Podcast appearances and mentions of Carl Larsson

Midsommarafton har kallats för Sveriges egentliga nationaldag. Men utan konstnärernas vurm för Dalarna vid förra sekelskiftet hade vi inte firat som vi gör, menar Ulrika Knutson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2021-06-23.Midsommar och Dalarna är evigt förenade, i en doft av björklöv, brännvin och bensin. Mycket av detta kan skyllas på konsten. Frågan är om vi alls hade firat midsommar utan nationalromantikens konstnärer.Hur Dalarna blev en angelägenhet för skönandarna i storstaden går att följa nästan dag för dag. 1872 hade Artur Hazelius rest i landskapet, och upptäckt att de traditionsbundna masarna moderniserade! Nya idéer spreds. Man måste skyndsamt ingripa, skrev Hazelius, om man åt forskningen ville rädda "de gamla boningar, som revs, dessa bohag, som ringaktades, dessa dräkter, som bortlades."Han lyckades över förväntan. Allmogen stod i kö för att pracka på honom gamla skaklar, slädar, färdtäcken och rosenmålade fästmögåvor.Hazelius fyllde Nordiska museet med grejer, men nöjde sig inte med skaklarna, utan började samla hus. 1891 öppnades Skansen, med äkta dalkullor i biljettkassan. Skansen blev en succé, det internationella begreppet för friluftsmuseum, och kullorna blev reklamskyltar i det Nationella svenska projektet, med kulmen i Stockholmsutställningen 1897. Där sålde man allt med hjälp av Rättvikskullor: ättika, kameror, öl, karameller och skor.Snart hade konstnärerna enrollerats i reklamindustrin för Dalarna och den svenska sommaren. Amalia Lindegren var först med Lillans sista bädd, en tablå med en sörjande Rättviksfamilj framför sitt döda barn. Detta dystra motiv blev mycket populärt och reproducerades snart i tidningar, på bonader och tallrikar. Muntrare var hennes Söndagsafton i dalstuga, där samma familj tar en svängom till fiol.Snart drar en omvänd Stora daldansen från söder upp mot Siljan. På sjuttonhundratalet gick arga dalkarlar till huvudstaden för att säga ifrån, nu är det stockholmarna som blivit nyfikna på Dalarna, konstnärer och författare inte minst. I täten Morasonen Zorn, följd av Larssons i Sundborn och Karlfeldt i Sång. Tonsättarna hängde på, både Hugo Alfvén och Moses Pergament blev fritidsmasar.Anders Zorn var ju barnfödd i Mora, en oäkting som tog revansch. Som framgångsrik målare köpte han gård, startade folkhögskola, och målade folket i helg och söcken.I sin roliga bok Dalarna som svenskt ideal, från 1937, skriver Gustav Näsström att "De nakna kullorna ha säkert spelat en större roll utrikes än här hemma som stimulans för dalaintresset."Zorn själv var i alla fall medveten om att han skapade helt nya ideal. 1897 målar han Midsommardansen, en tavla som fortfarande fungerar som turistbild. Påhejad av prins Eugen målar han de dansande paren, i den långa sommarskymningen, efter solnedgången i juni och juli. "Jag är glad att ha gjort den", skriver han. "Jag hade just då gett Morkarlby en ny lång majstång. Den målades röd varje midsommar och jag ansåg och anser fortfarande som min heliga plikt att närvara och leda klädningen av densamma."Någon av de ljusa sommarnätterna 1897 gick Anders och drog på sig syfilis också.Moraborna hade inte haft majstång på sextio år. Prästerna gillade inte hedniska seder, och bönderna tyckte att det var barnsligt. Men Zorn ville ha majstång, och beställde en stång av lokala snickare, som en regissör väljer sin rekvisita. Majstången accepterades, men Zorns vurm för dans och folkmusik väckte ont blod. När han kallade till "Tävlan på oxhorn, bockhorn samt fiol, bara gamla låtar" fick han kritik i pressen och anklagades för att "försöka skaffa sig ryktbarhet". Som om han inte var ryktbar nog! Och idag är Zornmärket i silver och guld den finaste utmärkelsen en spelman kan få.Någon av de ljusa sommarnätterna 1897 gick Anders och drog på sig syfilis också. Det var inte roligt, inte för honom, och inte för Emma heller. Kanske kommer Carin Larsson och försöker trösta. Hon och Carl Larsson har också gjort sitt för rekvisitan runt midsommar, även om jag inte hittar någon majstång. Men lövruskor och kransar överallt. Larssons vadar i björklöv, med paradnumret "Ute blåser sommarvind" - en fresk för Hvitfeldtska gymnasiet i Göteborg, där ungdomar släpar löv och syrener, prästkragar och aklejor till skolavslutningen.1897, midsommarens märkesår, lämnar Carl Larsson också sin första skiss till Nationalmuseums trapphall, Gustav Vasa till häst. Prisnämnden hade redan bestämt sig för Ansgar som predikar kristendomen, men Larsson får hedersomnämnande. I tio år pysslar han sedan med Gustav Vasa, den svarta hästen blir vit, färgerna allt mer ljusa och klara, girlanger av björklöv, maskros och prästkrage upphäver tyngdlagen och skruvar sig mot sommarhimlen. 1906 är det klart. Kung Gösta rider in i Stockholm på midsommarafton 1523. Hästen har en plym av blåklint i manen. Bilden är inte riktigt klok. Carl David af Wirssén fick blodstörtning, men kritikern August Brunius lyste upp. Denna kung kommer "aldrig att uppfattas som en tråkig och akademisk historielektion... nej, som en frisk vårfläkt... till ungdomen." Ja, det är Gustav Vasa som postmodern sagobokskung. Inte klok, men kul.Det spårade ur även på andra sätt.Carl Larsson visste hur man virade löv som grönskar i hundra år. Med sin lätta Sundbornstil i grönt och rött och blont slog Carl och Karin Larsson käftarna i publiken, och bettet har inte släppt ännu. Vännerna var också trollbundna. Så länge Strindberg fortfarande var vän med Larssons bad han om råd för scenografin till pjäsen Kronbruden, med härbren och majstång. Inte ens August gick fri från smittan från Dalarna. Senare skulle han förstås bli arg på Calle, skylla honom för hycklare, och kalla hans hustru för dj-l.Till vänkretsen hörde också poeten Erik Axel Karlfeldt. Precis som Hazelius inventerade han allmogens Dalarna och fyllde skåp och lådor med ålderdomliga ord och uttryck. Inte bara namn på skaklar, utan framför allt på blommor - och könsorgan, gärna i samma fras, ord som doftar i midsommarskymningen: "Nattviol, veneris blomma, nosserot."Också Karlfeldts reklam för Dalarna med Fridolins lustgård och Jungfru Maria från Sjugareby betydde mycket. Hade Dalarna rentav blivit för populärt?"Sjurberg har blivit Dalarnas Djursholm, en avlägsen förstad till Stockholm", gnydde författaren Karl-Erik Forsslund. Han hade ju sökt sig dit för att slippa det själlösa storstadslivet, som han skrev i kultboken Storgården, 1901. Karlfeldt höll med. Kärleken till Dalarna höll på att spåra ur, i "ett sentimentalt kelande med detta landskap, varav vi infödingar äro föga tilltalade."Det spårade ur även på andra sätt.Vän med Forsslund och Karlfeldt var konstnären Gustaf Ankarcrona. Han grundande Leksands förträffliga hemslöjd, och som nykterhetsman och folktalare samlade han ungdomar i tusental när han lät retoriken flöda i Tällberg. I dikten Demagogisk söndag driver Karlfeldt med Ankarcronas - Adrian Brushanes - guldskägg och "sköna ben" - han var lite för tjusig för sitt eget bästa. Men han kompenserade med mindre tjusiga ideal. Mot slutet av sitt liv kallade han sig "frän antisemit" och hade Hitlers porträtt på skrivbordet när han gick ur tiden 1933.Det är inte utan att dalahästarna från Nusnäs knäar under en sådan ryttares tyngd.På 1990-talet vred konstnären Peter Johansson verktygen ur de gamla mästarnas händer; skrudad i Zorns röda rock och Ancarcronas knätofsar lade han hela Dalarna på analyssoffan, och sågade upp dalahästarna i skivor, paketerade i plast och placerade dem i kyldisken. Men bäst före datum går visst aldrig ut. Och nu är det midsommar igen.Ulrika Knutson

Om Dramats skapelse av Carl Larsson by Dramaten

About The Creation of Drama by Carl Larsson by Dramaten

Elin och Kattis har varit på julbord i Carl Larsson-rummet på Grand hotel och är minst sagt inspirerade. De djupdyker i årets dukningstrender; från eleganta servettvik och dukskarvar till sockrade äpplen, ljuspokaler och skulpturer på bordet. Dessutom nya, oväntade julblommor, jättemistlar och smarta diy-tips för kransen. Men först noterar Elin att något har hänt, utseendemässigt, när hon gått på event. Är botox, fillers och ozempic det nya normala? Klippt har som vanligt Sofia Haag. Tack för att ni lyssnar, tipsa gärna vidare och trevlig helg! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Han var intolerant mot faktafel, men kunde konsten att skratta åt perfekta byxor. Jenny Teleman minns en sträng humanist till far och hans sista protest mot en obildad omgivning. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.”Hej.” Det blev det sista ord min pappa sa i livet. Till mig. Det känns som en kafferast sedan. Eller ett halvsekel eller en hösttermin ungefär. Sensommar var det i alla fall. Eller sommar och sommar, sen och sen, ganska oprecist som period betraktat. Min pappa dog i den trettioåttonde årstiden skulle man också kunna säga. Om man använder den japanska mikrokalendern. Och varför skulle man inte göra det? Den delar in året i inte mindre än sjuttiotvå förunderligt pregnanta poetiska årstider på bara ett par dagar vardera.Augusti blir då detta8–12 augusti: Svala vindar blåser.13–17 augusti: Kvällscikadorna sjunger.18–22 augusti: Tät dimma glesnar.Så håller den på. Den är så vacker den där gamla högkoncentrerade naturalmanackan att man skulle kunna läsa hela och bara köra programslutjingeln och alla skulle var lyckliga med det. Men nu skulle det ju handla om ett mer svävande ”Hej”. Så. Har varit väldigt glad hela tiden att jag hann upp till sjuksängen på Karolinska den 17 augusti, i trettioåttonde årstiden, så att jag fick detta, den noggranne ordmannens rosslande glada hej genom ciggpajade lungor. För det kom inget mer sen. Jag var sist in på salen så möjligen hade han rosslat nåt med familjen före dess. Men sista ordet blev bara denna lilla vaga, heta hälsning till mig. Det sista denne bildade sure konstkritiker gjorde däremot, det gjordes en bit in i hans döende förmiddag och var likt honom. Nämligen att höja armen ur sjuksängen i protest. Mot sina åldrande barns och okunniga barnbarns desorientering i svenska historien, ett sista frustrerat vift mot slapp tidsuppfattning.Ty absolut minimum för att överhuvudtaget bli tagen på allvar som människa av denne dryge humanist var nämligen att inte på ett larvigt sätt vingla runt i historieboken, och helt avgörande var att kunna pricka in när Karl XII levde och dog. Detta hängde helt ihop med en nästan fnissig förälskelse i hans likfärd. Nämligen konstnären Gustaf Cederströms dramatiska, detaljdyrkande gråpompafantasi, den från 1884 som hänger på Nationalmuseum. För att stå och titta på den jättemålningen med sina sorgsna jägare och konungen med bandage över pannan och sen inte veta var liket placerade sig i konungalängden, det var precisionslättja enligt honom. En historiestarr som dömde dig halvblind för all konst, överallt, alltid, vilket man borde bli retad hårt och länge och noga för. Vilket man blev. Många var det som föll på ”Karl XII 1682–1718”-testet. Konsekvensen blev att farsan såklart hade noll kompisar. Men det fick det vara värt.En attityd till tid detta som då också kom att prägla hans allra sista handling. Den kom senare än hans allra sista ord. För efter hans rosslande kärlekshej till mig denna sommarmorgon satt vi andra och diskuterade författaren Fredrika Bremer som väl levde nån gång mitten av 1700-talet, in på 1800-talet, eller hängde hon med ända in mot sekelskiftet 1900? Medan han föll i halvkoma bredvid, för vad gör man? Tills han bara lyfte armen, ur sin vita sjukhusskjorta, flaxade orimligt irriterat med kritikerfingrarna i den enda nu fungerande handen i en gest som bara kunde betyda: ”Fredrika Bremer, född 1801, död 1865”. Idioter. Kanske en deciliter syre kvar. Så det blev det sista han gjorde: Fixa lite med epok-yrseln kring Fredrika Bremer. Och då gillade han inte ens Fredrika Bremer. Inte alls som han gillade till exempel Carl Larsson. Eller Cederström. Men han gillade mig. Så kan det bli.Han var inte bara sur dock. Ofta grät han av ren förnöjelse över saker som helt enkelt bara var bättre förr. Så det sista vi gjorde tillsammans var att gråta över extra välgjorda vinterkläder. På den allra sista utställningen vi såg ihop, Nordiska Museets ”Om livet i arktiska områden genom tiderna”. Långt inne i den, i en mjukt upplyst monter med mindre harpuner, hängde ett par enorma handsydda antika isbjörnspälsbyxor. Eller nej, inte byxor – ett hårblankt maktslott till benkläder var de. En skulptur av självförtroende till skrädderi, långt före varje industriell idé om dubbelskiktade termolager. Troligen de varmaste byxor som någonsin gjorts! Efter dessa byxor behövdes inga andra byxor! väste han och skrattgrät som han brukade när nåt verkligt tidlöst dök upp. För det gillade han också. Tidlöst. Onödigt att tidsbestämma på grund av bäst konst helt enkelt. Som till exempel Goyas svartglödande krigsskildringar, eller som här, där vi stod inför början och slutet för alla byxor. Sen grät vi lite av lycka.Det blev alltså det sista vi gjorde mer tillsammans.De sista presenterna blev de som rann ur hans hylla med konstböcker jag tömde sen. Han behövde dom inte längre eftersom han dog i den trettioåttonde årstiden. Ur den rann fotografen Sally Manns numera otänkbara bilder på sina oroande nakna barn. Hennes smutsiga sega barnavilddjur i en oändlig loj, ruttnande amerikansk-södern-sommar ligger nu sked i min hylla med den svenske fotografen Lars Tunbjörks nästan förstummande ångestladdade vinterbilder i fotoboken Vinter. Studera gärna till exempel snögubben på sidan 77 där, halvsmält av tristess, vinglande i januarimörkret, täckt i en kappa av gamla avgaser, blickar den sinnesrubbat vinterlåg, snedflinande in i kameran. Så tidsindelas begreppen sommar och vinter i minneshögen från farsan.Man kan ju tillägga att sådär känns inte alls den pyttekorta period som utgörs av den japanska årstiden ”Vetet gror under snön”, 1–4 januari. Men är ju inte är mindre tidsprecis vinter för det och farsan brydde sig inte om Japan tyvärr. Underst ligger i alla fall svensk affischkonst 1968–1978 där tiden stannat helt i orange och rosa hippiekurbitsbokstävers säkra ”Ned med…!” , ”Bort med …!”, ” Fram med …!” Så tidstypiska att han grät igen av förnöjelse.Fast han tyckte ändå mest om Tunbjörk. Som också är död.Jag vet inte vad som blev hans sista ord – hej bara blev konstkritikerns – men somliga upplysta vill hålla sig exakta ända in i sista. Då kan man skriva en dödögonblicksdikt.Lyriken tillhör en zen-buddistisk tradition med rötter i 800-talet som man kan läsa om i boken Diamantfjellene. Där har poeten Erling Kittelsen översatt till norska de sammanfattande livsrader avancerade munkar läste just innan de dog. Ett sista pregnant adjö.Så här blev Wuzhun Shifans, född 1178, död 1249, slutdikt i svensk hemmagjord översättning:Jag kom med tomma händerfortfarande går jag naken runt.Har du fler frågor svarar jagterrassbergs-stenhuvudet.Älskar det här lite, men man lär sig mer av sin far. Så jag har skrivit ned alltihop:Isbjörnspälsbyxor är konst för att de vann materialkampen för bästa vinterkläder innan den ens börjat, så på det sättet svävar de lite bakom, eventuellt framför historien. Tidlösa. Bra.Fredrika Bremer är däremot inte alls flyttbar, hon levde exakt 1801–1865. Och börjar man jonglera med hennes plats i litteraturhistorien har man snart tappat greppet om Gutenberg och då är steget inte långt till Cederström och då är det över. Ridå. Finito. Historielöst. Inte bra.Möjligen är det också bra, tänker jag, att ändå inte vara för noga med det sista man ska säga. För då missar ju kanske ett älskat särkullsbarn sitt dyrbara, dyrbara slut-hej till just sig. Någon gång på tjugotalet.Jenny Telemanteaterkritiker och medarbetare på Sveriges Radios kulturredaktion

I denne episoden drar vi tilbake til Lillehammer Kunstmuseum, hvor vi ser flere av mine favoritter. Blant annet Carl Larsson og Kitty Kielland.   Her kan du bestille boken Julens fortelling i kunsten og få den tilsendt fraktfritt,  og her kan du bestille den signert direkte fra meg.   Har du noe du ønsker jeg snakker om i podcasten? Har du et spørsmål du ønsker jeg svarer på? Send meg en email på info@kristinetghardeberg.no

“Bruno Liljefors” La Suède sauvage, au Petit Palais, du 1er octobre 2024 au 16 février 2025Sandra Buratti-Hasan, conservatrice du patrimoine au musée des Beaux-arts de Bordeaux, co-commissaire scientifique de l'exposition,par Anne-Frédérique Fer, à Paris, le 30 septembre 2024, durée 15'42,© FranceFineArt.https://francefineart.com/2024/10/03/3560_bruno-liljefors_petit-palais/Communiqué de presse Commissariat général :Annick Lemoine, conservatrice générale, directrice du Petit PalaisEn collaboration avec Anne-Charlotte Cathelineau, conservatrice en chef au Petit Palais.Commissariat scientifique :Sandra Buratti-Hasan, conservatrice du patrimoine au musée des Beaux-arts de Bordeaux.Carl-Johan Olsson, conservateur des peintures XIXe au Nationalmuseum de Stockholm.Exposition conçue avec le Nationalmuseum de Stockholm.Après deux expositions consacrées aux peintres suédois, Carl Larsson (2014) puis Anders Zorn (2017), le Petit Palais rend hommage à Bruno Liljefors et annonce le dernier acte de sa programmation autour de l'illustre trio suédois « ABC » dont le nom est tiré de l'association des premières lettres de chacun de leur prénom. Bruno Liljefors est une figure incontournable de la scène artistique scandinave de la fin du XIXe siècle. En le présentant pour la première fois au public français, le Petit Palais souhaite révéler la virtuosité picturale et l'apport original de Liljefors dans la construction de l'imaginaire de la nature suédoise. Cette exposition inédite présentera un ensemble d'une centaine d'oeuvres, peintures, dessins et photographies issus des collections des plus grands musées suédois tels que le Nationalmuseum de Stockholm, partenaire de l'exposition, de la Thiel Gallery, du musée de Göteborg, mais aussi de nombreuses collections privées.Le parcours, à la fois chronologique et thématique, aborde les différents aspects de l'art de Liljefors, de ses inspirations et influences jusqu'à sa technique de travail très singulière.Liljefors grandit à Uppsala, une ville au nord de Stockholm, entourée de vastes étendues sauvages. Le jeune homme s'entraîne à dessiner sur le vif dès son plus jeune âge et se révèle particulièrement doué notamment pour les caricatures et l'illustration. En 1879, il s'inscrit à l'Académie royale de peinture et rencontre Anders Zorn qui restera son ami toute sa vie. Après des voyages en Allemagne et en Italie, Liljefors se rend à Paris pour parfaire son apprentissage. Il s'établit quelques temps à Grez-sur-Loing au sud-est de Paris où réside une colonie d'artistes nordiques parmi lesquels se trouve Carl Larsson. Contrairement à ses amis peintres, Liljefors ne reste pas longtemps en France. Il retourne définitivement en Suède en 1884 où il se consacre exclusivement à la représentation de la nature suédoise et de ses animaux.Observateur d'une grande finesse, Liljefors saisit sur le vif des familles de renards tapis dans les bois ou des lièvres filant dans la neige mais aussi des balbuzards pêcheurs aux sommets de pins maritimes, des eiders évoluant sur les eaux froides des archipels, des tétras paradant dans les forêts. Il travaille en immersion dans la nature et se sert de ses qualités d'acrobate et de gymnaste pour grimper aux arbres. Le peintre utilise également les techniques de chasse comme le camouflage et la construction d'affûts pour observer les animaux sans être vu. Son processus créatif inclut l'usage de la photographie pour penser ses compositions qui présentent souvent une ligne d'horizon haute voire absente plaçant ainsi le spectateur au coeur de la nature. Cette immersion est amplifiée par sa virtuosité à retranscrire la lumière et l'atmosphère si caractéristiques des pays scandinaves. [...] Hébergé par Acast. Visitez acast.com/privacy pour plus d'informations.

Denna gång tar vi oss till Edo-periodens Japan och det mest ikoniska japanska konstverk: Katsushika Hokusais “Under vågen utanför Kanagawa” (ca 1830-1832) från serien “36 vyer av berget Fuji”. Bilden har blivit en symbol för Japan och används nuförtiden i de mest olika sammanhang. Den har blivit emoji, används i miljöaktivism, surferkulturen och i ölreklam. Alla känner nog igen bilden, men handen på hjärtat, hur många vet mer om den än titeln och konstnären? Bilden känns så modern och ungdomlig att det är svårt att tänka sig att den är nästan 200 år gammal och att konstnären var över 70 gammal när han skapade den. I vårt poddavsnitt berättar vi hur bilden omedelbart uppnådde en otrolig popularitet i Japan, där färgträsnittet ska ha tryckts upp i hela 8000 exemplar, istället för de sedvanliga 200. Vi pratar om hur bilden kom att påverka den västerländska konsten, när den nådde Europa ca 1850 och hur konstnärer som Vincent van Gogh, Carl Larsson och kompositören Claude Debussy inspirerades av den. Men vi berättar också om inspirationen från väst till öst och hur nederländska konstverk anses ha påverkat Hokusai och hur det importerade färgpigmentet berlinerblått från väst kom att spela en betydande roll i Hokusais verk. Eftersom vi befinner oss väldigt mycket i Japan i detta avsnitt, som har en konst och en konsthistoria som inte alla är helt bekanta med, kommer vi att introducera en del japanska fenomen och begrepp i detta avsnitt. Till exempel berättar vi om bildgenren ukiyo-e som översätts till “Bilder från den förbiflytande världen” och hur Hokusai bidrog till att förändra den. Vi förklarar också den spännande tekniken färgträsnitt med vilken dessa japanska bilder producerades, som under Edoperioden inte ansågs vara konst, utan snarare en souvenir, som kunde köpas till samma pris som ett paket nudlar. Support till showen http://supporter.acast.com/konsthistoriepodden. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

In this year's travel special we go on FOUR individual journeys: a sort of deconstructed road trip. Kloe goes to sunny Spain, Liz takes her bike to the Rijks Museum, Jenny darts between museums in Sweden, and finally Phedra goes on a watery adventure in Cyprus. Don't miss the return of Cass Fino-Radin at the end of the episode, when they interview emerging conservation professionals at the recent AIC conference in Salt Lake City. Sit back and enjoy the journey! 00:00:36 What's a deconstructed road trip exactly? 00:04:06 Kloe excitedly explores Spain 00:21:44 Liz visits the Rijks Museum 00:34:40 Jenny wanders around Sweden 00:53:01 Phedra goes underwater in Cyprus 01:10:45 Cass interviews ECPs at AIC Show Notes: - S11E08 Manx Road Trip Special: https://thecword.show/2022/06/29/s11e08-manx-road-trip-special/ - Museo Arqueológico Nacional: https://www.esmadrid.com/en/tourist-information/museo-arqueologico-nacional - Fancy restaurant alert (Corral de la Morería Gastronómico): https://guide.michelin.com/gb/en/comunidad-de-madrid/madrid/restaurant/corral-de-la-moreria-gastronomico - Alcalá de Henares, Spain: https://artsandculture.google.com/story/agXhkBx8wyUD-w?hl=en - Rijks Museum: https://www.rijksmuseum.nl/en - Van Gogh Museum: https://www.vangoghmuseum.nl/en - Stedelijk Museum: https://www.stedelijk.nl/en - Operation Night Watch: https://www.rijksmuseum.nl/en/stories/operation-night-watch - Those Amsterdames tours: https://www.thoseamsterdames.com/ - Carl Larsson-gården, Sundborn: https://www.carllarsson.se/en/ - Dalarna in Sweden: https://www.visitdalarna.se/en - Falu Gruvmuseum: https://www.falugruva.se/en/ - Mining world heritage site of Falun: https://whc.unesco.org/en/list/1027/ - Christopher Polhem: https://en.wikipedia.org/wiki/Christopher_Polhem - Polhem B&B: https://polhembedandbreakfast.se/en/ - VRAK Museum of Wrecks: https://www.vrak.se/en/ - Paphos, Cyprus: https://en.wikipedia.org/wiki/Paphos - Tomb of the Kings: https://www.visitcyprus.com/index.php/en/discovercyprus/culture/sites-monuments/253-tombs-of-the-kings - MUSAN Museum of Underwater Sculpture Ayia Napa: https://musan.com.cy/ - Jason deCaires Taylor: https://underwatersculpture.com/ - Phedra's diving instructor: https://www.instagram.com/marishaa_cy - S13E07 Time-Based Media Conservation: https://thecword.show/2023/06/15/s13e07-time-based-media-conservation/ - Art and Obsolescence podcast: https://www.artandobsolescence.com/ - AIC 52nd Annual Meeting (Salt Lake City 2024): https://www.culturalheritage.org/events/annual-meeting/past-meetings/52nd-annual-meeting-in-salt-lake-city-(2024) Support us on Patreon! http://www.patreon.com/thecword Hosted by Jenny Mathiasson and Kloe Rumsey. Intro and outro music by DDmyzik, used under a Creative Commons Attribution license. Made available under a Creative Commons Attribution-NonCommercial 4.0 International license. A Wooden Dice production, 2024.

Dokumentärspecial med SVT:s senaste satsningar: Killinggänget och sekelskiftets influencers: Karin och Carl Larsson. Mediokert men intressant. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Vi är tillbaka! I veckans avsnitt pratar vi inredning och mer bestämt personliga hem och maximalism i Skandinavien. Vi inspireras av stilförebilderna Karin och Carl Larsson, Estrid Ericson, Josef Frank, Beata Heuman och Ilse Crawford. Vad är nyckeln till deras lyckade interiörer? Vad har dom alla gemensamt? Och hur kan man inreda mer personligt och maximalistiskt i en skandinavisk kontext? Kolla gärna in vår instagram för den visuella upplevelsen av arkitekturen som diskuteras i avsnittet @bakomfasadenpodcastDenna vecka tipsar vi även om SVTs dokumentär “Karin och Carl Larsson” för de som vill djupdyka lite extra i ämnet! ✨Vi hoppas att du uppskattade veckans avsnitt! Vi är tillbaka på samma plats och vid samma tid om 2 veckor. Tills dess får du gärna följa oss i din podcastspelare och lämna en review så att vi kan utvecklas och spridas.✨ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Dokumentärserien Karin och Carl Larsson på SVT ger en delvis ny bild av det berömda konstnärsparet. Karins betydelse som medskapande till konstverken lyfts fram men också de mörka skuggorna i idyllen på Sundborn. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Ami Bergöö, författare till flera böcker om paret Larsson och expert i serien, kommer till studion och berättar varför det är viktigt att idyllen får mörkare skuggor.MÖTE MED EN HIPP TYSK FOTOKONSTNÄR: WOLGANG TILLMANSRoger Wilson har träffat den tyske fotokonstnären Wolfgang Tillmans, känd bland annat för sina bilder från gayklubbar men också för sin fascination för rymden. Han är just nu aktuell med en stor retrospektiv utställning, ”To look without fear”, på Moma i San Francisco.Här i Sverige har man kunnat se Tillmans verk på på Moderna Museet, där han hade en stor utställning 2012, och i Göteborg i samband med att han fick Hasselbladspriset 2015. MUSEERNAS HEMLIGHETER: TROLLFORMELN PÅ RINGENOch nu ska vi fortsätta med del två av reportageserien ”Museernas hemligheter”, där vår reporter Mattias Berg berättar om särskilt gåtfulla föremål på Sveriges museer. Den här gången handlar det om en guldring som hittades i marken på 1930-talet. Den visade sig vara från 1500-talet och ha en några obegripliga ord inristade inuti. Eller var den verkligen obegriplig? Här kommer den osannolika historien om ringen med trollformeln. OBS-ESSÄN OM SPRÅKETS FÖRMÅGA ATT SKILDRA EN MASSAKEROBS-essän ingår i veckans serie om precision. Författaren Kashayar Naderehvandi reflekterar över juridikens språk och inflytande på den Tobagofödda, kanadensiska författaren M NourbeSe Philips bok ”Zong” från 2008. Boken handlar om den rättstvist som följde på massakern på skeppet Zong. En repris från 2021.Programledare: Lisa Bergström Producent: Nina Asarnoj

Hanna har matchat årets värsta pms med att va värdinna för julafton och Nea minns ett trauma hon haft med en vakt på Carl Larsson-utställningen. Dessutom: den djupa innebörden av en snapsvisa och uppläxning på sociala medier.

I denne episoden ser vi maleriet "Gården og brygghuset" av Carl Larsson, malt mot slutten av 1800-tallet.  Vi snakker om barndommens jul, nostalgi og forventning. Og det å senke skuldrene.   Her kan du lese mer om mine nettkurs: https://www.kristinetghardeberg.no/no/kurs-i-kunsthistorie/   Har du noe du ønsker jeg snakker om i podcasten? Har du et spørsmål du ønsker jeg svarer på? Send meg en email på info@kristinetghardeberg.no   HER kan du kjøpe signert utgave av min bok Kunsthistorie for alle. Og HER kan du lære mer om kunst sammen med meg: KUNSTHISTORIER.NO

Ett möte mellan två skandinaviska kvinnliga konstnärer i 1880-talets Paris. Venny Soldan agerar modell och Hanna Hirsch målar. Linda Fagerström reflekterar över allt som döljer sig i ett porträtt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes för första gången den 1 november 2017.Det är en januarimorgon i Paris 1887. Fuktig kyla sveper med flodvattnet längs Seines kajer. Drar utmed boulevarderna, förbi trottoarkaféernas skrangliga bord och letar sig fram över golvplankorna inomhus. Kallast är det förmodligen i konstnärsateljéerna i Montparnasse. I en av dem, på Rue Notre-Dame-des-Champs 53, möts konstnärerna Hanna Hirsch, 23 år och Venny Soldan, 24 år.Syftet är att arbeta på ett porträtt. Hanna Hirsch ställer sig vid staffliet. Venny Soldan, som idag tar på sig rollen som modell, sätter sig på golvet. Mattan är tunn och skrynklig, men skyddar från det värsta kalldraget. Bakom henne står en målarduk på sin spännram lutad mot väggen intill en gipsfigur, kanske en halvmeter hög.Venny Soldan är från Helsingfors, där hon gått fyra år på Finska konstföreningens skola. Hennes far är ingenjör och filosof. Hanna Hirsch har hemma i Stockholm utbildat sig i Konstakademins särskilda klass för kvinnor, kallad Fruntimmersavdelningen. Hon är dotter till musikförläggaren Abraham Hirsch. Efter giftermålet med konstnärskollegan Georg Pauli hösten 1887 byter hon efternamn och är i konsthistorien oftast kallad Hanna Pauli.Bägge kvinnorna hade kommit till Paris för att bli elever vid stadens fria konstnärsutbildningar med likvärdig undervisning för både kvinnor och män, en fransk nymodighet. Men den här dagen tillbringas alltså i ateljén.Medan Hanna Hirsch blandar färg på paletten, börjar de bägge kvinnorna prata. Ingen av dem vet ännu, att deras möte kommer resultera i ett porträtt som blir känt och omtyckt, att det samma höst ska ta sig genom nålsögat till den prestigefyllda och jurybedömda Parisutställningen Salongen – och småningom ska hamna i samlingarna på Göteborgs Konstmuseum.Medan Hanna Hirsch blandar färg på paletten, börjar de bägge kvinnorna prata.De diskuterar konstnären de bägge beundrar, Jean Bastien-Lepage, och den franska trenden plein-air-måleri. För dem, likt de andra skandinaviska konstnärer som kom till Paris under 1800-talets slut, var det nytt att arbeta utomhus i friska luften – ”plein air”. På kontinenten var det däremot vanligt att lämna ateljén för att skildra verkliga situationer och vardag. Likt flanörer strosade konstnärer som Jean Bastien-Lepage, Edouard Manet och Claude Monet längs stadens gator för att med skissblocket i hand iaktta det moderna livet. Ånglok, hundpromenader, bordeller och Moulin Rouges dansrestauranger – inget motiv var för simpelt.Som borgerliga flickor hade Venny Soldan och Hanna Hirsch inte riktigt samma möjligheter. Att sitta i hörnet på absinthaket för att teckna stadens larmande nöjesliv var otänkbart för dem. De enda kvinnor som förväntades vara där hörde till arbetarklassen: servitriser och prostituerade. Ingen borgerlig kvinna ville riskera tas för en sådan. Därför kunde de kvinnliga konstnärerna inte skildra de miljöer som i konsthistorien senare skulle kodas som tecken för det moderna: bardisken, cabaretscenen eller revyernas kvällsföreställningar.Vanligare i Venny Soldans och Hanna Hirschs motivkrets blev frukostbordet, verandan eller eftermiddagsutflykter till stranden och parken, alla ögonblicksbilder som vittnar om borgerliga kvinnors begränsade rörelsemöjlighet under slutet av 1800-talet – och som anger vilka situationer och platser Soldan och Hirsch hade att navigera mellan och konstnärligt förhålla sig till.Ändå utmanade de konventionerna på andra sätt; de hade dragit till Paris för att leva fria från föräldrarnas krav och kontrollerande blickar. Sedan 1881, då ogifta kvinnor i svensk lag blev betraktade som myndiga vid 21 års ålder, hade världen öppnat sig för dem. På åtminstone nästan samma villkor som sina manliga generationskamrater kunde de resa och leva självständigt.I den skandinaviska konstnärsgruppen i Paris fanns den självupptagne Carl Larsson, som aldrig missade ett tillfälle att uttrycka sin avsky för kvinnliga konstnärer. En kväll hade han inför gästerna vid en stor middagsbjudning skällt ut hustrun Karin Bergöö – också konstnär – då hon av misstag vält en stol, eftersom hon hade en baby i famnen. Säkert pratade Hanna Hirsch och Venny Soldan även om sådana händelser i vänkretsen under mötet i ateljén på Rue Notre-Dame-des-Champs, men det är också lätt att föreställa sig hur de sinsemellan diskuterar kompositionen, färgerna och vinklarna i målningen som växer fram.Att de kommer överens om att Soldans bekvämt framsträckta ben ska målas just så, trots att det innebär att undersidan på hennes smutsiga sko syns, och nästan trycks upp i ansikten på betraktaren. Att de skrattar åt hur provocerad konstpubliken kommer bli av det. Och, att de enas om att tiden är mogen för ett realistiskt porträtt av en kvinnlig konstnär: i enkla ateljékläder med färg på fingrarna. Inga koketterier, inga tvättade händer.Att de skrattar åt hur provocerad konstpubliken kommer bli av det.Ateljén såväl som konstnärsyrket, av tradition mansdominerad mark, har de erövrat. Men inte bara det: i porträttet möts de bägge kvinnorna också som konstnär och modell. Denna konsthistoriskt belastade konstruktion – ”konstnären och hans modell” – har de också gjort till sin: modellen är ju i det här fallet konstnär själv och allt annat än den namnlösa kvinna som vi i så många målningar sett ligga avklädd där strax bakom konstnären i fråga: en påklädd man, stolt poserande intill sitt objekt, modellen.Att den här modellen, Venny Soldan, istället skildras som ett subjekt är förstås den stora skillnaden. Och naturligtvis att hon inte är naken, utan bär enkel, höghalsad svart blus och en lång, vid kjol i samma färg. Sittande på golvet med benet rakt ut framför sig, verkar hon vara mitt i en tanke. Håret är bortstruket från ansiktet, hastigt uppsatt i praktisk frisyr. I handen klämmer hon en bit lera eller en sudd, som vore hon uppslukad av ett konstnärligt avgörande, koncentrerad inför en skiss. Eller kanske på vippen att formulera ett argument i diskussionen med Hanna Hirsch.I vilket fall som helst är hon alldeles obekymrad över att bli iakttagen och avbildad, helt oberörd över kroppens tyngd mot golvet och ryggens krökning. Hon är ande mer än kropp, helt tagen i anspråk av sin koncentration och inspiration.De upplevelserna bildade klangbotten i mötet mellan Hanna Hirsch och Venny Soldan den där kyliga morgonen. Erfarenheterna av det moderna livet, att leva bortom krav på ordnat liv med rutiner, etiketter och korsetter, delade de. Och då porträttet stod klart några månader senare, kunde det också förnimmas i själva bilden. Kanske särskilt i det djärva tilltaget att skildra Soldan som den yrkesperson hon är, klädd i slitna arbetsplagg sittande på golvet, men också att hon mitt i ett inspirerat ögonblick. Helt ointresserad av att behaga en manlig betraktare är hon istället en kvinna uppslukad av mötet med en annan kvinna, Hanna Hirsch – som för säkerhets skull signerade porträttet med både sitt för- och efternamn i tydliga versaler, mycket synligt helt nära Venny Soldans fot.Helt ointresserad av att behaga en manlig betraktare är hon istället en kvinna uppslukad av mötet med en annan kvinna.Därför kan man säga, att Hanna Hirschs porträtt av Venny Soldan skildrar ett möte mellan två målmedvetna, intellektuella kvinnor, på väg ut i det moderna livet – men också deras möte med detta liv; med Paris och en tillvaro som självständiga individer.Linda Fagerström, konsthistoriker och konstkritiker

Filmen Paradiset brinner skildrar tre övergivna systrar som bestämt sig för att överleva utan föräldrar. Dagens P1 Kultur fokuserar på kvinnors röster, vrålande, sjungande och viskande. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ARTISTEN IMENELLA SLÅSS OCH DANSAR FÖR FÖRORTENS FLICKOR”Vi befinner sig oss i en nationell kris”, säger artisten Imenella och menar att gängvåldet och skjutningarna delvis går att härleda från vuxenvärldens och politikernas svek mot ungdomar i utsatta områden. När hon var tonåring betydde kommunens subventionerade danslektioner allt, men nu ser hon hur de olika kulturprojekten i förorterna startar och lägger ner, startar och lägger ner - om och om igen. Kvar står svikna ungdomarna. Lisa Bergström har träffat henne.ÜBERHYLLADE IRLÄNDSKA FÖRFATTAREN CLAIRE KEEGAN TAR OCKSÅ FLICKORNAS PARTIClaire Keegans novellsamling ”Genom blå hagar” från 2007 har precis kommit ut på svenska och fått lysande recensioner. Och filmen ”Den tysta flickan” som bygger på hennes kortroman med samma namn, ligger på tio-i-topp-listorna över årets bästa filmer. P1 Kulturs litterturkritiker Lina Kalmteg kommer till studion och konstaterar också att är gott om irländsk litteratur som kommer på svenska just nu.”TYSK HÖST” AV STIG DAGERMAN ÄR VECKANS KLASSIKERI år skulle författaren Stig Dagerman fyllt 100 år, och det firar vi bland annar med att läsa om hans reportagebok Tysk Höst från 1947. Ett av de bästa försöken någonsin att förstå sin fiende. Att avstå från hämnden, prova empatin. I Klassikern av Jenny Teleman om Sveriges mest nyskapande journalistiska verk.ANDERS ZORN I HELFIGUR OCH PÄLS I NY BIOGRAFIAnders Zorn är den konstnär som vid sidan av Carl Larsson mer än någon annan skapat bilden av den svenska sommardrömmen med målningar som Midsommardans och En premiär, där en naken pojke är på väg ner i Skärgårdens lite försommarkyliga vatten. Nu kommer Per Svenssons Augustprisnominerade bok om Anders Zorn ut. P1 Kulturs konstkritiker Cecilia Blomberg har läst - ”Zorn - Ett Liv - En tid”.Programledare: Lisa BergströmProducent: Nina Asarnoj

Filmfestivalen i Venedig är igång trots skådespelarstrejken i Hollywood. Dessutom: varför har restaurangkaoset i The Bear blivit så vansinnigt populärt? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DOKUMENTÄR OM BILDENS MANIPULATIVA KRAFTDokumentären med den luriga titeln ”And the King said, What a fantastic Machine” har gjort succé på flera av de stora festivalerna som Sundance och Berlinale. Filmen är en lektion i bildhistoria och börjar med fotografiets födelse 1828 och fortsätter in i våra dagars TikTok och Youtube-dominerade värld. Vi får besök av de två regissörerna: Axel Danielsson och Maximilen Van Aertryck.STRESSIGT RESTAURANGLIV I SÄSONG 2 AV ”THE BEAR”TV-serien ”The Bear” om den lilla sandwich-syltan i Chicago kom från ingenstans men fick snabbt rykte om sig att vara förra årets bästa TV-serie. Nu har säsong två kommit och syltan ska upp på MIchelinguide-nivå. TV-kritikern Caroline Hainer och Kulturredaktionens Jenny Teleman diskuterar hur stressen i ett restaurangkök kan bli stor dramatik och varför det är så kul med matlagning på TV.KLASSIKERN OM KARIN OCH CARL LARSSONS HYTTNÄSLilla Hyttnäs i Sundborn eller Carl Larsson-gården som den heter numera är ett av de populäraste utflyktsmålen i Dalarna sommartid. Den verkar också ligga helt rätt i tiden och bara i år har det kommit flera böcker som tar fasta på heminredningen och trädgården. För det är gården som allkonstverk i Art-and Crafsrörelsens anda som lockar nya generationer. Katarina Wikars har gjort dagens Klassiker.KULTURMINISTERN UTTALAR SIG OM MUSEIKRISENKlockan 13 idag, fredag 1 september, håller kulturminister Parisa Liljestrand och finansmarknadsminister Niklas Wykman presskonferens med anledning av krisen på statens kulturfastigheter. Nationalmuseum hotas av stängning på grund av för höga hyreskostnader och Naturhistoriska Riksmuseet och Operan är i akut behov av renovering. P1 Kulturs Mattias Berg kommenterar.Programledare: Cecilia BlombergProducent: Nina Asarnoj

Kakan kommenterar ett videoklipp i realtid och bjuder också på en Carl Larsson-anekdot. Brita sneglar på att bygga ut sitt hus. Det pratas om att ha en i varje (rum) och det blir lyssnarfrågor bland annat om snobbig inredningsstil och om ful inredningsstil.En podd från Aller Media. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Inget ligger mer rätt i tiden än Lilla Hyttnäs i Sundborn. Hemtrevlighetens högborg, hållbarhet och handens verk. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. En ikon inom heminredning och familjeliv, som det står på hemsidan. Carl och Karin Larssons skapande andar vilar fortfarande över rummens skenbara oordning, som om de bara gått ut en liten stund, för att ha picknick i trädgården.De senaste decennierna har Karin blivit en egen stjärna på konstnärshimlen. Först 1997 slog hon sjuttio år efter sin död igenom internationellt. Och när man nu går på visning är det hennes kläder och broderier och möbler som lyfts fram. Karin Larsson så före sin tid. Gamle Carl hamnar lätt i bakgrunden. Kanske skulle devisen "Wälkommen kära Du till Carl Larsson och hans fru" nu lyda: "Wälkommen alla och envar till Karin Larsson och hennes Car(l)".”Guds Fred” står det ovanför dörren i matsalen, där de rödmålade vitrinskåpen bryter av mot gräsgrön panel och där Karins geometriska gobeläng De fyra elementen hänger ovanför den bjärt orangea soffan. Har hon gjort djärvt flikiga röda lampskärmar av papper, Karin? Ja, det är ju kaktuslampan, som ska mildra det nyuppfunna elektriska ljuset.En Klassiker av Katarina Wikars. Uppläsare: David Rune och Åsa Furuhagen. Litteratur: Ett hem - Carl och Karin Larssons värld, Carl Larssongårdens app.

Mats Arvidsson berättar om ett konstverk som refuserades flera gånger. Carl Larssons omstridda tavla Midvinterblot, som efter 80 år hamnade på Nationalmuseum i Stockholm. Målningen mäter 6,5 x 13,5 meter och är baserad på legenden om den nakne kungen som ska offras för att det varit missväxt. Som pendang i trapphallen på Nationalmuseum hänger en ljusare målning av samme konstnär, där den unge Gustav Vasas tågar in i Stockholm midsommaraftonen 1523.Detta är en Klassiker av Kulturredaktionens konstkritiker Mats Arvidsson från 2009.

Tillykke til Sitter, Carl Larsson opdækning og de finske isterningetissekoner...

It's that time of the year again which can only mean one thing, it is our Annual Christmas Quiz, Team Gary VS Team Ant Presented by Football for Brains 21 Author Steven End. Representing Team Gary is recent guest on our England Squad podcast Sunderland fan Carl Larsson. Representing Team Ant is #HERGAMETOO and Bristol Rovers fan Lucy Ford. In 2021 Gary was the winner, can he take a 2-0 lead over Ant or can Ant pull it back and make it 1-1? You will have to listen to find out. *Disclaimer - This podcast was subject to some technical difficulties, we apologise in advance if there is any echoes from time to time - Gary & Ant* Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices

In this episode of KONST, our host Roland-Philippe Kretzschmar talks with LA-based Swedish art dealer Carl Larsson about how to do art business. Larsson is not only an acclaimed art advisor running one of the most inspiring art accounts on Instagram The Art Reporter — but he's also a very nice and humble guy. Talking points are:Running an art dealership for three generations.Helping Tim ”Avicii” Bergling build his art collection.The difference between Scandinavian and international collectors.How to build a presence on social media.A roundup of our favourite art events in 2022, and what we're looking forward to in 2023.KONST is a show by Scandinavian MIND about contemporary and future art; the interconnection with society, culture, technology, finance and lifestyle. The outlook is primarily at the art world from a Scandinavian perspective, although taking into account the global arena of artists, exhibitions, trade fairs and other current events. The host of KONST is Roland-Philippe Kretzschmar, Editor-at-large at Scandinavian MIND. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

In this episode our host Roland-Philippe Kretzschmar talks with LA-based Swedish art dealer Carl Larsson about how to do art business. Larsson is not only an acclaimed art advisor running one of the most inspiring art accounts on Instagram The Art Reporter — but he's also a very nice and humble guy. Talking points are:Running an art dealership for three generations.Helping Tim ”Avicii” Bergling build his art collection.The difference between Scandinavian and international collectors.How to build a presence on social media.A roundup of our favourite art events in 2022, and what we're looking forward to in 2023. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

In this episode we are joined by good friend of the podcast Carl Larsson where we discuss our 23 man squad for the World Cup. Some first time caps and some surprising names not getting on the plane. Be sure to check it out @applepodcasts @spotifypodcasts @sounder.fm

Efter ett längre uppehåll är David, Anders och Erik är tillbaka med historier om London, losermentalitet och Carl Larsson. Anders är nybliven pappa, David är skeptisk till friidrott och Erik jobbar på en stroke. Utöver detta fullspäckade schema pratas en hel del fotboll där både snackisar och analys går hand i hand.

Carl Michael Bellmans (1740-1795) betydelse för den svenska vistraditionen går inte att överskatta. Född in en välsituerad ämbetsborgarklass gick Bellman från lovande ung ämbetsman till en omtalad visdiktare och underhållare med stöd ända upp från Gustav III.Nästan lika kända som nationalskalden själv är karaktärerna som befolkade hans Fredmans epistlar och dryckesvisor. Här hittar vi den alkoholiserade urmakaren Jean Fredman, musikern Movitz, korpral Mollberg och den prostituerade Ulla Winblad tillsammans med gestalter hämtade från den bibliska, grekiska, romerska och fornnordiska mytologin.I den nymixade reprisen av avsnitt 89 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Carina Burman, docent i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet och aktuell med boken Bellman. Biografin.Småstaden Stockholm med omgivningar är fonden där Bellmans visor och liv utspelar sig. Född in i burgen ämbetsborgarskap kom familjens ekonomiska status sjunka långsamt ned i ekonomiskt moras. Det var också Bellmans stora skulder som tvingade honom att säga upp sin tjänst på Riksbanken. Efter Gustav III:s statskupp 1772 skrev Bellman hyllningssången Gustavs skål och med tiden skulle kungen Gustav III stötta Bellman.Adelskap var aldrig aktuellt eftersom han hade svårt för att veta vad gränserna i de finare salongerna gick. Hela hans vuxna liv präglades också av allvarliga ekonomiska problem.Bellman uppfann också en fantasiorden där alla medlemmar var svåra alkoholister. Statuterna var formulerade att ingen kunde bli medlem i denna Bacchi Orden, som inte minst två gånger hade legat redlös i rännstenen.Bellman var populär under sin levnad, men han dog utfattig och sjuk 55 år gammal. Någon gravsten restes inte förrän 1851.Musik: Ur vägen, ur vägen av CM Bellman, Fredmans sång 27 med Sven Scholander, Public DomainBild: Carl Michael Bellman i Sergels ateljé av Carl Larsson, Public Domain Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Der Maler Carl Larsson ist nicht nur in ganz Schweden bekannt, er prägte auch den Stil, wie sich Millionen von uns einrichten. Eine wird dabei jedoch oft vergessen: seine Frau Karin. Gemeinsam gestalteten sie ihr Künstlerhaus in Sundborn bei Falun, das noch heute besichtigt werden kann.

I veckans avsnitt: Carl Larsson, Ola Rapace och "Geniet" Söderholm dyker upp i Strindbergs värld. Ett läxförhör hålls och det finns meningsskiljaktigheter i studion. Välkomna till ännu ett avsnitt av Bläck Metal och tack för att du lyssnar!Idé och medverkande: David Andersson & Teodor Stig-Matz Producent/Klippning: : Mikael Solkulle/Claes FunkeProduktionsbolag: polpo play www.polpoplay.com

Albin får besök av Nanna Olasdotter Hallberg som slår ett slag för att politikerna ska låta sig inspireras av den svenska synden. De diskuterar också vad de gör när apokalypsen kommer. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Albin får besök av Nanna Olasdotter Hallberg som slår ett slag för att politikerna ska låta sig inspireras av den svenska synden. De diskuterar också vad de gör när apokalypsen kommer.

Ett möte mellan två skandinaviska kvinnliga konstnärer i 1880-talets Paris. Venny Soldan agerar modell och Hanna Hirsch målar. Linda Fagerström reflekterar över allt som döljer sig i ett porträtt. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes för första gången den 1 november 2017.Det är en januarimorgon i Paris 1887. Fuktig kyla sveper med flodvattnet längs Seines kajer. Drar utmed boulevarderna, förbi trottoarkaféernas skrangliga bord och letar sig fram över golvplankorna inomhus. Kallast är det förmodligen i konstnärsateljéerna i Montparnasse. I en av dem, på Rue Notre-Dame-des-Champs 53, möts konstnärerna Hanna Hirsch, 23 år och Venny Soldan, 24 år.Syftet är att arbeta på ett porträtt. Hanna Hirsch ställer sig vid staffliet. Venny Soldan, som idag tar på sig rollen som modell, sätter sig på golvet. Mattan är tunn och skrynklig, men skyddar från det värsta kalldraget. Bakom henne står en målarduk på sin spännram lutad mot väggen intill en gipsfigur, kanske en halvmeter hög.Venny Soldan är från Helsingfors, där hon gått fyra år på Finska konstföreningens skola. Hennes far är ingenjör och filosof. Hanna Hirsch har hemma i Stockholm utbildat sig i Konstakademins särskilda klass för kvinnor, kallad Fruntimmersavdelningen. Hon är dotter till musikförläggaren Abraham Hirsch. Efter giftermålet med konstnärskollegan Georg Pauli hösten 1887 byter hon efternamn och är i konsthistorien oftast kallad Hanna Pauli.Bägge kvinnorna hade kommit till Paris för att bli elever vid stadens fria konstnärsutbildningar med likvärdig undervisning för både kvinnor och män, en fransk nymodighet. Men den här dagen tillbringas alltså i ateljén.Medan Hanna Hirsch blandar färg på paletten, börjar de bägge kvinnorna prata. Ingen av dem vet ännu, att deras möte kommer resultera i ett porträtt som blir känt och omtyckt, att det samma höst ska ta sig genom nålsögat till den prestigefyllda och jurybedömda Parisutställningen Salongen och småningom ska hamna i samlingarna på Göteborgs Konstmuseum.Medan Hanna Hirsch blandar färg på paletten, börjar de bägge kvinnorna prata.De diskuterar konstnären de bägge beundrar, Jean Bastien-Lepage, och den franska trenden plein-air-måleri. För dem, likt de andra skandinaviska konstnärer som kom till Paris under 1800-talets slut, var det nytt att arbeta utomhus i friska luften plein air. På kontinenten var det däremot vanligt att lämna ateljén för att skildra verkliga situationer och vardag. Likt flanörer strosade konstnärer som Jean Bastien-Lepage, Edouard Manet och Claude Monet längs stadens gator för att med skissblocket i hand iaktta det moderna livet. Ånglok, hundpromenader, bordeller och Moulin Rouges dansrestauranger inget motiv var för simpelt.Som borgerliga flickor hade Venny Soldan och Hanna Hirsch inte riktigt samma möjligheter. Att sitta i hörnet på absinthaket för att teckna stadens larmande nöjesliv var otänkbart för dem. De enda kvinnor som förväntades vara där hörde till arbetarklassen: servitriser och prostituerade. Ingen borgerlig kvinna ville riskera tas för en sådan. Därför kunde de kvinnliga konstnärerna inte skildra de miljöer som i konsthistorien senare skulle kodas som tecken för det moderna: bardisken, cabaretscenen eller revyernas kvällsföreställningar.Vanligare i Venny Soldans och Hanna Hirschs motivkrets blev frukostbordet, verandan eller eftermiddagsutflykter till stranden och parken, alla ögonblicksbilder som vittnar om borgerliga kvinnors begränsade rörelsemöjlighet under slutet av 1800-talet och som anger vilka situationer och platser Soldan och Hirsch hade att navigera mellan och konstnärligt förhålla sig till.Ändå utmanade de konventionerna på andra sätt; de hade dragit till Paris för att leva fria från föräldrarnas krav och kontrollerande blickar. Sedan 1881, då ogifta kvinnor i svensk lag blev betraktade som myndiga vid 21 års ålder, hade världen öppnat sig för dem. På åtminstone nästan samma villkor som sina manliga generationskamrater kunde de resa och leva självständigt.I den skandinaviska konstnärsgruppen i Paris fanns den självupptagne Carl Larsson, som aldrig missade ett tillfälle att uttrycka sin avsky för kvinnliga konstnärer. En kväll hade han inför gästerna vid en stor middagsbjudning skällt ut hustrun Karin Bergöö också konstnär då hon av misstag vält en stol, eftersom hon hade en baby i famnen. Säkert pratade Hanna Hirsch och Venny Soldan även om sådana händelser i vänkretsen under mötet i ateljén på Rue Notre-Dame-des-Champs, men det är också lätt att föreställa sig hur de sinsemellan diskuterar kompositionen, färgerna och vinklarna i målningen som växer fram.Att de kommer överens om att Soldans bekvämt framsträckta ben ska målas just så, trots att det innebär att undersidan på hennes smutsiga sko syns, och nästan trycks upp i ansikten på betraktaren. Att de skrattar åt hur provocerad konstpubliken kommer bli av det. Och, att de enas om att tiden är mogen för ett realistiskt porträtt av en kvinnlig konstnär: i enkla ateljékläder med färg på fingrarna. Inga koketterier, inga tvättade händer.Att de skrattar åt hur provocerad konstpubliken kommer bli av det.Ateljén såväl som konstnärsyrket, av tradition mansdominerad mark, har de erövrat. Men inte bara det: i porträttet möts de bägge kvinnorna också som konstnär och modell. Denna konsthistoriskt belastade konstruktion konstnären och hans modell har de också gjort till sin: modellen är ju i det här fallet konstnär själv och allt annat än den namnlösa kvinna som vi i så många målningar sett ligga avklädd där strax bakom konstnären i fråga: en påklädd man, stolt poserande intill sitt objekt, modellen.Att den här modellen, Venny Soldan, istället skildras som ett subjekt är förstås den stora skillnaden. Och naturligtvis att hon inte är naken, utan bär enkel, höghalsad svart blus och en lång, vid kjol i samma färg. Sittande på golvet med benet rakt ut framför sig, verkar hon vara mitt i en tanke. Håret är bortstruket från ansiktet, hastigt uppsatt i praktisk frisyr. I handen klämmer hon en bit lera eller en sudd, som vore hon uppslukad av ett konstnärligt avgörande, koncentrerad inför en skiss. Eller kanske på vippen att formulera ett argument i diskussionen med Hanna Hirsch.I vilket fall som helst är hon alldeles obekymrad över att bli iakttagen och avbildad, helt oberörd över kroppens tyngd mot golvet och ryggens krökning. Hon är ande mer än kropp, helt tagen i anspråk av sin koncentration och inspiration.De upplevelserna bildade klangbotten i mötet mellan Hanna Hirsch och Venny Soldan den där kyliga morgonen. Erfarenheterna av det moderna livet, att leva bortom krav på ordnat liv med rutiner, etiketter och korsetter, delade de. Och då porträttet stod klart några månader senare, kunde det också förnimmas i själva bilden. Kanske särskilt i det djärva tilltaget att skildra Soldan som den yrkesperson hon är, klädd i slitna arbetsplagg sittande på golvet, men också att hon mitt i ett inspirerat ögonblick. Helt ointresserad av att behaga en manlig betraktare är hon istället en kvinna uppslukad av mötet med en annan kvinna, Hanna Hirsch som för säkerhets skull signerade porträttet med både sitt för- och efternamn i tydliga versaler, mycket synligt helt nära Venny Soldans fot.Helt ointresserad av att behaga en manlig betraktare är hon istället en kvinna uppslukad av mötet med en annan kvinna.Därför kan man säga, att Hanna Hirschs porträtt av Venny Soldan skildrar ett möte mellan två målmedvetna, intellektuella kvinnor, på väg ut i det moderna livet men också deras möte med detta liv; med Paris och en tillvaro som självständiga individer.Linda Fagerström, konsthistoriker och konstkritiker

Ny unisex-folkdräkt, förfalskade Basquiat-målningar, sommarpratare, nya mediestödet, boktips, och ska barn sjunga om mord på skolavslutningar? Nanna Hallberg och Donia Saleh går igenom veckans kulturnyheter. Viktiga frågor besvaras som: Vilka böcker ska man läsa i sommar? Hur tar man reda på om en tavla är förfalskad? Och är det bara stockholmare som bryr sig om mode på ett äckligt sätt?

Fifty Days of Small Steps: Day 45/50 Some thoughts about rest, in part sparked by Carl Larsson's painting, Convalescence.

Så ska du klä dig när du ska på sommarfest! Esra Hamad tipsar dig om det senaste festmodet. Reem Swaidan berättar om konstnärer som inspirerat henne. Nu är alla restriktionerna efter pandemin borta. Många planerar för stora fester och bröllop. Men vilka färger och modeller ska jag välja i sommar. Esra Hamad säljer fest- och bröllopsklänningar och vet vad som gäller.Reem Swaidan är konstnär och jobbar som konstnär i Falun i Dalarna. Hon berättar om sina stora inspirationskällor, Karin och Carl Larsson. Det är två mycket välkända svenska konstnärer som levde för 150 år sedan. Deras konst finns väl bevarad i deras hem utanför Falun.

.. Dalarna. .. . Falun Dalarna . Dalarna 150 Falun .. .SVENSK TEXTEsra tipsar dig inför sommarens fester. Reems inspiration finns i konstnärer från DalarnaSå ska du klä dig när du ska på sommarfest! Esra Hamad tipsar dig om det senaste festmodet. Reem Swaidan berättar om konstnärer som inspirerat henneNu är alla restriktionerna efter pandemin borta. Många planerar för stora fester och bröllop. Men vilka färger och modeller ska jag välja i sommar. Esra Hamad säljer fest- och bröllopsklänningar och vet vad som gällerReem Swaidan är konstnär och jobbar som konstnär i Falun i Dalarna. Hon berättar om sina stora inspirationskällor, Karin och Carl Larsson. Det är två mycket välkända svenska konstnärer som levde för 150 år sedan. Deras konst finns väl bevarad i deras hem utanför Falun

Learn how one man grew up in the slums and became a famous painter of the beauty of family life!

Carl Larsson och Tobias Thörnqvist diskuterar internationella Downs syndrom-dagen och ”Rocka sockorna”. Carl och Tobias pratar om hur det har varit att växa upp och leva med Downs syndrom. Det pratas även om hur ”Rocka sockorna” startade. Teknik: JakobRedigering: JakobVinjett: Jakob

This week we transcend the north sea over to Scandinavia where we look at the arts and crafts artist 'Carl Larsson'. in particular we zoom into the painting 'Lisbeth' 1894 and discuss the arts and crafts movement within Sweden along side an eclectic synaesthetic playlist.

“Albert Edelfelt (1854-1905)“Lumières de Finlandeau Petit Palais, Parisdu 10 mars au 10 juillet 2022Interview de Anne-Charlotte Cathelineau, conservatrice au Petit Palais et co-commissaire de l'exposition,par Anne-Frédérique Fer, à Paris, le 98 mars 2022, durée 14'23.© FranceFineArt.Communiqué de presseCommissariat :Anne-Charlotte Cathelineau, conservatrice au Petit Palais.Dr. Anne-Maria Pennonen et Dr. Hanne Selkokari, conservatrices au Musée d'Art de l'Ateneum de Helsinki.Après les rétrospectives consacrées aux suédois Carl Larsson et Anders Zorn et l'exposition « l'Âge d'or de la peinture danoise », le Petit Palais poursuit son exploration des artistes nordiques. Cette nouvelle monographie, organisée avec le Musée d'Art de l'Ateneum de Helsinki, est dédiée à Albert Edelfelt, l'une des gloires de la peinture finlandaise. Une centaine d'oeuvres permettra de retracer l'évolution de sa carrière et de montrer comment cet artiste a largement contribué à la reconnaissance d'un art finlandais à la fin du XIXe siècle.Né à Porvoo en 1854, sur la côte sud de la Finlande, Albert Edelfelt est le fils d'un architecte d'origine suédoise. Il suit une première formation artistique à Helsinki, puis bénéficie d'une subvention d'État lui permettant de poursuivre ses études à l'Académie des Beaux-Arts d'Anvers. Souhaitant mener une carrière de peintre d'histoire, Edelfelt entreprend un voyage à Paris pour lancer sa carrière, et comme beaucoup d'artistes à cette époque, s'y installe.Il intègre la prestigieuse École des Beaux-arts et entre en 1874 dans l'atelier de Jean-Léon Gérôme. Très vite son style, d'abord historiciste, évolue en s'inspirant des tendances novatrices du milieu parisien. En 1875, Edelfelt rencontre Jules Bastien-Lepage, grand représentant du naturalisme.Sa peinture offre une vision nouvelle, mêlant désormais impressionnisme et réalisme. Les critiques et le public le plébiscitent et louent son art du portrait. En 1886, le peintre choisit d'immortaliser Louis Pasteur, en pleine célébrité, qui vient tout juste de découvrir le vaccin contre le rage. Le portrait, véritable allégorie de la Science en marche, rencontre un succès retentissant au Salon et lui permet d'acquérir une renommée internationale.En parallèle, Edelfelt continue de se rendre tous les étés en Finlande où l'amour de ses paysages s'exprime à travers d'ambitieuses et sensibles compositions. Il puise son inspiration dans la vie rurale et les traditions de sa terre natale pour réaliser de grands tableaux qu'il montre ensuite au Salon. Sa maîtrise de la lumière crépusculaire, la tendresse qu'il porte envers ses sujets font de lui l'un des plus ardents porte-parole de son pays.Grand patriote, il utilise sa notoriété dans la lutte pour l'indépendance de la Finlande face à l'influence de la toute-puissante Russie. Par son engagement politique et esthétique et sa stature internationale, il s'affirme comme un modèle pour la jeune génération d'artistes finlandais, parmi lesquels Akseli Gallen-Kallela, Helene Schjerfbeck et Magnus Enckell.[...]Catalogue de l'exposition « Albert Edelfelt (1854-1905) Lumières de Finlande » Éditions Paris Musées Voir Acast.com/privacy pour les informations sur la vie privée et l'opt-out.

Ett möte mellan två skandinaviska kvinnliga konstnärer i 1880-talets Paris. Venny Soldan agerar modell och Hanna Hirsch målar. Linda Fagerström reflekterar över allt som döljer sig i ett porträtt. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången 2017. Det är en januarimorgon i Paris 1887. Fuktig kyla sveper med flodvattnet längs Seines kajer. Drar utmed boulevarderna, förbi trottoarkaféernas skrangliga bord och letar sig fram över golvplankorna inomhus. Kallast är det förmodligen i konstnärsateljéerna i Montparnasse. I en av dem, på Rue Notre-Dame-des-Champs 53, möts konstnärerna Hanna Hirsch, 23 år och Venny Soldan, 24 år. Syftet är att arbeta på ett porträtt. Hanna Hirsch ställer sig vid staffliet. Venny Soldan, som idag tar på sig rollen som modell, sätter sig på golvet. Mattan är tunn och skrynklig, men skyddar från det värsta kalldraget. Bakom henne står en målarduk på sin spännram lutad mot väggen intill en gipsfigur, kanske en halvmeter hög. Venny Soldan är från Helsingfors, där hon gått fyra år på Finska konstföreningens skola. Hennes far är ingenjör och filosof. Hanna Hirsch har hemma i Stockholm utbildat sig i Konstakademins särskilda klass för kvinnor, kallad Fruntimmersavdelningen. Hon är dotter till musikförläggaren Abraham Hirsch. Efter giftermålet med konstnärskollegan Georg Pauli hösten 1887 byter hon efternamn och är i konsthistorien oftast kallad Hanna Pauli. Bägge kvinnorna hade kommit till Paris för att bli elever vid stadens fria konstnärsutbildningar med likvärdig undervisning för både kvinnor och män, en fransk nymodighet. Men den här dagen tillbringas alltså i ateljén. Medan Hanna Hirsch blandar färg på paletten, börjar de bägge kvinnorna prata. Ingen av dem vet ännu, att deras möte kommer resultera i ett porträtt som blir känt och omtyckt, att det samma höst ska ta sig genom nålsögat till den prestigefyllda och jurybedömda Parisutställningen Salongen och småningom ska hamna i samlingarna på Göteborgs Konstmuseum. De diskuterar konstnären de bägge beundrar, Jean Bastien-Lepage, och den franska trenden plein-air-måleri. För dem, likt de andra skandinaviska konstnärer som kom till Paris under 1800-talets slut, var det nytt att arbeta utomhus i friska luften plein air. På kontinenten var det däremot vanligt att lämna ateljén för att skildra verkliga situationer och vardag. Likt flanörer strosade konstnärer som Jean Bastien-Lepage, Edouard Manet och Claude Monet längs stadens gator för att med skissblocket i hand iaktta det moderna livet. Ånglok, hundpromenader, bordeller och Moulin Rouges dansrestauranger inget motiv var för simpelt. Som borgerliga flickor hade Venny Soldan och Hanna Hirsch inte riktigt samma möjligheter. Att sitta i hörnet på absinthaket för att teckna stadens larmande nöjesliv var otänkbart för dem. De enda kvinnor som förväntades vara där hörde till arbetarklassen: servitriser och prostituerade. Ingen borgerlig kvinna ville riskera tas för en sådan. Därför kunde de kvinnliga konstnärerna inte skildra de miljöer som i konsthistorien senare skulle kodas som tecken för det moderna: bardisken, cabaretscenen eller revyernas kvällsföreställningar. Vanligare i Venny Soldans och Hanna Hirschs motivkrets blev frukostbordet, verandan eller eftermiddagsutflykter till stranden och parken, alla ögonblicksbilder som vittnar om borgerliga kvinnors begränsade rörelsemöjlighet under slutet av 1800-talet och som anger vilka situationer och platser Soldan och Hirsch hade att navigera mellan och konstnärligt förhålla sig till. Ändå utmanade de konventionerna på andra sätt; de hade dragit till Paris för att leva fria från föräldrarnas krav och kontrollerande blickar. Sedan 1881, då ogifta kvinnor i svensk lag blev betraktade som myndiga vid 21 års ålder, hade världen öppnat sig för dem. På åtminstone nästan samma villkor som sina manliga generationskamrater kunde de resa och leva självständigt. I den skandinaviska konstnärsgruppen i Paris fanns den självupptagne Carl Larsson, som aldrig missade ett tillfälle att uttrycka sin avsky för kvinnliga konstnärer. En kväll hade han inför gästerna vid en stor middagsbjudning skällt ut hustrun Karin Bergöö också konstnär då hon av misstag vält en stol, eftersom hon hade en baby i famnen. Säkert pratade Hanna Hirsch och Venny Soldan även om sådana händelser i vänkretsen under mötet i ateljén på Rue Notre-Dame-des-Champs, men det är också lätt att föreställa sig hur de sinsemellan diskuterar kompositionen, färgerna och vinklarna i målningen som växer fram. Att de kommer överens om att Soldans bekvämt framsträckta ben ska målas just så, trots att det innebär att undersidan på hennes smutsiga sko syns, och nästan trycks upp i ansikten på betraktaren. Att de skrattar åt hur provocerad konstpubliken kommer bli av det. Och, att de enas om att tiden är mogen för ett realistiskt porträtt av en kvinnlig konstnär: i enkla ateljékläder med färg på fingrarna. Inga koketterier, inga tvättade händer. Ateljén såväl som konstnärsyrket, av tradition mansdominerad mark, har de erövrat. Men inte bara det: i porträttet möts de bägge kvinnorna också som konstnär och modell. Denna konsthistoriskt belastade konstruktion konstnären och hans modell har de också gjort till sin: modellen är ju i det här fallet konstnär själv och allt annat än den namnlösa kvinna som vi i så många målningar sett ligga avklädd där strax bakom konstnären i fråga: en påklädd man, stolt poserande intill sitt objekt, modellen. Att den här modellen, Venny Soldan, istället skildras som ett subjekt är förstås den stora skillnaden. Och naturligtvis att hon inte är naken, utan bär enkel, höghalsad svart blus och en lång, vid kjol i samma färg. Sittande på golvet med benet rakt ut framför sig, verkar hon vara mitt i en tanke. Håret är bortstruket från ansiktet, hastigt uppsatt i praktisk frisyr. I handen klämmer hon en bit lera eller en sudd, som vore hon uppslukad av ett konstnärligt avgörande, koncentrerad inför en skiss. Eller kanske på vippen att formulera ett argument i diskussionen med Hanna Hirsch. I vilket fall som helst är hon alldeles obekymrad över att bli iakttagen och avbildad, helt oberörd över kroppens tyngd mot golvet och ryggens krökning. Hon är ande mer än kropp, helt tagen i anspråk av sin koncentration och inspiration. De upplevelserna bildade klangbotten i mötet mellan Hanna Hirsch och Venny Soldan den där kyliga morgonen. Erfarenheterna av det moderna livet, att leva bortom krav på ordnat liv med rutiner, etiketter och korsetter, delade de. Och då porträttet stod klart några månader senare, kunde det också förnimmas i själva bilden. Kanske särskilt i det djärva tilltaget att skildra Soldan som den yrkesperson hon är, klädd i slitna arbetsplagg sittande på golvet, men också att hon mitt i ett inspirerat ögonblick. Helt ointresserad av att behaga en manlig betraktare är hon istället en kvinna uppslukad av mötet med en annan kvinna, Hanna Hirsch som för säkerhets skull signerade porträttet med både sitt för- och efternamn i tydliga versaler, mycket synligt helt nära Venny Soldans fot. Därför kan man säga, att Hanna Hirschs porträtt av Venny Soldan skildrar ett möte mellan två målmedvetna, intellektuella kvinnor, på väg ut i det moderna livet men också deras möte med detta liv; med Paris och en tillvaro som självständiga individer. Linda Fagerström, konsthistoriker och konstkritiker

Midsommarafton har kallats för Sveriges egentliga nationaldag. Men utan konstnärernas vurm för Dalarna vid förra sekelskiftet hade vi inte firat som vi gör, menar Ulrika Knutson. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Midsommar och Dalarna är evigt förenade, i en doft av björklöv, brännvin och bensin. Mycket av detta kan skyllas på konsten. Frågan är om vi alls hade firat midsommar utan nationalromantikens konstnärer. Hur Dalarna blev en angelägenhet för skönandarna i storstaden går att följa nästan dag för dag. 1872 hade Artur Hazelius rest i landskapet, och upptäckt att de traditionsbundna masarna moderniserade! Nya idéer spreds. Man måste skyndsamt ingripa, skrev Hazelius, om man åt forskningen ville rädda "de gamla boningar, som revs, dessa bohag, som ringaktades, dessa dräkter, som bortlades." Han lyckades över förväntan. Allmogen stod i kö för att pracka på honom gamla skaklar, slädar, färdtäcken och rosenmålade fästmögåvor. Hazelius fyllde Nordiska museet med grejer, men nöjde sig inte med skaklarna, utan började samla hus. 1891 öppnades Skansen, med äkta dalkullor i biljettkassan. Skansen blev en succé, det internationella begreppet för friluftsmuseum, och kullorna blev reklamskyltar i det Nationella svenska projektet, med kulmen i Stockholmsutställningen 1897. Där sålde man allt med hjälp av Rättvikskullor: ättika, kameror, öl, karameller och skor. Snart hade konstnärerna enrollerats i reklamindustrin för Dalarna och den svenska sommaren. Amalia Lindegren var först med Lillans sista bädd, en tablå med en sörjande Rättviksfamilj framför sitt döda barn. Detta dystra motiv blev mycket populärt och reproducerades snart i tidningar, på bonader och tallrikar. Muntrare var hennes Söndagsafton i dalstuga, där samma familj tar en svängom till fiol. Snart drar en omvänd Stora daldansen från söder upp mot Siljan. På sjuttonhundratalet gick arga dalkarlar till huvudstaden för att säga ifrån, nu är det stockholmarna som blivit nyfikna på Dalarna, konstnärer och författare inte minst. I täten Morasonen Zorn, följd av Larssons i Sundborn och Karlfeldt i Sång. Tonsättarna hängde på, både Hugo Alfvén och Moses Pergament blev fritidsmasar. Anders Zorn var ju barnfödd i Mora, en oäkting som tog revansch. Som framgångsrik målare köpte han gård, startade folkhögskola, och målade folket i helg och söcken. I sin roliga bok Dalarna som svenskt ideal, från 1937, skriver Gustav Näsström att "De nakna kullorna ha säkert spelat en större roll utrikes än här hemma som stimulans för dalaintresset." Zorn själv var i alla fall medveten om att han skapade helt nya ideal. 1897 målar han Midsommardansen, en tavla som fortfarande fungerar som turistbild. Påhejad av prins Eugen målar han de dansande paren, i den långa sommarskymningen, efter solnedgången i juni och juli. "Jag är glad att ha gjort den", skriver han. "Jag hade just då gett Morkarlby en ny lång majstång. Den målades röd varje midsommar och jag ansåg och anser fortfarande som min heliga plikt att närvara och leda klädningen av densamma." Någon av de ljusa sommarnätterna 1897 gick Anders och drog på sig syfilis också. Moraborna hade inte haft majstång på sextio år. Prästerna gillade inte hedniska seder, och bönderna tyckte att det var barnsligt. Men Zorn ville ha majstång, och beställde en stång av lokala snickare, som en regissör väljer sin rekvisita. Majstången accepterades, men Zorns vurm för dans och folkmusik väckte ont blod. När han kallade till "Tävlan på oxhorn, bockhorn samt fiol, bara gamla låtar" fick han kritik i pressen och anklagades för att "försöka skaffa sig ryktbarhet". Som om han inte var ryktbar nog! Och idag är Zornmärket i silver och guld den finaste utmärkelsen en spelman kan få. Någon av de ljusa sommarnätterna 1897 gick Anders och drog på sig syfilis också. Det var inte roligt, inte för honom, och inte för Emma heller. Kanske kommer Carin Larsson och försöker trösta. Hon och Carl Larsson har också gjort sitt för rekvisitan runt midsommar, även om jag inte hittar någon majstång. Men lövruskor och kransar överallt. Larssons vadar i björklöv, med paradnumret "Ute blåser sommarvind" - en fresk för Hvitfeldtska gymnasiet i Göteborg, där ungdomar släpar löv och syrener, prästkragar och aklejor till skolavslutningen. 1897, midsommarens märkesår, lämnar Carl Larsson också sin första skiss till Nationalmuseums trapphall, Gustav Vasa till häst. Prisnämnden hade redan bestämt sig för Ansgar som predikar kristendomen, men Larsson får hedersomnämnande. I tio år pysslar han sedan med Gustav Vasa, den svarta hästen blir vit, färgerna allt mer ljusa och klara, girlanger av björklöv, maskros och prästkrage upphäver tyngdlagen och skruvar sig mot sommarhimlen. 1906 är det klart. Kung Gösta rider in i Stockholm på midsommarafton 1523. Hästen har en plym av blåklint i manen. Bilden är inte riktigt klok. Carl David af Wirssén fick blodstörtning, men kritikern August Brunius lyste upp. Denna kung kommer "aldrig att uppfattas som en tråkig och akademisk historielektion... nej, som en frisk vårfläkt... till ungdomen." Ja, det är Gustav Vasa som postmodern sagobokskung. Inte klok, men kul. Det spårade ur även på andra sätt. Carl Larsson visste hur man virade löv som grönskar i hundra år. Med sin lätta Sundbornstil i grönt och rött och blont slog Carl och Karin Larsson käftarna i publiken, och bettet har inte släppt ännu. Vännerna var också trollbundna. Så länge Strindberg fortfarande var vän med Larssons bad han om råd för scenografin till pjäsen Kronbruden, med härbren och majstång. Inte ens August gick fri från smittan från Dalarna. Senare skulle han förstås  bli arg på Calle, skylla honom för hycklare, och kalla hans hustru för dj-l. Till vänkretsen hörde också poeten Erik Axel Karlfeldt. Precis som Hazelius inventerade han allmogens Dalarna och fyllde skåp och lådor med ålderdomliga ord och uttryck. Inte bara namn på skaklar, utan framför allt på blommor - och könsorgan, gärna i samma fras, ord som doftar i midsommarskymningen: "Nattviol, veneris blomma, nosserot." Också Karlfeldts reklam för Dalarna med Fridolins lustgård och Jungfru Maria från Sjugareby betydde mycket. Hade Dalarna rentav blivit för populärt? "Sjurberg har blivit Dalarnas Djursholm, en avlägsen förstad till Stockholm", gnydde författaren Karl-Erik Forsslund. Han hade ju sökt sig dit för att slippa det själlösa storstadslivet, som han skrev i kultboken  Storgården, 1901. Karlfeldt höll med. Kärleken till Dalarna höll på att spåra ur, i "ett sentimentalt kelande med detta landskap, varav vi infödingar äro föga tilltalade." Det spårade ur även på andra sätt. Vän med Forsslund och Karlfeldt var konstnären Gustaf Ankarcrona. Han grundande Leksands förträffliga hemslöjd, och som nykterhetsman och folktalare samlade han ungdomar i tusental när han lät retoriken flöda i Tällberg. I dikten Demagogisk söndag driver Karlfeldt med Ankarcronas - Adrian Brushanes - guldskägg och "sköna ben" - han var lite för tjusig för sitt eget bästa. Men han kompenserade med mindre tjusiga ideal. Mot slutet av sitt liv kallade han sig "frän antisemit" och hade Hitlers porträtt på skrivbordet när han gick ur tiden 1933. Det är inte utan att dalahästarna från Nusnäs knäar under en sådan ryttares tyngd. På 1990-talet vred konstnären Peter Johansson verktygen ur de gamla mästarnas händer; skrudad i Zorns röda rock och Ancarcronas knätofsar lade han hela Dalarna på analyssoffan, och sågade upp dalahästarna i skivor, paketerade i plast och placerade dem i kyldisken. Men bäst före datum går visst aldrig ut. Och nu är det midsommar igen. Ulrika Knutson

Idag gratulerar Carl sin far på bemärkelsedagen och vi pratar om den annalkande påsken. Det diskuteras mat, traditioner och Per. I dagens program medverkar Carl Larsson och Jakob.Mycket nöje! Teknik: Jakob FällbergRedigering: Jakob FällbergVinjett: Jakob Fällberg

Today Gaz is joined by special guest Carl Larsson to discuss the future breakout stars of the England set up. What started out as 5 players each to watch out for turns into a discussion about the vast majorty of Englands breakout stars from Phil Foden to Joe Gomez to teenagers setting the Bundesliga alight Jude Bellingham & Jamal Musiala. This isn't one you want to miss!

Idag pratar vi lite varför och hur vi valde "Brita med julljus" till senaste poddavsnittet. Vi passar också på att diskutera huruvida Carl Larsson är uttjatad eller inte... See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Mats Arvidsson berättar om ett konstverk som var känt redan innan det hade målats. Carl Larssons tavla Midvinterblot, som finns på Nationalmuseum i Stockholm.

Vem känner inte till Carl Larssons akvarell “Brita med julljus” eller “Brita som Idun”, som den också kallas, från 1900? På det ena eller andra sättet känner nog de flesta till motivet, men vad vet vi om målningen, dess tillkomst och dess framgångshistoria egentligen? Hur kom det sig att konstnärens lilla dotter Brita blev alla vårs julflicka som pryder allt som hör julen till, från julklappspapper till julserviser? Ja, hur kom det sig överhuvudtaget att Carl Larsson kom att förknippas i så hög grad med den svenska julens bildkultur? Målningen “Brita med julljus” kan berätta för oss om den tilltagande kommersialiseringen av julen vid förra sekelskiftet, och den kan också tala om för oss om konstnärers nya möjligheter att sprida sina alster både över nationsgränserna och till samhällets alla klasser. Den kan förtälja hur arbetarklassen började pryda sina hem med prisvärda reproduktioner av bilder som de tyckte om. Och den är också ett exempel för hur verken av en berömd och folkkär konstnär inom loppet av inte ens ett århundrade kunde bli närmast uttjatade på grund av de massproducerade reproduktionerna som översvämmade marknaden, när bildrättigheterna släpptes fria 1969, 50 år efter Carl Larssons död. Inte minst ska vi berätta lite mer om Brita själv, som ju har förblivit ganska anonym för oss, trots att hennes glada och vänliga barnansikte är så väldigt välkänt. Lyssna på Konsthistoriepoddens decemberavsnitt för att höra berättelserna om en av de mest kända julbilderna! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I dagens program medverkar Carl Larsson och Jakob. Carl värmer upp inför den kommande julen. Tänd brasan och luta dig tillbaka i fåtöljen. Carl är tillbaka med ett varmt avsnitt i vinterkylan.Mycket nöje! Teknik: Jakob FällbergRedigering: Jakob FällbergVinjett: Jakob Fällberg

I dagens program medverkar Carl Larsson och Jakob. Carl berättar om poliser, guldfiskar samt vett och etikett på herrmiddagarna.Mycket nöje! Teknik: Jakob FällbergRedigering: Jakob FällbergVinjett: Jakob Fällberg

I dagens program medverkar Carl Larsson och Jakob. Carl berättar bland annat om sina planer för en egenskriven film.Mycket nöje! Teknik: Jakob FällbergRedigering: Jakob FällbergVinjett: Jakob Fällberg