Podcasts about i wien

Adolf Hitler (1889-1945) är själva arketypen för ondska i världshistorien. Hans barndom i den österrikiska landsorten präglades av en älskad överbeskyddande moder och en våldsam despotisk far. Uppenbarligen intelligent, men utan förmåga att lyckas med organiserade studier, blev dagdriveri och dagdrömmar hans heltidssysselsättning redan som 16-åring.När den unge Hitler senare misslyckats med inträdesprovet till konstakademin i Wien utvecklades dagdriveriet till bottenlöst armod. Adolf Hitlers grandiosa självbild i kombination med sina personliga tillkortakommanden i ett Wien präglad av rabiat antisemitism blev troligen början på Hitlers med tiden patologiska antisemitism.Detta är den första av fyra avsnitt om nazistledaren Adolf Hitler som satte hela världen i brand och iscensatte folkmordet på sex miljoner judar och andra folkgrupper. Programledaren Urban Lindstedt samtalar med Martin Hårdstedt, professor i Historia vid Umeå universitet utifrån historikern Ian Kershaw biografi i två volymer: Hitler 1889-1936 Hubris samt Hitler 1936-1945 Nemesis.Få individer i världshistorien har satt ett sådant negativt avtryck som nazistledaren Adolf Hitler. Andra världskriget hade kanske brutit ut utan Hitler, men frågan är om de tyska erövringarna i Öst hade fått samma karaktär av utrotningskrig utan Hitler. Det industriella folkmordet på 6 miljoner judar hade troligen inte heller skett utan Adolf Hitler som fürer.Adolf Hitler föddes den 20 april 1889 i Braunau am Inn, Österrike. Han var det fjärde barnet till Alois Hitler, född Schicklgruber, och Klara Hitler, född Pölzl. Föräldrarna kom från enkla förhållanden, men fadern avancerade till en uppsatt tulltjänsteman i kejsardömet Österrike-Ungern. Klara Hitler, som var betydligt yngre än Alois, är troligtvis den enda person som Adolf Hitler älskat.Adolf Hitler lyckades bra under den tidiga skolgången, för att senare få allt sämre betyg. Han slutade skolan vid 16 års ålder för att aldrig skaffa sig ett riktigt yrke. I ungdomen i Linz fick Adolf en av få personliga vänner i den naive och undergivne August Kubizek, som på 1950-talet skulle skriva en bok som sin ungdomsvän Adolf Hitler. De bägge vännerna älskade opera och bodde också ihop under en period i Wien.1907 flyttade Hitler till Wien och sökte in på konstakademin detta och följande år, men blev ej antagen. 1907 dog också hans mor, vilket tog Hitler mycket hårt. Den första tiden i Wien levde Hitler på en barnpension från fadern och ett arv från modern. Men eftersom Hitler skydde traditionellt arbete fick han allt svårare att försörja sig. Schabbiga hyresrum byttes mot härbärgen och under perioder var Hitler hemlös.I Wien påverkas sannolikt Adolf Hitler av den omfattande antisemitismen i staden, även om han hade både judiska bekanta och affärspartners.Omslag: Adolf Hitler någon gång under åren 1920-24. Wikipedia, Public Domain.Musik: Musik: Richard Wagner's opera Götterdämmerung: Siegfrieds begravningsmarsch av the United States Marine Corps Band, creative commons; Wiki Media.Lyssna också på Våldets väg – tredje rikets uppkomst.Klippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det rart å måtte si at man trenger en pause fra julen, men siden den startet før Halloween så er det absolutt nødvendig. Så hvorfor ikke ta en pause med noe godt i glasset og lytte til Anders Skoglund og Trond Wathne Tveiten i Gutta på Golvet. Også denne uken skal vi bringe dere glede, lys og håp i en hard og vanskelig tid. Denne gangen dere blant annet høre oss snakke om - Professor mener vi bør flørte mer på jobb. - Ingen hadde fortalt 50 - år gammel kvinne at gangen menn liker modne kvinner. - I Wien kan man bytte vaksine mot gratis bordellbesøk - Vokalist i brassband beklager at hun urinert på fan under konsert. Dette og mye mer når kongene av podkast Norge slår til igjen. Lik siden vår Kom med innspill i våret åpne forum --- Send in a voice message: https://anchor.fm/trond-wathne-tveiten/message

I Wien har et bordel taget skridtet videre for at få folk til at blive vaccineret. De tilbyder en voucher på 30 minutters sex, hvis kunderne lader sig vaccinere mod coronavirus.I Danmark går det midlertidigt ad helvedes til med at få vaccineret beboerne i Ishøj Kommune. Måske de kan lade sig inspirere af vores naboer i syd? Gæster: Torben Hemmingsen, centermanager for Ishøj Bycenter Merete Amdisen, borgmesterkandidat for Socialdemokratiet Tilrettelægger: Rasmus HasagerProducer: Agnes VesthRedaktør:Toke With

Den som tror att våra moderna tider lyckats göra sig kvitt det förgångna har fel. Tvärtom, hela världen håller på att förvandlas till ett museum menar Thomas Steinfeld. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Aldrig har det förflutna varit så närvarande. Det som en gång varit blir levande igen, i form av filmer eller datorspel som förmår att återskapa det försvunna med yttersta precision. Eller så bevaras det förflutna i form av innerstäder, restaurerade för att för alltid se ut som de kanske en gång gjort. Eller så spelas samma gamla låtar om och om igen, från morgon till kväll, så att även den populära musiken tycks har hamnat i en ändlös slinga av nästan samma karaktär som den klassiska musiken befinner sig i sedan mer än hundra år. Ingenstans syns dock det förflutnas övertag över närvaron lika tydligt som i museernas utveckling. Runt 150 museer lär ha funnits i Sverige under slutet av sextiotalet. Idag räknar man mer än 1500 museer, och då är många privata, men allmänt tillgängliga samlingar är inte ens upptagna i listan. Museernas historia är en berättelse om permanent utvidgning. De första skapades när några få furstliga samlingar öppnades för allmänheten, eller när en republik som Frankrike ville visa upp alla konstskatter, som befunnit sig i slott, kyrkor och kloster och som nu skulle betraktas som folkets egendom. De nya samlingarna förvarades i byggnader, som liknade husen varifrån de utställda föremålen tagits: I Paris användes ett gammalt kungasäte, nämligen Louvren, eller så byggdes det nya slott, enbart för konsten, så som i St. Petersburg eller i Stockholm, eller så uttrycktes det en näst intill religiös vördnad för konsten genom att man byggde nya museer som liknade antika tempel, så som det skedde i Berlin, i London och Madrid. Nationalmuseerna kom så småningom ur modet, men museerna blev bara fler. Så småningom upprättades liknande praktbyggnader också för samlingar utanför konsten, framför allt inom naturhistorien, inom etnologin, inom konsthantverket och senare också inom teknikhistorien. Uppkomsten av dessa samlingar var bunden till nationalstatens framfart under det sena 1800- och det tidiga 1900-talet: De dokumenterade civilisationens möjligheter och framgångar, och när de talade om människan så menade de framför allt det egna folket. Nationalmuseerna kom så småningom ur modet, men museerna blev bara fler. I byn Önneköp utanför Hörby i Skåne finns ett kannibalmuseum, i Säter utanför Skönvik i Dalarna finns ett museum över mentalvårdens historia, och i lappländska Glommersträsk finns ett museum över osålda damhattar. I Wien finns ett museum över kondomer, i kroatiska Zagreb finns ett museum över brustna relationer, och i byn Castelbosco utanför Piacenza i norra Italien finns ett "museo della merda", ett avföringens museum. Ingen har ännu lyckats göra en förteckning över alla dessa privatmuseer. Men de finns i alla länder i västvärlden, med minst flera hundra exemplar i varje stat. Eftersom de vanligtvis går tillbaka till en hobby, som någon gång spräckte vardagsrummets begränsade möjligheter, är det svårt att bestämma när samlandet började bedrivas med museologiskt allvar. Det finns dock anledning att tro att de allra flesta inte är äldre än trettio eller fyrtio år. Det må låta underligt, men det är så: Deras framfart är knuten till den moderna konstens segertåg genom världens stora museer. Målaren Wassily Kandinsky, en av den abstrakta konstens pionjärer, berömde sin äldre kollega Paul Cézanne år 1912 för hans förmåga, att "skapa en besjälad varelse av en tekopp, eller riktigare sagt, att upptäcka en varelse i denna kopp". Det dröjde inte länge innan en sådan tekopp, iklädd en bit päls, ställdes ut som ett konstverk, bredvid en flasktorkare eller en cykelsadel med racerstyre, som skulle föreställa en tjurskalle. Sådana föremål, som blir till konst för att en konstnär utnämnt dem till konst, kallas för "readymades". Med dem utvidgades antalet objekt som kunde presenteras i ett museum i det oändliga. Det behövs kanske inte mer än en vit vägg, kanske en vitrin eller en sockel, och så ett bra ljus för att vad som helst ska kunna förvandlas till ett föremål av högre betydelse. Kunskapen om strålkastarens förmåga att förvandla ett bruksföremål till ett betydelsefullt objekt förenar den moderna konstnären med människan bakom ett udda privatmuseum. Det tidiga avantgardet var en revolutionär sekt. Var än den uppträdde så möttes den av kritikernas hån och åskådarnas vrede, av oförstånd, förolämpningar och inte sällan av slagsmål. Det dröjde innan den stora publiken slöt fred med den moderna konsten, någon gång under sextio- eller sjuttiotalet, när Pontus Hultén härskade över Moderna Museet, när Andy Warhol började tillverka uppdragskonst för alla som hade råd och när Joseph Beuys lät plantera 7000 ekar för en konstutställning i den tyska provinsstaden Kassel. Till sist nådde denna utveckling också människan själv. Efter denna tid förfogade konsten inte bara över en oändlig mängd av potentiella föremål. Den spred sig också över hela samhället, i gestalt av allt fler museer, men också i form av en kulturalisering av hela samhället. Staden själv blev till ett museum, när försummade stadsdelar skulle bli levande igen, när det urbana rummet i allt större utsträckning förvandlades till scener, för konserter eller teaterföreställningar, med nya byggnader som från början uppfattades som konstverk i sig själva. Och när det nu uppstod allt fler och allt uddare privatmuseer, så blev de en del av en allmän utveckling mot mer kultur för alla. Till sist nådde denna utveckling också människan själv. Det skedde inte bara för att det blev så lätt att bygga upp ett galleri över den egna tillvaron, med hjälp av de sociala medierna och till mer eller mindre allmän beskådan. Det skedde framför allt för att folk gjorde sig själv till konstverk, var och en: Först kanske i form av en expressiv individualism, som uttryckte sig genom kläder, gester eller ovanliga preferenser, sedan också med själva kroppen som ett konstnärligt objekt och en alldeles privat konsthall. Denna utveckling innebär den systematiska bearbetningen av musklerna med perspektivet riktat mot ett skönhetsideal. Men den omfattar i synnerhet tatueringarna. Ty vad är en tatuerad kropp, om inte ett bildarkiv, där varje postering är av en sådan betydelse att den tas emot under smärtor för att sedan ledsaga bildens bärare under hela livet? Och vad är en sådan kropp om inte en utställning av en människas drömmar om sig själv och resten av världen, helst förknippad med starka minnen? Tatueringen må vara den mest intima formen av ett modernt privatmuseum. Men den är också det mest extrema och personliga uttrycket för att det förflutna aldrig förgår. Särskilt inte i vår tid. Thomas Steinfeld

I Wien och London har dömda terrorister begått nya terrordåd trots att de gått igenom avradikaliseringsprogram. Hur gör man för att få en terrorist att byta bana? Medverkande: Daniel Koehler, avradikaliseringsexpert, Rashad Ali, Institute for strategic Dialogue, Christopher Dean, psykolog som byggt upp avradikaliseringsprogram, Ian Acheson fd fängelseguvernör, Fatima, mamma till terrordömd, Ouisa Kies, sociolog, Elvar Jonsson, behandlare och Anders Forsgren, expert inom Kriminalvården, Moussa Al-Hassan Diaw, Derad, Ilham Ahmed och Abdulkarim Omar, kurdledda administrationen i nordöstra Syrien, svensk kvinna i läger för IS-anhängare Programledare: Robin Olin Producent: Katja Magnusson Reportrar: Cecilia Uddén, Anja Sahlberg, Katharina Kropshofer

Nå er det alvor, vi er inne i annen bølge, sier helseminister Bent Høie om smittesituasjonen for koronaviruset. Vi spør - hva vi har i vente. Det er valg i USA: Donald Trump er i Washington; Joe Biden har valgvake i Wilmington i Delaware - vi er begge steder. Og i Florida - som kan bli et briste eller bære for Donald Trump. - Vi er kloke av skade, ingen tar Biden-seier for gitt, sier en demokrat... mens republikaneren som blir med oss var skeptisk til Trump for fire år siden, i dag stemmer med stor begeistring. Men det er når Biden har medgang på meningsmålingene, at børsene går opp, sier DNBs sjeføkonom... - det siste markedene vil ha, er en uklar seier for en av dem, sier Financial Times-kommentator. I Wien er 14 personer pågrepet etter skytingen i nærheten av en synagoge... hele byen stanset opp under angrepet... men politiet tror det var bare en gjerningsmann.

Anton och Emma åker till södra Kroatien för att sola, bada och lyssna på ett kroatiskt coverband. I Wien träffar de dessutom antingen världens största mytoman eller den mest intressantaste personen på planeten, David Strauss.

Möt Margit Schoberleitner och Karin Meissl, vikarierande slagverkare i Wienfilharmonikerna. Möt även thereminspelaren Dorit Chrysler som flyttade till New York och extremviolinisten Mia Zabelka. I det fjärde programmet i serien Konsten att humla är vi i Wien. Här stod Wienklassicismens vagga. Wienfilharmonikerna har världsrekordet i könsmaktsordning inom den klassiska musiken: en familjär tradition där söner ärver fäders och manliga släktingars plats i orkestern. Bland de kvinnliga tonsättarna finns ingen Fransisca Schubert, Wolfgangina Mozart eller Gustava Mahler. I Wien möter vi slagverkaren Margit Schoberleitner som vikarierar i Wienfilharmonikerna och aldrig  ger upp hoppet utan går till audition efter audition för att bli fullvärdig medlem hos världsmästarna i könsmaktsordning inom den klassiska musiken: endast 0,83 % av de anställda musikerna i Wienfilharmonikerna är ”kvinnor” d  v s en kvinna, som Wienfilharmonikerna har anställt efter 160 år av könssegregering. Vi möter även slagverksstuderande Karin Meissl och Jørgen Fog, fastanställd cellist i Wienfilharmonikerna. Dessutom möter vi violinisten Mia Zabelka. Hon är utbildad vid Muskhögskolan i Wien men vill vara en estetisk motvikt till det musikaliska etablissemanget. Hon använder extremviolin och elektronik. -Det finns ingen plats för kvinnor på orkestermarknaden. Att vara ”vid sidan av” kan ha sina fördelar, säger Zabelka. Vi möter även thereminspelaren Dorit Chrysler, som tröttande på Wien och flyttade till New York där ”gränserna mellan klass och kön suddas ut”. Hon ville uppleva friheten i att vara kvinnlig musiker inom den experimenterande musikscenen. -Kvinnofrågan var en av de största diskussioner vi hade, berättar Jørgen Fog, danskfödd, fastanställd cellist i Wienfilharmonikerna. Jørgen Fog hade en våt dröm: en helmanlig symfoniorkester - som en slags gimmick. Men en statsunderstödd orkester som uteslöt kvinnor var en omöjlighet. Så orkestern tog ett beslut som man aldrig höll. Ingen ytterligare kvinna fastanställdes i orkestern.  -Det finns symfoniorkestrar över hela världen där kvinnor är välkomna. Jag hade inte en tanke på att bli symfoniker här i Wien, eftersom jag visste att det var omöjligt, förklarar slagverkaren Margit Schoberleitner, vikarie i Wienfilharmonikerna. -De musikaliska nätverken gäller inte kvinnor. På musikhögskolan lever kvinnor i en skyddad värld. Där kan vi utveckla oss konstnärligt och spela med männen, men för att få spela i orkestern räcker det inte att vara skicklig på sitt instrument. Man måste vara av manskön, förklarar extremviolinisten Mia Zabelka i Wien. -Några journalister skrev att jag som kvinna kontrollerar en penis, när jag spelar mitt instrument. Helt otänkbart för mig, förklarar thereminspelaren Dorit Chrysler. Det viktigaste för mig är att vara mig själv, feminin, och att spela så bra jag kan.   Musiklista: The Flight of the Bumblebee Rimsky-Korsakov, transcr. Sergej Rachmaninov Simon Trpceski, piano CD-titel. Racmaninov: Piano Sonata No.2 ; Preludes EMI Classics 7243 5 57943 2 1 Concerto for Violin and Orchestra no. 1 in B flat major: Adagio W A Mozart Gidon Kremer : Kim Kashkashian : Nikolaus Harnoncourt: Wiener   Philharmoniker CD-titel: Mozart: Sinfonia Concertante K. 364 Violinkonzert No. 1 Deutsche Grammophon DG 413 461-2 Enigma Variations_ IV. (W.M.B.) Edward Elgar Sir Georg Solti, Wienfilharmonikerna CD-titel: Elgar Enigma Variations - Sir Georg Solti, Vienna PO DECCA 452 853-2 Colophony Circuit meets Dorit Chrysler in a Radio Play Mia Zabelka, extremviolin. Electric Indigo, DJ. Dorit Chrysler, theremin KUNSTRADIO Ö 1-Live My Sweet Chimera Dorit Chrysler Dorit Chrysler, theremin CD: Tiny Thrills Plage Dich Nicht 019-020 Enigma Variations_ VII. (Troyte) Edward Elgar Sir Georg Solti, Wienfilharmonikerna CD-titel: Elgar Enigma Variations - Sir Georg Solti, Vienna PO DECCA 452 853-2 Ouvertyren till Figaros bröllop W A Mozart Hebert von Karajan, dirigent. Wiener Philharmoniker. CD: Karajan Edition EMI Classics 7243 5 66388 2 2 Miniatur 1 Oliver Madas Rhythmania, Karin Meissl, slagverk m fl. CD: Vorschlaug Privat 88801 Varaiations on a Theme of Paganini Boris Blacher Sir Georg Solti, Vienna PO CD: Elgar Enigma Variations - Sir Georg Solti, Vienna PO DECCA 452 853-2 Sicilienne Maria Teresia von Paradies Nora Shulman, flöjt. Judy Loman, harpa. CD: ”Dance of the Blessed Spirits” Naxos 8.554166 Happy Birthday Ars Sonora Mia Zabelka Mia Zabelka, extremviolin, Rupert Huber. KUNSTRADIO Ö 1-Live ”Dora Woman of the Ruins” Mia Zabelka Mia Zabelka, extremviolin, Zahra Mani, elektronik. KUNSTRADIO Ö 1 Live Tundra Dorit Chrysler Dorit Chrysler, theremin, sång CD: Best of Dorit Chrysler Plag Dich Nicht PDN 016 Sustain me Dorit Chrysler Dorit Chrysler, theremin, sång CD: Best of Dorit Chrysler Plag Dich Nicht PDN 016 The Ostrich Effect Dorit Chrysler Dorit Chrysler, theremin, sång CD: Tiny Thrills Plage Dich Nicht 019-020 California Dorit Chrysler Dorit Chrysler, sång, theremin mm CD: Tiny Thrills Plage Dich Nicht PDN 019-020

Kära Damaskus. Jag väntar fortfarande. Jag kollar min inkorg, men där finns inget från dig. Hoppas du mår bra. I Wien bor konstnären Nisrine Boukhari i exil och skriver dagbok till sin gamla hemstad Damskus. Kvar i Damaskus finns systern Abir som jobbar på som konstcurator och försöker hjälpa de syriska konstnärer som också bor kvar. Ett brev om dagen skickar Nisrine Boukhari  från sin exil i Wien till hemstaden Damaskus. Men postgången till Syrien har slutat fungera sedan länge. Breven samlar hon i en liten kista av intarsia och pärlemor, de har blivit till en konstinstallation som hon visat runt om i Europa. Kvar i det krigshärjade Damaskus finns hennes syster Abir. Hon är utställningskurator och har valt att stanna i Syrien för att stödja de konstnärer som finns kvar, trots kriget  ”Tidigare var jag rädd för att dö, men nu är jag i stället rädd för att bli kidnappad. Att människor dör har blivit en del av vardagen”, berättar hon sin dagbok. Kulturdokumentären om ett systerskap så starkt att inget tycks kunna kapa banden och om nödvändigheten att hålla liv i konsten mitt under brinnande krig. Karine Mannerfelt har träffat systrarna före kriget - och efter.

Utan trädgårdar med blommor, blad och buskar skulle vi inte ha några modeskapare. De flesta, från Christian Dior till Walter Van Beirendonck, har ett mer eller mindre innerligt förhållande till just naturen som färgat av sig på deras design. I veckans STIL-special (den andra av två) har vi därför samlat ihop några höjdpunkter från våra olika resor som vi gjort under åren med STIL, där vi stuckit ned fingrarna i jorden, näsorna i rosor och tittat på plagg (och parfymer) som de inspirerat. Staden Grasse i södra Frankrike kallas inte för inte för ”världens parfymhuvudstad”. Här växer rosor, jasmin, lavendel och iris som i en skål, skyddade från vindar som sveper in från både havet och bergen. Dit reste vi för att se – och berätta om – när rosen ”centifolia”, eller ”hundrabladsrosen”, skördas, fortfarande för hand som förr i tiden. Modehuset Chanel äger till exempel egna rosenodlingar i Grasse, där just denna rosensort används till den mest koncentrerade, och därmed exklusivaste, formen av doften Chanel No 5. Fabriken där den tillverkas besökte vi också. Även den franske modeskaparen Christian Dior älskade rosor, särskilt de som växte vid hans barndomshem i staden Granville, i Normandie. Dit reste vi för att se det hus och den trädgård som kom att inspirera till världens mest kända klädkollektion som skulle styra modet mot en helt ny riktning, i flera avseenden, 1947. Populärt kallas den för ”The New Look”, men ursprungligen hade den namnet ”Corolle”, blomkrona. Vi har också rest till en trädgård i Provence som idag räknas till ”de mest anmärkningsvärda” i Frankrike. Den anlades av Nicole de Vésian, en kvinna som länge arbetade för det franska modehuset Hermès, där hon designade linne, läder, hattar och silver. Men sedan blev det blommor och blad för hela slanten. La Louve heter den idag världsberömda trädgården. Dessutom har vi varit i Paris där vi tittat på den franske modeskaparen Yves Saint Laurents arkiv. En man som älskade sin trädgård i Marrakesh, Jardin Majorelle, så mycket att han lät sin aska spridas där. I Wien har vi studerat en tavla av den österrikiske konstnären Gustaf Klimt, vars organiska mönster och färger fortsätter att inspirera modeskapare. Den senaste att använda sig av hans verk var för övrigt den nyligen så tragiskt bortgångna amerikanska modeskaparen L'Wren Scott, vars höst- och vinterkollektion 2013/2014 var en hyllning till just Gustaf Klimt. Och så har vi träffat belgiske den modeskaparen Walter Van Beirendonck, vars senaste herrkollektion är en hyllning till hans trädgård. Eftersom alla reportage i programmet är repriser från Stils arkiv förekommer uppgifter som i dagsläget inte längre stämmer. Vi ber om ursäkt för det.

Hon blev Malena med hela svenska folket när hon vann den svenska Melodifestivalen med La Voix. Och sen dess surfar hon vidare på den framgångsvågen med hjälp av sina övriga framträdanden. I Wien där hon 2011 gjorde enorm succé som Xerxes i Händels opera med samma namn - kan man tvärtom med fog säga att hon är otroligt populär "trots" sin insats i Eurovisionsfestivalen vilket väl säger en del om den klassiska musikens status i Wien jämfört med Stockholm?Rösten och mångsidigheten är det som frapperar när det gäller denna nordiska vältränade valkyria. Hennes flexibla mezzo har även ett imponerande altregister OCH ett högt sopranregister. Hon älskar att spela teater och hon rör sig som en smidig gasell på scenen med hjälp av sin vältränade kropp.  Opera, oratorier, vår tids musik, körsång, romanssång, folkvisor, pop!  Allt är lika spännande och roligt för denna begåvade tjej. Mitt i allthop är hon också noga med att påpeka att dom traditionella  operarollerna inte är nåt för henne. Verdi, Puccini, Wagner, Richard Strauss och repertoar där hon känner att hon behöver använda mera röst än vad hon känner sig bekväm med, avstår hon ifrån.Särskild klockarkärlek har hon till Rossini och till barockopera. Möt den fantastiska Malena Ernman i samtal med Tom Sandberg,  hör henne ge prov på sin mångsidighet och hur hon tänker!

Richard Strauss: Vier letzte Lieder Franz Berwald: Sinfonie sérieuse (nr. 1) Lars-Erik Larsson: Ostinato Wolfgang Amadeus Mozart: ur Cosi fan tutte (med Hjördis Schymberg, Helga Görlin, Isa Quensel, Einar Andersson, Hugo Hasslo samt Sigurd Björling, Kungliga Hovkapellet, från föreställning på Stockholmsoperan den 20 mars 1940) Stockholms filharmoniska orkester Fritz Busch Curt Carlsson letar guldkorn från förr i Sveriges Radios arkiv. Idag konsertupptag- ningar med dirigenten Fritz Busch från bl.a. Stockholms konserthus den 2/5 1951. Solist är Sena Jurinac i Vier letzte Lieder av Richard Strauss, och Stockholms filharmoniska orkester spelar Franz Berwalds första symfoni - Sinfonie sérieuse. Vid konserten den 2 maj 1951 gästades Konserthuset av en av Wienoperans unga solister, den kroatiska sopranen Sena Jurinac. Dirigent var den alltsedan 1932, trogne sverigegästen Fritz Busch, som lett orkestern många gånger tidigare och var en av orkestern särskilt uppskattad dirigent. Först på programmet den gången stod Haydns Sinfonia concertante B-dur och två Mozartarior ur ”Figaros bröllop”, som sjöngs av dagens gäst Sena Jurinac. Den delen av konserten sändes direkt här i radio, så den finns inte bevarad. Fritz Busch var orkesterns ordinarie dirigent mellan 1937 och 1940. Han var född i en mycket musikalisk familj. En av hans bröder var den på sin tid världsberömde violinisten Adolf Busch. 1933 lämnade han Tyskland i protest mot nazisterna. Han konserterade sen en hel del i Skandinavien, både i Sverige och i Danmark. Efter kriget blev han dirigent vid Metropolitan i New York. Men han turnerade regelbundet i Europa. Han var nästan varje sommar i Glyndbourne. Han kom under årens lopp att dirigera en lång rad svenska verk, musik av Rosenberg, Lars-Erik Larsson, Dag Wirén och Gunnar de Frumerie och också Franz Berwald, som vi hör denna gång, Berwalds g-mollsymfoni - Sinfonie sérieuse -, den symfoni som Berwald skrev 1842 under sin vistelse i Wien. Franz Berwald (1796-1868) utbildades i violinspel av sin far och spelade under många år i Hovkapellet. I Wien fick han sitt första erkännande som stor komponist, men i Sverige var han länge misskänd och anlitades först 1867, ett år före sin död som kompositionslärare vid konservatoriet. Flera av Berwalds verk uppfördes aldrig under hans livstid. Operorna ”Estrella di Soria” (1841) och ”Drottningen av Golconda” (1864), samt de fyra symfonierna räknas till hans mest betydelsefulla verk. Richard Strauss (1860-1949) - Hovkapellmästare i Berlin och München, Operachef i Wien, och en av senromantikens mest betydelsefulla kompositörer. Strauss slog igenom med en rad orkestralt virtuosa symfoniska dikter; främst Don Juan (1889) och Till Eulenspiegel (1895). Vidare följde Also sprach Zarathustra (1896, efter Nietzsche), Ein Heldenleben (1899) och Eine Alpensinfonie (1915). Han komponerade även en mängd operor och vokalmusik, och avslutade sitt värv med fyra sista sånger, med texter av Hermann Hesse och Joseph von Eichendorff.