Podcasts about bosnienkriget

Från 2020. I juli 1995 sker ett folkmord i Srebrenica. Över 7000 bosnienmuslimska pojkar och män avrättas - trots att FN lovat att skydda staden. Nya avsnitt från P3 Dokumentär hittar du först i Sveriges Radio Play. Det här är berättelsen om det som händer i Srebrenica under Bosnienkriget 1992-1995. Tio tusentals bosnienmuslimer flyr ner till dalen där Srebrenica ligger och staden förvandlas till ett enormt flyktingläger. Området är omringat av bosnienserber och det pågår en humanitär katastrof med akut matbrist.När FN 1993 lovar att skydda staden väcks ett hopp, men det är ett löfte som FN inte kommer att hålla. Under några dagar i juli 1995 avrättas mellan 7000 och 8000 försvarslösa pojkar och män. 2004 slår en krigsförbrytartribunal fast att massakern var ett folkmord på bosnienmuslimer, ett försök att utrota dem och minnet av dem. 25 år efter massakern har alla offer ännu inte hittats och identifierats.Medverkande:Admir Buljubasic: överlevde massakern.Nedzad Avdic: överlevde massakern.Teufika Sabanovic: flykting och anhörig till offer i massakern.Anne Mulder: tidigare FN-soldat för den holländska bataljonen Dutchbat.Sanimir Resic: historiker och docent i Europastudier vid Lunds universitet.Carl Bildt: tidigare medlare i bosnienkriget för EU och EU:s Höga Representant i Bosnien-Hercegovina.En dokumentär av: Martina Pierrou.Producent: Ida Lundqvist.Dokumentären är producerad 2020.

Amerikanska B-52:an Stratofortress har varit i tjänst sedan kalla krigets tidiga kärnvapenavskräckning. Tack vare dess storlek och aerodynamiska egenskaper har B-52 fortsätta att vara relevant. Så sent som 2021 användes B-52 över Afghanistan, och idag sägs 72 fortfarande vara i tjänst.Från amerikansk synvinkel ledde inte andra världskrigets slut till ett minskat behov av strategiska bombplan, snarare tvärtom. Under kriget, såväl som efter, fortsatte sökandet efter nästa generations flygplan och flera varianter utvecklades som kunde bära framtidens kärnvapen.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om B-52 StratofortressFlera varianter utvecklades under slutet av andra världskriget, och strax efter började Boeing tillverka B-47 Stratojet. Tillverkaren Convair fick även ett stort kontakt på B-36 Peacemaker. Men för chefen för SAC, Generalen Curtis LeMay, fanns det oklarheter vilken förmåga som bombplanen i framtiden egentligen behövde och, framförallt i fråga om räckvidd, bomblast och hastighet. Den sovjetiska förmågan i luften utvecklades också i snabb takt och snart var både B-47 och B-36 utdaterade framförallt på grund av sin dåliga räckvidd och hastighet.Det fanns också oklarheter om vilka uppgifter som skulle krävas av ett nytt bombplan. Å ena sidan satsade USA stort på att öka sin avskräckande förmåga i form av kärnvapen under den här tiden, å andra sidan fanns det tendenser i samtiden som pekade på att även konventionella krig skulle utspela sig. Ett nytt bombplan skulle behöva tillgodose båda behoven, och samtidigt lämna utrymme för ny elektronik som behövdes vid navigering och för att hantera nya vapensystem.1948 beordrades ingenjörerna på Boeing att inkomma med ett förslag på en modell som kom att bli B-52. Fyra år senare gjordes den första jungfruresan med de nya B-52:orna, och 1955 levererades de första till 93rd Bomb Wing i Kalifornien. Under de kommande 20 åren skulle modellerna finjusteras och sammanlagt byggdes ca 740 st B52,Tack vare dess storlek och aerodynamiska egenskaper skulle B-52 fortsätta att vara relevant ända till idag. Kanske är det generalen Curtis LeMays framsynthet som gjorde detta möjligt. LeMays önskan var att skapa en plattform som kunde anta många olika roller. Räckvidden och den tunga lastkapaciteten har skapat möjligheter att följa med i vapenutvecklingen med vissa modifieringar.Listan med kända militära operationer där B-52 Stratofortress har deltagit i är följaktligen lång, och sträcker sig från de tidiga kalla krigets kärnvapenavskräckning, till Vietnam, Desert Storm, Bosnienkriget och kriget i Afghanistan. Så sent som 2021 användes B-52 över Afghanistan, och idag sägs 72 fortfarande vara i tjänst.Bild Ett amerikanskt flygvapen Boeing B-52F-70-BW Stratofortress från 320th Bomb Wing som släpper Mk 117 750 lb (340 kg) bomber över Vietnam. U.S. Air Force foto 020926-O-9999G-001 från USAFs webbplats, Wikipedia, Public Domain.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Ivana Macek kommer från Zagreb i dåvarande Jugoslavien, numera Kroatien. När hon var doktorand vid Uppsala universitet och Bosnienkriget brutit ut åkte hon till det belägrade Sarajevo, för att ta reda på hur kriget påverkar människor. När hon hör nyhetsinslag om de krigsdrabbade i Ukraina är det mycket hon känner igen från Sarajevo. Men hon forskar idag på något helt nytt.Ivanas nuvarande forskning handlar om relationen mellan människor och det invasiva stilla havsostronet. Reporter: Ulla de Verdier Producent: Lena Nordlund lena.nordlund@sverigesradio.se

Första gången jag träffade Dalila Adilagic var när jag modererade en paneldebatt om vad vi kan göra för att förhindra framtida skolattacker. Arrangör var CVE, Centret mot Våldsbejakande Extremism.Redan där och då insåg jag att Dalila är en rektor utöver det vanliga och att hon bär på en unik historia. Hon berättade att hon kan namnet på alla sina elever på skolan och att hon efter attentatet i Eslöv direkt gick ut till sina medarbetare och sa: Vi måste förbereda oss för att det kan hända här på NTI-gymnasiet i Kristianstad! Det sistnämnda tillskrev Dalila sina upplevelser från kriget i Bosnien.Hennes agerande i samband med attacken är lika rak och tydlig som åsikterna kring skola och barnens uppfostran. För att inte tala om den extremt raka berättelsen om krigets fasor i Bosnienkriget. De meningarna golvade mig och jag kan fortfarande inte släppa tankarna och parallellerna till vad som förmodligen händer i Ukraina idag.Moderator: Gunnar OesterreichMusik: Mattias Klasson/Daniel OlsenDistribution: AcastSamarbetspartners: Life Genomics, Nordic Light HotelHitta allt om podden: Websida: https://spannandemoten.se/Instagram: @spannandemotenFacebook: https://www.facebook.com/spannandemotenLinkedin: https://www.linkedin.com/in/gunnar-oesterreich/Kontakt: gunnar@oesterreich.se eller via sociala medier See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Kriget i Bosnien pågick i en tid när medieutbudet av rörlig bild exploderade. Filmvetaren Sanjin Pejkovi försöker i den här essän navigera bland minnets olika medierade skärvor. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Åren går. Men kriget i Bosnien tycks aldrig ta slut. Det ter sig som ett slags tillstånd, ett evigt nu. Inte bara på grund av den fortfarande olösta och såriga politiska situationen. Också för att kriget har färgat av sig, satt spår i mitt medvetande.När jag tänker på egna minnen från perioden 1989–1995 är de ofta i mitt huvud kodade i något som skulle liknas vid VHS-format. Där samsas det mediala utbudet jag knyter an mitt liv till: ”Headbangers ball” på MTV och de tuffa musikvideorna vi spelade av, Screen Sports som sände NBA-matcher med både idoler och märkliga typer som hette saker som Manute Bol och Detlef Schrempf, de första Simpsonsavsnitten och ”Fresh Prince i Bel Air”. Dessa fragment finns på samma tidslinje som Miloševićs tal på Kosovo polje, bilder av Izetbegović, Tuđman, Srebrenica.Kriget i Bosnien bär samma utseende och textur som det gryniga VHS-formatet. 1980-talets starka färger förvandlades till bleka och smutsiga bilder som gång på gång spelades över och till slut förlorade sin lyster. Bilderna av den ständigt rämnande Mostarbron som dunsar ner i Neretvafloden, av ammunition som i mörkret påminner om eldflugor som obarmhärtigt träffar Sarajevos skyskrapor samsas med familjefilmerna som spelades in någon helt annanstans. Alla dessa filmer på barn som halkar, fäder som ramlar, skrattfyllda magplask från solupplysta bassänger i amerikanska förorter.Rörliga bilder går hand i hand med minnenas rörelse. VHS, Super8 eller digital film är dess fragmenterade landskap. Hur kan vi navigera i dessa imaginära underjordiska världar när vår digitala samtid flätar ihop filmade bilder och olika format och omformulerar dem till icke spårbara avatarer? Det var så kriget blev ett ständigt pågående tillstånd. Både i vardagen och i yrkeslivet. Ett digitalt svävande, kommodifierat tillstånd, upplagt på plattformar för allmän beskådan. Jag brukar med jämna mellanrum gå tillbaka till mina egna minnen, minnen som smält samman med det arkivutbud som florerar på Yotube. Jag vet inte om man kan lära sig något av att titta på krigsklipp? Vad i så fall?Mediala minnen är mestadels uppbyggda kring stora händelser - Titanic, Månlandningen, attentatet på JFK, den 11 september bland andra. I dessa kan man läsa in de världsomvälvande förändringar som följde. Hela kollektiv påverkades av dessa händelser. Men den digitala revolutionen möjliggjorde också en annan utveckling. Den privata sfären äntrade det globala narrativet. Los Angeles-polisens misshandel av Rodney King ledde till upplopp på stadens gator när poliserna – trots bevisen som fastnade på film – friades. Materialet var digitalt, omförhandlingsbart och kanske avkontextualiserat? Bosnienkriget var en världsnyhet men också ett digitalt inslag bland miljontals andra. Två skildringar hörde till de mest förekommande. Antingen målades kriget i Bosnien upp som alltför komplicerat för att förstå, eller så förenklades det alltför mycket.Under de tre år som kriget i Bosnien pågick, etablerades ett slags krigsnarrativ som ofta erbjöd givna roller så att tittare kunde få reda på sin egen plats i berättelsen. De flesta medieproduktioner som handlade om kriget presenterade människorna som levde under krigsförhållanden som offer. På det viset kunde den västerländske tv-tittaren befinna sig på säkert avstånd från krigets hemskheter, men också känna att hen gjorde en uppoffring genom att följa det som pågick och på det viset hjälpte de utsatta bosnierna.Medierepresentationer av Bosnienkriget handlade inte enbart om Bosnien. De avslöjade också den europeiska osämjan beträffande situationen i landet, och synen på olika lösningar. Den eftersträvansvärda europeiska identiteten fick sig en törn i fallet Bosnien när det stod klart att europeiska länder hade sina egna nationella intressen och bundsförvanter. I många situationer ledde det till en obestämdhet och osäkerhet som förlängde krisen.Men 1992–1994 var jag också en pojke, och det europeiska samvetet var bara en av flera saker jag var intresserad av. Framförallt ville jag titta på MTV. Under de timmarna då vi hade elektricitet, spelade jag in nästan all musik som gick att få tag på. En vän hade en videospelare. Perfekt. Varje unpluggedspelning dokumenterades. Jag skrev ner vilka filmer som hade fått en Oscar, utifall de skulle dyka upp på någon av hyrbutikerna som ploppade upp här och var, fyllda med piratkopior. Det kunde gå dagar utan att vi åt något, men jag hade koll på Sepulturas Chaos AD-platta och Tom Hanks roll i filmen Philadelphia. När Kurt Cobain valde att avsluta sitt liv minns jag den egna desperationen när jag försökte förstå. Här kämpar vi varje dag, varje sekund för att överleva och så tar en person sitt liv bara så där?! tänkte jag.Många år senare tittar jag på uppladdade videoklipp av fredsprotester från min hemstad. De ägde rum bara dagar innan det skulle smälla till. För ett par år sedan var det någon som laddade upp klippen på Youtube. Kriget är i dessa klipp någonting avlägset, en ännu inte inträffad händelse. Jag tittar på klippen, på det utslitna VHS-formatet som i digital översättning ter sig som en anakronism, en misslyckad restaurering. Jag tittar på pojken, vänder på iPaden, förstorar bilden, backar, spolar fram, leker med det ännu inte påbörjade kriget. Föreställer mig alla ”tänk om” som levandegörs tack vare det digitala formatet. Där är vi ännu ovetande, lyckliga, liksom Cobain som ler mot bandet på ett av de uppträdanden vi hade spelat av i slutet av 1993. Jag vet inte om det går att beskriva de här motsägelserna, och inte vem som skulle vara förmögen att stå över dem. Och jag tänker på Chris Markers ord i filmen ”Sans Soleil” från 1983:”Jag minns den där januarimånaden i Tokyo. Eller, rättare sagt, jag minns bilderna jag tog av den där januarimånaden i Tokyo. De har ersatt själva minnet. De har blivit mitt minne. Jag undrar hur människor kan minnas det de inte filmade, inte fotograferade, inte spelade in? Hur har mänskligheten klarat av att minnas?”Sanjin Pejković, filmvetare

Kriget i Bosnien pågick i en tid när medieutbudet av rörlig bild exploderade. Filmvetaren Sanjin Pejkovic försöker i den här essän navigera bland minnets olika medierade skärvor. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Åren går. Men kriget i Bosnien tycks aldrig ta slut. Det ter sig som ett slags tillstånd, ett evigt nu. Inte bara på grund av den fortfarande olösta och såriga politiska situationen. Också för att kriget har färgat av sig, satt spår i mitt medvetande.När jag tänker på egna minnen från perioden 19891995 är de ofta i mitt huvud kodade i något som skulle liknas vid VHS-format. Där samsas det mediala utbudet jag knyter an mitt liv till: Headbangers ball på MTV och de tuffa musikvideorna vi spelade av, Screen Sports som sände NBA-matcher med både idoler och märkliga typer som hette saker som Manute Bol och Detlef Schrempf, de första Simpsonsavsnitten och Fresh Prince i Bel Air. Dessa fragment finns på samma tidslinje som Miloevis tal på Kosovo polje, bilder av Izetbegovi, Tuman, Srebrenica.Kriget i Bosnien bär samma utseende och textur som det gryniga VHS-formatet. 1980-talets starka färger förvandlades till bleka och smutsiga bilder som gång på gång spelades över och till slut förlorade sin lyster. Bilderna av den ständigt rämnande Mostarbron som dunsar ner i Neretvafloden, av ammunition som i mörkret påminner om eldflugor som obarmhärtigt träffar Sarajevos skyskrapor samsas med familjefilmerna som spelades in någon helt annanstans. Alla dessa filmer på barn som halkar, fäder som ramlar, skrattfyllda magplask från solupplysta bassänger i amerikanska förorter.Rörliga bilder går hand i hand med minnenas rörelse. VHS, Super8 eller digital film är dess fragmenterade landskap. Hur kan vi navigera i dessa imaginära underjordiska världar när vår digitala samtid flätar ihop filmade bilder och olika format och omformulerar dem till icke spårbara avatarer? Det var så kriget blev ett ständigt pågående tillstånd. Både i vardagen och i yrkeslivet. Ett digitalt svävande, kommodifierat tillstånd, upplagt på plattformar för allmän beskådan. Jag brukar med jämna mellanrum gå tillbaka till mina egna minnen, minnen som smält samman med det arkivutbud som florerar på Yotube. Jag vet inte om man kan lära sig något av att titta på krigsklipp? Vad i så fall?Mediala minnen är mestadels uppbyggda kring stora händelser - Titanic, Månlandningen, attentatet på JFK, den 11 september bland andra. I dessa kan man läsa in de världsomvälvande förändringar som följde. Hela kollektiv påverkades av dessa händelser. Men den digitala revolutionen möjliggjorde också en annan utveckling. Den privata sfären äntrade det globala narrativet. Los Angeles-polisens misshandel av Rodney King ledde till upplopp på stadens gator när poliserna trots bevisen som fastnade på film friades. Materialet var digitalt, omförhandlingsbart och kanske avkontextualiserat? Bosnienkriget var en världsnyhet men också ett digitalt inslag bland miljontals andra. Två skildringar hörde till de mest förekommande. Antingen målades kriget i Bosnien upp som alltför komplicerat för att förstå, eller så förenklades det alltför mycket.Under de tre år som kriget i Bosnien pågick, etablerades ett slags krigsnarrativ som ofta erbjöd givna roller så att tittare kunde få reda på sin egen plats i berättelsen. De flesta medieproduktioner som handlade om kriget presenterade människorna som levde under krigsförhållanden som offer. På det viset kunde den västerländske tv-tittaren befinna sig på säkert avstånd från krigets hemskheter, men också känna att hen gjorde en uppoffring genom att följa det som pågick och på det viset hjälpte de utsatta bosnierna.Medierepresentationer av Bosnienkriget handlade inte enbart om Bosnien. De avslöjade också den europeiska osämjan beträffande situationen i landet, och synen på olika lösningar. Den eftersträvansvärda europeiska identiteten fick sig en törn i fallet Bosnien när det stod klart att europeiska länder hade sina egna nationella intressen och bundsförvanter. I många situationer ledde det till en obestämdhet och osäkerhet som förlängde krisen.Men 19921994 var jag också en pojke, och det europeiska samvetet var bara en av flera saker jag var intresserad av. Framförallt ville jag titta på MTV. Under de timmarna då vi hade elektricitet, spelade jag in nästan all musik som gick att få tag på. En vän hade en videospelare. Perfekt. Varje unpluggedspelning dokumenterades. Jag skrev ner vilka filmer som hade fått en Oscar, utifall de skulle dyka upp på någon av hyrbutikerna som ploppade upp här och var, fyllda med piratkopior. Det kunde gå dagar utan att vi åt något, men jag hade koll på Sepulturas Chaos AD-platta och Tom Hanks roll i filmen Philadelphia. När Kurt Cobain valde att avsluta sitt liv minns jag den egna desperationen när jag försökte  förstå. Här kämpar vi varje dag, varje sekund för att överleva och så tar en person sitt liv bara så där?! tänkte jag.Många år senare tittar jag på uppladdade videoklipp av fredsprotester från min hemstad. De ägde rum bara dagar innan det skulle smälla till. För ett par år sedan var det någon som laddade upp klippen på Youtube. Kriget är i dessa klipp någonting avlägset, en ännu inte inträffad händelse. Jag tittar på klippen, på det utslitna VHS-formatet som i digital översättning ter sig som en anakronism, en misslyckad restaurering. Jag tittar på pojken, vänder på iPaden, förstorar bilden, backar, spolar fram, leker med det ännu inte påbörjade kriget. Föreställer mig alla tänk om som levandegörs tack vare det digitala formatet. Där är vi ännu ovetande, lyckliga, liksom Cobain som ler mot bandet på ett av de uppträdanden vi hade spelat av i slutet av 1993. Jag vet inte om det går att beskriva de här motsägelserna, och inte vem som skulle vara förmögen att stå över dem. Och jag tänker på Chris Markers ord i filmen Sans Soleil från 1983:Jag minns den där januarimånaden i Tokyo. Eller, rättare sagt, jag minns bilderna jag tog av den där januarimånaden i Tokyo. De har ersatt själva minnet. De har blivit mitt minne. Jag undrar hur människor kan minnas det de inte filmade, inte fotograferade, inte spelade in? Hur har mänskligheten klarat av att minnas?Sanjin Pejkovic, filmvetare

Det var självklart för fotbollsprofilen att i nya podden berätta om flykten från kriget i Sarajevo när han var 10 år. Och varför är han stor i käften? Bojan Djordjic är P4 Extra Gästen med Erik Blix. Ansvarig utgivare: Sabina Schatzl.

ALEXANDER ISAK!!!! Jesper Karlsson! Bosnienkriget! Löfvéns roll! PATREON: Patreon.com/kollasvensken MERCH: https://www.podstore.se/podstore/kolla-svensken/ SWISH: 0760248480

Dags för tredje och sista delen av bonusavsnitten av podcasten Hoppet Andas. I detta avsnitt samtalar eldsjälen Bosse med Hoppets Stjärnas Lennart Eriksson om leveransen av sju ambulanser under Bosnienkriget 1993. Insamlingen gick trögt och vi fick hjälp av Kristin Kaspersen och hennes populära program Uppdraget.

I juli 1995 blir Srebrenica platsen för det värsta folkmordet i Europa sedan andra världskriget. Över 7000 bosnienmuslimska pojkar och män avrättas - trots att FN lovat att skydda den lilla staden. Det här är berättelsen om det som händer i Srebrenica under Bosnienkriget 1992-1995. Tio tusentals bosnienmuslimer flyr ner till dalen där Srebrenica ligger och staden förvandlas till ett enormt flyktingläger. Området är omringat av bosnienserber och det pågår en humanitär katastrof med akut matbrist. När FN 1993 lovar att skydda staden väcks ett hopp, men det är ett löfte som FN inte kommer att hålla. Under några dagar i juli 1995 avrättas mellan 7000 och 8000 försvarslösa pojkar och män. 2004 slår en krigsförbrytartribunal fast att massakern var ett folkmord på bosnienmuslimer, ett försök att utrota dem och minnet av dem. 25 år efter massakern har alla offer ännu inte hittats och identifierats. Medverkande: Admir Buljubasic: överlevde massakern. Nedzad Avdic: överlevde massakern. Teufika Sabanovic: flykting och anhörig till offer i massakern. Anne Mulder: tidigare FN-soldat för den holländska bataljonen Dutchbat. Sanimir Resic: historiker och docent i Europastudier vid Lunds universitet. Carl Bildt: tidigare medlare i bosnienkriget för EU och EU:s Höga Representant i Bosnien-Hercegovina. Av: Martina Pierrou. Producent: Ida Lundqvist. Ansvarig utgivare: Hanna Toll. År: 2020.

Ny dag och ett nytt land med massa spännande berättelser, historia och maträtter. Gabriel berättar om Bosnienkriget och om när han körde genom Bosnien och hans intryck av landet och från människorna där. Men först två pinsamma historier från senaste veckan!!!  Dessutom börjar Gabriel och Åsskar ladda upp inför julafton med massa jul-skämt, skriv dina bästa vitsar i frågelådan! HÄNG MED OSS HELA DECEMBER, NYTT AVSNITT OM NYTT LAND VARJE DAG! Produceras av Frälsningsarmén www.kylskåpsradion.se

Fredag den 9 november 1993 besköts bron i Mostar av Bosnien-kroatiska trupper. Trots att bron till stor del saknade strategiskt värde totalförstördes den - det symboliska värdet var desto större. Bosnienkriget under 1990-talet slutade i en mer eller mindre total etnisk uppdelning av landet Bosnien-Hercegovina. Men det var också ett krig som försökte utplåna historien. Moskéer och broar byggda under den Ottomanska tiden på 1500-talet sprängdes och sköts sönder. Nu är de flesta återuppbyggda, men frågan är om det återskapade kulturarvet haft någon betydelse för människorna som bor där. P1 Kulturs reporter Karine Mannerfelt har besökt Mostar i söder och Banja Luka i norr.

Det är 25 år sedan bron i Mostar förstördes under kriget i Bosnien. Sedan länge är bron återuppbyggd, men vilken roll har det återskapade kulturarvet spelat? Dessutom: två tunga bok recensioner. På fredag den 9 november är det 25 år sedan bron i Mostar förstördes av Bosnien-kroatiska trupper. Bosnienkriget under 1990-talet slutade i en mer eller mindre total etnisk uppdelning av landet Bosnien-Hercegovina. Men det var också ett krig som försökte utplåna historien. Moskéer och broar byggda under den ottomanska tiden på 1500-talet sprängdes och sköts sönder. Nu är de flesta återuppbyggda, men frågan är om det återskapade kulturarvet haft någon betydelse för människorna som bor där. P1 Kulturs reporter Karine Mannerfelt har besökt Mostar i söder och Banja Luka i norr. Två av samtidslitteraturens stora namn är aktuella med nya böcker: Nobelpristagaren Patrick Modiano med boken Slumrande minnen och den ofta nobelpristippade Haruki Murakami med Mordet på Kommendören. P1 Kultur har läst båda.  Cyniker och cynism har för de flesta en negativ klang. Men den som känner till att ordet har sitt ursprung i det antika grekiska ordet för hund-lik, kynikós och den därmed förknippade kynismen, har nog någon gång undrat hur det hela hänger ihop, vad som förbinder cynikern med en kyniker. Det har i alla fall Lars Hermansson i dagens radioessä från OBS. Programledare: Saman Bakhtiari Producent: Eskil Krogh Larsson

1992 åkte Arklöv till Zagreb i Kroatien. Han tyckte att de ideologiskt stod hans nazistiska tankevärld närmast. Arklöv var inte den ende svensk som deltog i striderna, det fanns också de som kämpade på den andra sidan. En av dem var Mikael Glinka, mer känd under sitt arabiska namn Abu Musab al-Swedani, skulle bli den förste svenske ”martyren” i Bosnienkriget. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I avsnittet "Ett halvt år – ett helt liv" träffar Lars Gyllenhaal Magnus Ernström, som 1993 vid 24 års ålder deltog som FN-soldat i Bosnienkriget. I avsnittet berättar Magnus om boken som han 20 år efter missionen påbörjade, och som numera är hans romandebut. Deltagandet i FN-bataljonen ser han som en förmån och ett unikt skeende – att få insikt i Sveriges största militära utlandsinsats. Han insåg att här fanns en historia som måste berättas. Några författardrömmar har Magnus inte haft; det var denna historia som fick honom att skriva, inte skrivandet som gav honom en historia.

Antalet asylsökande som kommer till Sverige från Afghanistan har ökat med 758 procent jämfört med ifjol. En stor del av de afghanska flyktingarna tillhör den utsatta folkgruppen hazarer, en till största delen shiamuslimsk minoritetsgrupp som länge förföljts och förtryckts i landet. Vi träffar några av de hazarer som tvingats fly från Afghanistan i Maja Falkeborn Willners reportage. Hur stor vikt ska man lägga vid de religiösa aspekterna för att förstå terrorgruppen IS och i förlängningen också motverka rekryteringen till gruppen. Diskussion med Ann Heberlein, författare och lektor i etik vid Lunds universitet och Mohammad Fazlhashemi, professor i islamisk teologi och filosofi vid Uppsala universitet. Veckans krönika är signerad Richard Myrenberg. Tithi Hahn möter den amerikanska författaren Marilynne Robinson i ett samtal om kalvinism, generositet och humanism. Det har gått 20 år sedan fredsavtalet i Dayton satte punkt för Bosnienkriget. Alexandra Sandels rapporterar från Sarajev

Emma Wiklund är tillbaka som bisittare hos Uggla i P4. Det när Magnus gästas av en mångårig journalist - det vill säga ingen mindre än Staffan Heimerson som vi dessutom så klart passar på att uppvakta med ett hemligt tårtkalas eftersom det råkar vara dagen innan hans 80-årsdag. Vad vill du höra om i mötet mellan Magnus Uggla och världsreportern? Staffan Heimerson - denne man beskrev en gång hur de många, tunga åren som utrikeskorrespondent i Bosnienkriget fick hans ögon att sluta se och hans hjärta att förstenas. Men hur håller man ögonen öppna och hjärtat mjukt efter 34 krigszoner? På lördag fyller han 80 år och har mycket kvar att ge, långt från att helt pensionera sig – här hör du världsreportern, författaren och matälskaren Staffan Heimerson. Det blir så klart också tårta till jubilaren. En som däremot tvingades pensioneras från sitt yrke är den före detta solistdansösen vid Kungliga Operan, Ursula Jekell. I samtalet med henne hittar Emma Wiklund, som pensionerades som modell vid 30, många gemensamma nämnare. Du hör också konsthallen Liljevalchs Mårten Castenfors om utställningen Utopian Bodies – Fashion Looks Forward. Dessutom frågar Magnus Uggla lyssnarna vad de tycker om fiber – bra eller dåligt? PROGRAMLEDARE: Magnus Uggla BISITTARE: Emma Wiklund PRODUCENT: Maja Åström REDAKTÖR: Anna Ivemark WEBB FOTO OCH SOCIALA MEDIER: Ronnie Ritterland TEKNIKER: Elvira Björnfot Hör av dig till Uggla i P4! Här hittar du Uggla i P4 på Facebook! uggla@sverigesradio.se

Lärare våldsanklagad på anonyma andrahandsuppgifter Att en klass skolstrejkar för att få behålla en lärare händer ju ibland. Men att en klass vägrar börja skolterminen för att få bort en lärare är ovanligt. Så det var inte konstigt att skolstrejken i Uddevalla kommun blev en riksnyhet för två veckor sedan. Medierna återgav frikostigt föräldrars påståenden om att de hört att läraren kränkt och använt våld mot elever. Men få gick på djupet för att belägga de allvarliga anklagelserna och från riksmedier talade bara en journalist med läraren. SVT:s bosniendokumentär fördömsFör en vecka sedan visade Sveriges Television en norsk dokumentär om Srebrenicamassakern under Bosnienkriget 1995, då 7 000 personer dödades. Filmen vill ge en "delvis ny bild", mindre svartvit, av massakern - men den bilden avviker rejält från vad exempelvis krigsförbrytardomstolen i Haag kommit fram till och filmen har upprört många. Vi bad Tonchi Percan, som under krigen på Balkan jobbade för Sveriges Television på plats i krigsområdet, att se filmen och tala med kritiker och ansvariga.OBS: Detta inslag har fällts av Granskningsnämnden för radio och TV för bristande opartiskhet. Läs Granskningsnämndens .Bergsbestigningsbluff i morgonradionEn vit lögn för att få önska en låt ledde till en rejäl bluff om en bergsbestigning - och några reflektioner om hur internetdebattörer ser på gammelmediers makt. Tvärnit i kommentarfältenI förra veckans Medierna berättade vi om Ann-Margret Lindgren Johansson och andra som ställde upp på intervjuer i tidningar - och drabbades av hån och kränkningar i kommentarfälten. Bara timmar efter sändningen började det plötsligt hända saker i den här så länge diskuterade frågan. Den förste att dra i handbromsen var Expressens Thomas Mattsson. Sedan följde andra tidningarna slag i slag. Vi har tittat på de åtgärder tidningarna vidtagit.

Få trodde att svenska FN-soldater skulle kunna göra någon större skillnad i Bosnienkriget på 90-talet, men svenskarna skulle överraska omvärlden som ett av få FN förband som stod upp rakryggat och utmanade aktörerna i kriget. 1991 utbryter kriget på Balkan och Jugoslaviens sönderfall har därmed tagit sin början. Nu vänds folkgrupp mot folkgrupp, grannar mot grannar, och i Bosnien-Hercegovina ska konflikten bli som mest brutal på grund av de komplicerade förhållandena som råder inom delrepubliken. Det är ingen enkel uppgift som väntar de FN-svenskar som skickas ner till Bosnien på hösten 1993. På kort tid får de uppleva saker som ska etsa sig fast i medvetandet under lång tid framöver, paralleller dras till Kongokrisen på 60-talet och i media diskuteras om det över huvud taget är rätt att skicka unga soldater till kriget. Men svenskarna ska snart överraska omvärlden med sina insatser och chefen för den nordiska bataljonen, Ulf Henricsson, blir känd på Balkan som ”Sheriffen i Vares” som inte tvekar att utmana krigets olika aktörer. Svenskarna ska komma att lämna ett gott rykte efter sig men som allt annat har även denna insats sitt pris! P3 Dokumentär möter svenskarna som upplevde kriget i Bosnien-Hercegovina och konsekvenserna när de kom hem. Producent: Fredrik Johnsson