Podcast appearances and mentions of karl august

Kva har sirkusartisten Karl August, ti år i 1820, med barneidretten i 2024 å gjere? Og kva har foreldre som spør om barna er tørste og ser på at barnan deira trenar, å gjere med sirkusbarn som Karl August på 1800-talet? Idrettshistorikarane Gudmund Skjeldal og Matti Goksøyr tar deg med på ei reise i barneidrettens historie frå tidleg 1800-tal til i dag. Frå sirkusbarn til dei fyrste leikande barn me finn i historia, til kampen mellom idretten og skulen, til barneidrettsbestemmingane og dagens idrettsforeldre. For er me for overbeskyttande ovanfor dagens idrettsbarn? Korleis har utviklinga vore? Programleiarar er Christina Gjestvang og Gjermund Erikstein-Midtbø.  Redigerer er Eskil Byrkjeland.

Machtkämpfe, Magnetismus und Affären: Die Geschichte einer ungewöhnlichen LiebeBerlin 1816: Karl August von Hardenberg, als preußischer Staatskanzler einer der angesehensten Männer seiner Zeit, trifft im Dämmerlicht einer Arztpraxis eine junge Frau, an der merkwürdige magnetische Heilverfahren ausprobiert werden, und verliebt sich in sie. In seinem neuen Buch erzählt Günter de Bruyn die Geschichte dieser ungewöhnlichen Liebe und entführt dabei wie in seinen vorangegangenen Büchern in das Spannungsfeld einer ganzen Epoche. Es geht um Machtkämpfe und Affären, um Romantik und Restauration. Vor allem aber geht es um die letzten, bewegten Lebensjahre eines Staatsmannes, der für seine junge Geliebte eine Scheinehe mit einem anderen arrangiert und als Reformpolitiker zunehmend an Macht verliert. Ein Meisterwerk historischer Erzählkunst. … Günter de Bruyn wurde am 1. November 1926 in Berlin geboren und lebt heute im brandenburgischen Görsdorf bei Beeskow als freier Schriftsteller. Er wurde mit zahlreichen Preisen ausgezeichnet, u.a. dem Heinrich-Böll-Preis, dem Thomas-Mann-Preis, dem Nationalpreis der Deutschen Nationalstiftung, dem Eichendorff-Literaturpreis und dem Johann-Heinrich-Merck-Preis. Zu seinen bedeutendsten Werken gehören u.a. die beiden kulturgeschichtlichen Essays »Als Poesie gut« und »Die Zeit der schweren Not«, die autobiographischen Bände »Zwischenbilanz« und »Vierzig Jahre« sowie die Romane »Buridans Esel« und »Neue Herrlichkeit«. --- Send in a voice message: https://podcasters.spotify.com/pod/show/hoerbahn/message

„Dann sind wir durch den Gang geschlichen. Und da öffnete sich eine große Halle hinter der Höhle. Das war ein Erlebnis: Die Bärenschädel und die Knochen am Boden!“

Sel nädalal tuleb saates juttu kirjanik Karl August Hindreyst, kelle kohta ilmus hiljuti Mart Laari monograafia "HOIA RONK. Ühe konservatiivi elukaar", samuti nägi " Eesti mõtteloo" sarjas ilmavalgust Hindrey artiklite kogumik "Minu sajand".

Petit manuel pour un désenchantement Vienne, septembre 1814. C'est l’heure du congrès. Du "champ de bataille" diplomatique où les puissances européennes tentent de satisfaire leurs ambitions tout en contrecarrant celles de leurs anciens alliés contre Napoléon Ier. Deux grands antagonismes se manifestent: celui de la Russie et du Royaume-Uni, celui de l'Autriche et de la Prusse. La France, vaincue, tente de retrouver une place de premier plan. La Russie et le Royaume-Uni, tout en ayant des vues sur le remaniement de la carte européenne ont des visées mondiales. Le rêve séculaire du gouvernement russe de se rapprocher de l'Europe occidentale, nécessite l'annexion d'une grande partie de la Pologne, au détriment du royaume de Prusse. La Russie se verrait bien présider une fédération européenne et devenir, de ce fait, un géant européen. Elle aspire à démembrer l'empire ottoman afin de se rapprocher des détroits du Bosphore et des Dardanelles, ce qui offrirait l'accès à la Méditerranée, au grand dam de la marine britannique, maîtresse de cette mer. Illustration: le Congrès de Vienne par Jean Godefroy d'après l'oeuvre de Jean-Baptiste Isabey. 1 Arthur Wellesley; 2 Joaquim Lobo da Silveira; 3 António de Saldanha da Gama; 4 Carl Löwenhielm; 5 Jean-Louis-Paul-François de Noailles; 6 Klemens Wenzel von Metternich; 7 Frédéric-Séraphin de La Tour du Pin Gouvernet; 8 Karl Robert von Nesselrode; 9 Pedro de Sousa Holstein; 10 Castlereagh; 11 Emmerich Joseph von Dalberg; 12 Johann von Wessenberg; 13 Andreï Razoumovski; 14 Charles Vane; 15 Pedro Gómez Labrador; 16 Richard Trench; 17 Nikolaus von Wacken; 18 Friedrich von Gentz; 19 Wilhelm von Humboldt; 20 William Cathcart; 21 Karl August von Hardenberg; 22 Talleyrand; 23 Gustav Ernst von Stackelberg

I galenskap och förvirring utplånade August hela sin familj. Omgivningen trodde att det berodde på att han tuggat på ett grässtrå. I själva verket hade hans dåliga munhygien orsakat strålsvamp och dålig hygien var i folktron ett sätt att hålla sig frisk. Dagens program kommer att röra sig i de allra mörkaste rummen i en familjs historia. Vi ska till Småland precis vid förra sekelskiftet då en sjuk och förvirrad familjefar utplånade sin familj. Redan här vill vi förbereda för några otäcka scener.  Kanske hade den här familjeberättelsen tystats ner om det inte var för att man trodde sig veta att familjefadern blivit sjuk efter att ha tuggat på ett grässtrå. Och just därför har generation efter generation i familjen hållit berättelsen vid liv och varnat varandra om hur farligt det är att ha grässtrån i munnen. Under hösten 1901 blev 27-åriga Sofie Karlsson i den lilla byn Gräntö allt mer oroad över sin man Augusts tillstånd. Han hade fått vård på sjukhus och nu när han kom hem till sin familj som bestod av Sofie och sonen Henning, som var knappt 2 år, kontaktade Sofie sina föräldrar för att få stöd. Den här berättelsen om Sofie och hennes sjuke man har Ingela Kärf hi Lidköping hört under hela sin uppväxt. Han hade fått en massa konstiga grubblerier, berättar Ingela Kärf. Bland annat tyckte August att användandet av blekmedlet "blåelse" var syndigt, han ville bara äta osyrat bröd och dessutom hägna in en äng vid sjön där Guds barn skulle kunna samlas. - Så Sofie började bli orolig och skrev ett brev hon ett brev hem till sina föräldrar, Amanda och Karl August, för att de skulle komma över till henne kommande lördag så att hon kunde få prata och få stöd. Sofie höll sig undan på dagarna. Men när ängen var inhägnad och August kom hem kände sig Sofie osäker och ville att en granne skulle stanna kvar hos henne. - Men grannen hade avböjt och tyckte det var en familjeangelägenhet. Så han gick hem till sig.  Tidigt nästa morgon vaknade grannen av att hans hustru skrek högt från nedre våningen i deras hus. Hon hade vaknat och sett ett stort eldsken på himlen. - Och lågorna sträckte sig över skorstenen. Det var Sofies hus som brann.  Grannarna var rädda för August så de sprang först och hämtade några fler karlar i byn, och när de kommer farm till huset upptäcker de att dörren till huset är låst.  - Men de ser August därinne hur han springer runt. De ser även den lille pojken så byborna slog sönder ett fönster och skrek åt August att han skulle ta sin lille pojke och komma ut. - Men det gör han inte. Istället river han ner en fotogenlampor och slänger på elden som blossar upp. Och så tar han den lille pojken och slänger på elden.  Sofie tror de har sprungit ut till skogs eftersom de vet att hon är rädd för sin man. Grannarna tar sig in och tar med sig pojken som är illa däran. De försöker ta fast August, men han springer till skogs alldeles naken. Hemma i Näshult där Sofies föräldrar bor vet man inget om händelsen. Först nästa dag får de veta om branden och att det är Sofies hem som brunnit. Och de har också hittat Sofie som omkommit i branden. Sofies pappa skyndar sig iväg till Gräntö för att se hur det gått för lille Henning. Med sig har han Sofies syster Ester som är Ingela Kärfs gammelmormor. Men det de inte vet är att Henning inte överlevde skadorna han fått i branden. - När Karl August kommer fram ser de murstocken avteckna sig som en lång pelare mot himlen och Ester berättar att Karl August slänger sig på staketet och gråter som ett barn. August anmäler sig dagen därpå hos länsman och är förtvivlad över det som hänt. Sedan börjar bestyren med begravningen och vardagen blir svår att klara för Ester och de andra, berättar Ingela Kärf. - Amanda vill se sin dotter en sista gång, men alla avråder henne. Doktorn ger med sig till slut och hon klappar om det som är kvar av Sofie. - Hon verkar vara en väldigt klok person Amanda. På begravningen är det lynchstämning. Alla bybor är vansinniga och vill hämnas på mördaren. Men då går Amanda i försvar och skyddar honom. Det här rår han inte för, för det han gjort hade han gjort i sjukdom, sa Amanda.  Man trodde då att August fått strålsvamp, vilket var något nötkreatur kunde få. - Som jag förstår var det någon typ av parasit som boskapen kunde få av stråfoder och blev sjuk i infektioner i käke och hals. Och då var det så att man trodde förr att när människor tuggade på grässtrån så fick strålsvamp precis som djuren. - Jag är uppvuxen med att mormor sa att man kunde bli sinnessjuk om man tuggade på ett grässtrå. Men senare forskning att när människor får de här symptomen handlar det egentligen om bakterier som kommer från tarmar och munhåla. En bakteriekultur som vi har med oss jämt, men som på grund av dålig tandhygien tog överhanden och kunde få såna här konsekvenser. Idag hade August tillstånd kunnat räddas med en penicillinkur, men då 1901 fanns inget botemedel och August dog den 27 december samma år. August levde bara ett par månader efter dådet och blev inte dömd.  - När August anmäler sig hon Länsman var han helt ifrån sig och sa att inga har levat så lyckliga som han och hans hustru. Men sjukdomen kom emellan. Så här skrevs det i tidningar runt om i landet om den olyckliga händelsen.   Blodsdåd af vansinnig. Från Oskarshamn telegraferas den 17 oktober: Omkring 30-årige hemmansägaren A Carlsson i Gräntö dödade i natt i plötsligt vansinne sin hustru. Han inbillad sig att satan skulle taga familjen, hvarför han tyckte det vara bättre att förgöra den. Eld gjordes i rummet och fotogen slogs på elden. Hustrun vaknade och ville ut, men han slog henne sanslös och lade bålet över kroppen. Grannarne sågo genom fönstret makarnes 2-årige son kastas på elden, rusande in och räddade i sista ögonblicket det svårt brända barnet. Ett försök att fasttaga den vansinnige misslyckades. På morgonen kom C till Wirserums by, der han berättade sitt dåd och ämnade anmäla sig hos länsmannen. Han beklagade det skedda och sade att inga lefvat så lyckligt som han och hans hustru. Han har nu häktats. Han hade lidit av strålsvamp i tungan och svalget, hvarför han opererats, Sedan dess hade han varit tungsint och grubblande. När kroppen slöt sig och blev fast  I våra öron låter ju iden om att August Carlsson skulle ha blivit galen av att ha tuggat på ett grässtrå märklig, men den tanken var faktiskt logisk för människor i sin tid. Länge var man övertygad om att sjukdomar satt i lukten och farligast av allt var rutten lukt, det som kallades miasma, och miasmatisk lukt. Den människa som kände sådan lukt och släppte in den i kroppen skulle själv kunna börja ruttna, trodde man.  Det berättar Anneli Drakman som ganska nyligen skrev en doktorsavhandling i idéhistoria som beskriver hur människans syn på kroppen förändrades under 1800 talet, avhandlingen heter "När kroppen slöt sig och blev fast". - Under tidigt 1800-tal så var man väldigt inriktad på att identifiera olika slags ruttenhet. Man talar om miasmatiska träsk, för man tänker att det uppstår rutten luft på platser där någonting ruttnar. De där ruttna ångorna kan spridas på olika sätt in i människokroppen och då starta egna föruttnelseprocesser, berättar hon. - Därför ansåg man det viktigt att ta bort lukten på till exempel sjukstugor om där fanns människor som luktade illa, då måste man ta bort stanken av förruttnelse, och då brukade man använda rök. Man rökte ut sjukrum, för att man tänkte sig att så länge man inte kände lukten så var det ingen fara. Det här var precis samma tanke som man hade under pestepidemier, då läkare på många platser använde sig av en speciell mask med vad som såg ut som en lång fågelnäbb. - Det fanns en massa väldoftande örter framme i näbben, som skulle skydda läkaren från den farliga och smittsamma stanken. För 1800-tals människan tog inte kroppen slut vid det yttersta hudlagret, utan kroppen var en del av allt det som omgav den. Kroppen var alltså inte fast och med konturer utan en mer flytande enhet som ingick i ett ständigt samspel med omgivningen. Därför trodde man att det var viktigt hur luften var beskaffad där man vistades, och läkarna talade om folk som till exempel bergsbor, eller slättbor, geografin var avgörande för om man skulle drabbas av sjukdomar. - Det fanns en väldigt länge en idé om att allting hänger ihop kroppar och djur och omgivningen, miljön, de fungerar på olika sätt och de blir sjuka på samma sätt, förklarar Annelie Drakman. Själva processen att ruttna kan på olika sätt överföras in i människor så därför kan det till exempel vara farligt att tugga på ett grässtrå om det har funnits i en miljö där det pågått ruttnande processer. - Det här betraktelsesättet avlägsnar skolmedicinen sig från i slutet av 1800-talet, men allmogen tar längre tid på sig.   - Om den hemska händelsen i Småland hade skett tidigare så hade sannolikt läkaren hållit med om att det var farligt att tugga på grässtrå, säger Drakman. I det gamla sättet att se på kroppen så var kyla farligt. Man tänkte sig att hela kroppens system saktades ner och drog ihop sig när den blev kall, och om en nedkyld människa skulle stöta på skämd luft, det där man kallade miasma, då var man riktigt illa ute: - Man tänkte att om man blev nedkyld när det fanns miasma i luften då skapades en rörelse inåt i kroppen, och när kroppen drog ihop sig av kylan kunde det skadliga ämnet dras in och komma djupare ner där det gjorde mer skada. Ett sätt att skydda sig mot den farliga kylan var att klä på sig många skyddande lager. Läkaren i Vara klagar på detta 1894. Den här alltjämt rådande sedan, att äfven vid mild väderlek påbylta sig det ena lagret klädesplagg ofvanpå  det andra, -ända till åtta, omväxlande af bomull, linne och ylle, har jag räknat - hvarigenom kroppen hållen i en behaglig svettatmosfär, tydligen är ömtålig för minsta kallare luftdrag! Men det var inte bara kläderna som skulle skydda kroppen mot alla de farligheter som kunde krypa in i den. Det var också den allmänna åsikten att man borde ha ett lager smuts på kroppen, som täppte till porerna och stängde ute farligheter. Och läkarna låter emellanåt irriterade i sina rapporter. - De kunde säga saker som att Jag har kommit till den här orten till exempel i Dalarna, men jag kan inte få människor att bli friskare för de vägrar att lyssna till vad jag säger, berättar Annelie Drakman. Till exempel så vägrade många att avlägsna fällen. Fällen det var ett lager av smuts som människor bar på sina kroppar och som de vägrade att avlägsna för att de var övertygade om att den var värmehållande och skyddande. En läkare skriver om hur han måste skrapa på folks lemmar när han ska inspektera deras kroppar inför militärtjänstgöring. Provinsialläkarna, vars rapporter Anneli Drakman har använt i sin forskning, var statligt anställda läkare som hade ansvar för ett geografiskt område var. Länge var det epidemibekämpning som var deras huvudsakliga ansvar, och varje år skev de sina rapporter om det medicinska tillståndet i deras område, och lämnade in dem till staten. I slutet av 1800-talet ser man i rapporterna hur frustrerade läkarna blir av klyftan mellan deras nya kunskap och den gamla folktron Den genomsnittlige bonden luktar som om han icke haft vatten på sig sedan han döptes. Andvändandet av bad för äldre personer hör väl till undantagen() att döma af en del bönders utseende och den doft af inpyrd svett och snusk, som de sprida omkring sig. Folk betedde sig ändå ganska logiskt, menar Annelie Drakman. - Om man ser kroppen som bräcklig och öppen mot sin omgivning då vill man på olika sätt ha lager av skydd, så att det inte ska tränga in någonting genom huden. Och det är därifrån som många av konflikterna runt badande kommer, för när man ska bada så måste man dels klä av sig, man riskerar att kyla ner sig och man rensar bort det skyddande lagret. På olika sätt så uttrycker läkarna hur svårt de har det när människor vägrar att bada. En del personer blev alldeles förskräckta och upprörda för att läkaren vill att de ska bada. De vet ju att det här är farligt, särskilt om man är sjuk, för då är man ju ännu bräckligare. Så den läkare som kräver att man ska bada betraktas som helt galen. Det finns många exempel på den här sortens bråk med start runt 1870. När myndigheterna i slutet av 1800-talet ville att vanligt folk ska lära sig att förstå hur sjukdomar uppstår och hur kroppen fungerar så blir självklart läkarna blir förstås viktiga förmedlare. Nu blir också läkarnas rapporter allt mer detaljerade. - Nu börjar läkarna gå in i vanligt folks hem och börjar beskriva saker som var någonstans de förvarar sina smutsiga strumpor - är det tillsammans med maten? Och hur kan vi få folk att sluta ha värpande höns i sängen? - Det blir väldigt konkreta problem som går att lösa jämfört med att tänka att de här människorna bor i ett slättlandskap som är sumpigt vilket ju inte gick att påverka. Men att övertala folk att inte ha kalvar i köket på vintern det var konkret, säger Drakman. Husets Qvinliga befolkning var sysselsatt med  bakning; det gräddade brödet hade man dels laggt på sängar, bland andra å den som ett aflidet barn legat uti, dels på bara golfvet, som sannerligen icke på flere veckor varit skuradt. Det och hvar låg en spottklysa mellan brödbullarna. Och utomkring bostaden låg hög vid hög av människospillning, hvadan man måste se sig för att ej staka sig i smörjan. Annelie Drakman ser provinsialläkarsystemet som en väldigt tidig start på det som vi långt senare skulle komma att kalla folkhemsbygget, för långsamt, långsamt ändrar sig ändå inställningen till hygien bland allmogen. Men det är inte bara läkarna som driver den här frågan, till slut samverkar hela samhället i kampen för hygienen. Det är nog ingen tillfällighet att de litterära torparkvinnor som trots fattigdom och stora svårigheter lyckades hålla rent och fint i sina hem blev en slags hjältar i den svenska litteraturen. - Renlighet blir ett värde som man kan upprätthålla oavsett ens ekonomiska status. Man kan hålla sig hel och ren oavsett om man är rik eller fattig, säger Annelie Drakman. - Läkarna samverkar ju också med till exempel präster, jag vet en präst som från predikstolen läser upp namnen på särskilt smutsiga personer. Då har man gått från tanken på renligheten som en   hälsobefrämjande sak till att koppla ihop den med moral. - Renligheten är inte på personnivå längre, utan Vi tillsammans bygger ett rent samhälle. - Om du tvättar under armarna eller inte, det blir till sist en del av samhällsprojektet. Det går från att vara   en privatsak till att bli en fråga om att man deltar i en mycket större modernisering, slutar Annelie Drakman. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare: Patrik Paulsson slaktband@sverigeradio.se

Nicolas Horvath on taas andnud välja albumi Eesti muusikast. Tema värskeimal plaadil kõlavad Eesti ärkamisajategelase, mitmel rindel esirinna tegutsenud Karl August Hermanni naiivsed klaveripalad. "Need kõlavad natuke Sibeliuse ja Griegi moodi," ütleb pianist.

Nicolas Horvath on taas andnud välja albumi Eesti muusikast. Tema värskeimal plaadil kõlavad Eesti ärkamisajategelase, mitmel rindel esirinna tegutsenud Karl August Hermanni naiivsed klaveripalad. "Need kõlavad natuke Sibeliuse ja Griegi moodi," ütleb pianist.

Despite being Germany’s most famous literary lion, in 1786 Johann Wolfgang von Goethe had to jump on a mail coach incognito to begin his travels to Italy (of course, he asked permission first from his patron the duke Karl August). InThe Bells in Their Silence: Travels through Germany (Princeton University...

Despite being Germany’s most famous literary lion, in 1786 Johann Wolfgang von Goethe had to jump on a mail coach incognito to begin his travels to Italy (of course, he asked permission first from his patron the duke Karl August). InThe Bells in Their Silence: Travels through Germany (Princeton University Press, 2006), Michael Gorra takes the reader on a reverse journey, for it is by slipping in “incognito” that we will begin to find Germany in all its imponderables. The result of a year’s sabbatical residence in Hamburg, this book is a deep and discursive exploration of a country with millennia of history, and it explores how Germany’s dark role during the twentieth century weaves in and out of the everyday in the twenty-first. The travel companions Gorra invites along are an exceptional group: Thomas Mann, Walter Benjamin, W. G. Sebald, Bruce Chatwin. They all have looked at traveling through a kaleidoscopic lens and do not follow the linear as much as channel the essence of physical, historical, and cultural motion. Gorra states the unlikelihood of there ever being a book called A Year in Schleswig-Holstein or Under the Nordrhein-Westfälische Sun. This is the land of school trips to war memorials commemorating the dead of all sides. Of burnt-out buildings that remain so and become part of the landscape. The fiercest debates now about outsiders may be about the East Germans whose integration into the reunited Germany began following the fall of the Berlin Wall in 1989. Even Berlin itself is hard to define because it is still in the throws of becoming. Since 1852, it has undergone almost constant change. City maps show nine different iterations between 1902 and 1949. And more momentous change is taking place now, for Berlin has become the newest “destination” global city. Perhaps no German painting is more mysterious than “The Wanderer Above the Sea of Fog,” the 1817 work by David Caspar Friedrich. In using it to open “The Bells in Their Silence: Travels Through Germany,” Gorra suggests that for Germany, the quest is a more appropriate approach than a road map in the search for clarity. A Pulitzer-Prize finalist in biography, Michael Gorra is the Mary Augusta Jordan Professor of English Language and Literature at Smith College. Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices

Despite being Germany’s most famous literary lion, in 1786 Johann Wolfgang von Goethe had to jump on a mail coach incognito to begin his travels to Italy (of course, he asked permission first from his patron the duke Karl August). InThe Bells in Their Silence: Travels through Germany (Princeton University Press, 2006), Michael Gorra takes the reader on a reverse journey, for it is by slipping in “incognito” that we will begin to find Germany in all its imponderables. The result of a year’s sabbatical residence in Hamburg, this book is a deep and discursive exploration of a country with millennia of history, and it explores how Germany’s dark role during the twentieth century weaves in and out of the everyday in the twenty-first. The travel companions Gorra invites along are an exceptional group: Thomas Mann, Walter Benjamin, W. G. Sebald, Bruce Chatwin. They all have looked at traveling through a kaleidoscopic lens and do not follow the linear as much as channel the essence of physical, historical, and cultural motion. Gorra states the unlikelihood of there ever being a book called A Year in Schleswig-Holstein or Under the Nordrhein-Westfälische Sun. This is the land of school trips to war memorials commemorating the dead of all sides. Of burnt-out buildings that remain so and become part of the landscape. The fiercest debates now about outsiders may be about the East Germans whose integration into the reunited Germany began following the fall of the Berlin Wall in 1989. Even Berlin itself is hard to define because it is still in the throws of becoming. Since 1852, it has undergone almost constant change. City maps show nine different iterations between 1902 and 1949. And more momentous change is taking place now, for Berlin has become the newest “destination” global city. Perhaps no German painting is more mysterious than “The Wanderer Above the Sea of Fog,” the 1817 work by David Caspar Friedrich. In using it to open “The Bells in Their Silence: Travels Through Germany,” Gorra suggests that for Germany, the quest is a more appropriate approach than a road map in the search for clarity. A Pulitzer-Prize finalist in biography, Michael Gorra is the Mary Augusta Jordan Professor of English Language and Literature at Smith College. Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices

Despite being Germany’s most famous literary lion, in 1786 Johann Wolfgang von Goethe had to jump on a mail coach incognito to begin his travels to Italy (of course, he asked permission first from his patron the duke Karl August). InThe Bells in Their Silence: Travels through Germany (Princeton University Press, 2006), Michael Gorra takes the reader on a reverse journey, for it is by slipping in “incognito” that we will begin to find Germany in all its imponderables. The result of a year’s sabbatical residence in Hamburg, this book is a deep and discursive exploration of a country with millennia of history, and it explores how Germany’s dark role during the twentieth century weaves in and out of the everyday in the twenty-first. The travel companions Gorra invites along are an exceptional group: Thomas Mann, Walter Benjamin, W. G. Sebald, Bruce Chatwin. They all have looked at traveling through a kaleidoscopic lens and do not follow the linear as much as channel the essence of physical, historical, and cultural motion. Gorra states the unlikelihood of there ever being a book called A Year in Schleswig-Holstein or Under the Nordrhein-Westfälische Sun. This is the land of school trips to war memorials commemorating the dead of all sides. Of burnt-out buildings that remain so and become part of the landscape. The fiercest debates now about outsiders may be about the East Germans whose integration into the reunited Germany began following the fall of the Berlin Wall in 1989. Even Berlin itself is hard to define because it is still in the throws of becoming. Since 1852, it has undergone almost constant change. City maps show nine different iterations between 1902 and 1949. And more momentous change is taking place now, for Berlin has become the newest “destination” global city. Perhaps no German painting is more mysterious than “The Wanderer Above the Sea of Fog,” the 1817 work by David Caspar Friedrich. In using it to open “The Bells in Their Silence: Travels Through Germany,” Gorra suggests that for Germany, the quest is a more appropriate approach than a road map in the search for clarity. A Pulitzer-Prize finalist in biography, Michael Gorra is the Mary Augusta Jordan Professor of English Language and Literature at Smith College. Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices

Despite being Germany’s most famous literary lion, in 1786 Johann Wolfgang von Goethe had to jump on a mail coach incognito to begin his travels to Italy (of course, he asked permission first from his patron the duke Karl August). InThe Bells in Their Silence: Travels through Germany (Princeton University Press, 2006), Michael Gorra takes the reader on a reverse journey, for it is by slipping in “incognito” that we will begin to find Germany in all its imponderables. The result of a year’s sabbatical residence in Hamburg, this book is a deep and discursive exploration of a country with millennia of history, and it explores how Germany’s dark role during the twentieth century weaves in and out of the everyday in the twenty-first. The travel companions Gorra invites along are an exceptional group: Thomas Mann, Walter Benjamin, W. G. Sebald, Bruce Chatwin. They all have looked at traveling through a kaleidoscopic lens and do not follow the linear as much as channel the essence of physical, historical, and cultural motion. Gorra states the unlikelihood of there ever being a book called A Year in Schleswig-Holstein or Under the Nordrhein-Westfälische Sun. This is the land of school trips to war memorials commemorating the dead of all sides. Of burnt-out buildings that remain so and become part of the landscape. The fiercest debates now about outsiders may be about the East Germans whose integration into the reunited Germany began following the fall of the Berlin Wall in 1989. Even Berlin itself is hard to define because it is still in the throws of becoming. Since 1852, it has undergone almost constant change. City maps show nine different iterations between 1902 and 1949. And more momentous change is taking place now, for Berlin has become the newest “destination” global city. Perhaps no German painting is more mysterious than “The Wanderer Above the Sea of Fog,” the 1817 work by David Caspar Friedrich. In using it to open “The Bells in Their Silence: Travels Through Germany,” Gorra suggests that for Germany, the quest is a more appropriate approach than a road map in the search for clarity. A Pulitzer-Prize finalist in biography, Michael Gorra is the Mary Augusta Jordan Professor of English Language and Literature at Smith College. Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices

”Poddarnas pod!” Dalai Lama Tillbaka i etern med trevligt prat! Dagen till ära hängde vi med Karl-August och pratade om allt från det ena till det andra, bla. om Zlatan, mackor och maktgalna vaktmästare. http://ia601001.us.archive.org/19/items/VSHMVPrinsPaddyRoy/VSHMV%20-%20Prins%20Paddy%20Roy.mp3

This is the second part of our 2-part series on Swedish diction, with mezzo-soprano Sofi Lorentzen discussing the text to Sibelius's Fågellek. This week we're talking about consonant combinations and clusters, including: DJ, GJ and HJ (all the j-glide); LG [lj]; GN [ŋn]; NG [ŋ] and NK [ŋk]; KJ and TJ as well as the soft K [ɕ]; SJ, SKJ, STJ and SK before soft vowels [ɧ]; and the R combinations RD [ɖ], RG [rj], RL [l], RN [ɳ], RS [ʂ] and RT [ʈ]. Our text for today, Fågellek, is by Finnish author Karl August  Tavaststjerna, considered the first modern Swedish writer in Finnland. If this link works, I found a Swedish site that Google translated here. There are no free online recordings, but some that are available for purchase are Essential Highlights of Karita Mattila and Kim Borg Sings Sibelius Songs (which also has both songs from Episode 42 as well!). The preview clip I found is available at Passionato Classical Music Archives as well. I also found a cute YouTube called Simple Swedish which is good for a laugh, and a website to learn called Learning Swedish Online that offers the first 7 lessons as a free download. Feel free to contact me with questions, comments or suggestions at ellen@ellenrissinger.com

Sun, 1 Jan 1837 12:00:00 +0100 http://epub.ub.uni-muenchen.de/2688/ http://epub.ub.uni-muenchen.de/2688/1/8Med.6725(24_6.pdf Geist, Karl August Geist, Karl August: Über den Schnupftabak. München: Giesser, 1837 0