POPULARITY
Tredje rikets sista dagar präglades av kaos, förstörelse och död. I sitt politiska testamente utsåg Adolf Hitler storamiralen Karl Dönitz till Tysklands nye statschef. Dönitz var ingen ideolog eller sadist som Himmler eller Goebbels, men en lojal och effektiv tjänsteman i ett system byggt på förtryck och massmord. Regeringen han ledde – den så kallade Flensburgregeringen – existerade i drygt tre veckor med huvudsakligt syfte att organisera kapitulationen och möjliggöra för civila och soldater att fly till väst.I praktiken saknade Dönitzregeringen verkligt inflytande. Tysklands militära kapacitet var krossad, infrastrukturen låg i ruiner och de allierade kontrollerade redan stora delar av landet. Ändå spelade regeringen en viss roll i samordningen av partiella kapitulationer, bland annat i Danmark, Norge och norra Tyskland.Detta är det sista avsnittet i en serie av sju om andra världskriget från podden Historia Nu. Programledaren Urban Lindstedt samtalar med militärhistorikern Lars Ericson Wolke, aktuell med boken Tredje rikets sista dagar.Den 7–8 maj 1945 undertecknades Tysklands villkorslösa kapitulation, vilket formellt avslutade kriget i Europa. Trots detta dröjde det till den 23 maj innan Dönitzregeringen arresterades av brittiska trupper och upplöstes. Under mellantiden rådde fullständigt kaos: miljoner människor var på flykt, städer låg i ruiner och tusentals dog i svält, sjukdomar och våld. Tyskland delades upp i fyra ockupationszoner, och i Nürnberg inleddes rättegångarna mot ansvariga för nazismens brott.Karl Dönitz dömdes till tio års fängelse för krigsförbrytelser. I sina memoarer, liksom Albert Speer, försökte han tona ned sin roll och lägga skulden på Hitler. Först långt senare framträdde en tydligare bild av Wehrmachts och SS:s aktiva deltagande i folkmordet.Dönitz var en teknokratisk lojalist. Född 1891, utbildad inom den kejserliga marinen, gjorde han karriär som ubåtsofficer under första världskriget. Under andra världskriget ledde han ubåtskriget mot de allierade med hänsynslös effektivitet och lät använda koncentrationslägerfångar i rustningsindustrin. Han blev partimedlem först 1944, men var länge en trogen anhängare av Hitler.Striderna om Hitlers efterträdarskap hade pågått länge. Hess diskvalificerades efter sin flygning till Storbritannien 1941, Göring föll i onåd, och Himmler förrådde Hitler genom att försöka förhandla med väst. Valet föll slutligen på Dönitz, vars lojalitet aldrig ifrågasatts.Hans regering – baserad i Flensburg vid danska gränsen – försökte fördröja kapitulationen inför Röda armén, och istället prioritera reträtt och överlämnande till västmakterna. Detta ledde till partiella kapitulationer i bland annat Danmark (5 maj), Nordvästtyskland och Nederländerna, samt förhandlingar i Norge. Det var ett försök att mildra konsekvenserna av det oundvikliga nederlaget.Bild: Gripandet av tre medlemmar ur Flensburgregeringen: Alfred Jodl, Albert Speer och presidenten Karl Dönitz. På bilden ses storamiral Karl Dönitz i brittisk fångenskap efter sin arrestering. Dönitz utsågs till Hitlers efterträdare den 30 april 1945 och ledde därefter förhandlingarna om de tyska styrkornas kapitulation i väst. Foto: Malindine E G (Capt), No 5 Army Film & Photographic Unit. Bild BU 6711 ur Imperial War Museums samlingar. Wikimedia commons, Public Domain.Musik: Richard Wagner's opera Götterdämmerung: Siegfriedsbegravningsmarsch avthe UnitedStates Marine Corps Band, creative commons; Wiki Media.Lyssna också på Operation Valkyria – en trojansk häst i Tredje Riket.Klippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Striderna i landet Syrien har ökat igen. Fler flickor får diagnosen autism. Döva Marianne och blinda Benny är ett par. De träffades på dans och blev kära direkt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Striderna i landet Syrien har ökat igen. Fler flickor får diagnosen autism. Döva Marianne och blinda Benny är ett par. De träffades på dans och blev kära direkt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Atombomben är det enskilda vapen som haft störst påverkan på 1900-talets militärhistoria. Kärnvapen är från andra världskrigets slut fram till våra dagar fortfarande den avgörande faktor som sätter spelplanen för geopolitiken globalt.Atombomben avslutade andra världskriget och kunde ha fått ett närmast mytologiskt symboliskt värde i efterhand. Men i samtiden betraktades atombomben i stort sett som en fortsättning på det bombkrig som redan pågick, även om tekniken för att lösgöra sprängkraften i sig, var ny.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden återvänder idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt till den avgörande veckan i augusti 1945 då atombomberna över Hiroshima och Nagasaki avslutade kriget i Japan. För att fira detta hundrade avsnitt av Militärhistoriepodden gästas vi också av journalisten Urban Lindstedt från Historia.nu.USA:s bomboffensiver mot Japan hade pågått under lång tid, och en avgörande faktor här var dels utvecklingen av B-29 Superfortress, samt övertagandet av Marianaöarna mitt i Stilla havet.Inte heller såg man framför sig att kriget skulle avslutas redan i augusti 1945. Striderna om Iwo Jima, Okinawa, Filipinerna, Guam och Marianaöarna pekade mot att den japanska kolonialmakten var helt och hållet inställd på att slåss in till döden, och om japanerna själva fick råda så skulle deras egna civilbefolkning också tas med i graven.För de amerikanska styrkorna var den strategiska bomboffensiven över Japan därför en del i en långsam förbekämpning som syftade till att mjuka upp, förhindra och förminska motståndet på de japanska huvudöarna inför en amerikansk landstigning.Atombomberna över Hiroshima och Nagasaki 6:e, respektive 9:e augusti måste därför sättas i perspektiv med de många bombräder som föregick, men också fortsatte efter. Atombomben betraktades också av vissa i princip som ett helt konventionellt vapen och som till exempel skulle kunna användas för att förbekämpa stränder inför landstigningar. Faktum är att konventionaliseringen var på god väg: man förberedde en tredje bomb som aldrig användes. En av andra världskrigets materiellt sett mest omfattande flygräder genomfördes mot Tokyo bara 5 dagar efter bombningen av Nagasaki, vilket också visar att atombomben inte ansågs vara avgörande ur ett militärtaktiskt perspektiv för att få slut på kriget.Allt detta har konsekvenser för hur väst och öst kom att betrakta atombombens roll och funktion i det geopolitiska spelet under efterkrigstiden (läs gärna Michael Gordins bok Five days of august för ett fylligt resonemang om detta). Vi glömmer gärna bort att atombomben under 1945 fortfarande var att betrakta som en fortsättning på den bombstrategi som redan var i rullning, och som sådan hade den nya tekniken ingen funktion utöver den makt som flygvapnet redan projicerade, även om vetenskapsmännen från Manhattanprojektet ansåg något annat. Att kärnvapnen sen skulle utvecklas till ett geopolitiskt maktmedel som skulle forma hela resten av 1900-talet var då något helt utanför befälhavarnas och de allierades blickfång.Bild: Hiroshima i efterdyningarna av bombningen, U.S. Navy Public Affairs Resources, Wikipedia, Public Domain.Lyssna också på De hemliga svenska atombomberna.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Den 29 oktober 1956 inledde Israel en invasion av Sinaihalvön. Detta var en förevändning för Storbritannien och Frankrike att ingripa militärt. De krävde att både Egypten och Israel skulle dra sig tillbaka från kanalen, samtidigt som de attackerade egyptiska mål.USA och Sovjetunionen fördömde attacken. President Eisenhower vägrade stödja sina allierade och krävde ett eldupphör. FN:s generalförsamling röstade för att skicka en fredsbevarande styrka. Under ekonomiska och diplomatiska påtryckningar tvingades angriparna dra sig tillbaka i december.Detta är det andra av två avsnitt av podden Historia Nu om Suezkrisen där programledaren Urban Lindstedt samtalar med idéhistorikern Klas Grinell som är aktuell med boken Suezkrisen.Den 29 oktober 1956 inledde Israel sin invasion av Sinaihalvön. Operationen, kallad "Kadesh", syftade till att återöppna Tiransundet och Aqabaviken. Israeliska fallskärmsjägare landade nära Mitlapasset, vilket markerade början på en snabb framryckning. Två dagar senare anslöt sig brittiska och franska styrkor till offensiven.Striderna intensifierades snabbt. Israeliska styrkor avancerade genom Sinai, medan brittiska och franska trupper landade vid Port Said och Port Fuad för att ta kontroll över Suezkanalen. Egyptens president Nasser svarade med att blockera kanalen genom att sänka 40 fartyg.Konflikten mötte omedelbart internationellt motstånd. USA:s president Eisenhower och Sovjetunionens ledare Chrusjtjov fördömde invasionen. Under intensivt diplomatiskt tryck, särskilt från USA, tvingades de invaderande styrkorna snart att dra sig tillbaka. En FN-ledd fredsbevarande styrka (UNEF) sattes in för att övervaka tillbakadragandet och upprätthålla freden.Under starka ekonomiska och diplomatiska påtryckningar tvingades angriparna dra sig tillbaka. I december 1956 lämnade de sista brittiska och franska trupperna Egypten. Israel drog sig tillbaka från Sinai i mars 1957.Suezkrisen blev en diplomatisk seger för Nasser och Egypten. Nasser framstod som en hjälte i arabvärlden för att ha stått emot de gamla kolonialmakterna. Den visade också USA:s växande inflytande i Mellanöstern på bekostnad av de gamla kolonialmakterna. Suezkrisen markerade slutet på Storbritanniens och Frankrikes roll som stormakter.Bild: Premiärminister Gamal Abdel Nasser och några medlemmar av RCC (Revolutionära kommandorådet) välkomnas av jublande folkmassor i Alexandria efter undertecknandet av ordern om brittiskt tillbakadragande. (Salah Salem sitter framför Nasser med solglasögon), Kamal el-Din Husseini (bakom Salem), Anwar Sadat (endast delvis synlig, bakom Husseini), Abdel Hakim Amer (står bakom Nasser, ansiktet syns inte). Abdel Latif Boghdadi och Hussein el-Shafei är närvarande i bilen, men syns inte. Wikipedia. Public Domain.Musik: "Allahu Akbar" (arabiska: الله أكبر, bokstavligen 'Gud är störst') är en egyptisk pro-militär patriotisk sång komponerad av låtskrivaren Abdalla Shams El-Din 1954 och skriven av poeten Mahmoud El-Sherif 1955. Den användes först av de egyptiska väpnade styrkorna som marschsång under Suezkrisen 1956. Sången användes också som Libyens nationalsång under Muammar Gaddafis styre från 1969 till 2011. Wikipedia. Public Domain.Lyssna också på Sexdagarskriget 1967 – när kartan i Mellersta Östern ritades om.Klippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Nyheter och fördjupning från Sverige och världen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Ardenneroffensiven inleddes av tyskarna den 16 december 1944. Motoffensiven gick västerut genom Ardennerna med målet att ta Antwerpen, splittra de allierade styrkorna, slå av deras underhållslinjer och återta avfyrningsplatserna för V2-raketerna. Men det var de sista resurserna som sattes in.Två anfallskolonner med reorganiserade pansardivisioner körde de första dygnen bokstavligen över de oerfarna och hårt slitna amerikanska divisioner som stod i deras väg. Det dåliga vädret spelade tyskarna i händerna. Det var i princip endast vid staden Bastogne som blixtinkallade förstärkningar av 101:a luftlandssättningsdivisionen kunde hålla emot.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden skildrar och diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved de dramatiska veckorna kring jul 1944 då Tysklands sista motoffensiv skakade de allierade.Tysklands rustningsindustri hade under ledning av Albert Speer lyckats få fram ny materiel – inte minst stridsvagnar och flygplan. Förbanden hade dessutom fyllts på och en del av förlusterna sedan landstigningen i Normandie och den sovjetiska offensiven hade ersatts. Men det var de sista resurserna som sattes in.Alla förband var heller inte av en kvalitet som i krigets inledning. De pansardivisioner under Sep Dietrich och Hasso von Manteuffel som skar genom de allierades linjer var av högst kvalitet, men de Volksgrenadier-divisioner som följde upp bakom var svaga.Till en början insåg inte de allierade fullt ut vidden av den tyska offensiven, men Eisenhower fattade mycket snart beslutet att flytta fram mekaniserade divisioner norr och söder om den inbuktning som den tyska offensiven hade skapat i den allierade frontlinjen. Dessa förstärkningar kunde när den tyska offensiven kommit till ett stopp på grund av hårdnackat motstånd, drivmedelsbrist och det faktum att det allierade flyget åter kunde sättas in när vädret blev bättre.Striderna genomfördes med stor brutalitet. I den lilla franska byn Malmedy begick tyska SS-förband den 17 december en massaker på amerikanska soldater. Amerikanarna hämnades vid Chenogne på nyårsdagen. ”The Battle of the Bulge” som kampen för att stoppa och slå tillbaka den tyska Adenneroffensiven kallades kom att bli det blodigaste slag som den amerikanska armén utkämpade under andra världskriget. Förlusterna uppgick till mer än 50 000 man stupade och sårade. På den tyska sidan var förlusterna ännu större och inte minste blev antal förstörda stridsfordon på sikt kännbara. Efter Ardenneroffensiven återstod för tyskarna att försöka försvara sig och hålla Rhen. Tre månader efter att striderna hade ebbat ut i slutet av januari kapitulerade Tyskland.Bild: Tyskt militärfoto som beslagtagits av amerikansk militär Originalbeskrivning: "En tysk soldat, tungt beväpnad, bär ammunitionslådor fram med följeslagare i territorium som tagits under deras motoffensiv. Belgien, december 1944." En medlem av Kampfgruppe Hansen, de överföll och fullständigt förstörde den amerikanska 14:e kavallerigruppen på vägen mellan Poteau och Recht.Lyssna också på Warszawaupproret 1944 – när tyskarna dödade 200 000 med Stalins goda minne. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Berget Monte Cassino i Italien var en viktig stödjepunkt av den tyska försvarslinjen Gustavlinjen söder om Rom. På Monte Cassinos 500 meter höga berg utkämpades ett av andra världskrigets mest utdragna och blodiga slag mellan den 17 januari och den 19 maj 1944.Vid Monte Cassino slogs bland andra den 2:a polska kåren som bildades, efter förhandlingar mellan Sovjet och den polska exilregeringen, av polacker som frigivits från Sovjetiska arbetsläger. Polackerna slogs för Polens frihet, men även algerier, marockaner, italienare, nyzeeländare, britter, fransmän, kanadensare, indier och amerikaner slogs och dog vid Monte Cassino.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Artur Szulc, historiker som främst skrivit om polsk 1900-talshistoria, med särskilt fokus på andra världskriget. Han är aktuell med boken Slaget vid Monte Cassino.De allierade målen och strategierna formulerades tydligt efter Casablancakonferensen 1943. Huvudmålet var att eliminera Italien från kriget och att dra bort tyska resurser från Östfronten. Sovjetunionens ledare Stalin hade länge krävt en andra front mot tyskarna i Europa. Den brittiske premiärministern Winston Churchill förordade att den andra fronten skulle öppnas i Italien, för att hinna före Sovjetunionen till Centraleuropa. Medan amerikanarna egentligen ville satsa allt på Normandie i Frankrike.Monte Cassino var en strategisk stödjepunkt av Gustavlinjen, Nazitysklands huvudförsvarslinje i Italien. Under ledning av generalfältmarskalk Albert Kesselring hade tyskarna etablerat denna linje för att skydda Rom från de allierades framryckning. Monte Cassino, med sitt höga läge, gav tyskarna en utmärkt observationspost och kontroll över Liridalen, den enda framkomliga vägen mot norr.För de allierade var målet att erövra Rom centralt, och för att nå dit måste de allierade först ta Monte Cassino. Striderna ägde rum mellan den 17 januari och den 19 maj 1944 och involverade trupper från Storbritannien, USA, Frankrike, Italien, Indien, Nya Zeeland, Algeriet, Kanada, Marocko, Polen och Tyskland.Slaget visar på svårigheter som urban- och bergsterräng utgör i militära operationer. De allierades oförmåga att koordinera infanteri och pansar effektivt under svåra förhållanden, samt de tyska fallskärmstruppernas effektiva försvar, blev tydliga.2:a polska kåren och indiska trupper genomförde den 11 maj 1944 en koordinerad offensiv. Detta första anfall möjliggjorde för den brittiska 8:e armén, under befäl av general Sir Oliver Leese, att bryta igenom de tyska linjerna i Lirisdalens dalgång. Polska trupperna, ledda av general Władysław Anders, och understödda av ett marockanskt bergsförband, genomförde en andra våg av attacker mellan den 17 och 19 maj. Deras modiga insatser, trots stora förluster, bidrog till att tvinga den tyska fallskärmsjägardivisionen att dra sig tillbaka från sina ställningar.Bild: Polska soldater inne i det förstörda Monte Cassino-klostret, Wikipedia, Public Domain.Lyssna också på Hitlers och Stalins koloniala projekt krävde planerade massmord.Musik: Czerwone Maki Na Monte Cassino med Pawel Prokopieni, Internet Archive, Public Domain.Klippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Nyheter och fördjupning från Sverige och världen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Nyheter och fördjupning från Sverige och världen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Under hösten 1942 inledes USA:s krig mot Japan. Efter ett antal framgångar på havet vid slagen vid Korallhavet och senare vid Midway låg vägen öppen för de allierade att slå tillbaka och återta de många öar och öriken som japanska styrkor invaderat under Stillahavskrigets inledande fas. Initiativet var nu i de allierades händer.De allierade förstod snart att de slogs inte bara mot en skicklig motståndare, de slogs också mot ett folk och en kultur som hade beslutat sig för att själva dö tillsammans med Japan som nation. De japanska soldaterna slogs bokstavligt talat till siste man, och de tog också den kvarvarande civilbefolkningen med sig in i döden.I denna repris av Militärhistoriepodden pratar professorn i historia Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved om den första delen Stillahavskriget 1942-1944.Landstigningen på Guadalcanal i augusti 1942 och de många slagen som omgärdade denna ö blev det första steget i den nya offensiven. Guadalcanal låg strategiskt i den södra delen av Stilla havet, och den japanska armén hade påbörjat arbeten med flygbaser i närområdet. Detta hotade amerikanska försörjningslinjer mellan Sydamerika och Australien, men ögruppen och Guadalcanal skyddade också den japanska flott-, och flygbasen Rabaul, idag en del av Papua Nya Guinea.Rabaul var en nyckelpost i försvaret av Japans nya imperium. Om den amerikanska flottstyrkan skulle kunna ta sig fram till Filippinerna och sedan tvinga fram en avgörande strid med den japanska flottan och sedan gå vidare norrut mot de japanska huvudöarna, så behövde man ta Guadalcanal. Men det var tidigt i Stillahavskriget, och de taktiska lärdomarna vid landstigningar och strid med fanatiska japaner låg fortfarande i framtiden. Striderna skulle bli mycket svåra och blodiga.En lika avgörande strid för Stillahavskriget stod också i Saipan, tusentals kilometer norrut, mitt bland Marianaöarna. Invasionen av Saipan inleddes i juni 1944, efter att Rabaul hade neutraliserats i söder. Likt Guadalcanal låg Marianaöarna strategiskt viktigt mitt i mellan viktiga försörjningslinjer både för japanerna och för de allierade. För japanerna skyddade Marianaöarna kontakten mellan de japanska huvudöarna och Rabaul i söder, och för det amerikanska strategiska bombflyget var Marianaöarna en central knutpunkt i det flygkrig som snart skulle sättas igång mot Japan. Med flygbaser på Marianaöarna under kontroll, kunde de nya B-29:orna nå hela vägen till Tokyo med sin last.Precis som Guadalcanal, blev Saipan dock en mycket blodig och besvärlig historia. Med Guadalcanal, Rabaul och Saipan neutraliserat var vägen till Iwo Jima och Okinawa säkrad. Nästa fas i kriget kunde inledas.Bild: Marinsoldater vilar på Guadacanal. Wikipedia, Public Domain.Lyssna först på Midway 1942 – Vändpunkten i Stillahavskriget.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Predikanten Thomas Müntzers öde kan lära oss förstå varför blasfemi upprör så mycket också idag. Elisabeth Hjorth reflekterar över hur tron kan föda flammande uppror. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.”Så liten en människa är, så bräcklig och våldsam, obeständig och sträng.” Orden är den franske författaren Èric Vuillard, och den lilla människa han ser framför sig när han skriver är predikanten Thomas Müntzer. Tvåbarnspappan ska halshuggas, eftersom han uppviglat fattigbönderna mot furstarna och kyrkan. Han har predikat uppror i stället för underdånighet, rättvisa i stället för lydnad. Infångad och torterad står Müntzer inför sitt öde. Det är 1525, maj månad i Thüringen, grönskan surrealistisk.Thomas Müntzer föddes i slutet av 1400-talet. Fattig men beläst, bibelsprängd tack vare boktryckarkonsten som spred ordet utanför klostren. Som en av ledarna för det tyska bondekriget har han gått till historien som en kontroversiell figur i det moderna Europas framväxt. Lingvist och apokalyptisk förkunnare, mystiker och revolutionär. I jämförelse med reformatorn Martin Luther är Thomas Müntzer förloraren, eftermälet solkigt. Så dog han också en ömklig död.Om Müntzer vet vi att han prästvigdes men umgicks med vederdöparna, som menade att det inte är dopet som ger frälsning utan tron. Den övriga kristenheten var överens om att det var en kättersk lära. Müntzer hade å sin sida inte mycket till övers för den pacifism som vederdöparna stod för, även om han lät sig fyllas av Anden hos dem. Möjligen, skriver Èric Vuillard. Historien är alltid full av luckor, och det är sådana som Vuillard har gjort till sin specialitet. Oavsett om han berättar om stormningen av Bastiljen, Inkarikets fall eller som här, i boken De fattigas krig, om reformationens turbulenta begynnelse. Det är en säregen historieskrivning, laddad av författarens fascination och fantasi. Boken har sina likheter med en predikan, om det hade varit en predikant som skrivit den.Men predikanten är alltså Thomas Müntzer, som verkar i det furstestyrda Europa. Gång på gång flammar folkliga protester upp, understödda av radikala pastorer som John Ball och Jan Hus. Det är i kyrkor och andliga gemenskaper som gnistan tänds. Müntzer har dock den största elden av dem alla. Hans församling består av vävare och gruvarbetare, Müntzer är deras lärjunge, i någon mening. Han skickar till en början uppmuntrande brev till Luther, kallar honom senare för en fet gris. Besvikelsen brinner i hans bröst som ursinnet brinner.Èric Vuillard tecknar ett solidariskt porträtt av reformationens bad boy. Ironiskt beskriver han Müntzers fiender, medger att predikanten är galen, samtidigt som han avgjort är på upprorsmakarnas sida. Kanske ser författaren rentav på sig själv som en uppviglare, föreslår Kristoffer Leandoer i sitt efterord.Den som menar att litterära och politiska intressen bör hållas isär är inte särskilt förtjust i en sådan tanke. Litteraturen ska stå fri från predikanter, framför allt för att de producerar dålig och tråkig konst. Men Vuillards sensibla estetik visar snarast att det inte går att upprätthålla några rena gränser mellan politik och litteratur, språk och liv.Inte heller vetenskapen är ren. Också den består av grenar som förr eller senare löper samman. Till sist blir allt humaniora, var det någon som sa. För att en viss innovation eller teknik eller medicinsk behandling behöver begripliggöras av dem som ska leva med den.Och från början var vetenskapen teologi. Försöken att utforska världen skedde inom ramen för gudarnas, eller Gudens, uppsåt med tillvaron. Sekulariseringen befriade Gud från vetenskapen. Men filosoferna kom att återbesöka religionen, ibland för att förstå sitt eget tänkandes sammanhang. Max Weber tog den protestantiska arbetsmoralen och läran om kallelsen till stöd för sin berättelse om kapitalismens framväxt. Friedrich Engels sökte i samma religiösa tradition och upptäckte en proto-kommunist; Thomas Müntzer. Långt senare söker en författare sitt ämne och finner föga förvånande också Müntzer.Det vill säga, han söker en revolutionär och finner en troende. Det finns det som tyder på att Èric Vuillard är besviken.Kanske tillhör han de författare som menar att religiösa och politiska intressen bör hållas isär. ”Striderna om det hinsides gäller i själva verket tingen i denna värld”, skriver Vuillard. ”Bara därför förstår vi denna aggressiva teologis språk fortfarande.” Författaren vill så gärna göra sin predikant respektabel för en samtida publik att han stryker Müntzers tro ur ekvationen.Men hur skulle de världsliga och andliga tingen kunna skiljas åt?De fattigas krig var de troende fattigas krig. Upproren föddes inte ur gudsförnekelse utan ur tro. Gud skulle rövas tillbaka från kyrkans sammetsklädda tjuvar. Kampen drevs av förvissningen om att det var kyrkan som hade fel, som svikit sin hemlösa upphovsman. Till sist var det tron som överskred skräcken för döden och för de mäktigas hämnd, som måste komma.Müntzer citerar de våldsammaste raderna ur Nya testamentet. I Vuillards bok är han blodtörstig och desperat, avlägsen senare tiders religiösa rättviserörelser och förgrundsfigurer. Likväl är han aktuell på ett sätt som Vuillard inte riktigt hanterar. Müntzer kanaliserade folkets avsky för blasfemi; den upprörda omsorg om det heliga som är så svår för samtiden att förstå. Ändå räcker det med att se banderollerna där det står ”inte i mitt namn” under protester mot krig och ockupation för att få en aning om vad saken gäller. Att Gud släpas i smutsen genom ovärdiga handlingar gör den troende förbannad. Inte i min Guds namn, säger den som demonstrerar och tar avstånd både från handlingarna och religionens berättigande av dem.Blasfemi har alltså en innebörd utöver de stormande affekterna. De som kritiserar sina religioner inifrån, som Müntzer och andra gjorde på sin tid, pekar på sveket mot samhällets förlorare som inte enbart hyckleri utan också hädelse. Sådan hädelse går inte att komma åt med blasfemilagar. Det handlar snarast om att varje trossystem behöver de interna upprorsmakare som är en nagel i ögat på makten.Allt kan bli teologi, till sist. De religiösa traditionerna är spretiga historier som rymmer offer och förövare, förtryckare och förtryckta, appeller för fred och för våld. För att bättre förstå dåtiden och samtiden gäller det att se hur religion både kan befästa maktens ordningar och protestera mot desamma.Vad som drev Müntzer går naturligtvis inte helt att veta, han var trots allt en bräcklig liten människa. Upprorisk och desperat, förtvivlad och vilsen. Men oavsett vad vi tror om Müntzer, och vad vi tror om det hinsides, finns en rad i De fattigas krig som lyser genom tidens fasor: ”Hemligheten med vår jämlikhet är odödlig.”Elisabeth Hjorthförfattare och professor i litterär gestaltningLitteratur:Èric Vuillard: De fattigas krig. Översättning: Jan Stolpe. Lind & Co, 2021.
Nyheter och fördjupning från Sverige och världen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Striderna i Nordafrika under andra världskriget åren 1941-42 pendlade fram och tillbaka. Italienska katastrofer och tyska framgångar varvades med brittiska segrar och bakslag. Tyskarna leddes av den legendariske ”ökenräven” Rommel som fick uppgiften att hjälpa italienarna och krossa de brittiska styrkorna i Egypten.Men britterna förstärkte sina trupper och skickade fältmarskalken Montgomery och i oktober 1942 utkämpades det veckolånga slaget vid el-Alamein som slutligen ledde till ett tysk-italienskt nederlag.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved krigföringen i Nordafrika från hösten 1941 till vändpunkten i oktober 1942. Kriget fördes i huvudsak i den smala Nordafrikanska kustremsan och längs kustvägen som förband de mindre och större hamnstäderna mellan Alexandria och Kairo i öster och Tripoli i väster.Kriget i Nordafrika hade i och med det vänt och britterna kunde notera sin första verkliga seger till lands efter två år av svåra motgångar. Detta var inte ”början på slutet eller ens slutet på början” som Churchill uttryckte saken, men ändå ett viktigt steg mot det som de allierade fast trodde på – den slutliga segern över Hitlertyskland.Manöverutrymmet var litet. Kriget fördes med pansarkolonner på kustvägen. Taktiken var att vid sidan om vägen försöka kringgå motståndaren och kom in bakom en stor del av den fientliga styrkan. Problemet var att dessa försök oftast misslyckades och den som riskerade att ringas in helt enkelt bara retirerade.Slaget vid el-Alamein i oktober 1942 skapade förutsättningar för britterna att för första gången låsa fast de tyska och italienska trupperna och besegra dem innan de hann retirera. Slaget blev därför ett en lång utdragen kamp som krävde stora förluster på båda sidor. Till slut lyckades Rommel lösgöra sina trupper som kraftig decimerade retirerade västerut. Britterna följde efter och det skulle visa sig att detta var vändpunkten i kriget i Nordafrika.Krigföringen ställde även stora krav på införsel av förnödenheter, ammunition och förstärkningar sjövägen till hamnarna på Afrikas nordkust. Både de allierade (britter och trupper från samväldet) och axelmakterna var beroende av de sårbara konvojerna över Medelhavet. Kriget i Nordafrika var därför en del av andra världskriget i hela medelhavsområdet. En förutsättning för britternas slutliga seger i oktober 1942 var att de lyckats slå ut de italienska flottstridskrafterna och dessutom de franska örlogsfartyg som fanns i Medelhavet – de senare hotade att falla i tyskarnas händer efter Frankrikes fall.Kriget i Nordafrika understöddes även av amerikanerna som från december 1941 var i krig med Tyskland. Det var med amerikanska stridsvagnar som britterna vann segern vid el-Alamein. Nästa fas i kriget i Nordafrika var en gemensam landstigning som slutligen kastade ut tyskarna och möjliggjorde landstigningen på Sicilien.De som vill fördjupa sig kan med fördel läsa Ken Fords El Alamein 1942: the turning of the tide i den välillustrerade Osprey-serien. På svenska finns Karl-Gunnar Noréns El Alamein: vändpunkten i Nordafrika under andra världskriget (2005). Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Nyheter och fördjupning från Sverige och världen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Civila fraktfartyg attackeras av huthirebeller i Röda havet. USA svarar med robotattacker. Lösningen på konflikten verkar allt mer avlägsen, och nu måste rederierna hitta alternativ till den viktiga pulsådern som plötsligt blivit livsfarlig att passera. Men omvägen runt Afrika skapar nya problem och kostnader. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Programledare:Erika MårtenssonMedverkande och röster i programmet:Rickard Myrenberg, Afrikakorrespondent Sveriges RadioJohan Woxenius, professor i sjöfartens ekonomi Göteborgs universitetRobert Bergqvist, seniorekonom SEBUlf Deutgen, sjökapten Wallenius och WilhelmsenBirna Ödefors, vd Maersk NordenElisabeth Braw, säkerhetsforskare Atlantic CouncilJohn Kirby, talesperson USA:s nationella säkerhetsrådProducent:Hanna MalmodinTekniker:Joachim Perssonekonomiekotextra@sveriesradio.se
Nyheterna Radio 08:00
Nyheter och fördjupning från Sverige och världen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Striderna i Sápmi har pågått länge, men nu har de förvärrats och splittringarna har blivit större än någonsin. När Svenska turistföreningen meddelande att de kommer att förändra sin verksamhet i Jämtlandstriangeln väcktes starka reaktioner. Vad ligger bakom de ökade spänningarna? Vad säger de olika sidorna? Och kommer konflikterna att trappas upp ännu mer? Gäst: Alexander Bönke, Aftonbladets reporter. Programledare och producent: Ellen Lundström. Klipp i avsnittet från SR och SVT. Kontakt: podcast@aftonbladet.se
Nyheter och fördjupning från Sverige och världen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Atombomben är det enskilda vapen som haft störst påverkan på 1900-talets militärhistoria. Kärnvapen är från andra världskrigets slut fram till våra dagar fortfarande den avgörande faktor som sätter spelplanen för geopolitiken globalt.Atombomben avslutade andra världskriget och kunde ha fått ett närmast mytologiskt symboliskt värde i efterhand. Men i samtiden betraktades atombomben i stort sett som en fortsättning på det bombkrig som redan pågick, även om tekniken för att lösgöra sprängkraften i sig, var ny.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden återvänder idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt till den avgörande veckan i augusti 1945 då atombomberna över Hiroshima och Nagasaki avslutade kriget i Japan. För att fira detta hundrade avsnitt av Militärhistoriepodden gästas vi också av journalisten Urban Lindstedt från Historia.nu.USA:s bomboffensiver mot Japan hade pågått under lång tid, och en avgörande faktor här var dels utvecklingen av B-29 Superfortress, samt övertagandet av Marianaöarna mitt i Stilla havet.Inte heller såg man framför sig att kriget skulle avslutas redan i augusti 1945. Striderna om Iwo Jima, Okinawa, Filipinerna, Guam och Marianaöarna pekade mot att den japanska kolonialmakten var helt och hållet inställd på att slåss in till döden, och om japanerna själva fick råda så skulle deras egna civilbefolkning också tas med i graven.För de amerikanska styrkorna var den strategiska bomboffensiven över Japan därför en del i en långsam förbekämpning som syftade till att mjuka upp, förhindra och förminska motståndet på de japanska huvudöarna inför en amerikansk landstigning.Atombomberna över Hiroshima och Nagasaki 6:e, respektive 9:e augusti måste därför sättas i perspektiv med de många bombräder som föregick, men också fortsatte efter. Atombomben betraktades också av vissa i princip som ett helt konventionellt vapen och som till exempel skulle kunna användas för att förbekämpa stränder inför landstigningar. Faktum är att konventionaliseringen var på god väg: man förberedde en tredje bomb som aldrig användes. En av andra världskrigets materiellt sett mest omfattande flygräder genomfördes mot Tokyo bara 5 dagar efter bombningen av Nagasaki, vilket också visar att atombomben inte ansågs vara avgörande ur ett militärtaktiskt perspektiv för att få slut på kriget.Allt detta har konsekvenser för hur väst och öst kom att betrakta atombombens roll och funktion i det geopolitiska spelet under efterkrigstiden (läs gärna Michael Gordins bok Five days of august för ett fylligt resonemang om detta). Vi glömmer gärna bort att atombomben under 1945 fortfarande var att betrakta som en fortsättning på den bombstrategi som redan var i rullning, och som sådan hade den nya tekniken ingen funktion utöver den makt som flygvapnet redan projicerade, även om vetenskapsmännen från Manhattanprojektet ansåg något annat. Att kärnvapnen sen skulle utvecklas till ett geopolitiskt maktmedel som skulle forma hela resten av 1900-talet var då något helt utanför befälhavarnas och de allierades blickfång.Bild: Hiroshima i efterdyningarna av bombningen, U.S. Navy Public Affairs Resources, Wikipedia, Public Domain.Lyssna också på De hemliga svenska atombomberna.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Som funktionsvarierad stöter Anna Caldén dagligen på klumpiga kommentarer, långa väntetider och orättvisor, men hon väljer sitt fokus. Hon väljer alltid glädjen i vardagen. Striderna tar hon istället i politiken. I sitt sommarprat pratar hon om att leva med diagnosen diastrofisk dysplasi och samtidigt ha stora drömmar om att bli riksdagsledamot.
Ardenneroffensiven inleddes av tyskarna den 16 december 1944. Motoffensiven gick västerut genom Ardennerna med målet att ta Antwerpen, splittra de allierade styrkorna, slå av deras underhållslinjer och återta avfyrningsplatserna för V2-raketerna. Men det var de sista resurserna som sattes in.Två anfallskolonner med reorganiserade pansardivisioner körde de första dygnen bokstavligen över de oerfarna och hårt slitna amerikanska divisioner som stod i deras väg. Det dåliga vädret spelade tyskarna i händerna. Det var i princip endast vid staden Bastogne som blixtinkallade förstärkningar av 101:a luftlandssättningsdivisionen kunde hålla emot.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden skildrar och diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved de dramatiska veckorna kring jul 1944 då Tysklands sista motoffensiv skakade de allierade.Tysklands rustningsindustri hade under ledning av Albert Speer lyckats få fram ny materiel – inte minst stridsvagnar och flygplan. Förbanden hade dessutom fyllts på och en del av förlusterna sedan landstigningen i Normandie och den sovjetiska offensiven hade ersatts. Men det var de sista resurserna som sattes in.Alla förband var heller inte av en kvalitet som i krigets inledning. De pansardivisioner under Sep Dietrich och Hasso von Manteuffel som skar genom de allierades linjer var av högst kvalitet, men de Volksgrenadier-divisioner som följde upp bakom var svaga.Till en början insåg inte de allierade fullt ut vidden av den tyska offensiven, men Eisenhower fattade mycket snart beslutet att flytta fram mekaniserade divisioner norr och söder om den inbuktning som den tyska offensiven hade skapat i den allierade frontlinjen. Dessa förstärkningar kunde när den tyska offensiven kommit till ett stopp på grund av hårdnackat motstånd, drivmedelsbrist och det faktum att det allierade flyget åter kunde sättas in när vädret blev bättre.Striderna genomfördes med stor brutalitet. I den lilla franska byn Malmedy begick tyska SS-förband den 17 december en massaker på amerikanska soldater. Amerikanarna hämnades vid Chenogne på nyårsdagen. ”The Battle of the Bulge” som kampen för att stoppa och slå tillbaka den tyska Adenneroffensiven kallades kom att bli det blodigaste slag som den amerikanska armén utkämpade under andra världskriget. Förlusterna uppgick till mer än 50 000 man stupade och sårade. På den tyska sidan var förlusterna ännu större och inte minste blev antal förstörda stridsfordon på sikt kännbara. Efter Ardenneroffensiven återstod för tyskarna att försöka försvara sig och hålla Rhen. Tre månader efter att striderna hade ebbat ut i slutet av januari kapitulerade Tyskland.Bild: Tyskt militärfoto som beslagtagits av amerikansk militär Originalbeskrivning: "En tysk soldat, tungt beväpnad, bär ammunitionslådor fram med följeslagare i territorium som tagits under deras motoffensiv. Belgien, december 1944." En medlem av Kampfgruppe Hansen, de överföll och fullständigt förstörde den amerikanska 14:e kavallerigruppen på vägen mellan Poteau och Recht.Lyssna också på Warszawaupproret 1944 – när tyskarna dödade 200 000 med Stalins goda minne.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Striderna vid Sävar och Ratan den 19-20 september 1809 är de hittills sista inom det nuvarande Sveriges gränser. Kriget mot Ryssland som hade pågått sedan februari 1808 hade utvecklats katastrofalt för Sverige. Finland var ockuperat och fredsförhandlingarna med Ryssland var redan igång i Fredrikshamn.För att vinna fördelar i de pågående förhandlingarna bestämde sig den svenska krigsledningen för att försöka besegra den ryska armékår som stod i Umeåtrakten i Västerbotten. En svensk expeditionsstyrka som utgjorde rikets sista reserver landsteg vid Ratan norr om Umeå den 17 augusti 1809. När den svenska kåren marscherade söderut träffade den på ryssarna vid Sävar och ett av krigets blodigaste slag utkämpades. Striderna fortsatte vid Ratan dagen efter.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden ger sig Martin Hårdstedt och Peter Bennesved i kast med en riktigt klassisk militärhistorisk händelse. Expeditionen till Västerbotten 1809 och de båda slagen vid Sävar och Ratan tillhör vår svenska militärhistorias mest intressanta händelser. Det betyder inte att slagen är kända hos en bred allmänhet utanför södra Västerbotten.Expeditionen till Västerbotten och landstigningen vid Ratan var en prestation. En landstigning är alltid ett vågspel och en komplicerad typ av militära operationer. Den 17 augusti landsteg mellan 5 000 och 6 000 svenska soldater i den lilla kustbyn Ratan några mil norr om Umeå. Landstigningskåren marscherade söderut och möttes av en rysk kår på morgonen den 19 augusti. Ett förvirrat slag utvecklade sig som den svenske befälhavaren Wachtmeister beslutade att dra sig ur. Han fruktade att ryssarna var på väg att gå runt honom och falla honom i flanken eller ryggen. Den efterföljande striden vid Ratan den 20 augusti lade Ratans by i spillror. Ryssarna undkom norrut och kriget var de facto över. I de avslutande fredsförhandlingarna i september 1809 drogs gränsen vid Torneå älv.Bild: Slaget vid Sävar norr om Umeå var ett av krigets blodigaste slag. Striderna fortsatte vid Ratan dagen efter. Bilden visar slaget vid Ratan av Carl Gustag Gillberg. Wikipedia, Public Domain.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Babs Drougge och Matilda Rånge på P3 Nyheter förklarar morgonens stora nyheter, alltid tillsammans med programledarna för Morgonpasset i P3: Linnéa Wikblad och David Druid. Striderna har rasat i Sudan efter en maktkamp mellan två generaler och läget har beskrivits som desperat. Efter ett unikt riksdagsbeslut har Sverige nu evakuerat 25 svenska medborgare därifrån, enligt UD. En person som bor i landet är Elnour Ishag Adam, känd från det virala klippet ”heter jag Elnour” för 16 år sen.Sen pratar vi om kändistäta Portofino i Italien där man tröttnat på turister som tar selfies och blockar gatorna. Borgmästaren har kallat det för "anarkistiskt kaos" och nu har det införts ett selfieförbud.
Dessutom om norska socialtjänstens som kritiseras i Bollywoodfilm, EU:s klimatpolitik och skogen som konstverk. Godmorgon, världen är Sveriges Radios veckomagasin om veckan som gått och veckan som kommer med reportage, intervjuer, kommentarer och satir.Timme 1:· Striderna i Sudan· Massflyktsdirektivet och vardagen för ukrainare i Sverige· Ryssar på Cypern protesterar emot kriget i Ukraina· Politikers integritet· Krönika Nina Wormbs· Veckans politikpanelTimme 2:· Gränskontrollerna mellan Sverige och Danmark · Satir med Public Service· EU:s miljöpolitik· Skogen som konst· Norska socialtjänsten kritiseras i Bollywoodfilm· Kåseri Pamela Jaskoviak Programledare Nina BennerProducent Margareta Svensson Tekniker Jacob Gustavsson
När Sovjetunionen anföll Finland i den 30 november 1939 försvarade sig Finland tappert mot den Röda armén. Striderna blev bittra, men Finland lyckades behålla sin självständighet till priset av stora landavträdelser, tiotusentals döda och ännu fler skadade.Några som kom att glömmas bort i den heroiska kampen var de tiotusentals finska soldater som traumatiserades av sina krigsupplevelser. De fysiskt skadade blev hjältar, medan några av de traumatiserade avrättades för desertering och andra stigmatiserades som psykiskt undermåliga.I detta avsnitt av podden Historia.nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med professor Martin Hårdstedt om boken Sargade själar – De finska soldaternas krigstrauman 1939-1945 av Ville Kivimäki (f. 1976) docent i Finlands historia vid Tammerfors universitet och verksam inom Finska Akademiens specialistforskning för upplevelsehistoria. Det här är ett betalt samarbete mellan Historia Nu och Svenska litteratursällskapet i Finland.Tiotusentals finska soldater traumatiserades svårt under Vinterkriget, Fortsättningskriget och Lapplandskriget. Granatchock blev ett begrepp redan under första världskrigets skyttegravskrig. I de hårda försvarsstriderna i Finland under andra världskriget bröt många soldater ihop till helt förvirrade, skakande och ångestfyllda spillror – de beskrevs som omskakade.Bild: Maskingevärsplacering ca 5 km norr om Lemet 1940, okänd fotograf, Skytten på bilden är troligen Edvin Kallio. SA-kurva, Public Domain.Musik: Njet Molotoff! Kampsång från finska vinterkriget, Youtube, Public Domain.Lyssna också på Finska vinterkriget 1939 – en liten nation på randen till undergång.Klippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Striderna runt ukrainska Bachmut har pågått i över ett halvår. Överstelötjnant Joakim Paasikivi om varför ingen vinner slaget. Live från Poddfest 2023. Det har beskrivits som en stad som inte har någon större militärstrategisk betydelse. Ändå fortsätter de ryska försöken att ta över Bachmut dag efter dag, månad efter månad. Varför det är så – det är ett ämne som vi tar oss an på scen på poddfest 2023, vi diskuterar Rysslands och Ukrainas strategier med Joakim Paasikivi, överstelöjtnant och lärare vid Försvarshögskolan.En annan pågående diskussion är huruvida det kommer att komma en ukrainsk våroffensiv eller inte. Eller om det är Ryssland som kommer att genomföra en ny offensiv. Det går vi också igenom.Medverkande:Joakim Paasikivi, överstelöjtnant och lärare vid Försvarshögskolan.Programledare: Bo Torbjörn Ek och Sara SundbergProducent: Karin Hållsten
Ryssland kör fast i östra Ukraina men den ryske försvarsministern är en politisk överlevare. Striderna rasar i staden Bachmut som blivit symbolisk. Mitt i striderna står Wagnergruppens grundare och försöker få mer ammunition från Ryssland. Samtidigt stiger försvarsministern Sergej Sjojgu allt mer fram i rampljuset - trots de ryska motgångarna.Medverkande: Gudrun Persson, forskningsledare på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI). Överstelöjtnant Joakim Paasikivi, som undervisar på Försvarshögskolan. Sveriges Radios Rysslandskorrespondent Maria Persson Löfgren.Tekniker - Maria StockhausProgramledare - Fredrik WadströmProducent - Marina Nilsson Malmström
Just nu kraftsamlar både Ryssland och Ukraina och det kan bli avgörande vem som först blir tillräckligt stark. Ukraina väntar på fordon från väst. Ryssland samlar ihop soldater. Striderna fortsätter, men ännu har ingen sida i Rysslands invasionskrig mot Ukraina ett tydligt övertag.Överstelöjtnant Joakim Paasikivi, forskare Martin Kragh och korrespondent i Moskva Maria Persson Löfgren. Hör dem om hur Ryssland nu försöker utnyttja det krypande tidsfönster som finns så länge Ukraina väntar på stridsvagnarna från väst.Samtidigt gör ryska propagandister utspel om att sikta mot Polen och Ukrainas grannland Moldavien får veta att Ryssland planerar statskupp för att destabilisera regionen ytterligare.Programledare: Fredrik WadströmProducent: Marina Nilsson MalmströmTekniker: Adam Alwin
Strider som absolut inte behövs tas men som folk tar. Petter fruktansvärda nedräkning till kollaps. Kvinnor i radio och mycket mer! Köp biljetter till vår föreställning på pengarnatillbaka.com! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Under hösten 1942 inledes USA:s krig mot Japan. Efter ett antal framgångar på havet vid slagen vid Korallhavet och senare vid Midway låg vägen öppen för de allierade att slå tillbaka och återta de många öar och öriken som japanska styrkor invaderat under Stillahavskrigets inledande fas. Initiativet var nu i de allierades händer.De allierade förstod snart att de slogs inte bara mot en skicklig motståndare, de slogs också mot ett folk och en kultur som hade beslutat sig för att själva dö tillsammans med Japan som nation. De japanska soldaterna slogs bokstavligt talat till siste man, och de tog också den kvarvarande civilbefolkningen med sig in i döden.I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden pratar professorn i historia Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved om den första delen Stillahavskriget 1942-1944.Landstigningen på Guadalcanal i augusti 1942 och de många slagen som omgärdade denna ö blev det första steget i den nya offensiven. Guadalcanal låg strategiskt i den södra delen av Stilla havet, och den japanska armén hade påbörjat arbeten med flygbaser i närområdet. Detta hotade amerikanska försörjningslinjer mellan Sydamerika och Australien, men ögruppen och Guadalcanal skyddade också den japanska flott-, och flygbasen Rabaul, idag en del av Papua Nya Guinea.Rabaul var en nyckelpost i försvaret av Japans nya imperium. Om den amerikanska flottstyrkan skulle kunna ta sig fram till Filippinerna och sedan tvinga fram en avgörande strid med den japanska flottan och sedan gå vidare norrut mot de japanska huvudöarna, så behövde man ta Guadalcanal. Men det var tidigt i Stillahavskriget, och de taktiska lärdomarna vid landstigningar och strid med fanatiska japaner låg fortfarande i framtiden. Striderna skulle bli mycket svåra och blodiga.En lika avgörande strid för Stillahavskriget stod också i Saipan, tusentals kilometer norrut, mitt bland Marianaöarna. Invasionen av Saipan inleddes i juni 1944, efter att Rabaul hade neutraliserats i söder. Likt Guadalcanal låg Marianaöarna strategiskt viktigt mitt i mellan viktiga försörjningslinjer både för japanerna och för de allierade. För japanerna skyddade Marianaöarna kontakten mellan de japanska huvudöarna och Rabaul i söder, och för det amerikanska strategiska bombflyget var Marianaöarna en central knutpunkt i det flygkrig som snart skulle sättas igång mot Japan. Med flygbaser på Marianaöarna under kontroll, kunde de nya B-29:orna nå hela vägen till Tokyo med sin last.Precis som Guadalcanal, blev Saipan dock en mycket blodig och besvärlig historia. Med Guadalcanal, Rabaul och Saipan neutraliserat var vägen till Iwo Jima och Okinawa säkrad. Nästa fas i kriget kunde inledas.Bild: Marinsoldater vilar på Guadacanal. Wikipedia, Public Domain.Lyssna först på Midway 1942 – Vändpunkten i Stillahavskriget.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Mikail Yüksel var 2018 toppkandidat för Centerpartiet i Göteborg. Men bara en månad innan valdagen beslutade Centerpartiets partistyrelse att utesluta honom. Det hade för partiet framkommit att han innan sin tid i Centerpartiet deltagit i ett arbete med att starta upp en underavdelning till den turkiska nationalistorganisationen Grå Vargarna. Yüksel förnekade uppgifterna och hävdade att han hade varit tydlig inför partiet med vad han gjort. Ord stod mot ord. Idag har Mikail startat "Partiet Nyans”, ett parti som ska vända sig till Sveriges minoriteter. I podden diskuterar Adam och Mikail varför han grundade Nyans, hur han motiverar partiets politik och hur han hanterar den skarpa kritik som riktats mot partiet. Men även vad som egentligen hände mellan honom och Centerpartiet. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
”De brukar vara olydiga mot Hamas”, säger Wolfgang Hansson, utrikeskommentator på Aftonbladet i dagens avsnitt av Aftonbladet Daily. Efter tre dagars strider mellan den väpnade gruppen Islamiska jihad i Gazaremsan och Israel har ett avtal om vapenvila trätt i kraft. Striderna har krävt över 40 dödsoffer och hundratals personer har skadats i Gazaremsan. I Israel har några personer skadats. Eskaleringen har väckt oro för en upprepning av den elva dagar långa konflikten i maj förra året. Hur stor risken för en sådan upprepning? Hur varaktig är vapenvilan? Vilka är Islamiska jihad egentligen? Gäst: Wolfgang Hansson, utrikeskommentator på Aftonbladet Programledare: Ronja de Boer Kontakt: podcast@aftonbladet.se
Vapenvila mellan Israel och Islamska Jihad, juli är en av de varmaste i Europa någonsin, bomb från andra världskriget hittat i Italien och Dua Lipa blir hedersambassadör för Kosovo.
De ryska trupperna har dragit sig tillbaka från området kring Kiev. Men nya strider kommer att bryta ut och bli ännu mera brutala, då ryssarna hunnit mobilisera. Och nu är det invånarna i östra Ukraina som uppmanas fly. Forskaren Charly Salonius-Pasternak från Utrikespolitiska institutet och journalisten och Rysslandsexperten Kerstin Kronvall diskuterar kriget i Ukraina under ledning av Bettina Sågbom. E-post: slaget@yle.fi
Striderna fortsätter i Ukraina och i sydöstra Melitopol uppges borgmästaren ha förts bort av ryska styrkor. Människor flyr till angränsande länder, så som Polen och Ungern. I Filippinerna vill såväl Marcos´ som Dutertes barn ta över makten. Sveriges Radios utrikeschef Ginna Lindberg förklarar hur hon resonerar när korrespondenterna skickas till land i krig. Ebba Årsjö tog sin tredje medalj och andra guld i Paralympics i natt.Ansvarig utgivare Sabina Schatzl
Hör också krönika av Nina Wormbs, panelen om veckans politik, satir med Public Service och kåseri av Helena von Zweigbergk. Timme ett: Läget i kriget söndag morgon, bl a från utkanten av Kiev.Kulturstaden Lviv har blivit centrum för flykten från krigetPutins nätverk, så ser det ut"Londongrad" i fokus när Storbritannien slår ner på ryska investeringarKrönika av Nina WormbsPanelen Timme två:EU förändras i grunden, och i rekordfartFN:s klimatrapport kräver snabba insatser för att anpassa samhället till klimatförändringarna.Satir med Public ServiceSport och politik, så påverkas förhållandet av bojkotten mot RysslandParalympics: skyltfönster för parasport Kåseri av Helena von ZweigbergkProgramledare Jesper LindauProducent Nina Benner
Nyheterna Radio 10.00
Striderna i Nordafrika under andra världskriget åren 1941-42 pendlade fram och tillbaka. Italienska katastrofer och tyska framgångar varvades med brittiska segrar och bakslag. Tyskarna leddes av den legendariske ”ökenräven” Rommel som fick uppgiften att hjälpa italienarna och krossa de brittiska styrkorna i Egypten.Men britterna förstärkte sina trupper och skickade fältmarskalken Montgomery och i oktober 1942 utkämpades det veckolånga slaget vid el-Alamein som slutligen ledde till ett tysk-italienskt nederlag.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved krigföringen i Nordafrika från hösten 1941 till vändpunkten i oktober 1942. Kriget fördes i huvudsak i den smala Nordafrikanska kustremsan och längs kustvägen som förband de mindre och större hamnstäderna mellan Alexandria och Kairo i öster och Tripoli i väster.Kriget i Nordafrika hade i och med det vänt och britterna kunde notera sin första verkliga seger till lands efter två år av svåra motgångar. Detta var inte ”början på slutet eller ens slutet på början” som Churchill uttryckte saken, men ändå ett viktigt steg mot det som de allierade fast trodde på – den slutliga segern över Hitlertyskland.Manöverutrymmet var litet. Kriget fördes med pansarkolonner på kustvägen. Taktiken var att vid sidan om vägen försöka kringgå motståndaren och kom in bakom en stor del av den fientliga styrkan. Problemet var att dessa försök oftast misslyckades och den som riskerade att ringas in helt enkelt bara retirerade.Slaget vid el-Alamein i oktober 1942 skapade förutsättningar för britterna att för första gången låsa fast de tyska och italienska trupperna och besegra dem innan de hann retirera. Slaget blev därför ett en lång utdragen kamp som krävde stora förluster på båda sidor. Till slut lyckades Rommel lösgöra sina trupper som kraftig decimerade retirerade västerut. Britterna följde efter och det skulle visa sig att detta var vändpunkten i kriget i Nordafrika.Krigföringen ställde även stora krav på införsel av förnödenheter, ammunition och förstärkningar sjövägen till hamnarna på Afrikas nordkust. Både de allierade (britter och trupper från samväldet) och axelmakterna var beroende av de sårbara konvojerna över Medelhavet. Kriget i Nordafrika var därför en del av andra världskriget i hela medelhavsområdet. En förutsättning för britternas slutliga seger i oktober 1942 var att de lyckats slå ut de italienska flottstridskrafterna och dessutom de franska örlogsfartyg som fanns i Medelhavet – de senare hotade att falla i tyskarnas händer efter Frankrikes fall.Kriget i Nordafrika understöddes även av amerikanerna som från december 1941 var i krig med Tyskland. Det var med amerikanska stridsvagnar som britterna vann segern vid el-Alamein. Nästa fas i kriget i Nordafrika var en gemensam landstigning som slutligen kastade ut tyskarna och möjliggjorde landstigningen på Sicilien.De som vill fördjupa sig kan med fördel läsa Ken Fords El Alamein 1942: the turning of the tide i den välillustrerade Osprey-serien. På svenska finns Karl-Gunnar Noréns El Alamein: vändpunkten i Nordafrika under andra världskriget (2005). See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.
Striderna mellan Israel och Palestina fördömdes när de rasade som värst i våras – utan att Sverige tog ställning i konflikten. Men så har det inte alltid varit. På en kvart får du reda på vilken relation riksdagspartierna har till konflikten - och varför ett ställningstagande handlar lika mycket om inrikes positionering som utrikespolitik. Med SvD:s politiske analytiker Göran Eriksson. Avsnittet är en repris och sändes första gången den 21 maj. Under sommaren återpublicerar vi några av de avsnitt som haft flest lyssnare under våren. Den 4 augusti är Dagens story tillbaka som vanligt igen, 15 minuter, varje vardag.
I maj rasade en ny, elva dagar lång våg av strider mellan Israel och Palestina. Den 21 maj inleddes en vapenvila, men om den håller i veckor, månader eller år är det ingen som vet. Hur kan vi ställa oss när de gäller denna konflikt?
Striderna i Israel och Palestina är över för den här gången, mello-experten Anna om Tusses motstånd i Eurovision och ny EM-låt av Anis Don Demina och SAMI.
Striderna mellan Israel och Palestina fördöms – utan att Sverige tar ställning i konflikten. Men hur har det varit tidigare? Och blir det annorlunda efter valet 2022? På en kvart får du reda på vilken relation riksdagspartierna har till konflikten - och varför ett ställningstagande handlar lika mycket om inrikes positionering som utrikespolitik. Med SvD:s politiske analytiker Göran Eriksson.
Konflikten mellan Israel och Palestina fortsätter. Sjukvården är på väg att kollapsa och stora delar av elnätet är utslaget i Gaza. I helgen pratades det om vapenvila - men istället trappades konflikten upp och verkar just nu bara att eskalera. FN:s säkerhetsråd hade krismöte i helgen och har begärt att striderna ska upphöra. I det här avsnittet av Aftonbladet Daily så pratar vi om det senaste som hänt i konflikten mellan Israel och Palestina. Varför har konflikten blossat upp just nu och går det ens att få ett avslut på den långvariga konflikten? Gäst: Wolfgang Hansson, utrikespolitisk kommentator på Aftonbladet. Programledare: Jenny Ågren.
Nyheterna Radio 09.00
Folkhälsomyndigheten presenterar ny vaccinordning. Nya presidenten svärs in i Tanzania. Pandemin stoppar inte klimatstrejkarna. Elaf Ali om att bryta sig fri från hedersförtryck. Nu ökar smittspridningen bland barn. Danmark planerar energi-ö i Nordsjön. Lotta Härderlin vinner Årets bild 2021. Striderna i Jemen har trappats upp.
Flera länder pausar Astra Zenecas vaccin. Programledare Titti Schultz försöker reda ut varför. Striderna i Syrien har pågått i tio år och vi pratar med Dania Sirafi som flydde kriget och nu bor i Kristianstad. Författaren och psykologen Jenny Jägerfeld är dagens gäst.
Allt fler behöver vård för Covid-19 och vi är på väg in i en tredje våg. Köpa vaccin utanför EU. Demografisk kris i Sydkorea när unga sydkoreaner skaffar hund istället för barn. Svenska indiespelet "Valheim" blivit en succé. Slopa patenten på covidläkemedel och vaccin under pandemin. Är stödröstning ett skyddsnät för små partier? Coronaläget är utmärkt på Island. Striderna i provinsen Tigray.
Efter presidentvalet i Ghana vill förloraren inte erkänna sig besegrad. Striderna i Etiopien är fortfarande i radioskugga. Och Benin är numera landet där det går enklast att grunda ett företag!
I början av året varnade Opec för att priskraschen i olja kommer väcka sovande konflikter till liv i redan krigs- och korruptionspräglade regioner med stora oljeintressen. Varningen var inte då riktad särskilt mot Kaukasus, där högintensiva strider nu blossat upp mellan grannländerna Azerbaijdzjan och Armenien. Striderna har redan vållat hundratals dödsoffer, inklusive civila, och väckt intresset hos makthungriga stormakter. Men vad handlar alltihop om, och vad har den så här års alltid lika aktuella Nobelkommittén egentligen för koppling till den krutdurk som efter hundratals år av söndring och förhärskande nu har exploderat? Jo då, det finns en tydlig sådan, och den hittar vi som vanligt genom att FollowTheMoney, som Nyhetsbyrån Direkts podcast heter, och den görs av programledaren Martin Nilsson och utrikesredaktör Joakim Rönning. Rättelse: Joakim blandar ihop namn och nämner fel broder Lundin i avsnittet. Den som berörs i avsnittet är inte Lukas Lundin, utan Ian Lundin, ordförande i Lundin Energy.
Mikroplaster i konstgräsplaner kan förbjudas, enligt EU-förslag. Vad blir konsekvenserna för klubbarna? Striderna i Nagorno-Karabach intensifieras. Vi får bästa råden om att äga hund och Alexander Bygdén granskar spökindustrin. Dagens gäst är Magnus Carlson.
Senaste Nytt 21 februari – 900 000 människor på flykt från striderna i Idlib och Fredrik Reinfeldt tjänar miljoner på relationen med Kina
Ann-Sofie Hermansson frias från grovt förtal med hatbrottsmotiv. Potentiella terrorister och krigsförbrytare i Sverige. Ny P1 dokumentär Miniserie : hur får vi stopp på knarkköparna? Sverigedemokraternas Paula Bieler lämnar sin riksdagsplats. Striderna i Syrien. Polarpriset.
Sudans tidigare president kan utlämnas till ICC. Primärval i New Hampshire. Ann-Sofie Hermansson frias från grovt förtal. Potentiella terrorister och krigsförbrytare i Sverige. Striderna i Syrien. Sverigedemokraternas Paula Bieler lämnar sin riksdagsplats. Kritik mot Polarpriset.
Nasjonalmuseet i Oslo har efter 50 års osäkerhet nu fått fastslaget att deras Vincent van Gogh porträtt är äkta. Cecilia Blomberg funderar över pengar, äkta och genuina värden. Det är lätt att föreställa sig lättnaden. Det är klart att ett äkta Vincent van Gogh porträtt i samlingarna är en trofé när Nasjonalmuseet i Oslo slår upp dörrarna igen i höst. Det kommer säkert få en fin placering, även om det är en lite udda Van Goghmålning. Den kommer fortfarande vara udda, men äkta och med en bra historia som gör den ännu intressantare. Redan popkonstens konung Andy Warhol saboterade äkthetskraven med sina silkscreenade bilder från massmedia, tillverkade på löpande band i hans Factory. Och när postmodernismen gjorde sitt intåg var frågan om det äkta viktig att underminera. Inte minst genom att tekniker som fotografi och video tog mer plats. Det är ju faktiskt så att ett äkta fotografi av Cindy Sherman egentligen inte är ett bättre verk än en piratkopierad kvalitetskopia. Men konstmarknadens aktörer trädde in och styrde upp det hela och skapade begränsade, numrerade upplagor och krav på proveniens. Men detaljerna, den kladdiga signaturen avslöjade förfalskningen som ändå i sig var värd en trettio, fyrtiotusen. Men med måleri och skulptur är det lite grann en annan fråga. För många av oss vill ju ändå fortfarande så här i post postmodernismens tidevarv - tro att det finns en skillnad mellan ett äkta mästerverk och en kopia eller förfalskning. Konstverket som en talisman som bär större krafter inom sig och som bara kan laddas om det är rätt person som lagt sin hand på verket. I TV-programmet Antikrundan kan just frågan om det äkta höja temperaturen rejält, som i avsnittet förra torsdagen då en man släpat dit en målning, ett porträtt, signerat Ernst Josephson, ett av svensk konsthistorias stora namn. Spänningen gick att ta på. Målningen hade räddats ur ett källarförråd. Hängt på en hedersplats i många år. Men detaljerna, den kladdiga signaturen avslöjade förfalskningen som ändå i sig var värd en trettio, fyrtiotusen eftersom det var en så känd förfalskning. Det var Josephsons konstnärsvän Allan Österlind som sett en möjlighet att tjäna lite extra pengar och skapat ett gäng målningar under falskt namn. Men det är klart, hade den varit äkta hade värderingen landat på en dryg miljon. Ja så där kan man hålla på. En äkta Gustaf Klimt värderad till sisådär en miljard hittades precis i en vägg i ett italienskt galleri. Det är de äkta Billgrens som tagit plats i TV:s nya realityserie - parodiskt i sig eftersom Ernst Billgren under senare gått in i alteregot Wilhelm von Kröckert. Men nu är det äkta Ernst som tar plats. Striderna kring Salvator Mundi och om det verkligen är Leonardo da Vincis målning pågick i evigheter. Efter att den toppade auktionsrekorden försvann den bara och det finns fortfarande de som tvivlar. Men det gäller att hålla tron uppe. För den idag något urspårade konstmarknaden behöver de äkta målningarna i olika former av penningtransaktioner. Personligen vill jag helst hoppas att det genuint äkta får en renässans. Att det kommer att stå för genuina värden. Och att det inte behöver vara förknippat med pengar. Naivt? Säkert. Men ett äkta hopp är det i alla fall. Cecilia Blomberg cecilia.blomberg@sr.se
Skattehöjningar och besparingar för fyra miljarder i kommande vårbudgeten och striderna fortsätter i Libyen trots FN:s uppmaning till eldupphör. For information regarding your data privacy, visit acast.com/privacy
Soldaten Johan Henrik Sjöö deltog i de långdragna striderna mellan Sverige och Ryssland 1808 och 1809. När kriget var över rodde han sin familj i en eka över Östersjön till tryggheten i Sverige. Hur går det till att dela ett rike i två delar? Och vad händer med de människor som råkar befinna sig mitt i en sådan delning? Splittringen av det svensk-finska riket 1809 innebar enorma påfrestningar, framför allt för de människor som levde då, men det ställde också till problem för administrationen för vem hade till exempel rätt till de historiska dokumenten i arkiven? Idag ska vi berätta historien om Johan Henrik Sjöö, en soldat i den svensk-finska armén som hamnade mitt i den röra som utbröt när Sverige förlorade Finland. Charlotte Ryrholm från Enköping har forskat om sin ana Johan. - Han föds 1776 i Randasalmi Finland, och redan i början av 1800-talet blir han soldat i finska armén i Savolax regemente, vid den ryska gränsen. I armén blir han trumslagare och med tiden korpral, vilket var så långt man kunde komma i graderna om man var en vanlig indelt soldat. - Generalmönsterrullarna är ibland svåra att följa, men det verkar om att Johan är reserv i armén, för hans deltagande där verkar vara lite ryckigt. Men innan han gifter sig så hinner han tjänstgöra i fyra år och så vet vi att han är 169 cm lång, tillägger Charlotte Ryrholm. Johan Henrik är alltså en för sin tid ganska ståtlig man och därtill trumslagare, vilket var en oerhört viktig funktion inom armén. Trumslagarna kallades ibland signalgivare eftersom befälhavarna kunde använda trumsignalerna för att meddela soldaterna vad de skulle göra, om de skulle gå till attack eller retirera, och trummorna tjänade förstås också som pådrivare både i strid och under marscher. Men i fredstid så kunde Johan Henrik förstås stanna hemma och bruka marken runt sin lilla soldatbostad. I en gård intill där det bor en överofficer, arbetar en ung piga Anna Sofia. - Han håller sig på samma torp tills han träffar sin fru Anna Sofia Johansdotter Räpon, och de gifter sig 1804, sen bosätter de sig i en by som heter Pällilä i JockasJuva, som ligger under Savolax. De får en liten dotter som heter Agata, men hon blir bara sex månader, men 1807 får de sonen Fredrik Johan. I husförhörslängderna kan man se att Johan Henrik är borta från hemmet under 1808 och 1809. På vintern 1808 hade ryska armen gått till anfall och soldaten Johan Henrik blev kallad att delta i kriget. Det var Napoleon som hade bett Ryssland att en gång för alla göra upp med svenskarna som motsatte sig Napoleons maktanspråk. Ryssarna var inte nödbedda, de hade ju sedan århundraden tillbaka sett Sverige som en arvfiende och ville därtill gärna skapa ett skydd för sin viktiga Östersjöhamn i St Petersburg. Det skyddet skulle de få om de kunde erövra Finland, det som här i Sverige ofta kallades den östra rikshalvan. De svensk-finsk trupperna hade inte kraft att stå emot ryssarna. Johan Henrik Sjöö och de andra soldaterna i Savolaxbrigaden drevs norrut av de ryska trupperna genom Finland under det kommande året. Kanske hade allting blivit alldeles annorlunda för honom, för den svenska armén och för utgången av historien om bara en liten rysk trupp blivit lite fördröjd på vägen. För den 14 september 1808 befann sig den finsk-svenska armén i Oravais strax norr om Vasa. Savolaxbrigaden var inte ensam på en svenska sidan här fanns trupper från både finska och svenska sidan. Befälhavare på platsen var Carl Johan Adlercreutz som ledde alltsammans från en kulle där det idag står ett gigantiskt minnesmärke över händelserna här. I efterhand har man förstått att det nog var här kriget avgjordes. Striderna pågick hela dagen och trots att det egentligen gick bra för Johan och de andra på finsk-svenska sidan, så förlorades ändå slaget till slut. I exakt rätt ögonblick kom nämligen en rysk hjälptrupp fram till platsen och de avgjorde alltsammans. Göran Backman är ordförande i Historiska föreningen i Oravais. - Jag brukar säga att alltsammans egentligen avgjordes under den halvtimme då de nyanlända ryssarna tog kommandot över situationen. Hade inte de kommit så vet man inte hur kriget hade slutat, för efter slaget här så blev det egentligen inga slag förrän man kom över till svenska sidan. Därför så anser man idag att slaget i Oravais var avgörande. Efter förlusten i Oravais skedde en oordnad och ganska kaotisk reträtt. Johan Henrik Sjöö och de andra soldaterna i finsk-svenska armén tog sig över till Norrbotten, och kom så till Västerbotten där de avgörande slagen stod på sensommaren 1809. Svenskarna gav upp och erkände sig besegrade. Sverige måste nu lämna ifrån sig en tredjedel av sitt territorium, och en fjärdedel av rikets befolkning, en miljon människor, blev ryska undersåtar. Savolaxbrigaden bestod vid mobiliseringen 1808 av 3783 man. När kriget var slut fanns endast 200 av dem kvar. Johan Henrik Sjöö var en av dem. Det var trasiga och trötta soldater som en blåsig söndag, den åttonde oktober 1809 ställde upp sig på kyrktorget i Umeå för att lyssna på det avskedstal som deras befälhavare General von Döbeln, höll till dem, sedan han först delat ut medaljer och gett dem en extra ranson med brännvin. Svenskar! Varen stolta över att hava sett dessa finska kvarlevor. Minns dem, Högakta dem. Se deras avtynade kroppar, deras bleka ansikten. De bära vedermälen av deras trogna och ändå fruktlösa bemödanden förflutet år. Och ni finnar! När ni återkommer till fosterbygden, så framför svenska folkets tacksamhet till er nation! Vet att i återvänder med utslitna kläder, avstympade och genomskjutna lemmar, men ni medför en rättskaffens krigsmannasjäls synbara prydnad. Fiender till det svenska moderlandet kan ni aldrig bli, därom är jag förvissad, men förbli i all tid dess vänner! Påminn era barn om det vi ska från släkte till släkte välsigna och högakta er. Finnar! Bröder! Kunde mina ord beseglas med blodtårar från mina ögon, skulle de strömma och varje droppe försäkra er min vördnad, min vänskap. General Carl von Döbel, General befälhavare över kungliga norra arméen. Efter att Johan och de andra i Savolaxbrigaden lyssnat på von Döbeln så valde en del av dem att åka hem och andra att stanna på den svenska sidan och fortsätta som soldater där. Johan Henrik verkar ha bestämt sig för att bli svensk, men han är ju inte ensam i familjen, ingen visste hur villkoren skulle komma att bli för de människor som från och med nu blev undersåtar i det ryska Storfurstendömet Finland. - Vi ser att han kommer tillbaka hem, jag tänker mig att han väl ville prata med Anna Sofia om hur de skulle göra. Men jag ser att andra soldater från de finska brigaderna stannar kvar i norra Sverige, berättar Charlotte Ryrholm. Johan tar sig hem och nio månader efter får han och Anna Sofia ytterligare ett barn. Strax efter, i skiftet 1810-11 så tar de sig till sist till Sverige med ett nyfött barn och ett som är 3-4 år, och släkthistorien berättar att de rodde sig över. Det finns inga flyttattester, utan i kyrkböckerna så står det bara att de har flyttat till Sverige vilket betydde att de flytt. De bosätter sig sedan i Norrtälje där Johan införlivas i den svenska armén. Charlotte Ryrholm tror att han hade ett löfte om att införlivas om och när han tog sig tillbaka. Som de allra flesta soldater vid den här tiden så byter Johan Henrik efternamn då och då, vilket verkligen inte gjort sökandet efter honom lättare för hans ättling. Johan hette alltså Sjöö när han bodde i Savolax i Finland, ett typiskt soldatnamn och väl i Sverige byter han efternamn till Ferm, också det ett typiskt soldatnamn. För att ytterligare krångla till det så får hans och Anna Sophias barn lite längre fram i tiden ett eget efternamn, Sjöborg. Nu är de alltså i Sverige, och för Johan fortsätter livet som soldat. - Han blir inkallad igen och runt 1812 så är han med de svenska trupperna till Tyskland och Napoleonkriget. -Vad jag vet så är han aldrig med i något slag där, men vi vet ju att det är mycket fältsjukdomar, och det är en sådan han avlider av, 38 år gammal. Anna Sofia uppfostrade sina barn genom att tjäna som piga. Den äldsta sonen blev skräddare i Söderhamn, den yngsta sonen blev vagnmakare, och det fanns också en yngre syster som föddes i Sverige. - Vi vet att familjen hade finska som huvudspråk, för det står i husförhörsböckerna att hon kunde läsa katekesen innantill på svenska, men att hon kunde den finska utantill. Charlotte Ryrholm stammar från den av Johans Henriks söner som blev skräddarmästare och hamnade i Söderhamn, men att pussla ihop fakta om pappan Johan Henrik var inte alldeles enkelt. Numer är ju mycket material digitaliserat och därmed lättåtkomligt, både i Sverige och Finland, men Rikssprängningen mellan Sverige och Finland gör letandet i källorna lite speciellt för vilket material finns i Sverige och vilket finns i finska arkiv? - Det har blivit en hel del letande för att hitta honom, men också för att hitta barnen. I husförhörsboken från Finland stod bara pappan och barnen uppskrivna. Hon har också haft stor nytta av generalmönsterrullorna både från Sverige och Finland, hade Johan Inte varit soldat hade letande nog varit betydligt svårare, tror hon. - Det är en rolig upptäcktsresa man gör! Charlotte har fått leta i både svenska och finska arkiv och så är det för de flesta som har svensk-finska anor. Finland var en integrerad del av konungariket Sverige, vilket innebar att all administration var gemensam. Därför så ställdes det svenska Riksarkivet inför ett stort bryderi vid riksdelningen vilket material skulle föras över till Finland och vad skulle finnas kvar i Sverige? Delningen av Riksarkivet Nils Erik Villstrand är professor emeritus i nordisk historia vid Åbo Akademi, och han är också en ivrig släktforskare. Vi träffar honom i den svenska Riksarkivet i Stockholm dit han åker med jämna mellanrum. Han berättar att de svenska myndigheterna var tämligen snåla med att lämna ifrån sig material efter 1809. - Ja, det här är inte de allra vackraste inslagen i de svensk-finska förbindelserna efter 1809, det blev närmast ett gräl och en dragkamp om handlingarna. I fredstraktaten hade man skrivit in att alla handlingar som behövdes för att den finska förvaltningen skulle fungera, de skulle föras över, först till Åbo och senare till Helsingfors. Trots Riksarkivets ovilja att lämna ifrån sig dokument till Finland fanns det arkiv som var villiga att sända över papper till den förlorade östra riksdelen, berättar Nils Erik Villstrand. - Vissa myndigheter som hade kvar riktigt gamla dokument, som till exempel Kammararkivet, de tyckte att gamla räkenskaper som bara handlar om Finland gott kunde flyttas, så de gick i första lasset. Men Sverige och Finland var ett enda integrerat rike, och när handlingar berörde saker som gällde båda länderna så tyckte man från svensk sida att dokumenten skulle finnas kvar i Sverige. Nils Erik Villstrand berättar att man i slutet av 1800-talet planerade att göra utbyten av handlingar mellan de båda riksarkiven, men de förhandlingarna strandade när man i Sverige trodde att Finland skulle förryskas. - Då tyckte man att det var bäst att det material som belyser den gemensamma historien blev kvar i Stockholm. Som historiker är Nils Erik Villstrand glad över att myndigheter ändå villigt förde över räkenskaper från Sverige till Finland. Dem har både historie- och släktforskare nytta av. - Visst, fogde- och länsräkenskaperna som innehåller till exempel mantalslängder och andra beskattningslängder är ju en värdefull källa till äldre tider. - Jag brukar säga att beskattaren är historikerns bästa vän, och det tror jag gäller också släktforskare, i alla fall när vi talar om äldre tid, den tid då det ännu inte skrevs kyrkböcker. Numer går det ju att finna mycket arkivmaterial digitalt. - Men det roligaste är ju att göra som min fru och jag har gjort, och resa hit till Stockholm, eller göra den motsatta resan till Helsingfors. I Finland är en del arkivförteckningar är skrivna på finska, men via personalen kommer man förbi den tröskeln och sedan är ju det mesta skrivet på svenska, och talar vi om tiden före 1870 så är ju strängt talet. Förutom finska Riksarkivet finns i Finland riksomfattande släktforskarforum såsom Genealogiska Samfundet i Finland och Finlands Släkthistoriska förenings sidor på nätet. Finska Nationalbiblioteket har digitaliserat finska tidningar från perioden 1771-1900. I det historiska tidningsbiblioteket kan man fritextsöka 1,7 miljoner tidningssidor, största delen av de tidningar som gavs ut i Finland både på finska och svenska Nils Erik Villstrand söker efter en salpetersjudare från Vasatrakten som bosatte sig på svenska sidan av svensk-finska riket. Han har fem pärmar att gå igenom för att möjligen finna det han söker. - Riksarkivet är ju fortsatt ett gemensamt arkiv, och vi historiker i Finland tycker att det är en jättegod tingens ordning att de dokument som också gäller Finland finns här i Stockholm. De är Välordnade, välbevarade, det är lätt att få fram dem och det är lätt att bara ta fram telefonen och fotografera av det vi behöver. Länkar Lite längre ner på sidan finns tre länkar till sidor där man kan söka efter sina finska rötter. Via Genealogiska samfundet i Finland och Finlands släkthistoriska förening kan man i digitaliserade kyrkoböcker söka döpta, konfirmerade, vigda, begravda och flyttade samt kyrkoräkenskaper församling för församling. Vissa sökningar är fria för alla, men medlemmar har större tillgång. Via Svenska genealogiska föreningen kan man hitta finska nationalbiblioteket som har digitaliserat finska tidningar från perioden 1771-1900. I det historiska tidningsbiblioteket kan man fritextsöka 1,7 miljoner tidningssidor, största delen av de tidningar som gavs ut i Finland då är både på finska och svenska. Länksamling till dessa källor finns till exempel på hemsida. Programmet är gjort av Elisabeth Renström, Merja Laitinen och Gunilla Nordlund Uppläsare: Patrik Paulsson slaktband@sverigeradio.se
Stockholms blodbad i november år 1520 är en av de mest diskuterade händelserna i svensk historia. Nyupptäckta anteckningar av historikern och ögonvittnet Olaus Magnus, i marginalen på en äldre bok, har väckt stor uppståndelse.I kölvattnet på unionsstriderna där delar av den svenska högadeln ville göra sig av med den danska kungen Kristian II:s överhöghet över Sverige begicks det ett politiskt massmord den 8-9 november år 1520 där biskopar, borgmästare, adelsmän och vanliga borgare avrättades – officiellt för kätteri.Striderna kring Kalmarunionen mellan Sverige, Danmark och Norge är den politiska bakgrunden till Stockholms blodbad. Efter ett framgångsrikt anfall av danska kungen Kristian II, som ansåg sig ha rätt till den svenska kronan, hade en uppgörelse signerats mellan den danska kungen och Stureanhängarna, där de som kämpat mot danskarna fick full amnesti.Efter en kröningsfest till Kristian II:s ära dit en stor del av den svenska eliten var inbjuden blev det åtal för kätteri, eftersom Stureanhängarna hade angripit biskopen Gustav Trolles egendom under stridigheterna med Danmark.I det sjunde avsnittet av podcasten Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Lars Ericson Wolke, professor i historia, särskilt militärhistoria, vid Försvarshögskolans militärvetenskapliga institution i Stockholm. Författare till ett stort antal historiska böcker, bland annat Stockholms Blodbad från 2006.See acast.com/privacy for privacy and opt-out information. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.
Striderna om kungavärdigheten var brutala på 1100-talet. Dragkampen stod mellan två släkter som turades om på tronen. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.
Vem var egentligen Alfred Nobel? Hur kunde sprängämnesindustrins grundare bli mänsklighetens välgörare? Varför bråkas det så ofta om litteraturpriset? Mattias Berg söker svaren i radioarkivets myller. Om Alfred Nobels sensationella testamente som förvandlade Dynamitkungen till vår store välgörare.Om förklaringen som brukar ges till hur han kunde få ihop de där ytterligheterna. Kriget och freden, massförstörelseindustrin och mänsklighetens framåtskridande.Om Bertha von Suttner, kvinnan bakom Alfred Nobels förvandling. Den märklig brevväxlingen mellan Fredsängeln och Dynamitkungen, mötet på sjön i Zürich.Om den kvarstående dubbelheten. Namnet som än i dag är ett varumärke för både fredpris och försvarsindustri.Om hur krig och fred fortsatte att spöka i litteraturprisets historia. Hur Hermann Hesse plötsligt prisades som den store humanisten 1946, första fredsåret, efter att under många år ha avfärdats som alltför svartsynt.Om den bokstavliga striden kring just Krig och fred. Brevet från ett antal svenska kulturpersonligheter direkt till Leo Tolstoj, efter att han 1901 inte fått det första priset.Om alla andra strider kring litteraturpriset. Sartre, som lugnt tände en cigarett i väntan på ostbrickan och sade att han inte ville ha det. Harry Martinson som begick självmord efter priset. Rushdie-affären, förstås.Och om vad spåkvinnans aria i Maskeradbalen kan ha med saken att göra.Om den sorgliga historien. Hur få kvinnor som fått priset. Hur många män.Om den första kvinnliga litteraturpristagaren, Selma Lagerlöf, som talar om dödsskuggans dal trots att hon hyllades som få andra kvinnor i sin tid.Om hur en ung Artur Lundkvist hånade den andra kvinnliga pristagaren, italienska Grazia Deledda.Om att det inte blev mer än en handfull kvinnliga mottagare under Nobelprisets första 45 år. Och att det sedan blev ännu värre: bara en enda under de nästa 45.Och om att Nobelpristagaren Sigrid Undset därför hade fel när hon talade vid Verner von Heidenstams begravning bara några månader efter Selma Lagerlöfs död.Om hur vi alla runt omkring Akademien, det hemliga sällskapet, försöker att tolka tecknen.Om hur vi nästan alltid misslyckas. Ryktet om sockervattnet var inte sant. Inte ens ärtsoppan.Om Nobelkodens dubbla kryptering.Om hur den inte bara exkluderat kvinnorna, utan till exempel också Latinamerika i 45 år och Afrika i 86 år.Om Nobels eget ödesdrama, Nemesis, som brändes efter hans död. Det yttre uttrycket för hans inre drama - som fick världspremiär först långt in på 2000-talet.Om hur hans kemipris bara fyra månader efter atombomberna över Hiroshima och Nagasaki gavs just till den vetenskapliga upptäckt som gjort dem möjliga.Om ouvertyren till Verdis opera "Ödets makt". Och musiken som spelas för kvinnorna längst inne i hans apteringsfabrik under andra världskriget, Blomman från Hawaii och Nya Sätervalsen. Kort sagt: Om hela dubbelheten. Motsatsernas förening. Nobelkoden.Medverkande (utöver vad som nämns i programmet):Del 1: Testamentet.Ulla Billquist sjunger Jag bygger ett luftslott och kanonerna mullrar vid Bofors år 1946.Det är Ingvar Kjellson och Margaretha Byström som spelar Alfred Nobel respektive Bertha von Suttner i radioteaterföreställningen Dynamitkungen från 1982, varifrån även uppläsningen av hans militära patent är hämtade. Uppläsningen ur boken Ned med vapnen är från programmet Boktornet 1996.Nyheten om förundersökning om mutbrott i den så kallade Boforsaffären kommer från en Eko-sändning 1987. Del 2: Striderna.Irene Minghini-Cattaneo sjunger Ulricas aria i en inspelning av Maskeradbalen från La Scala-operan i Milano 1930.Peter Sandberg läser upp brevet från de svenska kulturpersonligheterna till Leo Tolstoj 1901. Och Magnus Faxén rapporterar från Paris om Sartres vägran att motta Nobelpriset 1964.Karl Ragnar Gierow heter den ständige sekreterare i Akademien som tillkännager att Harry Martinson och Eyvind Johnson får Nobelpriset 1974. Tidningskrönikan om Olof Lagercrantz svar till Lars Gyllensten kommer ur Ekot 1978.Intervjun med Kerstin Ekman kring Rushdie-affären är hämtad från Kulturnytt 1989 och enkäten från programmet Efter tre samma år. Del 3: Kvinnorna. Vi hör Sven Jerring rapportera från Selma Lagerlöfs jordfästning 1940.Ingemar Sjödin är uppläsare av det Artur Lundkvist skrev om Nobelpristagaren Grazia Deledda liksom Märta Ekström och Inge Waern läser Gabriela Mistrals respektive Nelly Sachs dikter i svensk översättning.Citatet av Pearl Buck kommer från hennes Nobelföredrag 1938. Inslaget om Nadine Gordimers litteraturpris är hämtat från Kulturnytt 1991 och telefonintervjun med Doris Lessing från Kulturradion 2007. Del 4: Ödets makt.Det är Gun Arvidsson som läser citatet från Virginia Woolf i programmet Vem är rädd om Virginia Woolf från 1983.Frågan till Karl Ragnar Gierow om sockervattnet och ärtsoppan. och hans svar kommer ur programmet Vad gör man på Svenska Akademien? 1967. Kjell Espmarks fundering om kvinnorna och kriterierna är hämtad från programmet Bokfönstret 2001.Det är Ekot som rapporterar från Wole Soyinkas Nobelföreläsning 1986. Och regissören Richard Turpin intervjuas om urpremiären av Nobels eget ödesdrama Nemesis i Kulturnytt 2005.Professor Arne Westgren talar om att mänskligheten må besinna det ansvar som följer av gåvan av hans upptäckt. Detta apropå Otto Hahns Nobelpris i kemi vid Nobelhögtiden i december 1945.Dramatiseringen av Alfred Nobels egna grubblerier är hämtad ur programmet Förmögen, högt bildad herre från 1995. Producent för det var Rolf Hersson.Ouvertyren till Giuseppe Verdis opera Ödets makt spelas av Wien-filharmonikerna 2013.Slutligen hör vi ett klipp ur programmet Bofors. Där de svenska kanonerna smidas från 1943. Fotnot: Vid Nobelhögtiden i december 1945 utdelades två kemipris. Det som gick till Otto Hahn i sin frånvaro, eftersom han och ett antal andra tyska vetenskapsmän då fortfarande internerades i brittiska Farm Hall efter krigsslutet var 1944 års Nobelpris i efterskott. Först vid Nobelhögtiden 1946 fick Otto Hahn motta medalj och diplom.