Podcasts about ivar lo johansson

Kon har vandrat från dyrkat gudaväsen till hornlös mjölkmaskin och metanrapande klimatbov. Ann-Helen Meyer von Bremen följer hennes väg in i fabriken. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I begynnelsen var kon. Audhumbla gav di åt jätten Ymer och slickade rimfrosten från stenarna och skapade på det viset Bure, han som blev gudarnas förfader i den nordiska gudasagan.I begynnelsen var kon, inte bara i den nordiska mytologin utan även i många andra skapelseberättelser och religioner. Den egyptiska Hathor, återfödelsens gudinna, födde varje morgon fram solen och bar den mellan sina horn. Israeliterna lät döda 3 000 av sitt eget folk för att de dansade runt guldkalven, en symbol för guden Baal och stark konkurrent till Jahve. Hinduismen har flera gudomliga nötkreatur. Tjurguden Nandi har stark koppling till Shiva och Nandi bär också de döda hinduernas själar i Vietnam, till Indien. Kogudinnan Surabhi, mor till alla kor, skapas när gudar och demoner kärnar det kosmiska mjölkhavet. Hela Vintergatan är för övrigt skapat av komjölk, när Krishna och mjölkerskornas gudinna Radha, råkade spilla ut drycken över hela himlen. I den grekiska mytologin är det istället gudinnan Heras mjölk som ger upphov till Vintergatan, eller Milchstrasse, Milky Way, Voie lactée eller Melkeveien som det heter på andra språk.Hur kommer det sig då att detta djur som inte bara i religioner utan också i människors vardagsliv så starkt har förknippats med skapelse, liv och fruktsamhet, i dag ses som ett hot mot vår existens? Eller rättare sagt, hennes rapar?Den ko som är den vanliga i Sverige, Bos taurus, härstammar från uroxen som var en imponerande bjässe. De största tjurarna hade en mankhöjd på två meter, kunde väga över ett ton, hade väldiga horn och ansågs vildsinta. Julius Caesar menade att de inte gick att tämja ens som kalvar. Så varför ge sig i kast med dessa farliga djur? Människan hade redan tämjt geten och fåret och det fanns gott om vilda djur där boskapsskötarna etablerade sig.En teori är att det inte var mjölken eller köttet utan rituella skäl bakom domesticeringen. De stora hornen sågs som symboler för himlakroppar som månen, med koppling till fertilitet. Kon blev också snabbt en statusmarkör och symbol för kapital. Ordet fä för boskap betydde ursprungligen egendom och latinets, pecunia, pengar, kommer från pecus, boskap. Fortfarande är rollen som flyttbart kapital, bytesmedel och status, den viktigaste rollen för kor i många boskapskulturer.Under lång tid sågs kon som något mycket värdefullt - religiöst, ekonomiskt men också som sällskap. Det finns många skildringar i litteraturen och filmen över den nära relationen mellan kon och människan. I novellen ”Skiljas från sin vän” skildrar lappmarksläkaren och författaren Einar Wallquist detta när han skriver om Mor Katrin som blivit gammal, sjuk och övertalats att skicka kon på slakt. Men det är inget lätt beslut. ”Kossan var hennes enda sällskap, hennes riktiga vän, som hon kunde få prata med så mycket hon ville i sin ensamhet och som hon mötte tillgivenhet av.”Efter nattens sömn ändrar hon sig dock och bestämmer sig för att säga nej till slaktaren: ”Ty det skulle han veta, att ömhet och sällskap och en ko, det säljer man inte!”I Sverige brukar det heta att malmen och skogen har spelat en stor roll för framväxten av det moderna Sverige, men man skulle också kunna nämna kon. Det var runt henne och hennes mjölk, kött, kalvar, gödsel, hud och dragkraft som det mesta kretsade inom lantbruket. Det var försäljningen av hennes smör och ost som gjorde det möjligt för lanthushållen att skaffa de saker som man behövde. Kon står också i centrum när Sverige anammar de nya jordbruksmetoderna från Europa under 1800-talet. Då börjar man bland annat att odla vall (en blandning av gräs och kvävefixerande grödor som klöver) på åkrarna. Det här gav inte bara mer mat till fler kor utan även till fler människor och fler händer kunde sättas i arbete, vilket var en förutsättning för industrialiseringen.Samtidigt som jordbruket börjar kommersialiseras under 1800-talet, växer statarsamhället fram. Herrgårdarna specialiserar sig på mjölkproduktionen som kräver mer arbetskraft och billig sådan. Statarna jobbar hårt och länge, bor i eländiga bostäder och får sin lön främst i form av stat, det vill säga i form av mat från gården. För statarfruarna innebär makens anställning ett extra gissel.”I stället för att hälsas med tillfredsställelse som en extra inkomstkälla har statarhustruns mjölkningsplikt nästan kommit att bli statsystemets värsta plågoris, dess vita piska”.Ivar Lo-Johansson beskriver träffande vad som har hänt. Mjölkningen som tidigare var något positivt, har blivit en plåga. Det vi ser, är början på den industrialiserade lagården.Om kvinnan var slaven i herrgårdarnas mjölkgårdar har kon alltmer axlat den rollen. Descartes syn på djuren som maskiner, har nu blivit verklighet i många av världens mjölkfabriker. De bönder som fortfarande spjärnar emot denna utveckling, ses som bakåtsträvande idealister. Dagens industrialiserade mjölkko är omgärdad av maskiner. Hon matas och mjölkas av maskiner, maskiner tar hand om hennes gödsel, mäter när hon är brunstig och reglerar hur mycket hon ska äta och mjölka. Bonden blir allt mer frånvarande. Hen sitter i sitt kontor och studerar all info från maskinerna. Att gå utomhus och beta, som är det mest essentiella för en ko, anses hon heller inte längre behöva eller klara av. Dyra maskiner vill man helst inte ta ut ur garaget.Problemet med maskiner är att de ger ifrån sig utsläpp. I kornas fall handlar det främst om växthusgasen metan. De har alltid rapat metan, precis som älgarna, rådjuren, hjortarna och de andra vilda idisslarna, men till skillnad från viltet räknas numera metanet från de tama idisslarna som antropogena utsläpp, påverkade av människan. Men även viltet regleras av människan, i form av jakt, skogsbruk, lantbruk, trafik, naturvård och byggande av infrastruktur och bostäder. Mänsklig påverkan har fått viltet att kraftigt öka, jämfört med mitten av 1800-talet då många djur var mer eller mindre utrotade. Ändå gäller inte samma måttstock för dem som för tamdjuren, trots att antalet kor, får och getter har minskat radikalt under samma period.Anledningen är kanske att vi ser viltet om en del av naturen, medan kon är mer en kugge i mjölk- och köttmaskineriet? Därmed viktas hennes metan lika tungt som metanet från utvinningen av fossila bränslen. Lösningen på problemet är lika industriell den, en kemikalieblandning som ska minska kons metanavgång genom att förändra hennes matsmältning.Människan tämjde uroxen för dess gudomliga horn. I dag har människan gjort de flesta kor hornlösa, genom avel eller genom att bränna bort hornanlagen hos kalven, allt för att passa in i matfabriken. Vi verkar inte behöva några gudar längre, kanske inte ens några kor. Men däremot en aldrig sinande ström av maskiner.Ann-Helen Meyer von Bremen, journalist, författare och deltidsbonde. Tillsammans med Gunnar Rundgren författare till boken ”Kornas planet” (2020).Essän producerades av Ann Lingebrandt

Tony Samuelsson kommer med sin första roman på tio år. I boken följer vi en författare och hans uppdrag som spökskrivare till en berömd svensk bästsäljande författare som har fått en stroke. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Tony Samuelsson har gett ut mer än 15 böcker sedan debuten 1989, bland andra ”Gäst hos borgerligheten” och ”Arbetarklassens bästa partytrick”. Hans senaste bok hette ”Kafkapaviljongen” och nominerades till Sveriges Radios Romanpris. I hans nya nya roman, ”Kungen av Nostratien”, är året 2010 och huvudpersonen är en manlig yngre författare som kom ut med sin första roman för tio år sedan. Ett mindre förlag publicerade hans andra, men hans tredje har ingen velat ge ut. Han har tagit en paus från skrivandet, när han blir kallad till det stora förlaget. Ett hemligt uppdrag väntar, han erbjuds att spökskriva åt en berömd svensk författare. En gigant i sextioårsålder som fått en stroke och ingen vet varför han lämnat hål i sin berättelse.I programmet hör vi honom berätta bland annat om sitt skrivande, om förebilden Ivar Lo Johansson, som är en bifigur i nya boken, och varför en författare aldrig bör ge upp.– Jag tillhör ju dem som anser att författandet är ett kall och man måste skriva det man måste göra. Oavsett hur lång tid det tar och oavsett motstånd. Man kan misslyckas men man kan också lyckas, säger Tony Samuelsson i Lundströms Bokradio.Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seProgramledare: Marie LundströmRedaktion: Maria Askerfjord Sundeby och Andreas Magnell (producent)

Gunnar Ekelöf, Artur Lundkvist, Harry Martinson, Nils Ferlin, Eyvind Johnson, Ivar Lo-Johansson och Erik Lindegren. I en villa på Parkvägen på Lidingö samlades poeterna på 1930-talet. Värdfolk var makarna Tora Dahl och Knut Jaensson och litteratursamtalen stod i centrum för samvaron. Författaren Jesper Högström är gäst hos Marie Lundström. När Jesper Högström skulle skriva Gunnar Ekelöfs biografi hittade han Tora Dahls dagböcker på Kungliga Biblioteket. Ekelöf fick vänta. Med det digra och ibland pikanta materialet i Dahls dagböcker kunde Högström istället levandegöra livet på Parkvägen i boken "Jag vill skriva sant Tora Dahl och poeterna på Parkvägen". I dagböckerna framgår det att Tora Dahl haft  kärleksförhållanden med både Erik Lindegren och Gunnar Ekelöf. Och hon skildrar hur det var att vara "husmor", kvinna och författare i villan på Parkvägen med de unga poeterna som återkommande, ofta övernattande, gäster.Programmet sändes första gången i oktober 2021.Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seProgramledare: Marie LundströmRedaktion: Maria Askerfjord Sundeby och Anna-Karin Ivarsson (producent)

Gunnar Ekelöf, Artur Lundkvist, Harry Martinson, Nils Ferlin, Eyvind Johnson, Ivar Lo-Johansson och Erik Lindegren. I en villa på Parkvägen på Lidingö samlades poeterna på 1930-talet. Värdfolk var makarna Tora Dahl och Knut Jaensson och litteratursamtalen stod i centrum för samvaron. Författaren Jesper Högström är gäst hos Marie Lundström. När Jesper Högström skulle skriva Gunnar Ekelöfs biografi hittade han Tora Dahls dagböcker på Kungliga Biblioteket. Ekelöf fick vänta. Med det digra och ibland pikanta materialet i Dahls dagböcker kunde Högström istället levandegöra livet på Parkvägen i boken "Jag vill skriva sant Tora Dahl och poeterna på Parkvägen". I dagböckerna framgår det att Tora Dahl haft  kärleksförhållanden med både Erik Lindegren och Gunnar Ekelöf. Och hon skildrar hur det var att vara "husmor", kvinna och författare i villan på Parkvägen med de unga poeterna som återkommande, ofta övernattande, gäster. Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.se Programledare: Marie Lundström Redaktion: Maria Askerfjord Sundeby och Anna-Karin Ivarsson (producent)

Vilhelm Moberg är en av våra allra största författare. Alla har vi väl på något vis kommit i kontakt med hans verk. Antingen vi läst dem, hört dem som radiopjäser, sett teveinspelningarna eller lyssnat på musikalen. Moberg föddes i ett fattigt soldattorp i Småland. Det var därifrån han hämtade inspiration till sina första verk. Under andra världskriget sker en förändring i Mobergs författarskap och han blir allt mer samhällskritisk. Det är nu han skriver den legendariska Rid i natt! om den svenska eftergiftspolitiken gentemot Nazityskland. Samtalet spelade in inför publik på Biblioteken i Burlöv. Vilhelm Mobergs Utvandrarserie Utvandrarserien har fått en alldeles särskild status. I fyra romaner skildrar han de svenska migranterna som flyr undan fattigdomen för att söka sig ett bättre liv i Amerika. Böckerna har kallats nationalepos och det är dem de flesta som förespråkar en svensk litteraturkanon pekar på. Alla har Vilhelm Moberg som favoritförfattare. Alla vill göra honom till sin. Men var stod han egentligen politiskt? Och varför är det så viktigt för politiker att nämna Moberg som favoritförfattaren? Vilhelm Moberg-kännaren Jens Liljestrand Jens Liljestrand, litteraturvetare och biträdande kulturredaktör på Expressen, har ägnat över tio år åt att studera Moberg. Sin avhandling skrev han om det politiska i Utvandrarserien. Jens menar att de kan läsas som kalla krigs-romaner. De senaste åtta åren har han ägnat åt att skriva den första heltäckande biografin över en av Sveriges mest uppmärksammade författare någonsin - Vilhelm Moberg. Gillade du det här avsnittet? Hör även om Ivar Lo-Johansson och Maria Sandel!

Den agonala principen strävan att vara bäst och överglänsa andra i särskilt fysiska aktiviteter tycks vara ett undantag i historien. Det är hög tid att debattera idrotten, enligt Eva-Lotta Hultén. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. På film gestaltas idrottspojken och idrottsmannen gärna som enkelspårig och icke-intellektuell; en fotsoldat i idrottens tjänst. Hur vanlig är han i verkligheten? Jag hittar något som liknar ett levande exemplar av karikatyren i skidåkaren Petter Northugs självbiografi Min historia. Han beskriver att tävla som det i stort sett enda han ville redan som barn. Som nioåring fick han dåligt samvete av att kasta bort tid på lektioner och smet därför ut från dem för att göra situps. Den första förälskelsen skrämde honom. Om han skulle bli världsmästare kunde han ju inte, som han formulerar det: bli allt för förtjust i livet. Fadern och farfadern hejade på. Farfaderns sista ord till sonsonen på sin dödsbädd löd Visa dem ryggen, pojken min. Pengar var alltså redan från början en motor i den moderna idrottens framväxt. Det finns tecken på att människor idrottat i åtminstone 5000 år. I gamla skrifter nämns exempelvis brottning, löpning och rodd. Men först i det antika Grekland kan man mer säkert säga att det handlade om tävlande med fokus på individuella prestationer och att vinna över andra. På forskarspråk kallas det "den agonala principen". Historiskt tycks organiserat tävlande enligt den agonala principen ha varit en marginell företeelse; däremot tycks människor ha lekt organiserade lekar och ibland utmanat varandra mer informellt. En sorts tidig fotboll uppstod till exempel både i Kina många århundranden före vår tideräkning och under europeisk medeltid. Under renässansen, med insikten att fysisk aktivitet var bra för hälsan, var det framför allt lekar och olika sorters gymnastik som lyftes fram, även om det också förekom tävlingar på blodigt allvar. Stor spridning i Europa fick den tyska turngymnastiken som tog avstånd från prestationstänkande och när Sveriges första idrottsförening, Upsala Simsällskap, bildades 1796 fanns inga tävlingsinslag. Det var i England som den moderna tävlingsidrotten föddes. Idrottsforskaren Jan Lindroth beskriver det i sin bok Idrott under 5000 år delvis som en konsekvens av att det fanns ett utvecklat intresse för vadslagning, vilket drev fram krav på fasta regler och mätbara resultat. Pengar var alltså redan från början en motor i den moderna idrottens framväxt. Jan Lindroth kallar utvecklingen för en sportifieringsprocess som efterhand spred sig över världen, först inom det engelska imperiet. Det gick till en början ganska sakta och internationella tävlingar var ovanliga före OS i Aten 1896. Petter Northugs främsta drivkrafter för sina skidbragder verkar av hans bok att döma ha varit fokuserat hat och aggression. På det viset är han ett tydligt barn av idrottens historiska koppling till militär träning och aktiva uppövande av vi- och domtänkande. I den upptrappning av nationalistiska känslor som pågick i Europa kring förra sekelskiftet blev internationella landskamper i olika sporter en ingrediens. Unga män skulle förberedas för krig. Dessutom skulle socialismen motarbetas genom att nationer, inte klasser kämpade emot varandra under ordnade former. I Sverige var det till en början högerkrafter som omhuldade idrotten medan arbetarrörelsen var negativ; mer negativ ju längre vänsterut man kom. Under 20-talet var debatten häftig och kritikerna vände sig emot konkurrenstänkandet och menade att idrotten drog ungdomen bort från mer meningsfulla aktiviteter. Det är argument som känns mycket främmande idag, när samhället ger stora bidrag och många föräldrar bygger upp hela sin fritid kring sina barns deltagande i organiserad idrott. 1931 blandade sig författaren Ivar Lo-Johansson i debatten med sin skrift Jag tvivlar på idrotten. I den för ett fiktivt författarjag samtal med den desillusionerade idrottaren Kvickenberg. Idrotten kallas för "frälsningstro" och beskylls för att göra barn och unga korkade, orsaka missbildningar och vara "själsmördande". Boken avslutas dramatiskt med att Kvickenberg dör, efter det att en idrottsorsakad hälseneinflammation spridit sig i kroppen. Under andra världskriget blev idrotten emellertid adopterad av folkhemmet och kom att fungera som ett socialt kitt i vårt identitetsbyggande. Den blev också ett led i den nationella beredskapen och i och med det fick den sin avgörande legitimitet. Idag har idrotten blivit en så etablerad del av samhället och våra liv att vi har mycket svårt att se dess påverkan och effekter. Kanske kan man säga att hela samhället har blivit sportifierat och besatt av den agonala principen. Robin Tingsvall vantrivs och blir alltmer kritisk till det han ser. Han reflekterar över att manligt alltid rankas högre än kvinnligt och att nationalism och krigsmetaforer är självklara delar av elitidrotten.  Petter Northug placerar in sina prestationer i en klassiskt kroppsarbetande manlighets fack när han skriver: Allting handlade om att få jobbet gjort. Det fick mig att känna mig som en del av det jag kom ifrån. Flera generationer av arbetskarlar som kavlade upp skjortärmarna och högg i och gjorde det som krävdes. Det gjorde mig stolt. Slut citat. Petter Northug verkar inte ha reflekterat över att de mäns fysiska umbäranden som han refererar till handlade om att i tysthet uträtta hårt kroppsarbete, eller möjligen att delta i krig, medan han själv verkat i underhållningsbranschen. Men alla elitidrottare är inte som Petter Northug. I sin självbiografi Allt jag förlorade genom att vinna berättar den före detta elitspelaren Albin Tingsvall om sitt liv som idrottstvivlande högpresterare inom handbollen. Tingsvalls bok handlar, precis som Northugs mycket om smärta: maratonträningspass med mjölksyra, svåra skador, leder som knastrar och tår som blivit krokiga av tvära vändningar i idrottsskor. Tillkommer gör också press från fans och media, utskällningar av tränare som verkar tro att människor presterar bättre om de känner sig värdelösa, brist på vila och så omgivningens ständiga förväntningar om att vara tacksam över möjligheterna att tjäna sitt lag och sitt land. Robin Tingsvall vantrivs och blir alltmer kritisk till det han ser. Han reflekterar över att manligt alltid rankas högre än kvinnligt och att nationalism och krigsmetaforer är självklara delar av elitidrotten. Syrligt konstaterar han att det är märkligt att gå till ett jobb där aggressiviteten är så ingrodd att ingen ser den som främmande och där vuxna män visar kommande generationer att färgen på en tröja är fog nog för hat. Några av de mest idrottskritiska böcker jag läst de senaste åren är skrivna av manliga före detta idrottare och tränare: Martin Bengtssons I skuggan av San Siro, Fredrik Sundqvists Så funkar ungdomsfotboll och Albin Tingsvalls Allt jag förlorade genom att vinna. Men vad kommer hända med tävlingsidrotten om ifrågasättandet växer? Går den att separera från det den en gång byggdes upp som en del av: nationalism, krigsförberedelse, manlig hårdhet, överordning och underkuvande? Det sägs ibland att sexism och rasism inom idrotten bara är en spegel av hur det ser ut i samhället men idrotten är också i hög grad med och formar det. Kanske behöver vi på allvar börja tala om vad den agonala principen gjort, och gör med våra liv. Är det samhälle den pekar ut åt oss som idealet verkligen vad vi vill eftersträva? Varför ska vi som individer lägga en massa kraft på att visa att vi är bättre än andra, när vi istället skulle kunna lägga den på att sträva efter att alla ska må bättre och vårt samhälle bli mer hållbart? Får man önska sig 20- och 30-talens yviga, mångsidiga idrottsdebatt tillbaka? Eva-Lotta Hultén, journalist och författare   Litteratur Johnny Wijk: Idrott, krig och nationell gemenskap, Symposion. Jan Lindroth Idrott under 5000 år, SISU Idrottsböcker. Lars Ericson Wolke: När leken blev allvar om svensk idrotts historia. Populär historia, december 2001. Ivar Lo-Johansson: Jag tvivlar på idrotten, Arx förlag. Petter Northug: Min historia, Mondial. Albin Tingsvall: Allt jag förlorade genom att vinna, Offside press.

Om det stormiga konstnärsäktenskapet mellan Harry och Moa Martinson. 1935 efterlyste hon honom i radio. Kerstin M Lundberg och Katarina Wikars besöker Moas torp där Harrys hatt hänger kvar. Harry Martinson och Moa Martinson skrev, diskuterade Freud och reste till Sovjetunionen tillsammans. Hans unga författarkolleger med Ivar Lo Johansson i spetsen försökte hela tiden få honom bort från Moa. Hur har de då påverkat varandras skrivande? Vem vet om Harry ens skrivit Aniara utan Moa? I programmet medverkar bl.a. Ebba Witt-Brattström, Kerstin Engman och Harriet Thurgren, Moas barnbarn, samt Moa själv som spelar skivor. Uppläsare är Gunilla Nyroos och Reine Brynolfsson.

Om det stormiga konstnärsäktenskapet mellan Harry och Moa Martinson. 1935 efterlyste hon honom i radio. Kerstin M Lundberg och Katarina Wikars besöker Moas torp där Harrys hatt hänger kvar. Harry Martinson och Moa Martinson skrev, diskuterade Freud och reste till Sovjetunionen tillsammans. Hans unga författarkolleger med Ivar Lo Johansson i spetsen försökte hela tiden få honom bort från Moa. Hur har de då påverkat varandras skrivande? Vem vet om Harry ens skrivit Aniara utan Moa? I programmet medverkar bl.a. Ebba Witt-Brattström, Kerstin Engman och Harriet Thurgren, Moas barnbarn, samt Moa själv som spelar skivor. Uppläsare är Gunilla Nyroos och Reine Brynolfsson.

Om det stormiga konstnärsäktenskapet mellan Harry och Moa Martinson. 1935 efterlyste hon honom i radio. Kerstin M Lundberg och Katarina Wikars besöker Moas torp där Harrys hatt hänger kvar. Harry Martinson och Moa Martinson skrev, diskuterade Freud och reste till Sovjetunionen tillsammans. Hans unga författarkolleger med Ivar Lo Johansson i spetsen försökte hela tiden få honom bort från Moa. Hur har de då påverkat varandras skrivande? Vem vet om Harry ens skrivit Aniara utan Moa? I programmet medverkar bl.a. Ebba Witt-Brattström, Kerstin Engman och Harriet Thurgren, Moas barnbarn, samt Moa själv som spelar skivor. Uppläsare är Gunilla Nyroos, Reine Brynolfsson och Christer Söderqvist.

Harry Martinson och andra svenska poeter, är första delen i en serie där jag prata om och läser utdrag ur dikter av poeter födda på 1900-talet. Harry Martinson och andra svenska poeter Jag har valt mina egna favoritpoeter som jag uppskattar. Poeter som påverkat mitt eget skrivande som till exempel Harry Martinsson. Det finns med andra ord en risk att just din favorit inte finns. Prenumerera på iTunes  / På Acast  / På Soundcloud Jag läser min dikt Chanslös ur diktsamlingen Hora, Dåre och Martyr och berättar kort om den. Johanna och Olli får svar på sina frågor om slutrim och recensioner. TYCKER DU OM DET DU HÖR I POETPODDEN? Swisha 20 kr eller mer till 123 540 62 85. Bankgironr 743-0804 om du hellre själv vill sätta pengarna. PayPal, 20 kr eller mer till irene@poeten.se. Du får en skrivövning, fattas bara annat. ;) Avslutningsvis läsare jag min dikt Oktober. VIKTIGT! Tycker du om Poetpodden och att jag gör ett bra jobb? Gå då in på iTunes skriv en kommentar. Varför? Det är ett bra sätt att få podden att nå ut till allt fler lyssnare. Glöm inte heller att kommentera här i bloggen. DELA, DELA OCH DELA Hjälp mig att dela det här inlägget och alla andra du lyssnar på i dina sociala medier som Facebook, Twitter och alla andra. Då hjälper du poesin att få vingar. LÄNKAR TILL INNEHÅLLET: Yvonne Andersson: https://www.facebook.com/yvonne.andersson.18 Karin Boye: http://www.karinboye.se/ Ivar-Lo Johansson: http://www.ivarlo.nu/?q=content/b%C3%B6cker-av-ivar-lo-johansson Johannes Edfeldt: https://sv.wikipedia.org/wiki/Johannes_Edfelt Harry Martinson: http://harrymartinson.se/ Alf Henriksson: https://sv.wikipedia.org/wiki/Alf_Henrikson Chanslös: https://poeten.se/dikter/chanslos.htm Hora, Dåre och Martyr: https://skrivarsidan.nu/bokshop/produkt/hora-dare-och-martyr/ Oktober: https://poeten.se/dikter/dikt-oktober.htm Skicka in frågor och dina egna inspelade dikter Så skicka dina egna dikter och frågor om poesi till Poetpodden Facebooksida: https://www.facebook.com/poetpodden Kontakt via e-post: podden@poeten.se Twitter: https://twitter.com/poetenirene Fler avsnitt i Poetpodden

Statere. Så kallas de lantarbetare som arbetade för slavlön. Statarna är förmodligen den grupp arbetare som skildrats mest i litteraturen. Ivar Lo-Johansson, Moa Martinson och Jan Fridegård bidrag genom sina böcker till statarsystemets avskaffande. Statare kallades de jordbruksarbetare som arbetade för jordägare och i huvudsak fick betalt i natura, alltså i form av mat och boende istället för pengar. Det innebar stora begränsningar i statarnas möjligheter att förändra sin tillvaro. Arbetsvillkoren var ofta usla; man arbetade hela dagar utan någon form av ledighet och när man slitit ut sin kropp var fattigstugan i många fall det enda alternativet. Vid nittonhundratalets början levde ungefär en kvarts miljon människor som statare. Statarskolan Arbetarlitteraturen skildrar ofta samhället realistiskt. Det har varit ett sätt att belysa människors villkor för att åstadkomma en politisk förändring. Den här podcasten handlar om litteraturen, men också om det litteraturen skildrar. Många arbetarförfattare har skildrat statarnas liv. 1933 utkom tre författare med varsitt verk om statarna. Författarna kom att kallas för "statarskolan". Det var Ivar Lo-Johansson, Moa Martinson och Jan Fridegård. Ivar Lo-Johansson skrev under 30- och 40-talet fyra statarromaner och ett stort antal statarnoveller. 1945 avskaffades statarsystemet i en överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter, men mycket tack vara böckerna som uppmärksammat statarnas villkor. Vilka var statarna, hur levde dem, och kan man göra paralleller till dagens arbetsmarknad där bemanningsföretagen växer sig allt starkare? Jag har träffat Petter Larsson, museipedagog på Statarmuseet. Petter Larsson, museipedagog på Statarmuseet Statarmuseet Statarmuseet är inrymt i en gammal statarlänga från 1886. Den ligger i Torup öster om Malmö. Är du intresserad av att veta mer och se hur statarna levde rekommenderar jag ett besök. Surfa in på statarmuseet.com och läs mer. Musik och bilder Intro: Jahzzar – Lift off Musik: Jahzzar - The Wrong Way Foto: Nordiska Museet/Wikimedia

Ivar Lo-Johansson är en av våra mest kända arbetarförfattare. Han var verksam under nästan ett helt sekel och hann skriva fler böcker än någon annan författare. Framförallt skildrade han statarna och bidrog till systemets avskaffande. Ivar och "Måna". Ivar Lo-Johanssons författarskap förknippas ofta med hans kamp för statarsystemets avskaffande. Statare var människor som arbetade åt jordägare och som fick betalt till störst del in natura. Det gjorde många statare livegna. Statarsystemet avskaffades först 1945, och Ivar Lo-Johansson brukar vara en av de arbetarförfattare som anses bidragit till systemets avskaffabde. Mellan 1933 och 1943 skrev han fyra så kallade statarromaner (Godnatt, jord, Kungsgatan, Bara en mor och Traktorn) samt två novellsamlingar vid namn Statarna som alla skildrade statare. Kom från statarmiljö Ivar Lo-Johansson föräldrar var ursprungligen statare, även om de under Ivar Los uppväxt hade flyttat till ett egnahem där de försörjde sig genom att driva ett småjordbruk. Redan tidigt har Ivar Lo-Johansson ett behov av att bryta upp från uppväxtmiljö och söka sig ut i världen. Han cyklar runt i landet och försörjer sig bland annat som gårdfarihandlare, expressbud, brevbärare, skogsarbetare, lantarbetare. Han vill bli författare och när han blir arbetslös 1925 beger han sig utan pengar till Frankrike för att arbeta och skriva om de franska arbetarna. I samspråk med Harry Martinson. Hans första skönlitterära roman utkommer 1932 under namnet Måna är död och handlar om en ung författare som måste överge kärleken för att lyckas skriva. Men det är nästa roman, Godnatt, Jord som han betraktar som sin egentliga debut. Ivar Lo-Johansson var en aktiv debattör och reste efter andra världskriget omkring i landet för att skriva om äldrevården. Ivar Lo-Johansson skrev flertalet självbiografiska böcker. Först i sin självbiografiska serie på 50-talet, och sedan i form av memoarerna under 80-talet. Vad ska jag läsa? Godnatt, jord, Kungsgatan och novellsamlingarna Statarna I och II finns fritt tillgängliga på litteraturbanken.se. Kungsgatan och Måna är död finns i pocket. Många av Ivar Lo-Johanssons böcker finns utgivna som e-bok. Research I min research har jag till stor del använt mig av Ragnar Oldbergs bok Ivar Lo-Johansson: en monografi. Den är från femtiotalet och täcker således enbart Ivar Los första levnadstid. Det saknas faktiskt en heltäckande biografi, vilket är väldigt märkligt, med tanke på att Ivar Lo är en av våra absolut mest välkända arbetarförfattare. Man får söka kunskap om honom på annat håll. Magnus Nilssons avhandling Den moderne Ivar Lo-Johansson ger en bra bild över statarromanerna. På Sveriges Radios hemsida finns två intressanta samtal med Ivar Lo, ett tillsammans med Gunnar Sträng. Dessutom erbjuder Ivar Lo-sällskapet rikligt med information på sin hemsida, inte minst om hans romaner. Jag har också haft tillgång till Ivar Lo-Johanssons texter i antologierna Ansikten (1932) och Avsikter (1945). Dessutom hade jag turen att få ett exemplar av tidningen Lantarbetarens specialnummer som utgavs 1990 vid Ivar Lo-Johanssons bortgång. Musik i avsnittet: Jahzzar – Lift off Kevin MacLeod - Isolated

Ivar Lo-Johansson är en av våra mest kända arbetarförfattare. Han var verksam under nästan ett helt sekel och hann skriva fler böcker än någon annan författare. Framförallt skildrade han statarna och bidrog till systemets avskaffande. Ivar och "Måna". Ivar Lo-Johanssons författarskap förknippas ofta med hans kamp för statarsystemets avskaffande. Statare var människor som arbetade åt jordägare och som fick betalt till störst del in natura. Det gjorde många statare livegna. Statarsystemet avskaffades först 1945, och Ivar Lo-Johansson brukar vara en av de arbetarförfattare som anses bidragit till systemets avskaffabde. Mellan 1933 och 1943 skrev han fyra så kallade statarromaner (Godnatt, jord, Kungsgatan, Bara en mor och Traktorn) samt två novellsamlingar vid namn Statarna som alla skildrade statare. Kom från statarmiljö Ivar Lo-Johansson föräldrar var ursprungligen statare, även om de under Ivar Los uppväxt hade flyttat till ett egnahem där de försörjde sig genom att driva ett småjordbruk. Redan tidigt har Ivar Lo-Johansson ett behov av att bryta upp från uppväxtmiljö och söka sig ut i världen. Han cyklar runt i landet och försörjer sig bland annat som gårdfarihandlare, expressbud, brevbärare, skogsarbetare, lantarbetare. Han vill bli författare och när han blir arbetslös 1925 beger han sig utan pengar till Frankrike för att arbeta och skriva om de franska arbetarna. I samspråk med Harry Martinson. Hans första skönlitterära roman utkommer 1932 under namnet Måna är död och handlar om en ung författare som måste överge kärleken för att lyckas skriva. Men det är nästa roman, Godnatt, Jord som han betraktar som sin egentliga debut. Ivar Lo-Johansson var en aktiv debattör och reste efter andra världskriget omkring i landet för att skriva om äldrevården. Ivar Lo-Johansson skrev flertalet självbiografiska böcker. Först i sin självbiografiska serie på 50-talet, och sedan i form av memoarerna under 80-talet. Vad ska jag läsa? Godnatt, jord, Kungsgatan och novellsamlingarna Statarna I och II finns fritt tillgängliga på litteraturbanken.se. Kungsgatan och Måna är död finns i pocket. Många av Ivar Lo-Johanssons böcker finns utgivna som e-bok. Research I min research har jag till stor del använt mig av Ragnar Oldbergs bok Ivar Lo-Johansson: en monografi. Den är från femtiotalet och täcker således enbart Ivar Los första levnadstid. Det saknas faktiskt en heltäckande biografi, vilket är väldigt märkligt, med tanke på att Ivar Lo är en av våra absolut mest välkända arbetarförfattare. Man får söka kunskap om honom på annat håll. Magnus Nilssons avhandling Den moderne Ivar Lo-Johansson ger en bra bild över statarromanerna. På Sveriges Radios hemsida finns två intressanta samtal med Ivar Lo, ett tillsammans med Gunnar Sträng. Dessutom erbjuder Ivar Lo-sällskapet rikligt med information på sin hemsida, inte minst om hans romaner. Jag har också haft tillgång till Ivar Lo-Johanssons texter i antologierna Ansikten (1932) och Avsikter (1945). Dessutom hade jag turen att få ett exemplar av tidningen Lantarbetarens specialnummer som utgavs 1990 vid Ivar Lo-Johanssons bortgång. Musik i avsnittet: Jahzzar – Lift off Kevin MacLeod - Isolated

Arbetarlitteratur är vårt lands stora bidrag till världslitteraturen. Ingenstans är den arbetarlitterära traditionen så stark som här. Trots det har arbetarlitteraturen i många sammanhang inte fått den uppmärksamhet den förtjänar. Varför är det så? Magnus NilssonFoto: Malmö högskolaDen frågan står i centrum när jag träffar Magnus Nilsson som är professor i litteraturvetenskap vid Malmö Högskola och forskar kring arbetarlitteratur. Han hjälper mig dessutom reda ut frågan; vad är arbetarlitteratur? En fråga som inte är så enkel att besvara som man kan tro, för det visar sig att arbetarlitteratur väldigt sällan handlar om arbete. Magnus menar att det finns en tydlig koppling mellan arbetarlitteratur och klass, och litteraturen är inte sällan politisk. Den uppstod som kamplyrik kring sekelskiftet nittonhundra i syfte att ge kraft åt arbetarklassen. Det här är första avsnittet i den här podcasten. Jag, Mattias Torstensson, har nyligen kommit i kontakt med arbetarlitteraturen och vill lära mig mer. Samtidigt hoppas jag kunna bidra till att fler upptäcker denna strömning inom litteraturen. Del av utställningen Kvinnor, Klass, Kultur på Malmö Högskola Läs vidare Inför avsnittet förberedde jag mig framförallt genom att läsa Svensk Arbetarlitteratur av Lars Furuland och Johan Svedjedal. Boken ger en bra överblick över den svenska arbetarlitteraturens historia. Jag läste också delar av Magnus Nilssons avhandling Den moderne Ivar Lo-Johansson, samt hans bok Arbetarlitteratur som ger en bra introduktion. Litteraturlista I avsnittet nämns bland annat följande verk och författare: 11.05.05 - 14.10.17, Marie Norin Drömfabriken, Maria Hamberg Kallskänken, Jenny Wrangborg Wage Slaves, Daria Bogdanska Pigan, Hanna Petersson Yarden, Kristian Lundberg Godnatt, Jord, Ivar Lo-Johansson Pansarkryssaren, Molly Johnson Den föreställda mångkulturen: klass och etnicitet i svensk samtidsprosa, Magnus Nilsson Musik i avsnittet Jahzzar - Lift off Kevin MacLeod - I Knew a Guy

Torpare och andra yrken som var knutna till jord- och skogsbruk har dominerat vårt arv ända fram till modern tid. Därför är det nästan oundvikligt som släktforskare att stöta på de yrkeskategorierna i sin forskning. Men det är inte alltid helt klart vad de olika benämningarna innebär. Torp har till exempel haft olika innebörd genom tiderna och det har också funnits skillnader geografiskt i landet. Karl- Ingvar Ångström som är både släktforskare och lantmätare berättar att man lite förenklat kan säga att det tidigare fanns torp och hemman i en by.   Hemmanen, som var böndernas gårdar, hade inte fasta ägor. Gränserna ändrades lite då och då före storskiftet som skedde i mitten av 1700- talet. -Det var egentligen bara gårdstomterna som var fasta, resten av jorden brukades nästan som ett kollektivjordbruk. Ett torp var ett mer bestämt markområde med gränser omkring. Och rätt tidigt, berättar Karl- Ingvar Ångström, bestämdes att bönderna inte skulle upplåta alltför mycket torp eftersom det försämrade möjligheterna för bönderna att betala sin skatt. På 1800- talet blev det nästan tvärtom. Då uppmanades hemmansägarna att upplåta torp på grund av den stora befolkningstillväxten. -Och då var det framförallt de sämsta delarna av byn som styckades av till torp, berättar Karl- Ingvar. Marken som odlades var mark som tidigare inte varit uppodlad och begreppet ”att odla från ris och rot” innebar att man helt enkelt odlade ute i skogen. Om man är intresserad att söka information om ett torp finns det några bra råd att följa berättar Karl- Ingvar Ångström. Allra bäst är att gå in i laga skifteshandlingarna. Laga skifte var Lantmäteriförättningen från 1828 till slutet av 1800- talet. I slutet av protokollen finns en redovisning med de torparkontrakt som fanns och hänvisning till de kartor som finns. Dessa handlingar finns dels i Lantmäterimyndigheternas arkiv som finns i residensstäderna, och dels i Lantmäteriverkets arkiv i Gävle. Tidigare har man behövt besöka arkiven, men just nu pågår ett arbete med att lägga över alla kartor och handlingar på en kartsida på internet. Genom att klicka på den här länken kan du söka dig vidare i Historiska kartor gratis. Det kan också löna sig att leta i toraparresulutionerna. Eftersom torparna ofta sökte skattefrihet de första åren kan man leta i Länsstyrelsernas torparresultutioner. Då besöker man respektive Landsarkiv där det finns sökregister över torparresolutionerna. Där finns också ofta torparkontrakten. Dessutom kan det vara bra att leta i mantalslängderna. De finns dels på SVARs hemsida fram till 1825. Efter det är det Landsarkiven som gäller. I småprotokollen som finns i Häradsrättsarkiven på Landsarkiven kan man också finna torparkontrakt. Torpinventering Arnold Tunström har sedan 1980- talet ägnat sig åt att inventera torp. - Det började som en studiecirkel då vi intervjuade minnesgoda äldre människor här i bygden som kände till vilka som bott på torpen från början. Men idag är det många av de som inte längre lever, berättar Arnold, som lagt upp två tjocka pärmar på köksbordet. Pärmarna har detaljerade uppgifter om alla torp i Ljustorp som ligger i Medelpad. De innehåller dels information om alla som bott på torpen och också hänvisningar till kartor med exakta tomtgränser. -De första torpen här var dagsverkstorp. De som kom över några tunnland skrev avtal med hemmansägaren om att göra ett visst antal dagsverken hos honom. Ofta fick de på kort varsel infinna sig och utföra hårt jobb. Normalt byggde man ladugården först berättar Arnold Tunström. Där bodde de tillsammans med husdjuren fram till dess att boningshuset byggts. -Att som nygift komma över en markbit och mötas av grov granskog utan hus och kreatur måste ha varit en fruktansvärd situation, säger Arnold. Men samtidigt var det en oerhörd lycka att överhuvudtaget ha en markbit att odla på. -Det var kö hos hemmansägaren som bestämde hur avtalet skulle se ut. Hade man en bra relation till markägaren kunde torparen succesivt köpa torpet och få äganderätt, men oftast hade de inga pengar och behövde låna av bonden. På så sätt var de riktigt i klorna på bonden, berättar Arnold. För det mesta hade torparna en eller ett par får som de använde ullen att göra vadmalskläder och sticka plagg med. De som inte hade råd med en ko skaffade i regel getter istället. Statare Den som börjar släktforska får lära sig att börja med att intervjua äldre släktingar om sådant de varit med om, hört berättas och vet har hänt. Men det är inte alltid enkelt att intervjua äldre om gamla tider– inte om det liv de levt varit skambelagt på något sätt. Så var det ofta med dem som arbetade som statare. Den perioden ligger inte så långt borta i tiden, men eftersom statarna hade så låg status i samhället ville de flesta gamla statare inte prata om det livet med sina efterkommande. Så var det för Kjell-Åke Larsson. Han växte upp som statarunge på en gård strax utanför Malmö. Nu som pensionär jobbar han som en av många frivilliga på statarmuseet som ligger i Bara tre mil från hans egen barndoms huslänga. Och nu när han tillsammans med andra försöker rekonstruera statarlivet grämer det honom att han inte frågade sina föräldrar mer. -Han man vetat då vad man vet idag så skulle man ju pratat med dem, det skulle varit gjort för 15 år sedan, då levde fortfarande många gamla statare, min egen mor tillexempel, säger han. Statarsystemet fick sitt genombrott i början av 1800-talet och det avskaffades först 1945. En statare var lantbruksarbetare anställd ett år i taget på en stor gård. Stataren fick fri bostad i speciella arbetarbostäder och lönen utgick i natura, eller stat. Därav namnet statare. Ett bestämt mått av varor som råg, vete, rovor, socker, och emellanåt brännvin det var lönen. Senare utgick en del av lönen i pengar, men naturadelen var alltid den avgörande. Karin Rydahl och Petter Larsson visar mig runt i den gamla statarlängan som utgör museet i Bara. Här finns ett par lägenheter inredda precis som de som en gång bodde där minns det.  I en liten fönsterlös skrubb inredd som sovkammare, sitter ett papper på en vägg. Pappret finns kvar där efter en av de många statare som passerat traktens gårdar, han hette Janne Larsson. Det är hans så kallade orlofssedel som sitter på väggen. -Man kan översätta orlofssedeln med en kombinerad frisedel, arbetsintyg och betyg, berättar Karin Rydahl. Men det i handen kunde man söka ny plats, det visade att man inte hade förlupit sin gamla plats. Vi läser Janne Larsson Orlofssedel från 1906. Han får betyg i flit, arbetsförmåga, trohet mot husbonde, nykterhet, hövlighet och lydnad, månhet om husdjuren, stadighet vid hemmet, ordningssinne, aktsamhet om husgeråd, dito om maskiner och redskap, dito om eld, renlighet och snygghet, förnöjsamhet med husmanskost, och hälsotillstånd. Men sedeln talar i kodad form också om att Janne var fackligt ansluten till det nystartade lantarbetarförbundet. Tvärs över ena hörnet står det nämligen ”lantarbetare”, vilket var ett meddelande till nästa arbetsgivare att den här personen var en pontentiell bråkmakare. Statarmuseet i Skåne började som studiecirklar efter modellen gräv där du står. Cirklarna blev ett bygdespel, och till slut bildades museet som idag tar emot besökare hela året, inte minst skolbarn som får prova på en gnutta statarliv. Och studiecirklarna fortsätter oavbrutet - så länge det finns människor som kan berätta sin histora så ska den skrivas ner. Kjell-Åke Larsson är en av dem som berättar om sina minnen som statarunge. -Far var första kördräng på gården där han var anställd. Där fanns sammanlagt 12 par hästar. Och mor mjölkade ju fram till dess att jag var 10 år ungefär, tre gånger om dagen. -Men jag kommer inte ihåg så mycket av det, vi sov ju alltid när hon gav sig av, säger Kjell-Åke. När jordägarna sökte efter statare som arbetskraft ville de helst få tag i gifta karlar. Kvinnorna behövdes nämligen också för den så kallade mjölkningsplikten, det som Ivar Lo Johansson kallade den vita piskan. Statarna fick ju fri bostad men statarlängorna var ökända för sina usla förhållanden. Kalla, dragiga, skitiga och fulla med loppor och löss. Kjell-Åke minns än idag när man försökte röka ut vägglössen som på skånska heter skäktor ur 2 rumslägenheten där han bodde med föräldrar och nio syskon. Kjell-Åke själv fick börja jobba tidigt, han hjälpte till i betlandet.  -Och på somrarna fick jag vakta de 80 korna på gården där mor och far var statare. Arbetsdagen började klockan sju och slutade halv tre på eftermiddagen för den 12-årige Kjell-Åke. Att vara statarunge kunde vara knepigt i småskolan, berättar han.  -Bondbarnen kom till skolan på måndagar och hade med sig stekar, smör och bröd till läraren. -Vi statarungar hade aldrig råd att ge henne någonting. De minnen som kommit upp till ytan i studiecirklarna handlar ofta om statarnas dåliga anseende. Kyrkans företrädare till exempel var ofta avigt inställda -Statarna arbetade ofta på söndagarna, de var ju tvungna att jobba när de fick order om det, och det tyckte inte prästerna om berättar Petter Larsson. Men konfirmera sig måste alla göra. Inne i museet finns ett citat från en gammal statare. ”När vi hade konfirmationsavslutning stod alla bönderna i byn i kyrkan och pekade på vem de kunde tänka sig – vem som var starkast och vilken familj man kom ifrån.” -Det är ganska magstarkt, kommenterar Karin Rydahl. Många av de minnen som berättats i studiecirklarna handlar om situationer som den här, förnedrande och lite skamliga. Men det handlar också om försöken att bevara den mänskliga värdigheten trots alla svårigheter. Det är vackert vid statarlängan i Bara, den här strålande höstdagen. Tvättem fladdrar i vinden på ett tvättstreck, höstblommorna sprakar av starka färger. Det kan vara lätt att glömma vilket slitsamt liv man faktiskt levde här som statare. Klicka på den här länken om du vill titta på Statarmuseets hemsida