det är ingen apparat och ingen maskin“, utropar hovrådet Behrens, direktören för sjukhuset, när han får syn på underverket, ”det är ett instrument, det är en Stradivarius, en Guarneri där råder resonans- och svängningsförhållanden av det mest utstuderade raffinemang.“ Skrinet är en grammofon.Tekniken är så ung, publiken är så oerfaren i umgänget med konserverad musik, att den applåderar när nålen nått det sista varvet. Lyssnarna ropar på mer, de skrattar när en sångare övergår till falsett, de ropar ”bravo“ när sluttonikan nåtts. De första erfarenheterna med tekniskt reproducerad musik måste ha liknat de första mötena med fotografiet: händelser, liksom utrivna från tillvaron, men på ett otäckt sätt likt det som verkligen skedde, konstgjort, drömaktigt, dött, dock intill förväxling samstämmande med den levande naturen. Och inte bara det: ögonblicket, som bara en gång inträffade för att aldrig komma igen, fanns nu bara där – närvarande som ett glas vatten eller en skruvmejsel, alltid färdigt, alltid redo, alltid upprepbart, här och där och på vilken ort som helst.”Bergtagen” heter romanen, i vilken den tyske författaren Thomas Mann i början av 1900-talet berättade om en ung man, som egentligen hade kommit till detta mellanrike för att hälsa på en äldre kusin. Men Hans Castorp, en ingenjör utan yrkeserfarenhet, som det heter i boken, utvecklar en ostadig feber och stannar, först en månad, sedan flera månader. Till slut blir det sju år som inte upplevs som en tid som går utan som ett enda långt nu. Han samtalar med de andra gästerna, han förälskar sig i en dam från Ryssland, han spelar kort. Ingenting blir bestämt. Då ser han grammofonen, i bokens sista kapitel, och han möter sitt öde: ”Han uppfylldes av en bestämd aning om en ny passion, ny förtrollning, ny kärlek.“ Hela hans uppmärksamhet tillhör nu apparaten. Hans bästa tid är natten, när han har grammofonen för sig själv.Pianosalongen fylls nu med ”andemusik”, i ordets egentliga mening, med musik framförd av spöken: ”Han såg inte de sångare och sångerskor som han hörde, deras personer dvaldes i Amerika, i Milano, i Wien, i S:t Petersburg och kunde gärna få stanna där, ty han hade det bästa av dem, deras röster, och han uppskattade denna rening eller abstraktion.“ Och så sitter Hans Castorp i sin fåtölj, med huvudet lutat mot axeln, och väcker andarna till liv: Varje gång det faller honom in, varje gång när han trycker på en knapp, så måste de uppträda igen, alltid lika unga, alltid med samma toner, alltid beredda att upprepa samma ord med samma andetag. Och ju mer de sjunger, och närmare de kommer honom, desto mer närmar han sig också dem, desto mer blir han själv en spökfigur.En gång i tiden var dessa andars uppträdande i den verkliga världen någonting så oerhört och häpnadsväckande, att lyssnarna ville ge dem stående ovationer. Då var andarna bara enstaka varelser i en akustikens värld fylld av helt andra ljud, eller av inga ljud alls. Sedan dess har andarna nästan helt övertagit herraväldet över öronen. Och så blev de så vanliga, att lyssnarna glömde att de lever i andarnas sällskap. Eller är det tvärtom: att människorna vant sig att leva i andarnas värld? Ty vad som hände i musiken, det hände vid samma tid också i filmen, där städer och landskap, människor och folkmassor dök upp i mörka biografsalar, så att filmerna i all oändlighet kunde berätta om Faust eller Nosferatu eller Buster Keatons oändliga kamp mot missödet.Denna andarnas värld har påfallande likheter med ”hades”, antikens dödsrike. På ”samma sätt som den tekniska reproduktionens röster inte har någon kropp, så hade antikens döda ingen materiell tillvaro. De bestod av dimma. Försökte man att röra vid dem, så grep man i det tomma. Ett slags liv fick de enbart, när de fått i sig en droppe blod, så som rösten på grammofonen, som först börjar sjunga när en lyssnare satt igång svängskivan. Men så liknar dessa andar inte bara de levande döda från ”hades”, utan också spöken, i sin moderna utformning, de som går omkring i ödsliga hus, de stackars varelserna som är tvungna att natt efter natt och i all evighet utföra samma dåd, tills en nådig själ förbarmar sig över gengångaren och bryter, om inte förbannelsen, så åtminstone elkontakten.Tre verk är det som Hans Castorp, ett ”livets sorgebarn“, inte tröttnar på att lyssna till: Ur Giuseppe Verdis ”Aida” är det finalens duett: ”Tu – in questa tomba“, ”du – i denna grav“. Dessutom är han mycket förtjust i Georges Bizets opera „Carmen“, historien om en dubbelt eller till och med trefaldigt misslyckad kärlek. Slutligen fastnar han vid Franz Schuberts sång ”Lindenbaum“: ”vid brunnen framför porten“. Hans latenta sympati för döden hittar äntligen det passande ackompanjemanget: ”Hans Castorps tankar eller aningsfulla halvtankar flög högt medan han satt ensam i natten framför sin putsade musiklåda – de flög högre än hans förstånd räckte, det var alkemiskt uppdrivna tankar. Å, den var mäktig, denna själens förtrollning!“ Det dröjer dock inte länge innan andarna blir farliga. Hade han lyssnat i sällskap, tillsammans med de andra patienterna, kanske till och med i en konsertsal, så hade hans förtrollning dämpats av det sociala umgänget. Men ensam som han är, utvecklas den alltför nära bekantskapen med andarna till en fråga om liv och död. Romanen slutar, som bekant, med att hjälten lämnar sanatoriet i bergen. Han reser ner till slättlandet, ner till kriget.Förresten var Thomas Mann själv en ivrig anhängare av grammofonmusiken. Inte från början, inte 1920, när han kallade den för ett ”barnsligt och enformigt gyckelverk“. Men några år senare köpte han själv en skivspelare, av det tyska märket ”Cremona“. Och denna apparat beundrade han som ”ett ymnighetshorn som flödade av munter och själfull konstnärligt njutning“. Det dröjde inte länge innan gästerna, som han själv hade bjudit in till te och kaka, klagade över att det inte längre gick att tala med honom, för skivornas skull. De undkom inte andarna som Thomas Mann manade fram, åtskilda från sina kroppar i tid och rum.Thomas Steinfeld, författare och professor i kultursociologi

Vad är en ungdomstid utan alkohol? Måns Wadensjö återbesöker Marcels första fylla i denna essä. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. De som är unga idag dricker mindre alkohol än vad deras föräldrar gjorde. Det visar nästan alla studier som görs på området, och det är säkert bra för deras hälsa – men jag kan inte låta bli att undra vad det kommer att få för konsekvenser för litteraturen. Hittills verkar det ju inte spela någon roll hur många författare som predikar hårt arbete och långa löpturer i stället för rus och inspiration – alkoholromantiken hänger kvar som en dimma över myten om författaren. I vår kultur har alkoholen en så självklar ställning att vi sällan frågar oss vilken betydelse den egentligen har i våra berättelser och fiktioner. Den bara finns där, och nästan ingen uppväxtskildring är komplett utan en ingående skildring av den mytomspunna ”första fyllan.”Det gäller inte bara de kända drinkarna bland författarna – de som hade kunnat instämma med Dorothy Parker i orden: ”I'm not a writer with a drinking problem, I'm a drinker with a writing problem.” Det gäller också en sådan som den franske författaren Marcel Proust, som knappat är känd som en stor skildrare av den kemiska sortens rus. Tvärtom: De starkaste affekterna i hans romansvit På spaning efter den tid som flytt är närstan alltid av estetisk, emotionell eller erotisk karaktär – och om det finns någon dryck han gjorde berömd så var det ett lugnande lindblomste.Ändå avhöll sig inte heller Proust från att skildra sin huvudperson Marcels första möte med berusningen, och om man vill förstå de många roller alkoholen – åtminstone hittills – har kunnat spela i litteraturen är det värt att kika närmare på det mötet. Det äger nämligen rum mitt på dagen på ett tåg, tillsammans med hans mormor och på inrådan av en läkare.Den unge Marcel är orolig inför att lämna sin mamma, och har av sin husläkare fått rådet att vid avfärden dricka en smula för mycket öl eller cognac, för att han ska slippa kvävningsanfall och komma i vad läkaren kallar för ”ett euforitillstånd som för en stund gör nervsystemet mindre känsligt.Till det förslaget är hans mormor skeptisk, men Marcel låter inte hindra sig: ”Då jag såg det förebrående ansiktsuttryck som min mormors ansikte antog […] beslöt jag hastigt att gå och dricka, vilket var nödvändigt för att bevisa min självständighet.”Den Marcel som kommer tillbaka från cafévagnen är som förbytt. Han våndas inte längre över att behöva sova i ett främmande rum kommande natt, utan är lycklig och pratsam, och säger till sin mormor att tåget är trevligt, och kyparen och tågpersonalen så sympatiska att han vill göra om resan ofta bara för att få träffa dem. På det svarar mormodern att han borde sova en stund – och medan han låtsas göra det glider Marcel in i ett estetiskt laddat lyckorus, kanske precis som läkaren avsåg när han utfärdade sitt recept.Det receptet låter märkligt i våra öron, särskilt för en patient som ännu inte är myndig – men ur ett litteraturhistoriskt perspektiv sticker det inte ut: I Thomas Manns roman Bergtagen får huvudpersonen redan tidigt i livet order av husläkaren att till tredje frukost dricka ett rejält glas stärkande porter, för att råda bot på hans blekhet.Sådana råd har en bakgrund i verkligheten, och går tillbaka på en lång tradition: Under motbokstiden var just porter den enda sorts starköl som gick att få tag på i Sverige, och då enbart för den som hade ett recept från en läkare. När man först började dricka brännvin var det inte för nöjes skull, utan för hälsans: Starkspriten var en medicin som troddes bota alla möjliga sjukdomar – från böldpest till sömnlöshet. Själva ordet ”akvavit” är ett arv från den tiden – det kommer från latinets ”aqua vitae”, livets vatten.Det är läkarens perspektiv – men i scenen finns också två andra personer. Den ena är Marcels mormor, som kan sägas stå för den praktiska erfarenhetens blick. Hon är inte glad att se sitt älskade barnbarn berusa sig, och växlar mellan att vara bekymrad och generad över hans uppträdande.Från tidigare i romanen vet vi att hennes avlidne man for illa av att dricka, och att familjen grymt brukade reta henne för försöken att hindra honom: Varje gång hon tog en promenad i trädgården brukade de ropa in henne, under förespegling att maken höll på att ta sig ett glas cognac i smyg.Också detta har motsvarigheter i verkligheten. Män har i alla tider druckit mer än kvinnor, och gör så än idag. Men inte sällan har kvinnor fått bära ansvaret för männens drickande, och ta konsekvenserna av deras lust att demonstrera sin självständighet eller lugna nerverna med ett glas.En bidragande orsak till att rusdrycksomröstningen 1922 blev så jämn, var att det var den första folkomröstning kvinnor fick delta i. Kräftor och tågresor må kräva dessa drycker – men de kräver faktiskt en hel del av sina konsumenter och deras anhöriga i gengäld.Till sist finns där en tredje person, och det är Marcel själv. När han insisterar på att dricka, sker det intressant nog inte av lust. Den kommer först efteråt. För honom är alkoholen till en början bara ett verktyg för att demonstrera sin självständighet, ett tecken på att han är vuxen nog att fatta sina egna beslut.Att dricka är för honom både en motståndshandling mot den äldre generationen, och ett steg in i vuxenlivet för egen del. Det är en sorts initiationsrit, och i romanbygget är scenen på tåget mycket riktigt placerad på just den punkt där Marcel är i färd med att lämna barndomens värld. Snart kommer han för första gången att skapa en självständig social identitet i badorten Balbec, den ort dit tåget är på väg.Läst så utgör scenen ett möte mellan tre olika perspektiv på alkoholens effekter – och typiskt för just Proust är kanske att han låter dessa plan existera samtidigt och vid sidan om varandra. De laddar scenen på olika sätt, gör den komisk och allvarlig på en och samma gång – och kanske finns det ingen som liksom han har förmått uppfatta och gestalta att varje mänsklig handling kan vara löjlig och djupt meningsfull samtidigt.Löjliga – och meningsfulla. Kanske kan man säga samma sak om det sista Proust sa i det här livet. Författaren som blivit känd för sina långa och välkonstruerade meningar riktade sina allra sista ord till sin chaufför: ”Tack, Odilon, för att du hämtade öl.”Så kan man också beskriva allt vi gör – särskilt det som har med alkoholen att göra. Tänk bara på studenternas champagnegalopp eller skrålande på ett smyckat flak. Kanske kommer det i framtiden att vara energidryck de stänker över varandra där uppe – men hur kommer deras initiationsritualer i så fall att se ut? Hur kommer de att skildra sitt uppror efteråt om de nu inte gör det genom rus?Kanske kommer de trots allt att lyckas bättre än vad tidigare generationer har gjort. Om inte annat kommer de att minnas mer av själva händelsen. För vad säger egentligen att det som är viktigt också måste vara en smula dimmigt, eller att nykterhetens genomskinliga skärpa är motsatsen till det som är betydelsefulltMåns Wadensjö, författare och guide på Spritmuseum

Undantagstillståndet tycks utöva en särskild dragningskraft på människan. Men vad handlar den här längtan om, egentligen? Det funderar Maria Andersson Vogel på i den här essän. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången i april 2022.Så länge jag kan minnas har jag tyckt om undantagstillstånd. När gränserna tillfälligt dras om och dras upp kring en liten luftficka vid sidan av det som är världen. Där ramarna är få men konkreta. Det här är vad du nu har att förhålla dig till. Kanske är det ett tecken på att jag är rädd för friheten, för de stora vidderna. Att jag är rädd för allt som sägs vara möjligt att göra och vara i den värld jag vanligtvis lever i. Men jag känner mig oftast friare när reglerna är tvingande. Eller nej. Inte när reglerna är tvingande, men när ramarna är klara. När det tydligt framgår vad som är möjligt och omöjligt.Ett måhända banalt men konkret exempel på detta är kläders funktion som identitetsuttryck när man är på resande fot. Bortrest är jag begränsad av de plagg som ryms i min väska. Jag har inte min fulla garderob, jag saknar den annars nästan oändliga möjligheten till kombination av alla plagg jag samlat på mig genom åren nu när jag är över 40, tjänar bra och sällan slänger något. I stället får jag lov att bygga mig min identitet med de få plagg jag packat ned. Det väcker min kreativitet, det får mig att bestämma mig för att det banne mig ska gå att göra något av detta. Jag ska kunna iscensätta mig själv, trots de begränsade verktygen. Kanske är det också så enkelt som att det finns en tröst i att tvingas gilla läget och klara sig med det man har?Jag tänkte mycket på detta med undantagstillståndet som plats efter att jag under våren 2021 blivit sjuk i Covid-19 och tvingats till karantän. Jag var aldrig särskilt dålig, men som för många andra var det en långdragen process och därför tillbringade jag tre veckors tid i ett undantagstillstånd där ramarna var just få, tydliga och konkreta: Inte umgås med någon förrän du haft två feberfria dagar och mår tydligt bättre. Jag fick det jag behövde levererat av anhöriga till min dörr. Sjukdomen gjorde att jag vare sig hade ork eller lust att laga mat så jag levde på yoghurt, stekt haloumi och marmeladmackor. Jag skapade tillfälliga egna, nästan hemliga, rutiner i detta fort som är min lilla lägenhet.Allt sedan tonåren har tanken på att bli sängliggande, sjukhusbunden, under en längre tid lockat mig. Jag har inte sett sjukdom framför mig då, jag har sett ett undantagstillstånd. En situation där ramarna är få och tydliga och där de skänker mig obruten tid att läsa, tänka och skriva. Inget annat som stör. Men vad jag i min Covid-karantän inte gjorde var att skriva. Det jag alltid annars beklagar att jag inte får tillräckligt med tid till. Det jag älskar. När min fantasi om en sådan begränsad och inrutad tillvaro i vilken kreativiteten kan frodas blev verklighet, då sprack drömmen.När jag sedan släpptes ut ur min isolerade tillvaro och återigen översköljdes av frihet (även om den ju tillfälligt var mer begränsad än vanligt för oss alla under pandemin), men också avkrävdes val och prestationer, tittade jag längtansfullt tillbaka in i mitt karantänfort. Jag bannade mig själv för att jag inte bättre hade klarat av att nyttja och njuta mer av det som undantagstillståndet brukar erbjuda mig. En begränsad hög med byggklossar att, om än tillfälligt, skapa mig själv med. Ta det jag var tilldelad och skapa mig en tillvaro, en identitet. I detta fall också en identitet jag så länge eftersträvat och sett som den ultimata versionen av mig själv: den enslige författaren som inte har tid eller lust med värdsliga ting, utan som obrydd av omvärlden skapar och skapar.Kanske har jag föreställt mig en liknande tillvaro som Hans Castorps i Thomas Manns roman "Bergtagen". I romanen kommer Castorp som besökare till det luxuösa sanatoriet Berghof men blir på en läkares inrådan inlagd och stannar sedan i flera år. Castorp är, till skillnad från den tuberkulosdrabbade kusin han kom för att besöka, inte särskilt lungsjuk och kan på så vis njuta av den tydligt reglerade men kulturellt givande vistelsen. I likhet med Castorps situation har min dröm om att bli sängliggande handlat om just undantagstillståndet och den möjlighet till kontemplation, bildning och kreativitet jag fantiserat om att det möjliggör.Men när möjligheten gavs gick fantasin inte att förverkliga. I stället inmundigade jag passivt den ena skräpiga tv-serien efter den andra. Jo visst, några förlupna rader i dagboken och någon enstaka läst roman kom jag mig också för. Men inte erbjöd detta undantagstillstånd den där ljuva känslan av bubblande kreativitet, i vilket jag hade kunnat förfina min författaridentitet. Varför fungerade det inte denna gång? Kanske är sjukdom det enkla svaret på varför det uteblev. Kanske sätter virus faktiskt käppar i hjulet för skapande.Jag tänker på Emily Dickinson, den amerikanska poeten som levde mycket isolerat men som obönhörligen skrev, skrev, skrev. Instängd på sitt sovrum, där hon knappt träffade några andra än de närmaste, skrev Dickinson dikter och brev som efter hennes död gjort henne till en av västvärldens främsta poeter. Teorierna om hennes eventuella sjukdomstillstånd har främst rört sig om psykiatriska diagnoser, men skrev i isolation, det gjorde hon.Efter min Covid-karantän har jag börjat tivla på om jag skulle klara ett sådant liv jag så länge drömt om. Där Dickinsons förmodat psykiatriska tillstånd gjorde henne produktiv tycktes sjukdomskarantänen istället göra mig passiv. För det är ju inte sjukdom jag drömmer om. Jag drömmer om ett kreativt tillstånd och en identitet som skrivande människa. Att jag förlägger den drömmen i karantänen och sängliggandet, att jag fåfängt jämför mig med Dickinson, handlar snarare om den djupt rotade föreställningen om att den kvinnliga skrivakten måste ske i avskildhet. För att drömma om en kreativ identitet måste jag först drömma om kvinnligt kodad sjukdom.Och tar vi det ett steg längre handlar denna envisa dröm inte heller om kreativitet eller möjligheten att iscensätta en identitet. Den handlar, som så många av våra drömmar, om frihet. Men inte den sortens frihet som är formad av det moderna samhällets försök till ändlösa valmöjligheter, inte den frihet vi tror vi besitter då vi försöker forma våra identiteter. Utan den frihet som uppstår när vi slipper fatta beslut. När vi i stället för att oavbrutet behöva välja, får tid och ro att ägna oss åt det vi verkligen vill. Luther menade att människan blir fri genom sin tro, och vad är tro om inte att underkasta sig? Här finns kanske kärnan i min dröm om den strikt begränsade tillvaron, i drömmen om undantagstillståndet.Jag underkastar mig andras lagar och regler, inte för att tuktas utan för att bli fri.Maria Andersson Vogel, kulturskribent och doktor i socialt arbete

Världskonjunkturen gick i dubbel bemärkelse ner i gruvan under 2022. Med rekordlåga arbetslöshetstal efter år av ekonomisk boom darrade regerande politiker för vad en fortsatt försämring under 2023 skulle föra med sig i form av varselvåg och försämrad välfärd i den västerländska ekonomin. Energipriserna sköt i höjden, inflationen rusade, kriget rasade i militär form i Europa och handelspolitiskt mellan geopolitiska fiender såväl som allierade länder. Dessutom vilade klimathotet i fonden för alla beslut som skulle fattas. Fanns det någon rimlig lösning för att hitta tillväxt igen, som förtjänade finanspolitiskt stöd, i det besvärliga ekonomiska läget med idel motsägelsefulla lösningar på oändligt komplexa problem? Svaret tycktes skönjas just där nere i gruvan, dit konjunkturen gått för att leta efter en lösning. Det här är FollowTheMoney, en podcast om makt, storfinans och börsen av och med IG:s marknadsanalytiker Martin Nilsson och Nyhetsbyrån Direkts utrikeschef Joakim Rönning.

Undantagstillståndet tycks utöva en särskild dragningskraft på människan. Men vad handlar den här längtan om, egentligen? Det funderar Maria Andersson Vogel på i den här essän. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Så länge jag kan minnas har jag tyckt om undantagstillstånd. När gränserna tillfälligt dras om och dras upp kring en liten luftficka vid sidan av det som är världen. Där ramarna är få men konkreta. Det här är vad du nu har att förhålla dig till. Kanske är det ett tecken på att jag är rädd för friheten, för de stora vidderna. Att jag är rädd för allt som sägs vara möjligt att göra och vara i den värld jag vanligtvis lever i. Men jag känner mig oftast friare när reglerna är tvingande. Eller nej. Inte när reglerna är tvingande, men när ramarna är klara. När det tydligt framgår vad som är möjligt och omöjligt.Ett måhända banalt men konkret exempel på detta är kläders funktion som identitetsuttryck när man är på resande fot. Bortrest är jag begränsad av de plagg som ryms i min väska. Jag har inte min fulla garderob, jag saknar den annars nästan oändliga möjligheten till kombination av alla plagg jag samlat på mig genom åren nu när jag är över 40, tjänar bra och sällan slänger något. I stället får jag lov att bygga mig min identitet med de få plagg jag packat ned. Det väcker min kreativitet, det får mig att bestämma mig för att det banne mig ska gå att göra något av detta. Jag ska kunna iscensätta mig själv, trots de begränsade verktygen. Kanske är det också så enkelt som att det finns en tröst i att tvingas gilla läget och klara sig med det man har?Jag tänkte mycket på detta med undantagstillståndet som plats efter att jag under våren 2021 blivit sjuk i Covid-19 och tvingats till karantän. Jag var aldrig särskilt dålig, men som för många andra var det en långdragen process och därför tillbringade jag tre veckors tid i ett undantagstillstånd där ramarna var just få, tydliga och konkreta: Inte umgås med någon förrän du haft två feberfria dagar och mår tydligt bättre. Jag fick det jag behövde levererat av anhöriga till min dörr. Sjukdomen gjorde att jag vare sig hade ork eller lust att laga mat så jag levde på yoghurt, stekt haloumi och marmeladmackor. Jag skapade tillfälliga egna, nästan hemliga, rutiner i detta fort som är min lilla lägenhet.Allt sedan tonåren har tanken på att bli sängliggande, sjukhusbunden, under en längre tid lockat mig. Jag har inte sett sjukdom framför mig då, jag har sett ett undantagstillstånd. En situation där ramarna är få och tydliga och där de skänker mig obruten tid att läsa, tänka och skriva. Inget annat som stör. Men vad jag i min Covid-karantän inte gjorde var att skriva. Det jag alltid annars beklagar att jag inte får tillräckligt med tid till. Det jag älskar. När min fantasi om en sådan begränsad och inrutad tillvaro i vilken kreativiteten kan frodas blev verklighet, då sprack drömmen.När jag sedan släpptes ut ur min isolerade tillvaro och återigen översköljdes av frihet (även om den ju tillfälligt var mer begränsad än vanligt för oss alla under pandemin), men också avkrävdes val och prestationer, tittade jag längtansfullt tillbaka in i mitt karantänfort. Jag bannade mig själv för att jag inte bättre hade klarat av att nyttja och njuta mer av det som undantagstillståndet brukar erbjuda mig. En begränsad hög med byggklossar att, om än tillfälligt, skapa mig själv med. Ta det jag var tilldelad och skapa mig en tillvaro, en identitet. I detta fall också en identitet jag så länge eftersträvat och sett som den ultimata versionen av mig själv: den enslige författaren som inte har tid eller lust med värdsliga ting, utan som obrydd av omvärlden skapar och skapar.Kanske har jag föreställt mig en liknande tillvaro som Hans Castorps i Thomas Manns roman "Bergtagen". I romanen kommer Castorp som besökare till det luxuösa sanatoriet Berghof men blir på en läkares inrådan inlagd och stannar sedan i flera år. Castorp är, till skillnad från den tuberkulosdrabbade kusin han kom för att besöka, inte särskilt lungsjuk och kan på så vis njuta av den tydligt reglerade men kulturellt givande vistelsen. I likhet med Castorps situation har min dröm om att bli sängliggande handlat om just undantagstillståndet och den möjlighet till kontemplation, bildning och kreativitet jag fantiserat om att det möjliggör.Men när möjligheten gavs gick fantasin inte att förverkliga. I stället inmundigade jag passivt den ena skräpiga tv-serien efter den andra. Jo visst, några förlupna rader i dagboken och någon enstaka läst roman kom jag mig också för. Men inte erbjöd detta undantagstillstånd den där ljuva känslan av bubblande kreativitet, i vilket jag hade kunnat förfina min författaridentitet. Varför fungerade det inte denna gång? Kanske är sjukdom det enkla svaret på varför det uteblev. Kanske sätter virus faktiskt käppar i hjulet för skapande.Jag tänker på Emily Dickinson, den amerikanska poeten som levde mycket isolerat men som obönhörligen skrev, skrev, skrev. Instängd på sitt sovrum, där hon knappt träffade några andra än de närmaste, skrev Dickinson dikter och brev som efter hennes död gjort henne till en av västvärldens främsta poeter. Teorierna om hennes eventuella sjukdomstillstånd har främst rört sig om psykiatriska diagnoser, men skrev i isolation, det gjorde hon.Efter min Covid-karantän har jag börjat tivla på om jag skulle klara ett sådant liv jag så länge drömt om. Där Dickinsons förmodat psykiatriska tillstånd gjorde henne produktiv tycktes sjukdomskarantänen istället göra mig passiv. För det är ju inte sjukdom jag drömmer om. Jag drömmer om ett kreativt tillstånd och en identitet som skrivande människa. Att jag förlägger den drömmen i karantänen och sängliggandet, att jag fåfängt jämför mig med Dickinson, handlar snarare om den djupt rotade föreställningen om att den kvinnliga skrivakten måste ske i avskildhet. För att drömma om en kreativ identitet måste jag först drömma om kvinnligt kodad sjukdom.Och tar vi det ett steg längre handlar denna envisa dröm inte heller om kreativitet eller möjligheten att iscensätta en identitet. Den handlar, som så många av våra drömmar, om frihet. Men inte den sortens frihet som är formad av det moderna samhällets försök till ändlösa valmöjligheter, inte den frihet vi tror vi besitter då vi försöker forma våra identiteter. Utan den frihet som uppstår när vi slipper fatta beslut. När vi i stället för att oavbrutet behöva välja, får tid och ro att ägna oss åt det vi verkligen vill. Luther menade att människan blir fri genom sin tro, och vad är tro om inte att underkasta sig? Här finns kanske kärnan i min dröm om den strikt begränsade tillvaron, i drömmen om undantagstillståndet.Jag underkastar mig andras lagar och regler, inte för att tuktas utan för att bli fri.Maria Andersson Vogel, kulturskribent och doktor i socialt arbete

Man blir ofta stående i slutet av en gata vid en kant, eller en trappa, i slutet av en brant i Sundbyberg. Man kan snabbt ta sig från järnvägens dunkande, Sturgatans stadslivlighet eller motorledens... En podcast om städer.

Merit Hemmingson slog igenom stort i början av 70-talet. Med hammondorgel klädde hon den svenska folkmusiken i ett funkigt groove och tog sig in på topplistorna. Men efter några år försvann Merit från de stora scenerna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Med rötter i jazzen och lika delar lyhördhet som lekfullhet förnyade Merit Hemmingson den svenska folkmusiken. Albumtrilogin ”Huvva – svensk folkmusik på beat”, ”Trollskog – mer svensk folkmusik på beat” och ”Bergtagen”, som hon spelade in med producenten Bengt Palmers, sålde guld. – Det var totalt nytt. Ingen hade gjort något sådant tidigare, minns Merit själv. Succén var ett faktum. Turnéerna många och långa. Samtidigt fick Merit två barn som hon ville få mer tid med. Hon tog en paus, flyttade till Dalarna och lämnade tillfälligt rampljuset. Att sedan komma tillbaka var svårt. – Jag försvann från branschen, från Stockholm, media, allting. Det blev bara tyst. Från full rulle... till ingenting, säger Merit, som på senare år hittat tillbaka till folktonen och som bland annat valts in i Swedish Music Hall of Fame för sin musikgärning. I programmet medverkar förutom Merit Hemmingson också Bengt Palmers, Tobias Fröberg, Kalle Almlöf, Kjell-Erik Eriksson, Maritza Horn, Ola Salo och Martin Axén. En dokumentär från 2020 av Alexandra Sundqvist och Isak Klasson.

Späckat avsnitt om tyska Theatertreffen och Scenkonstbiennalen som båda ägt rum online men som vanligt krockade. Och så lägger vi våra känsliga kritikernäsor i veckans debatt om Linda Skugges recension av Kristina Sandbergs "En ensam plats" i Expressen. Föreställningar som nämns och minns i detta avsnitt är: Einfach das Ende der Welt av/efter Jean-Luc Lagarce (Juste la fin du monde/It's only the end of the world) i regi av Christopher Rüping, livestream från Schauspielhaus Zürich 13 maj 2021 Show Me A Good Time av och med Gob Squad, 12 h livestream från Berliner Festspiele och andra delar av Berlin, 14 maj 2021 Maria Stuart av Friedrich Schiller, regi Anne Lenk, inspelning från Deutsches Theater Berlin Reich des Todes av Rainald Goetz, regi Karin Beier, livestream från Deutsches SchauSpielHaus Hamburg 21 maj 2021 Der Zauberberg, baserad på Thomas Manns roman (Bergtagen), regi Sebastian Hartmann, livestream från Deutsches Theater Berlin 22 maj 2021 Scenkonstbiennalen: Är det krig än av Mikhail Durnenkov, regi Natalie Ringler, Teater Galeasen Klaus Nomi av Lucas Svensson, musik Jonas Redig, regi Sunil Munshi, Kungliga Operan Proxy av Martin Forsberg, Norrdans På spaning efter den tid som flytt av Nina Jeppsson och Maja Salomonsson efter Marcel Proust, Orionteatern Från Uppsala stadsteater nämns också: Inte hela världen? (Juste la fin du monde) av Jean-Luc Lagarce från 2016 & 3 vintrar av Tena Štivičić från 2019, båda i regi Anja Suša Revolution Now av Gob Squad, 2012 Bonusmaterial: Den skojiga listan "How to opera Germanly" finns att fnissa åt här: https://www.operaclick.com/forum/viewtopic.php?t=7917

I detta Flödet läser winter edition träffar Lotta Davidson-Bask och Klara Önnerfält författaren Mårten Melin som skrivit över hundra böcker. Vi djupdyker i hans "Spöksamrar" och får veta mer om Mårtens författarskap. Dessutom hyllar Klara "Nattkorpen" av Johan Rundberg, Lotta tipsar om "Bergtagen" av Camilla Sten och Mårten om "Familjen" av Cecilia Lidbeck.

Merit Hemmingson slog igenom stort i början av 70-talet. Med hammondorgel klädde hon den svenska folkmusiken i ett funkigt groove och tog sig in på topplistorna. Men efter några år försvann Merit från de stora scenerna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Med rötter i jazzen och lika delar lyhördhet som lekfullhet förnyade Merit Hemmingson den svenska folkmusiken. Albumtrilogin ”Huvva – svensk folkmusik på beat”, ”Trollskog – mer svensk folkmusik på beat” och ”Bergtagen”, som hon spelade in med producenten Bengt Palmers, sålde guld. – Det var totalt nytt. Ingen hade gjort något sådant tidigare, minns Merit själv. Succén var ett faktum. Turnéerna många och långa. Samtidigt fick Merit två barn som hon ville få mer tid med. Hon tog en paus, flyttade till Dalarna och lämnade tillfälligt rampljuset. Att sedan komma tillbaka var svårt. – Jag försvann från branschen, från Stockholm, media, allting. Det blev bara tyst. Från full rulle... till ingenting, säger Merit, som på senare år hittat tillbaka till folktonen och som bland annat valts in i Swedish Music Hall of Fame för sin musikgärning. I programmet medverkar förutom Merit Hemmingson också Bengt Palmers, Tobias Fröberg, Kalle Almlöf, Kjell-Erik Eriksson, Maritza Horn, Ola Salo och Martin Axén. En dokumentär från 2020 av Alexandra Sundqvist och Isak Klasson.

Merit Hemmingson slog igenom stort i början av 70-talet. Med hammondorgel klädde hon den svenska folkmusiken i ett funkigt groove och tog sig in på topplistorna. Men efter några år försvann Merit från de stora scenerna. Med rötter i jazzen och lika delar lyhördhet som lekfullhet förnyade Merit Hemmingson den svenska folkmusiken. Albumtrilogin Huvva svensk folkmusik på beat, Trollskog mer svensk folkmusik på beat och Bergtagen, som hon spelade in med producenten Bengt Palmers, sålde guld. Det var totalt nytt. Ingen hade gjort något sådant tidigare, minns Merit själv. Succén var ett faktum. Turnéerna många och långa. Samtidigt fick Merit två barn som hon ville få mer tid med. Hon tog en paus, flyttade till Dalarna och lämnade tillfälligt rampljuset. Att sedan komma tillbaka var svårt. Jag försvann från branschen, från Stockholm, media, allting. Det blev bara tyst. Från full rulle... till ingenting, säger Merit, som på senare år hittat tillbaka till folktonen och som bland annat valts in i Swedish Music Hall of Fame för sin musikgärning. I programmet medverkar förutom Merit Hemmingson också Bengt Palmers, Tobias Fröberg, Kalle Almlöf, Kjell-Erik Eriksson, Maritza Horn, Ola Salo och Martin Axén. En dokumentär från 2020 av Alexandra Sundqvist och Isak Klasson.

Vägen till statsmannalik ställning och moralisk auktoritet hade gått över ett antal till omfång och ambition väldiga romanverk: Huset Buddenbrook om 1800-talsborgerlighetens försvagning, Bergtagen om de stämningar ur vilka ett europeiskt inbördeskrig uppstår och Josefsviten om upprinnelsen till ett normsystem med individuellt ansvarstagande. Åke Leijonhufvud, författare och litteraturkritiker som just har lagt sista handen vid ett manus om Thomas Manns diktning, samtalar med Peter Luthersson.

Amina och Martin tar i månadens avsnitt upp 6 böcker som skiljer sig väldigt mycket åt. Spänning, HBTQ, ensamkommande flyktingar, rasism, äktenskapsproblem och klassiker samsas i avsnittet. Böcker vi tipsar om är "Skuggan över stenbänken" av Maria Gripe "Bergtagen" av Camilla Sten "Stolthet och fördom" av Jane Austen "The Prince and the dressmaker" av Jen Wang "Var kommer du ifrån egentligen?" av TNKVRT "De afghanska sönerna" av Elin Persson

Sveriges Radios sändningar på somaliska har fått dubbelt så många lyssnare under de senaste veckorna. Kenadid Mohamed från den somaliska redaktionen gästar programmet. Louise Epstein recenserar Thomas Manns bastanta bok Bergtagen, som utspelar sig på ett sanatorium för tuberkulos-sjuka i Schweiz. Hur väl passar boken, som också är en bred idéroman, att läsa just nu? Senaste säsongen av Gift vid första ögonkastet har lett till starka reaktioner. Louise recenserar och försöker svara på frågan om huruvida det TV-historia eller inte vi bevittnade i säsongens sista avsnitt? Frilansjournalisten Sara Martinsson och P3 Nyheters Kalle Berg diskuterar. På senare tid har Kuba skickat läkare till flera länder för att hjälpa till i vården under corona-pandemin. Ja, landets läkardiplomati har fått ett uppsving. Reser läkarna frivilligt och vad vill Kuba uppnå? Civil Rights Defenders Latinamerikachef, Erik Jennische, gästar programmet. Programledare: Louise Epstein Bisittare: Thomas Nordegren Producent: Jakob Runevad Kjellmer

I andra avsnittet drömmer Lydia om att vistas på sanatorium och ifrågasätter Hans Castorps kapacitet som älskare, medan Hedvig reflekterar över sjukdomen som tillflyktsort. Dessutom misshandlas minst två europeiska språk, läromästare efterlyses och uttrycket ”tysk fullständighetsiver” norpas fräckt från en artikel av Mikael van Reis.  Litteratur: ”Bergtagen” av Thomas Mann "Jag är faktiskt humorist" Åke Leijonhufvud ”Familjen Mann” av Tilmann Lahme   Musik av Linus Lahti.   

I det här bonusavsnittet besvarar Maria en del av de lyssnarfrågor hon har fått under säsongen. Vad hände med Zlavko? Var Malin i Rumänien? Musik: "Doll Dancing" av Puddle of infinity

Halloween = skräck. I det här avsnittet pratar vi om vad som skrämmer oss i litteraturen, varför gillar vi skräck, vad har varit läskigt i det förflutna och vad kommer vara nästa läskiga hype? För att få svar på detta har vi bjudit in Eira Ekre som skriver skräck för ljud. Vi pratar också om böckerna vi har lyssnat på till den här gången, Sissel pratar om den nervkittlande "Hunger" av Alma Katsu och Åsa om "Rebecca" av Daphne du Maurier. Vi har också premiär för vår nya programpunkt "Månadens SMASH HIT", där du får ännu mer träffsäkra boktips! Böcker vi tipsar om i det här avsnittet är: ”Dracula” av Bram Stoker, ”The Haunting of Hill House” av Shirley Jackson, ”Frankenstein” av Mary Shelley, ”Doktor Jekyll och Mr Hyde” av Robert Louis Stevenson, ”Dorian Grays porträtt” av Oscar Wilde, ”Svindlande Höjder” av Emily Brontë, ”Mörk Framtid” av Boel Bermann. Erik Odeldahl och Markus Sköld, ”The Stranger” av C S Duffy, Det av Stephen King, ”Bergtagen” av Linda Skugge och Sigrid Tollgård, ”Foxfire” av Joyce Carol Oates, ”The Sacrifice Box” av Martin Stewart, "Sommarskuggor" av Eira Ekre och Boel Bermann och "Skuggan i spelkoden" av Eira Ekre. OBS VARNING FÖR SPOILERS See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Maria får till slut kontakt med en person på speleologförbundet som vill prata med henne... Musik: "Doll dancing" by Puddle of infinity Ljud: "Hard shoes" by Daniel Simion

I det fjärde avsnittet av "Bergtagen" har Maria fått tag på Malins gamla Nokia-telefoner och börjar lyssna igenom dem. Musik: "Doll dancing" by Puddle of infinity Ljud: "Hard shoes" by Daniel Simion, "Cave in" by Stephan Schutz

Maria får äntligen veta var den mystiska nyckeln passar - men den informationen skapar fler frågor än svar. Musik: "Doll dancing" by Puddle of infinity

Maria får tag på en mystisk inspelning från ett av Malins jobb under en övergiven tunnelbanestation i Berlin. Musik: "Doll dancing" by Puddle of infinity

Första delen i reportageserien "Bergtagen" i vilken Maria Silver utreder ett mystiskt försvinnande. Musik: "Doll dancing" by Puddle of infinity

Oavsett om du är en ung drömmare eller erfaren friluftsfantast kommer du att gilla den långa intervjun med konstnären och landskapsfotografen Claes Grundsten. Efter att ha upptäckt den svenska och norska fjällvärlden i tonåren fanns det aldrig någon återvändo för Claes från Hökarängen. Claes publicerade sin första bok 1983 och har sedan dess gett ut guideböcker och ett flertal hyllade fotoreportage från berg och nationalparker över hela världen. Claes är nu aktuell med den nya boken "Bergtagen" på bokförlaget Max Ström. Vi pratar om att bygga kojor i barndomens skogar, om att klippa dubbel-8 och om expeditionen "Trans Sarek". Vi pratar om det konstnärliga skapandet, om heliga platser, om att besöka Himalaya 1972 och om hur vikten på kamerautrustningen har underlättat hans arbete. Om att välja ut motiv, om att se på världen genom en sökare, om folkbildning och att få folk att återkoppla med naturen, om att lida av topofili och hans kraftfulla kärlek till Sarek. Claes har nu även ett fotografi som får pryda ena sidan av den nya tusenlappen. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Thomas Mann (1875-1955) fick under 1940-talet status nästan som ett alternativt Tyskland. Från sin amerikanska exil kunde han göra anspråk på att tala för en tysk nation som inte var Hitlers. Vägen till statsmannalik ställning och moralisk auktoritet hade gått över ett antal till omfång och ambition väldiga romanverk: Huset Buddenbrook om 1800-talsborgerlighetens försvagning, Bergtagen om de stämningar ur vilka ett europeiskt inbördeskrig uppstår och Josefsviten om upprinnelsen till ett normsystem med individuellt ansvarstagande. Åke Leijonhufvud, författare och litteraturkritiker som just har lagt sista handen vid ett manus om Thomas Manns diktning, samtalar med Peter Luthersson.

Biblioteket tar sig en titt på romaner som utspelas i kurortsmiljö: Anneli Jordahls nyutkomna Augustenbad en sommar och Ulrika Wallenströms nyöversättning av Thomas Manns Bergtagen. Varför utövar kurorten en sådan lockelse för författarna? Anneli Jordahl låter i sitt sörmländska Augustenbad i 1890-talets Sverige romantiken krocka med den spirande moderniteten. Och Thomas Manns klassiker öppnar en spricka mellan den slutna sanatoriemiljön och mullret av första världskrigets kanoner nere i låglandet. Ulla Strängberg dricker brunn med  Anneli Jordahl och funderar över var vår tids ”kurortsromaner” kan tänkas utspela sig. Kanske på återvinningscentralen? Böcker i Biblioteket: Augustenbad en sommar av Anneli Jordahl. Bergtagen av Thomas Mann. Översättning Ulrika Wallenström Naturen, kuren & samhället. Red Motzi Eklöf.