Podcast appearances and mentions of erik lindegren

Författaren Tora Dahl (1886-1982) såg hur föraktet för barn fördes vidare mellan generationerna. Vi har fortfarande mycket att lära av henne, menar Eva-Lotta Hultén i denna essä. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerades första gången 2021-10-18.Under många år tänkte jag att jag någon gång skulle skriva en biografi över Tora Dahl. Hennes serie om flickan Gunborgs uppväxt var en av min ungdoms stora läsupplevelser och jag tyckte att Tora Dahl blivit orättvist bortglömd. Men andra hann före.Tora Dahl hade en särskild förmåga att skildra inte minst det lilla barnets känslor. Jag var i tonåren när jag läste hennes sju böcker långa svit om fosterbarnet Gunborg, byggd på Tora Dahls uppväxt, och jag hade min egen barndom i hyfsat färskt minne. Själv var Tora Dahl 68 år när första delen kom ut, men hon verkade minnas allt med skärpa och jag kände igen mig själv: nyfikenheten, förundran inför de vuxnas ofta obegripliga ord och handlingar, känslan av att bli missförstådd och inte tagen på allvar.I sin biografi "Jag vill skriva sant. Tora Dahl och poeterna på Parkvägen" använder sig Jesper Högström av Tora Dahls dagböcker och det blir tydligt att känslor av att inte bli förstådd eller lyssnad till fortsatte att följa henne. Hennes egen man nedvärderade henne som författare och tänkare, liksom flera i den litterära umgängeskrets de tillhörde och där bland andra Artur Lundkvist, Gunnar Ekelöf och Erik Lindegren ingick. En scen som särskilt fastnar är den där Tora Dahl, som själv är mycket förtjust i barn men inte har några egna, bevittnar ett samspel mellan en mor och ett spädbarn som hon sedan återberättar för några av de andra och får veta att hon sett i syne. Bebisar kan inte samspela, de är tomma blad, vet dessa andra barnlösa personer att berätta för henne.Barn är ju så ointressanta!Också en annan scen återger hur hon blir nedlåtande bemött för att hon vill prata om barn. En liten pojke hon träffat visade henne sina bokmärken och hon är glad över det korta mötet. Artur Lundqvist tittar på henne som hon inte är riktigt klok när hon berättar och maken, kritikern och essäisten Knut Jaensson, blir generad över att hon vill ta upp deras tid med detta. Barn är ju så ointressanta!Jesper Högström konstaterar på något ställe i sin biografi att Tora Dahl fyller sida efter sida i sin dagbok med tankar om hur vår uppfostran formar barn men han skriver ganska lite om vad det är hon faktiskt tänker om detta.Barns liv och föreställningsvärld är centrala inte bara i hennes dagböcker utan också i flera av hennes publicerade verk. Jag söker i en av hennes essäböcker, också den en viktig läsupplevelse i min ungdom, efter mer av hennes tankar på området. "Om växande och om förtryck" heter boken. I den kopplar Tora Dahl föraktet för barn till föraktet för allt som växer. Hon ondgör sig över hur vi vänder oss till det levande och säger att det ingenting är värt i sig självt utan får sitt värde av den som formar eller nyttjar det. Hon kopplar också förtrycket av barn till andra sorters förtryck. Tyranner finns både i form av totalitära diktatorer och föräldrar som trycker ner och omformar sina barn med straff, hot eller belöningar. Alla varelser har rätt till sin egenart, menar Tora Dahl.Hennes reflektioner får mig att tänka på hur ett par äldre kvinnor, när jag var nybliven mamma, oberoende av varandra berättade för mig att de var avundsjuka på dagens unga föräldrar som kelade med eller ammade sina barn när barnen påkallade att de behövde det. Själva hade de hållit sig till sin tids råd: barnet skulle bara plockas upp när det skulle äta eller bytas på – och tiderna för det var strikt reglerade. Mat högst var fjärde timme så inte barnen blev bortskämda eller klemiga. Däremellan kunde de gott skrika sig till sömns. Dessa äldre kvinnor hade lytt råden trots att det värkt i själen på dem.Idag tänker vi väl inte längre så?Det var så man såg på barn och barnuppfostran när Tora Dahl blev näpst för att hon visade intresse för barns känsloliv och kommunikation. Idag tänker vi väl inte längre så?Medan jag läser Tora Dahls essäer snubblar jag över en artikel i Riksförbundets Attentions medlemstidning. Den handlar om en pappa till ett barn som under flera år vägrade att gå till skolan. Mannen var, samtidigt som sonen skolstrejkade, utbildningschef i en kommun i Värmland. Han berättar hur alla, när sonen slutade gå till skolan, försökte få honom dit igen. Men pappan ångrar att han var med och pushade. För, som han säger i intervjun, "alla tittade på sonen, ingen tittade på skolan."Det var ju skolan som gjort sonen sjuk, ändå förväntades han böja sig krokig för att passa in där. Och pappan skäms över att han själv pressat sonen med "Man kan inte ha roligt jämt", och "Du vänjer dig". Nu försöker pappan skapa den skola hans barn hade behövt, där det finns avskildhet för dem som är i behov av det och där varken barn eller föräldrar ombeds skärpa sig när skolgången blir övermäktig.De här förväntningarna om att alla barn ska klara samma saker och trivas i samma miljöer, och hårdheten som hela tiden hörs i debatten – de ständiga kraven på mer krav och gnället över att dagens barn är bortskämda och överkänsliga – är det inte samma gamla förakt för det som lever och växer som också Tora Dahl försökte göra upp med? Vad händer med den som aldrig får känna att den duger eller att det den gör räcker? Hur långt ska vi egentligen gå i våra försök att forma barnen efter samhällsinstitutionerna istället för tvärtom? Hur mycket psykisk ohälsa bland unga tål Sverige?Hur mycket psykisk ohälsa bland unga tål Sverige?Tora Dahl såg hur föraktet för barn internaliserades och fördes vidare mellan generationerna. Den som mötts med hårdhet blev själv hård och hon skriver: "Vi har både tyrannen och barnet inom oss, det frågande och rättframma barnet och tyrannen som föraktar detta barn därför att det ingenting har att komma med som kan göra sig gällande." Hon citerar poeten Wordsworth som skrivit att 'Barnet är mannens fader'. I oss alla finns det barn vi en gång var kvar och fortsätter forma vilka vi är som vuxna.Jag samåkte en gång med en engelsman i någon timme. Det var när mina egna barn var små och jag precis hade börjat arbeta igen. Mannen ville berätta för mig om sin egen frus tid hemma med barnen. Hur frustrerande han tyckte det var att se denna framgångsrika yrkeskvinna degradera sig själv – i hans tycke – till att bara prata om blöjbyten och matning. Jag svarade syrligt att det här var ett av skälen till att jag var glad att min egen man delat tiden hemma med våra barn med mig: att han begrep att blöjbyten och matning faktiskt är mycket viktiga saker när man har med små människor att göra.Det blev alldeles tyst i bilen och jag undvek avsiktligt att lätta upp stämningen genom att börja prata om annat. Det är få saker jag har så svårt för som människor som nedvärderar barns behov och upplevelser. Men om jag varit klokare och mer storsint hade jag kanske i hans barnförakt kunnat se det förtryckta barn han möjligen varit själv en gång.Eva-Lotta Hultén

Hör Jila Mossaed prata om Jalal al-din Rumis författarskap och dess betydelse för hennes eget skrivande. Jila Mossaed föddes i Teheran 1948. Sedan 1986 är hon bosatt i Sverige och har gett ut ett stort antal böcker på svenska, senast "Orden är försenade" (Bokförlaget Lejd, 2021). På persiska har hon publicerat både diktsamlingar och romaner. Jila Mossaed har fått flera utmärkelser, senast Jan Fridegård-priset (2018), Karl Vennbergs pris (2019) och Erik Lindegren-priset (2019). Hon är ledamot i Svenska Akademien. Jalal al-din Rumi är ett av världslitteraturens stora namn. Han räknas som av de stora sufipoeterna med ett ojämförligt inflytande på den persiska litteraturen. Hans dikter finns översatta till språk världen över och han har lästs och beundrats av författare och läsare under århundraden. 2007 utnämnde Unesco honom till fredspoet och runtom i världen firades 800-årsminnet av Rumis födelse med konserter, symposier och poesiuppläsningar. Från 5 mars 2024

Poeterna Maria Wine och Rut Hillarp intervjuas på en fest om 40-talets litteratur. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Är du en sån där fyrtiotalist som man inte begriper frågade många Maria Wine. Hon minns Erik Lindegren som skrev Mannen utan väg om natten. Rut Hillarp ångrar på 80-talet att hennes 40-tals dikter förgudade mannen. Ett program av Claes Hoogland.

V75 tips Romme 29 oktober. Våra tipsexperter Albin Kjellberg och "Referenten" (Albin Engdahl) bjuder på bästa tipsen till V75 Romme 29/10. På telefon medverkar också Erik Lindegren som tränar 3 Yazmine (V75-4) och 5 Ruger (V75-6). Prenumerera på kanalen genom att klicka här och slå på notiser så missar du aldrig nya avsnitt. https://bit.ly/3cxSlFc Här är våra senaste skrivna V75-tips: https://travcash.se/v75-tips/ Köp en andel: https://travcash.se/andelsspel Vår Facebookgrupp: https://www.facebook.com/groups/Travcash/

Den fleggmaniska skolfröken Lisa Wetterberg pratar Hasseåtages sista gemensamma verk, det lika överdådiga som minimalistiska lust-och-kammarspelet om de fyra temperamenten, det svenska nittonhundratalet, snusk, krig, bananer, uppfinningar och danspalatset Nalen. Erik Lindegren möter Ulla Billquist! Proudhon möter Bellman! Gunnar Svensson nöter pianospel! Där allt händer - och mycket fötter - är det kärlek på gång!

Gunnar Ekelöf, Artur Lundkvist, Harry Martinson, Nils Ferlin, Eyvind Johnson, Ivar Lo-Johansson och Erik Lindegren. I en villa på Parkvägen på Lidingö samlades poeterna på 1930-talet. Värdfolk var makarna Tora Dahl och Knut Jaensson och litteratursamtalen stod i centrum för samvaron. Författaren Jesper Högström är gäst hos Marie Lundström. När Jesper Högström skulle skriva Gunnar Ekelöfs biografi hittade han Tora Dahls dagböcker på Kungliga Biblioteket. Ekelöf fick vänta. Med det digra och ibland pikanta materialet i Dahls dagböcker kunde Högström istället levandegöra livet på Parkvägen i boken "Jag vill skriva sant Tora Dahl och poeterna på Parkvägen". I dagböckerna framgår det att Tora Dahl haft  kärleksförhållanden med både Erik Lindegren och Gunnar Ekelöf. Och hon skildrar hur det var att vara "husmor", kvinna och författare i villan på Parkvägen med de unga poeterna som återkommande, ofta övernattande, gäster.Programmet sändes första gången i oktober 2021.Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seProgramledare: Marie LundströmRedaktion: Maria Askerfjord Sundeby och Anna-Karin Ivarsson (producent)

Författaren Tora Dahl (1886-1982) såg hur föraktet för barn fördes vidare mellan generationerna. Vi har fortfarande mycket att lära av henne, menar Eva-Lotta Hultén i denna essä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Under många år tänkte jag att jag någon gång skulle skriva en biografi över Tora Dahl. Hennes serie om flickan Gunborgs uppväxt var en av min ungdoms stora läsupplevelser och jag tyckte att Tora Dahl blivit orättvist bortglömd. Men andra hann före. Tora Dahl hade en särskild förmåga att skildra inte minst det lilla barnets känslor. Jag var i tonåren när jag läste hennes sju böcker långa svit om fosterbarnet Gunborg, byggd på Tora Dahls uppväxt, och jag hade min egen barndom i hyfsat färskt minne. Själv var Tora Dahl 68 år när första delen kom ut, men hon verkade minnas allt med skärpa och jag kände igen mig själv: nyfikenheten, förundran inför de vuxnas ofta obegripliga ord och handlingar, känslan av att bli missförstådd och inte tagen på allvar. I sin biografi "Jag vill skriva sant. Tora Dahl och poeterna på Parkvägen" använder sig Jesper Högström av Tora Dahls dagböcker och det blir tydligt att känslor av att inte bli förstådd eller lyssnad till fortsatte att följa henne. Hennes egen man nedvärderade henne som författare och tänkare, liksom flera i den litterära umgängeskrets de tillhörde och där bland andra Artur Lundkvist, Gunnar Ekelöf och Erik Lindegren ingick. En scen som särskilt fastnar är den där Tora Dahl, som själv är mycket förtjust i barn men inte har några egna, bevittnar ett samspel mellan en mor och ett spädbarn som hon sedan återberättar för några av de andra och får veta att hon sett i syne. Bebisar kan inte samspela, de är tomma blad, vet dessa andra barnlösa personer att berätta för henne. Barn är ju så ointressanta! Också en annan scen återger hur hon blir nedlåtande bemött för att hon vill prata om barn. En liten pojke hon träffat visade henne sina bokmärken och hon är glad över det korta mötet. Artur Lundqvist tittar på henne som hon inte är riktigt klok när hon berättar och maken, kritikern och essäisten Knut Jaensson, blir generad över att hon vill ta upp deras tid med detta. Barn är ju så ointressanta! Jesper Högström konstaterar på något ställe i sin biografi att Tora Dahl fyller sida efter sida i sin dagbok med tankar om hur vår uppfostran formar barn men han skriver ganska lite om vad det är hon faktiskt tänker om detta. Barns liv och föreställningsvärld är centrala inte bara i hennes dagböcker utan också i flera av hennes publicerade verk. Jag söker i en av hennes essäböcker, också den en viktig läsupplevelse i min ungdom, efter mer av hennes tankar på området. "Om växande och om förtryck" heter boken. I den kopplar Tora Dahl föraktet för barn till föraktet för allt som växer. Hon ondgör sig över hur vi vänder oss till det levande och säger att det ingenting är värt i sig självt utan får sitt värde av den som formar eller nyttjar det. Hon kopplar också förtrycket av barn till andra sorters förtryck. Tyranner finns både i form av totalitära diktatorer och föräldrar som trycker ner och omformar sina barn med straff, hot eller belöningar. Alla varelser har rätt till sin egenart, menar Tora Dahl. Hennes reflektioner får mig att tänka på hur ett par äldre kvinnor, när jag var nybliven mamma, oberoende av varandra berättade för mig att de var avundsjuka på dagens unga föräldrar som kelade med eller ammade sina barn när barnen påkallade att de behövde det. Själva hade de hållit sig till sin tids råd: barnet skulle bara plockas upp när det skulle äta eller bytas på och tiderna för det var strikt reglerade. Mat högst var fjärde timme så inte barnen blev bortskämda eller klemiga. Däremellan kunde de gott skrika sig till sömns. Dessa äldre kvinnor hade lytt råden trots att det värkt i själen på dem. Idag tänker vi väl inte längre så? Det var så man såg på barn och barnuppfostran när Tora Dahl blev näpst för att hon visade intresse för barns känsloliv och kommunikation. Idag tänker vi väl inte längre så? Medan jag läser Tora Dahls essäer snubblar jag över en artikel i Riksförbundets Attentions medlemstidning. Den handlar om en pappa till ett barn som under flera år vägrade att gå till skolan. Mannen var, samtidigt som sonen skolstrejkade, utbildningschef i en kommun i Värmland. Han berättar hur alla, när sonen slutade gå till skolan, försökte få honom dit igen. Men pappan ångrar att han var med och pushade. För, som han säger i intervjun, "alla tittade på sonen, ingen tittade på skolan." Det var ju skolan som gjort sonen sjuk, ändå förväntades han böja sig krokig för att passa in där. Och pappan skäms över att han själv pressat sonen med "Man kan inte ha roligt jämt", och "Du vänjer dig". Nu försöker pappan skapa den skola hans barn hade behövt, där det finns avskildhet för dem som är i behov av det och där varken barn eller föräldrar ombeds skärpa sig när skolgången blir övermäktig. De här förväntningarna om att alla barn ska klara samma saker och trivas i samma miljöer, och hårdheten som hela tiden hörs i debatten de ständiga kraven på mer krav och gnället över att dagens barn är bortskämda och överkänsliga är det inte samma gamla förakt för det som lever och växer som också Tora Dahl försökte göra upp med? Vad händer med den som aldrig får känna att den duger eller att det den gör räcker? Hur långt ska vi egentligen gå i våra försök att forma barnen efter samhällsinstitutionerna istället för tvärtom? Hur mycket psykisk ohälsa bland unga tål Sverige? Hur mycket psykisk ohälsa bland unga tål Sverige? Tora Dahl såg hur föraktet för barn internaliserades och fördes vidare mellan generationerna. Den som mötts med hårdhet blev själv hård och hon skriver: "Vi har både tyrannen och barnet inom oss, det frågande och rättframma barnet och tyrannen som föraktar detta barn därför att det ingenting har att komma med som kan göra sig gällande." Hon citerar poeten Wordsworth som skrivit att 'Barnet är mannens fader'. I oss alla finns det barn vi en gång var kvar och fortsätter forma vilka vi är som vuxna. Jag samåkte en gång med en engelsman i någon timme. Det var när mina egna barn var små och jag precis hade börjat arbeta igen. Mannen ville berätta för mig om sin egen frus tid hemma med barnen. Hur frustrerande han tyckte det var att se denna framgångsrika yrkeskvinna degradera sig själv i hans tycke till att bara prata om blöjbyten och matning. Jag svarade syrligt att det här var ett av skälen till att jag var glad att min egen man delat tiden hemma med våra barn med mig: att han begrep att blöjbyten och matning faktiskt är mycket viktiga saker när man har med små människor att göra. Det blev alldeles tyst i bilen och jag undvek avsiktligt att lätta upp stämningen genom att börja prata om annat. Det är få saker jag har så svårt för som människor som nedvärderar barns behov och upplevelser. Men om jag varit klokare och mer storsint hade jag kanske i hans barnförakt kunnat se det förtryckta barn han möjligen varit själv en gång. Eva-Lotta Hultén

Gunnar Ekelöf, Artur Lundkvist, Harry Martinson, Nils Ferlin, Eyvind Johnson, Ivar Lo-Johansson och Erik Lindegren. I en villa på Parkvägen på Lidingö samlades poeterna på 1930-talet. Värdfolk var makarna Tora Dahl och Knut Jaensson och litteratursamtalen stod i centrum för samvaron. Författaren Jesper Högström är gäst hos Marie Lundström. När Jesper Högström skulle skriva Gunnar Ekelöfs biografi hittade han Tora Dahls dagböcker på Kungliga Biblioteket. Ekelöf fick vänta. Med det digra och ibland pikanta materialet i Dahls dagböcker kunde Högström istället levandegöra livet på Parkvägen i boken "Jag vill skriva sant Tora Dahl och poeterna på Parkvägen". I dagböckerna framgår det att Tora Dahl haft  kärleksförhållanden med både Erik Lindegren och Gunnar Ekelöf. Och hon skildrar hur det var att vara "husmor", kvinna och författare i villan på Parkvägen med de unga poeterna som återkommande, ofta övernattande, gäster. Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.se Programledare: Marie Lundström Redaktion: Maria Askerfjord Sundeby och Anna-Karin Ivarsson (producent)

Första rad: stilla som en brunn fylls rummet Urval och uppläsning: Thomas Tidholm Diktsamling: mannen utan väg (1942) MUSIK Claude Debussy: Bruyères EXEKUTÖR Yolanda Kondonassis, harpa

Första rad: att älska utan att veta det att stilla lyssna Urval och uppläsning: Thomas Tidholm Diktsamling: mannen utan väg (1942) MUSIK Nadia Boulanger: Nr 1 ur Tre stycken för cello och piano EXEKUTÖR Nicolas Altstaedt, cello och José Gallardo, piano

Första rad: vad skakar då döden ur ärmen Urval och uppläsning: Thomas Tidholm Diktsamling: mannen utan väg (1942) MUSIK Erland von Koch: Första satsen ur Monolog nr 3 för soloklarinett EXEKUTÖR Jonathan Cohler, klarinett

Första rad: hatets svarta magnet Urval och uppläsning: Thomas Tidholm Diktsamling: mannen utan väg (1942) MUSIK Domenico Scarlatti: Pianosonat g-moll EXEKUTÖR Jevgenij Sudbin, piano

Första rad: I speglarnas sal Urval och uppläsning: Thomas Tidholm Diktsamling: mannen utan väg (1942) MUSIK Johann Georg Pisendel: Första satsen ur Soloviolinsonat a-moll EXEKUTÖR Amandine Beyer, violin

Hon utforskade ett mellantillstånd mellan liv och död. Elisabeth Åsbrink reflekterar över Nelly Sachs liv och poesi i ljuset av henne samlade dikter. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I ett rum med fönster mot en gård sitter en kvinna och skriver. Ett litet kök med tvätten hängande med tomma armar på tork, från vägg till vägg. Ett bo, ett hjärta, ett inuti. Och som om rummet var vänt ut och in består det av allt utom sig självt. Om natten skriver hon. Lugnast så, tystast, ensammast. Allt som hörs är hennes mors andning och rosslingarna från rören i väggarna, hälsningar från en annan värld. Hon skriver natten. Eller skriver natten henne? För att inte störa sin mor tänder hon inga ljus. Ord läggs på ord, mörker på mörker. Texten lägger sig i lager över sig själv när hon fyller samma pappersark med nya dikter, tankar och strykningar. Natt efter natt, dikefter dikt. Nelly Sachs. Inga stjärnor syns. Poeten Nelly Sachs debuterade femtiosex år gammal, året var 1947 - och i min bok om just det året, är hon en del av den dåtid som skapade vår nutid, och det här var så jag föreställde mig henne. I en liten lägenhet, kallad kajutan, längst ner i huset på Bergsundsstrand 23, i de kvarter som kallades knivsöder i Stockholm, levde Nelly Sachs med sin mor och tog hand om henne, samtidigt som hon fångade frånvarons signaler och sände dem vidare som poesi. Två decennier efter sin debut tilldelades hon Nobels litteraturpris 1966. Det finns ett oändligt antal sätt att närma sig denna diktare. Till exempel kan man tala om änglarna, om askan, om handmusklerna eller luftgravarna. Det är också möjligt att utgå från hennes öde, den flykt från nazityskland till Sverige som blev så avgörande i formandet av hennes författarskap. Hon och hennes mor lämnade Berlin i maj 1940. Då hade Polen gått under, Danmark var besatt, i Norge pågick de sista striderna innan nazisternas ockupation blev ett faktum och den tyska armén var på väg mot Frankrike. De fick tillflyktsort i Stockholm, där de levde ett flyktingliv. Nelly Sachs skrev: Vi är så såriga att vi tror att vi dör när gränden slänger ett ont ord efter oss. Som femtonåring fick den tysk-judiska Nelly Sachs romanen "Gösta Berlings saga" i present, och blev djupt gripen. Hon till och med skrev till sin svenska idol, Selma Lagerlöf, och fick svar.  Långt senare, när nazisternas förföljelser blev allt våldsammare skrev Sachs återigen ett brev till den då åldrade och sjukliga Selma Lagerlöf. Då var det november 1938, och hon vädjade: Kan jag med min mor komma till Sverige, för att vila ut bland det godaste av hjärtan? För den allra ringaste möjlighet till liv skulle jag tacka med varje fiber av min varelse. Men hon fick inget svar. En vän till familjen Sachs reste till Värmland för att personligen be Selma Lagerlöf om hjälp, men blev oturligt nog skadad i en trafikolycka innan hon hann fram. Tiden gick. I januari 1939 skrev Nelly Sachs ett nytt brev till Selma Lagerlöf, hon bönade och hoppades men inte heller denna gång kom något svar. Den skadade vännen skrevs ut från sjukhuset och kunde äntligen ta sig till Selma Lagerlöfs gård, men på grund av byggnadsarbeten kunde den åldrade författaren inte höra ett ord av vad som sades. Först nästa dag, när vännen återkom med papper och penna och bokstaverade fram sitt ärende, kom ett svar från Selma Lagerlöf. Hon vill hjälpa Nelly Sachs. Och hon skrev direkt till den svenska regeringen: Det är av vikt för mig att fröken Sachs blir mottagen i Sverige. Nelly Sachs lojala vän sökte sedan stöd från prins Eugen och fann borgenärer som kunde garantera att Nelly och hennes mor inte skulle ligga det svenska samhället till last. Året var alltså 1940 och det officiella Sverige ville inte ta emot judar, särskilt inte judiska intellektuella, men en glipa öppnade sig och genom den slank Nelly och hennes mor igenom. Nelly Sachs var målmedveten. Hon ville inget annat än att skriva och kom snabbt i kontakt med flera av Sveriges ledande poeter, som Gunnar Ekelöf och Erik Lindegren. Ett starkt spår i hennes diktning är temat om en stor kärlek som gått förlorad. Ett annat starkt spår utgörs av själva förlusten. Hon gör den påtaglig, synlig och förnimbar, och uttrycker gång på gång närvaron av det som inte längre finns. Idag är det en etablerad konstnärlig genre att gestalta det som inte längre existerar, själva tomrummet. Men då, strax efter kriget, var Nelly Sachs den första som gjorde sig till tomrummets talesperson.  Någon måste bära röst för det som inte längre fanns. Någon måste ge ord åt det ordlösa och kropp åt det kroppslösa. Nelly Sachs utför den tyska litteraturens sorgearbete, har någon sagt. Den första att göra konst av frånvaro, säger en annan. Den som bevisar nödvändigheten av att skriva poesi efter Auschwitz, säger en tredje. Döden är närvarande nästan jämt i hennes diktning, ibland dramatisk och skrämmande, ibland trivial, en intilliggande värld, lika befolkad som de levandes värld. Hos Sachs går de döda och de levande bredvid varandra.  När hennes verk samlades i en volym, våren 2020, uppstod ett nytt tillfälle att besöka hennes särskilda poetiska verklighet. I boken Nelly Sachs dikter, utgiven av bokförlaget Faethon, samsas gamla och nya översättningar med rika kommentarer och referenser som tillsammans ger nya nycklar till hennes verk. Även den som finner Nelly Sachs författarskap högstämt eller alltför abstrakt får lust och kunskap att läsa vidare. Själva boken är mörkt grå, tung och glittrar lite som granit. Den påminner om en sten - men en sten som öppnar sig och visar sig innehålla hela universum. I sin inledning skriver redaktören Daniel Pedersen om titeln på Nelly Sachs debutsamling, I dödens boningar. Den påminner om det märkliga mellantillstånd som inträder vid ett besök hemma hos en vän eller en familjemedlem som avlidit, en stark förnimmelse av både närvaro och frånvaro samtidigt, svår att begripa men omöjlig att slå ifrån sig. Detta mellantillstånd är Nelly Sachs landskap. Av en tillfällighet läser jag i diktsamlingen strax efter en älskad persons död. Plötsligt djupnar ord-bilderna, raderna framstår som i relief, får nya skuggor och nytt ljus. Förlust, saknad, längtan och frånvaro kläs i nya ord - och förläggs genom dikterna utanför hennes själv och utanför läsaren, som inte alltid måste förstå allt. En del dikter framstår, i alla fall för mig, snarare som skulpturer i rök och luft. De finns och de finns inte. I en tidig dikt ger Nelly Sachs molnen röster. De har samlat sig till en kör som sjunger för människorna där nere, de som vet så lite om sig själva, om sina liv, om sin död och om den värld som omger dem. Molnets kör sjunger: Vi är fulla av suckar, fulla av blickar Vi är fulla av skratt Och ibland bär vi era ansikten Vi är inte långt ifrån er Vem vet hur mycket av ert blod som stigit upp Och färgat oss? Vem vet hur mycket tårar ni fällt genom vår gråt? Hur mycket längtan som format oss? Dödspelare är vi. Vänjer er mjukt vid döden. Ni oövade, som ingenting lärt under nätterna. Många änglar har ni fått Men ni ser dem inte.                (Översättning Margaretha Homqvist) Elisabeth Åsbrink, författare Litteratur Nelly Sachs: Dikter. Red Daniel Pedersen, Översättningar av Margaretha Holmqvist, Eva Ström, Daniel Pedersen, Rolf Moberg, Gunnar Ekelöf, Erik Lindegren och Percival. BOkförlaget Faethon, 2020.

Uppläsning: Erik Lindegren (ur Sveriges Radios arkiv) Önskad av: Sven- Erik Forsén, Spånga MUSIK Johann Friedrich Fasch: Largo ur Blockflöjtskonsert F-dur EXEKUTÖR Michael Schneider, blockflöjt och dirigent, Capella Academica, Frankfurt

Bergman och kvinnorna är ett bekant begrepp. Men några det kanske talats för lite om är den kvinnliga publiken. Ulrika Knutson har grävt i arkiven och sett hur regissören aktivt sökte upp den. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Damernas Bergman, när blev han det? Tidigt. Redan i slutet av fyrtiotalet framstår Ingmar Bergman som demonisk kvinnotjusare. Den bilden gillade han själv, och den tyckte publiken om. Som till stor del bestod av kvinnor. Men vad man inte riktigt vetat är hur målmedvetet Bergman närmade sig den kvinnliga publiken; vårdade den och gjorde sig tillgänglig för den, famförallt i veckotidningarna. Mellan 1959 och -61 tryckte Allers hans manus till Kvinnors väntan, En lektion i kärlek, Kvinnodröm, Det sjunde inseglet, Ansiktet, Djävulens öga, och För att inte tala om alla dessa kvinnor. 1956 svarar han villigt på en enkät i Bildjournalen: Vad anser Ni om kvinnor? SVAR: "Alla kvinnor gör intryck på mig: Gamla, unga, stora, små, långa, korta, feta, magra, tunga, lätta, fula, vackra, söta, ruskiga, levande, döda. [...] Jag uppskattar kvinnor: apor kattor, kossor, hyndor rovdjur. Ödlor och giftiga reptiler, jag tycker också illa om kvinnor, skulle gärna slå ihjäl en och annan eller bli ihjälslagen själv! Men Damernas värld är min värld, jag klarar mig dåligt i den men jag vet ingen annan, i varje fall ingen bättre." Han gör inte våld på sig i den enkäten. Tänk på gossen Sebastian i Fanny och Alexander, som spanar på pigorna när de badar, eller när de fina kusinerna klär om i Smultronstället; fraset av sidentyger, knäppningar av hyskor och hakar, fnisset från kvinnovärldens tusen och en hemligheter. Strindberg i all ära, i det här fallet brås Bergman på  Henrik Ibsen: "En man är lätt att studera, men med en kvinna blir man aldrig färdig. Hon är havet, vars djup ingen kunnat pejla." Han första musor var mormor Anna och mamma Karin, som   suckar i sin dagbok: "Vad blir det av Ingmar till sist, som ständigt går fram över de människors hjärtan, som älska honom?" Han sög blod och märg ur sin familj. Konstnären som vampyr, som Strindberg talade om. Man kan också säga att han gnagde på sitt eget ben, som en gammal hund. Han insåg tidigt att jaget innehöll konstnärlig näring, men inte  nödvändigt biografisk sanning. I självbiografin Laterna Magica ljuger han som en häst travar. Han föds sjuk och ämlig och nöddöps på BB? Inte alls, det var hans mamma som hade influensa. Han skapade en dramatisk barndom åt sig. Att det var storebror Dag som fick stryk lämnade lillebror därhän. Han hängde ändå ut sig själv, och alla andra, vänner och fruar. De lät honom hållas, och han samlade sina ex-kvinnor i en tät krets, en konstnärlig storfamilj. Han hade den sällsynta talangen att bli god vän med sina gamla flammor. Alex Schulmans morfar, den passionerade kritikern Sven Stolpe, borde som from katolik ha ogillat Ingmar Bergmans erotiska framfart, men så här skrev han 1959, när Bergman blivit chef för Dramaten: "Förmodligen beror Ingmar Bergmans förmåga att skapa stora skådespelerskor helt enkelt på att han förälskar sig i dem. - Bergmans entré i detta sköna stall av ädla ungdjur kommer att bli något av en sensation. Där kommer att flyta blod. Men stor konst kommer att födas!" Jojo. Bergman öppnade generöst dörren för hemma hos-reportrar och fotografer. Och hans åsikter är inte kontroversiella för den breda publiken, snarast inställsamma: "Skådespelarna ska vara tacksamma mot publiken som kommer över huvud taget, de står och faller med publiken. Att vara tråkig på teatern är en dödssynd! Och han vet precis vilka ord som ger rubriker:"Källarteater är självbefläckelse" är en av de roligare. Och han delar med sig av sina manuskript. Inte i små smala kulturtidskrifter, utan i Allers! Mellan 1959 och -61 tryckte Allers hans manus till Kvinnors väntan, En lektion i kärlek, Kvinnodröm, Det sjunde inseglet, Ansiktet, Djävulens öga, och För att inte tala om alla dessa kvinnor. På något sätt är det som om det vore bättre material i tjejer" säger han 1971 till en förtjust Kerstin Thorvall, i Damernas värld. Som ung hade Ingmar Bergman knappast tänkt sig en framtid som folklig. Han skrev poesi, och led av samma fyrtiotalsångest som alla de andra grabbarna. Han beundrade Lars Ahlin, Erik Lindegren och Stig Dagerman för deras tungsinne. Men som ung författare blev han refuserad, och ilsknade till. Då häcklade han finpoeterna, "som livnär sig på förskott, har upplagor om 300, aldrig behöver se publiken i vitögat, än mindre lida av deras hostningar och prassel" Lättad gick han till teaterns och filmens värld, "horeri- och slakteri-branschen" och vek ut sig, inte minst för den kvinnliga publiken. Han var kanske ingen Åsa-Nisse men likafullt en svensk profil. Kärleksfullt parodierad redan på sextiotalet, i Mosebacke monarki. Där hette han Nisse Pärlemo, hade basker, stammade svårt och sprängde ideligen sexvallen. I efterhand blir det tydligt att Ingmar Bergman var känslig för rörelserna i folkhemsdjupet. Efter Scener ur ett äktenskap, där Liv Ullman och Erland Josephson grälade och grät sig in i våra liv, steg skilsmässofrekvensen och köerna till äktenskapsrådgivningarna tredubblades. Bergmanvärlden är alltså inte immun mot kvinnofrigörelsens våldsamma sparkar. Och vad betydde det att han samarbetar tätt med en spränglärd särartsfeminist som Ulla Isaksson, inläst på Ellen Key och Elin Wägner? Deras kvinnosak skymtar också i Bergmanvärlden. Som i förlossningsfilmen Nära livet från 1958. Bergman vittnar: Jag hade fem egna barn, men hade aldrig sett en förlossning. Men nu: En sal med sex nyförlösta mödrar och nyfödda barn. Svällande bröst, sura mjölkskvättar, det muntert och djuriska i hanteringen. Jag mådde illa och tvangs relatera till egna erfarenheter som evigt handfallen, evigt flyende pappa." I filmen sparar han inte på effekterna. Nära livet marknadsfördes nästan som en skräckfilm. Folk svimmade i bänkarna. Rekordet slogs i Bergen i Norge, där åtta människor tuppade av under en och samma föreställning. Men under skräckeffekterna finns en stark film om kvinnor och patriarkal dubbelmoral. Och så något annat Bergman återkom till gång på gång: "Jag tycker bättre om att jobba med tjejer. På något sätt är det som om det vore bättre material i tjejer" säger han 1971 till en förtjust Kerstin Thorvall, i Damernas värld. För att ställa sig in försäkrar Bergman att han läser allt vad Kerstin skriver. Än är det några år kvar till Det mest förbjudna. Kerstin Thorvall är samhällsmedveten och prövar en underskruv: Vänsterungdomarna tycker att du är för privat? Det är klart att jag är privat. Om jag inte vore privat skulle jag inte kunna nå någon annan människa. Men jag vill inte säga något ont om den unga vänstern. Tvärtom. Jag är djupt gripen av deras patetiska renhjärtenhet! Arme man. På något sätt är det som om det vore bättre material i tjejer" säger han 1971 till en förtjust Kerstin Thorvall, i Damernas värld. Själv har jag intervjuat Ingmar Bergman några gånger. Jag har hört honom tala med värme om Ulla Isaksson och hennes intresse för Elin Wägner. Till min förtjusning berättade han att han och Ulla Isaksson hade planer på att göra film om Fogelstadgruppen och Kvinnliga Medborgarskolan, dessa rösträttskämpar och feministiska pionjärer! Antagligen ställde han sig in, precis som i samtalet med Kerstin Thorvall. Men road var han.   Men jag har också stött på hans berömda intuition som motståndare. Han skulle då sätta upp Lång dags färd mot natt på Dramaten. Att döma av repetitionerna tänkte han tona ner alla möjligheter till irländsk buskis skämten skulle hållas kort. Detta sa jag inte högt, men jag tänkte det inom mig. Då högg Bergman som en kobra: Sitter du där och tolkar före premiär, det ska du ge fan i! Jag hann känna det som en ilning: Det är sant, han kan se vad man tänker se in i huvudet på folk På något sätt är det som om det vore bättre material i tjejer" säger han 1971 till en förtjust Kerstin Thorvall, i Damernas värld. med stora bokstäver! Då log han, och såg så snäll och farbroderlig ut igen, som om ingenting hade hänt. Ulrika Knutson, journalist och författare

Möt regissörerna som tagit sin an rymdeposet "Aniara". Var det svårt att överföra den till filmduken? Och hur är det att se filmen instängd i en sarkofag? P1 Kultur har testat! Författaren Harry Martinson skrev "Aniara" 1956, där han i 103 dikter skildrar en ödesdiger rymdresa. Den är en svensk klassiker och har legat till grund för bland annat en opera av Karl-Birger Blomdahl och Erik Lindegren, en balett, konstverk och teateruppsättningar, både som kammarteater och monolog. Och nu har filmen "Aniara" visats på Göteborgs filmfestival. P1 Kulturs Emma Engström och Roger Wilson intervjuar regissörerna Pella Kågerman och Hugo Lilja direkt på festivalgolvet. Dessutom följer vi med reporter Joakim Silverdal som ser filmen instängd i en specialbyggd sarkofag. Tanken är att man ska kunna känna de klaustrofobiska känslor, som nog kan uppstå om man är instängd i ett rymdskepp långt ute i rymden... Dessutom blir det mer från Göteborgs filmfestival, som präglats denna första helg av ett Undergångstema - Emma Engström har bland intervjuat regissören som gjort den norska jordbävningsfilm "Skjelvet"och regissören bakom den isländska filmen "Woman at war", Benedikt Erlingson, medverkar i dagens P1 Kultur. Därefter beger vi oss till den årliga Litteraturfestivalen i Jaipur! Sveriges radios kulturkorrespondent Naila Saleem är där och kan rapportera om festivalen med en halv miljon besökare och där många världsberömda författare deltar. Närvaron av indiska och omkringliggande länders författare är förstås också stor. Naila Saleem har träffat några av dem, blanda annat spoken word-artisten Simar Singh. Dagens OBS-essä är skriven av författaren Helena Granström och har rubriken "Etty Hillesum och dragningen till döden". Programledare: Måns Hirschfeldt Producent: Maria Götselius

Kulturredaktionens Anneli Dufva om "en av den svenska lyrikens mest älskade dikter, en poesins megahit". Författaren Erik Lindegren föddes 1910 i Luleå och dog 1968 i Stockholm. Han var verksam som kritiker och översättare och blev 1962 invald i Svenska akademien. Som poet hade han debuterat 1935 med Posthum ungdom, men han fick sitt riktiga genombrott med den formmässigt avancerade mannen utan väg 1942. Den gav han ut på eget förlag, efter att ha blivit refuserad. Dikten Arioso fanns med i Lindegrens nästa diktsamling, Sviter från 1947, och är egentligen inte alls typisk för Erik Lindegren. Den är en av den svenska lyrikens mest älskade dikter, en poesins megahit.   "Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans, någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly, någonstans, o, någonstans har alla tågen gått och alla klockor stannat " lyder diktens första och mycket välkända rader. Anneli Dufva har bland annat hittat en inspelning där Erik Lindegren själv läser Arioso i radioarkivet och funderat kring frågan om en dikt som är SÅ populär också kan vara bra?

Kulturredaktionens Anneli Dufva om en av den svenska lyrikens mest älskade dikter, en poesins megahit. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Författaren Erik Lindegren föddes 1910 i Luleå och dog 1968 i Stockholm. Han var verksam som kritiker och översättare och blev 1962 invald i Svenska akademien. Som poet hade han debuterat 1935 med Posthum ungdom, men han fick sitt riktiga genombrott med den formmässigt avancerade mannen utan väg 1942. Den gav han ut på eget förlag, efter att ha blivit refuserad. Dikten Arioso fanns med i Lindegrens nästa diktsamling, Sviter från 1947, och är egentligen inte alls typisk för Erik Lindegren. Den är en av den svenska lyrikens mest älskade dikter, en poesins megahit. "Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans, någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly, någonstans, o, någonstans har alla tågen gått och alla klockor stannat " lyder diktens första och mycket välkända rader. Anneli Dufva har bland annat hittat en inspelning där Erik Lindegren själv läser Arioso i radioarkivet och funderat kring frågan om en dikt som är SÅ populär också kan vara bra?

Lars Gyllensten var en stridbar författare, hård kritiker av svenskt kulturliv, ständig sekreterare och senare avhoppare från Svenska akademien. Ulrika Knutson saknar hans självprövande hållning idag. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sverige är de förströddas land man älskar så ljumt, man hatar så grunt, man glömmer så fort vad som varit. Så inleder Lars Gyllensten sina memoarer, "Minnen, bara minnen". Det är det elakaste någon skrivit om kulturlivet i vårt land, sedan Strindbergs "Det nya riket". Massor av profiler slätrakas här. Gyllensten lindar inte in någonting. Sture Allén, som efterträdde honom som ständig sekreterare i Svenska Akademien, kallas redan i innehållsförteckningen för "prestigelysten myglare". Det är det snällaste som står om honom. Tal i egen sak förstås. Kritiken på sin tid, år 2000, gillade det inte. För mycket malört. Men han ville ha grälen till hävderna, särskilt de i  Akademien. På sjuttiotalet fick Eyvind Johnson och Harry Martinson dela på Nobelpriset. Att Akademien valt att belöna två av sina egna väckte reaktioner. Hånet ledde på sikt till att Martinson tog sitt liv, menar Gyllensten, som lägger skulden på Olof Lagercrantz och Sven Delblanc. 1989 vägrade Akademiens majoritet att protestera mot Iran, för dödsdomen mot Salman Rushdie. Motsättningarna ledde till att Gyllensten och Kerstin Ekman lämnade Akademien, följda av Werner Aspenström. Såren har inte läkt. Allt detta nämns i boken "Den glömde Gyllensten", av Thure Stenström, professor emeritus i litteratur i Uppsala. För den som vill lära känna berättaren och filosofen Lars Gyllensten ges här ett utmärkt tillfälle. Thure Stenström var god vän med författaren, som gick bort 2006. Lars Gyllensten föddes i Stockholm 1921. Han utbildade sig till läkare, och debuterade 1946 med diktsamlingen "Camera Obscura". Den gavs ut under pseudonymen Jan Wictor, och Gyllensten skrev den tillsammans med medicinarkollegan Torgny Greitz på skoj! Syftet var att parodiera fyrtiotalspoesins svulstiga bildspråk: Evangelium i boudoiren dold bakom sängomhängen pormaskplockning baddning av ögonen med eau-de-cologne  Den store Erik Lindegren skrev att poetens "intelligens var obestridlig" och även om Lindegren blivit lurad, så hade han ju rätt. Gyllensten återkom snart som seriös fyrtiotalist under eget namn. Han skrev mer än fyrtio böcker, romaner och essäer. Och även om han är en utpräglat idéburen författare, så spritter det i stilen. Han växlar lätt mellan sval ironi och drömsk surrealism. Enkla, nästan rara bilder, där minnet ligger som ett skrumpet äpple i barndomens verandafönster, möter grotesk och äckel. Vad är jaget? En säck med kött och dunster. Båda är oroväckande familjära med Döden, har inga problem med att se sitt eget ansikte under kistlocket. Thure Stenström kallar Lars Gyllensten en i god mening pubertal författare, som inte räds de stora livsgåtorna, som han återkommer till i mer än ett halvt sekel. Vill man roa sig kan man hitta beröringspunkter med den några år äldre Ingmar Bergman, av alla. De tillhör verkligen samma generation. Som gymnasister läser de Schopenhauer, ser lyckan gå över i leda; Hjalmar Bergman är bådas husgud. Båda skildrar sin borgerliga barndom med stor sensualism, där de smyger mellan smultronstället och skuggorna. Båda är oroväckande familjära med Döden, har inga problem med att se sitt eget ansikte under kistlocket. Båda är ironiskt förtjusta i begreppet melodram, använder det ofta. I slutet av femtiotalet lodar Gyllensten och Bergman verkligen i samma vatten. Guds tystnad dånar i deras verk. Författaren Gyllensten har bättre grepp om politik och diktatur än regissören Bergman någonsin haft. Gyllenstens roman Senatorn från 1958 präglas av Sovjets intåg i Ungern -56. Men under kritiken av auktoritära system och politisk förvillelse ligger en existentiell troskris som liknar Bergmans filmer vid samma tid. Till råga på allt heter Senatorn Antonin Bhör, mot Bergmans riddare Antonius Block, i "Det sjunde inseglet". Senator Bhör vittnar: "Jag gjorde vad jag kunde för min gud, och jag hade det ganska bra med honom. Men sedan alltför länge känner jag inte igen mig i honom mer. Han har inte mina drag, och jag har inte hans." Antonin Bhör landar i samma förlust, intighet och språklöshet, som Antonius Block när denne bara ser tomhet och skräck i den döende häxans blick på bålet. Ur hennes ögon möter varken Gud eller djävulen. Detta är ett dilemma för den sekulariserade nutidsmänniskan också, menar Lars Gyllensten. Själv ateist går han gärna i närkamp med det kristna idégodset men inte med hätskhet som dagens ateistiska fundamentalister. Jag tror inte på Gud, men jag tycker om honom, säger Gyllensten. Oavsett tro är det viktigt att lära känna årtusenden av kristet tänkande, som på djupet gestaltat människans  erfarenhet. Han tycker att vi gjorde oss urarva när vi högg av förbindelserna med katolsk kultur, och skriver syrligt: "En ängslig puritanism, en pryd provinsialism har blockerat våra källflöden från 1500 år av kristet skapande". Och oavsett tro, en värld där människan är alltings mått är dömd att torka ut, menar Gyllensten. Religionens språk behövs för att förstå människan, för att formulera en etik och för att utmana döden, en annan av Gyllenstens pubertala ödesfrågor. Själv medicinare var Gyllensten stenhård mot naturvetare och teknologer. De fick minsann inga intellektuella fribrev. Gyllensten var också  socialdemokraten som hatade nyvänstern. Döden har verkligen länge gått vid hans sida, och det tyngsta avsnittet i Thure Stenströms bok heter just Samtalet med de döda. I en av Gyllenstens finast romaner, "Palatset i parken" från 1970, blir vi turister på besök i dödsriket, barndomen är ett slags Hades. Att minnas är att sällskapa med de döda. Och Gyllenstens livslånga  följeslagare är döda filosofer med stil. Som Montaigne, som prövar jagets gränser och lånar sitt motto av Sokrates; "Att filosofera är att lära sig dö". Gyllensten nöjer sig inte med den godmodige Montaigne utan söker upp hans motståndare hundra år senare, 1600-talstänkaren Blaise Pascal. Även han skeptiker och stor stilist, men frommare och strängare. Pascal föraktar oss alla för att vi flyr tanken på döden med lättsinne och trams. Märk väl, detta säger han i en tid då lättsinnet var gud vid Ludvig XIVs hov. Galanteri var påbjudet. Radikalpessimisten Pascal fräser åt de parfymerade perukerna i Versailles: "Sista akten är blodig, hur vacker komedin än är i övrigt. Man kastar jord på huvudet, och ajöss med alltsammans!" Med Pascal anser Gyllensten att den moderna människan ägnar sig åt andefattiga distraktioner i stället för att ta livet och döden på allvar. Och hon gör det med gräslig arrogans, skryter med sin rationalitet, slår sig för bröstet utan täckning. Själv medicinare var Gyllensten stenhård mot naturvetare och teknologer. De fick minsann inga intellektuella fribrev. Gyllensten var också  socialdemokraten som hatade nyvänstern. Men när han gisslar kapitalismen låter han lika ettrig själv. Han hade verkligen modet att pröva inte bara sina motståndare, utan också sina egna premisser. När man läser Gyllenstens artiklar från sjuttiotalet undrar man om inte den stora glömskan snart är på väg att spy upp honom, särskilt när han talar om ekologi och demokrati. Den moderna industristatens rovdrift på resurser är anti-human och hotfull, inte välfärdsskapande som vi tror. Och de västerländska demokratierna lämnar mycket övrigt att önska. Makten ligger i händerna på små politiska och ekonomiska eliter, och de gamla social-liberala formerna för demokratisk styrning hämmas av teknokrater. Så skrev Gyllensten 1974, och griper rakt in i dagens debatt om populismen och hoten mot demokratin. Så hur glömd är Lars Gyllensten egentligen? Hans enorma  lärdom avskräcker många, det är sant, och ibland kan den gamle häcklaren av fyrtiotalspoesin bli rätt svulstig själv. Och hans hatretorik kan gott få vila i frid. Man kan också lite hädiskt fråga sig om det inte vore lika bra att gå direkt på Montaigne och Pascal, utan att ta omvägen om Gyllensten. Men vad vi saknar av Lars Gyllensten i dagens intellektuella klimat är att göra samhällsdebatt till en personlig fråga, inte bara ett spel. Han hade verkligen modet att pröva inte bara sina motståndare, utan också sina egna premisser. I döda filosofers sällskap  rannsakade han vår civilisation och sig själv. Det känns inte alls gammalmodigt, snarare uppfriskande. Ulrika Knutson, journalist och författare Litteratur Thure Stenström: Den glömde Gyllensten. Artos & Norma bokförlag, 2018.

Jan Erik Vold er ikke i tvil om at tysk-jødiske Nelly Sachs fortsatt er på lista over de store verdenspoetene, 50 år etter at hun fikk nobelprisen i litteratur. Han ble kjent med diktene hennes på 1960-tallet da Sachs kom i oversettelser både på svensk og norsk. I Diktafon hører vi gjendiktninger av både Erik Lindegren og Åse-Marie Nesse og av Astrid Nordang, som var i Diktafon for et par uker siden, med det nye utvalget hun har utgitt i Aschehougs gjendiktningsserie. Programleder i Diktafon er Annelita Meinich

I år - ja för nästan precis en månad sedan - skulle författaren Erik Lindegren ha fyllt 100 år. Detta uppmärksammades bland annat i P2 här förleden med ett program om honom och om hans förhållande till musik. Och med anledning av 100-årsdagen återutsänder vi här en Klassiker om en av hans mest älskade dikter. Han föddes 1910 i Luleå och dog 1968 i Stockholm. Han var verksam som kritiker och översättare och blev 1962 invald i Svenska akademien. Som poet hade han debuterat 1935 med Posthum ungdom, men han fick sitt riktiga genombrott med den formmässigt avancerade mannen utan väg 1942. Den gav han ut på eget förlag, efter att ha blivit refuserad. Dikten Arioso fanns med i Lindegrens nästa diktsamling, Sviter från 1947, och är egentligen inte alls typisk för Erik Lindegren. Den är en av den svenska lyrikens mest älskade dikter, en poesiens megahit. "Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans, någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly, någonstans, o, någonstans har alla tågen gått och alla klockor stannat " lyder diktens första och mycket välkända rader. Anneli Dufva har bland annat hittat en inspelning där Erik Lindegren själv läser Arioso i radioarkivet och funderat kring frågan om en dikt som är SÅ populär också kan vara bra?