Podcasts about ludmilas

Studentu idejas par virtuves ekspozīciju Ojāra Vācieša muzejā apkopotas izstādē „Virtuve”. Ojāru Vācieti  virtuves lietas nav interesējušas, tur saimniekojusi dzejnieka sievasmāte Emma Azarova, liecina muzejā. Latvijas Mākslas akadēmijas Interjera dizaina un produktu dizaina 3. kursa studenti virtuves ekspozīcijas tēmu risinājuši atšķirīgi un atbildīgi, uzsver pasniedzējs Holgers Elers. Četri dažādi virtuves ekspozīcijas risinājumi Ojāra Vācieša muzejā būs skatāmi visu jūniju. Ojāra Vācieša muzeja darbinieki nosauc vēl citas telpas, tai skaitā vannas istabu, arī bērnu namiņu pagalmā, ko vajadzētu nākotnē iekārtot un veidot ekspozīciju. Šoreiz studentu idejas Ojāra Vācieša muzeja virtuvei apskatāmas izstādē „Virtuve”. Pēc izstādes atklāšanas Mākslas akadēmijas pasniedzējs, profesors Holgers Elers paskaidro, ka mācību uzdevums priekšmetā Ekspozīciju dizains bijis konkrēts  - Ojāra Vācieša muzeja ekspozīcijas daļa, ko paredzēts izvietot virtuvē. Studenti strādājuši grupās, tā tapuši četri atšķirīgi virtuves ekspozīcijas risinājumi. Studentu darbi nelielajā izstāžu telpā būs aplūkojami visu mēnesi, un jaunie dizaineri par to ir īpaši gandarīti, jo parasti mācību darbi tiek rādīti vien īsu brīdi akadēmijas telpās. Ojāra Vācieša muzeja vadītāja Ieva Ķīse rūpīgi iepazinusies ar studentu darbiem. Viņa arī atklāj, ka virtuve, kurā saimniekojušas Emma un Ludmila, apmeklētājiem nav pieejama. Tā kā virtuvē saimniekojusi Emma Azarova, Ludmilas mamma - te iederētos Emmas dzīves stāsts, uzsver Ieva Ķīse. LMA 4. kursā studentiem iespēja turpināt savus projektus un izstrādāt kā bakalaura darbu, arī šo Ojāra Vācieša muzeja virtuves ekspozīciju, uzsver pasniedzējs Holgers Elers. Kā piemēru, viņš min 4.kursa grafikas nodaļas studentes Emīlijas Briezes un produktu dizaina studenta Daniela Šatalova veidotu bakalaura darbu -  Blaumaņa istabas ekspozīciju Jaņa Rozentāla un Rūdolfa Blaumaņa muzejā. Blaumaņa istaba būšot maza, bet spoža pērle mūsu kultūras telpā.

Vi pratar om Ludmilas kommande dokumentär där vi hoppas få alla svaren, Johan berättar om när han skulle köpa OS-biljetter och blev CHOCKAD av priset. Vi snackar BASKET och känslan inför NBA Playoffs. Nästa podd gästas av Peter Magnusson!! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Stāsta teātra zinātniece, Liepājas Universitātes vadošā pētniece, Dr. art. Vēsma Lēvalde. Daudzi zina, ka pirmā teātra izrāde latviešu valodā bija Šillera “Laupītāji”, ko tulkojis Dikļu muižas skrīveris Jānis Peitāns un kas notikusi Dikļos 1818. gadā, tas rakstīts arī Nacionālajā enciklopēdijā. Bet vai zini, ka pirmā izrāde latviešu valodā, iespējams, notika krietni agrāk un Kurzemē, Apriķu muižā? 18. un 19. gadsimta mijā parādās pirmās latviski iespiestās lugas, tostarp – Apriķu mācītāja Kārļa Gotharda Elferfelta (Karl Gottchard Elverfeldt, 1756–1819, citos avotos Elberfelts) “Līksmības grāmata” ar dažām “sakāmu vārdu spēlēm”, ko apraksta Kārlis Kundziņš 1955.gadā izdotajā grāmatā “Latviešu teātra repertuārs”. Starp šīm “sakāmu vārdu spēlēm” ir arī luga “Tā dzimšanas diena” – oriģināldarbs, kas propagandē baku potēšanu. Kārlis Kundziņš piemin arī aktiera Kārļa Brīvnieka (1854–1934) atmiņas, kurās... ...Brīvnieks apgalvo, ka kāds vectēvs viņam stāstījis jaunības atmiņas par to, kā mācītājs Elferfelts “[..] esot sapulcinājis ļaudis, iestudējis lugu “Tā dzimšanas diena”, un Apriķu mācītājmuižas klētī sarīkojis izrādi”. Brīvnieka atmiņu rokraksts glabājas Latvijas Rakstniecības un mūzikas muzeja arhīvā, un tur patiešām Apriķu muižas izrāde ir aprakstīta, un minēts arī konkrēts datums – 1804. gada 15. decembris. Šo stāstu ticamu dara arī neliels Kronvaldu Ata raksts 1872. gada “Baltijas Vēstnesī”, kur cita starpā teikts: “Šai grāmatiņā Apriķu mācītājs Elbervelts devis plašas mācības un sīkumus par teātri latviešiem jau priekš 70 gadiem, kad tie vēl vergu ķēdēs stenēja.” Tomēr šim faktam nav laimējies ar tik dedzīgu pētnieku kā Aleksejs Apīnis, kurš atrada Šillera “Laupītāju” tulkojumu un ar grafoloģijas palīdzību pierādīja, ka to tulkojis Peitāns. Dikļu izrādes gadījumā nozīmīgas bijušas arī aktrises Ludmilas Špīlbergas atmiņas par viņas vectēvu, uzvārdā Špīgelbergs, ko viņš it kā ieguvis no atveidotās lomas Šillera lugas uzvedumā un kas vēlāk īsināts par Špīlbergu, un par to rakstījis Voldemārs Ancītis laikrakstā “Padomju Zeme” 1968. gadā. Savukārt Brīvnieka atmiņās minētā versija par Apriķu muižu teātra vēsturē tālāk nav pētīta. Tomēr Lejaskurzemes novadpētnieki ir cieši pārliecināti, ka viņiem pieder latviešu teātra aizsācēju gods, un jāatzīst, ka teātra spēlēšana Kurzemes muižās visu 19. gadsimtu bija visai populāra, vecos rakstos var atrast liecības gan par latviešu komēdiju, kas spēlēta kādas kalpones kāzās Valtaiķu muižā, gan par izrādēm Aizputē, Gramzdā, Nīcā, Cīravā un citur. Tikai 1877. gada 30. novembrī aizsākas latviešu teātris Liepājā, kad teātra mīļotāju pulciņš izrāda trīs viencēlienus – “Midzenis tiesas priekšā”, “Bagāta brūte” un “Icigs Mozess”. Laikraksts “Liepājas Pastenieks” ziņo, ka teātra nams bijis pārpildīts un par biļetēm ieņemti 66 rubļi un 12 kapeikas, ko ziedoja “Sarkanajam krustam”. Bet laukos līdz šim brīdim bija notikušas jau vairāk nekā 60 dažādas izrādes latviešu valodā.

Mi número telefónico es +542235208859. Agradecería que me enviaran mensajes de audio para poder reproducir en el podcast y para que nos escuchemos entre todos. Para que todos aquellos que están como vos, escuchando porque no se pueden dormir, sepan que no están solos. También es para que estemos conectados, así que pueden escribirme cuantas veces quieran. Para invitarme un café así sigo despierto grabando más episodios: https://cafecito.app/podcastparadormirse Si vos también te queres suscribir y colaborar economicamente con el podcast: patreon.com/podcastparadormirse Para donar por transferencia (solo argentina): CBU 0140323503420058303116 Para donar desde el exterior por Wester Union o Paypal, comunicarse por WhatsApp. En Youtube.com/podcastparadormirse hay más audios en los que hablamos de la mente, de la ansiedad y de todas las cosas que nos interesan pero que no entran en el podcast. Si querés contar lo que te pasa podemos conversar en esos audios. Escribime. En los comentarios de Instagram puedes pedir que te salude en el podcast. Pero solo ahí. Mi instagram es @correapalaciosok Y para que nos unamos aún más, tenemos grupo de WhatsApp de oyentes. Llegan más de mil o dos mil mensajes por día, o a veces ninguno. Es un grupo para hacer amigos de todas partes del mundo y para tener con quién hablar cuando tengamos insomnio. No te preocupes si no llegas a leer todos los mensajes, simplemente puedes unirte y conversar cuando quieras o cuando lo necesites. Te puedes unir solo si estás dispuesto a mirar el peligro a la cara, a poner tu hombría a prueba máxima, a tomar... bueno, puedes escribirme y te agrego. Hoy la historia de un pueblito alejado que nadie sabía donde quedaba, ni sus propios habitantes. Y que tenía un solo requisito para las mujeres que quisieran vivir allí: Llamarse Ludmila. Gracias por escuchar! Dulces sueños ;)

Stāsta Ojāra Vācieša muzeja vecākais speciālists Mārtiņš Bērziņš Ojāram Vācietim ārkārtīgi patika pastaigāties. Mazie pastaigu loki turpat Pārdaugavā – uz Arkādijas parku, uz Āgenskalnu, apkārt Māras ezeram. Oficiāli tas, protams, ir Māras dīķis, bet Ojārs Vācietis teica – Māras ezers. "Un dīķis nav dīķis, jo dīķis ir līķis, tev būs to par ezeru saukt," viņš raksta vienā no saviem dzejoļiem. Dzejnieks Aivars Neibarts teica – Māras okeāns, bet Ojāram Vācietim bija Māras ezers. Garie pastaigu loki Ojāram Vācietim reizēm bija pāri visai Rīgai. Desmit, piecpadsmit, arī divdesmit vai vairāk kilometru dienā. Viņam bija tādas pastaigas "no govīm līdz govīm". Reizēm Dzejnieks kopā ar sievu – dzejnieci Ludmilu Azarovu – kāpis taksometrā vai sabiedriskajā transportā un abi braukuši uz Rīgas nomalēm, līdz ieraudzījuši govis, un tad kājām gājuši pāri visai Rīgai, līdz atkal ieraudzījuši gotiņas. Pēc pastaigām Ojārs Vācietis un Ludmila Azarova gājuši mājās un pētījuši savus noietos maršrutus vēl ulmaņlaikos izdotajā Rīgas plānā. Viņiem interesēja sajust noieto ceļu nedaudz vēsturiskā perspektīvā. Šajā plānā Rīga vēl ir krietni mazāka un, piemēram, Brīvības iela ir Brīvības iela, ne tā kā Vācieša laikā, kad tā bija Ļeņina iela. Atgriežoties no pastaigām, vakaros Ojārs Vācietis reizēm mēdzis spēlēt klavieres. Viņš nebija mācījies mūzikas skolā, bet klavierspēli apguvis pašmācības ceļā. Klavieres pēc būtības bija sievas Ludmilas, bet Ojārs reizēm piesēdies un labprāt uzspēlējis. Ne nu gluži Šopēnu, bet, piemēram, dziesmu "Miglā asaro logs" ar dzejnieka Aleksandra Čaka vārdiem. Aleksandrs Čaks Ojāram Vācietim ir ļoti nozīmīgs dzejnieks. It īpaši sešdesmitajos gados: kad pie Dzejnieka atnāca viesi, viņš ļoti labprāt piesēdās pie klavierēm un nedaudz uzspēlēja. Garās pastaigas ietekmējušas arī Ojāra Vācieša dzeju. Viņš daudzējādā ziņā ir urbāns dzejnieks. Viņam ir tādi dzejoļi kā "Arkādija", "Pārdaugavas pasāžas", "Māras minivīzijas", "Zaķusala", "Lucavsala", "Āgenskalna tirgus rīts... Ar laiku Pārdaugava Ojāram Vācietim kļuvusi aizvien nozīmīgāka. Kā stāstījusi Ludmila Azarova, šī vieta sākusi veidot viņa uztveri, izglītot dvēseli. Viņa raksta: "Uzradās kaimiņi. Laika robežas neeksistēja, tāpēc tepat Dārtas ielā varēja satikt Krišjāni Baronu, domās iegrimušu. Johans Kristofers Broce stāvēja ezera krastā ar molbertu un pasteļu krītiņiem. Kopā ar Raini un Aspaziju varēja pastaigāties zem arkas Arkādija parkā. Rihards Vāgners drūms sēdēja pie galda un domāja, ka pienācis laiks bēgt no Rīgas. Cenders, Stradiņš, Straubergs, Dārziņš, Purvītis, Tone, Plūdons, Merķelis, Kants, jā arī Kants, pavisam tuvu – Karalaučos, Akuraters – pāri ielai, Brīvzemnieks tepat aiz stūra." Kādā no pastaigām Ojārs Vācietis redzējis, ka tiek lauzts ārā bruģis, lai varētu noasfaltēt ielu. Dzejnieks jautājis strādniekiem, ko darīs ar šiem akmeņiem. Viņam atbildējuši, ka vedīs uz kādu purvu vai mežmalu. Ojārs Vācietis nav bijis ar mieru. Viņš samaksājis ceļu strādniekiem 25 rubļus un akmeņus aizvedis uz savām mājām un uzdāvinājis savai Ludmilai. Pie Ojāra Vācieša dzīvokļa logiem joprojām stāv divas bruģakmeņu kaudzes. Ludmila Azarova šo dāvanu patiesi spēja novērtēt. Kā viņa reiz teica: "Nebūtu mēs satikušies filoloģijas fakultātē, iespējams, mēs būtu satikušies ģeogrāfijas fakultātē." Gan Ojāram Vācietim, gan viņa sievai Ludmilai ļoti interesēja visa dzīvā un nedzīvā daba – koki, putni, dzīvnieki un arī akmeņi. Turklāt bruģakmeņi jau nav vienkārši akmeņi, tiem ir arī simboliskā, kultūrvēsturiskā nozīme. Tas ir bruģis, pa kuru reiz, iespējams, staigājuši tie paši iepriekšminētie – Dārziņš, Rainis vai Aspazija.  

Stāsta Ojāra Vācieša muzeja vecākais speciālists Mārtiņš Bērziņš Vai zini, ka Ojārs Vācietis dzīvoja mājā, kas pirms vairāk nekā 240 gadiem celta kā traktieris "Jeruzaleme"? Laikā, kad celts nelielais krodziņš, Pārdaugava vēl nebija blīvi apbūvēta. Krodziņš šeit pastāvējis vairākas desmitgades un šajā laikā šeit viesojies arī, piemēram, jaunais Garlībs Merķelis. Viņš to piemin vienā no saviem darbiem. Vairākos zīmējumos 18. gadsimta beigās traktieri "Jeruzaleme" iemūžinājis arī etnogrāfs un mākslinieks Johans Kristofs Broce. Ojāra Vācieša dzīvesbiedre, dzejniece Ludmila Azarova pat sacerējusi Brocem veltītu dzejoļu ciklu, ko Ojārs Vācietis vēlāk atdzejojis latviski. Par mājas vēsturi Ojāram Vācietim izstāstījis komponists un rakstnieks Marģeris Zariņš. Viņš arī stāstījis, ka šajā namā savā laikā "parādus taisījis" komponists Rihards Vāgners. Nekādu dokumentālu pierādījumu par šo faktu gan nav. Par to vēsta tikai Marģera Zariņa leģenda. Stāsts par nama vēsturi Ojāram Vācietim tik ļoti paticis, ka reizēm viņš vēstulēs parakstījies kā Pārdaugavas pilskungs. Pēc traktiera darbības izbeigšanās ēka piedzīvojusi daudzas pārmaiņas un saimniekus. 19. gadsimta sākumā māju un gruntsgabalu iegādājās tirgotājs Teodors Heinrihs fon Šrēders un nodēvēja šo vietu par Šrēdermuižiņu. Skaisti iekoptajā dārzā skatu saistīja sakoptā ēka, kurā skanēja mūzika, dzeja un filosofiskas sarunas. Savukārt 19. gadsimta otrajā pusē par mājas īpašnieku kļūst viens no Rīgas-Dinaburgas dzelzceļa kompānijas īpašniekiem Heinrihs Robinsons. Viņa laikā namam piebūvēta mājas daļa, kurā tagad iekārtota muzeja zāle, kas tā arī tiek saukta – par Robinsonzāli. 20. gadsimta sākumā nams tiek sadalīts dzīvokļos un 1960. gadā viens dzīvoklis ar Rakstnieku savienības palīdzību tiek piešķirts tobrīd jaunajam, bet jau atzinīgi novērtētajam dzejniekam Ojāram Vācietim. Dzejniekam sacīts, ka mājoklis nav īpaši labs, patālu no Rīgas centra, bez centrālapkures, bez siltā ūdens, bet dzejnieks bijis priecīgs, jo beidzot ticis pie sava kārtīga mājokļa. Ojāram Vācietim šis nams bija ārkārtīgi būtisks. Līdz tam Ojārs Vācietis dzīvojis lielā šaurībā. Viņš ir dzimis Trapenē, Igaunijas pierobežā. Bērnībā dzīvojis diezgan lielā šaurībā un vairākkārt nācies mainīt dzīvesvietu. Vidusskolā jaunais dzejnieks dzīvoja skolas kopmītnēs, vēlāk dzīvojis universitātes kopmītnēs. Pēc kāzām ar Ludmilu Azarovu jaunā ģimene dzīvoja Maskavas ielā vienistabas dzīvoklī pie Ludmilas mammas. Arī tur bija diezgan šauri... Ojārs Vācietis vēstulē savam draugam Gunāram Grāvim raksta tā: "Dzīves mantiskajā sektorā ir viena sekojoša lieta: dzīvoklis man tagad ir 89 m2 un tajā var spēlēt futbolu, bet pats labākais ir vieta, kurā tas atrodas – starp Māras dīķi un Arkādiju. Pilnīgi brīvā dabā un no galvaspilsētas piecpadsmit minūšu braucienā." Ojāram Vācietim šī vieta ļoti patīk un vēlāk, kad viņam piedāvā dzīvokli jaunā mājā, dzejnieks atsakās: "Neiešu jau dzīvot tajā rakstnieku kolhozā!" Kādā no saviem dzejoļiem Ojārs Vācietis raksta: "Ja Mārupītes vidū cirkuļsmaili liek / Un apvelk riņķi – te ir Rīgas centrs." Šajā namā tapusi Ojāra Vācieša dzejas lielākā un nozīmīgākā daļa. Dzejniekam te lemts nodzīvot līdz savas dzīves pēdējai dienai – 1983. gada 28. novembrim.

„Tad, kad mēs nebaidāmies atklāties un parādīt savas jūtas, mēs saņemam daudz atbalsta no līdzcilvēkiem,” tik vienkāršu, bet šodien īpaši būtisku patiesību pauž ukraiņu māksliniece Ludmila Natsvlišvili, kuras izstāde „Kara dienasgrāmata” vēl tikai 5. un 6. jūlijā aplūkojama Kalnciema kvartāla galerijā. Vēl bez Ludmilas Natsvlišili darbiem Kalnciema mākslas galerijā skatāma foto ekspozīcija „Zaudētie sapņi”, kuru veidojusi viena no pazīstamākajām Ukrainas modes fotogrāfēm Viktorija Rihktik. Māksliniece Ludmila Natsvlišvili šobrīd dzīvo Rīgā. Viņa dzimusi 1986. gadā, izglītību ieguvusi Donbasa Nacionālajā arhitektūras un celtniecības akadēmijā. Strādājusi dažādu veidu glezniecības žanros, piedalījusies vairākās starptautiskās izstādēs.  24. februārī viņa bija spiesta vienā nelielā mugursomā salikt nepieciešamākās mantas un pamest Kijivu, kura tieši šajā dienā piedzīvoja pirmo bombardēšanu. Tā kā Ludmila – draugu vidū saukta par Ļusju - nevarēja paņemt līdzi gleznošanas piederumus, viņa paķēra tikai skiču albumu un zīmuļus. Pēc divām dienām viņa nokļuva Polijā, un marta sākumā savas sajūtas un pārdzīvojumus sāku attēlot zīmējumos, veidojot „Kara dienasgrāmatu”, kāds ir arī izstādes nosaukums. Kā uzsver māksliniece, citēju, „karš parādīja, kas mēs patiesībā esam, atkailināja mūsu dvēseles, nometot visu lieko. Atkailināti ķermeņi ir kā mūsu nedrošības simbols šajā pasaulē.” Vēl bez Ludmilas Natsvlišili darbiem Kalnciema mākslas galerijā šodien un rīt ir skatāma foto ekspozīcija „Zaudētie sapņi”, kuru veidojusi viena no pazīstamākajām Ukrainas modes fotogrāfēm Viktorija Rihktik. Viņa ir Ludmilas vienaudze, izglītojusies Kijivas Nacionālajā Kultūras un mākslas universitātē. Profesionāls padziļinājums fotomākslā gūts Kijivas Fotogrāfijas skolā. Mākslnieces fotodarbi balansē uz atsvešinātas grafikas un glancētu žurnālu glamūra robežas, tā arī paliekot šajā viduspunktā. Noslēgumā citāts no Viktorijas sacītā par savu izstādi “Zaudētie sapņi”: „Tā ir par ikvienu ukraini. Ikkatram, kurš ieraudzīs šīs fotogrāfijas, būtu jāsaprot, ka bezrūpīga dzīve var beigties jebkurā brīdī. Mani izstādes darbi ir veidoti Ukrainā, toreiz vēl mierīgā Kijivā, kur es biju viena no vadošajām modes fotogrāfēm. Šeit, emigrācijā, es esmu cilvēks, kura sapņus iznīcināja karš un kuram viss jāsāk no sākuma. Šobrīd man ir viens sapnis – Ukrainas uzvara – un man nav šaubu, ka kopā mēs uzvarēsim.”

Året är 1996. Sverige är i behov av en friidrottsstjärna. Ludmila Engquist blir svensk och tar OS-guld och VM-guld åt sitt nya hemland. Medierna har fått en ny älskling. Senare vänder allt. Från 2013 Ludmila börjar med bob och i jakten på ännu ett OS-guld dopar hon sig. Fallet blir tungt. Medierna kallar henne för "den före detta ryskan". De blå-gula linserna och örhängena kallas för ett mediatrick och krönikörer beskriver sin personliga besvikelse efter Ludmilas dopning. I dokumentären berättar hennes boblagkamrat Karin Olsson om tiden med Ludmila. Det jag fick vara med om hoppas jag att ingen annan får vara med om, säger Karin Olsson. Alexander Lundholm är reporter och programledare på Radiosporten. Han har tidigare gjort dokumentären "Susanna Kallur och kampen mot kroppen". När Alexander var åtta år såg han Ludmila Engquist vinna OS-guld i Atlanta 1996, något som fick honom att själv börja med friidrott. 

Violinisten Ludmila Spektor flydde 1978 från den starka antisemitismen i sovjetrepubliken Ukraina. Tyska nazister avrättade hennes farmor Berta Lea och 33 770 andra judar i Babij Jar 1941. Violinisten Ludmila Spektor flyr 1978 från Kiev i Ukraina, som då tillhör Sovjetunionen. Hon flyr till Köpenhamn med sin man och sin treåriga dotter Milena och hon flyr med anledning av den starka antisemitismen i sitt hemland. Ett par år senare blir hon fastanställd i Danmarks Radios Symfoniorkester. Hon stannar där i 34 år, tills hon pensioneras. 2014 ger Ludmila Spektor ut sin självbiografi Emigrant på livstid. Ludmila Spektor föds 1952 i Kiev. Både mor och far är judar. Sin högre musikutbildning får hon i Moskva. Året är 1941 - mer än tio år innan Ludmila Spektor föds. Det är en vacker septemberdag och Ludmilas farmor Berta Lea är ensam i sin lägenhet i Kiev. Plötsligt stormas dörren och in stövlar SS Einsatzkommando och tvingar Berta Lea att följa med. De tyska nazisterna för henne till ravinen Babij Jar en bit utanför Kiev. Namnet betyder Den gamla kvinnans ravin. Berta Lea är en av 33 771 judar, halva Kievs judiska befolkning, som den 29 och 30 september 1941 mördas av tyska nazister. I Babij Jar mördar de tyska nazisterna hundratusentals judar, romer, homosexuella, sovjetiska krigsfångar, partisaner och kommunister. Människor får klä av sig nakna, tvingas ned i ravinen, de får lägga sig på ännu varma lik och skjuts till döds med maskingevär. Småbarn begravs levande. Efter massakern fraktas 300 fångar från koncentrationslägret i Syretsk till Babij Jar för att gräva upp kropparna och råna dem på värdesaker. Kropparna bränns sedan på bål. Därefter krossar man benen i speciella maskiner och strör slutligen ut askan i Den gamla kvinnans ravin. Därefter blir även dessa fångar mördade av nazisterna. Dmitrij Sjostakovitj's 13:e symfoni heter Babij Jar. Ludmila Spektor spelar aldrig symfonin i Sovjetunionen. Inte ens vid den högre musikutbildningen. Första gången hon spelar den är med DR's symfoniorkester. -Den symfonin undveks, eftersom det handlade om judar. Och därför att ukrainare också var aktiva vid avrättningarna. Vi fick ingen information om förintelsen. -Det är en ohygglig symfoni, tycker Ludmila. Ämnet är ohyggligt och det hör vi i musiken. I programmet hör vi även Sjostakovitj's första violinkonsert med David Ojstrach. Den vackra första satsen är ett slags Requiem över de utrotade i Babij Jar. Under sina 26 år i Sovjetunionen upplever Ludmila Spektor  en mycket stark antisemitism. -I Sovjetunionen var jude en nationalitet, säger hon. Redan på födelseattesten stod det att vi var judar och om du var det på mors eller fars sida. Var du hel-jude, som jag, så hade du inte så många chanser i det sovjetiska samhället, förklarar Ludmila Spektor. De som hade en förälder som inte var jude hade större möjlighet att klara sig bättre i tillvaron. Då kunde du välja mellan att skriva jude eller sovjetmedborgare i dina papper. -Myndigheterna höll ögonen på oss. Överallt användes kvoter. Jude-procent kallades det. Myndigheterna bestämde hur många procent judar som fick komma in vid speciella utbildningar eller bli anställda vid olika arbetsplatser. -När jag efter gymnasiet skulle söka vidareutbildning som violinist berättade min mor, som också var musiker, att de endast tog in 2,3 judar på den skolan jag ville gå. Jag tänkte Herregud, vi judar är inte ens hela människor. Vi är komma något!, berättar Ludmila Spektor, som mycket riktigt inte kom in på skolan i Kiev. -Mamma övertalade mig att söka in vid musikskolan i en liten ort som heter Sumy, långt bort från Kiev. Den ligger på gränsen till Ryssland. Där fanns en bra judisk violinlärare vars judiske man var matteprofessor vid skolan. De två undervisade i Sumy eftersom jude-kvoten redan var fylld i Kiev. Ludmila var endast 16 år, kände inte en själ i Sumy och bodde under miserabla omständigheter under två år i en slags barack. -Hade jag inte varit med om detta så hade jag nog aldrig vågat fly från mitt hem, min familj och mina släktingar, konstaterar Ludmila Spektor. Jag visste att jag kunde klara mig under svåra villkor. Jag vågade emigrera och fly. Ludmila Spektor kom in på en högre musikutbildning i Moskva. I en liten obskyr konsertsal i Moskva hörde hon ett uruppförande av tonsättaren Sofija Gubajdulina, vars musik då var förbjudna i Sovjetunionen. Ludmila var 20 år och såg upp till Sofija Gubajdulina, som hon uppfattade som fantastisk, men ödmjuk och klart nedtryckt. Hon ville gärna gå fram till Sofija och tacka för den fina musiken. Men hon vågade inte. Orsaken var blyghet men även rädsla för KGB som alltid var närvarande vid dessa s a s hemliga konserter i Moskva. -Jag tänkte att jag är kvinna och jag är jude och jag behöver inga fler problem. Så jag höll mig tillbaka, berättar Ludmila Spektor. Många år senare möter hon Sofia Gubajdulina igen, denna gång i Köpenhamn då Danmarks Radios symfoniorkester skall spela tonsättarens symfoni Stimmen Verstummen, Röster som tystas. -Jag hälsar på tonsättaren. Hennes kompositioner spelas nu över hela världen. Hon ser lika beskedlig ut som i Moskva, men har mer självtillit och håller huvudet högre, säger Ludmila Spektor, som gav tonsättaren en guidad tur längs den vackra Strandvägen mellan Köpenhamn och Helsingør. Emigrant på livstid heter Ludmila Spektors biografi. Varför frågar jag? -Jo, jag är född emigrant eftersom jag föddes i ett land som aldrig betraktade mig som infödd, säger Ludmila Spektor. Jag var alltid främmande. Jag var varken ryss eller ukrainare. Jag var jude. Många, många släktingar och familjemedlemmar förintades under nazisterna. -Jag lever med en ständig rädsla att jag skall behöva fly igen, att mina barn eller barnbarn skall tvingas fly, emigrera. Så som det har varit i min familjehistoria. Jag är emigrant. Jag känner inte till något annat. Musiklista: Nahawand, improvisation Bashar Sharifa, cello SYMFONI NR 1 D-DUR Gustav Mahler Leif Segerstam/ Danmarks Radios Symfoniorkester CHANDOS007038, CHAN 9242 SYMFONI NR 13 B-MOLL OP 113 Dmitrij Sjostakovitj, Jevgenij Jevtusjenko Rudolf Barsjaj/ SergejAleksasjkin/ Kör-Akademi (Moskva)/ Kölner Rundfunk-Sinfonieorchester REGIS RECORDS025162, RRC 1102 KONSERT FOR VIOLIN & ORKESTER NR 1 A-MOLL OP 99 (77) Dmitrij Sjostakovitj, David Ojstrach/ Maksim Sjostakovitj/ New Philharmonia Orchestra(London) INTA GLIO017092, INCD 7241 UVERTYR OP 34 C-MOLL (ORIGINALVERSION FOR KLARINETT, PIANO & STRAKKVARTETT) Sergej Prokofjev Stepan Kos/ Tjeckiska Nonetten/ Vladimir Klansky PRAGA18323, PRD DSD 250216 DIVLJUS JA NA NEBO M Petrenko Anatolij Solovjanenko/Jakov Orlov/ Kievs Folkinstrumentorkester MELODIJA000412, C10-14471/72 PAPIROSN Judisk Trad Hermann Jablokoff Renata Biterman/ Estera Katz GASON RECORDS24041, CD 702 SYMFONI Stimmen Verstummen Sofia Gubajdulina, Gennadij Rozjdestvenskij / Kungl Filharmoniska Orkestern (Stockholm) CHANDOS007038, CHAN 9183 KONSERT FOR VIOLIN& ORKESTER NR 1 A-MOLL OP 99 (77) Dmitrij Sjostakovitj David Ojstrach/ MaksimSjostakovitj/ New Philharmonia Orchestra (London) INTA GLIO017092, INCD 7241

Violinisten Ludmila Spektor flydde 1978 från den starka antisemitismen i sovjetrepubliken Ukraina. Tyska nazister avrättade hennes farmor Berta Lea och 33 770 andra judar i Babij Jar 1941. Violinisten Ludmila Spektor flyr 1978 från Kiev i Ukraina, som då tillhör Sovjetunionen. Hon flyr till Köpenhamn med sin man och sin treåriga dotter Milena och hon flyr med anledning av den starka antisemitismen i sitt hemland. Ett par år senare blir hon fastanställd i Danmarks Radios Symfoniorkester. Hon stannar där i 34 år, tills hon pensioneras. 2014 ger Ludmila Spektor ut sin självbiografi Emigrant på livstid. Ludmila Spektor föds 1952 i Kiev. Både mor och far är judar. Sin högre musikutbildning får hon i Moskva. Året är 1941 - mer än tio år innan Ludmila Spektor föds. Det är en vacker septemberdag och Ludmilas farmor Berta Lea är ensam i sin lägenhet i Kiev. Plötsligt stormas dörren och in stövlar SS Einsatzkommando och tvingar Berta Lea att följa med. De tyska nazisterna för henne till ravinen Babij Jar en bit utanför Kiev. Namnet betyder Den gamla kvinnans ravin. Berta Lea är en av 33 771 judar, halva Kievs judiska befolkning, som den 29 och 30 september 1941 mördas av tyska nazister. I Babij Jar mördar de tyska nazisterna hundratusentals judar, romer, homosexuella, sovjetiska krigsfångar, partisaner och kommunister. Människor får klä av sig nakna, tvingas ned i ravinen, de får lägga sig på ännu varma lik och skjuts till döds med maskingevär. Småbarn begravs levande. Efter massakern fraktas 300 fångar från koncentrationslägret i Syretsk till Babij Jar för att gräva upp kropparna och råna dem på värdesaker. Kropparna bränns sedan på bål. Därefter krossar man benen i speciella maskiner och strör slutligen ut askan i Den gamla kvinnans ravin. Därefter blir även dessa fångar mördade av nazisterna. Dmitrij Sjostakovitj's 13:e symfoni heter Babij Jar. Ludmila Spektor spelar aldrig symfonin i Sovjetunionen. Inte ens vid den högre musikutbildningen. Första gången hon spelar den är med DR's symfoniorkester. -Den symfonin undveks, eftersom det handlade om judar. Och därför att ukrainare också var aktiva vid avrättningarna. Vi fick ingen information om förintelsen. -Det är en ohygglig symfoni, tycker Ludmila. Ämnet är ohyggligt och det hör vi i musiken. I programmet hör vi även Sjostakovitj's första violinkonsert med David Ojstrach. Den vackra första satsen är ett slags Requiem över de utrotade i Babij Jar. Under sina 26 år i Sovjetunionen upplever Ludmila Spektor  en mycket stark antisemitism. -I Sovjetunionen var jude en nationalitet, säger hon. Redan på födelseattesten stod det att vi var judar och om du var det på mors eller fars sida. Var du hel-jude, som jag, så hade du inte så många chanser i det sovjetiska samhället, förklarar Ludmila Spektor. De som hade en förälder som inte var jude hade större möjlighet att klara sig bättre i tillvaron. Då kunde du välja mellan att skriva jude eller sovjetmedborgare i dina papper. -Myndigheterna höll ögonen på oss. Överallt användes kvoter. Jude-procent kallades det. Myndigheterna bestämde hur många procent judar som fick komma in vid speciella utbildningar eller bli anställda vid olika arbetsplatser. -När jag efter gymnasiet skulle söka vidareutbildning som violinist berättade min mor, som också var musiker, att de endast tog in 2,3 judar på den skolan jag ville gå. Jag tänkte Herregud, vi judar är inte ens hela människor. Vi är komma något!, berättar Ludmila Spektor, som mycket riktigt inte kom in på skolan i Kiev. -Mamma övertalade mig att söka in vid musikskolan i en liten ort som heter Sumy, långt bort från Kiev. Den ligger på gränsen till Ryssland. Där fanns en bra judisk violinlärare vars judiske man var matteprofessor vid skolan. De två undervisade i Sumy eftersom jude-kvoten redan var fylld i Kiev. Ludmila var endast 16 år, kände inte en själ i Sumy och bodde under miserabla omständigheter under två år i en slags barack. -Hade jag inte varit med om detta så hade jag nog aldrig vågat fly från mitt hem, min familj och mina släktingar, konstaterar Ludmila Spektor. Jag visste att jag kunde klara mig under svåra villkor. Jag vågade emigrera och fly. Ludmila Spektor kom in på en högre musikutbildning i Moskva. I en liten obskyr konsertsal i Moskva hörde hon ett uruppförande av tonsättaren Sofija Gubajdulina, vars musik då var förbjudna i Sovjetunionen. Ludmila var 20 år och såg upp till Sofija Gubajdulina, som hon uppfattade som fantastisk, men ödmjuk och klart nedtryckt. Hon ville gärna gå fram till Sofija och tacka för den fina musiken. Men hon vågade inte. Orsaken var blyghet men även rädsla för KGB som alltid var närvarande vid dessa s a s hemliga konserter i Moskva. -Jag tänkte att jag är kvinna och jag är jude och jag behöver inga fler problem. Så jag höll mig tillbaka, berättar Ludmila Spektor. Många år senare möter hon Sofia Gubajdulina igen, denna gång i Köpenhamn då Danmarks Radios symfoniorkester skall spela tonsättarens symfoni Stimmen Verstummen, Röster som tystas. -Jag hälsar på tonsättaren. Hennes kompositioner spelas nu över hela världen. Hon ser lika beskedlig ut som i Moskva, men har mer självtillit och håller huvudet högre, säger Ludmila Spektor, som gav tonsättaren en guidad tur längs den vackra Strandvägen mellan Köpenhamn och Helsingør. Emigrant på livstid heter Ludmila Spektors biografi. Varför frågar jag? -Jo, jag är född emigrant eftersom jag föddes i ett land som aldrig betraktade mig som infödd, säger Ludmila Spektor. Jag var alltid främmande. Jag var varken ryss eller ukrainare. Jag var jude. Många, många släktingar och familjemedlemmar förintades under nazisterna. -Jag lever med en ständig rädsla att jag skall behöva fly igen, att mina barn eller barnbarn skall tvingas fly, emigrera. Så som det har varit i min familjehistoria. Jag är emigrant. Jag känner inte till något annat.

Man sieht sie kaum, doch sie sind da: Mit Staubwedel, Bügeleisen, Kochlöffel und Schnabeltasse. Sie kommen aus der ganzen Welt: aus Osteuropa, Lateinamerika, aus Asien und Afrika. Manche ganz legal und viele illegal. Der Arbeitsplatz ‚Privathaushalt’ ist inzwischen einer der größten Weltmärkte. Die Sendung wurde vom WDR zum CIVIS · Europas Medienpreis für Integration eingereicht. WDR Feature DOK 5 — 01.01.2008 — Feature (Ausschnitt)

Året är 1996. Sverige är i behov av en friidrottsstjärna. Ludmila Engquist lever upp till förväntningarna, blir svensk och vinner både OS-guld och VM-guld åt sitt nya hemland. Medierna har fått en ny älskling. Några år senare vänder allt. Ludmila börjar med bob och i jakten på ännu ett OS-guld dopar hon sig. Fallet blir tungt. Medierna kallar henne för "den före detta ryskan". De blå-gula linserna och örhängena kallas för ”ett mediatrick” och krönikörer beskriver sin personliga besvikelse efter Ludmilas dopning. I dokumentären är det första gången som hennes boblagkamrat Karin Olsson berättar om tiden med Ludmila. – Det jag fick vara med om hoppas jag att ingen annan får vara med om, säger Karin Olsson.   Alexander Lundholm är reporter och programledare på Radiosporten. Han har tidigare gjort dokumentären "Susanna Kallur och kampen mot kroppen". När Alexander var åtta år såg han Ludmila Engquist vinna OS-guld i Atlanta 1996, något som fick honom att själv börja med friidrott.   När tycker du att nationalismen inom idrotten går för långt? Skriv och berätta i kommentarsfältet härnere.

I lördagens Humorhimlen hörde du: Hur högt kan dom gå? av Roll on, Bara skoj av Hassan, Vetenskapens värld - Boogie dör av Deluxe, Gamla testamentet del 1 av Pang Prego, Tele Timbro: tummen mitt i handen av Tankesmedjan, Mats Wilander om kokaindopning av Röster i radio,Lotus och Ludmilas korvståndslottolåt: Körven är god av Rally, Job Andersson om djurmästrande av Mammas Nya Kille, Folköl Rydén i Lübeck av Deluxe, Högstadiestefan vill casta Jenny av Cirkus Kiev, Porrfilmsindianernas rapport från LA av Mammas Nya Kille och Det här är inte roligt av Rollon. Programledare: Linnea Wikblad, producent Lena Resborn

Man sieht sie kaum, doch sie sind da: Mit Staubwedel, Bügeleisen, Kochlöffel und Schnabeltasse. Sie kommen aus der ganzen Welt: aus Osteuropa, Lateinamerika, aus Asien und Afrika. Manche ganz legal und viele illegal. Der Arbeitsplatz ‚Privathaushalt’ ist inzwischen einer der größten Weltmärkte. Die Sendung wurde vom WDR zum CIVIS · Europas Medienpreis für Integration eingereicht. Von Anja Kempe — WDR Feature DOK 5 — 01.01.2008 — Feature (Ausschnitt)