Podcasts about lee lozano

Welcome to Season 4! In this episode of Jo's Art History Podcast, Jo McLaughlin is joined by artist Kelly Wu to discuss the performance artist Lee Lozano.Whether you're an art enthusiast, a history buff, or just curious about the stories behind the masterpieces of the past, this episode is packed with fascinating discussions and fresh perspectives.Guest Details:Kelly Wu is an artist based in London.Find Kelly online:Website: https://www.kellywu.co.uk/Host Details:Jo McLaughlin is the creator and host of Jo's Art History Podcast, an art historian, writer, and passionate storyteller dedicated to making art history accessible and engaging for all.Find Jo online:Website: www.josarthistory.comInstagram: @josarthistoryLinkedIn: Jo McLaughlinResources & ReferencesMore links on Lee:https://www.hauserwirth.com/artists/2812-lee-lozano/https://mag.uchicago.edu/arts-humanities/radical-refusalhttps://www.anothermag.com/art-photography/14755/lee-lozano-strike-pinacoteca-agnelli-exhibitionhttps://www.fruitmarket.co.uk/archive/lee-lozano-slip-slide-splice/https://www.frieze.com/article/lee-lozano-2004-reviewLong read: https://journalpanorama.org/article/ex-artists-in-america/lee-lozanos-revolution/Support the Podcast:If you enjoyed this episode, please consider leaving a review and rating on whatever platform you are listening on. Your support helps us reach more art lovers!Follow Jo's Art History Podcast for more episodes on Itunes, Spotify or wherever you listen to podcasts.Let's keep the conversation going! Please share your thoughts on social media using #JoArtHistoryPod and tag us @josarthistory.If you would like to purchase a book from my Amazon wish list as a gift to say thank you and support a future episode, please do so here:https://www.amazon.co.uk/hz/wishlist/ls/FZ1XZKILJJCJ?ref_=wl_shareThanks for listening!

Volvemos al arte con un mito romántico del arte conceptual. Pintora, polemista, provocadora, agitadora, artista conceptual, dibujante, escritora pero sobre todas las cosas, rebelde. Lee Lozano fue una artista norteamericana, muy influenciada por las ideas de Herbert Marcuse y su influyente libro Eros y civilización, que tras una meteórica carrera dentro del arte oficial decidió dejarlo todo y abandonar un barco que consideraba podrido.

Absurdist cricket with Pinter and Beckett at the crease in Shomit Dutta's play, Stumped at Bewley's Café Theatre; media images of the Women's World Cup 23 decoded by Orit Gat; new exhibitions at Galway International Festival from Ruby Wallis, and in Turin, exploring the fugitive art of Lee Lozano.

Orit Gat returns with some voice notes on the "scandalous feminism" of 1960s artist Lee Lozano, taken at the current Lozano exhibition, Strike, at Pinacoteca Agnelli, Turin.

“Les idées sont les choses les plus fortes dans ce monde”. Pour Lee Lozano, née Lenore Knaster en 1930, impossible de vivre le destin traditionnel des femmes de la classe moyenne de son époque. L'indignation suscitée par la domination masculine fait rapidement d'elle une figure artistique mais aussi politique. Après des peintures provocantes représentant phallus et autres vulves, elle inaugure le début de l'art conceptuel en allant jusqu'à boycotter les femmes. Pourquoi, comment, et pendant combien de temps…?CRÉDITS Ça a commencé comme ça est un podcast co-produit par Binge Audio et la Bourse de commerce - Pinault Collection. Écriture : Caroline Halazy. Incarnation et interprétation : Charlotte Le Bon. Direction de projet : Soraya Kerchaoui-Matignon. Production : Albane Fily et Dimitri Mayeur. Réalisation et mixage : Maxime Singer. Musique originale : Nicolas Olier. Identité graphique : Upian. Hébergé par Acast. Visitez acast.com/privacy pour plus d'informations.

Un plateau radiophonique enregistré en public le 20 juillet 2021, sur la terrasse du Théâtre des Bernadines. Une discussion autour de trois films présentés à la 32e édition du FID, Festival international de cinéma de Marseille. - Baya Medhaffar, réalisatrice de Festina Lente , présenté en compétition Flash. Un court-métrage qui mêle archives, scènes filmées par la réalisatrice tunisienne, sons et musiques, via un montage exigeant qui explore les cheminements et l'enfance.  - Maider Fortuné, co-réalisatrice avec Annie Mac Donelle d'Outhere (For Lee Lozano) . Présenté en compétition internationale. Un hommage à l'artiste américaine Lee Lozano, un questionnement sur la radicalité et l'enseignement dans le milieu de l'art. - Erika Etangsalé, réalisatrice de Lèv La Tèt Dann Fenwar , en compétition premier film. Ce portrait intime du père qui va à la rencontre de la mémoire des ouvriers réunionnais envoyés en métropole dans les années 70. Mais aussi les ancêtres plus lointains et du vivant qui nous entoure. Animation: Margaux Wartelle, avec Julia Martin Réalisation: Alexandre Papi Simonini  Illustration tirée de 'Festina Lente' de Baya Medhaffar

In the last of the present series, Ben Luke talks to Tala Madani, the Tehran-born, Los Angeles-based artist, about the influences and cultural experiences behind her remarkable paintings and animations. She talks about art's role in shaping her experience in the US after she had moved to Oregon from Tehran as a teenager, about the early influence of Francis Bacon, and about a range of artists she continues to think about today, from Giorgio de Chirico to Lee Lozano and Paul McCarthy. As always on A brush with... Tala is asked about the literature and music that have played key roles in her life, and reflects on the influence of Iranian poetry, her enduring fascination with Stanisław Lem's Solaris, her love of Miles Davis and Léo Ferré and about how "sometimes I need to go to Iran, in my brain, and I listen to music that emotionally puts me in Iran". Plus, she answers the other questions we ask all our guests, about studio rituals, the one artwork they would want to live with and, ultimately, what art is for. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Anxious youth, overcoming regret, Lee Lozano, living displays, white privilege, coronavirus and xenophobia, media literacy, hope amidst chaos, and much more...

LL DROPS par Elsa VettierEn avril 1970, l’artiste américaine Lee Lozano rédige dans un de ses carnets un texte qu’elle nomme « Dropout Piece ». Faisant suite à sa « grève générale », qui, débutée en 1969, annonçait son retrait progressif du milieu de l’art, elle envisage dans ce « Dropout » d’abandonner toute ambition et travail artistiques. En effet, quelques temps après, elle disparaîtra de la scène new-yorkaise minimaliste et conceptuelle avant de déménager à Dallas où elle mourra en 1999. En trois entretiens avec des artistes et auteur·rice·s qui se sont intéressé·e·s à Lee Lozano, l’émission propose d’envisager le paysage politique, social et artistique qui borde ce geste de renoncement et les perspectives qu’il ouvre aujourd’hui sur les frontières de l’art et de la vie, les régimes de visibilité et les compromissions qui organisent le milieu artistique. Alors que nous faisons pour la plupart l’expérience intime et politique du confinement et des effets de la distanciation sociale sur nos rapports aux autres, à notre milieu professionnel et mondain, il s’agit d’envisager comment cette décision éclot dans une poésie chaotique et cosmique, où la profonde négativité côtoie toujours de près la parodie. Épisode 3 - Atomisation de Lee - avec Kevin Desbouis

LL DROPS par Elsa VettierEn avril 1970, l’artiste américaine Lee Lozano rédige dans un de ses carnets un texte qu’elle nomme « Dropout Piece ». Faisant suite à sa « grève générale », qui, débutée en 1969, annonçait son retrait progressif du milieu de l’art, elle envisage dans ce « Dropout » d’abandonner toute ambition et travail artistiques. En effet, quelques temps après, elle disparaîtra de la scène new-yorkaise minimaliste et conceptuelle avant de déménager à Dallas où elle mourra en 1999. En trois entretiens avec des artistes et auteur·rice·s qui se sont intéressé·e·s à Lee Lozano, l’émission propose d’envisager le paysage politique, social et artistique qui borde ce geste de renoncement et les perspectives qu’il ouvre aujourd’hui sur les frontières de l’art et de la vie, les régimes de visibilité et les compromissions qui organisent le milieu artistique. Alors que nous faisons pour la plupart l’expérience intime et politique du confinement et des effets de la distanciation sociale sur nos rapports aux autres, à notre milieu professionnel et mondain, il s’agit d’envisager comment cette décision éclot dans une poésie chaotique et cosmique, où la profonde négativité côtoie toujours de près la parodie. Épisode 2 - Tout fait pièce - avec Fabien Vallos

LL DROPS par Elsa Vettier En avril 1970, l’artiste américaine Lee Lozano rédige dans un de ses carnets un texte qu’elle nomme « Dropout Piece ». Faisant suite à sa « grève générale », qui, débutée en 1969, annonçait son retrait progressif du milieu de l’art, elle envisage dans ce « Dropout » d’abandonner toute ambition et travail artistiques. En effet, quelques temps après, elle disparaîtra de la scène new-yorkaise minimaliste et conceptuelle avant de déménager à Dallas où elle mourra en 1999. En trois entretiens avec des artistes et auteur·rice·s qui se sont intéressé·e·s à Lee Lozano, l’émission propose d’envisager le paysage politique, social et artistique qui borde ce geste de renoncement et les perspectives qu’il ouvre aujourd’hui sur les frontières de l’art et de la vie, les régimes de visibilité et les compromissions qui organisent le milieu artistique. Alors que nous faisons pour la plupart l’expérience intime et politique du confinement et des effets de la distanciation sociale sur nos rapports aux autres, à notre milieu professionnel et mondain, il s’agit d’envisager comment cette décision éclot dans une poésie chaotique et cosmique, où la profonde négativité côtoie toujours de près la parodie. Épisode 1 - TOTAL PERSONAL & PUBLIC - avec Julie Sas Montage/mixage : Martin Fauret

Vi samlar tre kritiker i studion för att diskutera mästerverk, kontroverser och katastrofer. Dessutom en krönika om decenniet när den samiska kulturen tog plats. Plus ett farväl till Luke Skywalker. Det är Kulturredaktionens Cecilia Blomberg, Mårten Arndtzén och Karsten Thurfjell som tittar i backspegeln.  Ur diskussionen: Årets viktigaste utställningar internationellt och i landet. Mårten Arndtzén: Venedigbiennalen förstås. Jag vill lyfta fram den franska paviljongen p g a dess sätt att behandla klimattemat. Och kan jämföra med utställningar på samma tema runt om landet (Malmö, Uppsala och Umeå) under året. Cecilia Blomberg: Jag måste nog också säga Venedigbiennalen. Svårt att gå runt en av de viktigaste och återkommande konsttillställningarna. Två av vinnarna av Guldlejonen är också särskilt intressanta. Arthur Jafa bästa konstnär och Litauiska paviljongen som bästa paviljong. Dessutom Pipilotti Rist på Louisiana. Karsten Thurfjell: Två gamla godingar som publikdragare:först Rembrandt i våras och nu Leonardo. På hemmaplan fler tillbakablickar: 1989 på Nationalmuseum i Stockholm, inte minst en tidskapsel av konsten från de åren, liksom att Greta Knutson Tzara plockades fram ur konsthistorien i Norrköping och Mjällby. Även charmtrollen Gilbert & George på Moderna Museet i Stockholm var en bit konsthistoria. Att små institutioner som Rikstolvan utanför Simrishamn kan visa Laurie Anderson och Kummelholmen i Stockholms-förorten visa William Kentridge. Och att OpenArt i Örebro fortsätter som Nordens största utomhusbiennal. Årets viktigaste händelser och debatter på konstområdet: Mårten Arndtzén: Accelerator, ny konsthall i Stockholm. Viktig händelse internationellt: de framgångsrika protesterna mot mecenater och ledamöter i museistyrelser (Sackler, Kanders). Cecilia Blomberg: Jag tycker också Sackler är enormt intressant. Jag har även läst Jonas Cullbergs bok som går rakt in i Opioidkrisen och tar upp Nan Goldins proteströrelse mot Sackler. Jag gick också förbi Notre Dame när jag var i Paris nyligen och brandens omfattning blir så påtaglig. Och det är ju faktiskt nästan besynnerligt att det fantastiska rosettfönstret klarade sig när man ser skadorna. Och när det handlar om Venedig och konsthistoriska arvet där går det ju också hand i hand med klimatkrisen. Politiseringsdebatten. Jag ogillar ren dumhet som de väldigt vinklade informationsskyltarna på Nationalmuseum. Däremot tycker jag inte att Moderna Museet har hamnat där de nu gjort om hängningen av samlingarna. Att tro att konsthistorien är neutral och bara fortsätta som förut tycker jag däremot inte heller är en framkomlig väg. Jag skulle gärna lyfta fram nya James Simon Gallery i Berlin som binder ihop alla muséerna på Museum Insel. En lyckad tillbyggnad tycker jag av David Chipperfield.  Och en av invigningsutställningarna där 200 år av gipser skulle jag gärna prata om som ett av de mest lyckade försök jag sett att ha en modern ingång till hur man visar en samling med en samtida ingång. Decenniets viktigaste utställningar, debatter och konstnärliga tendenser Mårten Arndtzén: Ursprungsbefolkningar är "det nya svarta" i konstvärlden. Ex: Documenta 14, år 2017. Som också demonstrerade decenniets tråkigaste utveckling: politiseringen. Olu Oguibes flyktingmonument i Kassel. Hemmavid: Modernautställningen 2018. Också en fråga om institutionernas självförståelse: förslaget till ny museidefinition som inte gick igenom under året (men som svenska museer stod bakom). Galleriernas nya betydelse som andningshål. Cecilia Blomberg: Då vill jag lyfta fram ett antal viktiga solopresentationer av viktiga kvinnliga konstnärskap som tidigare befunnit sig i skuggan. Ett av de största namnen där Louise Bourgeois har också gått bort under decenniet. Men det är som om det nu tillkommer ett nytt sätt att närma sig hennes verk, vilket syntes på Moderna-utställningen 2018. Andra viktiga kvinnliga konstnärskap som fått plats i stora separatutställningar under decenniet och som tidigare varit lite mer i periferin är också Hilma af Klint, Lee Lozano, Yayoi Kusama, Atsuko Tanaka, Paula Modersohn-Becker, Gabriele Münter, Judith Chicago, Adrien Piper, Lygia Pape. Både det samtida och det konsthistoriska blir på det här sättet mer balanserat. Karsten Thurfjell: Trots ständiga nedskärningar av kulturbudgetar och några snöpta museer och konsthallar, så fortsätter ändå nya utställningslokaler att öppna. Flera etablerade konsthallar och konstmuseer trummar också på med nya, ofta egenproducerade utställningar, från Havremagasinet i Boden till Ystad konstmuseum i söder. Tips på utställningar att se just nu, i Sverige: Mårten Arndtzén: Michael Rakowitz på Malmö konsthall + Vejen till Palmyra på Glyptoteket, Köpenhamn (över sundet). Cecilia Blomberg: Jag tycker inte att man ska missa Meta Isaeus-Berlins utställning på Waldemarsudde i Stockholm och då kan man ju också passa på att se Edward Burne-Jones och Prerafaeliterna. Karsten Thurfjell: Och det finns fortfarande möjlighet att frysa med William Kentridge på Kummelholmens konsthall i Stockholm. Helene Alm har gjort krönikan om den samiska kulturens intåg på riksscenen. Mer ur P1 Kultur: Joakim Silverdal har sett Star Wars-filmen som avslutar sviten som påbörjades 1977. Dagens OBS är den andra av två essäer om Drottning Kristina och är gjord av latinforskaren Anna Blennow. Programledare: Gunnar Bolin. Producent: Mattias Berg.

Art critic Alastair Sooke, in the company of some of the leading creatives of our age, continues his deep dive into the stunning works in the Museum of Modern Art's collection, whilst exploring what it really means “to see” art. Today's edition features film director John Waters. He chooses Lee Lozano's depiction of a head of a hammer, "Untitled 1963", but what will cult film specialist and director of Pink Flamingos make of such an apparently utilitarian subject? Producer: Tom Alban Main Image: Lee Lozano, Untitled, 1963. Oil on canvas, two panels, 7' 10" x 8' 4" (238.8 x 254 cm). Gift of Jo Carole and Ronald S. Lauder, The Museum of Modern Art, New York, 26.2004.a-b. © 2019 Estate of Lee Lozano

In part 2 with Max Haiven, author of Art After Money, Money After Art, we dig into his book in earnest, including readings of and discussions about: his studies of social movements; how philosophers/theoreticians (mainly French) came to enter the discourse around contemporary art; Joseph Beuys’ work with bank notes (ie money); the radical imagination, which he derives from the philosopher Cornelius Castoriadis, but applies to the contemporary and in particular to financialization, but at its core is about taking a skeptical view of all the constructed institutions in our society that we are co-constructing all the time…including art; Hans Haacke, including his epis piece of institutional critique at the Museum of Modern Art (which led to the curator of the show he was in’s firing), and which leads Max to questions around what the ruling class wants from their art, and the contradictions therein; Lee Lozano, the pioneering conceptual artist and painter who did pieces including offering a jar of money to visitors to her studio, boycotting women, and eventually “Dropout Piece” which entailed her leaving the art world for the rest of her life, and martyred her, something Max suggests she would have railed against; the type of art world insider Max was able to speak with, and what his takeaways are from talking with them; Zach Gough’s participatory art experience/demonstration involving giving out an invented currency at levels respective to the hierarchies at conferences, and process of how those social hierarchies play out in real life (more or less); the incredible cognitive dissonance Max has experienced at art fairs, and his observation of multiple worlds co-existing simultaneously, and the act of their often ignoring each other (including him, since he was only a researcher); and finally, Abbie Hoffman and the Yippies’ 1967 intervention at the New York Stock Exchange, how contemporary iterations of that piece have been implemented, and how the spirit of the Yippies – both the best of it (community building, suffusing art into life), and the worst of it (contemporary art’s surface-y bombast and machinations) – very much exists in a lot of contemporary art, and why.

In this first episode of Deep Trouble we introduce the series and interview performance artist Georgia Banks regarding her work 'Please Tell Me What My Work is About', wherein the artist is asking members of the public to tell her what her work is about – but only if they meet the criteria. Participants must identify as straight, white, and male. Women, the queer community, and people of colour are not invited to take part.This work is inspired by Lee Lozano’s Decide to Boycott Women, wherein the artist ceased communication with all women – from friends and peers to waitresses – which she ended up maintaining for the remainder of her life. Here, Banks has expanded the parameters of Lozano’s work in order to represent an entire scope of exclusion; women are not the only ones being left out.'Please Tell Me What My Work is About' was part of Melbourne Fringe Festival 2018, 12–22 September 2018 - georgiabanks.net - melbournefringe.com.au

This special post-election episode of 2MF features a conversation with 2MF alums Amy Beecher and Joshua Smith. The artists speak with hosts Sonya Derman and Maria Stabio about how the election of Trump has affected their outlooks as artists and as political actors. Managing one’s emotional state while maintaining a consistent level of outrage — can it be done? We also revisit the artist Lee Lozano and her words “human first, artist second”. We wrap up with a humorous look at Cathy comics contrasted with Hillary Clinton and how both constantly negotiate with the patriarchy, unsuccessfully. Music on this episode is That Right Ain’t Shit by The Books.

Apropå har sett konstnären Anri Salas utställning där tre tragedier går hand i hand, vissa fångade med filmkamera, andra gömda i en symfoni. Och vad skriver Annika von Hausswolff om Lee Lozano, konstnären som använde kroppen som mätinstrument på världen? I  programmet talar vi om: Utställningarna: Anri Sala på konsthallen Louisana i Danmark  Böckerna: Annika von Hausswolff skrift om konstnären Lee Lozano i serien 'Moderna Museet essä'. Personer vi talar med: Konstnären Annika von Hausswolff. Programledare: Jenny Teleman Fler röster: Tor Billgren, Katarina Wikars

Konstnärerna Lee Lozano och Barbro Östlihn föddes 1930; Lozano i Newark, New Jersey, Östlihn i stockholmsförorten Bromma. Men på olika vägar hamnade de båda i New York i början av 60-talet. Ett New York som då fullkomligen sjöd av konstnärlig vitalitet. Lee Lozanos karriär som konstnär blev kort men intensiv. Hon lämnade New York redan 1972, och drog sig sedan tillbaka, även om hennes verk emellanåt visats på olika utställningar. Och nu är det Moderna Museet i Stockholm som bestämt sig för att Lee Lozano förtjänar att lyftas fram ur glömskan. Barbro Östlihn levde med sin konst, fortsatte att måla, livet ut, och tillhörde de inre kretsarna i New Yorks avantgarde, men även hon har hamnat i skuggan av sina manliga samtida. Varför? Det undrade konstvetaren Annika Öhrner, vars färska avhandling heter just Barbro Östlihn & New York. Snittet besöker utställningen med Lozanos verk på Moderna Museet, intervjuar Annika Öhrner om Barbro Östlihn och ger dessutom ett mini-porträtt av en tredje New York-baserad kvinna; musikern, poeten och mångsysslaren Patti Smith - aktuell genom en ny självbiografi, Just kids. Programledare: Anneli Dufva