Podcasts about trettio

Trettioåriga kriget utbröt 1618 genom att tre katoliker kastades ut från ett fönster i Prag i förhoppningen att de skulle dö av fallet. Men de överlevde, och de aktioner som deras habsburgska herrar vidtog för att stävja tjeckernas uppror resulterade i en kedjereaktion av krigsförklaringar och strider som drog in hela världsdelen i konflikten. Först efter tre decennier och miljoner döda – kriget var, sett till Europas folkmängd, mer förödande än första och andra världskriget – blev det äntligen fred.I traditionell svensk historieskrivning är trettioåriga kriget framför allt historien om hur Sverige blev en stormakt, hur Gustav II Adolf och fältherrar som Lennart Torstenson och Johan Banér lade Europa för sina fötter. Men i det här avsnittet tar vi ett annat grepp: vi betraktar kriget underifrån, ur folkets eget perspektiv. Vi möter dagboksskrivande knektar, lidande knektänkor, torterade kyrkoherdar och hunsade borgardöttrar som ville skriva av sig sina personliga trauman. Ty den i särklass viktigaste konfliktytan var inte den mellan Österrike och Sverige, eller Spanien och Nederländerna, eller Frankrike och huset Habsburg. Kriget utkämpades mellan den vanliga befolkningen i tyska städer och byar och de tiotusentals knektar för vilka fälttågen och deras plundring blev ett sätt att leva.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om trettioåriga kriget, det första egentliga världskriget, som vållade oändligt lidande i Tyskland men förvandlade Sverige till ett av Europas mäktigaste länder.Bild: Plundrande soldater. Av: Sebastian Vrancx 1647, Tyska historiska museet Berlin, Wikipedia, Public Domain.Klippare: Emanuel LehtonenProducent: Urban Lindstedt Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sophie Toscan du Plantier blev mördad utanför sitt semesterhus på Irland år 1996. En man blir snabbt en huvudmisstänkt. Trettio år senare så finns tvivlen kvar. Vad var det som hände den här natten? Var det den man som man misstänkt alla dessa år som var skyldig eller är han också ett offer som drabbats av polisens tunnelseende? Trettio år av juridiska processer och medial uppmärksamhet och än idag finns obesvarade frågor för Sophies familj. En liten by som varit inlindad i trygghet har nu istället under tre decennier funderat över frågan; går det en mördare ibland oss? BONUSAVSNITT: "Kvinnan som föll" - Via nedan länkar kan du ta del av ett 70 min långt avsnitt om 24-åriga Phoebe Handsjuks bisarra dödsfall efter att ha fallit ned för ett sopnedkast i en lägenhetsbyggnad i Melbourne, Australien år 2010. Spotify: https://open.spotify.com/episode/6ooA2vVarqiEC3wR2mhQnz?si=ZKgUavcZT--T-18Zh82o4g Podcaster: https://podcasts.apple.com/se/podcast/rysarpodden-true-crime/id1455772712?i=1000660725526 Instagram: https://www.instagram.com/rysarpodden/ Facebook: https://www.facebook.com/rysarpodden Mail: rysarpodden@gmail.com

The Sound Chaser Progressive Rock Podcast is on the air. On the show this time we take a tour through styles of progressive music. Most of the samples come from a while ago, so we can see how and where certain aspects of progressive music took shape. We get some old school progressive rock, some jazz fusion, some electronic prog, some symphonic prog, and perhaps a few surprises along the way. All that, plus news of tours and releases on Sound Chaser. 1. Trettioåriga Kriget  - Mitt Mirakel, from Krigssång2. Kate Bush - Cloudbusting, from Before the Dawn3. Klaus Schulze - A-Numerique, from En=Trance4. Dream Theater - Sacrificed Sons, from Score5. Brand X - The Ghost of Mayfield Lodge, from Masques6. John Serrie - Stratos, from ...And the Stars Go with You7. Steve Khan - Soft Summer Breeze, from TightropeTHE SYMPHONIC ZONE8. Mark Ayres - The Boats, from The Curse of Fenric9. David Axelrod - A Poison Tree, from Songs of Experience10. The December People - Carol of the Bells, from Sounds Like Christmas11. Eloy - Fatal Illusions, from The Tides Return Forever12. IQ - Until the End, from The Road of Bones13. The Dear Hunter - Gloria, from Act V: Hymns with the Devil in Confessional14. The Dear Hunter - The Flame (Is Gone), from Act V: Hymns with the Devil in Confessional15. The Dear Hunter - The Fire (Remains), from Act V: Hymns with the Devil in Confessional16. The Dear Hunter - The March, from Act V: Hymns with the Devil in Confessional17. The Dear Hunter - Blood, from Act V: Hymns with the Devil in Confessional18. The Dear Hunter - A Beginning, from Act V: Hymns with the Devil in ConfessionalLEAVING THE SYMPHONIC ZONE19. California Guitar Trio - Caravan (with drum solo), from Rocks the West20. The Eleventh House - That's the Joint, from Level One21. Bruford - Joe Frazer, from Gradually Going Tornado22. Michael Hoenig - Scatter Part I, from Xcept One23. Terry Riley - Blue Anthem, from No Man's Land24. Bob James - Zebra Man, from Foxie25. Jean-Michel Jarre - Chronologie Parte 3, from Chronologie26. Steve Roach - In the Eye of Noche, from New Life Dreaming27. Dark - Happy Days slash Hate slash Tatum, from Dark28. Rush - In the End, from All the World's a Stage29. Led Zeppelin - The Lemon Song, from Led Zeppelin II30. Rainbow - Starstruck, from Rainbow Rising31. The John Irvine Band - The Electrics Were Down, from The Starships Are Gathering

Det sker varje år. Dagarna, ja veckorna runt den 28 september. Dagen då Estonia förliste. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Då svämmar medier över av bilder, filmer och vittnesmål från olycksnatten och de nya dykningarna som görs med splitterny teknik.I år var det dags igen. Trettio år sen olyckan. Det är ett nationellt sår och evig källa till nya nyhetsuppslag och gamla återblickar. Men blev Sveriges Radio Ekot lite för ivriga i sin rapportering på 30-års dagen? Blev nyhetsförmedlaren snarare ett språkrör för konspirationsteorier som sedan länge avfärdats?Reporter: Fanny HedenmoI veckan klandrades sajten Insikt24 av Mediernas Etiknämnd. Det handlar om en publicering sajten har gjort - ett slags referat av pedofiljägarsajten Dumpen. Sedan Dumpen startade 2021 har både Justitiekanslern och Medieombudsmannen överösts med anmälningar och personer som vill få sina ärenden prövade. Men - eftersom sajten inte är med i det medieetiska systemet kan dom inte prövas av Medieombudsmannen - samtidigt som sajtens utgivarbevis gör att dom omfattas av grundlagen. Reporter: Alexandra SannemalmSen det stod klart att Anna Kinberg Batra tvingas avgå från sitt uppdrag som Landshövding i Stockholm så har Elefantkyrkogården seglat upp på nyhetsagendan. Elefantkyrkogården som sägs vara den plats dit statliga karriärer går för att dö, medan topplönen kvarstår. I medierapporteringen den senaste veckan har en särskild byggnad i fått förkroppsliga själva kyrkogården för elefanterna. En plats som påstås vara så grå, så murrig, så bottenlöst tråkig att klockorna stannat för länge sen. En tacksam illustration för det straff som väntar bortgjorda höjdare. Hur väl stämmer den bilden egentligen med verkligheten? Reporter: Martina Pierrou

Hur har den svenska samhällsekonomin förändrats sedan 90-talet? Hur hänger den finansialisering som skett ihop med den skenande ekonomiska ojämlikheten? För har verkligen alla fått det bättre de sista decennierna? Detta diskuterar Daniel Suhonen med Markus Kallifatides, ekonom, forskare, riksdagsledamot och ordförande i Sveriges och kanske Skandinaviens största socialdemokratiska förening, Reformisterna. Kommer sossarna orka släppa 90-talstraumat nu?

Den ryske mystikern, predikanten och helaren Gregorij Rasputin, är en av 1900-talets mest omdebatterade personer. Han var den sista och den mest inflytelserika av tsarfamiljens rådgivare. Trettio år efter hans död fick en kvinnlig seriemördare öknamnet den kvinnliga Rasputin för sina gärningar. Hon är Mariam Soulakiotis och det här är hennes historia. Manus av Jennie Sterner. Avsnitt om den ryske Rasputin kommer snart i Dans podd Nu blir det historia! Du hittar den där poddar finns. https://poddtoppen.se/podcast/1716421830/nu-blir-det-historia' Vill du höra ett specifikt fall i Seriemördarpodden? Önska dina fall i det här formuläret: https://docs.google.com/forms/d/e/1FAIpQLSfDlQxf9SgZyeGS-qFPaB4BP-L59lQhs7BbZACfwk7xSs-AFw/viewform?fbclid=IwAR0astYAY_SJLcst89FwKaPIeHHV9zlfAxEz6Cmrh37bbMwvMHGc8z5cwg4 E-post: zimwaypodcast@gmail.com Följ Dan på instagram: https://www.instagram.com/dan_horning/Om du gillar Seriemördarpodden gillar du förmodligen Massmördarpodden. Du hittar den i alla poddappar. Massmördarpodden är gjord av samma människor och har samma format som Seriemördarpodden. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

1643-1645 äger en rad olika sammankopplade krig mellan Sverige och Danmark rum. Horns krig i Skåne, Torstenssons krig i södra Danmark och Hannibalsfejden vid den svensk-norska gränsen. De är resultaten av en svensk aggression i sin tur sprungen ur kallhamrad realpolitik. Slå ur överläge. Oavsett krigets rättfärdigande.Det fanns många sådana krig under 1600-talet. Som bekant är det ett krigiskt århundrade. När krigen hade löpt sin lina var det dags att förhandla om fred. Vad som beslutades om vid tunga bord för 375 år sedan påverkar oss faktiskt fortfarande. I Brömsebro 1645 blev Jämtland, Härjedalen och Gotland svenska landskap. Halland följde med på pant.Om kriget, om freden och om hur Axel Oxenstierna jobbade för att få de nya landskapen att bli en del av riket handlar dagens avsnitt. Ett ovanligt bra sådant!—Läslista:Englund, Peter, Ofredsår: om den svenska stormaktstiden och en man i dess mitt, 2. uppl., Atlantis, Stockholm, 1994Bromé, Janrik (red.), Jämtlands och Härjedalens historia D. 2 1537-1645, Norstedt, Stockholm, 1945Ericson Wolke, Lars, Larsson, Göran & Villstrand, Nils Erik, Trettioåriga kriget: [Europa i brand 1618-1648], Historiska media, Lund, 2006Hadenius, Stig, Nilsson, Torbjörn & Åselius, Gunnar, Guide till Sveriges historia, [Ny utg.], Kunskapsförl./Norstedt, Stockholm, 2000Theland, Tord, Mildhet och saktmod [Elektronisk resurs] Den svenska konglomeratstaten och Jämtland efter freden i Brömsebro 1645, Mittuniversitetet, Diss. Sundsvall : Mittuniversitetet, 2020,Sundsvall, 2020 Lyssna på våra avsnitt fritt från reklam: https://plus.acast.com/s/historiepodden. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

1643-1645 äger en rad olika sammankopplade krig mellan Sverige och Danmark rum. Horns krig i Skåne, Torstenssons krig i södra Danmark och Hannibalsfejden vid den svensk-norska gränsen. De är resultaten av en svensk aggression i sin tur sprungen ur kallhamrad realpolitik. Slå ur överläge. Oavsett krigets rättfärdigande.Det fanns många sådana krig under 1600-talet. Som bekant är det ett krigiskt århundrade. När krigen hade löpt sin lina var det dags att förhandla om fred. Vad som beslutades om vid tunga bord för 375 år sedan påverkar oss faktiskt fortfarande. I Brömsebro 1645 blev Jämtland, Härjedalen och Gotland svenska landskap. Halland följde med på pant.Om kriget, om freden och om hur Axel Oxenstierna jobbade för att få de nya landskapen att bli en del av riket handlar dagens avsnitt. Ett ovanligt bra sådant!—Läslista:Englund, Peter, Ofredsår: om den svenska stormaktstiden och en man i dess mitt, 2. uppl., Atlantis, Stockholm, 1994Bromé, Janrik (red.), Jämtlands och Härjedalens historia D. 2 1537-1645, Norstedt, Stockholm, 1945Ericson Wolke, Lars, Larsson, Göran & Villstrand, Nils Erik, Trettioåriga kriget: [Europa i brand 1618-1648], Historiska media, Lund, 2006Hadenius, Stig, Nilsson, Torbjörn & Åselius, Gunnar, Guide till Sveriges historia, [Ny utg.], Kunskapsförl./Norstedt, Stockholm, 2000Theland, Tord, Mildhet och saktmod [Elektronisk resurs] Den svenska konglomeratstaten och Jämtland efter freden i Brömsebro 1645, Mittuniversitetet, Diss. Sundsvall : Mittuniversitetet, 2020,Sundsvall, 2020 Lyssna på våra avsnitt fritt från reklam: https://plus.acast.com/s/historiepodden. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hjälp Vår Blodiga Historia att finnas kvar! Patreon: https://www.patreon.com/Blodighistoria Instagram: https://www.instagram.com/blodighistoria/ Facebook: https://www.facebook.com/blodighistoria

Att ta rollen som Gustav II Adolf i Trettioåriga kriget, eller som Napoleon vid Waterloo lockar allt fler. Vi går till botten med fenomenet historiska brädspel och vad vi kan lära av dem. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. På årets stora spelkonvent Gothcon träffades 50-talet spelare för att axla rollerna som kungar, härförare och spioner under Trettioåriga kriget. Tobias Svanelid besöker konventet för att ta reda på vad som lockar med historiska brädspel.Historikern Olof Blomqvist utvecklar egna spel utifrån sin historiska forskning och menar att spelen ger en möjlighet att komma historien nära och att förstå dess processer. Som pedagogiskt hjälpmedel är historiska brädspel en outnyttjad resurs, anser han.Och så besöker vi Världskulturmuseets utställning om världshistoriens många spel och kikar på antika tärningar, på Indiens förlaga till Fia med Knuff och det urgamla spelet Senet från faraonernas Egypten.Dick Harrison svarar på en lyssnarfråga om djävulspakter och häxerier och hur länge de egentligen varit olagliga.Programledare är Tobias Svanelid.

När staten tog över ungdomsvården skulle det garantera en bättre behandling. Trettio år senare har de tappat kontrollen. Personal på hemmen har länge varit rädda för att prata öppet om situationen men nu väljer tre anställda på Sis i Göteborg att bryta tystnaden. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Livet innanför stängslet på Sis ungdomshem har förändrats kraftigt de senaste åren. Det gäller för både för intagna och anställda. Allt fler unga gängkriminella har tvingat hemmen att höja säkerheten och dra in aktiviteter för ungdomarna.Men det räckte inte. Till slut gick regeringen ut och sa att Sis-hemmen i sin nuvarande form ska läggas ner och ersättas av nya vårdformer.Nu berättar vårdarna Kerstin, Fabian och Stina om hur arbetet förändrades när allt fler unga gängkriminella togs in på hemmen.Togs som gisslanDe vittnar om hur Stina togs som gisslan med ett vapen tillverkat av en hörlur och om de två gängkriminella ungdomarnas kaxiga hälsning till personalen när de rymde. De upplever att deras arbete gått från att vårda de unga till att låsa in dem och förhindra nya rymningar. Att myndigheten inte lyssnar och tar deras svårigheter på allvar.Institutionschefen Catharina Högberg tar till sig av kritiken men menar att hemmet gjort ett bra jobb. Hon medger dock att förutsättningarna behöver bli bättre.Reportrarnas oväntade fynd inne på SisPå hemmet växer en lista fram över föremål som är farliga att ha framme på avdelningen. Det handlar bland annat om brödrostar, cd-skivor och verktyg. Men när Kalibers reportrar besöker ungdomshemmet i Bergsjön gör de en oväntad upptäckt på hemmets innergård: Ett vasst rostigt föremål, som hade kunnat användas som vapen.Medverkar i programmet gör ”Stina”, ”Kerstin” och ”Fabian” som alla jobbar på Nereby och egentligen heter något annat. Medverkar gör också institutionschefen Catharina Högberg.Här kan du läsa hela programmetReportrar: Alice Lundberg och Markus AlfredssonProducenter: Eskil Lundgren och Markus AlfredssonSlutmix: Gustaf VilhelmssonProgramledare: Annika H Eriksson

I en sömnig småstad i Sverige under 90-talet skakas invånarna av ett oväntat rån. Dagen därpå hittas en man död på en närliggande åker. Trettio år senare bestämmer sig två privatdetektiver för att gräva i det här ouppklarade fallet. I dagens avsnitt av Efterspelet följer vi med Maria och Jens när de dyker in i mysteriet från Hidden Reality. Vi utforskar spelet och ställer det mot andra äventyr som Chronicles of Crime, Perspectives och Exit-spelen. Häng med för insikter, jämförelser och för att ta reda på om Mannen på Åkern från Hidden Reality kan vara spelet för just dig!..Här kan du läsa mer om Spelföreningen Smash och följa information om deras spelträffar: https://www.facebook.com/groups/326429010795776Läs mer om spelet hos Dragon's Lair här:https://dragonslair.se/product/128276/hidden-reality-mannen-pa-akern Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Matinbum och Glooten babblar om leverpastej och hur framtiden ser ut på kontoret.Avsnittet på YouTube ► https://youtu.be/tl2pHRGq9XwSynkat Merch! ► https://bit.ly/SynkatMerchSynkat består av:Mattias ► https://youtube.com/MatinbumJosef ► https://youtube.com/GlootenMaila oss på ► synkatpodcast@gmail.com Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Trettio år efter självständigheten brottas Slovakien med stora problem: korruption, låg tillit, populism. Samtidigt leds landet av en liberal president och huvudstadsregionen är en av de rikaste i hela Europa. I Skotten i Slovakien skildrar Hynek Pallas ett land som konstant befinner sig i svensk medieskugga. Här i samtal med Andreas Johansson Heinö om landets historia, politiska utveckling och ett politiskt mord som avslöjade en djupare korruption än någon vågat föreställa sig.   Detta avsnitt av Ideologipodden är lånat från Smedjanpodden.

Trettio år efter självständigheten brottas Slovakien med stora problem: korruption, låg tillit, populism. Samtidigt leds landet av en liberal president och huvudstadsregionen är en av de rikaste i hela Europa. I Skotten i Slovakien skildrar Hynek Pallas ett land som konstant befinner sig i svensk medieskugga. Här i samtal med Andreas Johansson Heinö om landets historia, politiska utveckling och ett politiskt mord som avslöjade en djupare korruption än någon vågat föreställa sig.

Den amerikanska författaren Annie Dillard som betraktar sina essäer som sitt huvudverk. Katarina Wikars läser och förundras över den unika blicken. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades för första gången 2015. Jag kan inte släppa den där blicken – hör här: våra ögon låstes och någon kastade bort nyckeln. Vår blick var som om två älskande eller två dödsfiender oväntat mötts på en övervuxen stig medan båda tänkt på något annat: ett klargörande slag i magen. Det var också ett hårt slag mot hjärnan, eller hjärnor som plötsligt pucklade på varandra, med all den laddning och det intima gnissel som uppstår när ballonger gnids mot varandra. Den tömde våra lungor, den fällde skogen, flyttade åkrarna och torkade ut sjön, världen monterades ner och föll in i de där ögonens svarta hål. Denna blick – som förmår fälla skogar och montera ner världar kommer från en vessla, detta lilla vasstandade djur, som författaren Annie Dillard möter på sin skogspromenad en dag. Texten om mötet med vesslan är fem och en halv sida lång och inleder essäsamlingen: Att lära en sten att tala. Expeditioner och möten. Och skrevs redan i början av åttiotalet men kom på svenska först i år. Det här är inte en samling tillfällighetsskriverier, utfyllnadstexter låter hon hälsa i författarens anmärkning, det här är mitt riktiga verk. Annie Dillard är född 1945 och bosatt på en ensligt belägen ö i staten Washington i USA där man bara ser ett ljus från Kanada flämta svagt på vintern. Hon har en hemsida där hon ber om att få vara ifred Och hon skriver både fiktion och fakta, memoarer och poesi – en avklarnad och detaljskarp prosa om det mycket lilla och om det oändliga. Hon fick Pulitzerpriset redan som ung för sin Pilgrim at Tinker Creek som hette Livet vid ån på svenska. Och hennes värld kan vara ån strax intill, Galapagosöarna eller Antarktis. Hon iakttar noggrant, kan lyssna sig igenom vilken tystnad som helst, tillåter sig aldrig att bli sentimental eller nostalgisk. Hon har en förmåga som jag i brist på bättre kallar förunderlig att beskriva sitt möte med vesslan, hur det är att befinna sig inne i vesslans hjärna i sextio sekunder. Hur de båda samtidigt pluggade in på ett annat band, ett ljuvt och chockerande ögonblick. En vessla säger aldrig vad den tänker på. Den greppar sin enda nödvändighet och släpper inte taget, kan vi människor lära något där av? Att greppa sin enda nödvändighet och att inte släppa taget, att kraftlöst dingla från den vart den än för oss. Hon inleder sin text med anekdoten om örnen som sköts och visade sig ha en skarptandad vesslaskalle som satt fast i dess strupe, en vessla släpper aldrig sitt tag. Och som Jonas Ellerström skriver i sitt efterord till Att lära en sten att tala har också Laurie Andersson skrivit om henne i låten Speechless. Och nästa gång jag möter den där vesslan som bor i den övergivna sågen ska jag gå ett steg närmare. För mycket länge sen berättade jag för en tillfällig manlig bekant att jag egentligen kom från landet, ja, nästan från skogen, och han sa: Du har ju blivit helt totalurbaniserad. Trettio år senare försöker jag gradvis återvända till naturen och tystnaden och då kan Annie Dillard vara en vägvisare, en stigfinnare, en mentor. Hon är en glesbygdens Joan Didion, låter sig inte för ett ögonblick falla ner i sentimentalitet, det är som det är. Männen hon reser med i Ecuadors djungler häpnar att hon inte försöker hjälpa en snarad hjort i en by, att hennes ansikte var uttryckslöst när hon iakttog hjorten. Hon svarar: Mina herrar från staden, vad förvånar er? Att det finns lidande här eller att jag vet om det? Intill sin spegel därhemma har hon fotot på en brännskadad man, som två gånger i livet med tretton års mellanrum har blivit svårt bränd av bensin. Han säger i en intervju: Gud kan inte göra så här mot mig igen. Annie Dillard skriver: Kan någon vara snäll och förklara för Alan McDonald i hans värdighet, för hjorten vid Providencia i dess värdighet, vad som pågår? Och skicka mig karbonkopian. När Annie Dillard skrev den här boken var hon inte ens fyrtio och skriver redan insiktsfullt eller snare utan flummigt filter om åldrandet, eller humoristiskt om livsprinciper. Men hon är också en flätandets mästare som får en text om manliga nordpolsfarare i frack och bordssilver och en om några gitarrspelande frikyrkliga att korrespondera: varför liknar vi som går i kyrkan glättiga, hjärnbefriade turister på charteresa till det Absoluta? frågar hon sig. Och inför lättvindigheten i bönen ber hon oss stanna upp, tänka till. Vi borde alla bära skyddshjälmar i kyrkan, skriver hon. Och påminner om sjuttonhundratalets chassidiska judar som förstod vilken fara orden i bönen utsatte en för. Citat: Sen han åkallat Gud kunde Gud märka det och förgöra honom innan han hunnit yttra resten, Vare nådig. I Annie Dillards värld kan det vara värt att släpa fingrarna genom vatten fulla av pirayor. Klappa en sköldpadda full av encelliga alger på Galapagos och tänka: Jaha, här är vi nu allihop. Hon kan genomskåda hägringar och samtidigt vet hon hur svårt det är att få syn på dem för medvetandet förväntar sig ju alltid det vanliga. Katarina Wikars, Sveriges radios kulturredaktion Annie Dillard på svenska Det skrivande livet. Översättning av Niclas Nilsson. Ellerströms förlag, 2018. Grunden den heliga. Översättning av Niclas Nilsson. Ellerströms förlag, 2016. Att lära en sten att tala – expeditioner och möten. Översättning av Olle Thörnvall. Ellerströms förlag, 2015. Livet vid ån. Översättning av Roland Adlerberth. Stegelands förlag, 1978. Musik Sadness av AShamaluevMusic. IBGMusic For Videos.https://soundcloud.com/ashamaluevmusic2/sadness?in=ashamaluevmusic2/sets/piano-music

The Sound Chaser Progressive Rock Podcast is on the air. The show this time continues the Sound Chaser tradition of touring the genres and decades of progressive music. We have music from the well known and the obscure artists, and, of course, the Symphonic Zone. All that, plus news of tours and releases on Sound Chaser. Playlist1. Al Di Meola - Tao, from Consequence of Chaos2. Focus - House of the King, from Golden Oldies3. John Lodge - Children of Rock 'n' Roll, from Natural Avenue4. The Who - She Rocked My World, from WHO5. Steely Dan - Barrytown, from Pretzel Logic6. Now - Seclusion, from Everything Is Different Now7. Zodiac Blue - Credit, from Bright Side of the Sun8. John Abercrombie - Evensong, from Characters9. Ian Dogole - Jalath, from Dangerous Ground10. Bob James - Miranda, from Foxie11. Saga - You're Not Alone "97", from Pleasure and the Pain12. Trettioåriga Kriget - The Photograph, from Seaside Air13. Airbag - Sunsets, from A Day at the BeachTHE SYMPHONIC ZONE14. Bo Hansson - Born of the Gentle South, from Music Inspired by Watership Down15. Al Stewart - Roads to Moscow, from Past, Present and Future16. Starcastle - Why Have They Gone, from Citadel17. Colin Masson - Greenacres, from Anvil of the North18. Nektar - Always, from Evolution19. M-Opus - Infinite Within, from OriginsLEAVING THE SYMPHONIC ZONE20. Christopher Franke - Private Diaries, from The London Concert21. Kit Watkins - Snake Dance, from Circle22. Steve Roach - Arc of Passion, from Arc of Passion23. Jan Akkerman - Stingray (Get up with That), from 324. Nick Mason & Rick Fenn - White of the Eye, from White of the Eye25. XII Alfonso - The Coral of Life, from Charles Darwin26. Djabe & Steve Hackett - Last Train to Istanbul, from Life Is a Journey: The Budapest Live Tapes

I samarbete med 1664 Blanc Alkoholfri släpper Trettio plus trevar en 2.0-version av livepodden som extraavsnitt. Temat är ELLE-galan och det pratas om tidigare års snackisar, årets klänningar och massa annat smarrigt!En podd från Aller media. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I samarbete med 1664 Blanc Alkoholfri släpper Trettio plus trevar en 2.0-version av livepodden som extraavsnitt. Temat är ELLE-galan och det pratas om tidigare års snackisar, årets klänningar och massa annat smarrigt!En podd från Aller media. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under perioden 1563 till 1814 har Sverige deltagit i ett trettiotal krig. En stormakt växte fram och föll samman samtidigt som hundratusentals svenska soldater lidit stora umbärande i sjukdomar, svält, köld och strid.Döden har alltid varit närvarande i soldatlivet. Både som en överhängande risk att dö själv, men också i plikten att döda andra. Frågan är hur soldaterna upplevt striden och soldatlivet? Vad har motiverat dem?I den nymixade reprisen av avsnitt 118 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Lars Ericsson Wolke, professor vid Försvarshögskolan. Han är aktuell med boken Stridens verklighet – Döden på slagfältet i svensk historia 1563-1814.Under den tidigmoderna perioden dog de flesta soldater i sjukdomar och andra umbäranden. Större fältslag var ovanliga, men mindre skärmytslingar var vanligare. Skjutvapnen var länge ineffektiva och det krävdes ett stort antal skott för att fälla en fiende.Sveriges historia ända fram till 1814 har varit präglat av ett stort antal krig med grannar, men också inbördeskrig och uppror. Under stormaktstiden var Sverige i praktiken en militärdiktatur där en stor andel av mänskliga och ekonomiska resurser förbrändes i till synes ständiga krig.Bild: Slaget vid Lesna, av Jean-Marc Nattier, 1717, Wikipedia Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

En del har musik i öronen när de jobbar. Andra har Karlavagnen. Följ med in i studion och möt gänget bakom radioprogrammet – där det just i kväll handlar mycket om godis.

Dan Jönsson reflekterar över framtiden i ljuset av samtidens dystopier och utopier i denna fyrtio minuter långa specialessä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen den 20 maj 2019.Jag ska berätta om framtiden. Vi lever i en storslagen epok, när mänskligheten står på tröskeln till att, en gång för alla, göra sig fri från sina fysiska begränsningar. Om bara några årtionden kommer robotar att kunna utföra de flesta betungande och monotona arbeten. Med självkörande bilar blir trafiken säker och effektiv. Kompressionsteknik och superbatterier gör gamla orena bränslen föråldrade och förpassar energiproblemen till historien. Digitala kommunikationer skapar en global enhetscivilisation, där kulturella motsättningar blir alltmer sällsynta. Avancerad bioteknik lär kunna spåra och förebygga inte bara de flesta allvarliga sjukdomar, utan också helt normala åldersförändringar. Den första människan som kommer att leva i tusen år kan kanske redan vara född.frågan är om inte framtiden just nu är mer polariserad än någonsin.Men vi lever som vi vet också i en epok när mänskligheten står på tröskeln till att, en gång för alla, förstöra förutsättningarna inte bara för sin egen fortlevnad utan också för mycket av det övriga livet på jorden. När hälften av alla vilda djur har försvunnit på bara några decennier. När halten av koldioxid i atmosfären ligger på en nivå som är högre än på flera miljoner år. När det tycks alltmer säkert att de skenande växthuseffekterna inte längre går att hejda på en rimlig nivå utan kommer att göra allt större delar av planeten obeboelig, med krig och flyktingströmmar som följd. Vad hjälper oss då våra robotar och superbatterier? Vad spelar det för roll om en människa kan leva i tusen år när mänskligheten ändå kommer att gå under? Den första människan som får uppleva slutet för vår civilisation kan möjligen redan vara född.Jag är väl knappast ensam om att ha svårt att få det här att gå ihop. Självklart är det så att varje tid i någon mening slits mellan hopp och förtvivlan, mellan utopi och dystopi men frågan är om inte framtiden just nu är mer polariserad än någonsin. Som jag minns den, framtiden, från min egen uppväxt var avståndet mellan paradis och domedag visserligen betydande även då, men inte alldeles oöverstigligt. Å ena sidan visionerna om en bättre renare, fredligare, mer rättvis värld, å andra sidan hoten från miljöförstöring och kärnvapenkapprustning. Men både visionerna och hoten var mänskliga i omfattning. Den ekonomiska och tekniska utvecklingen gick att styra, kärnvapnen gick trots allt att plocka bort och destruera. Den framtid vi står inför idag är däremot vad gäller både hoten och visionerna övermänsklig till sina dimensioner. Åt ena hållet klimatförändringar som det redan verkar vara försent att bringa under kontroll, åt det andra en teknisk utveckling som mer eller mindre ser ut att driva sig själv mot något som ingen riktigt vet vad det är.Man kan tänka sig att det är denna väldighet i perspektiven som får vår tids politik att verka så handlingsförlamad, så viljelös och kortsynt. Medan glaciärerna smälter pågår ilskna debatter om flygskatter och elcykelsubventioner; medan de digitala algoritmerna rusar vidare mot singulariteten diskuteras hotet från de fientliga trollfabrikerna. Som den tyske filosofen Richard David Precht formulerar saken förhåller sig politikerna till framtiden ungefär som till vädret, som om valet stod mellan att fälla upp ett paraply eller hålla sig inomhus. Just i en tid alltså, när den mänskliga civilisationen står inför det största hotet, men också de största möjligheterna någonsin i sin historia.alla politiska visioner från och med nu, och faktiskt sedan några decennier tillbaka, måste ses i ljuset av den ekologiska krisen.Hur hotet ser ut vet vi, men vilka är då möjligheterna, helt konkret? Ja för Precht handlar de i alla fall inte om evigt liv, om en digital världsgemenskap, eller om superdatorer inopererade i pannloben. Allt som är tekniskt möjligt är, för det första, inte nödvändigtvis eftersträvansvärt. Vad skulle vi använda den jordiska evigheten till? Skulle vi verkligen bli klokare om vi fick all världens kunskaper och färdigheter på ett chip i hjärnan? Redan med dagens sökmotorer och gps-system har basala förmågor, som att läsa en karta eller memorera vissa basfakta, börjat framstå som nästan omoderna: är det ett framsteg? För det andra, konstaterar Precht, är den ekologiska krisen och den digitala revolutionen inte två skilda ting, utan i mångt och mycket två sidor av samma mynt. Var ska, till exempel, all den energi som framtidens digitala superservrar kommer att behöva, egentligen tas? Enbart de dataservrar som producerar nya bitcoin kräver idag lika mycket elektricitet som hela Danmark.Prechts bok har titeln Jäger, Hirten, Kritiker jägare, herdar, kritiker: en blinkning åt Karl Marx gamla idé om människans roll i det kommunistiska samhället, och även för Precht ett sätt att ringa in något slags politisk vision. Den digitala utopin kan handla om helt alldagliga ting, sådana som faktiskt gör världen bättre, rent konkret. Självkörande bilar är ett exempel, ett annat medicinsk diagnostik. Men det som verkligen kommer att betyda något i vår framtida vardag är enligt Precht automatiseringen av arbetslivet. Här finns en enorm, frigörande potential, när slitsamma och monotona arbeten försvinner och gör det möjligt att ägna tiden åt sådant som faktiskt betyder något. Förutsatt förstås att försörjningen garanteras med en ordentlig basinkomst.Kanske kan det vara utopi nog. Vad det handlar om är att alla politiska visioner från och med nu, och faktiskt sedan några decennier tillbaka, måste ses i ljuset av den ekologiska krisen. Den franske antropologen Bruno Latour har uttryckt det som att vi står inför en ny klimatregim som i grunden ruckar inte bara ramarna för politiken utan hela vårt sätt att se på världen. Naturen är inte vad den var: ett objekt för mänsklig kartläggning och kolonisering. Jordens organiska processer, inser vi nu, hänger samman, reagerar på varandra. I och med det är inte heller historien längre vad den var: en berättelse som med alla sina tragedier ändå leder stadigt framåt. Den moderna utveckling som har orsakat den kris vi nu står mitt i, var kanske i bästa fall bara ett sidospår.Och därför är förstås inte heller politiken vad den var. I en essä från 2018 med den franska titeln Où atterir? Var ska vi landa? eller som den heter i engelsk översättning: Down to Earth, Ner på jorden, skissar Latour politikens ramar under den nya klimatregimen. Med ett enkelt schema visar han hur den moderna politikens klassiska kraftfält, mellan polerna det lokala och det globala, satts ur balans av en tredje pol, som han benämner det jordiska men som väl också skulle kunna kallas ekologin. Den etablerade politiken stöts bort av denna tredje pol, i panik eller förnekelse, tydligast hos demagogerna på högerkanten men också i de liberala dagdrömmarna om att fixa klimatet med grön teknologi och hållbar tillväxt. Av den allians mellan gröna och sociala krafter som för Latour är det enda tänkbara politiska svaret på utmaningen från det jordiska, syns än så länge inte mycket till.Så var landar vi? Är framtiden ett hot eller ett löfte? Kanske både-och? Det enda som verkar säkert är att vi lever i en tid när mycket vi nyss tog för givet inte gäller längre; en tid som tvingar oss att tänka om, tänka nytt. Se på vår värld med en förändrad blick. Ja, faktiskt en storslagen epok, på sätt och vis. Vår planet sedd utifrånDet var på julaftonskvällen 1968 som astronauterna på Apollo 8 Frank Borman, James Lovell och William Anders kanske för gott förändrade jordinvånarnas bild av sin planet. Inför uppskattningsvis en miljard tevetittare i sextiofyra länder sände de i ungefär en halvtimme live från rymdfarkosten, som befann sig i omloppsbana runt månen; visade bilder på månytan och den omgivande rymden, där jorden framträdde som en ljusblå halvsfär, och avslutade seansen med att i tur och ordning läsa högt ut Bibelns Första Mosebok. Jag var själv för liten för att komma ihåg något av detta rymdhistoriens mest patetiska ögonblick, och eftersom det måste varit mitt i natten i Sverige är det kanske inte många andra här som gör det heller men bilderna som William Anders tog av jorduppgången över månen har jag sett så många gånger att de har bränt sig fast i hjärnbarken. Vår sköra blå planet, svävande som en bräcklig julgranskula i fritt fall genom den kosmiska natten.Om termodynamiken haft sin gång borde nämligen Jordens atmosfär se ut som på Mars eller Venus;Sedan dess har vi börjat vänja oss. Ändå var det så man fick en klump i magen när rymdsonden Osiris-Rex nästan exakt femtio år senare, i december 2018, på väg genom asteroidbältet vände sin kamera hemåt och knäppte en bild där jorden framträder som en bara knappnålsstor lysande stjärna i den svarta tomheten, med månen som en ännu mindre liten prick precis intill. De här bilderna skapar en svindel som rycker tankarna ur deras invanda omloppsbanor som den engelske geofysikern James Lovelock skriver i sin banbrytande bok Gaia från 1979 är det kanske det här som är rymdforskningens verkligt avgörande landvinning: att den har fått oss människor att se på vår planet utifrån, från rymden. Se den, alltså, som något mer än bara summan av sina organiska och fysiska processer. Som något sammanhängande och helt.Lovelock fick impulsen till sin Gaiahypotes när han arbetade som gästforskare hos den amerikanska rymdfartsstyrelsen NASA i Kalifornien i mitten på sextiotalet. Han ingick i ett forskarlag som just då var mitt uppe i ett projekt som handlade om att försöka hitta tecken på liv på Mars. Metoden var att genom att analysera teleskopfotografiernas färgspektra försöka identifiera atmosfärens sammansättning, och Lovelock och hans team kom till stort förtret för sina uppdragsgivare rätt snart fram till att Mars måste vara en död planet. Dess atmosfär befann sig i ett kemiskt jämviktstillstånd, det vill säga den motsvarade precis det man kunde förvänta sig enligt termodynamikens andra lag, som slår fast att alla kemiska och fysikaliska processer förr eller senare planar ut mot det man kallar värmedöden, eller med ett annat uttryck maximal entropi.Det var när Lovelock sedan betraktade Jorden med samma blick som polletten trillade ner. Om termodynamiken haft sin gång borde nämligen Jordens atmosfär se ut som på Mars eller Venus; framför allt syret skulle ha varit i det närmaste försvunnet och ersatt av koldioxid. Planeten borde då ha varit antingen djupfryst eller kokhet. Kunde det vara så, frågade sig Lovelock nu, att ett definierande kännetecken på liv var just att dess processer motverkade entropi? Idén var inte helt ny, men för Lovelock krokade den i en annan tankegång som gjorde den smått visionär: för kunde det då också vara så att livet på jorden var systemiskt sammantvinnat i något som liknade en enda gigantisk organism? Vars gemensamma syfte i så fall var att förhindra ökningen av entropin, det vill säga se till så atmosfärens temperatur och andra livsnödvändiga förutsättningar var i balans?När Lovelock publicerade sin hypotes som förresten fick namnet Gaia av hans granne, författaren William Golding möttes den av hån och förakt från ett i stort sett enigt vetenskapssamhälle. Lovelock anklagades för kvasivetenskaplig romantik och nyandlig spekulation. Och det är sant, Gaia är inget vetenskapligt verk. Den är en populärvetenskaplig idéskrift, ett trots allt rätt väl vetenskapligt underbyggt försök att formulera hur hypotesen skulle kunna se ut, mer i detalj: hur det kan komma sig att syre och metan kan existera samtidigt i atmosfären, hur världshaven fungerar som kemiska reningsverk och hur överflödigt salt tas om hand och deponeras. Till exempel.det som verkligen bekräftas av de senaste decenniernas klimatdebatt är förståelsen av Jorden som ett sammanhängande ekosystem där allt står i relation till vartannatSom Lovelock försiktigt antyder i förorden till senare utgåvor av boken, publicerades Gaia möjligen några decennier för tidigt. Lovelock skrev i en tid när de största miljöhoten stavades luftföroreningar, ozonhål och radioaktivitet, och när en samlad expertis ansåg att vi var på väg mot en ny istid. Lovelocks inställning var att visst, det är nog bra att vara på sin vakt mot allt det där, men Gaia har under årmiljarderna visat en enorm förmåga att anpassa sig. Den ekologiska balansen är känslig, men i positiv mening: när systemet känner av en störning reagerar det och hittar en ny balans. Den största miljökatastrofen, enligt Lovelock, inträffade för två tre miljarder år sedan, när syret släpptes fritt i atmosfären. Men till och med det lyckades Gaia reda ut. Det enda som skulle kunna bli värre är om vi med våra utsläpp av växthusgaser får koldioxidnivån att öka till en punkt där balansen inte går att återställa. Då, säger Lovelock, träder termodynamikens andra lag i funktion.Skrivet, alltså, 1979. Det är svårt att läsa Gaia idag utan att få känslan av att lyssna till en profetisk röst. Den samtida dövheten står i exakt proportion till Lovelocks klarsyn. Inte för att jag vet om hans hypotes är riktig i alla detaljer, men det som verkligen bekräftas av de senaste decenniernas klimatdebatt är förståelsen av Jorden som ett sammanhängande ekosystem där allt står i relation till vartannat och därmed det akuta behovet av en vetenskap som också den kan korsa gränserna mellan disciplinerna. När Bruno Latour plockar upp Lovelocks hypotes i sin stora bok Face à Gaia från 2015, är det just för att förklara hur den ekologiska krisen har tvingat oss att se på världen på ett nytt sätt. Insikten att naturen inte längre är en fond som vi människor avtecknar oss mot, utan ett komplicerat sammanhang vi ingår i, har under det han kallar den nya klimatregimen spritt sig långt utanför ekologernas led. Inför Gaias ansikte står vi vid en punkt där naturen inte längre är ett användbart begrepp. Vi befinner oss, kan man säga, vid naturens slut.Och vad betyder det i så fall för vår syn på oss själva som art? Begreppet antropocen kan ju på sätt och vis ses som ett försök att hantera insikten om naturens slut som alltså övergår i människans epok, logiskt nog men lika logiskt vore ju att inse vår litenhet, att vi på det stora hela mest är en mikroorganism bland andra som i det riktigt långa loppet inte lär ha någon större påverkan på Gaias ämnesomsättning överhuvudtaget. Och kanske är motsättningen mellan de här båda synsätten faktiskt skenbar. Det de i grunden har gemensamt är det som gått förlorat: idén om människan som naturens herre, skapelsens krona som kan forma världen efter sin vilja och föreställning. Han som plötsligt tappade fotfästet framför de stämningsfulla bilderna av jorduppgången den där julaftonskvällen 1968.Tiden rinner utMan brukar ibland åskådliggöra Jordens historia som en urtavla med tjugofyra timmar. På en sådan dygnsklocka uppstår de tidigaste primitiva livsformerna redan någon gång vid fyratiden på morgonen; men det dröjer ända till framåt tio på kvällen innan växterna etablerar sig på land. Dinosaurernas storhetstid infaller några minuter i elva. De allra första människoliknande varelserna lämnar trädtopparna på Östafrikas savanner bara en dryg minut före tolv. Och de tidigaste civilisationernas, arkitekturens och skrivkonstens födelse för sådär sex tusen år sedan, med andra ord början på det vi brukar kalla för historien, inträffar på en sådan här tidslinje ungefär en tiondels sekund före midnatt.Vad som ser ut som ett tekniskt eller vetenskapligt framsteg kan i själva verket visa sig vara ett hot mot vår egen livsmiljö.Att människan, och den mänskliga historien, skulle ha någon speciell betydelse är i det perspektivet en löjlig tanke. Sex tusen år, det är en fis i vinden. Ändå är det precis den tanken som bär upp hela vår moderna, västerländska civilisation. Fram till helt nyligen var det en allmän sanning att människan som den enda intelligenta livsformen besitter en unik förmåga att förstå och därmed behärska naturen. Just med hjälp av sin intelligens, sitt förnuft, har människan lyckats upprätta ett kunskapssystem, kallat vetenskapen, som låter henne betrakta naturen med objektiv blick, dra allmänna slutsatser och på så vis ingripa i naturprocesserna på ett sätt som gagnar hennes syften. Genombrottet för detta tankesystem brukar kallas för den vetenskapliga revolutionen och anses ha ägt rum på 1600-talet när några orädda forskare Galileo inom astronomin, Descartes inom filosofin och Newton inom fysiken bröt med det vidskepliga vaneseendet och lade grunden till en världsbild baserad på noggranna observationer och stringent logik.Att en stor förändring verkligen inträffade på 1600-talet går inte att förneka. Men frågan är vad den handlade om, egentligen. I ett drygt halvsekel nu har den moderna världsbilden varit utsatt för kritik och tvivel. Först atombomben, och vad den förde med sig av kapprustning och domedagsvisioner; därefter miljöförstöringen och vad den förde med sig av larmrapporter och just det domedagsvisioner, har lett till insikt om att vår förmåga att ingripa i naturens processer också för med sig en risk att förändra dem i grunden. Rentav slå ut dem fullständigt. Vad som ser ut som ett tekniskt eller vetenskapligt framsteg kan i själva verket visa sig vara ett hot mot vår egen livsmiljö.Det här borde förstås påverka hur vi ser på arvet från 1600-talets vetenskapliga revolution. Hur rationellt är det mänskliga förnuftet? Ledde detta idéhistoriska genombrott bara in i en fantastisk återvändsgränd? De skeptiska, civilisationskritiska strömningar som kommit att samlas under begreppet postmodernism har visserligen långtifrån alla någon bakgrund i ekologin ändå kan man säga att de förenas av ett ekologiskt förhållningssätt, eftersom ett ledmotiv i kritiken av den moderna världsbilden handlar just om dess benägenhet att isolera fenomenen från varandra, vägra se dem i ett sammanhang. Fysik, filosofi, historia är skilda saker, och får på inga villkor blandas ihop.I den engelske idéhistorikern Stephen Toulmins klarsynta bok Cosmopolis från 1990 är det just den här uppstyckade världsbilden som står i centrum för kritiken. Enligt den moderna självförståelsen nådde Galileo, Descartes och Newton sina upptäckter genom självständiga observationer och resonemang, utan påverkan av historiska eller andra tillfälliga omständigheter. Den bilden har varit viktig, eftersom den förstärker upptäckternas karaktär av tidlösa och universella sanningar. Den moderna vetenskapen har ju nämligen haft sin grund i just detta, i att formulera allmänna lagar för hur materien beter sig, oavsett förutsättningar. Att säga att dessa lagar skulle ha påverkats av den historiska och politiska situation där de formulerades skulle vara detsamma som att medge att deras giltighet också kunde vara av tillfällig, historisk natur.Men även om vetenskapshistorien har fått oss att tro det, så gjordes 1600-talets upptäckter inte i ett historiskt tomrum. Tvärtom deras bakgrund är, som Toulmin konstaterar, både tragisk och dramatisk. Trettioåriga krigets religiösa fundamentalism gjorde slut på renässansens eklekticism och tolerans och utmynnade, när det hade rasat färdigt, i ett helt nytt politiskt landskap där medeltidens myller av feodala imperier och små stadsstater lämnade plats för ett system av centraliserade nationalstater. Och de intellektuella, visar Toulmin, var långtifrån oberörda: redan innan kriget bröt ut såg Descartes och Galileo den nya tiden växa fram och oroade sig för vad den innebar. Deras ambition, att söka säker kunskap och formulera allmänna principer, var ett svar på osäkerheten och oförsonligheten.Så övergick, genom en lång och smärtsam process, renässansens intellektuellt flexibla helhetssyn i en långt mer rigid världsbild där gränserna mellan själ och materia, människa och natur var skarpa och stabila. Ett sådant synsätt harmonierade också bättre med den nya tidens ändrade politiska förhållanden. Det är denna överensstämmelse Toulmin lägger in i begreppet cosmopolis. Under antiken och medeltiden var det en självklarhet att se ett samband just mellan natur och samhälle, kosmos och polis man tänkte sig med andra ord att det fanns en naturlig samhällsordning som bättre än andra reflekterade den kosmiska ordningen.Människans tid på jorden kan visserligen verka futtigt kort, men man kan också vända perspektivet.Det moderna, vetenskapliga tankesystemet kastade med sitt eget sätt att se den sortens vidskepelser åt sidan. I verkligheten, säger Toulmin, bytte den alltså bara en version av kosmopolis mot en annan. 1600-talets motrenässans satte fysikens och matematikens universella principer i centrum för en politisk världsbild där kungamakten var den sol som resten av det samhällslivet kretsade kring, i alltmer perifera cirklar. Mellan det mänskligt besjälade och den själlösa materien fanns en skiljelinje lika djup och avgörande som mellan de styrande klasserna och deras underlydande, massan. Följaktligen fanns heller ingen vetenskap vad gällde mänskliga ting, som historia och psykologi. Den som ifrågasatte dessa dogmer på 1700-talet gjorde det inte utan risk. Kätterska åsikter levde vidare i de undre befolkningslagren eller förvisades till kolonierna i Nordamerika och Australien. Först med romantiken i början på 1800-talet började denna strikta världsbild kritiseras och så sakteliga luckras upp.Så kanske kan man fråga sig hur det kosmopolis ser ut som idag, efter postmodernismens attacker och ekologins väckarklockor, kan fungera som tankemodell för det välfungerande samhället. Frågan är väl också i hur hög grad vi egentligen har brutit med den moderna världsbilden. För även om den rent mekanistiska samhällssynen kanske inte har så många anhängare längre, så är matematikens principer än idag helt grundläggande för hur samhällsdebatten förs. Den klassiska nationalekonomins ekvationer och modeller sätter fortfarande ramarna för vad som ses som politiskt möjligt att diskutera, och begränsar därmed horisonten även för det teoretiskt tänkbara. Människans tid på jorden kan visserligen verka futtigt kort, men man kan också vända perspektivet. Om vi på en tiondels sekund har lyckats aktivera jordklockans alarmfunktion vad kan vi då inte hinna uträtta på nästa tiondel?Demokrati på paus?Det går faktiskt att bestämma en exakt tidpunkt för när den moderna västerländska civilisationen på allvar började tvivla på sig själv. Klockan kvart över åtta på morgonen den 6 augusti 1945 fällde USA den första atombomben över den japanska staden Hiroshima. Albert Einstein, som med sin forskning var med och utvecklade principerna för bomben, lär visserligen ha sagt att han inte ansåg att atomenergin hade skapat något nytt problem utan bara gjort det mer trängande att lösa ett problem som redan existerade. Det kan hända. Men i ögonen på miljoner människor efter kriget blev atombomben själva symbolen för mänskligt övermod. För en teknisk och vetenskaplig utveckling som löpt amok och hotade själva grunden för vår existens.Frågorna som bomben utlöste går att sammanfatta ungefär: kan en utveckling som leder mot förintelse verkligen kallas utveckling? Om detta är ett vetenskapligt framsteg, måste då inte vetenskapen vara på väg åt helt fel håll? Borde vi kanske helt och hållet sluta tala i de här termerna? Och, om man förlänger resonemanget: hur skulle ett politiskt samtal låta som satte de här begreppen, utveckling och framsteg, i någon sorts ideologisk karantän? Som istället lät sig styras av andra värden, andra, mer sammanhängande, perspektiv?Argumenten för en global, upplyst despoti, som vräker den tröga folkviljan åt sidan har vuxit i styrka.Det har tagit sin tid, men med de senaste decenniernas långsamma ekologiska uppvaknande har de här frågorna börjat hitta in i världspolitikens sammanträdesrum. Ofta maskerade till frågor om just utveckling och framsteg, men i alla fall. Kontrasten mellan teknikoptimism och miljöpessimism, mellan de båda framtidsperspektiv som å ena sidan utlovar det digitala paradiset och å andra sidan profeterar mänsklighetens undergång, har blivit så akut att den är omöjlig att blunda för. Måste man inte tänka sig en tredje väg? Eller mer konkret: om vi nu vet ganska precis vad som krävs för att uppnå enochenhalvgradsmålet måste vi inte alla samarbeta och göra det nödvändiga? Har vi egentligen något val?Den här slutsatsen, att det finns en nödvändig politik som bara väntar på att sättas i verket, har blivit klimatlarmens logiska konsekvens för många engagerade som otåligt ser klockorna ticka på mot den kritiska vändpunkten när allt vi gör kommer att vara förgäves. Det är bråttom, det har varit bråttom länge, och de demokratiska systemen jobbar alldeles för långsamt. Argumenten för en global, upplyst despoti, som vräker den tröga folkviljan åt sidan och kör över oss, som det hette i ett nätupprop för ett tag sedan, har vuxit i styrka. Om det gick under finanskrisen, varför inte nu? James Lovelock, mannen bakom den så kallade Gaiahypotesen, sade redan 2010, när världen i övrigt var upptagen med just finanskrisen, att klimatförändringarna kanske borde få oss att, som han formulerade det, sätta demokratin på paus ett tag, som man annars gör i krigstid.En sådan slutsats förutsätter förstås ett grundläggande antagande, och Lovelock uttryckte även det med ovanlig tydlighet: Människor i allmänhet är helt enkelt inte kapabla att hantera så komplexa frågor. Så kan det förstås vara. Demokratins historia är också historien om dess begränsningar, alla de tillfällen när idealen har fått vika för den ekonomiska eller ideologiska nödvändigheten. Från Lenins krigskommunism till nyliberalernas enda väg löper en tradition av demokrati med förbehåll: lätt att bekänna sig till i teorin, men just i den konkreta situationen nödvändig att, med Lovelocks ord, sätta på paus. Dagens ekopessimism följer samma logik men efter trettio år när det var tillväxten och den ekonomiska konkurrenskraften som inte gav politikerna något val, är det alltså nu själva naturkrafterna som gör oss maktlösa.Och detta alltså just i en epok som fått namnet antropocen. Människans tidsålder. Låter det paradoxalt? Men att makten begränsar även den som äger den är ingen nyhet. Det verkligt paradoxala är snarare att det problem jag tror att Einstein ansåg att atombomben hade gjort så akut att besvara alltså frågan om vetenskapens moraliska ansvar på det här sättet besvaras med att man försöker komma undan just detta ansvar. Ansvar har nämligen makten som sin förutsättning. Den som vill axla det måste vara beredd att välja mellan skilda alternativ. Att inte anse sig ha något val är därför detsamma som att avsäga sig ansvar. Det är, politiskt sett, att istället lägga makten i händerna på ett prästerskap av experter som faktiskt inte nödvändigtvis vet så mycket så säkert som de tror sig veta, som inte heller nödvändigtvis står fria från ekonomiska och andra egenintressen och som, framför allt, är väldigt svåra för allmänheten att kontrollera och därmed utkräva ansvar av.Kina och EU skulle alltså på lika juridiska villkor tvingas förhandla med skogen och Antarktis glaciärerDet var precis detta som skedde under nyliberalismens högkonjunktur. Vi överlämnade all makt till ekonomerna, och vad hände? Vi fick finanskrisen. Den politiska nödvändighet som avtecknar sig vid klimatdebattens horisont är knappast så entydig som den ser ut på håll. Närmare betraktad visar den sig full av moraliska avvägningar, motstridiga konsekvenser och inte minst ideologiska konfliktlinjer av samma slag som skapade atombomben. De gula västarnas uppror i Frankrike är bara ett exempel det började som bekant i en protest mot en orättvis bensinskatt. Klimatfrågorna är politiska frågor, och de kan bara få politiska svar. Jag tror därför att det olyckligaste som kan hända vore om klimatkrisen ledde till en förlängning och fördjupning av den postpolitiska epok som krymper all politisk diskussion till frågor om individuella konsumtionsval. Åka flyg eller tåg? Äta kött eller bönor? Medan subventionerna till bil- och flygtransporterna rullar vidare.Så hur vore det om vi istället försökte tänka större? Om vi istället för att ge upp makten tog den? Istället för att sätta demokratin på paus skruvade upp effekten? Antropologen Bruno Latour skriver att i det han kallar för den nya klimatregimen gäller det att ge politiken tillbaka de materiella, territoriella fundament den har förlorat under den moderna epoken något som, om man vänder på det, är samma sak som att återpolitisera ekologin. Konkret tänker han sig en global församling av vad han kallar territorier, som kan bestå såväl av traditionella nationalstater som av ekologiska enheter av typen hav eller utrotningshotade arter. Kina och EU skulle alltså på lika juridiska villkor tvingas förhandla med skogen och Antarktis glaciärer om de begränsade resurserna.Jag vet inte om det är en fungerande idé. Eller ens en bra idé. Men det är åtminstone en idé och en idé som handlar om att utveckla och utvidga demokratin, inte avveckla eller pausa den. Som Latour skriver: betänk all den tid och intellektuella möda som krävdes för att en gång mejsla fram politiska begrepp som folket eller senare, den sociala frågan. Varför skulle vår tids stora utmaning inte kräva samma ansträngning? Faktum är att det redan finns ansatser till en ordning av det här slaget, i Ecuadors beslut redan 2008 att ge regnskogen i Amazonas vissa juridiska rättigheter. Om politiken är det möjligas konst, skriver Latour, så lär vi behöva mycket konst för att utöka våra möjligheter. Och på allvar rikta politiken mot det enda mål den någonsin kan ha. Framtiden, kära lyssnare.Dan Jönsson, författare och essäist

När Suzanne Jonsson Lindström upptäckte att hennes farfars farfars farfar varit skarprättare blev hon minst sagt förvånad. Nu försöker hon ta reda på allt om honom och hans liv. Olof Olofsson Häll föddes 1776 i byn Medle strax väster om Skellefteå. Han blev först soldat men senare senare i livet fick han titeln skarprättare, vilket innebar att han skulle utföra kroppsstraff och avrättningar på de människor som staten dömt till sådana straff. Hans distrikt blev Västerbotten och Norrbotten vilket betyder att han hade halva Sverige som sitt arbetsfält. Ulf Andersson som är arkivchef i Region Värmland har forskat i skarprättarnas historia, och han menar att det finns många myter om deras liv och villkor som mer hör hemma i medeltiden. De beskrivs som ljusskygga varelser med avskurna öron, speciella bödelshättor och allmänt avskydda. Men när skarprättare Häll var verksam sökte man tjänsten som andra statliga jobb och hade en mer respekterad position i det lokala samhället. -Den siste skarprättaren i Sverige, Anders Gustaf Dahlman (1848-1920) hade till och med namn och yrkestitel på sin dörrskylt vilket visar att han inte skämdes för sitt yrke, säger Ulf Andersson.När Olof Olofsson häll dog 1836 utlystes tjänsten efter honom med följande text. "Som skarprättare Olof Häll den 14:de innevarande månad aflidit. Så äga hugade sökande till den ledigblefne skarprättaretjänsten, sig härstädes anmäla, inom en månad eller Trettio dagar härefter. LandsCancelliet i Umeå den 18:te april 1836." Ur Västerbottens läns allmänna kungörelser Digitala samlingar Umeå universitet. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare: Patrik Paulsson slaktband@sverigesradio.se

Ett avsnitt tillägnat Börje Salming, en legend. en ikon. vår hockeystjärna

Om drottningens ambivalenta inställning till rikskanslern, årtiondets kändisbröllop, Torstenssons avslutande framgångar och unik inblick i Kristinas och kusin Karl Gustavs relation!Support this show http://supporter.acast.com/vigartillhistorien. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Jesper har deltagit i en undersökning och Axel har jobbat. En helt vanlig vecka helt enkelt, den har vi lagt bakom oss nu och huvudämnet för dagen är: VAD ÄR EN FOBI? Vad har vi för fobier? lyssna och ta reda på det.

Ralph Lundsten - Lifetide / Steven Brown - Love Yes [Vaderland Mix] / Danny Keith - Keep on Music / A.G.F. - Loved by You / Deux - Golden Dreams / Skorpio - Take Me / Mamman Sani - Ya Bismillah / The Small Crowd - Not Yet / NEP - Novi Poredak [Metal Mix] / Simple Minds - Mylo Promised U a Remix / Tengrams - Disco Dub / Róisín Murphy - The First Narcissus / Bryan Ferry - I Put a Spell on You [Yage Mix Long Version] / Dissocio Modus Trans - DMT / Naked Ape - C.O.M.P.U.T.E.R.U / Caroline Munro - Pump Me Up / Mark Shreeve - Legion / Frank Duval - Ogon / The Jonzun Crew - Pack Jam (Look Out for the OVC) [Special Mix] / Ta Mara & the Seen - Thinking About You / Paul Hardcastle - Loitering with Intent / Sparks - National Crime Awareness Week [13 Minutes in Heaven] / Visonia - Impossible Romance / Tones on Tail - Means of Escape [Blackstrobe Edit] / Gino Soccio - Magic / Nancy Nova - The Force [Disco-Mix] / Candy Sylver - How Is Love / Suzy Andrews - Coming at You / Holger Czukay - Perfect World / Conrad Schnitzler - Zug / Radiohead - Give Up the Ghost [Brokenchord RMX] / Dag Vag - Kinesiska muren / Trettioåriga kriget - Jag och jag och "jag"

Trettio sekunders ögonkontakt leder antingen till våld eller sex, lyder ett känt citat från den amerikanska utvecklingspsykologen Daniel Stern. Vissa experter menar dock att det inte ens behövs så lång tid för att det ska bli obekvämt utan att det kan räcka med så lite som tre sekunder. Oftast är det tre sekunders ögonkontakt, sedan tittar vi bort, tre sekunders ögonkontakt sedan tittar vi bort, i ett vanligt samtal, säger Bo Hejlskov Elvén, psykolog. Men till personer vi har ett närmre förhållande till kan ögonkontakten givetvis vara längre än så, fortsätter han. Då gäller det ofta kärlekssituationer. När man raggar på krogen till exempel.  Jag kan nog uppfattas som flirtig mot personer som jag inte menar att vara flirtig mot, just för att jag tittar på folk så mycket generellt, jag kanske råkar titta lite för länge på någon till exempel, säger Malin*, som använder just blicken mycket när hon raggar. Hur gör du när du ser någon som du gillar? Då tittar jag lite mer intensivt på den personen, det blir som ett tyst hej kan man väl säga. Det är inte som att jag vänder bort blicken utan jag håller nog kvar blicken ganska länge, säger hon. Gäster i programmet: Jens Edlund, samtalsforskare vid KTH, som leder projektet Ögonkontakt i samtal, Kim Astor, doktorand i utvecklingspsykologi vid Uppsala universitet och Bo Hejlskov Elvén, psykolog. Programledare är Ulrika Hjalmarson Neideman.Producent Alice Lööf*Malin heter egentligen något annat.

Ända sedan Caligula har härskare strävat efter effektiva maktmedel och hot att använda för att göra sig av med sina fiender. Vincent Flink Amble-Naess ser en röd tråd som löper genom historien. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Han hade kunnat ge dem åt lejonen, eller låta dem sönderslitas på sträckbänken, eller spika dem på kors längs med landsvägen. Men han var en barmhärtig kejsare, och fann därför svärdet mera lämpligt.  Det hindrade honom inte från att känna njutning vid åsynen av sina fienders blod, som stänkte över sanden och förvandlades till ånga i sommarsolen. Själv satt han i skuggan och fläktades av sina slavinnor. Det var bara en sak som bekymrade honom: tanken på dem som framhärdade i sitt brottsliga beteende; de som kallade honom Caligula den lilla stöveln istället för det namn han delade med sin berömde anfader Gaius Julius Caesar. För hans inre öga framstod deras antal som oändligt. Om rättvisan skulle skipas, tänkte han, skulle bödeln aldrig få släppa sitt svärd. Det skulle inte finnas nog med timmar under en livstid för att ta dem alla av daga. Men plötsligt kom lösningen till honom. Han reste sig ur stolen och talade, högt så att alla kunde höra:  Om bara hela Rom hade en och samma hals. Repliken återges av historikern Suetonius i en biografi över det romerska imperiets tredje kejsare, Caligula. Sitt alias fick han som liten pojke av soldaterna i sin faders här. Själv lär han väl knappast ha uppskattat det. Kanske är smeknamnet rentav en delförklaring till den blodtörst som enligt Suetonius var utmärkande för honom. Kanske var grymheten en form av kompensation för det löjliga namnet. Den unge kejsaren har sedan antiken inspirerat otaliga författare och konstnärer. Faktum är att vår kultur tycks vara besatt av den ondskefulle härskaren som litterär trop. Inte sällan får man känslan av att syftet är att legitimera våra egna härskare, vars godhet ställs i skarp kontrast till Caligula eller till någon av hans epigoner.  Den tragiska sanningen är emellertid att det inte i första hand är härskarnas medmänsklighet som räddar världen från undergång, utan deras brist på makt och inte minst på fantasi. Eller som bilmagnaten Henry Ford lär ha formulerat saken i en tidningsintervju: Om jag hade frågat människor vad de ville ha, hade de bara bett mig om en snabbare häst. Konsumenterna kunde inte föreställa sig explosionsmotorn eller automobilen. Och allt Caligula kunde föreställa sig var åtminstone som det verkade en ny och förbättrad halshuggning. Men kanske var han ändå någonting på spåren. Kejsarens önskan skulle nämligen komma att infrias, men först millennier senare, och av en ättling till det romerska imperiets ärkefiender, germanerna.  Den tysk-amerikanske kärnfysikern Robert J Oppenheimer var 38 år gammal när han tog anställning vid laboratoriet i Los Alamos. Trots att han var lungsiktig och mager som en pinne var han en handlingens man. I samtal med militären, som finansierade laboratoriet, visade han prov på en beslutsamhet de aldrig tidigare hade skådat. Det tog inte lång tid förrän han utnämndes till vetenskaplig ledare för den forskarinsats som skulle komma att gå till historien som Manhattanprojektet. Målet för verksamheten var att skapa ett vapen. Ett kärnvapen kallade man det redan under arbetets gång, eftersom den relevanta processen var tänkt att äga rum inuti kärnan av en uranatom. Idén var enkel: Neutroner från en kluven atomkärna störtar in i två intilliggande kärnor, som i sin tur sönderfaller och utstrålar fler neutroner. En kedjereaktion utlöses, och sprängkraften som utvecklas blir mycket stor, inte minst med tanke på hur lite material som egentligen krävs. Det vapen som sedermera blev projektets slutprodukt atombomben Little boy innehöll inte mer än 60 kilo uran.  Bomben i sig vägde emellertid väl över 4 ton. Det berodde inte minst på de säkerhetsanordningar som krävdes för att säkerställa att explosionen inte utlöstes tidigare än väntat. Dessa anordningar var så omfattande att de amerikanska generalerna länge var osäkra på om vapnet verkligen skulle gå att använda. Kanske hade de förslösat hela sin budget på ett meningslöst metallstycke. Kanske var Oppenheimer bara en förvirrad vetenskapsman som saknade kontakt med krigets realiteter. Det var först vid testsprängningen som gick under kodnamnet Trinity som de fick bevis på motsatsen.  Sprängningen ägde rum den 16 juli 1945 i öknen Jornada del Muerto i New Mexico. Oppenheimer stod på behörigt avstånd och betraktade detonationen iklädd skyddsglasögon. I en tv-intervju långt senare skulle han berätta om hur han vid åsynen av svampmolnet drog sig till minnes några rader ur det indiska diktverket Bhagavadgita, närmare bestämt ur guden Vishnus varningstal till mänskligheten: Mitt namn är Döden, världarnas förstörare. Eller som det heter i Oppenheimers egen översättning: Now I am become Death, the destroyer of worlds.  Det han bevittnade var samma urkraft som några månader senare skulle hemsöka Hiroshima och Nagasaki, och sätta stopp för 1900-talets allra blodigaste konflikt till priset av 200000 människoliv. Några dagar efter dådet skulle Oppenheimer storma in på president Trumans kontor, smälla igen dörren bakom sig och kräva att de resterande vapnen skulle plockas isär. Kanske insåg han att det inte skulle krävas många fler bomber än de som redan fanns, för att utplåna hela den mänskliga civilisationen. Men det var för sent. Oppenheimer hade redan spelat ut sin roll. Och Caligulas önskan var infriad: Nu hade hela Rom en och samma hals. Vissa indicier pekar mot att den unge kejsaren redan under sin livstid hade sina aningar om att han tids nog skulle få sin vilja igenom. År 41 e. kr. planerade han att lämna Rom för gott och resa till Alexandria, där han hoppades bli dyrkad som en gud. Men innan avresan gick han en blodig död till mötes, mördad i sitt hem av de politiska rivalerna. Trettio hugg gav de honom, samma antal som hans anfader Julius Ceasar hade tillfogats under marsfestligheterna 50 år tidigare. Liksom vid mordet på Ceasar var de sammansvurna överens om att dådets syfte var att återgälda makten från kejsaren till senaten. Men inte heller nu skulle de få som de ville. Man kan döda tyrannen, men imperiet lever vidare. Nya härskare träder fram ur kulisserna, berättelserna om deras illdåd flyter samman i historieböckerna och snart är de lika svåra att urskilja som kejsarnas ansikten i marmor. Efter Caligula kom Claudius, och efter honom kom Nero, som när Rom stod i lågor lär ha klättrat upp på palatsbyggnadens tak och reciterat poesi medan folket gick under. Emellanåt framstår hela raden av romerska kejsare liksom av storkungar, furirer och tsar-pretendenter som en enda lång serie upprepningar. Vare sig det hotas med de romerska legionerna, med den tyska blitzen eller med kärnvapenspetsarna i Ryssland, tycks det mig som att hotet kommer från en och samma man. Caligula var 28 år gammal när han avled i blodförlust utanför det kejserliga residenset. Men enligt Suetonius lär han dessförinnan ha upplåtit ett sista ord, ur djupet av sitt lidande. Vivo, jag lever, lär han ha skrikit, så att det ekade i stengolvet.  Tanken är ofrånkomlig: Kanske tillhörde rösten inte enbart Caligula, den förvuxne pojken som mot allt förnuft insisterade på sin egen odödlighet. Kanske var det i själva verket en annan som talade den evige tyrannen, som genom kejsarens strupe lät meddela oss:  Jag lever vidare. Vincent Flink Amble-Naess, kulturskribent

Support this show http://supporter.acast.com/vigartillhistorien. Our GDPR privacy policy was updated on August 8, 2022. Visit acast.com/privacy for more information.

Smärtsamma sommarminnen med smak av träskor och Skara sommarland väcks till liv. Det spekuleras i en eventuell relation mellan Skäringer och Nessvold men är det ens värt att bli ihop då det är så jobbigt att göra slut?!? Grupptryck uppstår på Gröna Lund och fotsvett, hårbottendoft samt snålhet tänder av samtliga. Fint ändå att friterad banan kan väcka glädje ur näsblod. Medverkande: Mia Skäringer & Hampus Nessvold Skäringer & Nessvold klipps och redigeras av: Mikael Solkulle & Anna Spolander Produktionsbolag: polpo play www.polpoplay.com

Smärtsamma sommarminnen med smak av träskor och Skara sommarland väcks till liv. Det spekuleras i en eventuell relation mellan Skäringer och Nessvold men är det ens värt att bli ihop då det är så jobbigt att göra slut?!? Grupptryck uppstår på Gröna Lund och fotsvett, hårbottendoft samt snålhet tänder av samtliga. Fint ändå att friterad banan kan väcka glädje ur näsblod. Medverkande: Mia Skäringer & Hampus Nessvold Skäringer & Nessvold klipps och redigeras av: Mikael Solkulle & Anna Spolander Produktionsbolag: polpo play www.polpoplay.com

Varje vecka väljer en medarbetare här på Kulturredaktionen ett ord som ligger i tiden. Den här veckan har Nina Asarnoj fokuserat på träden i Ukraina och valt ordet: Växtkraft. Det här är ljudet av darrande asplöv. Människorna och träden lever tätt tillsammans, till och med i staden. Den åttonde mars i år startade instagramkontot @mariupolnow. Kontot fungerar lite som Google Earth, den som tittar hamnar direkt i gatunivå, i ögonhöjd med de förstörda gatumiljöerna. Invånarna i Mariupol filmar staden från sina bilar. De trasiga husen, de svartbrända träden, bråten och de sneda lyktstolparna. Varje dag nya bilder, nya filmer, nästan allt är trasigt. I mars gick det inte riktigt att se vilka träd som hade klarat sig, de svarta stammarna, grenarna som sträckte sig mot himlen, var alla träden döda? Många av gatorna i Mariupol är trädkantade, de höga bostadshusen är omgivna av buskar och rabatter. Det syns att den som planerat staden har varit noga med växtligheten, att träden och häckarna skapar trivsamma rumsligheter. Nu ser alléerna ut som om blixten slagit ner, men inte bara i ett träd. Mer som en skogsbrand mitt i staden. De kraftiga stammarna är splittrade, ibland hänger grenarna på trekvart. Jag undrar vad träden tänker, vad har människorna nu hittat på? Boken Trädens hemliga liv kom från några år sedan och lärde oss att träden kommunicerar med varandra och varnar för fara. Vad säger de om brinnande klot från himlen? Finns det trädspråk för sånt? Det är ofta vi människor som utgör hotet. Först klimatet och nu kriget. Ibland delar vi öde. Något mer människofientligt än de bombade husen i Mariupol finns inte. Jag ser bilderna och de korta filmerna på mariupolnow varje dag. Ibland är bilden av en förstörd lägenhet med betongpulvrig soffa kombinerad med en kort text, en dödsruna över den person som bodde där och förlorade livet. Det går att trycka på översättning. Nästa dag kommer nya bilder, nya svartnade träd och brinnande buskar. Redan tidigt i kriget talade Ukraina om återuppbyggnaden. Ja, ville jag säga, nu lagar vi alltihop och städar. Det är obegripligt mycket att städa. Men det är något med tiden och träden och människornas cykler som inte stämmer. Träden har en helt annan tidslinje. Det kan ta tio-femton år innan ett äppelträd ger frukt. Trettio, fyrtio år innan lindarna och kastanjerna växt sig lika höga som husen. Nu i skiftet mellan maj och juni kan man ändå se att några av träden har överlevt, en gren på ett i övrigt svartbränt träd grönskar. Några röda tulpaner slår ut bredvid ett höghus i smulor. En blommande syrenbuske intill en förvriden och förstörd lekplats. Vi måste tro på växtkraften.    

Det här är en podcast med Tove Norström, Klara Doktorow och Sofi Fahrman. Alla 30-plussare som gissar oss fram i livet, med allt vad det innebär. Barn, karriär, nostalgi, samtidsoro och kronisk "vad fan ska jag bli när jag blir stor"-känsla. Du kommer förmodligen inte att lära dig något viktigt alls. Men du kanske har kul. Och känner dig lite mindre vilsen? Eller mindre ensam om att vara vilsen i alla fall? Om inte annat kommer vi ha kul! En podd från Aller media. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Zeki Yalcin, vd och medgrundare till Grekiska Grill & Bar gästar Franchisepodden. Zeki berättar om sin akademiska karriär och sin doktorsavhandling. Vi får också hör om resan med en restaurang i Södertälje till dagens kedja med snart trettio enheter. Vad har man gjort rätt och vad har man gjort fel? Hur är det att driva företag med sin familj? Varför valde man franchisemodellen? Hur kändes det att få priset som Årets franchisekedja? Bo Sjöholm och Karin Kisker får svar på dessa och många andra frågor. Välkommen till ännu ett avsnitt av Franchisepodden.

Trettioåttonde avsnittet av Bakom ryggen – podden där Sebastian Mattsson och en inbjuden gäst pratar bakom ryggen på en annan känd profil, som inte är här och kan försvara sig.Vad är det som gör just AIK-supportrarna till Sveriges minst älskansvärda fanskara? Elsa Alm, LO-koloss med starka band till IFK Göteborg, är här för att försöka besvara den frågan. Det blir mycket skitsnack om Solnapacket, Stockholms bönder (förklaras i podden). Klippning: Lucas Fioretti Fernandez

Som utlovat börjar jag nu en miniserie om trettioåriga kriget. I första delen blir det om krigets bakgrund och den utlösande orsaken - Defenestrationen i Prag 1618.   Vill du stödja podden? Bli patron   Instagram: @kungarochkrig   Twitter: @kungarochkrig   Facebook: Kungar och krig     Litteratur "Startskottet för trettioåriga kriget" Trettioåriga kriget - Dick Harrison Trettioåriga kriget - Christina Pantle

Vi snackar om förväntningarna på musikåret 2022, rockens position i skuggan, Division of Laura Lees jubileum och Södra Bergens Balalaikor. Dessutom har Ricky Holmquist lyssnat in och ger en lektion i norsk musik medan Mikael Mjörnberg dansat loss till Boney M och hittat en mästerlig postrock-cover. I vårt hiss och diss-segment "hög och mög" sågar vi utstuderat smala årsbästalistor och hyllar den euforiska känslan av att bli serverad en helt ny musikvärld. Musiken som diskuteras i avsnittet hittar ni här: https://open.spotify.com/playlist/04JEr5SoGUwcmZXjLpkLBm?si=5897eea4c1c24968 Vinjettfoto: Martin Wilson (https://www.facebook.com/fotografmartinwilson) Vinjettmusik: Systemet (https://www.facebook.com/systemetmusic)

Vilka var medeltidens beguiner och vad vet vi om Trettioåriga krigets många krigsflyktingar? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Veckans recensioner: Melissa Horn, rasism, frukt, Jonatan Unge, doftljus och ryktet om Prince åttatusen låtar.

1618 bröt trettioåriga kriget ut. Ett krig som innebar något av en höjdpunkt för den svenska stormakten, men ännu viktigare ett enormt mänskligt lidande för civilbefolkningen i Tyskland och de svenskar som blev utskriva till krigstjänst. Trettioåriga kriget var ett religionskrig mellan katoliker och protestanter som främst utspelades på tysk mark. Men det handlade också om en rad maktstrider mellan den habsburgska kejsaren och tyska furstar, den spanska monarkin och Nederländerna samt Frankrike och Habsburg. I podcasten Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Lars Ericson Wolke, professor i historia, särskilt militärhistoria, vid Försvarhögskolans militärvetenskapliga institution i Stockholm. Han är författare till ett stort antal historiska böcker, han är huvudförfattare till Trettioåriga kriget. Europa i brand 1618-1648. Reformationen som inleddes i början av 1500-talet hade splittrat det tidigare religiöst enhetliga Västeuropa. Men det fanns också maktpolitiska ambitioner bakom den religiösa manteln. När den katolska habsburgska kejsaren hotade de bömiska protestanterna religionsfrihet slängde en folkmassa år 1618 ut kejsarens ämbetsmän ut genom ett fönster i Prag. Det trettioåriga kriget var ett faktum. Kriget som pågick under 30 år på främst tysk mark innebar ett enormt mänskligt lidande för civilbefolkningen. I stora områden försvann över 60 procent av befolkningen pga kriget. I krigets värst drabbade områden kunde en ryttare rida i timmar utan att stöta något mänskligt liv. I Sverige var en utskrivning till militären i det närmaste en dödsdom. Få svenska och finska soldater återvände hem från trettioåriga kriget. Svenskarna som kändes sig hotade av den habsburska kejsarens maktambitioner runt Östersjön gick med i kriget år 1630. Det var också under kriget som den svenska monarken Gustav II Adolf dog i dimman i Lützen. Vid slutet på det 30-åriga kriget med den Westfaliska freden närmar sig Sverige höjdpunkten för den svenska stormaktstiden. En stormaktstid som hade stora negativa konsekvenser för befolkningen. Plundringen av Magdeburg (Magdeburgs jungfrur), målning av Eduard Steinbrück.Eduard Steinbrück (1802–1882) See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Trettio år efter valfrihetsreformerna som öppnade upp den offentliga välfärden för privata utförare är företagande inom välfärdssektorn på många sätt en självklarhet. Samtidigt höjs fler kritiska röster – även inom borgerligheten.  Vad handlar kritiken om? Vilka effekter har privatiseringarna fått? Vad skulle behövas för ytterligare reformer för bättre fungerande marknader, och hur ska välfärden finansieras i framtiden? Catarina Kärkkäinen diskuterar med Mårten Blix, doktor i nationalekonomi och forskare på Institutet för Näringslivsforskning, Klas Tikkanen, operativ chef på Nordic Capital, och Emanuel Örtengren, välfärdsansvarig på Timbro.

Playlist: Scott Macleod - Straight AheadBronco - Strange AwakeningCaptain Marryat - A Friend/Songwriter's LamentAfishnsea - Necklace/Old Clothes1886 - MentalAlternativ Quartet - Liniştea Astupă GoluriPFM - HarlequinAlphataurus - GocceAlbatros - A Man Like MeBlue Mountain Eagle - Love is Here/Yellow's DreamYak - Jadis of CharnTrettioåriga Kriget - Lang HistoriaGarolou - Tu Ouvres La PorteDiatessaron - Prism

Jannik har firat första maj och Anders håller med Märta Stenevi om att diesel är bra grejer.https://www.nongrata.se Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det här avsnittet av Häxtimmen handlar om ett efterlängtat ämne: Spöken, andar och den andra sidan. Kan vi själva frammana en kontakt och varför är det så läskigt när den tar oss by sursprise?Agnes berättar om spöket hon fick på Airbnb medan Ebba har delat rum med en osalig ande på ett uråldrigt kloster i Italien. I slutet av avsnittet blir det riktigt läskigt när Klara Doktorow från podden Trettio plus trevar gästar och återberättar några av sina mest extrema upplevelser av spöken och det paranormala, bland annat när hon själv gjort märkliga saker i sömnen. Hur började hon plötsligt rabbla oförklarligheter på ett främmande språk?Vi reder även i den viktiga skillnaden mellan andar och spöken. Varför stannar vissa själar kvar på denna sidan? Vilka erfarenheter har det kända "Ghost Whisperer"-mediumet Mary Ann Winkowski? Och varför är slottsspöken en typ av cirkuselefanter som det är synd om?Och veckans BONUS för alla patreons är ett helt extraavsnitt med Klara Doktorow! Vi gör en tarotläsning, pratar om synkronicitet och ghost sliders och annat andligt och spirituellt. Bli Häxtimmen-patreon nu på patreon.com/haxtimmen!PS På tal om sliders (när spöken hackar elektriska prylar): Det har letat sig in ett mystiskt avbrott i det här avsnittet. Fem minuter in säger Ebba ”Det stod i mitt horoskop att jag skulle akta mig”. Därefter är berättelsen om hur hon handlöst faller med ett bricka med glas spårlöst försvunnen i inspelningen. Vi vågade inte annat än att låta det vara så... Följ Häxtimmen på instagram och bli Häxtimmen-patreon idag Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Varför skulle man ge bort sin tid gratis? Det är precis vad både Magnus och Tomas har gjort. Anledningen är att det ger möjlighet att hjälpa någon, nya kontakter och kanske nya affärer. Vi berättar hur vi tänker kring detta och hur vi gjort rent praktiskt. 

I detta avsnitt av din lokala Göteborgspodd pratar vi om sociala resursnämndens hetsjakt på muslimska studieförbund och attackerna mot folkbildningen. Vi behandlar även det liberala kommunalrådet Axel Darviks lösning på de kommunala skolornas underskott. Dessutom lyssnar vi på Göteborgs officiella 400-årsjubileumslåt och pratar om Socialdemokraternas korvpolitik. Lyssna på Göteborgs jubileumslåt: ”Vi vill leva, vi vill […]

UNCODE.initRow(document.getElementById("row-553816"));Hej kära läsare Vem hade kunnat ana att det skulle vara vårkänslor i luften ett par dagar efter snön? Nog är det något med doften i luften som talar om för hela naturen att det är dags att komma ur idet? Att köra igång och ta vara på vårens möjligheter? Vill du starta med något riktigt bra på företaget så gör jag föreläsningar och workshops på Zoom och Teams som accelererar den känslan för alla medarbetare. Kontakta mig  på anders@lifevision.se eller slå en signal till mig direkt 0705-835454 så planerar vi tillsammans något i världsklass till er… Den här veckan funderar jag på små, produktiva steg som du kan använda dina “dåliga” vanor till. Att göra något bra av att du byggt upp dem. Fem minuters läsande och lite eftertanke är allt som behövs. Hör gärna av dig med ditt bästa skifte efter det här… Ditt liv är ett mästerverk – upptäck det! Anders Haglund Nothing found. UNCODE.initRow(document.getElementById("row-146829"));Veckans citat ”Naturen skyndar inte ändå hinner den med allt.”- Lao Tzu UNCODE.initRow(document.getElementById("row-378946")); UNCODE.initRow(document.getElementById("row-152994"));Håller du rätt streak levande?UNCODE.initRow(document.getElementById("row-521780"));Började för ett tag sedan med Duolingo. En språkapp där jag kör spanska mest för att hålla igång språket man en gång lärde sig när det var skytteltrafik till solkusten i golflandslaget. Som de flesta appar gör den allt för att hålla dig kvar. Små glada animationer när man klarar en uppgift. Topplistor för den som pluggar mest varje vecka. Extra poäng för att skaffa vänner etc. Men framför allt så har den pushnotiser för hur många dagar i rad man håller igång sin streak. Mängder med extra belöningar per vecka och månad. Märkte hur jag kände mig ”tvungen” att gå in för en lektion en sen kväll när den varnade mig för att jag höll på att förlora min streak. Att undvika att få börja om när man kommit upp i över 30 dagar i sträck kändes på något vis viktigt. Varenda företag med avtryck i sociala medier har någon algoritm som de smartaste programmerarna gjort och vars enda funktion är att maximera vår ansiktstid med just deras app. Att fundera på hur du bryter dig ur det här är säkert värdefullt, men samtidigt kommer du i dagens samhälle inte undan att bli påverkad och fastna någonstans. Kanske startar du dagen med att kolla mobilen det första du gör? Eller går och kollar i kylskåpet varje gång du blir uttråkad? Scrollar nyhetsflödet när du är obekväm? Inte vet jag, men definiera ställen där du redan har dagliga automatiska du faller in i. För precis där har du en härlig möjlighet att använda dina redan installerade beteenden och byta ut dem mot något du själv vill. Så vad vore en streak du faktiskt tycker skulle vara värt att hålla vid liv? När du väl funderat på det kan du lägga in det på den tid eller vid de tillfällen där du redan gör det andra. En enkel grej är att se till att den där pushnotisen som säger att du borde in på FB istället för dig betyder ”dags för 20 armhävningar”, ”ring en vän och säg något snällt” eller ”sitt ner och reflektera på vad som är dagens viktigaste göromål”. Trettio dagar av det kommer att göra verklig skillnad för dig på ett sätt som ett besök i appen aldrig skulle gjort. Är du med på värdet av det här? Har du kanske redan kommit på något som du skulle vilja göra till en daglig grej eller kanske veckovis bocka av? Oavsett så kommer här lite förslag för att inspirera till att kicka igång med en streak som är värd att hålla igång: Antal dagar i rad du sagt ett uppskattande tack till någon. En dag är det försent och då önskar vi att vi hade sagt det tidigare. Så hellre en gång för mycket än för lite. Dagar i rad du gjort någon form av fysisk aktivitet. Gå ut och gå. Ta joggingtur.

Vi har bytt kostym men innehållet är detsamma: Tove Norström, Klara Doktorow och Sofi Fahrman. I veckans avsnitt svarar vi på frågor om oss själva, visar kanske upp nya sidor för våra gamla lyssnare och presenterar oss för våra nya. Välkomna till Trettio plus trevar! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I dagens avsnitt kastas ni rätt in i en live-podd vi gjorde för några veckor sedan under PS17, vilket är en kongress för Sveriges psykologstudenter. Det var ett häftigt möte där på något vis. Psykologerna med all deras kunskap, och så vi som driver den här podden och har fått lyssna på SÅ många berättelser ifrån er som lyssnat på podden som inte mår bra, som mått dåligt men nu mår bättre, om er som vågat söka hjälp efter att ha lyssnat på podden och på er som känner er mindre ensamma genom att lyssna och höra andras berättelser.  Vi besvarar frågor, babblar och BABBLAR lite till. Det ÄR ju lite spexigt med livepodd. Kanske därför som avsnittet NÄSTAN är rekordlångt också.  Tack också till vår sponsor Nextory.se. Med rabattkoden: Ångestpodden kan ni lyssna/läsa böcker GRATIS i TRETTIO dagar. Inte dumt va? Nej, inte alls.