Podcasts about tvivlet

Johannes Hansen gäster i detta avsnitt som blir det sista på ett tag. Vi pratar bland annat om hur vi hanterar när vi tvivlar på oss själva. Och då nämner Johannes att det finns olika tvivel som grundar sig i olika saker och det gäller att identifiera vilket typ av tvivel det är för att kunna komma ur den osäkerheten som det kan ge. Som alltid är det så intressant och galet spännande att få sitta ner och prata med Johannes. Vi även om balans i livet eller “Jag får inte ihop livet”… ja ni vet …saker som många av oss känner igen oss i och som Johannes med sin tydlighet, lite provocerande och med mycket värme förklarar och ger oss förhållningssätt till hur vi ska hantera våra tankar som påverkar oss negativt. MISSA FÖR GUDS SKULL INTE DET HÄR AVSNITTET. Producerat av @kaspersen_nyfikenpa @mtw.studios

Skapar Martin Engberg världen med sina sånger eller förgör han den med sin eld? I dagens essä reflekterar han över författarkritikern. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det började i barndomen. En besatthet i att plocka sönder hushållsapparater och elektronik. En floppydrive, farfars gökur, den gamla radion. Där satt jag i pojkrummet, omgiven av delarna till helheten, klockkedjan, ett tonhuvud och komponenterna från kretskortet omsorgsfullt lossade med lödkolven.Vad det än var jag tagit itu kunde jag aldrig sätta ihop det igen och på nytt få det att fungera. Ändå betraktade jag nöjt miniatyrlandskapets delar framför mig och tyckte mig förstå, genom den ordning jag skapat av dem på skrivbordet, hur apparaten fungerat. Var hemligheten liksom kom in. Det var ur detta, dessa delar, ljudet kom ur högtalaren. Gökens ko ko, datorspelets pixlar. Hade jag bara haft språket, skulle jag ha kunnat beskriva det precist.Och så, en dag:Jag hade kommit över en långvågsradio, och petade lite oförsiktigt med en skruvmejsel i innanmätet utan att dra ur kontakten. Det sprakade till, och så hände det som kan hända: det small till i armen och jag drog åt mig den. Skamset insåg jag att jag fått en stöt. Det kunde ha gått illa, men apparaten som nyss varit död kom igång. Ur högtalaren en röst. Ljudet var skräpigt, men orden gick ändå att urskilja, bara inte förstå.I efterhand har jag tänkt att det måste ha varit slaviska i någon form, men i stunden inbillade jag mig något utomjordiskt. Det hördes på tonen att det som sades var angeläget. Jag kastade mig över skolhäftet och började skriva ned det rösten sa, såsom jag uppfattade det. Myndigheter behövde kontaktas. Polisen, eller rymdstyrelsen, kanske, vem vet vad det var för nödläge som uppstått där ute i kosmos.Efteråt satt jag med en knappt tydbar text framför mig. Jag förstod att ingen skulle kunna dechiffrera orden ifall jag inte skrev rent dem. Därför lånade jag familjens elektriska skrivmaskin (som mamma inte låtit mig plocka sönder), men nu kunde jag inte hålla mig längre. I min iver att förstå, hittade jag själv på ordens betydelse och från det var inte steget långt till att forma små berättelser. Transkriberingen glömde jag helt bort.Nu hade jag två sysslor. När jag inte demonterade hushållsapparater, satte jag mig vid långvågsradion, gav mig själv en stöt, och framkallade en röst (alltid olika). Sedan skrev jag ned de främmande orden tills att tonerna av en eller annan vals hördes. Varefter jag började lirka fram mina berättelser ur ordmassan.Föga anade jag att jag från den dagen för alltid skulle bära det tvehövdade monstret inom mig.Författarkritikern.Åren gick och två decennier senare gav jag ut min första samling berättelser. Då hade jag för längesedan slutat plocka isär saker. Men jag kunde inte försörja mig på mitt författarskap och när en kultursida erbjöd mig att skriva bokrecensioner tackade jag ja.Det var så jag återupptäckte lusten att ta isär, ordna och blottlägga. Med skillnaden att den här gången var det inte maskiner jag plockade sönder, utan berättelser och dikter.Jag tyckte mig vara den borne kritikern. Trots allt hade jag ju ägnat mig åt denna dubbla syssla sedan barndomen: förståelse genom tudelning och sökandet efter ett språk som gav mening.Allt och inget begrep jag.Men det fanns inte tid för reflektion. Dekonstruktören tog över, och jag utökade mitt fält till andra konstformer än litteraturens: teater, arkitektur, fotboll. Sveriges första professionella kritiker, August Brunius, var min förebild. Snart kunde jag recensera en aprikoscocktail, likväl som Jon Fosse.Ständigt beställde redaktionen nya texter, och varje gång erbjöd de lägre ersättning. Till slut var jag tvungen att själv betala för att publicera mina artiklar. Det gjorde mig ingenting. Kritiken blev nämligen min fenomenologi, min existentialism. Det sätt jag kunde förstå världen på.Människan var utkastad i ett absurt kosmos utan inneboende mening, men genom att plocka isär någontings konstruktion, väga delarna i handen, ordna dem och peka ut för andra att ”där, där, har du cocktailbärets hemlighet. Det är just dess röda färg och alkoholmättade sötma som gör att vi älskar det”, kunde jag skapa en mening i tillvaron som annars saknades. Fick jag inte sönderdela låg världen stum och död framför mig. På samma sätt som den där långvågsradion gjort i min barndom innan jag stack skruvmejseln i dess innanmäte och den gav mig sin livgivande kyss.När Humboldt-universitet anordnade en tävling i kritik anmälde jag mig genast. Vi tilldelades varsitt verk och fick använda vilken metod och teori vi ville. Den som värderade verket på grammet närmast dess objektiva värde vann.Efter det var jag världsmästare i kritik!Men det var just i segerruset tvivlets tagg stack mig.Hur kunde världen egentligen bli mer begriplig genom att sönderdelas? Behövde den inte tas in i sin helhet?För en tid lät jag mina klåfingriga händer vila. Jag ansträngde mig istället för att se på världen, utan att röra den.Långsamt såg jag att det också fanns en mening i vad världen var – när den liksom bara var.Jag insåg att jag inte enbart tyckte om att studera cocktailen. Jag tyckte även om att dricka den. Att se dess färger spela över mina händer i barens dämpade sken medan jag samtalet med mina vänner. Också det var meningsfullt, deras ord var meningsfulla, också om det de sa saknade en konstnärlig form.För första gången på länge väcktes åter min lust att berätta. Om detta – denna nyvunna mening – var jag tvungen att skriva!Världens fanns inte enbart i sönderdelandet. Den fanns också i att sätta samman, foga ihop, se och beskriva.Jag blev det tvehövdade monster jag alltid varit. En kropp med två huvuden. Det ena vänt mot framtiden, det andra mot det förflutna.Det ena sjöng vackra sånger om det den såg. Det andra sprutade ur sig en förgörande eld, eller gnisslade tänder.Men som alla vet kan monstret inte hjälpa att det är ett monster.Jag har fortsatt mina båda värv. I ena stunden lyfter jag andras verk, håller dem i handen och försöker väga dem för att bestämma deras värde. Det händer att jag måste peta i dem för att de ska ge mig en stöt som sätter igång det språk som gör att jag kan beskriva dem.Men det händer att jag tröttnar på att förklara och sönderdela. Då struntar jag i allt vad transkribering heter, och tillåter mig att fantisera ihop de berättelser som döljer sig i världens sprak och mummel.Tvivlet har för den delen inte lämnat mig. Frågan om jag är den som skapar världen med mina sånger, eller förgör den med min eld. Ifall jag härdar den, eller bedrar den med ljuva toner. Toner som är falska eftersom de är alltför vackra, och vill skapa mening där ingen finns.Det händer att jag drömmer om det omöjliga. Att jag en dag ska bli en sammansatt varelse, med ett språk. Så att jag både kan se cocktailbärets skönhet, beskriva varför det är vackert och känna dessa ljuva sötma i munnen när det krossas mellan tänderna.Martin Engbergförfattare och kritiker

Nordmark Pod får besök av artisten Johan Bäckström aka Broder John!Det samtalas om och att; Det var då nu är nu, Följ inte mig, produktion, folk ska lyssna på det här också, fyllt av tvivel, en bipolär kompis, Daniel Ögren, i huvet på nästa projekt, porträtt, jag har inte aktivt försökt att vara alternativ, det bipolära tvivlet, det där pratar man inte om,  det är inte bara ord det sker, han tog livet av sig, nu går vi vidare, vart tar den plats? Vad är vokabulären för scenen, religiösa uttryck, man behöver inte förstå allt, hålla på, ni måste fatta och tankar om Norrland…Mäktigt! Produktion av NordmarkEditering av NordmarkMix av Nordmark

I veckans avsnitt reflekterar jag över tvivel och vad jag själv gör när det sätter in hos mig. Jag inser om och om igen att det är de fem kvaliteterna från det inre skiftet (boken och onlineprogrammet) gäller fortfarande; tacksamhet acceptans, tillit, självmedkänsla och glädje. Jag pratar även om priset för att leva autentiskt och intuitivt som ibland kan kännas högt men som alltid känns värt det för mig, även när jag tvivlar. Vill du vara med på "Mitt företagande (tillsammans)" så anmäl dig senast 18 maj här: https://helenaonneby.com/mittforetagande Blev du nyfiken på audioserien "Vila i ovisshet - pusselbitar för tillit" så finns den här: https://helenaonneby.com/vila Signa upp dig för Mindfully gratis i 30 dagar: https://mindfully.nu/det-inre-skiftet Läs mer om coaching med mig här: https://helenaonneby.com/coaching Signa upp dig för mina love letters: https://helenaonneby.com/subscribe Följ mig på Instagram: https://instagram.com/helenaonneby

Kulturredaktionen Mattias Berg berättar om när Svenska Akademien 1949 inte kunde enas om en Nobelpristagare i litteratur, drabbades av fruktbart tvivel över vad som är värt något i längden. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Den chilenska författaren Gabriela Mistralsfår 1945 det första Nobelpriset i litteratur efter kriget. Och allting tycks nu förändrat i skuggan av Förintelsen och Bomben. Ställt under stark existentiell vånda, tvivel och tvekan.Vad är en människa? undrar författaren Primo Levi. Att skriva poesi efter Auschwitz är barbari, säger den tyske filosofen Theodor Adorno 1949.Den 3 november samma år, 1949, kommer också nyheten i Ekot. ”I år utdelas inget Nobelpris i litteratur. Och motiveringen är i all korthet den att ingen av årets kandidater har kunnat samla den absoluta majoritet som enligt stadgarna fordras för att priset ska utdelas.” Och kanske kan man se Svenska Akademiens historiska beslut 1949 som ett slags avgörande ögonblick. Att man inte längre kan vara lika säker på att man har överblick. En symbolisk och faktisk kontrollförlust.Men fortfarande tycks Akademien mest se vita västerländska män. Till exempel den amerikanske författaren William Faulkner – som till slut blir den som får 1949 års Nobelpris, ett år i efterskott.Och ännu är det långt till en varaktig förändring av värdeskalor och hierarkier. Efter Gabriela Mistral kommer det till exempel att dröja över 20 år tills nästa kvinna får Nobelpriset i litteratur – den tysk-svenska författaren Nelly Sachs 1966.Men kanske är ändå Akademiens oenighet 1949 ett första litet frö av den nya tiden. Av fruktbart tvivel över vad som faktiskt är värt någonting i längden. På det invanda kvalitetsbegreppets egen kvalitet.Gabriela Mistrals dikt lästes av Märta Ekström.

En av Jon Fosses svenska översättare, Marie Lundquist, reflekterar över erfarenheten att tolka och tolkas. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras 2011-12-09.Översättare, en vägledare, en stigfinnare som kan gå före och tolka texten. Tolka är ett vackert gammalt svenskt ord av samiskt ursprung som betyder ”att färdas på skidor, dragen av en ren”. Kanske är det också en bild av översättandets svåra konst. En färd över papperets vita vidder där det gäller att hålla balansen och tygla och tämja det vilda språket.I mitt arbetsrum har jag sedan länge ett gulnat tidningsklipp uppsatt på väggen. Rubriken är ”Wat is poëzie?” Så långt är jag med. Orden tycks visserligen svepta i främmande kläder, men med lite fantasi kan jag ändå lätt igenkänna dem och begripa vad de vill säga mig. Genom att lägga ihop bitar av olika språk som jag mer eller mindre behärskar, tolkar jag det som står till: ”Vad är poesi?” Däremot är svaret på denna fråga, den långa text på nederländska som därefter följer en ogenomtränglig djungel i vilken jag omedelbart går förlorad.Ändå känns det i detta fall helt rätt. Det är så det ska vara, tänker jag. Frågan ska hållas levande och svaret ska inte gå att tyda på något omedelbart och enkelt sätt. Det ska skikta sig och förgrenas i nya frågor, nya svar. Just nu nöjer jag mig med njutningen att få vara i det främmande och känna luftdraget från allt jag inte förstår. Suset från den språkliga rymd som ligger framför mig som en okänd mark att erövra och upptäcka. Ibland är det en sann lycka att få vara där, i det oförståeliga och låta andra sinnen träda fram och ta över upplevelsen. Smaka på språket och upptäcka en okänd krydda, en bismak av något man aldrig tidigare upplevt.Betyder det då att översättandet är en obehövlig konstart? Att man kan nöja sig med att stanna där i det blinda trevandet, som visserligen skärper sinnena och tränar fantasin, men ändå till sist riskerar att förminska världen? Svaret är naturligtvis nej. För att kunna dra bort hinnan och se klart behöver man en översättare, en vägledare, en stigfinnare som kan gå före och tolka texten. Tolka är ett vackert gammalt svenskt ord av samiskt ursprung som betyder ”att färdas på skidor, dragen av en ren”. Kanske är det också en bild av översättandets svåra konst. En färd över papperets vita vidder där det gäller att hålla balansen och tygla och tämja det vilda språket.För mig som själv fått mina dikter översatta till en mängd olika språk, både sådana jag förstår och sådana jag aldrig ens hört talas om, är bilden av översättaren kluven. Hon (för det rör sig oftast om en kvinna) är både ödmjuk gåvobringare och skarprättare i en och samma person. Ingen översättare (i alla fall inte av poesi) tycks arbeta med någon som helst tanke på egen vinning utan verkar ha kärleken till språket som enda ledstjärna. Samtidigt finns det ingen som med lika falklik blick har förmågan att obducera språkets hela kropp. Alla spår av språkliga tillkortakommanden, all adjektivistisk make-up, all onödig utsmyckning som de flesta läsare och även kritiker sväljer, lyfter översättaren obönhörligen upp och skärskådar. Det enda man kan göra som författare är att stå där och betrakta det tomma skalet av sin skapelse som ligger kvar på obduktionsbordet och väntar på sin uttolkare för att fyllas med nytt liv. Jag minns känslan när jag fick min första bok översatt till nederländska av Lisette Keustermanns. När jag höll boken i min hand talade den med kluven tunga. Inombords hade den fortfarande den för mig välbekanta titeln: ”Jag går runt och samlar in min trädgård för natten”. På omslaget framför mig förvandlades denna mening nästan till oigenkännlighet: Ik struin wat door mijn tuin en ruim op voor de nacht. Det är något hisnande över ord man inte förstår. Plötsligt inser man att också det egna språket har en helt oförklarlig sida. Det gäller bara att få syn på den.Ett av de språk mina dikter blivit översatta till, (och som jag skam till sägandes aldrig hade hört talas om), är det indiska språket malayalam. Rodnande över min okunskap tog jag reda på att detta språk talas av 36 miljoner (!) människor. På en boksida ser det ut som ett fingerfärdigt knypplat språkbroderi. Ett annat språk jag också haft förmånen att få bli tolkad till är arabiska, vars bokstäver tycks bestå av fladdrande svarta vingar. På papperet synliggjorda som ett sorts träd som tycks hålla sina löv uppe utan stam och gren och som därmed förvandlar mina ganska stabila prosadikter till en lättare och mer genomsläpplig materia. Förvandling tycks alltså vara ledordet för all form av översättning. Ett credo som kanske borde gälla allt skapande. Att hela tiden vara stadd i förvandling, men ändå stå i kontakt med själva kärnan. Mina egna översättarerfarenheter från andra hållet, att själv översätta andra författare till svenska, utspelar sig alla i en envig mellan norska och svenska. Eller envig förresten, kanske handlar det snarare om ett triangeldrama: mellan nynorsk, bokmål och svenska. Steget mellan de två norska språken är större än man tror. Att gå in i nynorskan är som att vika av från civilisationen och ge sig ut i vildmarken. Slåss med något kantigt och fornnordiskt. Kvifor istället för Hvorfor. Ikkje istället för Ikke. Eg i stället för Jeg.Den norske dramatikern Jon Fosse, som är den som jag mest har arbetat med att översätta, har ett språk som tvivlar på orden. Det måste höras, också i översättningen. Det är annars så lätt hänt att man tar lite för väl hand om orden när man flyttar över dem till ett annat språk. Tvivlet bäddas in och plötsligt kan orden tala störningsfritt. Det är så lätt att låta sig bedras av det flyhänta talet. Det låter ju ”så bra”. Men det ska inte låta ”bra”. Det ska låta som ett tal som inte tror på sig själv. Och om man som Fosse ibland laborerar med ett språk som är som han själv säger, ”vritt”, vridet, måste det förstås låta konstigt även på svenska, men hur konstigt ska det låta? Den sortens språkliga gehör kan man bara ha på sitt eget modersmål. Här kan internet vara till stor hjälp. Ibland förstår jag inte hur det var möjligt att översätta innan den tillgång till språkens alla vardagsrum som nätet är, fanns. Man kan googla på ett norskt ord eller uttryck och se hur det används, om det används, och i så fall av vilka och i vilka olika sammanhang, och därefter dra sina slutsatser om vilket svenskt ord som skulle kunna ersätta det.En annan fråga man som översättare måste ställa sig är: Hur modernt eller samtida är det språk som talas? Ett av de mest svåröversatta norska orden är också ett av de vanligaste, i Norge fortfarande använt av alla åldrar: ”kjæreste”. Visserligen låter det svenska ordet ”käresta”, nästan precis likadant, även om det stavas lite annorlunda, men här känns som om det hörde hemma på logdanser och knappast i 2000-talets svenska, där vi rör oss med mer nutidsdaterade ord som min kille, min tjej, flickvän, pojkvän, sambo, särbo. Alla lika passande i sitt speciella sammanhang, men vi har inget enda ord som fungerar överallt, som i norskan.Några av mina märkligaste erfarenheter av översättning kommer från olika tvärkonstnärliga projekt där dikten omgestaltats och översatts till andra konstnärliga uttryck, som måleri, skulptur, musik och fotografi. Jag har till exempel fått uppleva att en tonsättare huggit sönder en uppläst dikt i småbitar, klippt bort alla konsonanter och med hjälp av en dator komprimerat de ljud som finns kvar till olika rytmiska mönster. Eller att en dikt som handlar om ett i en trädgård dukat bord, som långsamt förvittrar genom fyra årstider, av en skulptör översatts till en utomhuslig installation med hängande glasflaskor som rörde sig i vinden och klingade fram en egenartad symfoni. Att på det här sättet tolka poesi genom att översätta den till andra konstarter kan ibland leda till den hisnande känslan av att skapa nya språk. När olika översättningar korsar varandras vägar kan samma fenomen uppstå. En samtidig uppläsning av samma text på flera olika språk skapar en flerstämmig ljudvåg som uppläsarnas röster kan surfa på toppen av. Jag har själv bevistat en uppläsning där fyra av Tomas Tranströmers översättare, tillsammans och samtidigt, läste hans långdikt ”Östersjöar”, på polska, kinesiska, spanska och engelska. Som jag minns det nu gick den polske översättaren i mål ett stort antal ord senare än de andra, men jag kan minnas fel. Hursomhelst var det en säregen upplevelse att lyssna till denna mångspråkiga symfoni av helt olika röster som ändå i grunden sa samma sak.I översättningen är skriften både sig själv och någonting annat. Ursprungstexten finns där bakom den nya språkdräkten som en slags skuggskrift, ett osynligt ackompanjemang. Hur mycket ska det höras? Kanske inte alls. Som översättare har man ett trohetskrav inte bara mot originaltexten, utan också mot det egna modersmålet, det som man haft ett livslångt förhållande med. Med tiden lär man sig att översättningen ofta blir bättre om väljer att ha ett friare förhållande till den översatta texten och hellre hoppa i säng med det egna språket. På sånglektionerna i skolan hade jag svårt att sjunga rent och för att inte glida iväg på tonerna och hamna fel var jag tvungen att alltid ha någon vid min sida som sjöng tillsammans med mig och lotsade min stämma rätt. Ibland tänker jag mig översättaren som en sådan ledsagare, en som står bredvid texten och hjälper den att hålla tonen också i en ny skepnad. Utan tolkning sjunger texten bara i en stämma. Marie Lundquist, författare och översättare

Dikt: ur "En varaktig längtan" 1:a rad: Varje dag väntar jag andaktsfullt på dikten Översättning: Marie Lundquist Uppläsning: Pontus Plaenge "Ända från debuten har Steinar Opstad varit något av en särling i den norska poesin. Tvärs igenom alla litterära trender har han vidhållit sitt allvar och sitt patos, utan att dikterna i sig förfallit till att bli pretentiösa. Tvärtom har de ett tilltal som kan vara både enkelt och öppet. De har drag av både dikt och bekännelse och känns alltid erfarna, prövade mot den egna existensen. Motiven hämtas ofta från uppväxten i bondemiljö, skildrad med lika delar kärlek och främlingskap.Människans kamp för att finna ett fäste någonstans: i tron, i släkten, i kärlekens alla irrgångar, ligger alltid som en tung basklang i Opstads dikter. Allt måste utmanas, blottläggas, sättas på spel. Ärligt och ibland brutalt, men med ett finstilt idiom, som gjort för att skildra den ensamhet och längtan vi alla delar. Tvivlet tycks lika stort som tilltron till poesins nödvändighet och förmåga att gestalta livets essens." - Marie LundquistDIKTSAMLING: En varaktig längtan (Ellerströms, 2022)MUSIK   Gjermund Larsen: Menuett i AEXEKUTÖR Gjermund Larsen trio

Dikt: ur "En varaktig längtan" 1:a rad: Känslan som kommer av ordet "far" är oändlig Översättning: Marie Lundquist Uppläsning: Pontus Plaenge "Ända från debuten har Steinar Opstad varit något av en särling i den norska poesin. Tvärs igenom alla litterära trender har han vidhållit sitt allvar och sitt patos, utan att dikterna i sig förfallit till att bli pretentiösa. Tvärtom har de ett tilltal som kan vara både enkelt och öppet. De har drag av både dikt och bekännelse och känns alltid erfarna, prövade mot den egna existensen. Motiven hämtas ofta från uppväxten i bondemiljö, skildrad med lika delar kärlek och främlingskap.Människans kamp för att finna ett fäste någonstans: i tron, i släkten, i kärlekens alla irrgångar, ligger alltid som en tung basklang i Opstads dikter. Allt måste utmanas, blottläggas, sättas på spel. Ärligt och ibland brutalt, men med ett finstilt idiom, som gjort för att skildra den ensamhet och längtan vi alla delar. Tvivlet tycks lika stort som tilltron till poesins nödvändighet och förmåga att gestalta livets essens." Marie LundquistDIKTSAMLING: En varaktig längtan Ellerströms, 2022MUSIK Gjermund Larsen: Menuett i AEXEKUTÖR Gjermund Larsen trio

Dikt: Hjärta Översättning: Marie Lundquist Uppläsning: Pontus Plaenge "Ända från debuten har Steinar Opstad varit något av en särling i den norska poesin. Tvärs igenom alla litterära trender har han vidhållit sitt allvar och sitt patos, utan att dikterna i sig förfallit till att bli pretentiösa. Tvärtom har de ett tilltal som kan vara både enkelt och öppet. De har drag av både dikt och bekännelse och känns alltid erfarna, prövade mot den egna existensen. Motiven hämtas ofta från uppväxten i bondemiljö, skildrad med lika delar kärlek och främlingskap.Människans kamp för att finna ett fäste någonstans: i tron, i släkten, i kärlekens alla irrgångar, ligger alltid som en tung basklang i Opstads dikter. Allt måste utmanas, blottläggas, sättas på spel. Ärligt och ibland brutalt, men med ett finstilt idiom, som gjort för att skildra den ensamhet och längtan vi alla delar. Tvivlet tycks lika stort som tilltron till poesins nödvändighet och förmåga att gestalta livets essens." - Marie LundquistDIKTSAMLING: Den lyckligaste av alla ensamheter Ellerströms, 2012MUSIK Johann Sebastian Bach: Arioso ur Capriccio B-dur BWV 992EXEKUTÖR Nikolaj Demidenko, piano

Dikt: Själamässa Översättning: Marie Lundquist Uppläsning: Pontus Plaenge "Ända från debuten har Steinar Opstad varit något av en särling i den norska poesin.Tvärs igenom alla litterära trender har han vidhållit sitt allvar och sitt patos, utan att dikterna i sig förfallit till att bli pretentiösa. Tvärtom har de ett tilltal som kan vara både enkelt och öppet. De har drag av både dikt och bekännelse och känns alltid erfarna, prövade mot den egna existensen. Motiven hämtas ofta från uppväxten i bondemiljö, skildrad med lika delar kärlek och främlingskap.Människans kamp för att finna ett fäste någonstans: i tron, i släkten, i kärlekens alla irrgångar, ligger alltid som en tung basklang i Opstads dikter. Allt måste utmanas, blottläggas, sättas på spel. Ärligt och ibland brutalt, men med ett finstilt idiom, som gjort för att skildra den ensamhet och längtan vi alla delar. Tvivlet tycks lika stort som tilltron till poesins nödvändighet och förmåga att gestalta livets essens." - Marie LundquistDIKTSAMLING: Den lyckligaste av alla ensamheter Ellerströms, 2012MUSIK Even Helte Hermansen: 4E73EXEKUTÖR Bushmans revenge

Dikt: Vårbruk Översättning: Marie Lundquist Uppläsare: Pontus Plaenge "Ända från debuten har Steinar Opstad varit något av en särling i den norska poesin. Tvärs igenom alla litterära trender har han vidhållit sitt allvar och sitt patos, utan att dikterna i sig förfallit till att bli pretentiösa. Tvärtom har de ett tilltal som kan vara både enkelt och öppet. De har drag av både dikt och bekännelse och känns alltid erfarna, prövade mot den egna existensen. Motiven hämtas ofta från uppväxten i bondemiljö, skildrad med lika delar kärlek och främlingskap.Människans kamp för att finna ett fäste någonstans: i tron, i släkten, i kärlekens alla irrgångar, ligger alltid som en tung basklang i Opstads dikter. Allt måste utmanas, blottläggas, sättas på spel. Ärligt och ibland brutalt, men med ett finstilt idiom, som gjort för att skildra den ensamhet och längtan vi alla delar. Tvivlet tycks lika stort som tilltron till poesins nödvändighet och förmåga att gestalta livets essens." - Marie LundquistDiktsamling: "Under en omvänd himmel"Förlag Ellerströms 2015MUSIK Keith Kenniff: Soft-collared neckEXEKUTÖR Helios

Vad krävs egentligen för att inte bara bli författare, utan också orka fortsätta med skrivandet år ut och år in? Författaren Martin Engberg funderar över skrivandets förutsättningar. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Den krisande konstnären, finns det en fetare kliché? Geniet som inte ser en bok i skyltfönstret, utan sitt hjärta upphängt på en krok. I sin vindsvåning i Paris knackar han fram ännu en sida på skrivmaskinen rycker den ur valsen, knölar ihop den och kastar den på golvet. Merde! Luften står stilla under taknocken, svetten bryter fram. Mannen sliter sitt hår: det går inte, det går inte!Vilken missanpassad figur i vår samtid! Ett pretto, som med ett oändligt allvar vill att orden på papperet ska betyda mer än fluglort, och när det inte vill sig, tycks betrakta det som en allomfattande kris. Inte enbart för det egna skrivandet, utan för alla. För språket. För samhället.Hö hö, löjligt, vi skrattar och sneglar lite på de andra i gruppen. Det är bara det råkar vi vara en skrivande människa, och det råkar vi ju vara, går det ändå ett känna ett visst hjärtknip inför den blockerade skrivförmågan, också om choserna är genanta. Vi vet ju hur lätt glappet mellan den tänkta texten och det som står på papperet öppnar sig till en avgrund. Skrivandet är trots allt något vi investerat både tid och identitet i. Varför lägga ner all denna möda på att försöka få ihop en bok om det saknar betydelse?Det är förstås annars ett bra tips, att intala sig att det där skrivandet, det är bara något man håller på med vid sidan av, som ett harmlöst tidsfördriv. Lite som att lösa korsord. Låt handen arbeta medan tanken flyr. Det är bara svårt att upprätthålla i två tre hundra sidor, i åratal. Snart kommer en gnagande känsla krypande, ett naggande tvivel. Klarar orden på papperet verkligen av att bära den inre bild som kom med impulsen som satte igång skrivandet? En bild som kanske inte var särskilt tydligt från början, en aning mest, en skugga mot bottnen i den dyiga tjärnen.Tvivlet är förstås inte enbart av ondo, tvärtom är det en garant mot urskillningslöst nedkastade ord, grafomani. I rätt dos är det något som driver texten framåt genom det oändliga antalet val som måste göras, oavsett om de sker i handen, hjärtat eller huvudet. Det koncentrerade skrivandet kan kännas som att simma under vatten, det spränger i lungorna, men du rör dig ändå framåt, simtag för simtag, tills det blir nödvändigt att komma upp för luft. Med tiden blir du en tränad fridykare.I "Att skriva" påstår Marguerite Duras att det kommer ett ögonblick i livet då man tvivlar på allt: äktenskapet, vännerna. Det är ett ensamt tvivel, bokstavligen, för det föds i ensamheten. En känsla de flesta människor inte uthärdar, de flyr den och det är orsaken till att alla inte är författare, menar Duras.Nåja, det går att tänka sig ytterligare skäl.Duras text om skrivandet är minst sagt gåtfull på sina ställen. Hon talar om att tvivlet är skrivandet, och därför är tvivlet också författaren. "Och med författaren skriver alla", står det. Jag tror att Duras menar att författaren är tätt förbunden med sin omgivning och att tvivlet är något som fortplantar sig från texten in i författarens liv, och vice versa: att textens mening är tätt förbunden med författaren och författarens personliga tvivel, och därigenom resten av samhället.Det är kanske inte så överraskande att Margurite Duras, med sitt höglitterära författarskap, har en dragning åt det pretentiösa. Men också en till synes råbarkad kriminalförfattare som Åke Edwardson talar om skrivandet i termer av existentiellt hot: "det är som att gå till sin avrättning varje morgon, och om man lyckas åstadkomma några bra rader eller sidor, då dansar man iväg i eufori i eftermiddagens ljus. Kan man handskas med de känslorna finns det inget mer attraktivt att ägna sitt liv åt, men lätt är det aldrig", säger han i en intervju.Vem är då den där personen som står ut med all denna osäkerhet? Det är trots allt en osäkerhet som inte enbart rör estetiska frågor, utan också materiella förutsättningar. Det måste finnas tid och social acceptans. Det måste finnas pengar. Varifrån ska de komma? Det är en osäkerhet den som vill bli författare, eller konstnär, måste stå ut med. "Ju mer osäkerhet du står ut med, desto friare konst kan du skapa", är innebörden i ett citat vars ursprung jag inte längre minns, och eventuellt modifierat, men ofta tänker på. Becket får komma med understöd: "Att vara konstnär är att misslyckas, som ingen annan vågar misslyckas."Så vem är den där personen som är beredd att misslyckas, dag ut och dag in, bara för att misslyckas lite bättre än de flesta? Vem äger de rätta resurserna?Det krävs trots allt en viss tro på sig själv. En tillit att du lever i ett samhälle som kommer tolerera att just du ägnar dig åt en så inåtvänd, potentiellt subversiv syssla som författande.I Marie Norins roman "Ligga lik" (2021) rör sig huvudpersonen i finkulturella sammanhang, men bär själv på andra klasserfarenheter. Underlägsenhetskänslan har satt sig i kroppen som ett självhat, men kommer nu till utlopp i en vrede som tillåts riktas utåt, kanske för första gången. Hon skriver, men är inte längre handledare på de fina författarutbildningarna, och brukar påstå att hon började jobba inom vården enbart av inre tvång. Det hon däremot inte säger är att familjen inte har råd att hon inte jobbar. Medan partnern kan fortsätta skriva diktsamlingar som bara ges ut på det egna förlaget, som de dessutom ofta måste pytsa in pengar i ur egen ficka.Vem som kan ta sig rätten att sitta inne i samhällets maskineri och tvivla, säger något om vad det är för ett samhälle.Det finns inget rättvist i att just jag är en av dem som får ägna mig åt skrivvåndan nästan dagligen. Även om jag skulle kunna lägga fram en lista över vad jag tvingats övervinna för att nå dit jag är idag, vet jag att jag är priviligierad. Det är bara att konstatera att jag har vissa förutsättningar för mitt värv, med tanke på hur många år jag lyckats klamra mig fast inne i denna osäkerhet. Ibland kanske till förtret för min omgivning som måste stå ut med mitt tvivel och min oro, blir det ens en text? Ekvationen nedlagd tid, resultat och inkomst är i skrivandet mer släkt med mysteriet än matematiken.Så, varför är jag en av dem som väljer det ensamma tvivel Margurite Duras talar om?Jag ska berätta, men säg det inte till någon. Det finns en risk att alla vill bli författare när de får reda på det.När skrivandet är som bäst drar en varm underström genom kroppen. Det uppstår en kontakt mellan de vaga bilderna och tankarna i huvudet, som nu låter sig formas till ett gestaltande språk med både rumslig och tidsmässig utsträckning. En värld av språk, med potential att framstå som meningsfull också för andra. Ofta bestående av ord, meningar och bilder som jag inte visste fanns där, eller kunde förutse skulle uppstå vid mina fingertoppar. Det är ögonblicket tvivlet upphör, och därmed också författaren, och det enda som finns är texten.Martin Engberg, författare

Präster med gäster är tillbaka med ny höstsäsong! Rebecka Tudor och Annafia Trollbäck samtalar med stor övertygelse även om ämnet är just- Tvivel. Ingen tro utan tvivel, brukar det heta. Men som präst, hur mycket tvivel kan man visa? Ett samtal om när det självklara börjar kännas främmande.

Hur blir det med tvivel? Gatan är kall. Jag älskar din t-shirt. Vi pratar om Eurovision. Malta kanske vinner, tror Henrik. Vi pratar om tvivel också. Tvivel på en Gud som knackar på dörren till ett väntrum på en vårdcentral i Värmland. Tvivlet är kanske en del av tron? Dörren stängs inte. Vi får några boktips också. Och vi vet att Arvingarna kommer från Partille.

I veckans Billgren Wood går vi in i ett samtal om var vi står i den komplicerade relationen med internet för tillfället. Behöver vi gå i parterapi tillsammans, eller vad är grejen? Kan det förändras till det bättre, eller har vi satsat på hästen som visade sig vara en åsna? Den som lever får se, så välkomna! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

28-årige Ihan Haydar er i dag én af Danmarks mest eftertragtede trommeslagere. Hun er kendt fra gruppen L.I.G.A, som medvært på Voice Junior og som tidligere vinder af Melodi Grand Prix, men det lå bestemt ikke i kortene, at hun skulle ende der.Som 10-årig flygtede hun fra Bagdad sammen med sin familie, og de slog sig ned i en lille by tæt på Næstved. Ihan blev introduceret for trommerne i sin nye folkeskole, og selvom familien ikke mente, at det passede til en pige at spille trommer, så er Ihan aldrig stoppet.Igennem trommespillet mødte hun også sin danske mand, Esben Svane. Og selvom de måtte holde deres forhold hemmeligt i halvandet år, fordi Ihans familie havde meget svært ved at acceptere hendes valg af kæreste, er de i dag gift og bor sammen på Amager.I dette afsnit af ‘Mit livs overskrift' fortæller bogaktuelle Ihan om de valg, hun har truffet og stædigt holdt fast i gennem livet, på trods af at hendes familie ikke mente, at de var forenelige med hendes muslimske rødder.Vært: Christina Sander

Polisen spanar på ett misstänkt narkotikanätverk i Helsingborg och avlyssnar tusentals samtal. Men får problem med en helt avgörande fråga: vem är det egentligen som pratar?

Tvivel kan ju också vara en inre varningsklocka som ringer när vi är fel ute. Inte bara något som hindrar oss att nå våra mål. Hur hanterar du dina tvivel på ett sunt sätt? Våga fråga andra och fråga dig själv när du är osäker. Vad händer med dig när dina tvivel poppar upp? Får dina tvivel dig att agera eller blir du paralyserad? Tvivlet kan bli en drivkraft för öppenhet. Men kan jag dela mina tvivel med? I det här avsnittet belyser vi den positiva sidan av våra tvivel. Hör gärna av dig med dina frågor och funderingar via www.magnusochkim.se

Många muntra ämnen att avhandla i detta avsnitt. Att planera en anhörigs bortgång. Oron för att förlora något som är en del av ens identitet. Olycka med elsparkcykel. Att brinna, inte få plats och försvinna. Relationen till döden. Och att förminska män på film. Lyssna, det blir kul.

Skarp kritik mot hur Expressen valde att granska den misshandlade 19-åringen i fallet ASAP Rocky. Eldupphör i Stockholms gratistidningskrig? Sommarserien om tvivlet på bilderna från Syrienkriget. Expressen satte ljuset på målsägande i fallet ASAP Rocky  Så har då rättegången mot ASAP Rocky avslutats och en fullständigt makalös mediecirkus kan nu börja utvärderas. Av alla uppgifter som publicerats i den här historien har i synnerhet Expressens publiceringar om den 19 år gamla målsäganden fått många att höja på ögonbrynen. För det hör minst sagt till ovanligheterna att det är den som anser sig utsatt för brott som får hela sitt liv genomlyst på nyhetsplats. Längst gick krönikören Leif GW Persson när han i en text bland annat spekulerade i att 19-åringens framtida liv kommer att sluta på säkerhetsanstalt. Men även på redaktionell plats har Expressen granskat mannen på ett sätt som sticker ut. Den enkla frågan lyder: Varför då? Reporter: Johan Cedersjö.  Nya ägare för Mitt i, nytt kapitel i gratistidningskriget? Stockholmstidningarna Mitt i har fått nya ägare under sommaren. Det är företaget Citypress, med Stampens tidigare koncernchef Martin Alsander, och hans företag Lazarus, i spetsen som tar över. Frågan är om de nya miljonerna som affären ger kan få fart på tidningarna igen. Och om det också kan innebära vapenvila i det tidigare så infekterade gratistidningskriget i Stockholm. Nu på tisdag ska Mitt i:s personal träffa de nya ägarna. Vi åkte till redaktionen och mötte en taggad chefredaktör. Reporter: Eskil Lundgren. Medborgarjournalister sätter bilden av Syrienkriget Sista delen i vår sommarserie om krigens journalistik. Det syriska inbördeskriget har nu pågått i över åtta år och det kan sammanfattas som ett extremt farligt och svårbevakat krig för utrikeskorrespondenter att rapportera från. Medier har till stor utsträckning därför behövt förlita sig till bilder tagna av personer på plats personer som inte sällan kallar sig själva för medborgarjournalister. Samtidigt har de stridande parterna konsekvent försökt kabla ut sin bild av vad som egentligen händer. Genom propagandakanaler på sociala medier och i konventionell media. Något som har fått de mest erfarna journalister att tvivla på bildernas äkthet. Vi ska börja det här reportaget i en krigshändelse som fick en erfaren svensk utrikeskorrespondent att skriva en krönika om just tvivlet. En krönika om en händelse som drabbade en annan svensk utrikeskorrespondent personligen. Reporter: Viktor Löfgren.

Veckans morgonandakter tar avstamp i de fem världsreligionerna och har "tvivel" som tema. I dag med studentprästen Susanne Dahl från Umeå som utgår från sin kristna tro. I andakten pratar Susanne Dahl om tvärsäkerhet, om tid för tvivel och om lappen på hennes kylskåp där det står Jag kan ha fel. Vad jag än väljer att göra jag kan ha fel. Och kanske är det inte en brist att inte veta, att väja för tvärsäkerheten? Tvivlet är också en del av tron. En spricka som gör mig ödmjuk och mottaglig för livet, för Gud själv. Susanne Dahl i andakten Text Matteusevangeliet 5:3-5 Musik Umbria Iiris Viljanen Blott en dag (Sv Ps 249) Freddie Wadling Producent Helena Andersson Holmqvist liv@sverigesradio.se Moskit media för Sveriges Radio Västerbotten

Britta gästar podden och ger er hela tävlingen från hennes perspektiv. Tvivlet, ilskan, taktiken, krampen och Mattias Fredrikssons ord i vinterstudion. Vi spekulerar sönder herrklassen och hyllar ett av skidhistoriens mest underhållande lopp, Kaiser Maximilian Lauf 2019.

Ut ur tvivlet [Andakt] by Insidan

Tvivlet fick han med sig hemifrån, precis som ambitionerna att bli författare. Nedärvda i blodet finns också anlagen för depression. Men det som periodvis plågar honom är också till nytta i hans arbete. Bipolaritet, i en sund mening, är bra för all kreativ verksamhet. Drabbas du inte av lite tvivel och depression kommer det att bli överladdat, säger David Lagercrantz.  När han fick frågan om att ta över Stieg Larssons Milleniumserie var det ett uppdrag David Lagercrantz inte kunde tacka nej till. Fyra år senare har Millenium gjort honom till litterär världsstjärna. Men kanske är det boken innan, den om Zlatan Ibrahimovic, som har betytt mest. Det hände något märkligt när jag mötte Zlatan. I Zlatans värld såg jag styrka och manlighet, saker som i min värld betraktades som vulgära. Jag fick spår på mig själv som en motsats till honom och såg något nytt i mig själv. Någon sa: Du förstår din egen värld genom att sätta dig in i någon annans. Det blev en nyckel för mig, säger han.  Den 7 september släpps David Lagercrantz andra bok om Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist. Den tredje håller redan på att ta form i datorn hemma i vindslägenheten i Stockholm. Men trots framgångarna blir det av allt att döma bara en bok till i serien. Det ska inte vara lätt att skriva; jag vill inte att det ska bli rutin. Även om det är smärtsamt tror jag att jag ska söka upp riskerna, för riskerna får en att höja sig. Jag skriver en bok till och sen ska jag gå vidare, säger David Lagercrantz. David Lagercrantz författardemoner är ett program från Sveriges Radios dokumentärredaktion. Programmet är gjort av Martin Jönsson.

- En som inte tvivlar ses gärna som lite enkelspårig och naiv, och i tidig ålder uppmanas vi till kritiskt tänkande. Det här är en av grundtankarna i artisten Mattias Björkas sommarprat. Men vad händer då tvivlet går för långt och börjar styra ens liv? Mattias Björkas, känd från gruppen Vasas Flora och Fauna berättar om hur han redan som liten tog avstånd från det mesta. Alkohol, tobak, droger, men också kapitalism, religion och Mac Donalds. Men han berättar också om hur avståndstagandet blev en livsstil som till sist kändes tung. Tvivlet kom att påverka både relationer och yrkesmässiga val. Red. Heidi Grandell-Sonck