Podcasts about vittangi

Anna Stålnacke är född och uppvuxen i Vittangi och driver idag flera gym, samt Livity & Xshapes. I avsnittet pratar Anna om vägen till denna fina framgång, samt vilka sidor man inte ser utåt i och med att vara företagare. Anna brinner för träning, och även att hjälpa andra att nå sina resultat. Hon är en driven och positiv individ vars hjärta hör hemma i Norrbotten.  Länkar till Anna & hennes företag: Anna Stålnacke

Vi möter höstens flyttfåglar,och kanske någon enstaka padda, på Sveriges sydostligaste ögrupp Utklippan. Och får reda på vem äggherren John Wolley var. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Längst ut i Karlskrona skärgård ligger Utklippan som en Enslighetens ö, eller snarare öar – Utklippan består av flera låga klippskär. Hit har fågelskådaren Göran Andersson åkt regelbundet för att märka fåglar höst och vår. Nu har besöken resulterat i en bok.Fältreporter Lena Näslund besöker Utklippan tillsammans med Göran Andersson, Rolf Larsson och Ulf Lundgren för att möta flyttfågelsträcket och sälarna. Och få reda på hur läget är för groddjuren på öarna. Fågelentusiasterna som tog över efter att fyren avbemannades upptäckte nämligen att Utklippan var ett eldorado för groddjur. Utan biltrafik och landlevande rovdjur, med gott om insekter och märlkräftor i tångbankarna, frodades sällsyntheter som långbensgroda, strandpadda och grönfläckig padda – de blev både stora och gamla. Så var det tills snoken dök upp.Och så möter vi en annan fågelskådare, Åke Flygare, på en myr vid Vittangi i Tornedalen. Han har skrivit en bok om den förmögne engelsmannen John Wolley som kom hit på 1800-talet för att samla ägg och skjuta fåglar. Så gick fågelstudierna till på den tiden. Att samla fågelägg är idag helt förbjudet.Hur går det till när en silkeslarv gör sidentyg? Det undrar ett Melody och Simson och deras klasskompisar på Hertsöskolan i Luleå. Entomolog Moa Pettersson svarar.Är du på väg ut på svamptur? Då kan du passa på att hålla utkik efter mer än kantarell och Karljohan. Nu vill SLU Artdatabanken få in jordstjärnor och stjälkröksvampar i ett forskningsprojekt. Elisabet Ottoson är den som ska ta emot alla paketen och vi ringer upp henne.Vi har också tittat närmare på vad regeringens budgetproposition kan betyda för naturen det närmaste året.I veckans kråkvinkel funderar Helena Söderlundh på natur som höjer pulsen - och den som får den att gå ner.Programledare är Jenny Berntson Djurvall.

När Kjell Rautio lyfte en gravsten på sommarjobbet på begravningsplatsen i Vittangi skadade han ryggen svårt. Men med hjälp av en bra sjukförsäkring och rehabilitering kunde han komma tillbaka till arbetsmarknaden, och blev så småningom välfärdsutredare på LO med ansvar för sjukförsäkringsfrågor.Idag har den som drabbas av samma sak betydligt sämre chanser, menar Kjell som är aktuell med boken "Vi är inga maskiner - Tankar om sjukförsäkringen och välfärdsstaten". Vad hände med arbetarnas trygghet vid sjukdom, och hur kan sjukförsäkringen repareras?Välkommen att lyssna på säsongens andra avsnitt av Folkkanalen!Musik: Pixabay Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Today we touch base with Matty who is flying out to the east coast this afternoon to represent the Money of Mine team in true fashion. The mining news that caught our eye today includes: Navarre (NML.asx) entering voluntary administration; Leo Lithium (LLL.asx) and Latin Resources (LRS.asx) increasing their Lithium Mineral Resources while Regis (RRL.asx) depleting their Gold Mineral Resource; Talga (TLG.asx) get closer to developing Vittangi; BCI Minerals (BCI.asx) update costs and timing for Mardie; and Azure (AZS.asx) roll out more assays for their Andover Lithium Project which some brokers are ascribing a billion dollar valuation to already. All Money of Mine episodes are for informational purposes only and may contain forward-looking statements that may not eventuate. The co-hosts are not financial advisers and any views expressed are their opinion only. Please do your own research before making any investment decision or alternatively seek advice from a registered financial professional. Join our exclusive Facebook Group for the Money Miners and request access to the Hooteroo chat group. Follow Money of Mine on YouTubeFollow Money of Mine on TwitterFollow Money of Mine on LinkedInFollow Money of Mine on Instagram  Chapters: (0:00) Video Preview(0:32) Update from Matty(4:17) Introduction(5:39) NML enters voluntary administration(9:25) Leo Lithium with a top 5 Resource(14:15) LRS upgrade their Lithium Resource(15:53) Talga edges closer to development(18:53) Regis' Reserves are Falling(21:19) BCI updates Project Economics(24:46) Valuing Azure (AZS) with a few more intercepts(35:45) Wrap-Up

”Vi var förtvivlande och tänkte: Vad kan vi göra för att göra det lite bättre och tillgängligare?”Ett avsnitt om att gå från att se ett problem till att göra något åt det, där man är, för de vi är till för. Samtal med Evelina Markström sjuksköterska på Norrskenets hälsocentral i Vittangi och Svappavaara som gått från gruvan till hälso- och sjukvården.

Butler, Ribbing och Westerlund i full frihet. Inget för lättkränkta. Avsnittet presenteras av www.roslagenlive.se

Det blå guldet. En raket på råvarubörsen som blivit en källa till konflikter i Kongo, i svenska fjällen och på djuphavsbotten. Vi reser till Northvolts batterifabrik, besöker kontroversiella gruvprojekt i Tärnaby och berättar om jättebläckfisken som nu hotas av magiska stenar. Jesper Wigardt, kommunikationschef på batteritillverkaren Northvolt, Emma Nehrenheim, miljöchef på Northvolt, Denise Maheho, korrespondent för den franska radiokanalen RFI i Kongo-Kinshasa, Lauren Armistead, expert på Amnesty som har undersökt koboltmarknaden i Kongo, Per-Erik Lindvall, europeisk styrelseordförande för gruvbolaget Talga, Hanna Råman, boende i Vittangi, Marie Persson Njajta, ledamot i Sametinget och motståndare till en planerad gruva i Rönnbäcken utanför Tärnaby, Ulf Widman, moderat ledamot i Storumans kommunstyrelse, Hans-Peter Karlsson, liberal ledamot i Storumans kommunstyrelse, Per Andersson, geokemist och chef för forskningsavdelningen på Naturhistoriska Riksmuséet, Gerard Barron, VD på The Metals Company, Helen Scales, brittisk marinbiolog och författare till den nyutkomna boken The Brilliant Abyss.

Norrland utgör faktiskt över halva Sverige men norrlänningar klumpas ändå ofta ihop som om alla vore lika. Hur ser din del av Norrland ut? Aldrig är väl skillnaden i livsvillkor så tydliga i vårt avlånga land som nu i januari. I söder är det snöblask, i norr rejält snödjup och bitande köld. I Naimakka var det minus 39,3 grader i veckan, ett köldrekord för i år. Men är norra Norrland och södra Sverige som två olika världar? Vad är det mer än vädret som skiljer tycker du som bor i övre halvan? Vad fick dig att flytta till Norrland? Vad fick dig att flytta därifrån? Norrland utgör 59,6 procent av Sveriges yta och det är faktiskt 80 mil mellan Gävle och Kalix. Men bara omkring 12 procent av Sveriges befolkning bor i de nio norrländska landskapen, från Gästrikland i söder till Lappland i norr. Hur är livet i där du bor? Vad gör det med samhällsservice och livsvillkor när det är så glest befolkat? Vad är charmen med att bo i Offerdal, Abborträsk, Vittangi eller Sveg? Och vad är utmaningen? Norrlänningar framställs ofta som omoderna och bakåtsträvande människor som bor i en avfolkningsbygd. I sex kommuner (Sundsvall, Östersund, Örnsköldsvik, Umeå, Skellefteå och Luleå) pågår därför det så kallade N6-initiativet där kommunledningarna tillsammans försöker förändra bilden i media och hos beslutsfattare. De vill hellre framhålla det moderna, urbana och kreativa norra Sverige. Vill du också nyansera bilden av en norrlänning och platsen där du bor? Och du som flyttat söderut - vilken är din bild nu av norr? Ring 099-110 90 till Pernilla Arvidsson ikväll och berätta om ditt Norrland. Eller mejla redan nu till karlavagnen@sverigesradio.se

Hur är det att lämna det som uppfattas som centrum och flytta 120 mil norrut, från Södermalm till Vittangi. Johanna Ögren, Daniel Åberg och sonen Tage packar det nödvändigaste och flyttar till Johannas hemby, Vittangi.  Här är det nära till allt, byn kallas fem-minutersbyn, och både naturen och morföräldrarna finns inom gångavstånd. Men en flytt innebär också uppoffringar, man är inte längre mitt i och jobben man får blir annorlunda och hur hittar man nya sociala sammanhang och vänner?  Ett program om att flytta åt fel håll och hur man hittar rätt i sin gamla hemby.  En kortdokumentär av Joseph.knevel@sr.se

Temat i avsnitt 2 är Norrland, Vittangi och gruvorna under krigsåren. Avsnittet är ett specialavsnittt med Martin och gästerna Barbro och Caisa. Först ett försvarstal för ljudkvaliten hittills och sedan en introduktion av Sveriges gruvindustri. Vi pratar om kriget, uppväxten och får en beskrivning av Sverige och framförallt Vittangi under 30-50-talet. Ämnen som tas upp är suptall, språket meänkieli, cyklar, polio, vaccin och när exotistka frukter kom till Sverige. Teknikutvecklingen och industrin kring gruvorna pratar vi också om. Tack så mycket för er medverkan, Barbro och Caisa! Medverkande i avsnittet:- Martin Nordgren, jobbar på Tobii, tidigare på Dirac, @martinjnordgren - Barbro och Caisa (fd. Larsson) Kontakta oss:dataspaning.se@dataspaning @ Twitterdataspaning@gmail.com

Det enda trespråkiga programmet för unga. Sami Bergman pratar om pågående projekt och om vad musik betyder i hans liv. Vad vet vi om varandra i Sveriges avlånga land? Hör röster från norr och söder. Kulturantropologistudenten Maja Söderberg har samlat in material till hennes masteruppsats - Relationen mellan stad och land, i Vittangi. Hör hennes tankar så långt. Elina Isaksson Kruukka ger oss ett kåseri om hur det var att börja säsongen på jobbet då och nu. I veckans Meänkielipepp får vi reda på vad ett idiomatiskt uttryck är. Programledare: Henrik Niva

När Salomon var ung sattes han i fängelse dömd för renstöld. Men han var oskyldig och fick upprättelse när den verklige tjuven blev frälst och erkände. Om detta vittnar utförliga domstolsprotokoll. Vändpunkter Välkommen till en ny säsong av Släktband. Under tio veckor kommer vi att berätta om människor som levt i gångna tider och som på ett eller annat sätt ändrat riktning i livet. Vi kommer att få höra om den unga kvinnan som rymde från sitt dödsstraff, om emigranten som efter många år skulle få komma hem för att träffa sin barn men som föll död ner när han satte sin fot på svensk mark. En del berättelser är dramatiska och andra mer lågmälda som den om kvinnan vars liv i Sverige slogs i spillror men som räddades av en okonventionell präst. Alla har de varit med om stora vändpunkter i sina liv. Precis som Salomon Ståhlnacke, eller Monka som han kallades på sitt finska modersmål. Som 18-åring blev han oskyldigt dömd för att ha skjutit en ren och fick ett långt fängelsestraff. Men många år senare steg den verklige tjuven fram och Monka fick ett skadestånd som gjorde honom rikare än någon annan längs Kalixälven. Hans barnbarnsbarn Margareta Sarri har lagt fram dokument och bilder på vardagsrumsbordet i Säter och en av bilderna visar en bister och sammanbiten ung man. Salomons revansch Margareta Sarris mormors far, Salomon Ståhlnacke, var en man som det talades mycket om i Norrbotten, också långt efter det att han själv var borta. Monka husrivaren fick han heta, när han blivit rik och  utan prut forslade ner ett hus som var satt i pant för en innestående skuld. Men historien om Salomon börjar när han själv lever i yttersta fattigdom i Svappavaara. Båda hans föräldrar dör 1881, när Salomon är 18 år. Historien om hans mors död är gruvlig. - Det berättas att en järv var ute i trakten och dödade renar, och Salomons mor gav sig iväg på kälken i hopp om att finna några nyslagna renar, berättar Margareta Sarri. Men modern kom inte hem, en snöstorm bröt ut, och när man senare hittade henne var hon död. - I berättelserna säger man att hennes huvud var avbitet, men det kanske bara är en skröna, för jag har inte funnit något som bevisar att det skulle vara sant, funderar Margareta Sarri. Strax efter moderns död anklagades Salomon för att ha stulit en ren. Han bedyrade att han var oskyldig, men ett vittne intygade att det var Salomon som var tjuven, och han hamnade i stadsfängelset i Haparanda. - Han kallade fängelset för skolan, det kanske var för att han fick lära sig svenska där. Med mammans ruggiga död bakom sig, och det egna fängelsestraffet på ett och ett halvt år för den påstådda ren-stölden avklarat, kom så Salomon ut i friheten i oktober 1883. Han ville inte fara hem till Svappavaara igen utan flyttade hem till sin äldste bror Johan Ståhlnacke. Och det var där han träffade sin Johanna. Hon hade flyttat med när hennes mamma gifte sig med Salomons mycket äldre storebror Johan. Salomon och Johanna var nästan jämngamla och med tiden uppstod tycke. De ville göra allting ordentligt och sökte upp prästen för att få gifta sig, men stötte på hårt motstånd.  Det kunde ju vara så, resonerade prästen, att Salomons storebror i själva verket var far till Johanna. Och det kunde han inte leva med. Nej Salomon och Johanna får inte gifta sig: - I kyrkboken står det inte vem som är pappa till Johanna, och prästen som skulle vigt Salomon och Johanna sa att det inte var uteslutet att Salomons bror var Johannas far, och därför fick de leva i synd och alla deras barn står antecknade som oäkta. - Jag tror att det där var en enorm förödmjukelse, säger Margareta Sarri, och fortsätter: - Kyrkans makt var ju så enorm, den var väl större än statens, tänker jag. Salomon å sin sisa blev rosenrasande, på både kyrkan och på laestadianerna, som fick många anhängare vid den här tiden. - Han brukade sätta öknamn på en massa saker, och laestadianerna kallade han för långtarmssekten för att han tyckte att de åt folk ur huset. Tillvaron för Johanna och Salomon, eller Monka som han brukade kallas är tuff. De bor i en liten stuga i väglöst land, och med jämna mellanrum föder Johanna barn. Men prästen fortsätter hårdnackat att vägra viga paret.  Men det ska komma en vändning. Tjugo år efter det att Salomon suttit av straffet för den påstådda ren-stölden dyker plötsligt länsman upp på gården. Han berättar att man nu vet att Salomon blev oskyldigt dömd den där gången. Den verkligen tjuven har bekänt att det i själva verket var han som stal renen. - Han som stulit renen hade blivit frälst, han har fått dåligt samvete och gått till polisen och berättat hur det förhöll sig. Så Salomon blev rentvådd, och dessutom skulle han få skadestånd för sin tid i fängelset. Författaren Sara Ranta Rönnlund skrev ner minnen och berättelser från Lappland, och i en bok har hon återgett Salomons egen beskrivning av händelsen: En söndag, när jag som vanligt hade varit ute i skogen och kom hem för att som alla ödemarkens slavar vila mig, fick jag veta att dom var ute efter mig igen. Oskyldig var jag förra gången, och jag vet att jag inte heller nu har stulit ens en lus som tillhör någon annan. Sådana fanns det annars gott om på den tiden. Nå, jag sökte mig genast fram till mässingsknapparna och frågade dem vad de ville mig nu igen. En länsman från Vittangi tog fram ett papper, ett brev skrivet av fyra män i byn. I brevet hade de talat om hur det verkligen gick till förra gången, den gången jag dömdes till skolan i Härnösand. Med egen hand hade de skrivit under på att huvudvittnet, bondsonen som vittnade om att jag var den skyldige, i själva verket själv sköt den vita renoxen och bar falskt vittnesbörd mot mig. Vad jag sade i rättegången hade ingen brytt sig om. Så småningom blev det rättegång och jag kallades dit. Det som ingen tidigare hade lyssnat till eller trott på fick jag nu berätta. Menedaren, ren-mördaren och sedermera predikanten fick fyra år i samma skola där jag varit, och också han lärde sig Gudsordet där. Själv fick jag ersättning för det år jag suttit oskyldigt dömd. Det var järnpengar, sade folk. Margareta Sarri vet inte hur mycket pengar Salomon faktiskt fick, men det måste varit en ansenlig summa, för han byggde sig nu ett stort hus. - Det var den största kåken som fanns i hela Kalix älvdal, det var ett riktigt skrytbygge, berättar hon. Därtill byggde han en jättestor lada och ett härbre där han öppnade handelsbod, den enda som fanns i hela övre älvdalen. - Från att ha varit en människa som haft det genomjäkligt under hela sin uppväxt så blir han en människa med makt, och jag tror inte att det var så bra för honom, för han blev en riktig hårding säger Sarri. - Revansch, tror jag att han ville utkräva, av Gud och hela världen. Den tidigare så fattiga och kuvade Monka köpte nu fastigheter i Kiruna och gjorde goda affärer som handelsman. Men han blev också en översittare. Det går många berättelser om honom, och en handlar om den vinterväg som gick från Paittasluspa och in mot Kiruna. Vägen var väldigt smal, och när Monka kom där med sin häst och vagn och fick möte så lär han ha ropat Ur vägen fattiga! - Det blev inte bara till lycka för honom med alla de där pengarna, funderar Margareta Sarri. Vid ett tillfälle plockade han ner ett timmerhus, stock för stock, när ägaren inte kunde betala sina skulder i handelsboden, det var efter det han kallades Monka Husrivaren. - Och det berättas om hur han slängde ut en liten gumma från handelsboden för att han inte ville handla mer än lite russin. Russinkunder vill jag inte ha!, lär han ha skrikit. Det pratades mycket om Salomon i trakten, men inom familjen var det tyst. Möjligen var det så att de skämdes lite för honom. - Det kanske var så att det var jobbigt att vara släkt med honom, säger Margareta Sarri, och fortsätter. - Sen var det ju också tvivelaktigheten om vem som var far till Johanna. Det måste ha varit en skam utan like, för oavsett vad som var sanningen så hade ju folk fri tolkningsrätt. Johanna och Salomon må ha fått det bra ekonomiskt, men de fick ändå aldrig gifta sig. Lag för oskyldigt dömde Som vi hörde fick han nåt som folk kallade för järnpengar för den tid han suttit oskyldigt dömd. Exakt hur mycket han fick i ersättning vet inte hans ättlingar, men vi vet att lagen som gav honom rätt till skadeståndet inte fanns när Salomon satt i fängelse utan tillkom tre år efter att han frigivits. Lag angående ersättning af allmänna medel åt oskyldigt häktade eller dömde, gifven Stockholms slott den 12 mars 1886 1§ Har någon blifvit såsom misstänkt för brott häktad, och varder åtal, som mot honom anställes, sedermera nedlagdt eller den tilltalade i målet frikänd, må för det hinder eller brist i hans näring, som han genom frihetens förlust lidit, ersättning af allmänna medel tilldelas honom, eller, i händelse af hans frånfälle, hans enka eller oförsörjda barn, der, på grund af hvad i rannsakningen förekommit, befinnes att det brott, för hvilket han tilltalats, icke blifvit begånget, eller att det föröfvats af annan än den tilltalade, eller att det eljest icke kan vara af honom begånget, samt i de två senare fallen anledning icke förefinnes att den tilltalade varit delaktig i brottet.  Ansökning om ersättning enligt denna lag ställes till Konungen och skall, för att komma under pröfning, infgifvas till Justitiedepartementet inom ett år. Trots att lagen är tydlig så har den inte lämnat många spår i arkiven. Det säger Claes Westling som är arkivarie på Landsarkivet i Vadstena och som har specialiserat sig på äldre domstolshandlingar. Vi bad honom söka efter exempel som liknade Salomons, men de var inte lätta att hitta. - Om man kollar runt i arkivent så är de svårt att hitta något liknande, säger Claes Westling som letat i handlingarna på Landsarkivet i Vadstena. - Materialet är kronologiskt och det finns inte ofta register. Om det skulle finnas register skulle det vara lättare att hitta och uttala sig om hur utvecklingen varit. Men som det är nu får man reta runt, gå igenom vad man själv hittat genom åren och fråga andra kollegor. - Det är rätt sällsynt med den här typen av ärenden tidigare, så det känns som den här lagen från 1880-talet är en nyhet, att man faktiskt kan få pengar för att man suttit frihetsberövad. Claes Westling har inte tidigare hört talas om "järnpengar" och har också tittat i Svenska akademins ordbok där ordet inte finns med. Claes Westling funderar om det förekommit regionalt eller lokalt. Och järnpengar kanske kommer från uttrycket att någon suttit i järnbojor.  Domstolshandlingar i arkiven - Långt fram i tiden var det Häradsrätter som var landsbygdens domstolar, och Rådhusrätter hette det i städerna. De fanns kvar ända till 1970 när Tingsrätterna kom. Och om ett ärende överklagades så gick det till Hovrätterna under lång tid, berättar Claes Westling. Hovrätterna kom till i början av 1600-talet och innan dess var det lite annan ordning. Men under den tid som de flesta av oss forskar är det Hovrätter. Nästa steg var Kungen, och där blir det så småningom Högsta Domstolen på 1780-talet. Men redan innan fanns det Nedre Justitierevisionen som var Högsta domstolens föregångare och som beredde ärendena åt Kungen. - Så Högsta domstolen fanns i praktiken redan tidigare. När det gäller Göta hovrätts arkiv som täcker hela Götaland så har det placerats här i Vadstena på Landsarkivet.  När det gäller Svea hovrätts arkiv så är det Riksarkivet i Stockholm som har de handlingarna. - Det är jättestora arkiv, Göta hovrätts arkiv är mellan fem och sex kilometer långt. - Det är inte så välkänt att alla domstolsprotokoll från hela området som hovrätterna täckte, skulle någon stackare sätta sig och skriva av när året var slut. Då gjordes en kopia och skickades in till Hovrätten för kontroll, vilket gör att det finns två exemplar av alla domstolsprotokoll. - De är inte exakt likadana därför att, för det mesta, har de komprimerat avskrifterna lite. Till exempel tar de inte med fall som inte lett till någon dom. Men hur man formulerar sig kan vara skillnad. -  Detaljer som kanske inte var så viktiga för dom som skrev det här, kan vara rätt avgörande för oss idag när vi letar efter ledtrådar i arkivmaterialet. Till exempel kan det vara att de skrev ut efternamnet i kopian, som inte hade gjorts i originalprotokollet. De visste exempelvis vilken Sven det gällde som var vittne, men för oss som lever flera hundra år senare är det avgörande information om de skrev ut att han hette Sven Andersson. Claes Westling har skrivit boken Domstolsforska i Sveriges Släktforskarförbunds handboksserie och föreläser också en hel de. Finns det då något som släktforskare missar eller som de inte tänker på? - Domböckerna och protokollen i sig är det finaste materialet vi har när man pratar om vardagsliv, därför att många av källorna vi använder som släkt- och hembygdsforskare är digitaliserade och ganska blodfattiga. Det är mycket längder över födda barn, vigda par, skattskyldiga, utskrivna soldater och så vidare. - I domstolsprotokollen så är det den typen av ärenden som man måste lägga ut texten lite grand för att det är relevant. Om det skett ett brott så måste man berätta hur det gått till, man måste kanske beskriva miljöer, hur folk var klädda, signalement, hur det uttryckte sig, hur man såg på varandra, kärleksrelationer och vad de ätit osv. Och det är information som inte syns i längderna. Vi kommer nära människorna i domstolsprotokollen För att komma åt de här protokollen behöver man besöka arkiven, de är sällan digitaliserade. Men det finns några filmade protokoll. Och i de fallen brukar Claes Westling lyfta fram de bilagor som finns till protokollen eftersom de är lätta att missa. Där kan till exempel arga brev, fullmakter och vittnesmål ligga. Men underlagen är inte filmade. Jag har erfarit att de handlingarna är ganska okända överhuvudtaget, eftersom de ligger separat. - Det är precis samma med kyrkoarkivens bilagor, dvs underlagen, till folkbokföringshandlingar. De är inte heller så mycket använda av forskare, och heller inte filmade. Och de kommer man bara åt på arkiven. Claes Westling tar fram ett exempel och berättar om drängen Tjäder på 1860-talet som kommer inflyttande till en gård i Östergötland. Han jobbar bara ett halvår och i husförhörslängden följer man drängen och ser att han jobbar sex månader och flyttar sen vidare. - Men i bilagorna till husförhörslängden finns ett intyg att Tjäder blivit sparkad från sin tjänst för att han var så omöjlig. Husbonden har skrivit en attest att han fått ta hjälp av länsman för att vräka Tjäder ur tjänsten. Och det har prästen inte alls brytt sig om att föra in i husförhörslängden. - Och även om man inte är intresserad av Tjäder som person så får man veta något om arbetsförhållanden för jordbruksarbetare under 1860-talet, avslutar arkivarie Claes Westling.   Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare: Hasse Stenudd och Tommy Engman slaktband@sverigeradio.se

De kallades för "sålda barn" och kom från Tornedalen. För små summor byttes dom bort för att klara livhanken. Många av barnen kom aldrig hem igen och vissa kände inte ens till sitt ursprung. När svälten drabbade människor förr tog de ibland till drastiska åtgärder. Som i Tornedalen längst upp i norr där en del till och med var tvungna att lämna bort sina egna barn.Varje år följde människor med de så kallade rajd-samerna som flyttade mellan sina vinter- och sommarvisten från Tornedalen över fjället till kusten på den norska sidan. De hjälpte hela familjer, men det vara också många ensamma barn som fick följa med dom, för att sen placeras i norska fosterfamiljer.Föräldrarna på den svenska sidan fick betalt, och fosterföräldrarna på norska sidan betalade. Därför har man talat om de här barnen som sålda barn.Lars Persson Junkka och var bara fem år gammal när han 1832 skickades över till Salangen strax norr om Narvik på den Norska kusten.Hans efterkommande släkt finns idag både på den svenska och norska sidan, och på underliga vägar har de lyckats knyta kontakt med varandra i dag.Fredrik Mattson i Stockholm är en av ättlingarna till Lars.- Lars Pedersen är min morfars farfars bror. Han föddes i Finland, men växte upp i Tornedalen. Han hade en väldigt gammal pappa, som var närmare 70 år när Lars föddes, berättar Fredrik Mattson.Den redan fattiga familjen fick ännu svårare att klara sig när pappan dog, och hans mamma kände sig tvungen att skicka Lars med rajdsamerna till Norge. Det var väl kanske den tidens sätt att klara den svåra situationen, tror han. I slutändan fick ju ändå Lars det bättre i Norge än om han blivit kvar och svält i Tornedalen.- Det var säkert en stor sorg för mamman, säger Fredrik Mattson, som vet att hon länge gick runt i byarna och tiggde. Det verkar som att familjen hållit en viss kontakt med varandra, och Fredrik tror att den gick via rajdsamerna.- Det var väl den tidens Internet, skojar han.När Lars kom till Norge förnorskades hans namn. Efternamnet Persson blev Pedersen och det samiska tillnamnet Junkka försvann helt.Lars blev kvar i Norge hela sitt liv och bildade så småningom egen familj där. Ann Peggy Dalehaug är en av hans norska ättlingar och på hennes vardagsrumsbord i Oslo har hon lagt fram de dokument som hon funnit i det norska Riksarkivet och i familjens gömmor. Hon behöver inte tänka länge för att svara på frågan om vad det fanns på den norska sidan som inte fanns i Tornedalen.- Det fanns mat, rätt och slätt, säger Ann Peggy Dalehaug som också är släkt med Lars Pedersen, som kom till Norge som liten pojke. Hon har suttit många timmar på riksarkivet i Oslo för att ta reda på hans historia.Golfströmmen gör att klimatet utmed kusten är oerhört mycket mildare än på samma breddgrader längre österut. De isfria vattnen som gjorde att det alltid fanns mat att hämta i havet, och att det också var enklare att ägna sig åt jordbruk när marken inte var frusen så lång tid.Till denna plats på jorden kom alltså Lars Pedersen och många andra barn. Barntrafiken verkar ha varit etablerad redan på 1600-talet, och på Lars tid, under 1800-talet, var den ett normalt inslag. De som forslade barnen hade ju gett föräldrarna betalt vid avfärden och nu fick de i sin tur betalt av de nya fosterfamiljerna på den norska sidan.- Bönderna betalade något till dem som fraktade barnen och så kom de till gårdar där de växte upp. De blev fosterbarn och arbetade som gårdspigor och gårdsdrängar. De blev en del av familjen, säger Ann Peggy Dalehaug. Hon tror att det var en kombination av både medmänsklighet och behov av fler händer på gårdarna som gjorde att familjer tog emot fosterbarn från Sverige, tror hon.- Men det är klart att barnen utgjorde en billig arbetskraft, men det var säkert väldigt olika beroende på vilka hem de kom till.- Vissa blev nog verkligen en del av sina nya familjer och behandlades som de biologiska barnen, andra behandlades säkert med mindre kärlek och omsorg. Det finns en del arkivmaterial som tyder på att banden med familjerna hemma i Sverige ofta klipptes ganska bestämt. Det fanns en prost i Ibbestad i Norge i början av 1800-talet som hette Gunnar Berg. Han förde anteckningar om sina konfirmander i kyrkböckerna, och bland de anteckningarna ser man ett antal som inte vet något om sitt ursprung, men som däremot vet hur mycket deras fosterfamiljer en gång betalat för dem.Bland konfirmerade 7:e söndagen efter trefaldighet 1810 finns Johannes Olsen, född i Sverige av föräldrarna Ole Johnsen och Ingeborg Olsdotter som bägge är döda. Såld till D.B i Lavangsnes (-näs) hos vilken han är uppfostrad. Han läser oklanderligt i bok, kan läroboken någorlunda är icke oeftertänksam Ålder: på 19:e året. Den 21 söndagen efter trefaldighet konfirmerades Johannes Pedersen född efter hans uppgivande i Sverige av fadern Peder och modern Elen. Är köpt av I.B. i Fjordbotten. Skall vara 20 år. Samma dag konfirmerades Maria Henriksdotter, född i Sverige. Köpt för en ko av E.H. och uppfostrad hos honom. Läser någorlunda i bok. Enfaldig och bristfällig i kunskaper. 19 år. Vidare konfirmerades samma dag Peder Hansen född i Sverige av fadern Hans och modern Anna. Köpt för 5 riksdaler av O.J. i Flöyet hos vilken han är uppfostrad. Läser måttligt i bok, kan läroboken mycket måttligt, skall vara omkring 23 år. Alla helgons söndag 1813 konfirmerades Eva Johansdotter, född i Sverige varifrån hon fördes hit 2 år gammal och köpt av John H i Skårvik efter vilken hon kallar sig Johnsdotter. Hennes föräldrars namn är såväl henne som fosterföräldrarna obekant. Hon läser gott i bok men är annars måttligt upplyst. Skall vara omkring 20 år. Vidare konfirmerades samma dag Berit Adamsdotter som köptes 7 år gammal av R.T i Bougen. Född i Sverige, fadern Adam och modern Anna. Läser tämligen väl i bok, men besitter i övrigt måttlig kunskap. Skall vara 21 år. 21 söndagen efter Trefaldighet konfirmerades Anders Olsen född i Sverige Köpt av Inger M. Vidare Henrik Henriksen född i Sverige. Fadern Henrik och modern Berit, mer vet han inte om dem. Köpt för en ko av O.A i Gamvik. Läser skapligt. Omkring 22 år gammal.Trots att de svenska barnen skrevs in som fosterbarn i norska familjer var det inte självklart för myndigheterna att de skulle betraktas som norska, för det krävdes flera saker de måste tala norska, och den som ville arrendera mark måste ändra sina namn till något som klingade norskt. Lars Pedersen hade haft familjenamnet Junkka när han först kom till Norge, men det måste han släppa.Lars växte upp och flyttade från sin fosterfamilj. Han gifte sig 1855 med svenska Brita från Jukkasjärvi, som fick byta namn till Berit, och två år senare fick de ta över arrendet på gården Katrineheug, en gård som han senare fick lov att köpa loss. Det gick alltså bra för Lars, trots att villkoren för dem som kommit över fjällen var betydligt tuffare än för dem som hade sina rötter där. Om inflyttarna alls fick en chans att köpa jord så var de hänvisade till den som ingen bofast ville ha:Det var ett klassindelat samhälle. De som kommit österifrån de fick de sämsta gårdarna och jordarna att bosätta sig på, så de tillhörde den lägre klassen rätt och slätt, säger Dalehaug.De allra flesta svenskar som kom till Nordnorge assimilerades och gled in i det nya samhället, men det kunde ta tid, och ett skäl till det kan ha varit att det verkar ha varit ganska knalt med skolgången för en del av barnen. Lars Pedersen själv kunde inte skriva. Det har Ann Peggy Daleheug förstått av ett dokument från Lars ålderdom, några år in på 1900-talet. Det har han undertecknat med "hand-på-penna", som det heter. Det betyder att någon annan styr vad som skrivs samtidigt som Lars håller sin hand på pennan.- Jag tror att många av de barn som kom ungefär då Lars Pedersson kom fick ganska kort skolgång.Gården Katrineheug har funnits kvar i släktens ägo, Ann Peggy Daleheug är själv uppvuxen där. Hon har haft just gården som sin utgångspunkt när hon forskat. I sin forskning har hon upptäckt att Lars själv fortsatte att ta emot barn från Sverige. Trettio år efter Lars kommer ett brorsbarn till honom som heter Peter, och ytterligare 30 år senare en ung flicka. Hon heter Maria Johanna Henriksdotter och efter henne finns ett brev skrivet hem till prästen i Vittangi.13 år gammal kom jag från Sverige med flyttlapparna för att bli gäst hos min farbror som bor i Norge, eftersom mina föräldrar var mycket fattiga. Nu har jag gått i norsk skola och har lärt det norska språket, och blir efter min egen beräkning 17 år till hösten, vilken tid jag tänker det är dags att konfirmeras. Mina föräldrar har flyttat bort till en annan stad i Sverige och jag vet inte var de finns, och jag har inte någon dopattest som talar om i vilken kyrka jag är döpt. () Jag vill ödmjukt be prästen att vara barmhärtig nog att se efter i Vittangis prästegälls bok, om jag är döpt därstädes och sända mig dopsattesten snarast möjligt. Jag är fattig, men Gud är rik. Mitt namn är Maria Johanna och min faders namn är Henrik Persson och moders namn Alla Lisa Johannesdotter.Detta att Lars unga släktingar klarar av att söka upp honom för att få bo hos honom i Norge visar, menar Ann Peggy Dalehaug att Lars var ovanlig eftersom han verkar ha haft kvar kontakten med sina rötter. Men släktingarna var inte de enda fosterbarnen på Katrineheug:- I mitt letande på Riksarkivet och kyrkoböcker så såg jag att det var många barn som växte upp på Katrinehaug, också barn som inte tillhörde familjen, så det var nog en tradition på Katrinehaug att ta emot barn som får vara där ett tag de får bostad, mat och kläder, de är en del av hushållet på gården. -Det är intressant att se att människor i samhället tar hand om varandra och hjälper till. Men självklart så gav ju dessa barnen något tillbaka till familjerna i form av arbete, säger Ann Peggy Dalehaug.Hon menar att de norska familjer som tog emot svenska fosterbarn visserligen hade nytta av dom i hushållet, men att detta också var ett sätt att sträcka ut en hand och hjälpa de familjer på svenska sidan som inte klarade av att försörja alla sina barn.Fredrik Mattson och Ann Peggy Dalehaug har numer kontakt med varandra och historien om hur den norska och svenska grenen av släkten återförenades är speciell och visar att släktforskning emellanåt måste ske till fots.Ann Peggy hade nämligen en farbror som reste mycket i norra Sverige, och som ville leta efter familjens rötter. Han hade en enda ledtråd och det var namnet Junkka som Lars Pedersen hade haft med sig när han kom till Norge i mitten av 1800-talet. Men ingen på den norska sidan visste om Junkka var ett familjenamn eller namnet på en by. I en databas över ortsnamn fick han hjälp och kunde med tiden lista ut att Junkka var det gamla, numer övergivna namnet, på den by i Pajala kommun som idag heter Parkalompolo.Efter det var det Ann Peggys tur att resa dit. Hon knackade på i ett hus, och fick plötsligt veta en del historia om sin familj. Hon fick också kontakt med Fredrik i Stockholm. Lars Pedersen återsåg aldrig sin mor hemma i Tornedalen, men hans ättlingar på olika sidor om gränsen, fann alltså varandra till sist. När familjerna nu strålade samman visade det sig att de visste helt olika saker om sin gemensamma historia.På den norska sidan låg det självklara fokuset på Lars Pedersen, men den svenska släkten hade mest utgått hans brorson Peder, han som for till Norge 30 år efter Lars.Den resan hade han uppenbarligen gjort utan att säga något till någon i Sverige.- Peder rymde en natt från familjens nybygge i Parkalompolo, trots att han var äldst och sannolikt skulle fått ta över gården. Det var under de värsta missväxtåren som han försvann och ingen visste vart han hade tagit vägen.- Det var först på 1990-talet som jag återfann honom, och upptäckte att han hade stuckit iväg till Norge, till sin farbror Lars, berättar Fredrik Mattson.- Och den svenska grenen kände från början inte till Lars, fyller Ann Peggy Dalehaug in. Så tillsammans kunde vi lägga det pussel som var familjens historia, säger hon. Och får två år sedan, sommaren 2014, kunde hela släkten samlas på Katrinehaug.Norsk forskningDet finns gott om hemsidor som berättar om hur man kan släktforska i norska källor. Här är några av dem:Genealogiska föreningens sida om forskning i NorgeSläktforskarförbundets sida om forskning i NorgeSläkten Kvalevaags hemsida med tips om norsk släktforskningDet finns också en bok som skrevs 1959 av Emil Grym, som berättar om den urgamla trafiken från Tornedalen till den norska kusten, och där ett eget avsnitt handlar om de barn som skickades iväg ensamma. Boken finns inscannad och tillgänglig på nätet via Nordkalottens Kultur och forskningscentrum.Emil Gryms bok: Från Tornedalen till Nordnorge: Programmet är gjort av Elisabeth Renström, Pekka Kenttälä och Gunilla Nordlund Uppläsare: Patrik Paulsson och Linnea Luttu slaktband@sverigesradio.se

Alpernas natur är fascinerande. Under en och samma vandring uppför fjällen passerar man samtliga årstider. Nu ägnar vi en stor del av vårt program åt just Alperna dit Lena Näslund rest - och hänförts. Vi besöker Alpernas längsta glaciär - schweiziska Aletschglaciären, som precis som övriga glaciärer smälter just nu. Tillsammans med biologen Agneta Heuman tittar vi på tuffa växter och gör hembesök hos alpmurmeldjuret som hon följt på nära håll. På vägen upp mot glaciären når vi kampzonen där de flesta träd och buskar fått ge upp. Och så går vi från Alperna till Vittangi i Lappland. Där möter Lasse Willén naturfilmaren Håkan Lundström i ett samtal kring hur naturen förändrats under 50 år. Och om vad en björntapp är för något, egentligen. Programledare är Jenny Berntson Djurvall.