Podcasts about stockholmsutst

Boken heter "Reklam och propaganda under svenskt 1930-tal" och gäst är författaren Elin Gardeström.1930-talet var en intressant tidsperiod när det kommer till reklam och propaganda. Då blev reklam ett nytt modernt fenomen som förknippades med visionära förhoppningar. Det hette att reklamen skulle tjäna samhället och bygga framtiden. Men också lära människor trafikvett och den användes även för att lösa samhällsproblem som trångboddhet. I boken undersöks reklamen som påverkansform och hur den relaterade till andra former av påverkan under 1930-talet. Analysen är fokuserad på tre olika aktörer; den framväxande reklambranschen, Kooperativa förbundet och det Socialdemokratiska partiet.Några av frågorna som diskuteras i programmet är: Vad stod propaganda respektive reklam för under 1930-talet? Hur och varför förändrades synen på reklamen just under den här tiden? Varför blev Stockholmsutställningen 1930 en påverkansfaktorer för reklamen? Och hur användes reklam av aktörer som Kooperativa förbundet och Socialdemokratiska partiet?Bli medlem på Patreon: https://www.patreon.com/larafranlarda och få tillgång till alla exklusiva avsnitt och övriga avsnitt reklamfritt, eller stötta podden på SWISH på 0737719037.Instagram: https://www.instagram.com/larafranlarda/Hemsida: https://larafranlarda.comSupport till showen http://supporter.acast.com/larafranlarda. Bli medlem på Patreon: https://www.patreon.com/larafranlarda så får du tillgång till exklusiva avsnitt och övriga avsnitt reklamfritt. https://plus.acast.com/s/larafranlarda. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Tidskoder för avsnittet:1: 0-29:07 HSB – skapelsemyten: De tidiga åren, att hitta en fiende, revolutionärt språk, trendig typografi.2: 33:20 - 1:00:40 HSB: Tillvarons totalentreprenör: Tvättmedel, Båtar och sportstugor.3: 1:00:45 - 1:29:00 HSB: Kan man tjäna pengar på bostadsrätter? Turning torso och butlersamhället.Om man cyklar över Västerbron i Stockholm – eller närmar sig Riddarholmen med båt över Riddarfjärden – och fäster blick högt upp på skärgårdsbergen som omger sjön så ska man se att där högst upp finns inte några kyrkor eller slott utan där tronar två stora bostadsområden, på Kungsklippan och Skinnarviksberget.Kvarteret Diamanten på Kungsklippan, byggt 1933, och kvarteret Marmorn, vars första delar stod klara till Stockholmsutställningen 1930. Kungsklippan och kv Marmorn. Planerade och uppförda av HSB, Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsförening. Det är mäktiga i sina anspråk, på varsin sida om Stockholms stadshus invigt mindre än 10 år tidigare, 1923."800 eldstäder i skyskrapor av betong", skrev DN om Kungsklippan den 11 maj 1933.Det har sagts att ingenting är så starkt som en idé vars tid har kommit. Det var HSB en gång. Så starkt för att dess idé hade kommit: Varför ska vanliga människor betala ockerhyror till fastighetsägare och hyresvärdar när de själva kan bli ägare till sina hem – tillsammans med andra?Och denna idé materialiserades, förändrades och blev någonting annat med tiden. HSB som startade som en marginell spelare, en outsider för småfolk, när bostadsrätten inte ens hade ett ordentligt lagrum. Idag verkar man i en tid då bostadsrätten är den helt dominerande marknadsformen för lägenheter i Sverige.Man börjar med att hitta en fiende i de privata fastighetsägarna, och med ett språk hämtat från den framväxande radikala arbetarrörelsen, med ord som profit och ocker, börjar man locka medlemmar som vill vända sig från egoism och in i kooperationes varma gemenskap.Det är en hundraårig resa för en kooperation som i det närmaste skulle komma att bli en stat i staten, en livets totalentreprenör.Det fanns tider när HSB inte bara byggde kooperativa bostäder utan också producerade såväl tvättmedel som båtar. Och semesterbostäder, 1929 i Årsta havsbad – "ett Saltsjöbaden för småfolket" – nio år före den första semesterlagen.Man har inte sällan i sin pragmatism gått några steg före staten.HSB började bygga miljonprogrammet innan det fanns ett miljonprogram. I bostadsbristens spår, började man i början av 1960-talet skala upp bostäderna. Grindtorp i Täby är kanske det tydligaste exemplet.När man sedan inför en concierge i Turning Torso i början av 2000-talet förebådar man möjligen det samhälle som växte fram i RUT-tjänsternas spår"?]‍ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Följ med Tobias Svanelid på en vandring längs Birger Jarlsgatan, startpunkten för den muslimska invandringen i Sverige. Och hör om korstågens betydelse för islams expansion. Stockholmsutställningen 1897 fick besök av den ryske muslimen Ebrahim Umerkajeff, en pälshandlare som hittade kärleken i Sverige och blev kvar. Om honom och de andra tidiga muslimska invandrarna som fick svenskt medborgarskap handlar religionsvetaren Simon Sorgenfreis aktuella bok De kommer att vara annorlunda svenskar. Tobias Svanelid tar med författaren på en vandring längs Birger Jarlsgatan i Stockholm, platsen för de första svenska muslimernas företag och startpunkten för den utveckling som idag gjort Sverige till ett av världens mest mångkulturella länder.Dessutom svarar Dick Harrison på en lyssnarfråga om vad som hade hänt med Europas kristna befolkning om påven Urban II aldrig dragit igång korstågen.

Midsommarafton har kallats för Sveriges egentliga nationaldag. Men utan konstnärernas vurm för Dalarna vid förra sekelskiftet hade vi inte firat som vi gör, menar Ulrika Knutson. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Midsommar och Dalarna är evigt förenade, i en doft av björklöv, brännvin och bensin. Mycket av detta kan skyllas på konsten. Frågan är om vi alls hade firat midsommar utan nationalromantikens konstnärer. Hur Dalarna blev en angelägenhet för skönandarna i storstaden går att följa nästan dag för dag. 1872 hade Artur Hazelius rest i landskapet, och upptäckt att de traditionsbundna masarna moderniserade! Nya idéer spreds. Man måste skyndsamt ingripa, skrev Hazelius, om man åt forskningen ville rädda "de gamla boningar, som revs, dessa bohag, som ringaktades, dessa dräkter, som bortlades." Han lyckades över förväntan. Allmogen stod i kö för att pracka på honom gamla skaklar, slädar, färdtäcken och rosenmålade fästmögåvor. Hazelius fyllde Nordiska museet med grejer, men nöjde sig inte med skaklarna, utan började samla hus. 1891 öppnades Skansen, med äkta dalkullor i biljettkassan. Skansen blev en succé, det internationella begreppet för friluftsmuseum, och kullorna blev reklamskyltar i det Nationella svenska projektet, med kulmen i Stockholmsutställningen 1897. Där sålde man allt med hjälp av Rättvikskullor: ättika, kameror, öl, karameller och skor. Snart hade konstnärerna enrollerats i reklamindustrin för Dalarna och den svenska sommaren. Amalia Lindegren var först med Lillans sista bädd, en tablå med en sörjande Rättviksfamilj framför sitt döda barn. Detta dystra motiv blev mycket populärt och reproducerades snart i tidningar, på bonader och tallrikar. Muntrare var hennes Söndagsafton i dalstuga, där samma familj tar en svängom till fiol. Snart drar en omvänd Stora daldansen från söder upp mot Siljan. På sjuttonhundratalet gick arga dalkarlar till huvudstaden för att säga ifrån, nu är det stockholmarna som blivit nyfikna på Dalarna, konstnärer och författare inte minst. I täten Morasonen Zorn, följd av Larssons i Sundborn och Karlfeldt i Sång. Tonsättarna hängde på, både Hugo Alfvén och Moses Pergament blev fritidsmasar. Anders Zorn var ju barnfödd i Mora, en oäkting som tog revansch. Som framgångsrik målare köpte han gård, startade folkhögskola, och målade folket i helg och söcken. I sin roliga bok Dalarna som svenskt ideal, från 1937, skriver Gustav Näsström att "De nakna kullorna ha säkert spelat en större roll utrikes än här hemma som stimulans för dalaintresset." Zorn själv var i alla fall medveten om att han skapade helt nya ideal. 1897 målar han Midsommardansen, en tavla som fortfarande fungerar som turistbild. Påhejad av prins Eugen målar han de dansande paren, i den långa sommarskymningen, efter solnedgången i juni och juli. "Jag är glad att ha gjort den", skriver han. "Jag hade just då gett Morkarlby en ny lång majstång. Den målades röd varje midsommar och jag ansåg och anser fortfarande som min heliga plikt att närvara och leda klädningen av densamma." Någon av de ljusa sommarnätterna 1897 gick Anders och drog på sig syfilis också. Moraborna hade inte haft majstång på sextio år. Prästerna gillade inte hedniska seder, och bönderna tyckte att det var barnsligt. Men Zorn ville ha majstång, och beställde en stång av lokala snickare, som en regissör väljer sin rekvisita. Majstången accepterades, men Zorns vurm för dans och folkmusik väckte ont blod. När han kallade till "Tävlan på oxhorn, bockhorn samt fiol, bara gamla låtar" fick han kritik i pressen och anklagades för att "försöka skaffa sig ryktbarhet". Som om han inte var ryktbar nog! Och idag är Zornmärket i silver och guld den finaste utmärkelsen en spelman kan få. Någon av de ljusa sommarnätterna 1897 gick Anders och drog på sig syfilis också. Det var inte roligt, inte för honom, och inte för Emma heller. Kanske kommer Carin Larsson och försöker trösta. Hon och Carl Larsson har också gjort sitt för rekvisitan runt midsommar, även om jag inte hittar någon majstång. Men lövruskor och kransar överallt. Larssons vadar i björklöv, med paradnumret "Ute blåser sommarvind" - en fresk för Hvitfeldtska gymnasiet i Göteborg, där ungdomar släpar löv och syrener, prästkragar och aklejor till skolavslutningen. 1897, midsommarens märkesår, lämnar Carl Larsson också sin första skiss till Nationalmuseums trapphall, Gustav Vasa till häst. Prisnämnden hade redan bestämt sig för Ansgar som predikar kristendomen, men Larsson får hedersomnämnande. I tio år pysslar han sedan med Gustav Vasa, den svarta hästen blir vit, färgerna allt mer ljusa och klara, girlanger av björklöv, maskros och prästkrage upphäver tyngdlagen och skruvar sig mot sommarhimlen. 1906 är det klart. Kung Gösta rider in i Stockholm på midsommarafton 1523. Hästen har en plym av blåklint i manen. Bilden är inte riktigt klok. Carl David af Wirssén fick blodstörtning, men kritikern August Brunius lyste upp. Denna kung kommer "aldrig att uppfattas som en tråkig och akademisk historielektion... nej, som en frisk vårfläkt... till ungdomen." Ja, det är Gustav Vasa som postmodern sagobokskung. Inte klok, men kul. Det spårade ur även på andra sätt. Carl Larsson visste hur man virade löv som grönskar i hundra år. Med sin lätta Sundbornstil i grönt och rött och blont slog Carl och Karin Larsson käftarna i publiken, och bettet har inte släppt ännu. Vännerna var också trollbundna. Så länge Strindberg fortfarande var vän med Larssons bad han om råd för scenografin till pjäsen Kronbruden, med härbren och majstång. Inte ens August gick fri från smittan från Dalarna. Senare skulle han förstås  bli arg på Calle, skylla honom för hycklare, och kalla hans hustru för dj-l. Till vänkretsen hörde också poeten Erik Axel Karlfeldt. Precis som Hazelius inventerade han allmogens Dalarna och fyllde skåp och lådor med ålderdomliga ord och uttryck. Inte bara namn på skaklar, utan framför allt på blommor - och könsorgan, gärna i samma fras, ord som doftar i midsommarskymningen: "Nattviol, veneris blomma, nosserot." Också Karlfeldts reklam för Dalarna med Fridolins lustgård och Jungfru Maria från Sjugareby betydde mycket. Hade Dalarna rentav blivit för populärt? "Sjurberg har blivit Dalarnas Djursholm, en avlägsen förstad till Stockholm", gnydde författaren Karl-Erik Forsslund. Han hade ju sökt sig dit för att slippa det själlösa storstadslivet, som han skrev i kultboken  Storgården, 1901. Karlfeldt höll med. Kärleken till Dalarna höll på att spåra ur, i "ett sentimentalt kelande med detta landskap, varav vi infödingar äro föga tilltalade." Det spårade ur även på andra sätt. Vän med Forsslund och Karlfeldt var konstnären Gustaf Ankarcrona. Han grundande Leksands förträffliga hemslöjd, och som nykterhetsman och folktalare samlade han ungdomar i tusental när han lät retoriken flöda i Tällberg. I dikten Demagogisk söndag driver Karlfeldt med Ankarcronas - Adrian Brushanes - guldskägg och "sköna ben" - han var lite för tjusig för sitt eget bästa. Men han kompenserade med mindre tjusiga ideal. Mot slutet av sitt liv kallade han sig "frän antisemit" och hade Hitlers porträtt på skrivbordet när han gick ur tiden 1933. Det är inte utan att dalahästarna från Nusnäs knäar under en sådan ryttares tyngd. På 1990-talet vred konstnären Peter Johansson verktygen ur de gamla mästarnas händer; skrudad i Zorns röda rock och Ancarcronas knätofsar lade han hela Dalarna på analyssoffan, och sågade upp dalahästarna i skivor, paketerade i plast och placerade dem i kyldisken. Men bäst före datum går visst aldrig ut. Och nu är det midsommar igen. Ulrika Knutson

Otto G Carlsund hör till vår konsthistorias mer gåtfulla öden. Här hör vi honom i radio bena ut förhållandet mellan abstrakt och konkret inom den moderna konsten. På 1920-talet åkte Otto G Carlsund till Paris för att utbilda sig. Med sin stora begåvning blev han Fernand Legers favoritelev. Han förutspåddes en lysande framtid och fick organisera konsten vid den stora Stockholmsutställningen 1930. Men den geometriskt abstrakta konst som Carlsund ställde ut blev inte den framgång han hade väntat sig. Kritiken blev ganska ljum, i några fall rent fientlig, Carlsund fick ett sammanbrott och konstnärskarriären kom av sig. I stället etablerade han sig som kritiker han skrev ungefär 2000 artiklar på 30- och 40-talet, Filmaren och konstvetaren Anders Wahlgren har med utställningar och nu med en omfattande biografi velat nyansera bilden av Carlsund, att han faktiskt fortsatte att måla, fram till come back-utställningen 1947. Inte minst har det inneburit en renässans som gjort Carlsunds bilder till hårdvaluta på konstauktionerna.

Otto G Carlsund hör till vår konsthistorias mer gåtfulla öden. Här hör vi honom i radio bena ut förhållandet mellan abstrakt och konkret inom den moderna konsten. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. På 1920-talet åkte Otto G Carlsund till Paris för att utbilda sig. Med sin stora begåvning blev han Fernand Legers favoritelev. Han förutspåddes en lysande framtid och fick organisera konsten vid den stora Stockholmsutställningen 1930. Men den geometriskt abstrakta konst som Carlsund ställde ut blev inte den framgång han hade väntat sig. Kritiken blev ganska ljum, i några fall rent fientlig, Carlsund fick ett sammanbrott och konstnärskarriären kom av sig. I stället etablerade han sig som kritiker – han skrev ungefär 2000 artiklar på 30- och 40-talet, Filmaren och konstvetaren Anders Wahlgren har med utställningar och nu med en omfattande biografi velat nyansera bilden av Carlsund, att han faktiskt fortsatte att måla, fram till come back-utställningen 1947. Inte minst har det inneburit en renässans som gjort Carlsunds bilder till hårdvaluta på konstauktionerna.

Avsnitt 4 har huvudtema Så går det till på ett auktionshus och Designklassikern handlar om Stockholmsutställningen 1930. Varmt välkomna att lyssna! Auktionspodden är en podcast för dig som vill veta mer om auktioner, få tips och trix samt lära dig mer om design och strömningar genom tiderna. Allt levererat med en gnutta humor. Värdpar: Jani Andersson från Metropol Auktioner och Anita Emthén poddare och journalist.

Hon ska få Djurgårdens 55 turistföretagare att gå i takt. Eller ja, åtminstone i åt samma håll när det gäller destinationsutveckling. Djurgården är Stockholms främsta turistmotor med elefanter som Gröna Lund, Skansen och Cirkus. Men under Kungliga Djurgårdens intressenter finns även små kaféer och ensamföretagare som vänder sig en publik. Organisationen föddes på nittiotalet och då berättade man att man hade lika många besökare som kinesiska muren. Det säger man inte längre. Sedan Camilla Zedendahl tog över rodret för fyra år sedan är nya budskap som gäller.- Det gäller att fokusera på vad vi kan göra tillsammans och hoppa över det andra. Det handlar inte om att köpa annonsera utan att hitta en identitet och visa upp vem man är och vad man vill vara. Just nu är det kris på Djurgården. I juli nådde man inte upp till februaris antal besökare. Årets andra månad kom det 600 000 människor till Djurgården. I juli kom det 500 000 besökare mot beräknades 3,5 miljoner besökare. - Just nu har Djurgårdens motor stannat. Och Djurgården är Stockholms motor. Vi saknar evenemangen och festerna. Även om Skansen har haft öppet under hela den här tuffa tiden är det sorgligt att se ett Allsång på Skansen utan publik. Det är tuff period nu. Regeringens omställningsstöd är livsnödvändigt, säger Camilla Zedendahl i Travel News podcast. Men Royal Djurgården arbetar långsiktigt och bland målen finns bland annat ett bilfritt Djurgården, ett utbyggt Gröna Lund och en ny gång- och cykelbro framför den nuvarande Djurgårdsbron. Den sista fanns på den stora Stockholmsutställningen 1897 men revs sedermera. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Stockholmsutställningen 1930 var den sista stora utställningen i Stockholm, och dess påverkan blev enorm. Här samsades ny arkitektur, nya material och nya tankar om utrymmet med trivialiteter som pinnglass och varmkorv. Alltihop senare del av folkhemmet. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Under 1800-talet växte utställningar fram som det moderna sättet att marknadsföra sitt land. Samtidigt var utställningarna ett sätt att visa sin befolkning vilka framsteg som gjorts och att framtiden såg ljus ut....och dessutom roade man sig en hel del. Stockholmsutställningen 1897 var inte annorlunda, och dessutom ovanligt framgångsrik. Hör om vad som visades, hur man roade sig och vad som finns kvar idag. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Dags för den allra första livepodden! Edward Blom och Mats Ryd spelar denna gång in sitt samtal inför ett hundratal glada middagsgäster på Värdshuset Ulla Winbladh på Djurgården i Stockholm, under inmundigande av en ”klassisk” respektive en ”lyx-”meny som även gästerna kunnat välja.Samtalet inleds med en diskussion om årets Guide Michelin-stjärnutdelning till Sveriges krogar, inklusive en lovprisning till krögaren och kocken Mathias Dahlgren. Edward förklarar varför han trivs så bra på Expressens kulturfest, Mats spekulerar i att Judas äter margarin, och så funderar Edward på om han borde bli lika jovialisk hemmavid som han är i poddsändningarna, Eftersom huset som Ulla Winbladh är inrymt i kom till inför den stora Stockholmsutställningen, det vill säga Allmänna konst- och industriutställningen, sommaren 1897 så kretsar dagens temasamtal kring just denna fantastiska händelse och dess kulturhistoria och kvarvarande byggnadsarv. På ett område stort som två stycken Skansen byggdes utställningen upp, inklusive exempelvis ”Gamla Stockholm” – en miniatyr av den medeltida stadskärnan som stockholmarna kunde vandra omkring i eller dricka tysk öl vid.Edward kallar Stockholmsutställningen för ”den stora trumpetstöten”, som användes för att övertyga såväl utlänningar som, inte minst, svenska folket, om att Sverige vid slutet av 1800-talet blivit en modern och innovativ industrination. Både Mats och Edward fantiserar om hur en nutida Stockholmsutställning skulle kunna byggas upp på Gärdet i 1890-talsromantisk anda, med förankring bakåt men framåtblickande – och Edward kommer in på ett av sina favoritämnen, nämligen hur 1800-talet är ständigt underskattat i den allmänna historiesynen.En lyssnarfråga om skärgårdsmat handlar om såväl strömming som grisar och måsägg, och en annan om Ekerökrogar – vilket får Mats och Edward att drömma om fler landsbygdsrestauranger och kvarterspubar.Sponsra gärna podden! Här är länken för mer information: https://www.patreon.com/join/edwardblomMaila gärna redaktionen! Adressen är: podden@edwardblom.se See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Vi diskuterar två nya böcker om det moderna Sveriges framväxt: en av Per I Gedin och en av Elisabeth Åsbrink. Och så hör vi om Jonas Gardells nya roman och siar om kulturpolitiken efter valet. Kulturredaktionens Emma Engström försöker att reda ut hur läget kan bli vad gäller de kulturpolitiska frågorna. Vi intervjuar Per I Gedin om hans bok "När Sverige blev modernt". Den fokuserar på funktionalismen som arkitektur och ideologi utifrån Stockholmsutställningen 1930 och Elisabeth Åsbrink, som har skrivit "Orden som formade Sverige", kommer till studion. Där finns även Dan Hallemar från tidskriften Arkitektur för att diskutera bägge böckerna. Ulrika Knutsson recenserar Jonas Gardells nya roman "Till minne av en villkorslös kärlek". Jenny Teleman har läst Helena Granströms nya roman "Standardmodellen". Dessutom blir det en essä av filosofen Ulrika Björk om Simone de Beauvoir, Sartre och existentialismens gyllene fraser. Programledare: Anneli Dufva Producent: Mattias Berg

I veckans avsnitt skall vi prata om Svenska Möbelfabrikernas trotjänare Axel Larsson. Det blir fokus på trä, stolar och sedan ett återbesök på Stockholmsutställningen 1930. Litteratur: Sigrid Eklund Nyström, "Axel Larsson - möbelformgivare under fem decennier", Carlsson Bokförlag, Stockholm, 2013. Följ DesignPodden på Instagram @designpodden för bilder och vidare lästips. DesignPodden kommer varje vecka göra nerslag i designhistorien med fokus på 1900-talet och Skandinavien.

Höstsäsongens första avsnitt av DesignPodden handlar om Charley Per Henrik, mer känd som kort och gott Carl Malmsten. Han röt ifrån när funkisen gjorde intåg i Sverige på Stockholmsutställningen 1930, och om sanningen skall fram brydde han sig nog mer om pedagogik ock skolor än om själva formgivningen. Källor:Anna Greta Wahlberg, "Carl Malmsten", Bokförlaget Signum, 1988 Följ DesignPodden på Instagram @designpodden för bilder och vidare lästips. DesignPodden kommer varje vecka göra nerslag i designhistorien med fokus på 1900-talet och Skandinavien.

Skyskrapan Turning torso i Malmös västra hamn är den mest kända svenska signaturbyggnaden. Europas högsta bostadshus när det invigdes 2005, ritat av den världsberömde arkitekten Santiago Calatrava.Men historien om Turning torso är minst lika skruvad och vriden som själva tornet. P1 Kulturs Mattias Berg berättar den historien - som på sätt och vis börjar redan före första världskriget. - Det är ett skådespel dygnet runt. På dagen har vi naturligtvis vattnet, på natten alla ljus som tänds upp i staden, bilarna rör sig, det tänds och släcks, trafikljus Hela flödet i Malmö, som gör byggnaden till ett konstverk dygnet runt på något sätt.Ja, här står vi. Jag och han som varit Concierge på Turning torso ända sedan öppningsdagen 2005, Jan Andersson, en bra bit ovanför Malmös västra hamn. Högst upp i skyskrapan som skruvar sig runt sin egen axel till synes utan ansträngning, som en balettdansös.Det är den nog allra mest kända svenska signaturbyggnaden, konstruerad av en världens mest berömda arkitekter, ditbaxad av en lokal superentreprenör.I dag liknar den häpnadsväckande välhållen science fiction. Resultatet av de visioner som mer eller mindre medvetet uppkom inför millennieskiftet: om hur framtiden skulle se ut. Före, under och efter byggprocessen i början av 2000-talet dessutom hemsökt av ständiga konflikter, som tycktes få tornet att vrida sig i plågor och ingenting annat.Men nu är det slutet av 2016 och allt känns lugnt härinne.Vad är det för rum vi befinner oss i? - Nu står vi i ett av våra konferensrum, på våning 54. Det ligger 179 meter över marken i byggnaden som är 190 meter hög. Det här rummet är 130 kvadratmeter och här kan man vara 75 personer och vi får lov att ha högst 120 personer samtidigt på plan 53 och 54, av säkerhetsskäl, säger Jan Andersson.Finns det någon siffra du inte kan? - Inte av värde. Men jag vet inte hur många skruvar vi använt i huset eller hur många meter kabel, för det har varit omöjligt att ta reda på.- Här till vänster ser du då Öresundsbron, Saltholmen, de små öarna där: Flakfort och Middelgrund, som ligger mellan Malmö och Köpenhamn. Och så är det Kastrup, du ser Örestad, de svarta höga husen där borta, och Köpenhamn. Sedan har du kusten där upp mot Helsingör.Jag måste erkänna att jag har svindel men känner ingenting sådant härinne. Har du svindel? - Jag hade det innan jag började med Turning torso, men inte nu. Det var någonting jag var tvungen att vänja mig av med för i början var man här när det inte fanns några ytterväggar, då man var tvungen att ha livlina på. Så, nej jag kan inte säga att jag har svindel.Det måste ha varit nästan tortyr, kan jag tänka: att tvingas vara häruppe då om man har svindel. - Ja, det var tufft i början. Byggarna stressade mig lite grann och sade: Det är klart du ska med upp. Nej, jag väntar tills väggarna är färdiga och hissen är på plats, försökte jag. Men de fick med mig upp i bygghissen som fanns på utsidan. Och du vet hur en sådan är, den skramlar och har nät under så man kan se rakt ned på marken Det tog tre och en halv minut att åka upp till taket med den medan det tar 38 sekunder med den riktiga hissen nuförtiden. Men de stressade mig så att jag var tvungen att göra det. Och efter det har jag inte haft några som helst problem med svindel, säger Jan Andersson.*Historien om den spanske arkitekten Santiago Calatravas spetsprojekt Europas högsta bostadshus är ungefär lika skruvad som själva byggnaden. Vrider sig även den kring sin egen axel: börjar i Malmö men slutar på Malta, efter att ha snurrat minst ett halvt varv på vägen.Mellan vision och verklighet, från de första tankegångarna vid mitten av 90-talet till den försenade och gravt fördyrade invigningen år 2005. Eller, om man så vill: mellan folkhemmet och formel ett.Vi återkommer till allt det där och börjar på vårvintern 2001.(Ur Kulturnytt 2001:)I går togs det första spadtaget till skrapan, som ska stå klar i början av 2003. Kulturnytts Leo Gullbring var på plats vid grävandet och på plats var också stjärnarkitekten Santiago Calatrava. Han var byggt stort och uppmärksammat över hela världen. Men nu är han alltså i Malmö för att bygga skrapa.(Calatravas egen röst.)Ja, det är inget underligt med att bygga skyskrapa i Malmö, säger Santiago Calatrava. Ni har ju redan Kronprinsen, där människor bor på höjden. Dessutom är skyskrapor ekologiska: de kräver mindre markyta än vanliga hus.Nå, hur ska då den här 187 meter höga skyskrapan se ut? Calatrava travar upp en rad kuber, som vrider sig runt en axel. Det påminner om en klassisk skulptur. Och det är just kännetecknande för Calatrava att han låter sig inspireras av människors och djurs anatomi. Turning torso erbjuder visserligen inga asymmetriska överraskningsmoment, som i många av hans andra projekt, men det finns en vila och balans i rörelsen som kommer att ge Malmös västra hamn ett alldeles speciellt riktmärke. Men samtidigt kommer Turning torso bli en underlig skapelse: en ensam skulptur, vars kraft utmanar hela området och som anger en helt annan skala. Varför blir det inte fler torn? Varför passar man inte på att bygga ett Malmö downtown? Men den indirekta starten av Turning Torso-projektet, hela det här bokstavliga framtidsbygget, går att spåra långt mycket tidigare än under bostadsmässan Bo01 i Västra hamnen.(Ur Radioarkivet 1943:)Vad som sker på ett varv är så påtagligt. Stora stapelbäddar bredvid varandra, med sina kranbryggor. På stapelbäddarna järnskelett till fartyg på tusentals ton i olika stadier av fullkomning. Från sådana som bara har de massiva bottenplåtarna sträckta, över sådana där spanten som väldiga revben av stål pekar upp i höjden, till sådana som redan fått skelettet täckt av en hopsvetsad hud av järn och stål. Lyftkranar och vinschar i rörelse överallt, släggor dåna mot plåt, och på smäckra ställningar utanför och inuti fartygsskroven rör sig arbetarna som myror, ofta på ganska svindlande höjder.Ja, kanske är det här, på Kockums mitt under andra världskriget i hjärtat av den malmöitiska varvsindustri som då verkligen började blomstra som även historien om Turning Torso tar sin början. Med stadens första dramatiska landmärke: Kockums-kranen. Eller kanske ännu långt tidigare, med den så kallade Baltiska utställningen i Malmö 1914.Jag träffar statsvetaren Dalia Mukhtar-Landgren på hennes tjänsterum vid universitet i Lund för att reda ut perspektiven. Hon har doktorerat på den så kallade platsmarknadsföringen av Malmö, där både Bo01 och Turning Torso var centrala ingredienser.- För mig, när jag började forskarutbildningen 2002, var det så paradoxalt att Malmö som ju var en stad med stora sociala klyftor och tydliga ekonomiska problem plötsligt arrangerade den här bomässan i Västra hamnen. Jag minns så väl att det kostade 150 kronor i inträde. Folk var ju vansinniga på att en stad med stora sociala klyftor hade en bomässa med lyxbostäder, som man beskrev det då, och där vanliga Malmöbor alltså skulle betala 150 kronor för att komma in.- Även för mig framstod det här som oerhört paradoxalt. Så jag försökte nysta i det: Vad är det som gör det här möjligt? Hur kan man helt försöka tänka om en stad, skapa en ny identitet? Då började jag undersöka om Malmö har deltagit i sådant här tidigare. Stockholmsutställningen är ju väldigt välkänd, men i viss utsträckning även Baltiska utställningen i Malmö. Så jag läste om Baltiska utställningen, gick tillbaka till arkivmaterial från 1913 och 1914 och upptäckte då att det fanns väldigt mycket likheter med Bo01. Dels att man ju faktiskt planerade staden för en utställning, dels den här kritiken som fanns redan då: att det här bara var ett spektakel för de rika.(Musik.) Vad vi hör är en inspelning av Malmövalsen från 1917. Titeln är På Baltiskan, vilket alltså hänvisar till den berömda utställningen i staden några år tidigare.- Och så såg jag det att den här bilden av att man ska använda staden lite som ett varumärke är ju något som varit kännetecknande under en väldigt lång tid. Ja, jag landade i Eiffeltornet och den typen av stora byggnader som man använde i vad man på den tiden kallade fredlig täflan mellan olika industriländer, säger Dalia Mu- Det finns ju en bild av Malmö i svensk kontext som en väldigt framstående industristad, ibland har den beskrivits som Den svenska modellens vagga och så vidare. Och det finns också en föreställning om att den här typen av utställningar, uppseendeväckande byggnader och liknande är viktigt för att skapa en bild av en stad. Hit ska du komma och investera, här ska du bo och arbeta!- I dag pratar vi om det som kallas Trickle-down-economy, det vill säga en sorts nedsippringseffekt. Att om du satsar mycket på den här typen av evenemang så sätter det staden på kartan, lockar företag och invånare, turister, som kommer att investera och de här pengarna kommer sedan att sippra ned och komma hela befolkningen till godo.Hur kommer då Turning torso in i detta?- Om vi tänker i ett principiellt, teoretiskt, perspektiv så fanns det ju en föreställning om att den här platsmarknadsföringen var nödvändig för att vända skutan, som man ofta talade om i de här gamla industristäderna. Och då var arkitektoniska flaggskepp en del av detta. Man talade om Bilbao, Guggenheim-museet där, och Bilbao-effekten. Det fanns också andra goda exempel på hur en uppseendeväckande ny byggnad kunde sätta staden på kartan. Så Turning torso ingår, kan man säga, i ett program av åtgärder för att ändra identiteten, säger Dalia Mukhtar-Landgren.  Men att ändra en stads identitet är knappast någon vals på rosor. Inte ens i Malmö kring millennieskiftet, med ett så skriande behov, efter varvsnedläggningar och strukturomvandling.2002 monteras också Kockums-kranen till slut ned och baxas iväg till Sydkorea där den sägs kallas för Malmös tårar i folkmun. Ändå var ju staden på väg att få ett nytt landmärke, egendomligt vältajmat med bortforslandet av det tidigare.Fast saker och ting gick inte riktigt som det skulle med Turning torso. Så här lät det i Ekot sommaren 2004:Extrastämman var stängd för utomstående och hölls med anledning av de ekonomiska problemen med bygget. Nyligen beslutade HSB Malmö att lägenheterna i Turning torso ska hyras ut, eftersom bostadsrätterna varit svårsålda.Men problemet med att sälja lägenheterna, som blev alltför dyra på grund av hela byggets skenande kostnader, var bara ett i raden. På vägen tycktes samtliga närmast inblandade hamna på gränsen till nervsammanbrott under eviga diskussioner och skärmytslingar. Även stjärnarkitekten själv.(Ljud ur dokumentär.)I Fredrik Gerttens fantastiska dokumentärfilm från 2005, Sossen, arkitekten och det skruvade huset, får vi bokstavligen följa med bakom Turning torsos kulisser. Här hörde vi Santiago Calatrava klaga på den mentala temperaturen, under ett minst sagt förtätat möte mellan arkitektens eget folk från Spanien och HSB:s ansvariga för bygget på plats i Malmö, och på vad han menar är en döv dialog.Men det är nu dags att introducera Johnny Örbäck. Han som kallas Sossen i dokumentärens titel och som kanske ändå spelar själva huvudrollen i den här historien. Den lokale HSB-chefen och superentreprenören som lyckades få Calatrava att bygga Europas högsta bostadshus i just Malmö av alla ställen. Och dessutom för HSB:s räkning: bostadsbolaget med rötterna djupt i det socialdemokratiska folkhemmet.I dokumentären får vi verkligen insyn i Johnny Örbäcks tankar:(Ur dokumentären.)Jag har funderat mycket på morgondagen, naturligtvis. Att konstatera att vi har åt helvete för höga kostnader sedan blir det ju mitt problem att försöka hitta en förklaring till det. När vi drog igång det här så skulle vi vara färdiga 2002 och nu kommer vi vara färdiga till 2005. När jag träffar 350-400 HSB:are i morgon så är det viktigaste för dem ja, dels är det ju deras inställning, naturligtvis, till projektet. Det gäller att försöka förflytta den så att de ändå ska se att det faktiskt är ganska naturligt att det är HSB som gör det här. och även vara med under själva det här avgörande mötet:(Ur dokumentären.)HSB-vänner: jag har naturligtvis under den här resans gång funderat väldigt mycket. Men inte med utgångspunkt i den kritik som kommer utifrån, att det enda jag håller på med är att bygga ett monument över mig själv. Det är inte det som man tar åt sig av. Det som man naturligtvis tar sig en fundera över, och som jag har gjort, är när man fångas och det måste jag ju säga att jag gjort, fångats oerhört mycket av projektet Turning torso. Från första gången jag såg skulpturen och kände att: Tänk att inom ramen för HSB få skapa ett bostadshus av detta! Det är en fantastisk känsla som en Formel 1-bil. Vad är det då Formel 1 står för? Ja, naturligtvis är det spetsigt, det ligger långt fram, det är ett fåtal som sysslar med det inledningsvis. Men vad är det som händer sedan? Jo, det mesta av det vi ser utvecklas i Formel 1-bilar blir förr eller senare standard. liksom på en senare HSB-sammankomst, efter det att chefen Johnny Örbäck inte beviljats ansvarsfrihet.(Ur dokumentären.)Ja, som ni förstår är hjärtat och huvudet fullt av väldigt mycket kring det här just nu. Jag vill bara bli rättvist behandlad! Det är det enda! På de punkter jag brustit så tar jag mitt ansvar. Det finns så oerhört mycket i det här och skälet till att jag gick hit i dag det var naturligtvis att jag fick en chock när jag inte fick ansvarsfrihet och därför ville jag lyssna till vad de egentliga skälen var. Det är ju som att hamna i ett häkte, det hoppas jag att folk förstår: man är ju fullständigt utestängd från arbetsmarknaden. Så jag tar mitt ansvar men jag vill banne mig ta ansvar för det jag har brustit i, men inte på en massa andra punkter! I den här smärtpunkten tycks historien om Santiago Calatrava, HSB, Turning Torso och Johnny Örbäck sluta. Men allt finns ju kvar: allting överlevde. Arkitekten, organisationen, byggnaden liksom entreprenören själv.Nuförtiden håller han till på Malta, efter en turbulent tid under egentligen hela 00-talet. Från byggstarten av Turning Torso och fram till och med en annan ekonomisk härva inom HSB Malmö. För den dömdes också Johnny Örbäck till långt fängelsestraff, innan han sedan blev frikänd i högre instans.När jag nu ett drygt decennium efter invigningen av Turning Torso 2005 ringer upp honom på Malta, frågar jag hur Örbäck i dag ser på hela den här processen.Han börjar med att säga att det mesta bokstavligen gick enligt ritningarna ända fram till hösten 2001.- Sedan hände det någonting, när de flög in med flygplanen i World Trade Center. Då började journalisterna att ställa mycket frågor. De gick även till konsulter vi anlitade, som fick lite kalla fötter. Jag var överens med Calatrava om att mängden betong och armering räckte för att det skulle vara ett ytterst tryggt hus och dessutom var byggtekniken helt annan än den i World Trade Center. Men nervositeten steg och det kom artiklar i tidningarna Vi hade då en lista med folk som ville köpa bostadsrätt i huset och de började bli oroliga. Jag hade bara en enda sak att göra: in med mer betong, in med mer armering. Det fanns inget annat att göra, jag var tvungen att stilla opinionen!Du hamnade ju också i ett rättsfall, den här Luxemburghärvan i HSB, med pengar som försvann dit. Och du dömdes till och med till i Tingsrätten till 1,5 års fängelse, vilket sedan upphävdes av Hovrätten 2008 Hur tänker du på det där nuförtiden?- Det som var det värsta var tidsutdräkten: det tog ju två och ett halvt, nästan tre år. Vad jag förstår så var det ju Skattemyndigheten som gjorde en granskning av två stycken affärer som jag var inblandad i, för HSB Malmös räkning, och som de började ställa frågor kring.Hur kommer det sig att du bor på Malta i dag? Det har inget med detta att göra, eller?- Nej, det har det inte. Möjligen på så sätt att jag kände att det skulle vara svårt att få uppdrag: många resonerar ju ingen rök utan eld. Och jag ville inte hamna i situationen att bara höra att Nej, vi har inte utrymme för dig här eller Vi tackar nej till ditt erbjudande. Det ville jag inte höra, för det trycker ju ner en om något. Så då sade vi att vi hittar på något annat! Och då blev det Malta.Tycker du att du har uppskattas tillräckligt för din roll i skapandet av Turning torso?Nja, under en viss period så många som inte befann sig i Malmö trodde ju att det här åtalet hade något med Turning torso att göra. Men i övrigt har jag fått nog många klappar på axeln.Där lämnar vi den omstridde Johnny Örbäck på sitt Malta. Uppe i Turning torso går Jan Andersson fortfarande längs fönstren och spanar ut över sin hemtrakt.- Jag blir aldrig trött på utsikten! Det är något nytt varje dag, beroende på hur vädret är. Ibland kan det vara så att molnen ligger utanför fönstren här som ett bomullstäcke, som i ett flygplan på väg ned för landning. Ibland när man kommer hit på morgonen så är det helt mulet där nere medan solen skiner häruppe, från en blå himmel. Man ser hur området här vid hamnen utvecklas, hur man bygger. Eftersom jag vet vad som ska hända under de närmaste sexton åren framöver så är det spännande att se när man de facto börjar bygga och utveckla, vad som ska rivas och vad som ska vara kvarHann du träffa Calatrava?- Jajamen! Jag träffade honom flera gånger under byggnationen och sedan den 20 november 2015, då jag fick äran att åka till Chicago och hämta pris på vad man kan kalla höghusens Oscargala. Vi fick pris för att Turning torso är det hus som har betytt mest för arkitekter och nytänkande de senaste tio åren över hela världen. Pris nummer 14, för övrigt, som huset har fått under 10 år, säger Jan Andersson.Det var ju en ganska turbulent förhistoria. Först denna enorma vision, där Johnny Örbäck var någon sorts hjälte, och sedan blev han motsatsen: någon sorts syndabock. Hur ser du på den utvecklingen?- Ja, jag säger att utan Johnny Örbäcks idé om Turning torso hade vi inte haft det här landmärket, som har satt Malmö och Sverige på kartan inför hela världen. Jag vet: jag har haft föredrag för 120 000 personer under elva år, från USA, Korea, Japan, Kina. Då vill man veta hur vi byggde det, varför, och vad det är för teknik vi använt. Hur har vi fått huset att i den här vridna formen, hur gammalt huset kan bliHur gammalt kan huset bli?- Hundra år är den absoluta livslängden. Den tänkta livslängden, säger Jan Andersson.*Jag frågar statsvetaren Dalia Mukhtar-Landgren på Lunds universitet om hur Turning torso landat i opinionen, ett drygt decennium efter invigning.- Det är svårt att säga. Västra Hamnen har på något sätt blivit lite mer folkligt än vad man tänkte sig, i och med att det är många som åker och badar där och så. Och Turning torso är ju ändå ett landmärke med många turister som åker dit.- Sedan är ju Malmö en gammal industristad och jag tror att det är kännetecknande med de här starka männen. Även Kommunstyrelsens tidigare ordförande Ilmar Reepalu förknippas ju med mycket av allt detta: som om det skulle vara han personligen som gjort det. Ja, man väljer ut enskilda män som bygger höga hus och så tycker man att det är Ja, jag vet inte.Har då hela den här platsmarknadsföringen i Malmö varit lyckad?- Man har ju verkligen lyckats med det man föresatt sig: att skapa en ny identitet för Malmö. Jag vet att Malmö ofta ses som så kallad Best Practice i EU-sammanhang, alltså ett gott exempel på hur man vänder den här skutan och skapar det här nya postindustriella sammanhanget. Men talar man i bredare sociala termer så är ju Malmö fortfarande en stad med stora sociala klyftor, säger Dalia Mukhtar-Landgren.- Det har ju funnits en bild hos tjänstemän och politiker som jag intervjuat att det här är det som vi behöver göra för att skapa arbetstillfällen i Malmö. Man har nog verkligen trott på den här Trickle down-tanken: att det här ska kunna omformuleras och skapa nya för alla. Sedan har det ju inte blivit så. Det ser vi ju, att klyftorna ökar i Malmö och att det är väldigt stora skillnader mellan olika bostadsområden.- De här gamla industristäderna är ju ofta hamnstäder och det är ofta städer med hög arbetslöshet, till följd av industrinedläggningar eller omflyttningar. Det är också städer med hög andel med utländsk bakgrund, många invandrare. Och tidigare osynliggjorde man i stor utsträckning klyftor i städer: man ansåg inte att det var attraktivt eller något man kunde locka företag med. Sedan har ju det förändrats till att man har börjat se det här mångkulturella som en resurs: bilden av det kosmopolitiska, det här lite spännande, de indiska kryddorna som hänger i luften på Möllevångstorget i Malmö, för att visa på någon sorts internationell kosmopolitisk touch i staden. Och samtidigt har man ju i stor utsträckning också osynliggjort både de sociala klyftorna som finns i städerna liksom de delar av befolkningen man inte upplevt som tillräckligt attraktiv för att visa upp, säger Dalia Mukhtar-Landgren.- Vad vi ser i en svensk kontext är ju en urbanisering: folk flyttar till stora städer. Men vi har också många städer i dag som är utflyttningskommuner. Många av dem har också försökt att lösa problemet genom den här typen av marknadsföringssatsningar. Man har i det varit väldigt inspirerad av en forskare som heter Richard Florida, som också varit här i Sverige. Men nu har även Florida vänt lite, och även litteraturen vänder och menar att folk inte nödvändigtvis flyttar till de hippaste städerna utan dem med bäst vård, skola och omsorg. Att människor baserar sina val på kanske andra faktorer än vad man kanske antagit. Den här kreativa klassen kanske ändå inte är så stor. Det kanske inte är den som i högsta grad bidrar till skattekraften i en svensk kontext utan det är ju en 45-årig sjuksköterska med 2,1 barn som man kanske ska locka. Och inte den här unga dataspelsutvecklande killen på skateboard.Du bor själv i Malmö. Vad tänker du när du ser Turning torso?- Jag har en femåring, som tror att Storm Troopers i Star Wars bor där. Det är väl delvis för att jag sagt att de gör det, men det ser verkligen ut som ett sådant hus där de skulle kunna bo, säger Dalia Mukhtar-Landgren.*Så tornet från framtiden står där och vrider sig bekymmerslöst kring sin egen axel, solar sig i glansen, prålar med sin egen skönhet. Vajar knappt märkbart i opinionsvinden.Hur känns det när det blåser riktigt mycket häruppe?- Det är ju inte så att det gungar, jag skulle nog mer vilja beskriva det som vibrationer på en färja mellan Malmö och Tyskland. Man känner alltid vibrationer på den och så är det häruppe också, beroende naturligtvis på hur mycket det blåser. Men hyresgästerna märker det: de har filmat när deras taklampor gungar lite fram och tillbaka. Så visst rör huset sig. Och det måste det ju göra.Jag skulle nog känna mig tryggare på havet då, på en färja, än i lufthavet. Hur är det med dig?- Ja, om vi ska jämföra det så hade jag nog kanske känt mig tryggare på havet om det blåser ordentligt, säger Jan Andersson.Mattias Berg mattias.berg@sr.se

Vid några tillfällen har det utbrutit strider om alkoholförsäljning i vårt land. I folkmun har de kallats för Brännvinskrig och ett av dem pågick i Eksjö i slutet av 1800-talet. Så länge det har funnits brännvin och sprit har det också funnits åsikter om hur nyttigt det varit att dricka och också vem som skulle få lov att tillverka och sälja. Brännvinskriget i Eksjö rörde två lokala krögare anklagade varandra för att sälja sprit utan tillstånd och vid fel tider på dygnet, och det var när släktforskaren Bengt-Ola Morgny sökte spåren efter sin farfars morfar i arkiven som han upptäckte att hans anfader varit en av parterna i Brännvinskriget i Eksjö. Men han fann också ett liv fyllt av ambitioner, lånekaruseller och alkohol. Ett liv som till sist blev ganska sorgligt. År 1834 föddes, Axel Qvist som son till en duktig sockerbagare. Han växte upp i Uddevalla där han fick gå i läroverk och blev med tiden bokhållare, och det var i den rollen han fick sina första anställningar, först i Göteborg och därefter i Norrköping. Axel hade ambitioner och ville komma upp sig i samhället och kanske var det därför han snart engagerade sig i olika ordenssällskap, som W6 och Frimurarna. Tillsammans med en ordensbroder startade han i Norrköping redan i 25-årsåldern ett bolag som tillverkade och handlade med tyger - Det gick bra för honom, berättar Bengt Ola Morgny. Han hade 36 anställda och klarade ut denna tekniskt avancerad hantering trots sin unga ålder. Men företaget krävde stora investeringar och det var sannolikt där hans stora lånekarusell startade. Han var engagerad i ordenssällskapet W6, och det gav hon ett kontaktnät. Ordensbröderna blev hans främsta långivare. Företaget gick bra i flera år, men det amerikanska inbördeskriget ströp tillgången på bomull och tiderna för klädfabrikanterna i Norrköping blev svåra. Axel Qvist lyckades dra sig ur företaget innan det gick i konkurs, men efter denna period i livet blev han aldrig mer skuldfri. Han tog sig till Stockholm där han startade på ny kula, nu som grosshandlare, men efter bara några år gick det så dåligt att han måste ge upp också det företaget. Nu flyttade han istället hem till Uddevalla, fortfarande med fordringsägare i hasorna som ville få sina skulder betalda. Det hindrade inte Axel från att ta nya lån, och han gjorde som han gjort tidigare, han lånade pengar av sina ordensbröder den här gången för att bli grosshandlare i vin sprit och öl. - Han köper in ett stort parti av fina viner, whisky från England, Sherry från Spanien och mycket annat. Alkoholen får en stor roll i Axels liv. - Unga män vid den här tiden drack ju mest hela tiden när de träffades, och samma sak rådde inom ordenslivet, säger Bengt Ola Morgny. Axel Qvist såg bra ut, han var noggrann med sin klädsel och han hade fantastiska polisonger. Han hade stor framgång bland kvinnor, och fick minst fyra utomäktenskapliga barn. Ett av barnen var en flicka som hette Bertila, och som blev mamma till Bengt Ola Morgnys farfar, men barnens mammor stod längre ner på samhällsstegen och ansågs sannolikt inte vara något passande parti. Så när Axel 1875 gifter sig första gången, så är det med en kvinna ur societeten. Hon var visserligen frånskild, vilket inte sågs med blida ögon, men hon hade varit borgmästarinna och hon hade god ekonomi. Under ett par år lever nog makarna ett gott liv i Uddevalla, då hans affärer som grosshandlare fortfarande går bra, och ordenslivet blomstrar. Under den här perioden får han i sin egenskap av frimurare träffa Kung Oscar II inte mindre än två gånger. - De hade ett typiskt nyrikt hem, säger Bengt Ola Morgny, där det bland annat fanns en flygel i jakaranda. Hans fru hade pengar med sig i boet, och 1876-77 då upplever nog Axel sitt livs höjdpunkt. -Han klarade till och med av att betala tillbaka en del på sina skulder. Men 1877, bara två år efter bröllopet, så dog hustrun. Nu var Axel änkling och hans affärer gick allt sämre. Fordringsägarna knackade på dörren och Axel betalade med det enda han hade, nämligen sina flaskor med vin och sprit. - Under en period får han en ny stämning nästan varje dag från sina fordringsägare. I Notarius Publicus arkiv kan man se hur de gör ideliga försök till utmätningar hos Axel. Slutet kommer när Vin & spirituosaaktiebolaget från Stockholm kommer för att göra en inventering, och upptäcker att det saknas massor med varor. Det blir konkurs för Axel Qvist men han går vidare i livet med hjälp av en ny kvinna. Det är en av hans fordringsägare i konkursen, restauratrisen Klara Wennermark som kommer till hans räddning. Hon har sedan några år tagit över stadshotellet i Eksjö och drivit det med stor framgång. Axel och Klara gifter sig, och Axel flyttar till Eksjö där han i princip lever på Klara. - Jag misstänker att de helt enkelt gör en affärsuppgörelse som går ut på att Axel sköter bokföringen för Klara, hon efterskänker hans skuld, de gifter sig och hon kan fortsätta sin självständiga verksamhet, funderar Bengt Ola Morgny. Det går väldigt bra för Klara, så bra att hon 1885 kan köpa Järnvägshotellet i Eksjö. När Klara köpte järnvägshotellet lämnade hon över Stadshotellet till en person som hette Fahlberg. Det var han som till slut ska starta det stora brännvinskriget som drev bort makarna Qvist från Eksjö. Järnvägshotellet hade inga spriträttigheter. Klara hade tillstånd att sälja öl och vin, men om någon kund ville ha en snaps till sillen, då fick restaurangen skicka iväg en springpojke som med kundens pengar i fickan skaffade vad kunden ville ha. Stadshotellet, där Fahlberg styrde, hade däremot spriträttigheter. Efter klockan 19 på kvällarna kunde man som kund där beställa in starkvaror från hotellets eget lager. 1888 utbryter striden mellan de båda restauratörerna I centrum för den rättegång som till slut avgör saken, står vittnesmålet från en ung student. Han berättar hur han varit inne på Järnvägshotellet där han träffade på Axel som satt och drack med några vänner. Studenten bad Axel om att få köpa sprit, och han fick också med sig en flaska fin cognac. Han hävdar själv att han köpte den, medan Axel framhärdar i att han bara varit snäll och lånat ut den. Han skriver ett mycket upprört brev till studenten. Nu fordrar jag, Ett: Att Ni genast sänder mig en halfbutelj fin cognac Två: Tillskrifver Kamrer Åkerblom at Ni ljugit, ty jag vill med ed bekräfta, att Ni fått låna cognac men aldrig betalt. Jag är frimurare och begår inga brott, men Eder skall jag ihågkomma så länge jag lefver. I rätten försöker Axel hävda att det ju är hans hustru som driver hotellet och att han är att betrakta som privatperson i sammanhanget, men stadsfiskalen hävdar att det är just såna som Axel som ska sättas åt, som säljer sprit olovandes. Klara försvarade sin heder och sitt järnvägshotell genom att i sin tur anklaga Fahlberg för att sälja brännvin på otillåtna tider. Till Herr Stadsfiskalen Som till min kunskap kommit att Källarmästaren C.Fahlberg å härvarande stadshus försäljer spirituosa på tider då utskänkning är förbjuden, och serkildt på sön & helgdagar, så får jag härmed angifva förhållandet hos allmänna åklagaren med begäran att nämnde Herr Fahlberg måtte kallas att inför vederbörlig domstol stånda ansvar för lagöfverträdelsen, synnerligast som olaga utskänkningen har skett med Herr Fahlbergs fullständiga kännedom. Eksjö den 28 Mars 1888 Clara Qvist Rättegångarna fortsätter i högre instans, och till slut bestämmer rätten att makarna Qvist gjort sig skyldiga till olaga utskänkning, och de straffas båda två. - De fick betala 120 kronor vardera i böter och därtill totalförbud att sälja alkohol, vilket ju är en dödsstöt för ett hotell, berättar Bengt Ola Morgny. -Så Klara är tvungen att sälja hotellet men hon är en god affärskvinna och säljer det för 30 tusen kronor och hade köpt det för 19 tusen, så hon gjorde en gid vinst. Makarna Qvist flyttar därefter till Stockholm, och alkoholen tar över Axels tillvaro mer och mer. När han dör 1899 skriver kyrkoherden ”Död av hjärtlidande och kronisk alkoholism”. Sina många barn utom äktenskapet träffade han sannolikt aldrig, och i de båda äktenskapen föddes inga barn. Spår av vin och sprit i våra arkiv I mitten av 1800-talet försökte man reglera spritförsäljningen för att hålla nere konsumtionen. Och som ett led i det bildades kommunala icke-vinstdrivande bolag som hade kontroll över spritförsäljningen. Eva Lenneman som är intendent på Spritmuseum i Stockholm har plockat fram ett kontrakt som skrevs 1886 mellan Stockholms eget utskänkningsbolag och en vinhandelsfirma i huvudstaden. - I det här kontraktet kan man läsa att Stockholms utskänkningsaktiebolag överlåter en rättighet till änkefru Jenny Nydahl att sälja vin och sprit i hennes butik vid Stureplan 2 på Östermalm i Stockholm. I kontraktet kan man läsa att hon betalar en försäljningsavgift på 2000 kronor per år och även att om hon överträder de bestämmelser som är fastslagna har bolaget rätt att återta rättigheten. Jenny Nyström drev en minuthandel som det kallades på den tiden och som motsvarar en lite finare affär för vin och utländska spritsorter.  - De här vinhandlarna hade inte rättigheter att sälja vanligt brännvin, utan den rättigheten behöll brännvinsbolagen själva. De sålde framförallt det här lite mer exklusiva sortimentet. Men de hade också egentillverkade varor. Och då var det framförallt punsch som var väldigt populärt vid den här tiden. - Kundkretsen i den här typen av butik var framförallt lite mer välbeställda personer. Det som dracks i Sverige vid den här tiden var framförallt brännvin, upp till 90 %, berättar Eva Lenneman. Och drack man vin var det framförallt starkvin. Vinhandelsfirmorna höll framförallt till i städerna och var inte vanligt ute på landet. - Det som hände i Sverige vid den här tiden var att stora delar av landsbygden mer eller mindre torrlades. Och det var särskilt svårt att få tag på brännvin i Norrland dit många unga män kom för att arbeta. - Och det hänger ihop med att lagstiftningen 1855 gav kommunerna rätt att bestämma vilka som skulle få tillstånd att sälja och servera sprit.  Förbudet ledde till att den illegala hanteringen ökade. I Norrland blev droppkrögeriet vanligt vilket betydde att det på apoteken såldes droppar som var en blandning av sprit och eter, exempelvis Hoffmans droppar.  - Sen drack man dåliga viner som kallades bludderviner och var safter som spritades upp på olika sätt. Lönnbränningen ökade också, dvs hembränning. - Man får skilja mellan husbehovsbränning och hembränning. Det låter lika men husbehovsbränningen var den legala bränningen som kunde göras i Sverige fram till 1860 då den förbjöds. Medan hembränning är den illegala hembränningen. Eva Lenneman tar fram prislistan från Nydahls som visar fina viner, champagne mm. Den dyraste flaskan champagne kostade 11 kronor vilket idag motsvarar ca 740 kronor. - Punsch som var mycket populärt fick spännande namn, och det gällde att sticka ut med roliga namn och spännande etiketter. Ett av namnen var Expositionspunschen som togs fram i samband med Stockholmsutställningen 1897. Andra namn var järnvägspunsch, bilpunsch, telefonpunsch och Drottning Viktoriapunsch. Den siste ägaren av Nydahls hette Rudolf Nydahl. Han har berättat att det fuskades ganska mycket när det gällde cognac. Firman köpte in cognac med mycket färg och smak och drygade ut med mycket enkel fin sprit. Inte vem som helst kunde starta en firma liknade Nydahls. - 1855 reglerades både tillverkning försäljning av brännvin i en ny lagstiftning. Och än i dag finns många av de bestämmelserna kvar och man känner igen principerna. - För att få sälja och servera brännvin måste man söka tillstånd hos kommunen. I städerna hade rättigheterna ofta överlåtits till särskilda bolag som sålde och serverade utan privat vinstintresse och är föregångarna till dagens Systembolag. - Men sen kunde bolagen i sin tur överlåta rättigheterna till privatpersoner mot en avgift, som till exempel Nydahls. Bestämmelserna sa också att man skulle vara av god frejd, ett gott rykte, man skulle kunna räkna och skriva. Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare Malin Avenius slaktband@sverigesradio.se