Podcasts about gudens

Predikanten Thomas Müntzers öde kan lära oss förstå varför blasfemi upprör så mycket också idag. Elisabeth Hjorth reflekterar över hur tron kan föda flammande uppror. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.”Så liten en människa är, så bräcklig och våldsam, obeständig och sträng.” Orden är den franske författaren Èric Vuillard, och den lilla människa han ser framför sig när han skriver är predikanten Thomas Müntzer. Tvåbarnspappan ska halshuggas, eftersom han uppviglat fattigbönderna mot furstarna och kyrkan. Han har predikat uppror i stället för underdånighet, rättvisa i stället för lydnad. Infångad och torterad står Müntzer inför sitt öde. Det är 1525, maj månad i Thüringen, grönskan surrealistisk.Thomas Müntzer föddes i slutet av 1400-talet. Fattig men beläst, bibelsprängd tack vare boktryckarkonsten som spred ordet utanför klostren. Som en av ledarna för det tyska bondekriget har han gått till historien som en kontroversiell figur i det moderna Europas framväxt. Lingvist och apokalyptisk förkunnare, mystiker och revolutionär. I jämförelse med reformatorn Martin Luther är Thomas Müntzer förloraren, eftermälet solkigt. Så dog han också en ömklig död.Om Müntzer vet vi att han prästvigdes men umgicks med vederdöparna, som menade att det inte är dopet som ger frälsning utan tron. Den övriga kristenheten var överens om att det var en kättersk lära. Müntzer hade å sin sida inte mycket till övers för den pacifism som vederdöparna stod för, även om han lät sig fyllas av Anden hos dem. Möjligen, skriver Èric Vuillard. Historien är alltid full av luckor, och det är sådana som Vuillard har gjort till sin specialitet. Oavsett om han berättar om stormningen av Bastiljen, Inkarikets fall eller som här, i boken De fattigas krig, om reformationens turbulenta begynnelse. Det är en säregen historieskrivning, laddad av författarens fascination och fantasi. Boken har sina likheter med en predikan, om det hade varit en predikant som skrivit den.Men predikanten är alltså Thomas Müntzer, som verkar i det furstestyrda Europa. Gång på gång flammar folkliga protester upp, understödda av radikala pastorer som John Ball och Jan Hus. Det är i kyrkor och andliga gemenskaper som gnistan tänds. Müntzer har dock den största elden av dem alla. Hans församling består av vävare och gruvarbetare, Müntzer är deras lärjunge, i någon mening. Han skickar till en början uppmuntrande brev till Luther, kallar honom senare för en fet gris. Besvikelsen brinner i hans bröst som ursinnet brinner.Èric Vuillard tecknar ett solidariskt porträtt av reformationens bad boy. Ironiskt beskriver han Müntzers fiender, medger att predikanten är galen, samtidigt som han avgjort är på upprorsmakarnas sida. Kanske ser författaren rentav på sig själv som en uppviglare, föreslår Kristoffer Leandoer i sitt efterord.Den som menar att litterära och politiska intressen bör hållas isär är inte särskilt förtjust i en sådan tanke. Litteraturen ska stå fri från predikanter, framför allt för att de producerar dålig och tråkig konst. Men Vuillards sensibla estetik visar snarast att det inte går att upprätthålla några rena gränser mellan politik och litteratur, språk och liv.Inte heller vetenskapen är ren. Också den består av grenar som förr eller senare löper samman. Till sist blir allt humaniora, var det någon som sa. För att en viss innovation eller teknik eller medicinsk behandling behöver begripliggöras av dem som ska leva med den.Och från början var vetenskapen teologi. Försöken att utforska världen skedde inom ramen för gudarnas, eller Gudens, uppsåt med tillvaron. Sekulariseringen befriade Gud från vetenskapen. Men filosoferna kom att återbesöka religionen, ibland för att förstå sitt eget tänkandes sammanhang. Max Weber tog den protestantiska arbetsmoralen och läran om kallelsen till stöd för sin berättelse om kapitalismens framväxt. Friedrich Engels sökte i samma religiösa tradition och upptäckte en proto-kommunist; Thomas Müntzer. Långt senare söker en författare sitt ämne och finner föga förvånande också Müntzer.Det vill säga, han söker en revolutionär och finner en troende. Det finns det som tyder på att Èric Vuillard är besviken.Kanske tillhör han de författare som menar att religiösa och politiska intressen bör hållas isär. ”Striderna om det hinsides gäller i själva verket tingen i denna värld”, skriver Vuillard. ”Bara därför förstår vi denna aggressiva teologis språk fortfarande.” Författaren vill så gärna göra sin predikant respektabel för en samtida publik att han stryker Müntzers tro ur ekvationen.Men hur skulle de världsliga och andliga tingen kunna skiljas åt?De fattigas krig var de troende fattigas krig. Upproren föddes inte ur gudsförnekelse utan ur tro. Gud skulle rövas tillbaka från kyrkans sammetsklädda tjuvar. Kampen drevs av förvissningen om att det var kyrkan som hade fel, som svikit sin hemlösa upphovsman. Till sist var det tron som överskred skräcken för döden och för de mäktigas hämnd, som måste komma.Müntzer citerar de våldsammaste raderna ur Nya testamentet. I Vuillards bok är han blodtörstig och desperat, avlägsen senare tiders religiösa rättviserörelser och förgrundsfigurer. Likväl är han aktuell på ett sätt som Vuillard inte riktigt hanterar. Müntzer kanaliserade folkets avsky för blasfemi; den upprörda omsorg om det heliga som är så svår för samtiden att förstå. Ändå räcker det med att se banderollerna där det står ”inte i mitt namn” under protester mot krig och ockupation för att få en aning om vad saken gäller. Att Gud släpas i smutsen genom ovärdiga handlingar gör den troende förbannad. Inte i min Guds namn, säger den som demonstrerar och tar avstånd både från handlingarna och religionens berättigande av dem.Blasfemi har alltså en innebörd utöver de stormande affekterna. De som kritiserar sina religioner inifrån, som Müntzer och andra gjorde på sin tid, pekar på sveket mot samhällets förlorare som inte enbart hyckleri utan också hädelse. Sådan hädelse går inte att komma åt med blasfemilagar. Det handlar snarast om att varje trossystem behöver de interna upprorsmakare som är en nagel i ögat på makten.Allt kan bli teologi, till sist. De religiösa traditionerna är spretiga historier som rymmer offer och förövare, förtryckare och förtryckta, appeller för fred och för våld. För att bättre förstå dåtiden och samtiden gäller det att se hur religion både kan befästa maktens ordningar och protestera mot desamma.Vad som drev Müntzer går naturligtvis inte helt att veta, han var trots allt en bräcklig liten människa. Upprorisk och desperat, förtvivlad och vilsen. Men oavsett vad vi tror om Müntzer, och vad vi tror om det hinsides, finns en rad i De fattigas krig som lyser genom tidens fasor: ”Hemligheten med vår jämlikhet är odödlig.”Elisabeth Hjorthförfattare och professor i litterär gestaltningLitteratur:Èric Vuillard: De fattigas krig. Översättning: Jan Stolpe. Lind & Co, 2021.

Stilla veckans andakter hålls av Liza L Lundkvist, präst i Svenska kyrkan i Umeå, sångerska, låtskrivare och poet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. - Låt henne vara. Guds egen röst ekar i rummet, där väldoft och glädje blandas med misstänksamhet, och så skam över hur hon uppför sig. Låt henne vara, hon som flödar över. Hon, som bryter normer, kliver över gränser och gör sånt ni inte förstår. Hur kommer det sig att en sån handling, väcker obehag i er? Vad säger det om er själva? Låt henne vara. Den hon är. Gudens röst dundrar i rummet.Text: Joh 12:1-8Musik: Anouar Brahem - VagueProducent Karin GrönbergSveriges Radio Västerbottenliv@sverigesradio.se

Eva-Marie HultbergVem är han?https://www.ryttargardskyrkan.se/app/undervisning/den-osynlige-gudens-avbild-ar8h0Kol 1:15-20Låt oss granska beskrivningarna i vers 15 och 16:Han är den osynlige Gudens avbild,Det här beskrivs också i Hebr 1 och vers 3 ”Jesus är utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen”. Läser man sammanhanget, vers 1–4 så är det ganska parallellt med våra versar idag. Det är också detta som beskrivs som Jesus´ uppdrag – att visa oss vem Fadern är, att vara vägen till Fadern. Gud Fader i himlen är osynlig, men nu har vi kunnat se honom genom Jesus.den förstfödde i hela skapelsen, Jesus finns före allt. När det talas om Jesus som den förstfödde i hela skapelsen (1:15) skall det inte uppfattas som om han är skapad först, Han är inte skapad alls. Han finns före allt. Förstfödd handlar inte bara om tid, utan också om rang, om ställning. Han är alltså ”överhögheten över allt skapat”. Precis som Fadern, står också Sonen utanför skapelsen i meningen att de inte är skapade, utan eviga. ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, synligt och osynligt, troner och herravälden, härskare och makter; allt är skapat genom honom och till honom.Han finns före allting, och allting hålls samman i honom. Jesus finns inte bara före skapelsen, han är medskaparen av hela skapelsen, hela tillvaron, både det som syns och det som inte syns. Himalaya, ljusets hastighet, Marianergraven, klorofyll och fotosyntes, men också änglar och allt osynligt. Paulus beskriver honom som att han är skapelsens ursprung, den som allt detta kommit till utifrån, och han är också alltings mål. Att allt är skapat för att ära Jesus. På det sättet är Jesus början – ursprunget och upphovet till allt – och slutet – centrum för allt, den som bär upp allt, målet för allt, den för vars skull allting existerar. Paulus får anledning i flera av sina brev att förklara vem Jesus är och vad hans evangelium betyder… det är oftast på en viss förekommen anledning… och den anledningen är att man i olika sammanhang ställt annat i vägen för Jesus. Att han inte längre är i centrumI Kolossai smög det sig in olika föreställningar som gjorde att Jesus kom i bakgrunden och sikten skymdes av andra läror och betoningar. Paulus målar därför Jesus så tydligt han kan för de kristna i Kolossai. Vi behöver alla fästa blicken på Jesus. Läsa Bibelns ord om honom. Tillbe honom. Följa honom. Tala med honom. Även för oss hamnar saker i vägen. Siktlinjen blockeras. Fokuset flyttas. Blicken fladdrar. Andra röster hörs tydligare. Tänk om de här veckorna, som också är fastan - tiden före påsk, kunde få vara en tid för att på ett särskilt sätt rikta blicken rätt. Styra undan sådant som gör blicken grumlig. Sådant som stör fokus. Eller sluta lyssna på röster som säger andra och motstridiga saker. Sådant som får oss att sätta andra och annat på den platsen som Jesus skulle ha.------------------------För samtal och egen reflektion:Vad står i vägen för oss idag? Vad har hamnat i blickfånget istället för Jesus? Som enskilda, eller som församling, eller kanske i cellgruppen?Finns det tillfällen när vi står i vägen för någon annans möjlighet att få syn på honom?Hur kan ni i cellgruppen på ett särskilt sätt under fastan hjälpas åt för att Jesus ska få bli vårt centrum ännu tydligare?Testa att skriva ner en egen beskrivning av Jesus, en tillbedjanstext, en dikt, en lista på hans egenskaper!

Gudstjänst med Per Cedergårdh 08/10-23

Yngve Stenfelt i Radio Maranata. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Yngve Stenfelt i Radio Maranata. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Yngve Stenfelt i Radio Maranata. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Predikan från Pingstkyrkan Eskilstuna

Niclas Ljung predikade om Jesus uppdrag. En dag i Caesarea Filippi frågade Jesus sina lärjungar vem han var. De gav först olika förslag men så klev Petrus fram och sa ”Du är Messias, den levande Gudens son.” Petrus hade lagt ihop två och två och insåg att det inte fanns något annat alternativ. Nu när det fanns en människa som visste vem han var kunde Jesus gå till Jerusalem för att dö. Då vi förstår vem Jesus är förändras allt. Om Gud som skapat världen har kommit till oss och vandrat med oss så förändras livet. Om universums skapar vill leva med oss, vad är då viktigare än att börja leva sitt liv med honom.

I skrivelsen de sände honom stod:”Var hälsad, konung Dareios! 8Må det bli känt för konungen att vi for till provinsen Juda och såg att den store Gudens tempel byggs upp i huggen sten, med trävirke i väggarna. Arbetet görs grundligt och går stadigt framåt. 9Vi förhörde de äldste och frågade vem som hade gett dem befallning att bygga och inreda templet. 10Vi frågade dem också vad de hette för att skriva upp namnen på deras ledare och kunna underrätta dig. 11Vi fick detta svar:Vi tjänar himlens och jordens Gud. Vi bygger upp det tempel som en gång för många år sedan uppfördes här. En stor konung i Israel byggde och färdigställde det. 12Men eftersom våra fäder gjorde himlens Gud vred utlämnade han dem åt kaldén Nebukadnessar, den babyloniske konungen. Och han förstörde detta hus och förde bort folket till Babylonien. 13Men under sitt första regeringsår gav konung Kyros av Babylonien befallning att detta tempel skulle återuppbyggas. 14Och de kärl av guld och silver som tillhört Guds hus, men som Nebukadnessar hade tagit från Jerusalems tempel och fört till templet i Babylon, hämtade nu konung Kyros därifrån och överlämnade åt en man vid namn Sheshbassar, som han hade utnämnt till ståthållare. 15Han sade: ’Ta dessa kärl och för dem till templet i Jerusalem, ty Guds hus skall byggas upp på sin gamla plats.’ 16Så kom Sheshbassar hit och lade grunden till Guds hus i Jerusalem. Och från den tiden tills i dag har man byggt, och det är ännu inte färdigt. 17Om det behagar konungen må man efterforska i den kungliga skattkammaren i Babylon om konung Kyros verkligen gav befallning att bygga detta tempel i Jerusalem. Låt sedan meddela oss konungens beslut i denna fråga.”Esra 5:7-17 (Bibel 2000)Marie Ek Lipanovskahttp://www.marieeklipanovska.se

Sedan såg jag fyra änglar stå vid jordens fyra hörn och hålla fast jordens fyra vindar, för att ingen vind skulle blåsa över jorden eller havet eller mot något träd. 2Och jag såg en annan ängel stiga upp från öster med den levande Gudens sigill, och han ropade med hög röst till de fyra änglarna, som hade fått rätt att skada jorden och havet: 3”Skada inte jorden eller havet eller träden förrän vi har märkt vår Guds tjänare med sigill på deras pannor.” 4Och jag fick höra antalet av dem som var märkta med sigill. Etthundrafyrtiofyra tusen var märkta, och de kom från alla Israels stammar: 5av Judas stam tolv tusen märkta med sigill, av Rubens stam tolv tusen, av Gads stam tolv tusen, 6av Ashers stam tolv tusen, av Naftalis stam tolv tusen, av Manasses stam tolv tusen, 7av Simons stam tolv tusen, av Levis stam tolv tusen, av Isaskars stam tolv tusen, 8av Sebulons stam tolv tusen, av Josefs stam tolv tusen och av Benjamins stam tolv tusen, märkta med sigill.9Sedan såg jag, och se: en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk. De stod inför tronen och Lammet klädda i vita kläder med palmkvistar i sina händer. 10Och de ropade med hög röst: ”Frälsningen finns hos vår Gud, som sitter på tronen, och hos Lammet.”11Alla änglarna stod kring tronen och kring de äldste och de fyra varelserna. Och de föll ner på sina ansikten inför tronen och tillbad Gud 12och sade: ”Amen. Lovsången och härligheten, visheten och tacksägelsen, äran och makten och kraften tillhör vår Gud i evigheters evighet, amen.”13Och en av de äldste sade till mig: ”Dessa som är klädda i vita kläder, vilka är de och varifrån kommer de?” 14Jag svarade: ”Du vet det, herre.” Han sade till mig: ”Det är de som kommer ur det stora lidandet. De har tvättat sina kläder rena och gjort dem vita i Lammets blod. 15Därför står de inför Guds tron, och de tjänar honom dag och natt i hans tempel, och han som sitter på tronen skall slå upp sitt tält över dem. 16De skall inte längre hungra och inte längre törsta, varken solen eller någon annan hetta skall träffa dem. 17Ty Lammet som står mitt för tronen skall vara deras herde och leda dem fram till livets vattenkällor, och Gud skall torka alla tårar från deras ögon.”Upp 7:1-17 (Bibel 2000)Marie Ek Lipanovskahttp://www.marieeklipanovska.se

När Jesus kom till området kring Caesarea Filippi frågade han sina lärjungar: ”Vem säger människorna att Människosonen är?” 14De svarade: ”Somliga säger Johannes döparen, men andra säger Elia och andra Jeremia eller någon profet.” – 15”Och ni”, frågade han, ”vem säger ni att jag är?” 16Simon Petrus svarade: ”Du är Messias, den levande Gudens son.” 17Då sade Jesus till honom: ”Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen. 18Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. 19Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen.” 20Sedan förbjöd han lärjungarna att tala om för någon att han var Messias.Matt 16:13-20 (Bibel 2000)Marie Ek Lipanovskahttp://www.marieeklipanovska.se

Prövningens stund I stycket innan vår text läser vi om hur Petrus kallar Jesus för Messias, den levande Gudens son. Folket har massa olika förslag och tankar om vem Jesus kan vara. Men Petrus förstår. Det är då som Jesus säger till Petrus att han är klippan på vilken han skall bygga sin kyrka. Jag kan…

"Han är den osynlige Gudens avbild, förstfödd före allt skapat. Ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, det synliga och det osynliga, tronfurstar och herradömen, makter och väldigheter. Allt är skapat genom honom och till honom." - Kolosserbrevet 1:15-16: I avsnitt 26 besvarar vi våra lyssnares funderingar om kristen metal och hur vi väljer att bemöta det i musiken? Varför har Erik och Tomasz en aversion till mänsklighetens frälsare och varför lockar Beelzebub mer? Tack till Jonatan Fjelstad för inlägget och intressanta tankar. Vidare väljer Erik att redogöra för det nackont han ådrog sig när han såg Torche och Red Fang inta Debaser Strand. Slutligen gör Tomasz sorti med sin power metal-fas från tonåren och redogör för fem nostalgiska favoriter på temat drakar och stål. Hail!

Sven Nilsson Söndagsgudstjänst

Sven Nilsson Söndagsgudstjänst

Gudstjänst 2014-11-09 Besök av pastor Getu Ayalew från Awassa, Etiopien

Gudstjänst 2014-11-09 Besök av pastor Getu Ayalew från Awassa, Etiopien

Sörkörare kallades de norrlandsbönder som vintertid for söderut med släden full av varor hemifrån. De tog med sig skinn, renkött, fågel, smör och hemslöjd, inte minst linne. I en tid när staten ville kontrollera handeln gavs linproducerande socknar en möjlighet att handla friare, eftersom linet var så åtråvärt. Sörkörare var nästan uteslutande män, men det fanns en och annan kvinna. Idag finns ett romantiskt skimmer kring sörkörarna och inte minst i trakterna av Örnsköldsvik vårdas berättelserna om deras äventyr. På Murberget Länsmuseet Västernorrland finns flera uppteckningar som berättar om sörkörarnas resor. Till exempel tecknades 1916 Kristoffer Vestbergs berättelse ned av Levi Johansson och idag kan man på Murberget Länsmuseet Västernorrlands arkiv på nätet läsa berättelsen. Jag har i min ungdom varit med om att göra inte mindre än 11 sörkörningsresor. Huru många gånger vi var till Stockholm minnes jag inte, men nog var det en tre fyra gånger. Alla gångerna var jag lejd som kördräng. Vi körde först upp till Åsele på den så kallade julmarknaden som hölls strax på nyåret. Där handlades fågel, renstekar, renhudar, smör och skinn. För ripa betalades upp till 37 öre, renkött 5 kronor pundet, renhudar omkring 5 kronor och så där 8 kronor pundet för smör. Varje sörkörare hade mellan 10 och 20 lass, och lika många hästar. Hästarna köptes på hösten, men säljaren skulle ha dem om hand till nyåret och stilla dem feta. Strax på 20- dagen anträdde resan söderut. Slädarna var av enklaste beskaffenhet. Karlarna var klädda sålunda. Hemvävda helylle- underkläder med en tjock sticketröja, grå vadmalskläder av hemmatyg, stora bandpjäxor med hö, halm och strumpor. Hundskinnspäls, fårskinnsmössa och hundskinnhandskar med vantar. Matsäck medfördes för hela resan i spann. Det var bröd, fläsk och ost. Resan söderut tog omkring tre veckor. Endast två dagar vilade vi över. Då såg man om slädar, selar och hästarnas skor. De dagarna åt man inte ur matspannen utan köpte kost. För att det inte skulle bli trångt om stallrum på vägen reste de olika körsällskapen med någon dags mellanrum hemifrån. Till varje gård kom ett nytt sällskap varje kväll en tid framåt. Vi karlar bäddade åt oss själva på golvet med halm, renhudar ur lassen och våra pälsar. Det var på vissa bestämda gårdar man tog in och logiet kostade ingenting. Bönderna hade anordnat stallrum för att kunna ta emot sörkörare och de var angelägna om att få härbärgera dessa främlingar, ty de fick sälja sina produkter åt dem, mest hö och havre. Vi kördrängar hade 25 á 30 kronor för en sådan resa och fri mat. Läs mer eller sök på: Sörköraren Karolina Norberg född 1845  Anna Karin Gidlund i Trehörningsjö har i sina anor något så ovanligt som en sörkörarkvinna. Hon hette Karolina Norberg och var född 1845 och var Anna Karins farmors farmor. Anna- Karin har bevarat hennes minne inte minst genom att delta i en modern sörkörarexpedition. -När jag var liten fick jag höra en historia av min farmor. Hon berättade att när hon var fem år gammal hade hennes farmor åkt som sörkörare till Uppsala och Stockholm och slagit följe med en man från grannbyn, berättar Anna- Karin Gidlund. - Min farmor Hilda var under tiden mycket med sin farfar i snickarboden, för farfar var ofärdig och svarvade bland annat trätallrikar. - Den här historien återupprepades för oss på 1990- talet då vi planerade en egen sörkörarresa. Och jag inför den här intervjun intervjuat min pappa och min faster Elsy för att minnas det här en gång till. - Min faster berättar att i sörkörarsläden hade de både skinn, smör men också farfars hantverk som han hade gjort. Och jag frågade om hon mindes vad de hade tagit med sig hem i släden tillbaka. Då hade hon fått med sig ett mycket fint tyg som hon gav till sin yngsta dotter Ida som var 16 år gammal. Tyget var till hennes brudklänning. Och det dröjde ytterligare tio år innan hon fick användning för det här fina tyget. Anna- Karin Gidlund har släktforskat som ung på 1970- talet och fann då anor från en annan sörkörare, Per Eriksson eller Ersson som levde på 1500- talet i Nordmaling. Han var bonde, sörkörare och sexman, och är i nästan rakt nedstigande led släkt med min farmors farmor Karolina Norberg. Att en kvinna var sörkörare var ovanligt. Det Anna- Karin Gidlund fått förklarat för sig var att anledningen till att hon blev sörkörare var att farfar var ofärdig. Hon har inte hört talas om andra sörkörarkvinnor. Karolina Norberg körde sin sista sörkörarresa 1906, och där var sent säger Anna- Karin Gidlund. - Tågen hade redan börjat gå 1891, och jag tror förklaringen är att de inte hade det så gott ställt och inte fått snurren på affärerna som de mer välbärgade sörkörarna hade som transporterade varorna på tåg. Hur lång tid tog det då att åka från Trehörningsjö till Uppsala och Stockholm med släde? - Det tog en månad och de startade till Tjugondagknut då julen var slut och man hade festat klart. De flesta hade innan gjort inköpsresor uppåt Åsele. - Den första stora marknaden som farmors farmor troligen stannade på var i Uppsala och där sålde hon skinn. Sen bar det iväg till Hötorget i Stockholm där de stora affärerna gjordes. - Många av de som reste tidigare, innan min farmors farmor hade många slädar och många hästar. De flesta hästarna såldes och de slädar som inte behövde tas hem slogs sönder och såldes som ved. Karolina hade förutom skinn och hemslöjd också smör med till försäljning. - Smör var väldigt dyrbart och ett bevis för det är smörkyrkan här, berättar Anna- Karin Gidlund och tar fram en gammal träform som kallas smörkyrka och tillverkades på 1700- talet. - Den här använder jag även idag. Det är som en byggsats som man lägger smöret i. Det finns många berättelser om den, bland annat hur snålt folk ställde fram alldeles för kallt smör på bordet som ingen kunde ta smör från. Smör ställde man fram på bordet för att visa att man hade råd att ställa ett kilo smör på bordet. Och i smörkistan blev smöret format efter de vackert karvade motivet. - I just den här smörkistan är motivet en kvinna som tjärnar smör och som samtidigt röker i en pipa. Är man då stolt över att tillhöra en sörkörarsläkt? - Ja, och framförallt att hon var kvinna, avslutar Anna- Karin Gidlund. Lyssna även till när:  Längst ner på sidan finns flera bilder på smörkyrkan från 1700- talet. Bönder med lärft på lasset Precis som alla andra vid den här tiden var sörkörarna tvungna att ha speciella pass, ett för varje resa. De innehöll inte bara uppgifter om vem man var, var man kom ifrån och vart man skulle, utan också noggranna förteckningar av vad sörköraren hade med sig till försäljning. Det har gett Kersti Ullenhag möjlighet att göra beräkningar av fororna som gick ner till Stockholmstrakten. Hon har koncentrerat sin forskning till tre socknar i Örnsköldsvikstrakten; Nätra, Sidensjö och Själevad. Dessa socknar hade alla en stor linproduktion runt sekelskiftet 1800, inte minst Själevad som skickade enorma mängder linnetyger söderut. Hon har omvandlat de gamla måtten till begripliga mängder. -Ett år i mitten av 1790-talet så skickades 24 752 alnar lärft söderut från Själevad, och det kan ju vara svårt att förstå hur mycket det egentligen är, säger hon. -Men om man räknar om det till moderna lakan, på dubbel bredd , två och en halv meter långa rejäla lakan med två meters bredd, så blir det 2910 lakan – från en enda socken, ett enda år. Staten uppmuntrade linnetillverkningen, och gav speciella hederstecken till de kvinnor som vävde det  finaste linet. Och de skickligaste kunde till och med få skattelindring. För att få det skulle man väva så kallad premiumlärft, speciella vävprover, som man tog med till kyrkan där prästen och kronans befallningshavare bedömde och satte poäng på hur väl kvinnan vävt tyget, allt enligt ett särskilt regelverk. -När kvinnan hade fått sitt vävprov bedömt, så fick hon en attest, och den kunde användas som dellikvid vid skatteinbetalningen.  Så om man lämnat in lin som uppfyllde kraven så fick man reducerad skatt. Under den tid som Kersti Ullenhag undersökt, så var linet ryggraden i försäljningen, men det fanns mer att sälja av gårdarnas överskott. -Linet var egenproducerat, liksom de träskedar som männen hade gjort och fernissat med linoljefernissa. Kersti Ullenhag räknar upp fler varor. Det rörde sig om sådant som kom från jakt och fiske, men också vanliga lantprodukter, framför allt smör som gav ett betydligt bättre pris i Stockholm än hemma i Ångermanland. Man hade också med sig kött, vilket ju förutsatte att det var vinter och kallt. Till sist var det pälsar med i fororna, oftast från tama djur. -Mycket kalvskinn, men också hundpälsar, vilket var populärt, berättar Kersti Ullenhag. In mot mitten av 1800-talet när man fick lov att sälja också varor som andra producerat blev det mer av ett yrke att köra söderut med handelsvaror, och då kunde samma person göra resor söderut många gånger. Men under den tidiga sörkörartiden, när man bara sålde det man själv och några grannar hade producerat, verkar det som att sörkörarsysslan gick runt bland männen i byn. Det var inga små mängder varor som lastades på slädarna. Kersti Ullenhag har gjort beräkningar som visar att varje släde innehöll varor som tillsammans vägde runt ett halvt ton, ibland ännu mer. Men så var det också ibland ganska många grannar som skulle ha sina varor medskickade till Stockholm. -Jag har sett att det kunde vara ändå upp till tio personer, men oftast var det en eller två grannar som kunde skicka sina varor med en sörkörare. -Och det var från början inte så att man var sörkörare kontinuerligt. Det var olika personer som åkte olika år, och det är inte säkert att man gjorde en resa söderut i sitt liv. Idag är sörkörarna omgivna av ett romantiskt skimmer och har hög status. Det hade de sannolikt i sin tid också, men Kersti Ullenhag tror att det kan ha varit annorlunda på den tiden sysslan gick runt i byn. -Om man bara åker någon enstaka gång så är ju inte sörköreriet det som identifierar dig som person, då är det nåt som ”vi alla” gör, menar hon. Karolina Norberg som vi hörde om tidigare var sannolikt en av mycket få kvinnliga sörkörare. Kersti Ullenhag som har tittat på tiden fram till 1810 har bara sett ett enda exempel och det avviker också på andra sätt, den kvinnans resa gick till exempel på sommarhalvåret, vilket var ytterst ovanligt. Men kvinnorna hade ändå stor del i sörkörarverksamheten, inte minst var det ju de som hade hand om beredningen av linet  och vävningen av linnet som sedan skickades med fororna söderut. Och när mannen var borta under flera månader så måste kvinnan ta hand om allt hemma på gården. Kersti Ullenhag har läst ett brev från en av dessa kvinnor. Hon hette Katarina och var gift med den legendariske sörköraren Erik Norberg. -Hon skriver till honom när han är i Stockholm, och berättar att hon hållit på med skogsskötseln och att hon sålde grisar, säger Ullenhag. Katarina skriver  att barnen var friska, rågen var hemtagen och vedkörningen avslutad och att hon nu höll på att sanda på vägen. Katarina ber sin man att han inte ska ta med sig brännvin hem, och berättar att hon håller på att anställda en ny dräng. Men sen gör hon ett tillägg där hon skriver: ”Som nu brevet är avslutat får jag åter med några rader underrätta dig, att jag på denne lördags morgon, under den högste Gudens tillhjälp, hit till världen blivit förlöst med en liten flicka.” För att understryka vilken myndig kvinna hon är så skriver hon till sist att hon ännu inte bestämt vilket namn den lilla ska få, utan att han får reda på den när han kommer hem. Det skulle han tydligen inte bry sig om, skrattar Kersti Ullenhag. Lästips Sörkörare Bönder med lärft på lassen från norra Ångermanland 1750- 1850 av Kersti Ullenhag. Bondeköpmän av Mats Morell. 

Predikan: Owe Lindeskär. Undervisning från Pingst Skövde

Predikan: Owe Lindeskär. Undervisning från Pingst Skövde

Ungdomsmöte - Andreas Junaeus Den levande Gudens församling del 3

Ungdomsmöte - Andreas Junaeus Den levande Gudens församling del 3

Ungdomsmöte - Andreas Junaeus Den levande Gudens församling del 2

Ungdomsmöte - Andreas Junaeus Den levande Gudens församling del 2

Ungdomsmöte - Andreas Junaeus Den levande Gudens församling del 1

Ungdomsmöte - Andreas Junaeus Den levande Gudens församling del 1

Bibelord lästa under predikanJoh 14:27 Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet.Jes 54:10 Om än bergen rubbas och höjderna vacklar, skall min trohet mot dig inte rubbas och mitt fredsförbund inte vackla, säger han som älskar dig, Herren. Messias ska komma som fridsfursten.Jes 9:6-7 6Ty ett barn har fötts, en son är oss given. Väldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste. 7Väldet skall bli stort, fredens välsignelser utan gräns för Davids tron och hans rike. Det skall befästas och hållas vid makt med rätt och rättfärdighet nu och för evigt. Herren Sebaots lidelse skall göra detta.Luk 2:14 ”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.”Joh 14:27 Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet.Joh 10:30 ”Jag och Fadern är ett.” Joh 14:27 Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet.2 Kor 5:20 20Jag är alltså Kristi sändebud, och Gud manar er genom mig. Jag ber er på Kristi vägnar: låt försona er med Gud. Kol 1:13-20 13Han har räddat oss ur mörkrets välde och fört oss in i sin älskade sons rike, 14och genom Sonen har vi friköpts och fått förlåtelse för våra synder. 15Han är den osynlige Gudens avbild, den förstfödde i hela skapelsen, 16ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, synligt och osynligt, troner och herravälden, härskare och makter; allt är skapat genom honom och till honom. 17Han finns före allting, och allting hålls samman i honom. 18Och han är huvudet för kroppen, för kyrkan, han som är begynnelsen, förstfödd från de döda till att överallt vara den främste, 19ty Gud beslöt att låta all fullhet bo i honom 20och att genom hans blod på korset stifta fred, FRID, och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen.Rom 5:1 Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom tro har vi frid med Gud genom vår herre Jesus Kristus. Ps 46:11 "Lugn! Besinna att jag är Gud, upphöjd över folken, upphöjd över jorden". ”Lugn! Besinna att jag är Gud.”Jer 17:7-8 7 Välsignad den man som sätter sin lit till Herren, som litar helt till Herren. 8 Han blir som ett träd planterat nära vatten. Det sträcker sina rötter mot bäcken. Det har inget att frukta av hettan, bladen är alltid gröna. Det ängslas inte under torra år, upphör inte att bära frukt.Apg 12:6-7 6Natten innan Herodes hade tänkt ställa honom inför rätta låg Petrus och sov mellan två soldater, bunden med två kedjor, och utanför dörren fanns vakter som bevakade fängelset. 7Då stod där plötsligt en ängel från Herren, och ett ljussken fyllde rummet. Ängeln väckte Petrus med en stöt i sidan. ”Skynda dig upp”, sade han, och då föll kedjorna från Petrus händer.Joh 16:31-33 31Jesus svarade: ”Nu tror ni. 32Den stund kommer, den är redan inne, då ni skall skingras, var och en åt sitt håll, och lämna mig ensam. Men jag är inte ensam, eftersom Fadern är med mig. 33Detta har jag sagt er för att ni skall ha frid i mig. I världen får ni lida, men var inte oroliga, jag har besegrat världen.” Fil 4:4-7 4Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er. 5Låt alla människor se hur fördragsamma ni är. Herren är nära. 6Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar. 7Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus.

Söndagen den 14 april predikade Anna Lennartsson vidare i sin serie om femte Moseboken. Denna gång var temat "Den barmhärtige Gudens missionsstrategi".Välkommen att lyssna!